Novellsamling svenska es12 by afiori

Den eviga elden Martin, Jonnie och Magnus Jag såg ut genom fönstret. Jag såg vatten och landmassor passera under oss. Argentina. Landet för eliten. Landet jag själv alltid drömt om att besöka och nu ska det förverkligas. All träning har äntligen givit resultat. Jag föreställer mig ringarna och facklan som tänder den eviga elden. Lyckan att debutera som den yngsta i OS-laget spred sig i kroppen och gjorde mig alldeles varm inombords. Jag såg mig omkring på minalagkamrater. Några sov medan andra verkade som jag: uppslukade av iver och spänd förväntan på vad som väntade oss. Solens strålar som tidigare fyllt helikoptern med ljus försvann. Ett mörker uppslukade oss och jag såg hur mina lagkamraters ögon fylldes med skräck. Håret reste sig i nacken. Jag vände mig om. En roterande propeller var det enda jag hann se innan det svartnade för mina ögon. Var är jag? Vem är jag? Tystnaden kändes otäckt påträngande. Att livet passerar i revy när man dör är bara skitsnack. Det enda som fyllde tomrummet var bilden av OS-ringarna och den eviga elden som för evigt kommer brinna inom mig.

Att vinna eller försvinna Erika Eriksson Jag har tränat och slitit. Blod svett och tåtar är inte längre ett talesätt utan ett faktum. Flera år har jag tränat och deltagit i olika tävlingar, men mina resultat har bara blivit sämre och sämre. Varje dag kommer jag hem trött och sliten. Jag hinner inte längre umgås med mina vänner och min sambo börjar tvivla på våran relation. Jag äter för att jag måste hålla mig på toppen, men jag ser inte längre lika stort nöja i att äta maten. Jag äter för att överleva. Så enkelt är det. Jag tränar för att vara bäst inte för att det är roligt. Så enkelt är det. Jag känner mig mer och mer ensam även om jag intalar mig att det är detta jag vill uppnå med livet. Det är till detta EM som jag har kämpat så mycket för. Jag har klippt alla sociala band för att kunna fokusera mig på att slå det svenska rekordet i det kommande EM:ett men jag tvivlar fortfarande på om det är värt uppoffringen. EM närmar sig. Jag värmer upp med att springa några kilometer. Jag går in på träningsgrenen och tar staven i mina händer. Jag gör ett försök och river. Jag gör ett till försök och river igen. Jag försöker igen. River. Igen. River. Igen, igen, igen men jag river alla gångerna. Jag blir frustrerad och tänker att jag springer lite för att bli av med nervositeten och distraktionen av misslyckandet. Jag börjar jogga lite och det går gradvist över till springande. Jag kommer aldrig att slå det svenska rekordet, aldrig. Plötsligt snubblar jag över mina fumliga fötter och råkar skrapa knäet. Blodet rinner från såret och det svider ganska mycket. Jag börjar gråta. Jag vet inte om jag gråter på grund av såter eller för alla de misslyckandena jag hade åstadkommit innan. Eller så gråter jag över frustrationen av att jag aldrig kommer att bli en svensk legend i stavhopp. Jag hör publiken stötta mig och klappa i takt för att peppa mig. EM är här och jag känner mig inte i from. De ropar mitt namn och jag tar staven i mina händer. Jag tar ett djupt andetag och utesluter allt ljud inne på arenan. Jag tar sats och gör mitt hopp. Jag vet att vilken sekund som helst kommer jag känna ribban mott ryggen. Jag hamnar på madrassen och förstår att jag klarade hoppet. Jag slog inte bara mitt personliga rekord utan även Sveriges rekord i stavhopp. Jag är förvirrad men uppspelt. Jag gjorde det! Jag slog det svenska rekordet! Jag kan inte förstå det, jag gjorde det, på riktigt! Jag har fortfarande inte förstått att jag klarat av det när jag springer inigenom lägenhetens dörrar, men jag möts av tystnaden. Jag hör ingen TV som låter och jag noterar att det finns en lapp på köksbordet. "Jag har tagit mina saker från lägenheten och jag ursäktar att du får reda på att det är över genom att läsa detta brev, men du svarade aldrig i telefonen och du var aldrig hemma så detta var enda utvägen." Min sambo har lämnat mig. Jag är paralyserad av chock. Jag vet inte vad jag ska känna längre. Ska jag vara ledsen över att han har lämnat mig eller glad över min prestation? I slutändan, var det värt att offra min relation för att uppnå mitt mål?

