tabernaklet vid tegelkyrkan

En liten bok blev ett viktigt redskap när pandemin ställde Raus församling inför ett nytt missionsuppdrag.

REPORTAGE ANNA BRAW n n n Trädgårdsmöblerna och de stora skyltarna står kvar utanför Allhelgonakyrkans församlingshem. Igår var sista dagen med sommarkyrkan, ett slags öppet hus utomhus med kafé, andakt och samtal. Idag regnar det, och för första gången på nio månader har församlingen firat en morgonmässa inne i kyrkan. – Vi har kunnat träffas utomhus hela sommaren, och hela förra sommaren också, ända in i oktober, berättar Lennart Hamark.

Han är en av prästerna i Helsingborg och har en del av sin tjänst förlagd till Raus. – Det har kommit en hel del som vi inte kände sedan tidigare, både barnfamiljer och äldre, säger han. Våra vaktmästare har gjort gården iordning så att den fungerar bra för våra träffar, och flera av barnfamiljerna har suttit på filtar i gräset.

Söndagsgudstjänst vid Raus kyrka.

”måste alltid ge hopp”

Församlingslivet har tagit sig nya former sedan palmsöndagen förra året när de första kraftiga restriktionerna kom.

– Vi har haft en ganska stor lekmannakår här, flera äldrekörer och andra träffpunkter. Drygt 120 av dem som har varit med på olika sätt är över 70 år, säger Lennart Hamark. Kyrkan får aldrig svika, aldrig gå ifrån. Vi måste sitta kvar och hålla handen. Vi måste alltid ge hopp. Men när restriktionerna kom hade vi inte ens allas telefonnummer.

Det var då det kom ett erbjudande från bokhandeln Arken i Lund om en liten bok skriven för den situation som hade uppstått. Hopp och tröst hette den, Anna Alebo hade skrivit den, och den var inte tryckt än. – Jag läste de provtexter som fanns och skrev till Arken och Anna Alebo för att be om lov att använda en av dem i en andakt som jag skulle spela in.

öppnade redigeringsprogrammet

Lennart Hamark fäller upp datorn och går in på den del av församlingens webbplats där inspelade gudstjänster och andakter finns. Den första av dem är andakten inför den fjärde söndagen i påsktiden. – Jag hade haft filmredigeringsprogrammet i datorn länge men aldrig öppnat det. Nu läste jag in Anna Alebos text, filmade mig själv, la in en bild som jag hade fått med provtexterna och bad en av våra musiker att spela och sjunga ”Säg mig den vägen”.

Lennart Hamark beskriver inspelningen och redigeringsarbetet, båda delarna helt nya arbetsmoment för honom, som ödesmättade. – Ingen visste ju vad som väntade. Alla hoppades att sommaren skulle innebära att allt blev som vanligt igen.

Andaktsfilmen publicerades, och Lennart Hamark fick god respons. – Sedan talade jag med församlingens diakonigrupp, och vi bestämde oss för att köpa

in 120 exemplar av boken och skicka ut den till dem som vi hade kontakt med tillsammans med en hälsning från vår församlingsherde, berättar han. Delvis var det ett sätt att bryta vår egen frustration – vi kunde ju inte bjuda in dem, krama dem, eller hålla handen, det var krisens villkor. Och vi bad: måtte den bli till hopp och tröst.

När det gick att träffas utomhus visade det sig att många som kom hade läst boken. Några bad att få köpa fler exemplar till vänner, och några hade tänkt på andra som kunde behöva den. Det blev en beställning på 150 exemplar till och många fler kuvert att posta.

stark inbjudan

Anna Alebo, tidigare pilgrimspräst i Lunds stift, stod med sin almanacka den 1 april förra året och såg hur alla bokningar för retreater på Killans bönegård och för föredrag i olika sammanhang försvann. I början av mars hade det varit Killandag enligt planerna men med viss tvekan – ska man skaka hand eller inte? Nu var det helt annorlunda. – Allt blev tomt, säger hon. Då hörde Kjell Blomberg av sig. Han ville att jag skulle skriva en liten bok som skulle komma ut snabbt, och han hade titeln klar – Hopp och tröst. Han vet hur jag skriver, att det är berättelser och egna andliga erfarenheter jag bygger på, så det var en stark inbjudan. Det fanns inget motstånd. Jag kände direkt att jag ville.

