P å gul
E
n l i g t malicen så är delar av redaktionen fullständigt renons på kunskap om något som hände efter vänstertrafikens olyckliga upphörande 1967. Tag till exempel uttrycket »På gul«. Enligt dessa fåkunniga delar av redaktionen så svävar andra delar i okunnighet om detta eminenta uttryck. Föga anar de progressiva delarna av redaktionen att den stackars sate som än en gång dragit nitlotten för att skriva en inledande text till ett potpurri à la Tattersall, att denne är »På Gul« så in i helvete. Jag har nämligen Pernod i glaset.
*
*
*
»Vad tror du om AIK i Europa« frågar någon. »Preussen Magdeburg« svarar jag spontant. Jag vill ej ens gå in på danska lag som vi mötte. KB ? B.1901 ? Eller var det B.1903 ? De försvinner i historiens töcken. Alla ingår de nu för tiden i någon slags tivoli-koncern under artistnamnet FC Copenhagen. Det är bara tragiskt. Preussen Magdeburg var det första icke-nordiska lag som AIK mötte före första världskriget. För övrigt mötte vi Liverpool på Stadion 1914. Sedan bröt kriget ut. Vad tror jag egentligen om Europa? Tankarna drar obönhörligen iväg – som ett tåg till Paris. Det var enklare på den tiden. Det fanns inga internationella cuper att tala om. Utländska lag möttes mellan säsongerna i vänskapsmatcher där prestige och idrottslig ära snarare än krisch, klöver, cash och stålar stod på spel. AIK tog tåget till Paris 1921, och ett land där tre miljoner hade stupat i ett krig mot preussarna, för att spela fotboll mot den klassiska Pariserklubben Racing i sina tvärrandiga ljusblåa och vita tröjor med svarta byxor. För all del, även CA Paris, Sète
»Putte« Kock, c:a 1925.
och Lille deltog i turneringen. I vilket fall, Paris 1921 är i begynnelsen av »Les Années F olles«. Modigliani har dött i tuberkulos året innan. Picasso har fått en son med den ryska dansösen Olga. Det råder annars en drastisk brist på unga män i staden. Unga kvinnor klipper håret kort, tar på sig långbyxor och röker. Rolf de Maré, som figurerar i vännen Dardels Den döende dandyn, sätter upp Les Ballets Suédois på Théâtre des Champs-Elysées. Jazzen har kommit till Pigalle. Det börjar med att de svarta amerikanska truppernas musikkår spelar marscher i jazz-takt på kajen i Cherbourg. De spelar Marseljäsen i jazz-takt i varje småstad. De spelar jazz överallt. Alla älskar de exotiska rytmerna. De afro-amerikanska soldaterna, som integrerats i den franska armén, älskar vinet som serveras till lunch och middag. De behandlas som jämlikar. Många dröjer sig kvar i Paris efter freden och efterfrågan på jazzmusiker, inkastare, bartenders och exotiska älskare är oändlig. Nattklubbar och barer som Le Brick Top, Au Zelli’s, Le Grand Duc och L’Escadrille attraherar le beau monde och les demi-mondes i samma utsträckning. Prinsen av Wales, rika arvtagerskor, Francis Scott Fitzgerald och Zelda Fitzgerald blandar sig med korsikanska gangsters, sömmerskor, prostituerade, Hemingway och före detta jaktpiloter. Sidney Bechet hamnar i en skottduell på gatan efter ett svartsjukedrama. Många av de svarta trumslagarna, trombonisterna och pianospelarna i Pigalle har varit i skyttegravarna i världens dittills blodigaste konflikt. Våldet ligger nära till hands. Alla är beväpnade.
*
*
*
I denna smältdegel, i uttryckets egentliga betydelse, landar A IK i Rothschilds järnvägspalats Gare du Nord. De kliver av Nordexpressens eleganta vagnar i fernissad teak. Lagets stjärna är fotbollens Buster Keaton – Helge »Ekis« Ekroth som tidigare provspelat i bland annat Leicester och Tottenham. Med sig på vänsterkanten har »Ekis« en yngling från Norra Latin och Handelshögskolan vid namn Rudolf »Putte« Kock. »Knutte« Nilsson från tegelhögen på Skeppargatan är lagkapten. Vi vet ej om Putte Kock (20) hann ta en French 75 på Harry’s Bar nere på 5 Rue Daunou (»sank roo doe noo«). Det vi vet är att AIK:s matcher spelades på Racings hemmaplan på stadion i Colombes. Vi vet även att Rolf de Maré ger upp baletten och i sinom tid plockar över Le Tumulte Noir med bland andra Joséphine Baker till Paris. Innan dess fortgår det svarta tumultet i Colombes. Efter 2–2 mot värdlaget Racing vinner AIK sina tre följande matcher. Succé givetvis. AIK blir svenska mästare 1923. Colombes blir Olympiastadion 1924. Putte Kock tar brons med det svenska landslaget. Ej Triumfens ögonblick. Men nästan. Vi vet sedan tidigare att det är under denna period som AIK, i hård kamp med Westermalms IF, blir Stockholms stolthet och stadens absoluta publiklag. »Här ser man grevar mitt bland sjåarna.
