# 1 2015

# 1/2015

PRIS 40 KR

Tema Boende Boende – politik och praktik ”Jag har inte själv kunnat påverka” Dublinboendet som får stöd av lokalsamhället När det tillfälliga boendet blir permanent Samtal på förvaret Dessutom: Kultur, konst och bokrecensioner Flyktingrörelsens tidning från FARR – Flyktinggruppernas riksråd

Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse Ur Artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Artikel 14 nr 1 2015 Första ordet

5

Artikel 14 kommenterar

6

Debatt

8

Porträtt: Atiqollah

10

Praxis

12

Dina frågor

14 Tema Boende

Ali Ahmadi: Hur ska jag känna mig trygg här?

18

Boende – politik och praktik

20

Tack vare ebo

25

Statlig utredning förespråkar valfrihet

26

”Det har varit säljarens marknad”

30

Esmat Tanha om möjlighet att påverka

32

Ensamkommande barn

34

Dublinboende får stöd av lokalsamhället

40

Samtal på förvaret

44

Hemlöshet vanligare bland personer födda utomlands

48

Ett delat hem

52

Artikel 14 nr 1 2015 Serie av Fia Lien

53

Du och jag i Underlandet

54

Recensioner

58

FARR-nytt 60 Medlemsgrupper/Prenumeration 62 Engagera dig!/Kontakt

63

Nr 1 2015 ISSN 11041846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se

Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet.

Redaktörer: Jenny Skånberg, Baharan Kazemi,

Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens.

Mikael Leyi (föräldraledig) Grafisk form & layout: BEAST Studio Omslagsbild: Atiqollah Eshaqi

Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat.

Medverkande i detta nummer: Ayman Adel, Ali Ahmadi, Atiqollah Eshaqi, Fridh Advokatbyrå, Matilda Holst Lidfors, Mikael Leyi, Fia Lien, Klara Ljungberg, Anna Lundberg, Babak Parham, Anette Rosengren, RåFILM, Live Stretmo, Julia Swift, Esmat Tanha, Sanna Vestin Kontakt: artikel14@farr.se www.artikel14.se / www.farr.se Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm

Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR, i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.

Får staten lura barn?

F

år staten lura barn? Så skrev farr:s då­ varande sekreterare Britta Flodin för 20 år sedan.

Regeringen hade genom en förordning bestämt att barn som vistats länge i Sverige skulle få uppehållstillstånd, även ”gömda” barn.

På den tiden var regeringen högsta instans i asylärenden. Strax efter att barnförordningen börjat tillämpas 1994 avgjorde en ny regering att barn som hållit sig undan inte skulle omfattas.

Familjer som redan givit sig till känna fick avslag och utvisades.

Historien känns bekant men utspelar sig i en annan tid. Barnförordningen omfattade barn som varit i Sverige ett och ett halvt år. Ett par år tidigare gällde faktiskt att barn som gått i skola här i tre terminer normalt fick stanna.

Under en senare period var fyra år praxis men så småningom fanns ingen gräns. Med den tillfälliga lagen 2005 fick återigen barnfamiljer uppehållstillstånd om de varit i Sverige två år eller mer. Men detta var en övergångslag. Snart slog den nya Migrationsöverdomstolen fast en hårdare linje.

Sedan staten lurade barnen år 1994 har riksdagspolitikerna flera gånger försökt form­ ulera lagändringar som skulle ge större tyngd åt barnets bästa. Men de har haft svårt att få genomslag. Ambitionen att det inte får löna sig att stanna kvar efter avslag har dominerat.

Trots alla högstämda ord om barnets bästa kunde till slut barn som fötts i Sverige och bott här i tio år och barn som gått hela sin skoltid

här få utvisningsbeslut. Detta, tillsammans med exempel på barn som utvisades trots svåra sjukdomar och handikapp eller slets från familje­ hem, fick politikerna att än en gång försöka ändra lagen. Begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” ändrades 1 juli 2014 ”särskilt ömmande omständigheter” för barn.

Maria Ferm (mp) sa i riksdagen att en familj vars barn varit sju-åtta år i Sverige inte ska risk­ era utvisning.

Lagändringen verkar ha haft viss effekt. Svårt sjuka barn och barn med många års vistelsetid kombinerat med hälsoproblem kan få stanna, om de är inne i en asylprocess. Men barn som le­ ver med ett utvisningsbeslut som inte verkställts – dessa tycks än en gång ha lurats av staten.

