Kulturmagasinet 60° - 12

Kulturmagasin 60˚ NR 12, Augusti 2016, TEMA: Varlden runt

Jag tänkte, ”är jag i Sverige eller är jag i New York?” s. 2

”Hade vi tagit några rubel för varje väska hade vi snabbt tjänat ihop till en äcklig rysk järnvägsstationspirog ...”s. 8

073-076 64 44

s. 12

Kom och häng med oss på redaktionen!

N

är vi som jobbar med magasinet har möte, så brukar vi oftast glömma av oss och sitta och prata om allt mellan himmel och jord istället för att faktiskt ha möte. Vi söker alltid nya medarbetare och vänner, så kom gärna och häng med oss och var med i gemenskapen!

Vi på 60° jobbar med tidningen helt ideellt, vilket betyder att ibland blir vissa av oss upptagna med annat och kan inte medverka i alla nummer. Därför behöver vi få kontakt med just dig som vill vara med!

Tycker du om att skriva? Gillar du att fotografera? Illustrerar du? Vet du något vi borde skriva om?

Känner du någon som skulle kunna vara intresserad? Vill du hjälpa på något annat sätt?

Maila jättegärna till cecilia.larsson@falun.se och berätta!

Du kan också hitta oss på facebook.com/kulturmagasin60 För att hitta tidigare nummer, och få nästa nummer när det kommer ut, kolla in issuu.com/arenanfalun Lellah Johanna Thuresson

Reseledaren J

ag skulle åka till Prag för ett par år sedan. Mitt resesällskap styrde upp alla förberedelser. Så himla skönt när någon annan fixar, ni vet, så man bara kan släppa allt.

(Jag förstår att cirka 50 % av er som läser detta just nu får panik och känner hur kontrollbehovet börjar rusa i ådrorna, men jag är en av alla de lata personer som gärna överlåter all planering till andra.) Ja, det var i vilket fall väldigt härligt allting. Fram till avresedatumet.

biljetterna på jobbet”. Japp. Det var bara att vända och börja om.

När vi väl hade kommit fram till långtidsparkeringen utanför Arlanda satte vi oss i en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen.

När bussen börjat rulla frågade jag herren jag skulle resa med om han kom ihåg att låsa bilen”.

“Jävlar!”, fick jag till svar. Han slängde sig halvvägs ut genom fönstret på bussen och efter ett frenetiskt tryckande på bilnyckeln lyckades han på något underligt vis övertyga sig själv om att bilen som stod någonstans på parkeringen ganska långt borta säkert blev låst.

På väg till Arlanda utbrast mitt resesällskap efter en stunds bilåkning: “Fan, jag glömde nog Väl på Arlanda upptäckte mitt

Fotograf framsida: Frida Karlsson

Kulturwebbtidningen 60°, nr 12, augusti 2016 Tema: Världen runt

Innehåll

Foton: Porträtt, utom de med annan cred: Ronnie Svenblad Porträtt, Lellah: Johan Andersson, LillizPhotoBooth Porträtt, Anna: Anna McLachlan Porträtt, Alice: Hans J. Herbst Porträtt, Michaela och Gustav: privata Bakgrunder: SplitShire, om inget annat är angivet.

Layout: Lellah Johanna Thuresson

Frida

0-1 ....................................................... Reseledaren 2-3 .................... Drömmens resa - Ensam i New York

Gustav

4-7 .......... Georgetown - En liten bit av hela världen 8-9 ......................................... Att resa är att vänta

Michaela

10-11 .......................................... Youth in paradise Cecilia

12-13 ......................................... En droppe i havet 14 .................................................... English scones Alice

Lellah

resesällskap att han glömt sitt pass i bilen. Här började jag väl tröttna ur något, faktiskt. Han sprang ut från terminalen, letade på första bästa buss som kunde ta honom tillbaka till parkeringen och jag fick snällt sitta kvar och vänta på terminalen.

Eller ja, snällt och snällt. Jag var skitsur och stressad och tänkte att den här resan är fanimig den sista vi gör tillsammans.

Han kom tillbaka i sista sekunden, glatt viftande med ett pass.

