Dylan Thomas. Sju dikter by Albatross

7 Dikter Dylan Thomas

Dikt Poem Födelsedag Poem on His Birthday I mitt värv, eller säg, buttra konst In My Craft Or Sullen Art Dikt i oktober Poem in October I den andra världen In Country Sleep En vintersaga A Winters Tale Klagan Lament

Fri tolkning till svenska av

Juri Aidas AAAP 29 F, Issuu 6.2; Updaterad 30 juli 2015.

I have written the copyright holders of the works of Dylan Thomas a couple of times asking permission to upload this little book to the Issuu on-line reading platform for public view (http://www.issuu. com/albatross). So far I have not received any feedback. Maybe I had the wrong info? I shall get back to that rights-thingy as soon as I have things in order. As the centennial of the birth of Dylan Thomas is right around the corner I feel it appropriate to celebrate the occasion by the sharing of my work on his poems. (Dylan Thomas was born 27 October 1914). I began work on these translations/interpretations around 1978. They have become a great part of my life by now. Juri Aidas

The Issuu web edition of this document is best viewed in double page mode. (A download, from Issuu, will be one odd page short though. The Issuu download pdf does not offer a true book view.)

7 dikter

Örnars märg, valars rötter, önskeben.

Dylan Thomas

Hade jag skrivit dessa dikter skulle jag tillägnat dem �� min dotter Nina, �� som, när hon var väldigt ung, ofta fick höra vissa lite till och från och från och till�. Dylan Thomas dikter är fulla av liv och energi, ... njut av dem och låt dem sjunga.

Juri Aidas

An Another Albatross

Publications, Productions, Performances, Recordings – whatever –

This document represents no commercial interest and only exists in a few presentation copies for the purpose of presenting a repertoire, and to create interest for an eventual formal publication of this Swedish translation. Denna publikation är producerad i demonstrationssyfte utan kommersiella motiv, i syfte att presentera en repertoar och möjligtvis skapa ett intresse för en formell utgåva av dessa översättningar.

Original Text: Trustees of the copyrights of Dylan Thomas Translation: Juri Aidas Layout & Design: Juri Aidas Illustrations: Magnus Malmsten Scan of Illustrations: Tommy Dahlén Sun/Moon Logo Nina Aidas Cover Photo Unknown (Found in “Welsh Dylan”, John Ackerman, 1980.) This document is as yet ‘An Unauthorized Publication’ and is but intended for demo purposes. Permissions have been sought. Further reference to the life and work of Dylan Thomas: Dylan Thomas Centre, Swansea, United Kingdom http://www.dylanthomas.com

Juri Aidas Sweden

juri@live.se http://issuu.com/albatross

An Another Albatross Publication AAAP 29 F, Issuu 6.2 Sundbyberg, Sweden, 30 juli 2015, 11:00

7 dikter Dylan Thomas

Fri tolkning till svenska â&#x20AC;&#x201C; Juri Aidas. Illustrationer â&#x20AC;&#x201C; Magnus Malmsten.

Förord

av ett litet urval dikter av den walesiske poeten Dylan Thomas är mycket fritt hållna och är därför mycket personliga tolkningar – till stor del beroende på att jag, vad gäller några av dikterna i denna presentation, först tonsatt den engelska texten och sedan översatt den så att den resulterande svenska texten går att sjunga till samma melodi som den ursprungliga texten gav upphov till. Jag har då nödgats ta mig stora friheter i behandlandet av ideér, idiom, fraser, ord, versmått, rytm, puls – i princip allt som hör språket till – även den visuella layoutens arrangemang har bearbetats här och där; på sätt och vis har jag ibland tvingats dikta om dikten för att kunna få svenskan verklig och för att få allt att fungera musikaliskt. Min förhoppning är att denna ambition – i stort, att skapa relevans åt innehållet i dess nya miljö, omskrivningar och egensinnig tolkning därhän – i någon mån, ändock, på sitt vis, lever upp till det urprungliga originalets intentioner. essa översättningar

Den kreativa impulsen och dess temata, dess räckvidd, dess innebörd, om man så vill, är utmärkande för denne storslagna diktare. Språkets skönhet, orden, fraseringens inre melodier och meningsfulla samklang är poetens sublima medel. I Dylan Thomas diktning finner vi en sjudande verbal ide- och ordmylla, vi får ett mentalt ”lyft”, vingar, vi erbjuds ett överflödande, översvallande verbialt unikum. ”... Sov lugnt i ditt hus i förtrollat stavelseregn, under linne och takhalm och stjärnströdd glans, till ekorrlek, ...” I den andra världen: från vers 7

”... hör den skummande, dånande berättelsens regn mot gårdens tråg och hinkar! O hör blodets mässa! ...” I den andra världen: från vers 12

Språk varierar – om geografi, karaktär, klimat, lokalitet eller annan dylik säregenhet alls har någon innebörd för språkets former och uttryck måste även dess strukturer skilja sig åt något, speciellt mellan språkområden (walesiska kullar och berg är inte skandinaviska sådana, och hos oss regnar det ej katter och hundar utan småspik) – därav de friheter jag tagit mig här. Jag hoppas, som sagt, att dessa tolkningar fungerar och även förmår skänka något som åtminstone aningen, i viss mån, liksom (om än ej med samma träffande strålglans som originaltexten bjuder) närmar sig kontentan av den kreativa idé, de insikter Dylan Thomas förmedlar och därvid eventuellt förmår uppbringa ett visst behag hos läsaren, kanske till och med en inre vision eller två. Ta det för vad det är. I grund och botten var det tonsättandet och diverse framföranden som sporrade mig till dessa svenska versioner. Att sjunga dikten, att uttala den, förde mig närmare den, och än närmare kom jag när det blev lättare för lyssnaren att förstå innehållet (och ett stort tack till Er alla som lyssnat) – Dylan Thomas själv poängterade ofta vikten av att läsa poesi högt. Här vill jag gärna lägga till: ”inte alltför fort!” Det blir ofta så från vanan att bara läsa med ögonen. Prova. Juri Aidas 13

Förord

Publicerade verk

104

Illustrationerna

107

Tonsättningar

108

Litteratur

109

Index över bilder

116

Innehåll

* Tonsatt

Dikt

Poem – 1944

Födelsedag *

Poem on His Birthday – 1951

I mitt värv, eller säg, buttra konst

In My Craft Or Sullen Art – 1945

Dikt i oktober *

Poem in October – 1944

I den andra världen *

In Country Sleep – 1947

En vintersaga

A Winters Tale – 1945

Klagan *

Lament – 1951

Dikt Poem

Dikt Din ande gjöts ut i osynlighet denna ohelgade natt för min skull att skapa, en regnig stig ouppnåelig för dem med huggtand i käft, med gadd och spindelvävs-dån, ett mörker, min kära, djupt likt en rund våg att gömma, att förklä sömnens varg och grav.

Poem Your breath was shed Invisible to make About the soiled undead Night for my sake, A raining trail Intangible to them With biters tooth and tail And cobweb drum, A dark as deep My love as a round wave To hide the wolves of sleep And mask the grave.

Fรถdelsedag Poem On His Birthday

Födelsedag I solens behag, vid den dansande floden, vid havets anslag där skarvar rusar, i sitt stylthus, högt bland näbbar och fåglars palavrer denna sandkornsdag, vid den böjda buktens grav; där firar, där vränger han sina vindvända år; bland spetsande och spirande hägrar. Under och ikring honom färdas flundror, och måsar, i sina kalla döende spår, de gör vad de måste. I de församlade vågorna arbetar högljudda spovar i eget maner mot döden, och i det långtungade rummet ringer diktaren i sina klockor och strävar mot bakhåll som skapats av sår; kyrkstämmade hägrar välsignar. I tisteldunshöst sjunger han sig närmare sin ångest: det flyger finkar i hökars klospår mot en fängslande himmel; små fiskar glider fram genom dränkta skepp och städer till uttrars betesmarker. Från sitt sluttande, vacklande hus och ur sitt yrkes mejslade slingor iakttar han hägrars dunkla bestyr 25

och den livslånga floden i klädnad av spigg slingrande sig kring sina böner: långt ut till havs, vet han, som kämpar, under drakmoln, hopkrupen mot sitt eviga slut – O, han vet att delfiner dyker i sköldpaddsvänt damm, och att strimmiga sälar forsar fram för att döda, och att rött blod flyter gott i den smäckra munnen. I en grottliknande, hängande vågs tystnad hörs en klingande Angelus. Trettiofem klockor sjunger sina slag mot skallen och ärret där hans kärlek irrar under fallande stjärnor; morgondagen gråter i sin blinda bur, all terror består tills oket förgås i hav och i eld, och i kärlek som frälser i mörkret. Fritt vandrar han där, förlorad i det okända, berömda ljuset av det stora och fantastiska, käre Gud. Mörker är en väg och ljus är en plats, himlen som aldrig fanns och ej ens kan finnas är dock alltid sann, och i denna skog, i detta törniga tomrum växer de döda i mångfald, som blåbär, för hans glädje.