Planet Cassandra Åslund Larsson -Kom nu! ropade jag stressat till Tina som envisades med att handla upp sina sista pengar i taxfreen. Mina skavsår värkte och svetten i nacken klibbade i håret. Jag orkade verkligen inte vänta mer. Tina kom springandes med ett stort leende på läpparna och händerna fulla med påsar. -Dom andra väntar vid gaten! sa jag och tittade på klockan för femtioelfte gången. -Det finns alltid tid för shopping! svarade Tina andfått och visade stolt upp sina påsar som var överfyllda med allt från kläder till smink. De andra i klassen hade gått till gaten för en halvtimme sedan medan Tina bestämt behövde titta inne i Prada-butiken en gång till och jag fick stå och stampa där tills hon var klar. Vi småsprang bort till gaten där resten av vår klass och även vår lärare, Christine, stod och väntade med ett påtagligt irriterat humör. Christine gav oss en sur min när vi äntligen kom fram till där dem stod. -Det passar att komma nu flickor? Vi har fått vänta på er! sa Christine i en barsk röst och puttade oss framåt i ledet som börjat röra sig in i planet. Jag gav en blick till Christine som antydde att det inte var mitt fel att vi var sena. Tina skrattade bara och sedan gick vi in i planet med Christines bistra blick som stirrade oss i nacken. När vi hade kommit in i planet blev vi välkomnade av en flygvärdinna som hade ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra. -Undra om hennes mun har fastnat sådär någon gång? Viskade jag till Tina och skrattade till. -Hon har åtminstone starka kindmuskler! Svarade Tina och skrattade hon med. Våra platser var inte så svåra att hitta, vår klass hade invaderat en stor del av platserna bak i planet och vår lärare, som redan trängt sig före oss, försökte förtvivlat få tyst på killarna som tyckte det var vansinnigt roligt att skämta om att flygplanet skulle störta. Jag och Tina kastade upp vårt handbagage ovanför oss och slängde oss sedan ner i varsin flygstol. Stolarna var rätt så nersuttna och gamla och det märktes då det kändes som att sitta på en av de gamla datastolarna i skolan. Lukten av instängt flygplan trängde in i min näsa och gav mig en lätt obehaglig känsla. -Åh nej!, suckade Tina och nickade med huvudet framåt för att visa att framför oss så satte sig en kvinna med två små tvillingar. Jag skakade missnöjt på huvudet och hoppades innerligt att de skulle vara tysta hela resan så att man kunde få sova en stund i alla fall. De tre timmars sömn jag fick i natt var inte tillräckliga för att kunna hålla humöret på en bra nivå och jag ville därför undvika att prata med någon och bara sova. De andra i klassen som satt bakom oss höll på att skratta åt hur rolig flygvärdinnan såg ut medan hon gick igenom säkerhetskontrollen och jag förstod inte hur löjliga mina klasskamrater kunde vara och satte in mina öronproppar för att stänga ute allt ljud och försöka vila.