Med alla möjliga motiveringar, som att bara tiden från sista ansökan räknas, att en ny lag inte är en ny omständighet eller att det inte var meningen att lagändringen skulle ändra praxis, får barn avslag. I februari kom Migrationsöver­ domstolen med ett vägledande beslut som helt enkelt slår fast att barn inte kan ta allvarlig skada av att följa med sina föräldrar till hemlandet.

Mohammed 10 år, född i Sverige, önskade sig uppehållstillstånd i julklapp. Han fick avslag.

Vi ska strida för varje Mohammed. Men vi ska också gå tillbaka till politikerna och för­ klara att de måste ta nya tag. Staten får inte lura barn.

Artikel 14 – Första ordet

sanna vestin ordförande farr

5

Artikel 14 kommenterar ”Den juridiska argumentationen i besluten är inte underbyggda med objektiva fakta, den landinformation som besluten hänvisar till är inte individualiserad samt att det inte går att utläsa huruvida den sök­ande har fått möjlighet att yttra sig över eventuella tillförlitlighetsbrister. Istället ges intrycket av att besluten bygger på spekulationer och antaganden om för­ hållanden i den sökandes medborgarskapsland/hemland och om vad som utgör ett rimligt agerande i de av de sökande beskrivna situationerna.”

ur nathalie sylvanders examensuppsats i förvaltningsrätt vid stockholms universitet:

”tillförlitlighetsbedömningar

av muntliga utsagor i asylmål

en subjektiv eller objektiv verksamhet?”

6

Artikel 14 kommenterar

-

Om vi börjar med orden Människor på flykt kallas flyktingar (de kan vara hårfrisörskor eller simlärare samtidigt, det där med flyktingar betyder bara att de är på flykt). Barn på flykt utan sina föräldrar kallas ibland för ensamkommande flyktingbarn. Människor som är i ett land där de inte har papper på att de får vara kallas papperslösa. Pappers­ lösa är ofta också flyktingar (och samtidigt kanske försäljare, byggnadsarbetare eller studerande). Människor som vänt sig till myndigheterna för att få papper på att de är flyktingar och får vara i landet kallas asylsökande. Ordet flykting betyder inte flykt från fängelse, utan de flesta är på flykt från att dödas i ett krig. Andra är på flykt från olika slags förföljelse, terrorism, tvångsäktenskap, fiender som misshandlar dem.

Det finns inget särskilt ord för barn på flykt som överlevt och blivit gatusmarta, bra på att tjyvåka och springa från polisen.

Barn kallas barn.

Ingen av dessa grupper ska kallas för efterlysta kriminella.

Kan någon förklara det på utbildningarna till poliser, vakter och järnvägspersonal? sanna vestin

Som om rätten att protestera vore en lyx Bilder på män i kalsonger omgivna av ett snölandskap fyllde mitt facebookflöde under nyårshelgen. Desperationen i deras blickar var en kontrast mot det komiska i situationen. Vuxna män utan kläder mitt i snön – så tokigt! Det fanns något i dessa bilder som gav dem ett nyhetsvärde som varken tidigare hungerstrejker eller asylmarscher hade fått. Det var en protest med ett underhåll­ ningsvärde för den avlägsna betraktaren, något att twittra om och kommentera kring. Flyktingarna protesterade i två dygn mot att de hade förts till en annan ort än planerat. Det tog inte lång tid innan nättrollens rop satte fart. Rasistiska kommentarer dök upp överallt, under artiklar och i sociala medier. Sverige var skakat.

Flyktingar förväntas tacksamt acceptera de välfärdssmulor som de kan erbjudas. Kräver de delaktighet eller rentav en hygglig levnadsstandard blir svenskheten förolämpad. Hur understår de sig? Jag kan tycka att flyktingarna borde ha protesterat mot mycket mer, mot sysslolösheten, rättsosäkerheten, de dåliga tolkarna och den låga dagersättningen. Allt de sa var att de ville veta vart Mig­ rationsverkets buss förde dem. Ändå överröstades nyårs­raketerna av nättrollens rop om att flyktingarna förtjänar att dö. Som om yttrandefrihet och rätten att protestera vore en lyx som bara svenska medborgare förunnats. baharan kazemi

Artikel 14 kommenterar

7

”Barns rättigheter riskerar bli kontraproduktiva”

A

lla är överens om att barn har rättig­ heter. Det är självklart och samtidigt oerhört svårt. Som när migrationsmyn­ digheterna utvisar barn och deras familjer till länder där de vet att det är mycket osäkert om barnen kommer kunna utvecklas och få ett bra liv, eller när ett argument för deportation är att ursprungslandet har ratificerat barnkonven­ tionen. En del av dessa fall uppmärksammas i media: Migrationsministern skyller då på Migrationsverket, som skyller på migrationsdom­ stolarna, som i sin tur inte uttalar sig (för de tillämpar ju bara den lag som en enhällig riksdag har slagit fast).