Där kan han vandra naken med hästskobuktens andar, med alla stjärnors strandströdda döda. Örnars märg, valars rötter, önskeben – där kan han vandra med Gud, välsignad och ofödd, med Anden, och varenda själ är Hans präst, behagad och besjungen i den unga himlens fålla, lugn i en himmelskt skälvande frid. Men i mörkret ringer alla klockor tyst. Han, under jordens natt, ensam med alla levande, ber. Vem vet om den farande vinden skall sarga dessa klippor, blåsa bort benen från kullarna, och om de sista vredskande vågorna skall sparka master och fiskar utåt vintergatans gränslösa rymd, trolöst till honom som är den gamla och luftformade himlens ljus, där själar växer vilt som löddrande hästar. O, låt mig sörja vid livets mitt, vid helgade, druida hägrars löften, denna resa tvingar fram min ruin, gryningens skepp kantrar och går på grund och, om än min röst försvinner – låt mina välsignelser räknas högt:

fyra element och fem sinnen, och människan en kärlekens ande på drift genom detta svall till sitt högsta klocksvala kommande rike, till månskensdomerna, till havet som gömmer hans hemliga inre djupt i sina svarta bengrunder, och likt sfärers sång ur snäckor denna sista, mest viktiga, välsignelse: att ju närmare jag rör mig döden, en människa genom splittrade skal, ju högre blommar då solen, och det beväpnade, glittrande havet exalterar; varenda vind, varenda våg, och hela världen tacklar jag med en alltmer triumferande tro som någonsin funnits sedan den välsignande världen blev sagd. Jag hör de gungande bergen växa sig grönare och alltmer belärkade i den bärbruna hösten, och de daggtidiga lärkorna sjunger allt högre under tornande moln i den änglafärd som kärleken är. O, allt heligare är då deras ögon, och ingen av mina skinande människor känner någon oro när jag nu seglar ut för att dö.

Poem On His Birthday In the mustardseed sun, By full tilt river and switchback sea Where the cormorants scud, In his house on stilts high among beaks And palavers of birds This sandgrain day in the bent bayâ&#x20AC;&#x2122;s grave He celebrates and spurns His driftwood thirty-fifth wind turned age; Herons spire and spear. Under and round him go Flounders, gulls, on their cold, dying trails, Doing what they are told, Curlews aloud in the congered waves Work at their ways to death, And the rhymer in the long tongued room, Who tolls his birthday bell, Toils towards the ambush of his wounds; Herons, steeple stemmed, bless. In the thistledown fall, He sings towards anguish; finches fly In the claw tracks of hawks On a seizing sky; small fishes glide Through wynds and shells of drowned Ship towns to pastures of otters. He In his slant, racking house And the hewn coils of his trade perceives Herons walk in their shroud, 31

The livelong riverâ&#x20AC;&#x2122;s robe Of minnows wreathing around their prayer; And far at sea he knows, Who slaves to his crouched, eternal end Under a serpent cloud, Dolphins dive in their turnturtle dust, The rippled seals streak down To kill and their own tide daubing blood Slides good in the sleek mouth. In a cavernous, swung Waveâ&#x20AC;&#x2122;s silence, wept white Angelus knells. Thirty-five bells sing struck On skull and scar where his loves lie wrecked, Steered by the falling stars. And to-morrow weeps in a blind cage Terror will rage apart Before chains break to a hammer flame And love unbolts the dark And freely he goes lost In the unknown, famous light of great And fabulous, dear God. Dark is a way and light is a place, Heaven that never was Nor will be ever is always true, And, in that brambled void, Plenty as blackberries in the woods The dead grow for His Joy.

There he might wander bare With the spirits of the horseshoe bay Or the starsâ&#x20AC;&#x2122; seashore dead, Marrow of eagles, the roots of whales And wishbones of wild geese, With blessed, unborn God and His Ghost, And every soul His priest, Gulled and chanter in young Heavens fold Be at cloud quacking peace, But dark is a long way. He, on the earth of the night, alone With all the living, prays, Who knows the rocketing wind will blow The bones out of the hills, And the scythed boulders bleed, and the last Rage shattered waters kick Masts and fishes to the still quick stars, Faithlessly unto Him Who is the light of old And air shaped Heaven where souls grow wild As horses in the foam: Oh let me midlife mourn by the shrined And druid heronsâ&#x20AC;&#x2122; vows The voyage to ruin I must run, Dawn ships clouted aground, Yet, though I cry with tumbledown tounge, Count my blessings aloud:

Four elements and five Senses, and man a spirit in love Tangling through this spun slime To his nimbus bell cool kingdom come And the lost, moonshine domes, And the sea that hides his secret selves Deep in its black, base bones, Lulling of spheres in the seashell flesh, And this last blessing most, That the closer I move To death, one man through his sundered hulks, The louder the sun blooms And the tusked, ramshackling sea exults; And every wave of the way And gale I tackle, the whole world then, With more triumphant faith That ever was since the world was said, Spins its morning of praise, I hear the bouncing hills Grow larked and greener at berry brown Fall and the dew larks sing Taller this thunderclap spring, and how More spanned with angels ride The mansouled fiery islands! Oh, Holier then their eyes, And my shining men no more alone As I sail out to die.

I mitt v채rv, eller s채g, buttra konst In my Craft or Sullen Art

I mitt värv, eller säg, buttra konst I mitt värv, eller säg, buttra konst, övad och övad i den stilla natten under månens ensamma vrede, när de älskande sökt varandra och i sina armar fångat upp all oro, här, under sjungande ljus verkar jag men strävar ej att vinna en värld av behag, full av prål och skål, från elfenbenets estrad, utan verkar för den enkla gåva deras hjärtan i hemlighet besvärjer. Och ej skriver jag för stoltheten på skimrande blad under månen, skild från dess vrede, ej skriver jag för dödens stora gestalter med sina näktergalar och psalmer, utan för de älskande, vars armar sluter sig kring all evig sorg, men de lönar mig knappt och lyssnar ej till mitt värv, eller säg, konst.

In my Craft or Sullen Art In my craft or sullen art Exercised in the still night When only the moon rages And the lovers lie abed With all their grief in their arms, I labour by singing light Not for ambition or bread Or the strut and trade of charms On the ivory stages But for the common wages Of their most secret heart. Not for the proud man apart From the raging moon I write On these spindrift pages Nor for the towering dead With their nightingales and psalms But for the lovers, their arms Round the griefs of the ages, Who pay no praise or wages Nor heed my craft or art.

Dikt i oktober Poem in October

Dikt i oktober På himlens väg vaknade jag till detta mitt trettionde år, anade hamnen och skogen intill, hörde buktens musslor och hägrar sjungandes sitt prästerskap. Havet och morgonen lockade mig; viskande nät, båtars knorr och knarr, och bön, fåglars sång i skyn; jag längtade då att vandra bort från den sovande staden – och jag gav mig iväg. Min födelsedag började när havets och de bevingade trädens fåglar sjöng mitt namn i flykt över gårdarna och de vita hästarna – och jag steg upp i tidigt höstregn och all min levnads dagar välsignade min själ. Tidvattnet steg och hägern dök när jag sträckte ut mina steg över gränserna, genom de portar som slår igen när stadens ande vaknar.