Detta var i princip omöjligt, för vi hade knappt hunnit lyfta innan de små tvillingarna hade börjat gråta och att mina klasskamrater var flamsiga och högljudda gjorde det hela inte bättre. Men jag försökte ignorera det högljudda bullret och tittade ut genom fönstret istället. Tina verkade inte ens ha märkt av allt oljud utan satt och kollade i taxfree-katalogen som ingenting och mumlade surt att hon skulle ha handlat mer och gav ifrån sig en besviken suck. Till slut så lyckades jag somna, men efter ett tag vaknade jag av att flygvärdinnan var framme hos oss och undrade om vi ville köpa någonting från vagnen. Jag köpte en cola, mest för att underhålla mig själv med någonting eftersom att somna om var omöjligt. Jag inbillade mig att ljudet från motorerna lät högre, klasskompisarna var fortfarande tramsiga och Tina låg halvt mot min axel och snarkade. Jag drack av min iskalla cola och smaken gav mig ett välbehagligt rus. Medan jag sippade på min läsk så kikade jag ut genom fönstret och det enda jag såg var ett stort täcke av moln. Helt plötsligt så kände jag hur det skakade till i planet och Tina vaknade till och frågade: -Vad är det som händer? Precis när jag skulle säga att det förmodligen var en luftgrop så ramlade syremaskerna ner, i ren panik började alla skrika av rädsla och den stackars flygvärdinnan försökte ivrigt få alla att ta på sig sina masker och spänna fast sig. Jag kände hur paniken kröp fram i snabb takt och hur svettpärlorna bildades i min panna samtidigt som jag kände att vi tappade mycket höjd. Jag satt som förstelnad och grät och såg hur de andra tog på sig gasmaskerna i ren hysteri. Jag såg mamman med de två tvillingarna som desperat försökte få på maskerna på sina små barn och jag hjälpte rent reflexmässigt henne med att få på maskerna på de båda tvillingarna och sedan hjälpte jag även henne på med masken. Jag såg hur mina klasskompisar grät medan de drog på sina masker och jag såg deras ånger över deras tidigare skämt om att planet skulle störta. Jag slängde mig ner i min stol och tittade mot Tina som hade svimmat av. Jag drog på henne masken och drog sedan på mig min och grät förtvivlat där jag satt. Låt mig inte dö! tänkte jag om och om igen. Jag tog tag i Tinas hand och kände hur vi störtade mot marken i en rasande fart. Jag kollade rent instinktivt ut genom fönstret och såg hur bergstopparna reste sig upp ur molnen. Är det såhär jag ska dö? Jag såg inte mitt liv passera i revy. Därför ska jag inte dö. Jag tänker inte dö. Jag ska leva. Jag och Tina ska leva. Vi ska leva. Vi måste leva. Varför ska vi dö? Jag tittade mig runt omkring inne i flygplanet och insåg att jag aldrig känt mig så levande som just i denna stund. Detta var dagen då jag skulle dö.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20526864.ab