Det skulle bli en liten bok med ganska stor stil, lätt att läsa, lätt att skicka, lätt att ge bort, billig att köpa. – Det var inte en förlagsidé som någon skulle tjäna pengar på, säger Anna Alebo. Jag uppfattade det som en djupt känd önskan att få bidra med något.

Anna Alebo

”tillgänglig för många”

Anna Alebo började skriva och skickade ett par texter i taget till Kjell Blomberg för att få respons. Han bidrog med tankar och med en text som hon redigerade in bland sina. Två veckor senare fanns det ett manus som kunde sättas och tryckas. Arkitekten och illustratören Catharina Hansson läste och gjorde en svartvit bild till varje text. – Jag skriver krönikor i Ystads Allehanda, och vi tänkte att krönikeformen skulle fungera bra här också, men jag kände att jag hade utrymme att vara mer ”gudelig”, säger Anna Alebo. Krönikan är tillgänglig för många, och jag kunde förankra texterna i de stora kristna traditionerna och i andliga erfarenheter från mitt eget liv: Var kan vi se Gud i den öken som vi har hamnat i?

utomhusandakter

I Raus församling blev tisdagarnas middagsbön utomhus en fast punkt för ett 20tal personer som tidigare hade varit med i veckomässor och på middagsbön med sopplunch. Lennart Hamark och hans kolleger använde fler texter ur Hopp och tröst vid de samlingarna. – Det blev en ny form för oss, säger han. Vi kunde ju inte fira mässa, men vi läste någon av söndagens texter och växelläste söndagens psaltarpsalm, och andakten mynnade ofta ut

Direktsänd skärtorsdagsmässa i S:ta Maria kyrka i Helsingborg. Miranda Hamark är sändningens bildproducent.

Lis Hamark, Riika Westerholm och Lennart Hamark som utgör tre fjärdedelar av diakonigruppen.

Kyrkomusikern Josefin Åkerberg med sitt dragspel vid en vintrig musikstund utanför ett av vårdboendena iförsamlingen.

BILD: LENNART HAMARK

i samtal i gruppen. Det var många äldre som kom, men eftersom vi satt utomhus var det också en del yngre som upptäckte att de kunde vara med. Vi började med torsdagsvandringar också, och ibland kom det så många att vi fick göra flera grupper.

Vandringarna fick en inledning utomhus eller inomhus med gles placering i en stor lokal. Efteråt var det samtal.

För både Lennart Hamark själv och diakonerna blev det också tidigt en påtaglig ökning av enskilda samtal, en del av dem helt nya kontakter. – Det händer ju att människor söker upp oss för att de behöver ekonomiskt bistånd, säger han. Det vi alltid gör är att vi erbjuder samtalsstöd, och många tackar ja till det.

När andakterna på fyra vårdboenden i församlingen hade varit inställda ett tag kom diakonigruppen överens med personalen där om sångstunder utomhus istället. – En gång i veckan gick mellan sex och tolv personer, ideella och anställda, till något av boendena med dragspel och gitarr och en batteridriven ljudanläggning, berättar Lennart Hamark. Det brukar vara mellan 30 och 50 som kommer ut eller sitter på balkongerna, både de äldre och personalen. Vi började i april, och sedan insåg vi hur viktigt det var, så vi gjorde inget sommaruppehåll som vi annars brukar. Och vi har fortsatt i år.

leva i sändning

Den första morgonmässan inomhus är firad, och en kyrkomusiker som går förbi berättar att hon har träffat en av sina körer för första gången sedan förra våren. Men riktigt som vanligt är församlingslivet inte än, och naturligtvis vet ingen när det kommer att bli så.