I de beslut och domar som de avvisade familjerna förtvivlat försöker förstå återkommer några formuleringar som rör barnen och deras bästa: ”Barnets bästa ska genomsyra alla delar av asylprocessen”, men hur detta skett i famil­ jernas ärenden står det ingenting om; ”Barnets bästa har beaktats”; ”Berättelser om förföljelse kan inte anses trovärdig”; ”Det skulle inte strida mot barnets bästa att återvända”; ”Barnets bästa

8

får inte tolkas så långtgående att det i alla fall leder till uppehållstillstånd”. Ett annat allvarligt problem i besluten som också är kopplat till rät­ tigheter, är att en diffus ”sociokulturell kontext”, eller släktingar barnet inte har träffat på många år eller som kanske till och med har kränkt dem, görs till ställföreträdande stater i bemärkelsen att de antas kunna tillvara ta barnens grundläggan­ de behov. Behov som ur ett rättighetsperspektiv är statens ansvar att uppfylla.

Hur går detta ihop? Barns mänskliga rättighe­ ter är helt fundamentala, särskilt när vi talar om sårbara och utsatta barn, samtidigt glöms de bort eller till och med nonchaleras? En jurist skulle förmodligen komma att fundera på den dualistiska traditionen vi har i Sverige då det gäller förhållandet mellan nationell och internationell rätt. Denna tradition innebär att nationell rätt och internationella traktat betraktas som två skilda rättssystem. Internationella konventioner är inte tillämpliga i sig själv utan kommer in i rättstillämpningen successivt via förändringar av den svenska lagstiftningen.

Artikel 14 – Debatt

Skulle det då hjälpa om hela barnkonven­ tionen – som regeringen utlovade i höstens regeringsförklaring – fördes in i den svenska lagboken? I direktiven till utredningen står det att man ska belysa ”vilka principer som kan bli aktuella vid en eventuell konflikt mellan barnkonventionens bestämmelser och inhemsk lagstiftning, samt hur barnkonventionens bestämmelser kan få genomslag vid en sådan konflikt. Ytterligare en fråga är hur konven­ tionen ska uttolkas och vilket behov av vägled­ ning som finns för uttolkning av konvention­ en.” Detta är viktigt, tänker många. Men ett centralt problem skulle finnas kvar: Utrymme för tolkning i enskilda fall försvinner inte för att man bestämmer att barnkonventionen ska väga tyngst. Denna utmaning ligger i rättens konstruktion. Varje enskilt fall bedöms utifrån bestämmelser som ska kunna tillämpas på många fall. Det ligger också i det vackra rättig­ hetspaket barnkonventionen uttrycker: Barn är både sårbara och starka; barn har behov av sina föräldrar men det kan också finnas situationer

när barn behöver skyddas mot sina föräldrar.

Problemen i asylprocessen försvinner alltså inte för att mänskliga rättigheter görs om till nationell lag.

Jag tror vi behöver prata mer om de spänning­ ar och dilemman som barns rättigheter inbegri­ per i vardagens praktik. Det är nu så ”naturligt” att barns rättigheter är viktiga, med andra ord är vi så överens om deras betydelse att vi inte behöver bry oss om att använda dem konkret.

Gör en outtalad konsensus om barns rättigheter att diskussioner om spänningar inom barns rät­ tigheter, vilka kommer till uttryck i bland annat asylbeslut, aldrig hanteras? I så fall är en illa­ varslande konsekvens att rättigheterna inte blir meningsfulla eller hanterbara i handläggningen av enskilda familjers ansökningar om asyl. Barns rättigheter riskerar bli kontraproduktiva.

Artikel 14 – Debatt

anna lundberg ideellt aktiv juridisk rådgivare, lärare och forskare i mänskliga rättigheter vid malmö högskola

9

Atiqollah: ”Det finns saker jag vill visa genom mina foton” Sina första bilder tog Atiqholla Eshaqi med en mobilkamera.

Han hade just kommit till Sverige, det var vinter och dagarna kändes långa och ensamma.

– På den tiden var jag en negativ person, berättar han.

S

om 15-åring anlände Atiqholla ensam till Sverige från Iran där han växte upp.

Ursprungligen kommer hans familj från Afghanistan men som medlemmar av minoritets­ befolkningen hazara har livet varit svårt.

När han placerades på boendet för ensamkom­ mande barn och ungdomar i Västra Hamnen hade han ingenting att göra. Det fanns inte plats i rätt klass för honom så för att få tiden att gå gick han långa promenader i en park närheten.