Som en handfull vår tumlade lärkor under molnen, pipande koltrastar hoppade från buske till buske längs min väg och oktobersolens milda sken fann mig och vilade sommaraktigt på dessa kullars axlar, här var ett behagligt väder och vackra sånger ljöd överallt, men än hörde jag vinden och det kalla regnet ila genom skogen vid kullarnas fot. Och allt längre och längre bort lämnade jag hamnen och den havsvåta kyrkan i dis och regn, lik en snigel med horn pekandes ur dimman, och det blöta slottet brunt som ugglor, men för mig blommade sagans alla vårar och somrar i de vackraste av berättelser bortom alla gränser under lärkfyllda moln, och här förundrades jag denna min födelsedag, och kunde då, i vädrets skiftningar, åter och åter minnas.

Och inför landets muntra sång flydde alla tunga moln, drev iväg i andra strömmar, och den blå himlen flödade och forsade åter i förunderlig sommar med sina äpplen och päron och röda vinbär, och i den vändningen såg jag hur tydligt som helst barnets bortglömda morgnar, promenerandes med sin mor i solsken uppfylld av dess parabler, vandrande genom grönklädda helgedomar och legender och över de åkrar och fält han sedan barndomen känt, och hans tårar brände min kind och hans hjärta var i mitt. Här finns skogarna och floden och havet där pojken tog till sig sommaren och dess lyssnande andetag om födelse och död och viskade sin glädje och sanning till träden, till stenarna, för alla tidvattnets glittrande fiskar. Och alltets mysterium sjöng, ur stillheten, och glittrade i vattnets dyningar och i fåglarnas sång.

Och jag förundrades på min väg när jag såg att vädret vart som när jag var ung. Och ur dödens käftar sjöng nu den glädje som barnet en gång känt i solen. På himlens väg, detta mitt trettionde år, stod jag höljd i sommar och sol, men staden vid havet och skogen lövades med oktobers blod. O! Må mitt hjärtas sanning sjungas ännu och än, och igen, om ett virvlande år, från denna höga jord.

Poem in October It was my thirtieth year to heaven Woke to my hearing from harbour and neighbour wood And the mussel pooled and the heron Priested shore The morning beckon With water praying and call of seagull and rook And the knock of sailing boats on the net webbed wall Myself to set foot That second In the still sleeping town and set forth. My birthday began with the waterBirds and the birds of the winged trees flying my name Above the farms and the white horses And I rose In the rainy autumn And walked abroad in a shower of all my days. High tide and the heron dived when I took the road Over the border And the gates Of the town closed as the town awoke.

A springful of larks in a rolling Cloud and the roadside bushes brimming with whistling Blackbirds and the sun of October Summery On the hillâ&#x20AC;&#x2122;s shoulder, Here were fond climates and sweet singers suddenly Come in the morning where I wandered and listened To the rain wringing Wind blow cold In the wood faraway under me. Pale rain over the dwindling harbour And over the sea wet church the size of a snail With its horns through mist and the castle Brown as owls But all the gardens Of spring and summer were blooming in the tall tales Beyond the border and under the lark full cloud. There could I marvel My birthday Away but the weather turned around.

It turned away from the blithe country And down the other air and the blue altered sky Streamed again a wonder of summer With apples Pears and red currants And I saw in the turning so clearly a childâ&#x20AC;&#x2122;s Forgotten mornings when he walked with his mother Through the parables Of sun light And the legends of the green chapels And the twice told fields of infancy That his tears burned my cheeks and his heart moved in mine. These were the woods the river and sea Where a boy In the listening Summertime of the dead whispered the truth of his joy To the trees and the stones and the fish in the tide. And the mystery Sang alive Still in the water and singingbirds.

And there could I marvel my birthday Away but the weather turned around. And the true Joy of the long dead child sang burning In the sun. It was my thirtieth Year to heaven stood there then in the summer noon Though the town below lay leaved with October blood. O may my heartâ&#x20AC;&#x2122;s truth Still be sung On this high hill in a years turning.

I den andra v채rlden In Country Sleep

I den andra världen

I Aldrig min flicka, O aldrig på din avlägsna färd i eldsberättelsers land i en sömn så förtrollad, frukta eller tro, ej, att en varg i lammvitt skinn bräkande så muntert och frustande skall kasta sig ut min kära, min kära, ur ett lövat näste i daggdoppat år för att sluka ditt hjärta, i ett hus mitt i blommande skog. Sov gott min flicka, djupt, vist och förtrollat, där du evigt vandrar i det skimrande landskapets natt, i dess säregna värld; men inget svin och inga gäss förvandlas, till en underskön konung eller brinnande by eller prins av is som kan locka min längtan från dig innan solen går upp över pojkar, snårskog och dans. O, nagla och bränn! Och ingen oskyldig lämnas, förförd, i en rotfylld ravin; O gråt, min vandrare, där du står sargad under fängslande prakt. Från häxa och kvast och förbannelse är du beskyddad av den sovande världens blomstrande skog, vila lugn och varm: var trygg, rofull, oberörd av högljutt skrän; räds aldrig, min flicka, förrän du somnat och alla klockor klingat ut. 59

Räds aldrig att tro att den konstlösa trolldomens makt härjande plogar ditt blod medan du far omkring, vem annars än månsken hemsöker oss från bergens klippsprång och korpbon och ekar trolskt ur vår stjärndjupa brunn? Ett berg nuddar en ängel. Från helgonets cell klingar nattfågelns lovsång genom helgedomens lövade valv prisande rödhakens träd och den heliga Maria; Sanctum Sanctorum skogsdjurets blick i regnet räknande droppar och ugglans hoande nog så farligt, inför blod faller skogsdungens rävar på knä; nu hyllar sagan stjärnornas klarnande ljus vid vår kvällsvard och allt bugande gräs, till fablers bete, från vår Herres bord. Frukta mest och evigt, inte alls vargen i sin mask eller prinsens spetsande betar, vid askfyllda kärlekars kärr, i hetsande ladugårdars brunst, utan Tjuven, mild som dagg. Landet är heligt: O låt det behaga, tag dess grönskande frid, i den blommande skogen är du skyddad av rosor och mässande sång vila helgad och glad, under månen, under dess bönehjulspassage.

Sov lugnt i ditt hus, i förtrollat stavelseregn, under linne och takhalm och stjärnströdd glans, till ekorrlek, älskad, välsignad, skyddad från drag och bitande köld, fast du sveper fram med fyra höga vindar, lugn i dina löften: men vet att Tjuven smygande och säkert finner sig en väg ur det näbbvackra, nätmörka grenverkets dunkla sken, listig likt snön som daggmilt faller från törnen, denna natt och varenda natt tills klockans slag kallat min förlorade kärlek till sin sömn, från tornet, över spiltorna, till eldhärdens dröm; och själen vandrar över outgrundligt vatten, denna natt och varenda natt sen du föddes under stjärnors fall, alltid, O alltid finner han en väg om det så faller snö: om än det faller regn, haglande över liv och land, och dimmor rider fram genom högyllene lador, om än det faller dagg på äppelträdens vindmalda damm och på morgonlövens öar, om så stjärnorna faller, och äppelkärnor svävar fram i vinden och faller, och blommar, i det gapande såret i oss, om än världen faller, tyst, likt en tystnadens orkan.