Jag andades ut. (OBS! Bilen var naturligtvis inte låst). Vi hann med planet och hade fina dagar i Prag, trots att mitt resesällskap fortsatte slarva bort och glömma

saker resan igenom. Så, vad har jag då lärt mig av detta? Att aldrig låta någon annan planera? Njae, jag är fortfarande helt okej med att låta andra styra upp det hela, men jag har möjligen fått lite bättre självförtroende. För om det är något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan bli sämst på att resa: för personen som innehar den titeln, honom känner jag.

om hur det är att vara ung i Tsumeb, och vi är himla glada över att hon vill skriva för vår lilla tidning i Falun. Förhoppningsvis fortsätter det samarbetet! Men annars då?

Jo, men vår fantastiska Frida har ju kommit hem från sin långresa i Asien och det får vi äntligen höra en del om, Alice berättar om när hon åkte till New York helt ensam och Gustav förklarar varför resor är lika med att vänta. Och med Välkommen till Kulturmagasinet därtill, förstås. Trevlig läsning!

60°, detta nummer med temat “världen runt”. Vi har en särskild gästskribent med i det här numret, nämligen Michaela från Falu kommuns vänort Tsumeb i Namibia! Hon skriver bland annat Cecilia Larsson 1

Drömmens Resa ensam i New L

ivet går ut på att följa sina drömmar, och i februari förra året följde jag min dröm om att åka till New York. Det här är historien om det hela gick till, om att min fasta beslutsamhet om att ta mig till New York gick före allt annat i en galen tid.

jobbet och tog alla pengarna jag tjänat och gick in på ”The Flight Centre” i centrala Brighton, sa att jag ville ha en billig biljett till New York, och köpte en biljett som skulle ge mig två veckor i New York. Flyget skulle avgå om bara några dagar.

Det började med att jag flyttat hem igen efter ett års studier på Gotlands Folkhögskola efter studenten. Jag flyttade hem och ströjobbade som vikarie, men ville mer än något annat flytta till New York och plugga. Jag hade gått hemma i en tid dock, utan att riktigt veta hur jag skulle få det att ske eller vad jag skulle göra, och började känna press på min från mamma att flytta hemifrån igen.

Jag kände att jag inte hade tid eller ork att ansöka till ett universitet i USA och att ansöka om stipendier hemma, så jag tog beslutet att flytta till England istället och planerade sedan att jag skulle flytta därifrån till New York. Jag packade mina väskor, och köpte en biljett till London, och reste sedan vidare för att bosätta mig i Brighton på sydöstra kusten. Jag sökte jobb och bodde på hostel. Jobb fick jag på Starbucks Coffee, men hade hela tiden sikten inställd på New York.

Jag ändrade bakgrundsbilden på min mobil till New Yorks skyline för att inte glömma mitt mål. I en månad jobbade jag på Starbucks med att servera kaffe till gästerna, städa butiken, fyllde på med varor i sortimentet och att göra kaffe såklart, men efter en dryg månad fick jag nog. Jag sa upp mig från

Jag fixade det! Jag hade tjänat ihop egna pengar till en flygbiljett till New York. Jag bad dock min snälla mamma att hjälpa mig betala boendet i Harlem på Manhattan som jag hyrde via air.bnb, och hon var tursamt nog villig att hjälpa till.

2

När dagen sedan kom, flygdagen till New York, var jag som ett barn innan julafton, trots att jag minns att jag kände mig väldigt trött.

Jag var äntligen på väg till mina drömmars stad, staden som aldrig sover - New York.

När jag kom fram till New York köpte jag mig två stycken metro cards för tunnelbanan och åkte mot mitt boende i Harlem. Jag hade adressen uppskriven på en lapp och fick fråga mig fram efter vägen till lägenheten jag skulle bo i. En man jag frågade efter vägen sa att jag skulle ta det försiktigt i New York, vilsen och ensam tjej som jag var. Jag hittade snart mitt boende och kunde lasta av mig resväskan.

Rummet jag hyrde var litet men fräscht, trots att det luktade mögel i resten av lägenheten, speciellt inne på toaletten. I både England och USA är det generellt sett lägre standard på de flesta hus och byggnader om de inte är nybyggda.

k r o Y

Killen som jag hyrde rummet av arbetade som fotograf och filmare och visade mig lite av det film och fotojobb som han gjort på sin hemsida. Det var roligt att han var fotograf, eftersom jag själv är filmoch fotointresserad.