Den första filmade andakten ledde till nya arbetsuppgifter för Lennart Hamark: först att spela in och redigera tiominutersandakter till pastoratets webbplats, sedan livesändning av alla gudstjänster under våren 2021. Då kunde hans dotter Miranda hjälpa till som timanställd bildproducent. – Påskdagens gudstjänst spelade vi in i förväg, och den sändes nationellt, berättar han.

Anna Alebo berättar om läsare som har hört av sig, bland annat en grupp kvinnor som följde rådet i bokens inledning och läste en text i taget var för sig hemma för att sedan ses i en park och tala med varandra om den.

Lennart Hamark säger: – Hopp och tröstboken kom att bli viktig för oss. Med hjälp av den kunde vi leva i sändning. Vi sände den ut, och när människor kom till gudstjänsterna sa de ofta att de hade läst den. Alla de här nya kontakterna kanske inte skulle ha uppstått utan pandemin. Vi har fått vara mindre tegelkyrka och mer tabernakel i stunden. n

BILD: JOYCE RAVID

JAKOBWIRÉN ATT GE PLATS FÖR DEN ANDRE? VERBUM

”var inte rädd, gud är med dig”

Kan man bli en bättre kristen av ett djupt, ärligt och sant samtal med en muslim eller jude?

Jakob Wiréns bok Att ge plats för den andre? ställer frågan: Hur kan vi ge plats för den andre och ändå behålla vår identitet? Det är kanske den fråga som de allra flesta ställer sig i mötet med människor av annan tro. Samtidigt låter han oss också smaka på frågan om huruvida det genuina samtalet, med öppenhet för varandras olikheter, kan ge något till den egna tron och den egna identiteten.

I boken får vi utforska olika aspekter av hur man kan ge plats för dem som är annorlunda, och samtidigt vara sig själv. Att ge plats för den andre? ger lite av mycket. Vi får en bakgrundsbild av arbetet med religionsdialog i Sverige och en påminnelse om de olika sorternas ersättningsteologi som, trots att de borde har rensats ut för länge sedan, lever och frodas medvetet och omedvetet i våra kyrkor, psalmer, predikningar och tankar om teologi. Vi får dessutom ett intressant och givande bidrag till tanken på om Muhammed kan vara en profet också för kristna – detta är bokens mest kontroversiella del, men också den som bidrar mest till reflektion. Som avslutning formar Jakob Wirén grunderna för en kristen religionsteologi med utgångspunkt i förbundstanken. Genom detta väcker han en nyfikenhet på hur vi kan se på oss själva och andra.

Det är som att han med teologisk skärpa och god akademisk förankring skriver: ”Det är inte farligt, var inte rädd, Gud är med dig. Kom, så undersöker vi hur det skulle bli om vi tänker annorlunda.”

Genom att vägleda läsaren mellan de olika diken och snårigheter som finns i mötet med den andre har Jakob Wirén skrivit en bok som passar både den som är van vid religionsdialog och den ovane. Det är på många sätt en grundbok som jag önskar att varje prästkandidat har på sin kurslista och som vi gamla rävar får som gåva för lång och trogen tjänst.

Samtidigt hoppas jag att samtalet inte slutar här, utan att boken är en öppning för nya tankar om hur en god kristen religionsteologi kan se ut. Hur är det då – kan den egna tron fördjupas och förstärkas av det ärliga och öppna samtalet med någon av annan tro? Jo, utan muslimer hade jag troligtvis inte funnit min kristna tro. Det är inte farligt, var inte rädd, Gud är med dig, och Gud är med den andre också. n MALIN PIHLGREN NYLANDER

DON DELILLO TYSTNADEN ÖVERSÄTTNING: REBECCA AHLSBERG ALBERT BONNIERS FÖRLAG

när vi inte längre möts

Det är en vanlig söndag katastrofen inträffar. Don DeLillo låter det inte, som det brukar heta, ske ”i en avlägsen framtid”. Han skriver året 2022.

Jim och Tessa sitter i ett plan på väg hem över Atlanten. Tessa är poet. Hon antecknar ord och intryck, minnesbilder från parets resa. Jim följer planets väg på en skärm framför sig. Flyghöjd, temperatur, hastighet, tid till destination.