Escapin’ the woods (action-novell) Jonathan & Rasmus Explosionen exploderade. Snöhajen från Tjernobyl flög häftigt över slagfältet medan styrkorna ur Teslasamerna och den finska skogsguerillan rök ihop i en våldsam strid långt in i den finska skogen. Det har gått 75 år sedan det finska vinterkriget, och de kvarlevande och bortglömda finska soldaternas stridsvilja mot Sovjet (som inte finns längre) är djupt rotad i deras sinnen. Hundratals ryssar som åkt över gränsen på semester har blivit massakrerade av den finska skogsguerillan. De har fryst i tiden, och fört vidare sitt arv till sina hängivna söner som även är fast beslutna att hålla den finska gränsen och fortfarande fullfölja Gustaf Mannerheims befallningar. Som en reaktion mot denna rörelse har Ryssland bestämt sig för att diskret sponsra Finlands samebefolkning med teslacannons samt Snöhajar, spontant muterade från kärnkraftverket i Tjernobyl för att kunna bemöta den eldsinniga rörelsen. Samerna blev snabbt hängivna till moderlandet, Ryssland och började hissa flaggor bärande Lenins ansikte. Detta skapade snabbt en konflikt mellan de två parterna. VM i Längdskidåkning har även startat igång och är i full fart. Charlotte Kalla leder för damerna och loppet har precis avslutats när en ansiktsmältande explosion hörs ifrån ingenstans, och skogsguerillan och teslasamerna stormar in på VM-fältet. De möts i en hjärtrusande strid. Drakblodsarvingen Francesco De Fabiani som vann över herrarna med 40 km’s marginal ifrån 2:an har snabbt som Bear Grylls kickat in sina mäktiga överlevnadsinstinkter och klättrat upp i ett träd. Han blickar ut över VM-fältet som snabbt formas till ett ingenmansland av åskådare som pulveriseras av samernas Tesla-cannons och snöhajar. Med örn-öga ser han på avstånd Charlotte Kalla bli attackerad av en teslasame. De Fabiani intalar sig själv på engelska med glödande italiensk accent ”I must save my women”, hoppar upp 10 000 m, kysser himlen och störtar in i atmosfären brinnande med sin skidstav samtidigt som han visualiserar sig som en vild varg med falkanden, och spetsar brutalt teslasamen till döds som en blixt från klar himmel. Samen anade ingenting. Efter det våldsamma kometnedslaget går Fransesco sakta emot Charlotte med självförtroendet hos en T-Rex och säger: ’’In the name of the Roman Empire, we must get out of here… Come with me, my wildrose’’. -’’Nej, jag vet vägen till närmsta stad där det finns skydd’’ säger Charlotte irriterat varpå De Fabiani snabbt men harmoniskt lägger fingret på mot hennes läppar,hyshar och säger: ’’I do not know your foreign tounge, but it’s beautiful like a rainbow at dawn by midnight… Because of this Iwill be your guardian… We must run into the woods and live like the true primates we are…’’ Charlotte Kalla förstår ingenting av vad som händer och är förbryllad över hur extremt korkad en människa kan vara. Fransesco sniffar åt väst och yttrar: ’’Grab my almighty biceps, I can already smell the aroma of freedom and victory’’… Fortsättning följer…

Instängd Elin Grönlund Det starka skenet från lysrören väckte mig som vanligt alldeles för tidigt. Ögonbindeln hjälpte inte särskilt mycket, ljuset letade sig in genom de små hålen i tyget och gjorde det omöjligt att sova ordenligt. Jag lät den i alla fall sitta kvar och vände mig om på den hårda sängen för att försöka somna om, men insåg snart att det var lönlöst. Det var inte bara det starka ljuset som störde mig, utan även de höga snarkningarna från killen som låg två sängar bort. Med en suck satte jag mig upp och tog av mig ögonbindeln. När jag tittade mig omkring såg jag att Ali, i sängen bredvid mig, också var vaken och satt och tittade tomt framför sig. Jag kände stor tacksamhet när jag såg på Ali. Han var mitt största stöd i det här rummet, där jag spenderat mesta delen av min tid under de senaste veckorna. Det var han som berättat för mig vad de andra gjort för att hamna här. De flesta hade åkt fast för narkotikasmuggling eller våldtäkt. Än en gång funderade jag på hur jag kunnat hamna här. Ett onödigt krogbråk som jag dumt nog försökt stoppa hade på något sätt sett så pass allvarligt ut att den kinesiska polisen tyckt att det vore bäst att låsa in mig. Det var obegripligt. Nästan lika obegripligt som att den svenska ambassaden inte lyckats få ut mig än. Men Ali hade sagt att jag inte skulle oroa mig, att jag säkert skulle få komma ut snart, och av någon anledning trodde jag honom. Dörren öppnades och en vakt kom in i rummet. Han sa mitt namn utan att titta på mig. Jag ställde mig upp och följde honom när han gick ut ur rummet. Vi gick genom korridoren och bort mot besöksrummen. Han stannade utanför ett av rummen och öppnade dörren. Utan tvekan gick jag in och dörren slog igen bakom mig. Jag hade varit i ett sånt här rum förut och skrämdes inte längre lika mycket av det trånga utrymmet och de kala väggarna. På andra sidan av det enkla bordet som stod mitt i rummet satt min advokat. Inte särskilt förvånande, ingen annan fick hälsa på mig. Jag satte mig mitt emot honom. Han slösade ingen tid utan sa på en gång: -Vi har fått ett datum. Du kommer att släppas.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/svensk-tonaring-fastnade-i-kinas-rattssystem-i-ett-helt-ar/