En av de främsta anledningarna till att jag ville åka till New York är för att jag har en dröm om att plugga där, och åkte därför och besökte en rad olika universitet. Jag åkte och besökte Pratt Institute, en konstskola i Brooklyn som bland annat nämns i Patti Smiths bok ”Just Kids”, där flera av hennes vänner studerade. Jag besökte även Fordham University, där Julia Cameron studerat, New York University, samt Parsons The New School där TV - programmet ”Project Runway” spelas in, samt New York Film Academy. Intrycket av skolorna jag fick var generellt sett bra, förutom en skola där jag tyckte att de verkade lite väl snobbiga.

Om jag har eller kommer att ha råd till att studera på någon utav dessa skolor kan jag dock inte svara på idag. Det är en ansökningsprocess och förmodligen kommer jag att behöva söka stipendier för att kunna finansiera utbildningen jag väljer.

Jag åkte en av dagarna till Brooklyn, för att se området och fotade vid Brooklyn bridge. Det första jag såg dock när jag klev av tunnelbanan i Brooklyn var en stork svensk flagga och en skylt som det stod ”FIKA” på. Jag tänkte, ”är jag i Sverige eller är jag i New York?”.

Foto: Privat

Det är verkligen sant det som sägs, hela världen finns i New York. Jag tyckte att det var så roligt och kul, att jag var tvungen att gå in och ta mig en svensk hederlig fika.

i New York, och att han bara åker hem till Sverige i korta perioder, innan han blir rastlös och åker tillbaka till New York igen. Här är en till svensk som älskar New York.

jag ville ha en vibrator/dildo som hon hade fått gratis vid inträdet på utestället, och sa att det var därför hon hade velat gå på den där spelningen ikväll för att hon ville ha den där vibratorn. Jag tog i alla fall inte emot den. Bandet som spelade den kvällen var ett japanskt band som hette ”Hard Nipples” och de var utklädda med tighta, glittriga, och neonfärgade kläder. Jag ställde mig längst fram och hoppade och försökte sjunga med i deras trallvänliga låtar.

De hade lyckats att skapa en svensk atmosfär med skandinavisk look och musik, och jag var tvungen att prata med personalen.

Cafébiträdet som jag pratade med sa att han kom från Spanien, och att han hade jobbat på FIKA i ett par år. Han nämnde att han verkligen ville åka till Sverige, till Ludvika av alla ställen. Det var ett sammanträffande, för jag av alla ställen i världen så har vår familj våran sommarstuga precis utanför Ludvika, men jag bjöd inte över honom. Han tyckte att svenskar var så trevliga, mycket trevligare än i New York-borna, och sa att jag var för snäll för att bo i den staden, när jag sa att jag ville stanna. Efter en stunds prat så kommer ägaren av FIKA kedjan in, och jag börjar småprata lite med honom, svenskar emellan. Han berättar för mig att han äger 9 stycken ”FIKA” butiker

Jag fortsätter min promenad i Brooklyn, och kommer till Brooklyn Art Library, där de säljer sketchböcker som man får fylla i själv och sedan skicka till biblioteket. Det är ett bibliotek med sketch-böcker från hela världen som man kan bläddra i. Jag köpte mig en egen sketch book som jag har målat i och tänkt skicka in till biblioteket, En utav dagarna åkte jag självklart men tyvärr så har jag idag tappat upp i Empire State Building, och såg bort den. ironiskt nog att det som hade varit min bakgrundsbild på mobilen, På FIKA caféet fick jag tipset om New York skyline, var det jag nu en spelning som skulle äga rum såg med mina egna ögon framför på ett uteställe i Brooklyn, och jag mig. bestämde mig för att gå dit. Själv som jag var försökte jag att skaffa Jag planerar att återvända till New mig nya vänner, och gick fram York, kanske redan till hösten. till tre främlingar som satt vid ett Detta var i alla fall en resa jag sent bord och såg trevliga ut. En utav ska glömma. Vad är ditt New York? dem var en kille som såg ut som Åk dit ditt hjärta vill.