I en lägenhet i New York väntar vännerna Max, Diane och Martin. Och snart ska SuperBowl börja. Då slocknar skärmen. Rutan blir svart. All elektronisk kommunikation upphör plötsligt. Planet går ner för nödlandning och Tessa sätter anteckningsboken i stolsfickan framför sig.

Där blir boken med ord, minnen, intryck kvar. De kliver ut i en värld som tystnat. De försöker ringa barnen, de söker information, de försöker kommunicera. Tystnad. Jim och Tessa lyckas ta sig till lägenheten där vännerna väntar. Men de möter aldrig varandra.

Don DeLillo är en språkets mästare. I den korta romanen Tystnaden ställer han de stora frågorna: Vilka blir vi när bruset dör bort och vi är utlämnade till oss själva? När vi inte kan ta emot andras kunskap eller förmedla egna intryck? Långsamt krackelerar tillvaron, och sprickorna blir tydliga.

Romanen bygger på dialogen. Det som sägs. Det som utelämnas. Så småningom går dialogen sönder, och replikerna går förbi varandra. ”Max lyssnar inte. Han förstår ingenting. Han sitter framför tv:n med händerna knäppta bakom nacken och armbågarna rakt ut. Och han stirrar på den svarta skärmen.”

DeLillo målar i mörka färger. Det är en dystopi som hotar runt hörnet. En skildring av den största katastrofen: när vi inte längre möts. En hyllning till ett ”du”, ett ”jag” och ett ”vi” där vi blir till. Samtalets och mötets hisnande möjlighet. n TOMAS ÅBERG

MARGARETA ANDERMO MEN DET FINNS SÅDANT HON INTE SKRIVER OM … VULKAN

inifrånperspektiv

Det är en intressant, kärleksfull men också smärtsam berättelse Margareta Andermo anförtror läsaren i sin självbiografiska bok Men det finns sådant hon inte skriver om … Handlingen utspelar sig under hennes uppväxt som missionärsbarn i Kongo men också under en svår period då hon under flera år som tonåring är placerad vid Svenska Missionsförbundets barnhem på Lidingö och tvingas vara åtskild från föräldrar och syskon som är kvar i Kongo. Med ett finstämt språk beskriver hon ett ständigt överskott av längtan efter föräldrarna och en magma av motstridiga känslor, förälskelse och skuld. Successivt förflyttar hon sig genom sitt eget inre landskap och tar efter hand de första stegen till en ung kvinnas självständighet och begynnande vuxenliv. Samtidigt låter hon sin egen historia ingå i en mycket större berättelse. Parallellt med sin självutlämnande text skriver hon varsamt men målmedvetet fram en varm 35nr 5 2021 uppdrag mission recensioner skildring av sina föräldrar och de andra missionsarbetare som med brinnande hjärtan och öppnade ögon oförtrutet verkar i en orolig kolonial- och postkolonial tid, deras kärlek till det kongolesiska folket, deras ställningstagande mot kolo-

nialt förtryck och mot efterföljande neokoloniala strukturer.

Det är en berättelse om kallelsens centrifugalkraft, om dess betydelse för utbildning och sjukvård, humanitet och solidaritet, men också om vad missionen kom att betyda för Kongos frigörelse och självständighet.

Boken är samtidigt en ingående skildring av den så kallade Kongokrisen, de hänsynslösa utländska gruvbolagens girighet i Katanga, Belgien som med sina sekellånga rottrådar av grymhet inte vill släppa taget, det efterföljande våldsamma inbördeskriget och dess bisarra parnass av oerfarna ledare och till sist Dag Hammarskjölds död. Det är ett estetikens till synes tidlösa privilegium alltsedan den tid då globaliseringen bestod av slavhandeln mellan Afrika, Asien, Europa och Amerika, och det handlar ännu om att vara man och försedd med makt, vapen och ekonomiska resurser.