Min lott i livet Amanda Viklund, Cassandra Åslund Larsson, Alexander Björndal En man kom in i rummet med fötterna släpandes efter sig. Hans hållning var minst sagt ansträngd. Med tårar i ögonen letade han sig fram till en ledig plats och satte sig ner. I rummet kändes luften tung, man kunde nästan ta på den. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte förstå varför det var så. Hela tiden hörde jag snyftningar och tunga andetag från olika håll. Till slut fick jag syn på min fru som satt i främre raden. Sakta vred hon sitt huvud mot mig och jag såg hur hennes ansikte var sargat av sorg. Men allt gick över. Mannen gick fram till sin fru och de gick ut för att köpa en trisslott. De konfererade sig på vägen mor affären om blomlådan hemma när mannen plötsligt kom på att centrifugen var trasig på tvättmaskinen. Han skrattade för sig själv. Paret anlände till affären och de gick in för att köpa en trisslott. Frun vann inget och kollade på mannen som log. - Jag vann! skrek han. En miljon spänn! Jippie! Nu är vi välsituerade! Med lätta steg lämnade paret affären och tänkte på alla stålar. De kom hem och kände sig sömndruckna. De gick och la sig och de båda sov med ett leende. Det fanns inte förtrytelse i luften den natten.

Mörka möten Jonnie & Alma En man kom in i rummet. Tyst som en mus gick han och satte sig vid ett ensamt bord i det bortersta hörnet. Det dunkla skenet från den enda oljelampan i rummet, gjorde endast hans konturer sedda. Efter en stund kom pubens ägare, en liten tunn och skallig man. Han frågade mannen vad han ville dricka men utan ett ljud viftade mannen bort honom. Jag granskade försiktigt den tyste mannen. Han verkade vänta på någon för han vred sig nu och då och tittade mot ingången. Plötsligt öppnades dörren och en annan man kom in. Med sig förde han en känsla av obehag som fick den lugna stämningen i puben att omvandlas till rädsla. Han gick fram till mannen och slog sig ner mittemot. De lutade sig fram och började viska om något. Den nye mannens ankomst verkade ha skrämt den lille manen för han kom inte fram och erbjöd något att dricka denna gång. Efter ett tag reste sig båda upp och verkade som om de skulle lämna puben. När de steg in i oljelampans ljus ryste jag till. Den förste mannen hade ett stort blodigt ärr som löpte från kinden och ner över halsen och den andre hade bara en hand. Mannen med ärret såg att jag stirrade och jag vände snabbt bort blicken. Han såg på mig en lång stund innan han kom fram till mitt bord och satte sig. Mannen med bara en hand kom snabbt efter och satte sig ner bredvid mig. -Vill du ha nått att dricka? Mannen med ärret såg mig i ögonen. Han själv hade mörkbruna ögon. Jag tyckte dom var vackra och dom gjorde att han såg klok ut. -Ja tack, jag kan ta en Gin and Tonic. Jag fick min drink och tog en klunk. Jag vågade inte säga något utan satt tyst och försökte komma på en flyktväg ifall det skulle behövas. Mannen med ärret presenterade sig och berättade att han kallades för Silver Vargen och att han jobbade som affärsman. Jag nickade bara när han pratade men jag undrade verkligen vad för slags affärer han kan tänkas vara inblandad i. Efter ett tag verkade det som att han ville byta fokus från sitt liv för han började fråga mig massor om mitt liv. I början sa jag inte så mycket men efterhand när berusningen började kännas i min kropp vågade jag berätta mer och mer. Han verkade intresserad och på något konstigt sätt fick jag ett förtroende för honom. Jag berättade om mina föräldrar, mitt jobb som servitris och min dröm om att en dag var chef för ett stort företag. Den amerikanska drömmen hade ända sen jag var liten varit ett mål för mig och jag skulle göra i stort sett vad som helst för att komma dit jag ville. Silver Vargen satt tyst en lång stund efter jag berättat färdigt innan han till slut viskade: -Hade du gjort precis vad som helst? Jag såg in i hans mörka ögon och kände mig trygg för första gången på väldigt länge. Vilket var konstigt med tanke på att jag precis träffat den här mannen. Han fick mig att känna mig lugn. Jag viskade ett tyst ”Ja” och Silver Vargen nickade åt sin kompanjon med en hand och vände sig sedan till mig. -Du börjar ikväll.