Johnny Depp. En annan utav dem var en tjej, som frågade mig om Alice Young 3

-E

Geo rge

ör någon månad sedan lämnade jag och Elias Thailand för att besöka staden Georgetown som ligger på den malaysiska ön Penang.

Staden grundades 1786 av Francis Light, kapten och handelsman på det brittiska Ostindiska Kompaniet, och staden är en av Malaysias äldsta.

Georgetown blev tidigt en mångkulturell stad då bland annat det strategiska läget

den

n w to F

b i t n a v e h e l a värl t i l n

f ö r handel lockade människor från andra länder att bosätta sig på platsen. Främst anlände handelsmän från Kina och Indien, men även många britter slog sig ner då staden var under brittiskt styre, liksom andra européer.

Staden blev hårt drabbad under andra världskriget då den utsattes för bombningar vid två tillfällen, först av Japan och sedan av de allierade. År 2008 blev Georgetown en del av UNESCO:s världsarvslista på grund av stadens långa multikulturella historia, samt de många bevarade byggnaderna från kolonialtiden som lyckligtvis klarade sig under kriget. Vi blev avsläppta i centrum sent på kvällen, trötta o c h

4

hungriga med våra tunga ryggsäckar. Vi hade inget boende bokat, utan gick runt planlöst och letade. Till slut hamnade vi på ett hotell i Little India med varsin burk snabbnudlar till middag eftersom alla restauranger redan hade stängt, men vi var rätt nöjda ändå.

Efter en efterlängtad natts sömn var det dags för oss att ge oss ut på stan för att upptäcka. Doften av orientaliska kryddor, avloppsstank och rökelse, eldröda kinesiska lyktor, färgsprakande graffiti, dånande Bollywood-musik och små trendiga caféer som ser ut att höra hemma på Söder i Stockholm.

Ungefär så kanske man skulle kunna sammanfatta Georgetown.

Det är verkligen kontrasternas stad, och ibland känns det som att man kommer till ett helt annat land när man rundar ett gathörn.

Under de senaste åren har Georgetown även blivit synonymt med kreativitet och

gatukonst. Många konstnärer har tillsammans dekorerat gatorna i centrum – vissa verk täcker hela fasader, medan andra är gömda och nästan omöjliga att upptäcka om man inte har blicken skärpt.

Ett besök på turistbyrån kan vara bra att börja med. Den ligger centralt belägen och personalen är väldigt hjälpsam och serviceinriktad.

Där kunde vi få en karta där bland annat sevärd gatukonst och gratis bussförbindelser var utmärkta. Det sistnämnda är förresten en stor fördel med Georgetown! Bussar märkta med ordet ”CAT” är gratisbussar som hela dagen kör olika rutter inom innerstaden. Ett väldigt smidigt sätt att ta sig runt på.

Turistbyrån anordnar också g r a t i s

Foto: Privat

5

rundvandringar i centrum några dagar i veckan. Många platser värda att besöka finns också en bit utanför centrum, som till exempel Penangs botaniska trädgård, badorten Batu Ferringhi, och Penang Hill, vars topp man når genom att åka tåg uppför den branta sluttningen.

Väl uppe möts man av en hisnande panoramautsikt över Georgetown och dess broförbindelser till fastlandet. På toppen finns bland annat promenadvägar, restauranger och trädgårdar.

Vi hann också m e d

6

ett besök på Georgetowns gamla protestantiska och katolska kyrkogårdar. De båda kyrkogårdarna ligger vägg i vägg och de flesta gravarna är daterade till 17- och 1800-talet.

Mestadels är det

britter som ligger begravda här, och den låga medelåldern på gravstenarna vittnar om en hård tillvaro.

Malaria var en av de allra vanligaste dödsorsakerna. Det som väldigt snabbt slog oss var att människorna i Georgetown generellt var väldigt vänliga och nyfikna gentemot oss.

