FÖRORD

Efter nästan 500 år i det lutherska Nordeuropa har pilgrimsrörelsen fått en renässans i vår tid. Nu sprider sig en begynnande liten folkrörelse där människor på nytt axlar en ryggsäck, tar på sig ett par ingångna skor, täljer sig en stav och ger sig ut på vandring i det svenska landskapet och vidare ut i världen.

Sedan mitten av 1990-talet har intresset för pilgrimsvandringar ökat, inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien. Nya pilgrimscentrum uppstår lita varstans, nya och gamla leder anläggs från Dag Hammarskjöldsleden i Lappland till Skånes alltmer vittförgrenade pilgrimsleder, nya nätverk bildas och pilgrimsböcker skrivs. Ja, den nya pilgrimsrörelsen växer dag för dag.

En pilgrimsvandring brukar beskrivas som att gå en inre vandring i den yttre vandringens form. Att gå en inre vandring innebär för de flesta att man praktiserar bön, meditation och stillhet medan man går. Bönen kan då bli en bönepuls som ofta genomsyrar en hel vandringsdag. Många i vår sekulära tid har tappat konsten att be. Nu har Sven Hillert – präst och författare – skrivit en bönbok som han helt

5

enkelt kallar Pilgrimsbön, till hjälp för både vana och ovana bedjare.

Den är vävd kring pilgrimens sju nyckelord – frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Bönerna präglas av en kombination av längtan efter andlig fördjupning och ett starkt diakonalt samhällsansvar. Man kan säga att han förmedlar ett slags ID-kort för pilgrimsvandringens egenart, där I står för den inre vandringen och fördjupningen och D står för det diakonala samhällsansvaret, inte minst nu i klimatkrisens spår.

Inom pilgrimsrörelsen finns begreppet »ofrivilliga pilgrimer«. Det är de som tvingas att gå mot sin vilja. Det kan handla om flyktingar som flyr för sina liv, människor i hemlöshet som måste gå för att hålla sig varma eller människor hos vilka oro och ångest gör att de inte kan sitta stilla.

Sven Hillert beskriver pilgrimens grundläggande hållning: en längtan både efter att leva närmare Gud och efter att leva ansvarsfullt i världen. Här gäller den gamla kristna devisen: att leva i världen, men inte av den.

Någon har sagt att bönen är det som skiljer en pilgrim från en vanlig vandrare. Den är pilgrimens livsluft. Bönen är ett uttryck för ett grundläggande behov av att vända sig mot någon som man tror

6

är närvarande och hör vad man säger. En som har ett »öronhjärta« och kan »lyssna mellan raderna«, som den bäste av terapeuter, men också någon man vänder sig till när hjärtat bubblar över av entusiasm och glädje.

De korta bönerna kan användas under själva vandringen. De har sin egen rytm och kan bes under den vandringsrytm man själv har. De kan förstås även användas i vardagslivet hemmavid. Bönboken kan ses som ett stöd för den längsta av alla vandringar – själva livsvandringen. Den är en bruksbok som fyller ett behov i den växande pilgrimsrörelsen.

Pax et bonum! Hans-Erik Lindström

7