II I natten färdas renar! Se! De hoppar över hus och moln och till marknaden pryds sagofågelns vingar med band! Bönen tar gudalika språng! och ur höjden ropar råkor högt från sina snabbfotade vindar; Hör! Ur svarta näbbar stiger fåglarnas heliga böcker! En räv rusar runt bland tuppar och bländar med sin charm! I nattens bevingade skog hörs fåglars sång! Idylliskt blod pulserar genom tvinnade löv! O, hör näktergalens stämma, och vår saga strömmar genom prästmörka snår, över tistelbitsk frost! O, den mässklädda kullens cypresser blickar ut över landet där anden står sargad och besatt av sång! Hör den skummande, dånande berättelsens regn mot gårdens tråg och hinkar! O, hör blodets mässa! Den fågelklara ådran! Och sagan famnar den himmelska serafen och sjunger havsfolkets lov! Hör! Fågelsångsevangeliet! Allt berättar i natt om honom som kommer likt en räv, smygande vindslug och listig: Musik och magi! Se, den sömnvaggade, svartryggade måsen på vågorna, grusögd! Och fölet vandrar månskodd över vindkrusat vatten, ljudlöst över skogstjärnens glitter. Elementens musik, ett mirakel i det! Jord, luft, vatten, eld, sjungande i den vita koreografin. 62

Och min älskade sover, behagad, med gyllene hår, i sitt helgade hus, på sin bergshöga vandring, välsignad och famnad och sann, och hon vilar så lugn att himlen nästan glömmer sina planeter, klockan stannar, natten binder hennes ögon, och de döda fångas upp av Tjuven och av daggen vare sig de vill det eller ej; och i hennes heliga hjärta virvlar vår värld omkring! O, smygande, långsam och listig, kommer han till min kära, lyssnande till såret i hennes sida i dess vandring kring solen; och säker går hans bana till den blomstrande kusten som bär dagg likt ett gungande hav, och visst seglar han mönstergillt i vågorna och i molnen. O han kommer för min älskades skull, inte för att stjäla hennes svärdsdjupa sår, eller hennes ögon, eller uppbundna hår, utan för hennes tro att han varenda sagofyllda natt kommer för att gripa hennes tro att han kommer, denna allra sista natt, för att lämna henne, vaknande med solen, för sin ohelgade skull, naken och bortglömd och troende att han inte kommer. O, tro alltid, och räds i dina löften, att han kommer i natt och varenda eviga natt, att han alltid har kommit, min älskade, sen den dag då du föddes: och i gryningen skall du vakna ur din sömn och din tro skall bestå, oförgänglig, under den styrda solens rop.

In Country Sleep

I Never and never, my girl riding far and near In the land of the heartstone tales, and spelled asleep, Fear or believe that the wolf in a sheepwhite hood Loping and bleating roughly and blithely shall leap, My dear, my dear, Out of a lair in the flocked leaves in the dew dipped year To eat your heart in the house in the rosy wood. Sleep, good, for ever, slow and deep, spelled rare and wise, My girl ranging the night in the rose and shire Of the hobnail tales: no gooseherd or swine will turn Into a homestall king or hamlet of fire And prince of ice To court the honeyed heart from your side before sunrise In a spinney of ringed boys and ganders, spike and burn, Nor the innocent lie in the rooting dingle wooed And staved and riven among plumes my rider weep. From the broomed witchâ&#x20AC;&#x2122;s spume you are shielded by fern And flower of country sleep and the greenwood keep. Lie fast and soothed, Safe be and smooth from the bellows of the rushy brood. Never, my girl, until tolled to sleep by the stern 65

Bell believe or fear that the rustic shade or spell Shall harrow and snow the blood while you ride wide and near, For who unmanningly haunts the mountain ravened eaves Or skulks in the dell moon but moonshine echoing clear From the starred well? A hill touches an angel. Out of a saints cell The nightbird lauds through nunneries and domes of leaves Her robin breasted tree, three Marys in the rays. Sanctum Sanctorum the animal eye of the wood In the rain telling its beads, and the gravest ghost The owl at its knelling. Fox and holt kneel before blood. Now the tales praise The star rise at pasture and nightlong the fables graze On the lordâ&#x20AC;&#x2122;s-table of the bowing grass. Fear most For ever of all not the wolf in his baaing hood Nor the tusked prince, in the ruttish farm, at the rind And mire of love, but the Thief as meek as the dew. The country is holy: O bide in that country kind, Know the green good, Under the prayer wheeling moon in the rosy wood Be shielded by chant and flower and gay may you

Lie in grace. Sleep spelled at rest in the lowly house In the squirrel nimble grove, under linen and thatch And star: held and blessed, though you scour the high four Winds, from the dousing shade and the roarer at the latch, Cool in your vows. Yet out of the beaked, web dark and the pouncing boughs Be you sure the thief will seek a way sly and sure And sly as snow and meek as dew blown to the thorn, This night and each vast night until the stern bell talks In the tower and tolls to sleep over the stalls Of the hearthstone tales my own, lost love; and the soul walks The waters shorn. This night and each night since the falling star you were born, Ever and ever he finds a way, as the snow falls, As the rain falls, hail on the fleece, as the vale mist rides Through the haygold stalls, as the dew falls on the windMilled dust of the apple tree and the pounded islands Of the morning leaves, as the star falls, as the winged Apple seed glides, And falls, and flowers in the yawning wound at our sides, As the world falls, silent as the cyclone of silence.

II Night and the reindeer on the clouds above the haycocks And the wings of the great roc ribboned for the fair! The leaping saga of prayer! And high, there, on the hare Heeled winds the rooks Cawing from their black bethels soaring, the holy books Of birds! Among the cocks like fire the red fox Burning! Night and the vein of birds in the winged, sloe wrist Of the wood! Pastoral beat of blood through the laced leaves! The stream from the priest black wristed spinney and sleeves Of thistling frost Of the nightingale’s din and tale! The upgiven ghost Of the dingle torn to singing and the surpliced Hill of cypresses! The din and tale in the skimmed Yard of the buttermilk rain on the pail! ‘’the sermon Of blood! The bird loud vein! The saga from mermen To seraphim Leaping! The gospel rooks! All tell, this night, of him Who comes as red as the fox and sly as the heeled wind. Illumination of music! The lulled black-backed Gull, on the wave with sand in its eyes! And the foal moves Through the shaken greensward lake, silent, on moonshod hooves, In the winds wakes. Music of elements, that a miracle makes! Earth, air, water, fire, singing into the white act, 68

The haygold haired, my love asleep, and the rift blue Eyed, in the haloed house, in her rareness and hilly High riding, held and blessed and true, and so stilly Lying the sky Might cross its planets, the bell weep, night gather her eyes, The thief fall on the dead like the willy nilly dew, Only for the turning of the earth in her holy Heart! Slyly, slowly, hearing the wound in her side go Round the sun, he comes to my love like the designed snow, And truly he Flows to the strand of flowers like the dewâ&#x20AC;&#x2122;s ruly sea, And surely he sails like the ship shape clouds. Oh he Comes designed to my love to steal not her tide raking Wound, nor her riding high, nor her eyes, nor kindled hair, But her faith that each vast night and the saga of prayer He comes to take Her faith that this last night for his unsacred sake He comes to leave her in the lawless sun awaking Naked and forsaken to grieve he will not come. Ever and ever by all your vows believe and fear My dear this night he comes and night without end my dear Since you were born: And you shall wake, from country sleep, this dawn and each first dawn, Your faith as deathless as the outcry of the ruled sun. 69