Som turist tycker jag att man lätt kan känna sig i vägen och som en belastning i vissa sammanhang, men i Georgetown kändes turisterna i stället som ett välkommet tillskott. Många ville till exempel gärna hjälpa oss att hitta rätt i staden, o c h

från den botaniska trädgården fick vi till och med skjuts av en man som precis slutat jobbet och som ändå skulle passera centrum. Han passade även på att försöka lära oss några fraser på Malay också, men det gick inte så bra.

Mannen som erbjöd oss skjuts får för oss sammanfatta Georgetown och stadens mentalitet. En stad som ännu inte hunnit tröttna på dess turism och som känns stor, men på samma gång även inbjudande.

Frida Karlsson

Alla foton: Privat

7

Att resa är att vänta A

Kanske till och med något att minnas.

Först väntar man på sin reskamrat som ska göra sig i ordning. Sedan väntar man på bussen eller tåget.

När man väl klivit på bussen eller tåget så sitter man bara och väntar på att få komma fram. När man kommer fram så väntar man på en taxi för att ta sig till hotellet. När man är på hotellet väntar man på att få checka in. När man checkat in kan man äntligen vila. Trots att den enda man gjort den dagen var att sitta på olika platser och i olika fordon, så är man helt slut. Men ibland går väntandet överstyr. Det blir något utöver det vanliga. Och väntandet i sig blir en aktivitet.

Första gången det hände mig var i Moskva. Jag och min bror väntade på tåget till Peking i tolv timmar.

Jag tar på mig ansvaret för den långa väntan. För när vi väl hittat rätt järnvägsstation ville jag inte lämna den. Den var en trygg plats för en icke resvan person. Röda torget och Kreml fick bli nästa gång.

Rädslan och oron över att inte hitta tillbaka i tid tog över. Vi skulle oundvikligen missa tåget. Vi skulle inte ha råd med en ny tågbiljett. Vi skulle bli kvar i Ryssland längre än vi hade visum till. Polisen skulle gripa och förhöra oss. Om vi inte suttit snällt och väntat hela dagen så vet ingen vad som kunde skett.

Jag kunde gå med på en kortare

tt läsa är att resa, enligt Akademibokhandeln.

Att resa är att vänta, enligt mig.

8

tur i området, med stationen på säkert avstånd. En timme senare hade vi sett det som var värt att se i området, och mer därtill. Så vi gick tillbaka och satte oss. Vi måste sett pålitliga ut, för person efter person kom fram till oss och bad oss hålla koll på deras väskor medan de gjorde ärenden. Hade vi tagit några rubel för varje väska hade vi snabbt tjänat ihop till en äcklig rysk järnvägsstationspirog innehållande kött av okänt ursprung och kvalitet.

Två år senare i Nanning i sydvästra Kina avverkade jag nästa maratonväntning, helt ensam.

Tröttheten var boven i dramat den här gången. Inte rädsla eller oro. Jag anlände till busstationen klockan fem på morgonen med nattbuss från Kunming. Sömn på

kinesiska nattbussar är ett okänt fenomen. Ryggskott är mer vanligt förekommande. Utan att riktigt tänka mig för, tankeverksamhet är ju svårt vid sömnbrist, köpte jag en vidarebiljett till Sanya, på ön Hainan, som skulle avgå klockan sju på kvällen. Att åka in till staden för att turista var inte aktuellt. Alltså hade jag fjorton timmar att slå ihjäl. Hälften av dessa tillbringade jag med en kopp kaffe och en bok på KFC. Resten av tiden satt jag av på olika ställen på stationen. Det är en bra taktik. Flytta runt mycket.

Få nya intryck om det är möjligt.

Då jag var den ickekinesen blev jag snabbt föremål för engelskträning.

Studenter kom fram till mig i omgångar för att öva sin engelska.

Det var räddningen tror jag, att få prata med någon en stund. En efter en hoppade de dock på sina respektive bussar mot fjärran destinationer. Jag blev kvar som Tom Hanks i filmen The Terminal. När det blev som allra mest långdraget att bara sitta kom jag på den briljanta idén att åtminstone sysselsätta min hjärna. Jag ägnade ett par timmar åt att skriva ner så många

länder och huvudstäder jag kunde komma på i mitt anteckningsblock.

Allt är tillåtet när man vill fördriva tid.

vilja kunde jag eventuellt hitta ett i sprickorna i marken. Utan den enorma väntetiden hade det aldrig hänt.