Varje tid väljer sitt eget narrativ, så också beskrivningen av svensk missionshistoria. Ibland präglas den av ett slags idisslande evighetsdebatt. Andermos bok utgör ett välgörande undantag. Det här är en angelägen berättelse med sitt inifrånperspektiv kombinerat med en empiri driven av längtan och en uppriktig önskan att förstå vad som händer i världen runt omkring. Det är en bok som utan att romantisera skildrar en ung människas sanna upplevelser under en unik period av svensk internationell mission.

Mellan raderna i boken ryms strängar stämda till osäkerhet och ensamhet, men också en Gud som manifesterar sig i kärleken mellan människor och en tro som sluter sprickor och sänker garden.

Läs den! n MATS EGFORS JONAS IDESTRÖM IKONISKA KARTOR – ATT GÖRA TEOLOGI I KYRKANS VARDAG VERBUM en främling på vägen Jonas Ideström har skrivit en angelägen bok om kyrkan i vår tid. Läsaren inbjuds till dialog och samspel med bibeltexter, kyrkans traditioner, riter, liturgier och många socio-diakonala möten och praktiker. Inte minst platsens och rummets betydelse blir viktiga i ett sådant samtal.

Han värjer sig emot statiska och förgivettagna bilder och beskrivningar av kyrkans kallelse i en nordisk kontext. Istället står de flerfaldiga perspektiven i centrum. Genom att läsas parallellt kan de ge viktiga redskap för en mer sammanhållen analys. Han öser ur ett rikt empiriskt material som till stor del består av deltagande observationer, intervjuer och reflekterande samtal från lokalförsamlingens vardag och erfarenhet av att teologiskt reflektera över sitt uppdrag. Teori och praktik är sammanbundna, omformas ständigt och förstås alltid i relation till varandra.

Boken reflekterar både till sin metod och till sitt innehåll flera av de senaste decenniernas perspektivförskjutningar inom den globala

BILD: MAGNUS ARONSON ekumeniska rörelsen. Till det senare hör exempelvis förståelsen av en kyrka som i sin vardag deltar i Guds mission i ord och handling. Genom att ta sin utgångspunkt i berättelsen om vandringen till Emmaus och det överraskande och livsförvandlande mötet med främlingen längs vägen (Lukasevangeliets 24:e kapitel) pekar Jonas Ideström på nödvändigheten och behovet av att ständigt (om-) pröva och (om-)värdera vedertagna sätt att gestalta kristen tro och teologi. Resonemangen om att förändras och förvandlas i mötet med ”den andre” och det som är okänt och hittills oprövat har bäring på kunskapssyn och människosyn och på individers och gruppers talutrymme och möjlighet att agera. Ett sådant grundackord utgör en omistlig del av kyrkans ”görande” av teologi i varje kristen församling. Både lokalt och globalt.

Bokens konstruktiva ansats bjuder läsaren både motstånd och framtidstro. Den utgör därför en mycket välkommen samtalspartner i en tid som präglas av ett uppskruvat tonläge, en ökad polarisering och många förenklade förklaringsmodeller också i kyrkans vardag. n JOHANNES ZEILER

Mission i pandemins tid

guds rike är nära! Det finns ett löfte! Tiden är inne! Det är det gemensamma budskapet från de fem platser runtom i världen där Lunds Missionssällskap har engagerat sig på ett mer långsiktigt sätt. Inför sällskapets årsmöte i våras använde vi Markusevangeliet 2:1–12 som utgångspunkt för en kontextuell reflektion över mission i pandemins tid.

Från Svenska teologiska institutet i Jerusalem och från Lutheran Theological Seminary i Hongkong berättade både Maria Leppäkari och Simon Chow om förlamning som ett tillstånd under pandemin. Det är ett tillstånd som möter oss i Markustexten också. Maria tog sig an det genom att låta Jesus tala till oss i det som är så svårt, i alla fall för mig, nämligen ett evighetsperspektiv. Simon tog sig an det genom att visa på den kollegialitet och den vänskapens gåva som har strömmat fram under pandemin. I bibeltexten ges den gåvan av dem som bryter upp taket för att bistå en vän i en långvarig nödsituation. Vi kan i alla fall göra något. Vi kan bryta upp taket, undanröja hinder, lyfta och bära fram till Jesus.