En Vintersaga A Winters Tale

En Vintersaga Från de vita fältens hav, över gården i dalens famn i den snöblinda skymningen, från bergen, färdas en svävande vintersaga mellan handvikta kristaller, kreaturs bleka andedräkt styr dess vaksamma segel, det behövs ingen vind. Kalla stjärnor faller, snön doftar hö, och i fjärran från heden varnar ugglan; den frusna flocken står samlad under lammvit snö i gårdens hägn, i de flödande strömmarnas dalar där sagan kom till. En gång när världen ej längre var ung, på en stjärna av tro ren likt doftande bröd, på gården, bland kullarna, ensam och sliten, vände han blad efter blad i hjärtats och tankens brinnade skrifter: livets fallande glödregn över snön. Han står i brand omgiven av snöns vingar, på hans ö lyser eldar, höstackar vitnar likt ylle och alla höns sover i sina längor intill det att gryningens lågor kacklande kammar sig en väg över stenbelagda gårdar

där den tidiga morgonens män snubblar ut med sina spadar. Flocken är vaken, den musfeta katten tar skygga steg, fåglar burrar upp sina skrudar till jakt och lek, flickors milda steg ljuder över den fallna himlen och korna blidkas. O, den vaknande gårdens snöklädda sysslor tar fart. Han föll på knä, han grät, han bad, harklande sig vid tallriken och det skurna brödet, i lågans skarpa sken, invid svärtan och skuggdansen kring spottkoppen; han bad, till kärlekens ande, i husets stillhet, i nattens famlande grepp, bortglömd och rädd. Han föll på knä på de kalla stenarna, han grät på sorgens krön, han bad till himlens slöjor! Må hans eviga hunger fara sin ensamma väg ylandes över knotor, över benvita fält, förbi stallets monument, förbi stiors himlatak, förbi ankdammens glasklara spegel, bort, bortom bländvita åkrar, till böners hem och eldar där han kan klättra över sin snöblinda kärleks moln och rusa till de rika boningarna. Men hans nakna rop fann honom, slagen; inget ljud utom fåglars vindpinade hunger hördes i vindens handvikta flöde, kastad högt ovan säden, högt över den smältande skörden och brödåkerns fullmogna hav på deras tungor. O, hans namnlösa hunger lämnade honom förlorad i flammors våld – då hans väg borde forsa och strömma 74

i natten, i beslöjade floder, borde drunkna hungrande i nödens drivor, vila, uppslukad i bröllopssängen, i den omänskligt vita vaggans evigt längtande centrum, som han, utstött och förlorad, troende, i evighet, söker. Fräls honom, befria honom, ropade han. Förlora honom helt i kärlek och kasta hans nöd, ensam och naken, till bruden, till havet, så att den aldrig blommar eller frodas i den vita sädens åkrar under kroppens uppspelta, döende, tidsbundna puls. Lyssna. Glädjesångarens klara röst ljuder hängivet i de bortgångna byarna. Näktergalen är damm och flyger begraven i skogens gläntor; på de dödas vingslag sjunger den för honom, stavar hans vintersaga i vinden. Vattnets röst ur den tomma källan berättar och dessa bäckars tärda klockor och skallande vatten gläds i förundran. Dagg klingar på stjälkar och på blad, på det glittrande, viskande, förlorade snötemplets tak. Klippans urgröpta munnar är strängar i vinden. Tiden sjunger i den mönstrat döende snödroppens intrikata gobeläng. Lyssna. I det glömda avlägsna landet öppnade en hand eller ett ljud försiktigt den mörka dörren på vid gavel, och där, från den brödmogna marken, höjde sig en kvinnofågel, strålande i brudens flammor. En gryende kvinnofågel, och på hennes bröst djup snö i rosenröda drivor. 75

Se. De dansande rör sig över den bortgångna gröna ängens snö, lockade av månsken likt skimrande grå duvor. Exalterade tungskodda hästar, döende kentaurer, frustar, gnäggar i fåglars gårdar och skyddade gläntor. Den döda eken föds på nytt i kärlek. Klippans mejslade armar sträcker sig fram likt ljudande trumpeter. De gamla lövens kalligrafi är en dans. Stenars åldrade fåror tvinnas till leenden och vattnets damm och harpljudande röster slår an sina strängar över åkrarna, ty kärlekens kvinnofågel höjer sig ur det förgångna. Se. Och de vilda vingarna lyftes över hennes böjda huvud, och hennes vindmjuka röst flög genom huset, som om hon jublade, där, när den långsamma höstens fallande löv gladdes vid hans bön, i åkerdalars famn, ensam i lugnet, vid härden, vid den glödande veden invid spottkoppens svärta, i ljuset. Och plymernas röst, dess fågelhimmel, behagade honom, förtrollade honom; likt en vind sprang han efter de flyende fåglarnas vingslag, ut, bort från gårdens stiltje, ut, bort från förblindade lador och skjul. I årets dämpade puls, när avlägsna kullar seglar allt närmare över landskapets lena täcke, när svarta fåglar dör likt präster i de snöklädda häckarna, då sprang där en snöig fågelskrämma snabbt under trädens sista löv, snabbt genom hornklädda snår, genom drivor, 76

bönande och trasig, över kullarnas knädjupa snö, högljudd över de förstummade sjöarna, förlorad i natten, vadande i kvinnofågelns strömmar, genom epoker och länder, i hennes kölvatten, i den långsamt fallande snöns flockar. Lyssna, och se hur hon seglar med havets gäss och vindar, med himlen och fågeln och bruden, i molnet, i nöden, med stjärnsådden, med glädjen i det planterade fröets åkrar, i kroppens uppspelta puls, med himlaöarna, i himlen och i graven och i den brinnande dopfuntens lov. I det glömda avlägsna landet öppnade sig döendets dörr på vid gavel och för honom flög fågeln till jorden. På en brödvit kulle bad han, blickandes över gården, blickandes över snötyngda skimrande åkrar, över tysta floders dalar; där bad han att få komma till den sista smärtan, till alla böners hem och eldar; och där slutade sagan. Dansen förgås på de vita fälten, de ej längre grönskande ängarnas sångare dör, sångerna försvinner bort över de snöskodda, drömmande, längtande byarna som en gång för länge sedan flygande skar fram fåglars figurer i det djupa brödet och fiskar och mönster på sjöarnas is, men varken näktergalen eller kentaurens döende häst består i riten. Om och om igen torkar källorna. På stenar vilar ålderns fåror djupt, i sömn, väntandes på gryende trumpeter att förta euforin; i tidens grav vilar det vårväder som klingande föll men tog språng 77

inför skimrande fossiler, inför den nyskapade, återfödda daggen. Fågeln vilade i vingars körer, som om hon sov eller dog, vingarna öppnade sig helt och hymnerna kom till honom och han vart brudgum. O, inför den omfamnande brudens ande, inför fågelns kvinnobröstade själ och himlahuvud föll han helt, i lågorna, i brudsängen, i dess kärlek, i malströmmen, i sitt förlorade centrum, i paradisets väsen, i den gryende världens spunna frö. Och hon steg upp i blom med honom, ur den smältande snön.

A Winters Tale It is a winterâ&#x20AC;&#x2122;s tale That the snow blind twilight ferries over the lakes And floating fields from the farm in the cup of the vales, Gliding windless through the hand folded flakes, The pale breath of cattle at the stealthy sail. And the stars falling cold, And the smell of hay in the snow, and the far owl Warning among the folds, and the frozen hold Flocked with the sheep white smoke of the farm house cowl In the river wended vales where the tale was told. Once when the world turned old On a star of faith pure as the drifting bread, As the food and flames of the snow, a man unrolled The scrolls of fire that burned in his heart and head, Torn and alone in a farm house in a fold Of fields. And burning then In his firelit island ringed by the winged snow And the dung hills white as wool and the hen Roosts sleeping chill till the flame of the cock crow Combs through the mantled yards and the morning men

Stumble out with their spades, The cattle stirring, the mousing cat stepping shy, The puffed birds hopping and hunting, the milkmaids Gentle in their clogs over the fallen sky, And all the woken farm at its white trades, He knelt, he wept, he prayed By the spit and the black pot in the log bright light And the cup and the cut bread in the dancing shade, In the muffled house, in the quick of night, At the point of love, forsaken and afraid. He knelt on the cold stones, He wept from the crest of grief, he prayed to the veiled sky May his hunger go howling on bare white bones Past the statues of the stables and the sky roofed sties And the duck pond glass and the blinding byres alone Into the home of prayers And fires where he should prowl down the cloud Of his snow blind love and rush in the white lairs. His naked need struck him howling and bowed Though no sound flowed down the hand folded air But only the wind strung Hunger of birds in the fields of the bread and water, tossed In high corn and the harvest melting on their tounges. And his nameless need bound him burning and lost When cold as snow he should run the wended vales among 82