Så länge jag vet exakt när väntan är över, så är det faktiskt inte så tråkigt att vänta. Man har en uppgift framför sig som man ska klara av. Alla små händelser blir stora. Att köpa en pirog kan bli det mest spännande man utför på en timme. Ta vara på chansen.

När ens slöa uttröttade hjärna inte klarar av att hålla en vardaglig konversation med en kinesisk student så får man gå över på poddar. Man blir extra intaglig för information om man har absolut ingenting annat att bry sig i, eller fokusera på. Jag visste till exempel att jag var tvungen att vänta sju timmar mitt i natten i Montenegros huvudstad Podgorica. Det är bara att göra det bästa av situationen.

Jag plöjde intervjupoddar, bland annat en med Agneta Sjödin där hon berättade om hur hon hittar hjärtan i allt möjligt. En potatis eller en sten kan innehålla ett kärleksbudskap. Jag letade som besatt efter hjärtan på busstationen i Podgorica. Med mycket

En oväntad egenskap väntan har är att föra samman människor. Varje gång ett tåg blir försenat i Sverige föds ny vänskap. Någon muttrar lite för högt att ”aldrig kan de hålla tiden!”. Andra, som i vanliga fall inte pratar med främlingar, söker sig nästan omedvetet åt dennes håll. ”Ja, alltid är det något fel...”

En konversation, som aldrig skulle tagit fart i annars, är i rullning. Även om den är byggd på ett gemensamt hat mot SJ så är det ändå en konversation. Resenärerna står enade mot överheten. De kräver information om signalfelet nu, trots att ingen vet vad ett signalfel är.

Jag tror det är bra att få sitt tålamod prövat ibland. Det är många gånger starkare än man tror. Klarar man att arbeta i tolv timmar, så borde man ju rimligtvis klara av att göra ingenting lika länge.

Gustav Krantz

9

Youth in paradise T sumeb is the capital city of the Oshikoto region, in Northern Namibia and closest town to the Etosha National Park (tourist attraction). Due to the evergreen climate and vegetable and fruit variety, it is well known as the “Paradise Town”. This inspired the title of this article.

I will share all about how life is like being a youth in Tsumeb.

We, the youth, are labelled as “The dreamers of tomorrow” but what we fail to understand is that if we do not act, and turn our dreams into plans today, we may just run out of time. Because we are young, we are torn between a world of dreams, so much to lose, so much to gain, so much to fight for, so much to change. The youth is the trustee of prosperity. What we do today, will either make or break the next generation.

10

The youth of Tsumeb are challenged by a few social evils. Drugs and alcohol, crime and violence, teenage pregnancies, immigration, to name a few and the root of all these is Poverty. It is experienced across all age groups, but mainly the youth and therefore people feel their lives are being held back.

And this may also affect the young people’s effectiveness to take on opportunities available. The inside school youth are striving to obtain satisfactory results at the end of the semester, whereas, the outside school youth are still seeking employment.

hold onto our indigenous cultures and traditions, but the correction and guidance of our elders is tuning us into the right direction.

As young people, we vow to be agents of change. We believe our young and vibrant selves can assist our local leaders in building a better and brighter tomorrow.

For that matter, a group of young community members established a movement known as the Tsumeb Youth Development. The group’s main objective is to promote information sharing which facilitates innovative and improved living standards of the population through entrepreneurship, education; skill training and support thereby provide social and economic empowerment for the youth.

The negatives of our society and social media influence are another battle for the youth at large. The truth has become norm amongst the youth, the helper is later labelled as the bad guy. Society In our small, yet developing town, has taught us to condemn our the youth is presented with many discipline which was the strongest daily opportunities to keep busy,

curb poverty and its tags. Every month, a new shop is opened with the main aim of supplying the demands of the population and thereby employment is also created. We live in an area with a variety of minerals; therefore, new mines that are established help curb unemployment amongst the youth. New tertiary institutions are established to enable the youth to further their secondary studies; and therefore we understand that knowledge is power.

local producers, as well as dances known internationally. The artist, designers and photographers capture all the beauties and riches of the town. For those that are good technology are also presented with different platforms to display their talents. The sports are the largest as they keep most of the young people busy, and therefore away from crime.