Jag sitter vid bordet i det bortersta hörnet och ser på människorna runt omkring mig i lokalen. Klockan är kvart i två på natten och jag har väntat här i snart 3 timmar. Mannen med en hand, som jag på senare tid fått lära mig kallas för Smoke, sitter bredvid mig. Det var snart fem år sen jag träffade Silver Vargen för första gången i precis den här lokalen. Jag blir varm av minnet. Mannen vi har haft under uppsikt hela kvällen reser sig från ett bord längre bort och jag ger Smoke en snabb blick. Vi reser oss och följer efter honom när han går ut på gatan och svänger in bakom ett hörn. Jag har handen på min höft ovanpå hölstret som min pistol ligger i. Jag tar långsamt upp pistolen och gör den redo, jag siktar på mannen och Smoke nickar. En dov smäll hörs och mannen faller ner några meter framför oss. Vi springer fram och jag drar efter andan, hjärtat bultar hårt i bröstet och Smoke klappar mig på axeln. -Jag vet att du älskade honom men det är bättre såhär. Nu är det du som bestämmer. Vid våra fötter ligger Silver Vargen med ett konstigt ansiktsuttryck. Jag sväljer klumpen i halsen och nickar med tårar i ögonen. -Ja, han stod i vägen för min dröm. Och han visste att jag skulle göra vad som helst för att ta mig dit.

Mannen som lurades av polisen Jesper Ramström Det var måndag morgon och två polispatruller hade precis gått på sitt pass. Det var fyra yngre killar som var nyblivna poliser som skulle jobba denna måndag. Ena polispatrullen beslutade sig för att ta en tur till Sergels torg för att se vad som hade hänt under natten och när de anlände fick de se en äldre man passera polisbilen, han såg påverkad ut så poliserna bestämde sig för att prata med honom. Efter en stunds prat och olika tester beslutade sig polismännen för att ta in mannen på förhör misstänkt för att ha handlat narkotika. Den påverkade mannen reagerade starkt och gjorde motstånd mot poliserna men poliserna övertalade mannen att de bara ville hjälpa honom oc till slut satte sig mannen i polisbilen och de for direkt till stationen för ytterligare förhör och narkotika tester. Framåt kvällen beslutades det att mannen skulle släppas på fri fot då han hade varit en pest och pina så de två polispatrullerna bestämde tillsammans att släppa mannen vid en skogsdunge vid en kyrkogård en bit utanför Stockholm. - Följ oss, sa ena killen från första patrullen till den andra patrullen. De coola killarna satte sig i polisbilarna och körde därifrån med illfart. Mannen fortsatte vara besvärlig i bilen. Han svor och hotade att slå ihjäl poliserna. - Sådana som er borde förbjudas på gatorna, jävla vidunder! Den andra polisen som satt i baksätet med mannen satte på honom handklovar och bad honom hålla tyst. Drygt en kvart senare var de framme vid skogsdungen. När de klev ur bilen insåg de att de hade tappat den andra patrullen efter vägen. Poliserna tittade på varandra och flinade och närmade sig mannen. Tio minuter senare anlände den andra polispatrullen och då såg de att mannen låg på marken. De klev ur sin polisbil, gick fram till mannen men fann honom livlös. Poliserna från den andra patrullen tittade på varandra och tyckte att det var märkligt. Då fick de se sina kollegor komma gående från skogen. De tittade på varandra en lång stund innan en av poliserna öppnade munnen och sa: - Jag sköt honom för jag tyckte inte om honom.