Tattersall är ett sporadiskt utkommande fanzine i det allmännas tjänst. Vi är en champagne blanc de noirs med två toner: svart och gult.
Ivan Turina 1980–2013.
Här blandas lyx med lump.« Som i dåtidens Pigalle. Mellan gulden och silvren på 30-talet så utvecklar AIK utlandsverksamheten. Vi slår diverse lag bland annat från Madrid, Milano, Wien, Prag och Amsterdam. Hälsingborgaren Birger Nilsson tar in en österrikisk dämon-tränare till AIK som ska förmedla Donauskolans kvaliteter till laget. Det är endast engelska lag vi har svårt att rå på (förutom Oxfords universitetslag). Birger Nilsson sneglar därför på Herbert Chapmans Arsenal och deras WM-formation. Vi pressar det tjeckoslovakiska landslaget till 5–4 borta. »Var välkommen i vårt gäng. Du som kan vårt lags refräng. Du har hört den då och då – heja AIK ! Lycko- eller otursdag, ska vi strida för vårt lag. Uti Stockholm eller Prag – visa kämpatag.« Vi syr upp nya tröjor hos samma skräddare i London som Arsenal. Det hjälper föga. 1939 möter vi Liverpool igen. Ännu ett världskrig bryter ut. Fotbollen är en melankolisk idrott som endast restriktivt och undantagsvis tillåter spontana vulkanutbrott av eufori. »Nästan« är dess ledord. Sedan finns det alltid en osynlig fysikalisk lag om Universums balans som korrigerar glädjeutbrotten och återställer balansen. Det kan vara Pascal Simpson som rakar in 0–1 borta mot Barcelona. Sedan dyker Isaac Newton upp med sin Principia Mathematica och tar ner oss på jorden igen med all sin tyngd. Men Cesar Pachà kom – nästan – igenom på sin kant. Vad hade hänt om? Melankolikern och fotbollssupportern lever på den kontrafaktiska historieskrivningen. Fotbollen – mitt öde kallade Putte Kock sina memoarer. De är ändå skrivna av en herre med SM-guld och OS-brons som spelare. OS-Guld och VM-brons under sin tid i uttagningskommittén. Möjligen var det hans knäskada och tidiga slut på karriären som präglade hans syn? »Nästan« och »om bara« malde även i Putte Kocks hjärna? Vilket öde. Det är därför vi har så svårt att glömma Ivan Turina. Han missade Sven Dimbergs banbrytande föreläsningar om Newtons Principia Mathematica på Universitetet i Dorpat 1693. Det här med att CSK A var rankade bland Europas bästa lag och AIK rankades i nivå med ett korplag gruvarbetare från Wales rörde honom ej i ryggen. AIK låg under med 0–1 från hemmamötet? Lappri. Han strun-
tade i tyngdlagarna. Han brydde sig ej om odds. Andreas Alm åkte till Moskva och bossade som om det vore 1610, och han vore Jacob De la Gardie. Där och då fanns inga »nästan« eller »om bara«. Det fanns en pressläktare utan en enda ackrediterad svensk journalist. Det fanns en resultattavla med 0–2 till AIK efter Lorentzsons spark i matchens absoluta slutskede. Det hade ej varit möjligt utan Ivan Turina.
*
*
*
I januari 1957 möter AIK det brasilianska laget Santos FC borta i São Paulo. En sjuttonåring vid namn Edson Arantes do Nascimento, eller Pelé, gör sitt första internationella mål. Santos vinner matchen med 1– 0. Ett och ett halvt år senare blir ynglingen världsmästare på Fotbollstadion i Råsunda. Det är svårt att känna bitterhet över en fulländad idrottsman och dennes prestation. 1966 möter AIK med bland andra Tord Grip, Jim Nildén, »Liston« Söderberg, Roland Grip och icke minst Kurre Hamrin Brasilien på Stadion. Det blir förlust med 2–4. Bättre resultat för AIK än landslaget i finalen på Råsunda 1958. Femtiofyra år senare spelas den absolut sista matchen på ett isande kallt Råsunda. AIK mot Napoli i Uefa Europa League. Fotbollstadion lever på övertid och nästan hela publiken står upp i nittio minuter. Napoli tar ledningen. AIK kvitterar. Det blir – nästan – ett mål till för AIK. På övertid faller gentlemannen Edinson Cavani över Per Karlssons ben. Det blir straff. Edinson Cavani från den klassiska fotbollsnationen Uruguay sätter den och blir Råsundas siste målskytt. Det är inget bittert över detta, men det är ett väldigt melankoliskt ögonblick. Cavani går sedan ner sig i en av fotbollens motsvarigheter till basketens Harlem Globetrotters – Paris Saint-Germain. »Je t’aime mélancolie« som Mylène Farmer sjunger. Vad tycker då delar av redaktionen om Europa? Den sippar på ännu ett glas Pernod. En gul dryck som smakar svart salmiak. Blir det för övrigt mer AIK än så? Osvuret är bäst. Det enda delar av redaktionen vet är att fotbollen är vårt öde. Framgångar är tillfälliga. Förr eller senare är vi alla tillbaka i det normala tillståndet av melankoli. Vi älskar det. Master