Growing up in the copper town and studying all the history, it is with pride that I answer when someone Rivers of talent. The magic asks me where I am from, “I am flows from music and dance to from the paradise town, the copper design and technology, sports masterpiece, I am from Tsumeb.� and photography. The Tsumeb youth is blessed with those talented in all music genres, Michaela Otsus

Alla foton: Privat

11

En droppe i havet T

emat för tidningen denna gång är som bekant ”Världen runt”. Jag tror att det är ganska enkelt att då fastna i facket med semesterskildringar och resereportage, vilka såklart kan vara väldigt inspirerande och nyanserade, men som samtidigt lätt för en in på en enkelspårig väg som visar en ensidig bild av verkligheten. När jag funderade på vad jag mer ville bidra med till det här numret, förutom mitt resereportage som väl passar in i ovan nämnda kategori, så fördes mina tankar till min vän Felicia som för ett par månader sedan fattade ett väldigt modigt och oegoistiskt beslut.

- Vad var det som fick dig att besluta dig för att göra resan från första början? ”Egentligen handlar det om att jag under de senaste två åren känt en enorm hjälplöshet. Jag var en av alla de människor som sitter framför TV:n och pratar om hur hemskt det är med drunknade barn och människor på flykt, och som sen fortsätter med sina liv utan att göra någonting åt det. En dag sa min tremänning till mig att hon och några andra bokat en volontärresa till Grekland, och jag nappade direkt. Jag tog kontakt med organisationen och fick veta att jag gärna fick medverka. När jag fick höra att jag skulle behöva stå för alla kostnader själv kände jag dock att jag var tvungen att stanna upp och fundera. Jag har ibland en tendens att kasta mig in i vissa saker för fort utan att riktigt hinna tänka efter, och jag insåg att jag säkerligen skulle behöva lägga cirka 10 000 kr på flyg, mat, boende, hyrbil och allt sådant. Jag insåg dock att jag verkligen skulle ångra mig om jag inte tog chansen, och i slutändan var vi fem stycken som flög ner till Thessaloniki.”

Hon valde att tillsammans med den norska organisationen ”Dråpen i havet” resa ner till Grekland för att under 15 dagar arbeta som volontär i ett flyktingläger. Innan resan hade hon dessutom samlat in pengar så att hon kunde köpa förnödenheter till de boende i lägret när hon väl var på plats.

Felicia är nu hemma igen, men har bestämt sig för att den 26:e augusti återvända till samma läger för att hjälpa till. För några dagar sedan ringde jag upp Felicia och - Vilka erfarenheter fick du vi pratade bland annat om hennes med dig från din resa, och vilka resor och vad som driver henne: lärdomar har varit de viktigaste? ”Det största intrycket för mig var 12

egentligen att det är först när man ser situationen med egna ögon som man inser hur akut läget är. Man förstår, men samtidigt är det som att man inte förstår innan man själv är på plats. Men jag kände också att det var så himla värt det. Att det är värt allt. Mer mänsklighet är verkligen det som behövs.”

- Varför har du beslutat dig för att göra ytterligare en resa? ”Därför att några få dagar av mitt liv kan göra så stor skillnad. Det är en väldigt liten uppoffring för mig i jämförelse och det är verkligen värt det. Jag saknar också alla människor som jag lärde känna där, och jag saknar att spela fotboll med alla barn. Jag vill helt enkelt fortsätta att göra skillnad.”

-Hur kan den som läser den här intervjun vara med och hjälpa dig inför din kommande resa? ”Det mest direkta sättet är att sponsra ekonomiskt genom att swisha valfritt belopp till 073-076 64 44. Och alla belopp är verkligen till nytta, oavsett hur stora eller små de är. Man ska absolut inte tycka att något belopp är för futtigt, utan man ger bara vad man känner att man kan ge. Många av människorna i lägren har från början haft pengar och levt bra liv, men det är väldigt höga summor

som många tvingats betala till flyktingsmugglare, och till sist tar de kvarvarande pengarna slut i lägret. De här människorna får inte jobba eller gå i skolan, och pengarna går snabbt åt till alla basala behov. Pengarna som jag samlar in går till sådant som vi alla ju måste handla varje vecka, såsom blöjor, mat, hygienartiklar.”