Baserad på: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20443523.ab

Problem på Salsta Linnéa Uddin -

Spring, för fan! skriker Robert medan vi springer längs trottoaren. Vi springer ju redan, hur tänker han egentligen? Vi svänger till höger och är framme vid lägenhetsbyggnaderna. Vi saktar ned, han låser upp och vi går upp till andra våningen.

Är alla med? frågar Robert och börjar med någon slags huvudräkning.

Var fan är Zeke? frågar jag och alla börjar se sig omkring. Ingen verkar hitta Zeke bredvid sig. Helt plötsligt börjar någon rycka i dörrhandtaget, allas blickar dras först till dörren och sedan till Robert. Han ser skräckslagen ut men när han känner allas blickar så skakar han av sig det, går fram till dörren och tittar ut genom kikhålet.

Vafan, det är ju Zeke! utbrister han och öppnar dörren. In kommer en lugnt lunkandes Zeke, helt riktigt.

Var tog du vägen, hur kommer det sig att du är så efter? frågar Muhammed, något nervöst.

Men, hallå, hur misstänksamt verkar det inte ifall man springer därifrån? svarar Zeke. De flesta nickar, några ser ned i backen men Robert stirrar surt på Zeke.

Det var meningen att vi skulle följa planen, varför tog du med en kniv? frågar han ilsket. Man hör på hans röst hur arg han är, jag hatar att se dem brusa upp mot varandra, det slutar inte alltid lika bra. Jag vänder blicken mot Zeke, hans käke spänns och hans ögon smalnar något.

Jag förstår inte ditt problem, jag skadade ju inte någon, svarar han. Allas blickar dras till Robert.

Allt vi skulle göra var att ta oss in, ta lite skit och dra, det är ju knappast mitt fel ifall någon kommer mellan, säger Robert. Någon? De var ju typ fem personer.

Skit samma, dags att slagga, ni får själva bestämma ifall ni stannar men maten, den rör ni fan inte, fortsätter han. Muhammed och Zacharias drar, Robert går in i sovrummet, Zeke drar ut soffan och bäddar. Vi lägger oss där, Zeke och jag, som vi oftast gör. Vi säger ingenting, jag hör hans andningar och hur de blir långsammare och djupare, samtidigt så börjar mina ögonlock bli tunga och vi sover båda inom kort. Jag vaknar och ser mig omkring i rummet. Just det, vi är hos Robert. Jag undrar ifall det finns någon frukost. Jag tar mig in till köket och öppnar kylskåpet, självklart, ett nästan tomt mjölkpaket och den brantaste skidbacken i osten jag någonsin sett. Det är väl bara att gå till Coop, då. Jag går med lätta steg genom lägenheten och tar mig ut genom dörren. Väl inne på Coop pratas det mer och högre än vanligt, alla verkar tala om något som hänt på Salsta, att det är något som är ”vanligt” för ”sånt folk” och så vidare. Vad kan det egentligen vara som de talar om? Jag plockar på mig bröd, kalkon och andra saker till frukosten och tar mig till kassorna.

Vad är det som hänt på Salsta? frågar jag kassörskan. Hon tittar upp på mig, säkert förvånad över något annat än ett ”Hej”.

Har du inte hört? Det har varit misshandel och försök till inbrott i en lägenhet på Salsta, svarar hon. Jag drabbas plötsligt av en gnutta panik, har det redan kommit ut?

Hmm, jaså? är allt jag kan få fram till svar.

Ja, jäkla vandaler, eller hur? fortsätter hon. Jag kan inte göra annat än att nicka lite och räcka fram sedlarna när hon säger vad det blir. Jag skyndar mig tillbaka till lägenheten och slänger upp dörren när jag når andra våningen. Jag tar mig in till köket och slänger upp varorna på bänken.

Var har du varit? frågar Zeke.

Ja, vi har väntat i typ tusen år, vi är hungriga, fortsätter Robert. Jag blickar mellan de båda och tar ett djupt andetag.

De vet, säger jag.

Vilka vet vad? frågar Zeke och ser förvirrad ut, med all rätt om jag får tillägga, jag sa inte mycket.