Här i Malmö kan vi känna igen både känslan av förlamning och löftet om evighet. Vår mission är att sprida just hoppet om Guds rike, att leva i löftet – redan nu och ännu inte – för att vi vill och för att vi innerligen hoppas på Guds rike.

Omsorg är en av möjligheterna även här i Malmö. Ja, mitt i den utmaning som bristande tillit till varandra är har vi öppnat oss för varandra. Vi ser varandra mer, bistår varandra mer. Vi vet att det krävs samverkan i god vilja för att vi under pandemin och i nyorienteringen efter pandemin ska nå vår mission.

Ett exempel är ”Prata hjälper”. Ensamhet och psykisk ohälsa har kommit att bli avgörande delar av unga människors liv i Malmö, och ”Prata hjälper” är diakoni för den som befinner sig i existentiell kris. En del av vår mission är att bistå, stötta och bryta känslan av ensamhet genom det sammanhang som Kristi kropp och kyrka är.

Biskop Thomas i Anafora och Sarojini Nadar i Kapstaden tog sig an texten genom att sätta struktur i relation till individ och förmedlade rättvisa och kärlek, kontext och text, tid och rum, och inte minst makt.

Biskop Thomas talade om att vi alla gemensamt, både fattiga och rika, är drabbade av pandemin. Mitt i krisen blir skillnaden mellan de olika erfarenheterna än mer synlig. Vår kal

lelse, missionen, är att minska denna skillnad, att integrera kärlek och rättvisa för att en nödvändig transformering ska kunna äga rum.

Sarojini talade om tillgänglighet och auktoritet. Vem har tillgång till hälsa och helande? Det finns en strukturell ojämlikhet i tillgången till vård och vaccin. Vaccin för alla är ett missionsimperativ som enligt bibeltexten kräver påverkansarbete.

I Malmö präglade bristande tillgång till information på olika språk pandemins första tid och gör det till viss del fortfarande, och prioriteringarna när vaccineringen inleddes var också en viktig fråga.

Det andra temat enligt Sarojini är att som Jesus peka på att sjukdom inte är individuell synd utan strukturell orättvisa. Genom bibeltexten kan vi utmana auktoritära narrativ och stigmatisering av sjukdom.

Biskop Thomas uttryckte auktoritetsfrågan såhär: ”Förändring startar genom att vi ser människor som Gud ser människor. Tiden är inne, vi kan genom Kristi ögon se att kärlek och rättvisa möts. På det sättet bereder vi vägen för Guds rike. Pandemin hjälper oss att se det stora vi:et. Pandemin medför en kallelse till förändring.” Ja, det är sannerligen en kallelse till förändring. I Malmö talar vi om nexus, bryggan över till det nya, en nyorientering. Så vill jag att Malmö tar sig an covidkrisen, och det är vår mission mitt i pandemin: vi fångar utsattheten, och samtidigt förbereder vi såväl andra som oss själva för förebyggande och stärkande arbete, för lärande och resiliens, för långsiktighet. Det betyder också att vi måste arbeta med ett förändrat utsatthetsbegrepp.

Vi är kallade till förändring. Vad är kärlek och rättvisa nu? Vad innebär egentligen tillgänglighet och auktoritet?

Detta ska prägla våra liv: att se människor som Gud ser människor. Ett enda bröd, en enda mänsklighet. Med kärlek och rättvisa kan vi ta oss an uppdraget att verka för försonad mångfald.

n gunilla hallonsten är kyrkoherde i Malmö och ledamot i Lunds Missionssällskaps styrelse. Vid sällskapets årsmöte tidigare i år sändes en gudstjänst där Maria Leppäkari, Simon Chow, biskop Thomas och Sarojini Nadar medverkade i förinspelade inslag, och denna betraktelse är en bearbetad version av betraktelsen i samma gudstjänst.