- Har du något tips till den som själv vill engagera sig och kanske åka på en liknande resa? ”Jag kan tipsa om att surfa in på hemsidan tillhörande ”Dråpen i havet” (drapenihavet.no) eftersom det finns mycket bra information där om vad det innebär att vara volontär. Man kan själv bestämma hur länge man vill vara ute, men minimitiden är en vecka. Det går också att bidra ekonomiskt till organisationen utan att själv åka, och som volontär behöver man själv inte heller samla in pengar innan resan så som jag gjorde. Men i regel lyckas man ofta samla in mycket pengar när man åker som privatperson. Jag hade möjlighet att på Facebook visa vad vi gjorde och vad pengarna som folk skänkte gick till, och det tror jag gjorde människor mer benägna att skänka. Facebook är för övrigt ett väldigt bra redskap för att samla in pengar.”

- Hade du några fördomar inför den första resan eller stötte du på några oväntade saker under din resa? ”Det som slog mig under de första dagarna när vi kom till lägret var att det hela på något sätt kändes som en festivalcamping på sista dagen.

Det luktade illa och var varmt, men skillnaden mellan det här stället och en festivalcamping var att det sprang runt små barn överallt i den rena och skära misären, och att människorna här inte har valet att åka hem. Jag trodde dock att jag skulle stöta på mer sorg och ilska i lägret, men det fanns i stället så mycket kärlek och glädje närvarande. Även fast människor hade så pass lite så var de ändå så tacksamma och generösa, och ville till exempel bjuda över mig på te i sina tält.”

människor som befinner sig på flykt i Grekland, och jag kan säga att jag själv trodde att siffran skulle vara högre. Det antalet skulle lätt kunna fördelas ut till länder som idag inte tar sitt ansvar, utan att antalet som varje land skulle få ta emot skulle vara särskilt belastande. De nya lagar som införs runt om i Europa, och också här i Sverige försvårar läget för många människor och splittrar familjer. Folk måste sluta vara så rädda. Reaktionen som jag ofta får angående min resa är att människor låter chockade och tycker att det som jag gjort är extremt självuppoffrande, men det är absolut inget extremt med att vilja hjälpa människor i nöd.

Man kan vara med och påverka bara genom att till exempel skriva brev till regeringen, EU eller andra institutioner. Om många människor skulle göra detta så - Vad måste förändras för att skulle det inte vara lika lätt att situationen för människorna i bortse från tror jag. Det går att lägren ska kunna förbättras, och göra skillnad även på individnivå.” hur tror du att framtiden ser ut för de som bor där?

- Ska du göra något annorlunda ”Jag tycker att EU blundar för under nästkommande resa? flyktingarna och inte tar sitt ansvar. ”Jag tror faktiskt inte att det Många människor tar sig som är något som som jag ska göra bekant till Grekland, men landet annorlunda, förutom att kanske ta har själva inte de ekonomiska lite bättre hand om mig själv. För resurser som krävs för att ta crashar jag så kan jag ju inte hjälpa hand om alla. Jag hörde för någon någon.” vecka sedan att det är cirka 56 000 Frida Karlsson 13

Foto: pexels.com

English Scones Ingredienser

Tillagning

4 dl vetemjöl 1 tsk salt 1 tsk bakpulver 50 gram smör, rumsvarmt 1.5 dl vispgrädde

1. Sätt ugnen på 225 grader.

Till pensling

3. Platta ut till en ca 2 cm tjock platta och tag ut 6 rundlar med hjälp av ett mått eller ett glas.

Pensla med grädden.

2 msk vispgrädde

2. Nyp ihop de torra ingredienserna med matfettet.

Tillsätt grädden och knåda till en smidig deg.

4. Grädda på bakpappersklädd plåt ca tio minuter tills de fått fin färg. Ätes varma med clotted cream eller smör och marmelad.

Recept lånat från: tasteline.com/recept/english-scones/

Foto: Wikimedia Commons

14 - BAKSIDAN