The rivers mouthed in night, And drown in the drifts of his need, and lie curled caught In the always desiring centre of the white inhuman cradle and the bride bed forever sought By the believer lost and the hurled outcast of light. Deliver him, he cried, By losing him all in love, and cast his need Alone and naked in the engulfing bride, Never to flourish in the fields of the white seed Or flower under the time dying flesh astride. Listen. The minstrels sing In the departed villages. The nightingale, Dust in the buried wood, flies on the grains of her wings And spells on the winds of the dead his winters tale. The voice of the dust of water from the withered spring Is telling. The wizened Stream with bells and baying water bounds. The dew rings On the gristed leaves and the long gone glistening Parish of snow. The carved mouths in the rock are wind swept strings. Time sings through the intricately dead snow drop. Listen. It was a hand or a sound In the long ago land that glided the dark door wide And there outside on the bread of the ground A she bird rose and rayed like a burning bride. A she bird dawned, and her breast with snow and scarlet downed. 83

Look. And the dancers move On the departed, snow bushed green, wanton in moon light As a dust of pigeons. Exulting, the graved hooved Horses, centaur dead, turn and tread the drenched white Paddocks in the farms of birds. The dead oak walks for love. The carved limbs in the rock Leap, as to trumpets. Calligraphy of the old Leaves is dancing. Lines of age on the stones weave in a flock. And the harp shaped voice of the waterâ&#x20AC;&#x2122;s dust plucks in a fold Of fields. For love, the long ago she bird rises. Look. And the wild wings were raised Above her folded head, and the soft feathered voice Was flying through the house as though the she bird praised And all the elements of the slow fall rejoiced That a man knelt alone in the cup of the vales, In the mantle and calm, By the spit and the black pot in the log bright light. And the sky of birds in the plumed voice charmed Him up and he ran like a wind after the kindling flight Past the blind barns and byres of the windless farm. In the poles of the year When black birds die like priests in the cloaked hedge row And over the cloth of counties the far hills rode near, Under the one leaved trees ran a scarecrow of snow And fast through the drifts of the thickets antlered like deer, 84

Rags and prayers down the kneeDeep hillocks and loud on the numbed lakes, All night lost and long wading in the wake of the sheBird through the times and lands and tribes of the slow flakes. Listen and look where she sails the goose plucked sea, The sky, the bird, the bride, The cloud, the need, the planted stars, the joy beyond The fields of seed and the time dying flesh astride, The heavens, the heaven, the grave, the burning font. In the far ago land the door of his death glided wide And the bird descended. On a bread white hill over the cupped farm And the lakes and floating fields and the river wended Vales where he prayed to come to the last harm And the home of prayers and fires, the tale ended. The dancing perishes On the white, no longer growing green, and, minstrel dead, The singing breaks in the snow shooed villages of wishes That once cut the figures of birds on the deep bread And over the glazed lakes skated the shapes of fishes Flying. The rite is shorn Of nightingale and centaur dead horse. The springs wither Back. Lines of age sleep on the stones till trumpeting dawn. Exultation lies down. Time buries the spring weather That belled and bounded with the fossil and the dew reborn. 85

For the bird lay bedded In a choir of wings, as though she slept or died, And the wings glided wide and he was hymned and wedded, And throught the thighs of the engulfing bride, The woman breasted and heaven headed Bird, he was brought low, Burning in the bride bed of love, in the whirlPool at the wanting centre, in the folds Of paradise, in the spun bud of the world. And she rose with him flowering in her melting snow.

Klagan Lament

Klagan Snabb i min fålla, men yngre än jag låtit ana var jag församlingens svarta får (av kvinnor döende, suckade den gamle råstöten). I skog, bland blommor och bär, smög jag försiktigt och ugglans hoande var en lockelse, likt ett naket bröst. O, rodnande skrattade jag då när flickorna dansade och föll likt käglor på den gröna ängen, och på söndagarna då nätterna var långa drog jag fram och älskade vem än min blick berört. O, hela natten kunde jag älska och sedan lämna alla grönklädda bröllopsfruar sörjandes under trädens grenar i skogens nattsvarta djup. Senare, när jag börjat skörda och de bugande kära i kyrkan bärgat en dunkel oro (suckade den gamle råstöten, döende under flockens ok), då stod jag ej längre pojkaktig och berusad under den smekande månen likt ett nyfött föl, nej, hela natten visslade jag glatt för kärlekens skull och ur midnatten hördes barnmorskor springandes, och stadens brännheta sängar ropade Skynda! Fort! – varän jag tumlade och rumlade under klöverfiltar, vadän jag gjorde i den kolsvarta nattens famn, varän jag dök i brösthöga vågor så sjöng jag och lämnade mina envetna spår.

När jag sedan rågat min mandoms krön och i helgedomen skapat en förtärande vrede (suckade den gamle råstöten, döende av allt välkomnande), O, flödande i mognad och med djup i stämma, ej längre en snabbsvansad, rännande hankatt i glödhet stad, där varenda sjudande kvinna var hans fångst, där – lik en bergskrönt änglagärdad tjur, i den höga sommarens kvalm och lugn, sade jag till de väntande, trånande hjordarna, ”O, tids nog kallnar blodet när jag en gång sträcker mig ut till en sista vila att svalka min rastlösa, suktande, kolsvarta själ”. Och O! Än senare, och bara en hälft av den jag en gång var, men får ’skylla mig själv’, som prästen manat (suckade den gamle råstöten, döende i sitt förfall), ej en skuttande, dansande kalv eller katt i hettan, eller tjur eller räv i det mjölkstinna gräset utan det svartaste av får, skrumpet och dant, då äntligen slank själen ur sitt unkna skal, slungade sig ut, en trumpen stump, i slakhetens timme och förblindades, ty jag bröt upp dess öga. O, mer vatten på min kvarn och ett villrått liv, och jag öste det ut i den kolsvarta himlen, en kvinnas själ att finna och gifta mig där.

Nu är min mandom borta, finns ej mer, och svart är lönen för detta rungande liv (suckade den gamle råstöten, döende i främlingars hus), fin och förbannad i detta kuttrande bo, jag förtvinar i min bädd och hör den goda klockans slå – och, O, min själ fann sin himmelska söndagsfru i den kolsvarta skyn, och hon födde änglar! Drakskörd och harpklang! O glädje! Nu mig kyskhet bönar, fromhet mig hyllar, oskuld välsignar min sista svarta suck, ärbarhet döljer mina lår under vingar och de dräpande dygderna härjar mitt döendes slutgiltiga ro.

Lament When I was a windy boy and a bit And the black spit of the chapel fold, (Sighed the old ram rod, dying of women), I tiptoed shy in the gooseberry wood, The rude owl cried like a telltale tit, I skipped in a blush as the big girls rolled Ninepin down on the donkeys’ common, And on seesaw sunday nights I wooed Whoever I would with my wicked eyes, The whole of the moon I could love and leave All the green leaved little weddings’ wives In the coal black bush and let them grieve. When I was a gusty man and a half And the black beast of the beetles’ pews, (Sighed the old ram rod, dying of bitches), Not a boy and a bit in the wickDipping moon and drunk as a new dropped calf, I whistled all night in the twisted flues, Midwives grew in the midnight ditches, And the sizzling beds of the town cried, Quick! – Whenever I dove in a breast high shoal, Wherever I ramped in the clover quilts, Whatsoever I did in the coalBlack night, I left my quivering prints.

When I was a man you could call a man And the black cross of the holy house, (Sighed the old ram rod, dying of welcome), Brandy and ripe in my bright, bass prime, No springtailed tom in the red hot town With every simmering woman his mouse But a hillocky bull in the swelter Of summer come in his great good time To the sultry, biding herds, I said, Oh, time enough when the blood creeps cold, And I lie down but to sleep in bed, For my sulking, skulking, coal black soul! When I was a half of the man I was And serve me right as the preachers warn, (Sighed the old ram rod, dying of downfall), No flailing calf or cat in a flame or hickory bull in milky grass But a black sheep with a crumpled horn, At last the soul from its foul mousehole Slunk pouting out when the limp time came; And I gave my soul a blind, slashed eye, Gristle and rind, and a roarersâ&#x20AC;&#x2122; life, And I shoved it into the coal black sky To find a womanâ&#x20AC;&#x2122;s soul for a wife.

