Från LAX till KLAX

Lina sundell

17 I mitten av februari har jag just klampat in på en hemmafest hos någon jag inte känner där vardagsrummet har förvandlats till ett dansgolv. Nån sång känd från TikTok är på så hög volym att fönsterrutorna skallrar och folk skålar med röda plastmugar. Jag blir snabbt indragen i en cirkel där en flaska Jack Daniel’s skickas runt för alla att dricka ur. Utan att tänka desto mera på överföring av diverse bakterier tar jag en slurk och skickar flaskan vidare. Den snurrar runt bland alla festdeltagare, vilket är åtminstone 50 stycken? 70? 100? Folk kommer och går. It’s fair to say att detta var pre-corona.

Några veckor senare jag och mina 14 rumskompisar samlade i vårt eget vardagsrum och ser hur en orange man håller presskonferens för det amerikanska folket. Vi ringer åt våra föräldrar, pratar med ambassader och mina italienska rumskompisar diskuterar hetsigt med varandra och gestikulerar vilt. ”Mamma mia” muttrar de bedrövat.

En månad senare slåss folk över käsidesi, pasta och toapapper på Target. Studerande åker ännu på spring break till Mexico och vi tänker att sålänge vi ännu kan gå ner till stranden är det väl inte så illa att isolera sig på denhär sidan av världen. Campus stängs ner och plötsligt är vi 15 personer som samtidigt försöker hänga med på våra Zoom-föreläsningar över ett väldigt ansträngt Wifi. Men vi köper en playstation för att ha något att göra. Vi dricker öl på bakgården på kvällarna. Jag klipper lugg med en kökssax. Stränderna och alla hiking trails stängs ner. Vi spritar händerna och skaffar munskydd. Kollar försiktigt på flygbiljetter hem vars priser stiger för var dag som går och på morgonarna vaknar jag med nya mejl från finska ambassaden med budskapet: Åk hem. Nu. Perkele.

I slutet av Mars står jag på LAX med munskydd och plasthandskar på. Många går klädda i heltäckande vita skyddskläder och ser ut som mumintroll. På flyget serveras alla passagerare endast vattenflaska och ett torrt kex för att undivka smittspridning. Jag kliver av i London där Heathrow är övergivet och under några stressiga minuter är jag rädd att mitt nästa flyg kommer vara inställt, när det enda som står på skärmen för departing flights är CANCELLED. När jag väl kommer fram till Helsingfors-Vanda flygplats möts jag av vakter och sjuksköterskor som med misstänksam blick frågar om jag är frisk. Jag pratar med gränsvakter och fyller i dokument där jag fyller i att jag behöver hjälp att ta mig hem och förbinder mig att hålla mig i karantänliknande förhållanden i två veckor. Nylands gränser är stängda och jag har ännu inte helt på klart hur jag ska ta mig hem till Kantlax (also known as KLAX i folkmun). Jag forslas fram till en informationsdisk där jag på knagglig finska förklarar att jag ska hem till Österbotten. Damen bakom disken knapprar lite på sin dator och säger att en taxi kommer att köra hem mig, att det är bara att gå ut och ställa sig i kön och säga vart jag ska till chauffören. Mycket riktigt, jag väntar i 10 minuter i mina sneakers och kläder inte designade för finsk kyla tills jag hör ”SUNDELL” ropas upp. Fem timmar senare blir jag avsläppt i KLAX. Ett abrupt och surrealistiskt avslut på en lovande influencerkarriär i LA.