Om inbrottsförsöket och misshandeln, det står tydligen i Eskilstuna Kuriren, svarar jag. Zeke ser nästan förstörd ut och Robert stelnar snabbt men slår senast näven hårt i bordet.

Fan, också! skriker han och ställer sig upp.

Vet de att det är vi? fortsätter han.

Jag tror inte det, inte enligt vad jag hört i alla fall, svarar jag. De båda ser ut att slappna av. De börjar plocka fram frukosten och börjar prata om något helt annat.

Hallå, de kanske får reda på att det var vi? utbrister jag. De ser på mig och det ser nästan ut som att Robert tänker skratta åt mig.

Det är lugnt, oroa dig inte, du är ändå 17 så inget kan hända dig, svarar han. Hur ska det egentligen lugna mig? Jag svarar ingenting, det är ändå lönlöst. Jag hjälper till med frukosten och vi sätter oss ned för att äta. Jag har aldrig förstått hur de är så lugna i såna här situationer, det kan ändå inte vara mänskligt. Jag går hem runt fyra och välkomnas utav min mamma i hallen, hon berättar att det snart är dags för mat och ber mig duka bordet. Så jag gör det och allt känns bra igen, men jag kan inte få bort den lilla tanken i bakhuvudet att något hemskt kommer att hända. Efter skolan på måndagen ringer jag Zeke.

Det känns som att det kanske är okej ändå, säger jag.

Så, jag antar att du inte hört än? frågar Zeke. Han låter ganska nere, nästintill sorgsen.

Vad är det? frågar jag och jag kan nästan höra förvirringen i min egen röst. Jag fick reda på det tidigare idag, Robert blev anhållen för misshandel, svarar Zeke. Han låter nästan helt känslolös, ingen ilska, ingen sorgsenhet, jag kan inte höra någon känsla i hans röst.

Vad gör vi nu? frågar jag.

Vi håller käften och hoppas på att Robert gör detsamma, svarar han.

Du, jag måste lägga på, vi ses någon dag, fortsätter han innan jag kan säga något och så var samtalet slut. Hur ska vi ta oss vidare från detta, kommer Robert att skvallra? Inte skulle han väl göra det, eller?

Artikel: http://ekuriren.se/nyheter/flen/1.3097549-stort-slagsmal-i-flen

Toffeln Sofia, Linnéa, Erika, Maria En man kom in i rummet och sparkade av sig sin toffel, han kunde inte förstå vad som hänt. Han tog sig in i köket där han ryckte upp kylskåpsdörren i jakt efter mjölken och där stod det röda paketet. Han tog sig ett glas och det svalkade hans strupe. Han tänkte sig tillbaka till den hemska förmiddagen: Det hela började med att han tappade sin favorittoffel i en vattenpöl och medan han svor för sig själv så märkte han inte när någon stal toffeln. Inte ens tvättmaskinens trogna centrifug kunde rädda situationen. Han slammade igen kylskåpet och hans morfars gamla oboe ramlade i golvet. Attans också! Kan ingenting bli rätt idag? Han hann inte mer än tänka tanken innan en grön rök kom ut ur oboens tipp och den fulaste anden han någonsin sett uppenbarade sig. -

Du får tre önskningar som tack för att du befriade mig, sa Den Fula Anden. Den gröna röken gjorde mannen sömnig för att varje gång han ser färgen grön blir han trött.

Jag vill vara välsituerad i resten av mitt liv! Jag vill vinna gehör varje gång jag ber om något! mannen gäspade.

Och jag vill bara sova…

Mannen somnade bums och Den Fula Anden ryckte på axlarna och uppfyllde hans önskningar trots att mannen redan sov. Flera timmar senare vaknade mannen och upptäckte att hans önskningar var uppfyllda och att Den Fula Anden var spårlöst borta. Men i sitt sömndruckna läge märkte inte mannen att hans toffel fortfarande var borta! Aja, det gör nog inte så mycket i slutändan. Han kan ju bara köpa en ny!