Now I am a man no more no more And a black reward for a roaring life, (Sighed the old ram rod, dying of strangers), Tidy and cursed in my dove cooed room I lie down thin and hear the good bells jaw â&#x20AC;&#x201C; For, oh, my soul found a sunday wife In the coal black sky and she bore angels! Harpies around me out of her womb! Chastity prays for me, piety sings, Innocence sweetens my last black breath, Modesty hides my thighs in her wings, And all the deadly virtues plague my death!

Finis

Poet

När Magnus tecknade porträttet “Poet” (på föregående sida) fanns ingen avsikt att avbilda Dylan Thomas. Detta var inte heller möjligt enär Magnus då ej var bekant med vare sig poeten eller mannen bakom namnet – Magnus siktade in sig på mytens essens, det inspirerade ögonblicket – den bild av detta vi tenderar att projicera på envar som tar sin passion med sådan övertygelse Dylan Thomas förevigat i sitt värv. 102

Publicerade Verk Dylan Thomas föddes den 27 oktober 1914, då föräldrarna bodde i den lilla byn Upton (som jag förstått, se litteraturlistan: Paul Ferris, 1977), en liten förort strax utanför Swansea i Wales. Nedan följer en lista över första publikation av utgivna dikt(d) & novellsamlingar (n), filmmanuskript (f) & diverse, som t. ex. brev (b), i England och USA. Denna lista baserar sig tacksamt på Andrew Lycetts sammanställning i boken “Dylan Thomas: A New Life” (2003, sid 485) – men gör i sig inga anspråk på att vara komplett.

1933

And Death Shall Have No Dominion Första relevanta publicerade poem. – naturligtvis ett mästerverk.

1934 1936 1939 1940 1943 1946 1952

1953

18 poems (d) 25 Poems (d) The Map of Love (d) The World I Breathe (d) (USA) Portrait of the Artist as a Young Dog (n) New Poems (d) (USA) Deaths and Entrances (d & n) Selected Writings (d & n) (USA) Collected Poems (d) (USA 1953) In Country Sleep and Other Poems (d) (USA) The Doctor & The Devils (f) The Collected Poems of Dylan Thomas (d) (USA)

The British Library har en utmärkt samling referenser på Internet: http://www.bl.uk/collections/britirish/modbrithomas.html

103

( Publicerade Verk )

Dylan Thomas’ kraftfulla och mäktiga röst hördes mycket på brittiska radio BBC under 1940-talet och åren däromkring, och blev mycket känd i den engelskspråkiga delen av världen. 2003 Dylan Thomas: The Caedmon CD Collection Denna samling med 11 CD’n överträffar väl det mesta

med råge. Här finner vi t. ex. ”Under Milk Wood” och ”A Child’s Christmas in Wales” – och mycket mer.

2004 Dylan Thomas at the ”BBC” Här, ur BBC’s arkiv, finner vi Dylan läsandes inte bara sitt eget material utan även andras, som t. ex. ”Faust”.

Dylan Thomas dör tyvärr tragiskt i förtid den 9 november 1953 efter en kollaps på Chelsey Hotel, i New York, USA.

Postuma utgåvor:

1954 Quite Early One Morning (d, n) Under Milk Wood (A Play for Voices) Den berömda radiopjäsen. Uruppförandet, den enda

existerande inspelningen med poeten själv, blev bevarad till eftervärlden tack vare en, några minuter före framförandet, tursamt placerad mikrofon.

1955 A Prospect of the Sea (n), (ed.) �� Daniel Jones Adventures in the Skin Trade (n) Från början tänkt att bli ett längre verk. 1957 Letters to Wernon Watkins (b), (ed.) Wernon Watkins 104

( Publicerade Verk )

1964 1965

The Beach at Falsea (f) Twenty Years A-Growing Rebecca’s Daughters Me and My Bike

1966 Selected Letters (b), (ed.) Constantine FitzGibbon The Doctor and the Devils, and Other Scripts (f) (USA) 1968 Poet in the Making: The Notebooks of Dylan Thomas (ed.) Ralph Maud

1971 1974 1978

Early Prose Writings (ed.) Walford Davies The Poems (d), (ed.) Daniel Jones

1983

Collected Stories (n)

1985

The Collected Letters (b), (ed.) Paul Ferris

1989

Selected Poems (d), (ed.) Walford Davies

The Death of the Kings Canary (n), (1940) �� I samarbete med John Davenport.

1988 Collected Poems 1934-1953 (d), (eds.) Walford Davies and Ralph Maud

The Notebook Poems 1930–1934 (d), (ed.) Ralph Maud

1990 The Broadcasts (ed.) Ralph Maud 1993 Letters to Loren Jeff Towns (b), (ed.) Jeff Towns 1994 The Filmscripts (ed.) John Ackerman 1995 Under Milk Wood – The Definitive Edition (eds.) Walford Davies and Ralph Maud 105

Illustrationerna Till Magnus Malmsten vill jag rikta ett särdeles djupt tack. Tack vare Magnus extraordinära talang, en sorts förmåga att till synes ansträngningslöst fånga ett tema i en linje, har mycket av Dylan Thomas vision, i alla fall ur mitt perspektiv, fått en guide som snuddar vid en nästan oändlig enkelhet.

Bilden ovan, fångad av Magnus med elegans och humor, syftar på frasen “i sitt stylthus”, i skrivarlyan m.a.o., byggd på stolpar i en sluttning, från dikten “Födelsedag” i vilken Dylan Thomas skildrar sig själv betraktandes havet och fåglarna och livet och döden. Teckningarna kom till som så att jag läste eller spelade mina översättningar eller det engelska originalet för Magnus medan tushet flödade från pennan; det är spontana teckningar utan redigeringar eller efterarbete. Magnus och jag brukade träffas, i just detta syfte lite då och då under tidigt 80-tal, då mina tonsättningar och över-sättningarn kom till och med tiden räknade vi drygt ett hundratal illustrationer. Dessa finns samlade i ett litet texthäfte, eller säg bok, ännu ej utgiven men väl på presentationsstadiet. 106

Tonsättningarna Denna, nyss nämnda, lilla bok, om 140 sidor, är i CD- format (inlagan är ett komplement till tonsättningarna: sång & musik: ett dubbelalbum och en bok). Alla dessa flödande bilder ledde mitt engagemang i Dylan Thomas diktning i en allt djupare riktning, mot mer fokus än jag kunnat ana. Så. Tusen tack Magnus, dina teckningar är helt rätt. Mina inspelningar av Dylan Thomas engelska texter omfattar 15 tonsatta dikter, framförda av mig accompanjerad av en varierande ensemble bestående av olika musiker: två fullmatade CD-skivor om närmare en timme musik vardera, för närvarande dock endast tillgängliga som outgivet demo-material. Inspelningarna skedde på nittonhundraåttiotalets början. Ett stort tack riktar jag till ett mycket trevligt gäng kompetenta musiker i olika sättningar, i olika studior, vid olika tillfällen och ibland fullt ut 8 musiker: som i “Out of the Pit”, “Upp ur avgrunden”, en lång tidig dikt som intog formen av en lång och orkestrerad 14-minuters sång. (Lyssna på denna demo här: länk.)

För lyssning och mer fakta om musiker och studios får jag be läsaren att ta del av detta demo-material, ”A Ten of Songs” & ”The Bells of Angelus”, och dubbelalbumets bok, denna innehåller nästan alla Magnus illustrationer (för info: juri@live.se). Inspelningarna är dock från tidigt 1980-tal, Nya tagningar är på väg. 107

Litteratur *

Dylan Thomas – The Collected Letters Paul Ferris

�� Ett måste. Här finner man en fascinerande litterär persona. Dessa brev är minst lika underhållande om än emellanåt tragiska som de ger en inblick i djupet av Dylan Thomas självbild och hans starka relation till poesins essens. Tydliggörande läsning. Väl värd att läsas åtskilliga gånger. J M Dent & Sons Ltd., 1985

ISBN 0-460-04635-7

Dylan Thomas – The Poems Edited by Daniel Jones – with introduction and notes Att Dylan Thomas är en av de största poeterna ifrågasätter ingen,

tyvärr borta när det mogna skapandet börjat ta enorma kliv. I sin sista svit av dikter börjar Dylan se en plan ta form där ett större verk skapas “In Country Heaven”; tre av dess delar** ligger redan färdiga som en första cykel: “In Country sleep”***, “Over Sir John’s Hill” och “In the White Giants Thigh”. Detta berättar Dylan Thomas ungdomsvän Daniel Jones i denna bok innehållandes alla dikterna, naturligtvis, och även många klargörande anteckningar och sammanställningar. För Dylans egen beskrivning av ovanstående vision se sid 276, noter till app. I, �� Unfinished Poems. J M Dent & Sons Ltd., 1985 ISBN 0-460-04181-9

* Utgivningsdatumen gäller för den upplaga jag innehar. ** Alla tre finns med på CD-produktionen. *** Är med i denna bok. 108

( Litteratur )

Caitlin – Life with Dylan Thomas Caitlin Thomas with George Tremlett Caitlin McNamara, gifte sig med Dylan Thomas 1937. Denna

bok som ingående skildrar hennes liv med Dylan visar tydligt 30 år efter hans död hur djupt deras relation påverkade dem båda, deras liv, hennes och Dylans; vi lär känna dem båda två. Baserad på långa konversationer mellan Caitlin och Georg Tremlett får den mig att känna att Caitlin i stort sett talar direkt med mig om sitt liv, person till person. Detta är en mycket öppenhjärtlig bok, en sällsam inblick i ett sällsamt liv med en excentrisk, genialisk man och stärker min, i grund fina, bild av Dylan Thomas. Secker and Warburg, 1986 ISBN 0-436-51850-3

Leftover Life to Kill Double Drink Story Caitlin Thomas

�� Dessa två böcker har jag tyvärr ej än fått tag i och därför ej heller läst, men jag nämner dem här p g a att Caitlins och Dylans liv vart så sammanflätade att det bör vara väl värt att ta del av hur hon såg på sina omständigheter och livet med denne man. Med tre barn att ta hand om förstår vi att sorgen efter Dylans död må varit en väl tung börda att bära. Kanske, anar jag, ger dessa böcker Caitlin en möjlighet att genomgå en ‘passage’ efter en komplex man som tragiskt förlorar sig i sin död. I Dylans sista publicerade dikt “Poem on His Birthday” (om vi bortser från “Prologue”, prologen till “Collected Poems”, som kom till som en reaktion på att behöva skriva ett mer prosaiskt förord) läser vi de avslutande orden: “... as I sail out to die.”. Leftover Life to Kill – 1957 Double Drink Story – 19XX 109

( Litteratur )

Welsh Dylan – Dylan Thomas’s Life, Writing, and his Wales John Ackerman

�� I Wales skrev Dylan Thomas det mesta av sin poesi och Wales var en bakgrund i all hans diktning, speciellt tydligt blir detta i hans senare lyriska betraktelser. Barndom i Swansea, sedan ung och bohemisk i London, men senare i livet alltid åter till skrivarlyan i Laugharne vid havet i Wales, diktandes “i sitt stylthus”, byggt på stolpar i en sluttning mot havet strax intill bostaden (“Födelsedag”, vers 1, se illustration sid 107). Dylan Thomas hoppades och såg länge fram mot att resa till USA och bör ha kontemplerat sin vy ingående. Atlanten måste tett sig mäktig från denna plats. Denna bok inkluderar ett mycket fint bildmaterial: Dylan, Caitlin, släktingar & vänner, Laugharne, Swansea, The Mermaid, Browns Hotel, The Black Lion – och mycket mer. Granada Publishing Ltd., 1980

ISBN 0-586-08350-2

110

( Litteratur )

Dylan Thomas – A Biography Paul Ferris

�� Denna regelrätta biografi var min första introduktion till mannen bakom de dikter jag fängslats av sedan jag först kommit i kontakt med Dylan Thomas diktning i 17-års åldern. Den ger en bred och tydlig bild av det liv och de inflytanden som stött och blött denne säregne mans enorma skaparinstinkt. Hodder and Stoughton, 1977

ISBN 0-340-19564-9

The Last Days of Dylan Thomas Rob Gittins

�� Mycket välberättad skildring av Dylan Thomas enorma framgångar i USA, speciellt efter succén med “Under Milk Wood” 1952 (15 inrop vid premiären). Åter i Amerika året efter, succé igen, tillbaka senare på hösten – och sedan tragiken kring hans alltför tidiga, och mytologiserade, död 7 dagar efter en kollaps på det legendariska Chelsey Hotel, NY, suité 222 (eller var det 220?). Här framhålls att Dylan inte längre var fullt frisk när han anlände till New York för det som skulle bli hans sista USA-turne, och att han förmodligen ej heller var fullt frisk redan tidigare i England. Vi förvånas inte av att detta, l kombinationen med framgångens vimmel och New Yorks malström till nöjesliv – i en värld och epok där whiskyn flödade, att Dylan, van vid ölen hemma i england, tappade fattningen, och mer eller mindre drev sig in i den olyckliga situation som till slut tog hans liv. I kölvattnet av detta, inte minst med tanke på Dylans egen förmåga att berätta historier, och all påföljande publicitet skapades många myter kring Dylans liv. Den här boken klargör det kaotiska förloppet och förmår, mitt i all röran, att ge oss en mycket fin och känslig bild av Dylan Thomas. Futura Publications, 1987

ISBN 0-7088-3226-1

111

( Litteratur )

Dylan Thomas – A New Life Andrew Lycett

�� En, modern, detaljerad, omfattande och lysande biografi om Dylan Thomas. Andrew Lycett har lyckats med konststycket att gjuta liv i sin berättelse, i människorna, omständigheterna, händelserna, trenderna, vimlet. Lycett berättar engagerat om politiken och tiden, historien och epoken, ger oss bakgrunden, strävandena – och mitt i allt detta Dylan Thomas. Som barn fascinerades Dylan av orden i sagorna, deras form, ljuden, färgerna de kastade på hans ögon! I sex- sju-års åldern, hävdar Dylan att han börjar inse och förstå något om hur ord verkar, hur de skapar skönhet, blir levande, blir poesi. Några år senare skrev Dylan, berättas det, på allt som fanns till hands och började sätta upp dessa uttryck längs väggarna, som en sorts ‘storyboards’, så att diktens utveckling kunde skönjas. Ofta skrev Dylan på de kartongstycken som stadgade faderns skjortor då de anlände från tvätteriet. Vi får t ex stifta bekantskap med Dylans första dikt: �� I Like My Bike. �� Charmerande! Eller hur? Redan vid unga år fanns det hos Dylan tydligen en stark längtan att verka i en annan värld, “I den andra världen”, den värld språk skapar “�� Och fölet vandrar månskodd över vindkrusat vatten, ljudlöst över skogstjärnens glitter.”. �� Dylan gjuter sin värld och sitt liv i sina ord och allt som behövs är att ta emot dem; i Dylans dikter har vi blivit erbjudna en öppen port till en lyhörd själs hjärta. Fylld med intelligenta iakttagelser om Dylans liv tar denna bok ofta avstamp i sammanhangen i Dylans diktning, vi förstår att Lycett både tycker om och förstår poeten. Här har vi ‘boken’ som lär bli en standardreferens till allt som har med Dylan Thomas att göra. Phoenix, 2003

ISBN 0-75381-787-X 112

Index över bilder �� av – Magnus Malmsten Fågel vid vägen Fågel vid vägen Blomma Fågel Högt Upp Vingslag Häger Sovande Sköldpadda Vaken Sköldpadda Dansande figurer Kontemplation om Livet Sång Möte Under Stjärnorna Kärlek Ljusängel Anemoner Sol Kontemplation om Döden Dansande Fisk En Poet I Sitt Stylthus Urgrund Medusa Igelkott Ett Vakande Öga Meditation Transcendens

Framsida 6 10 14 18 23 30 36 38 44 50 56 58 72 79, 80 88 90 100 102 107 108 111 114 115 117 118

115

An Another Albatross Publication AAAP 29:E, Issuu 6.1.2

An Another Albatross Publication AAAP 29:F, Issuu 6.2