Fotograferandet hjälpte honom att skingra tan­ karna, att inte dröja kvar i det förflutna och att inte oroa sig så mycket för framtiden.

– Att fotografera fick mig att se världen mer positivt. Jag upptäckte att det finns mycket fint, saker som jag vill visa genom mina bilder.

Personalen på boendet uppmuntrade Atiqholla att utforska sitt intresse. Han började lära sig mer genom videor på internet och sparade ihop till en egen kamera. Samtidigt började han fotografera sin vardag på boendet. Vännerna på

10

boendet tyckte att det var roligt att få visa upp hur de levde och de har stöttat Aiqhollas intresse för fotografi. Med hjälp av en anställd på boen­ det kunde han göra en utställning av sina bilder.

Utställningen ”Värsta Hamnen” har tidigare visats vid två tillfällen och kommer under maj att visas en tredje gång på Stadsbiblioteket i Malmö.

I detta nummer av Artikel 14 har Atiqholla bidra­ git med bilder från utställningen till temat.

Atiqholla bodde i Västra Hamnen i tre år.

Nu är han 20 år och bor i en egen lägenhet som han delar med en vän. Han pluggar handel och administration på gymnasiet och jobbar extra i en livsmedelbutik. Fotograferandet är viktigt, men Atiqholla poängterar att det även finns andra saker som han vill pröva på. Just nu prio­ riterar han att få ett jobb efter gymnasiet och om några år vill han studera media eller fotografi på högskolenivå.

Artikel 14 – Personporträtt

text och foto li dahlgren

Artikel 14 – Personporträtt

11

Praxis text sanna vestin

Sju utvisningar till Tidigare åberoIran stoppades av pade skäl får inte FN:s tortyrkommitté räknas som nya

Migrationsverket om barns ställföreträdare

fn:s

kommitté mot tortyr, cat, fällde vid sin session i juni förra året Schweiz i två ärenden och Finland i ett, som gällde utvisningar till Iran. Ärendena rörde personer med koppling till partiet Komala. Enligt cat har Iran fortsatt använda tortyr mot regimkritiker, utdöma dödsstraff för mindre brott och övervaka oppositionella även på låg nivå. Vid cat:s novem­ bersession fälldes Schweiz för ytterligare fyra utvisningar till Iran. En person hade fängslats i samband med demonstratio­ nerna 2009. En annan hade varit kurdisk Peshmerga redan på 60-talet, varit fängslad och frigiven på 90-talet men återigen uppmärksammats på 2000-talet. Ytterligare en hade flytt landet på grund av ett he­ dersrelaterat hot på 2000-talet och därefter främst varit aktiv utanför Iran. cat påpekar att Iran följer oppositionen utom­ lands och att oppositionella, religiösa minoriteter med flera riskerar hårda straff.

Migrationsöverdomstolen har slagit fast en skarp tolkning av vad som är tillräckligt nya omständigheter för att få en ny prövning. Enligt domen ska alla omständigheter som lämnats in tidigare betraktas som prövade oavsett om det be­ viljats någon ny prövning och oavsett om de nya omständig­ heterna nämnts i det förra beslutet. Ärendet gällde ett par från Iran som producerat regimkritiska filmer men fick avslag för att de inte blivit kän­ da. Senare försökte de få en ny prövning då en film publicerats på internet. De fick avslag ef­ tersom uppgifterna betraktades som tillägg och publiceringen av filmen inte kunde kopplas till paret. Makarna ansökte om igen då de hotats på grund av filmen. Migrationsverket och Migrationsdomstolen ansåg då att publiceringen av filmen inte längre var en ny omständighet och att det inte fanns giltig ur­ säkt varför hoten inte nämnts tidigare.

Kom nr 483+485/2011, 481/2011, 470/2011, 473/2011, 489/212, 492/212

Migrationsverket har publicerat två rättsliga ställningstaganden om barn som ansöker om återförening. Ett gäller vem som får företräda barnet. Barn får inte ansöka utan ställföreträdare.

Ensamma barn från länder där det inte går att få fram handling­ ar kan alltså inte söka. Samma sak har drabbat föräldrar och barn som söker tillsammans, när föräldern inte kunnat bevisa vårdnadskap. Eftersom barnet inte ens fått ansöka har dna-ana­ lys inte kunnat användas. I det nya ställningstagandet säger Mig­ rationsverket att en förälder ska antas vara ställföreträdare om det inte kommer fram något annat.

Det andra ställningstagandet gäller kravet på båda föräldrarnas medgivande för att ett barn ska få ansöka. Ställningstagandet klargör att detta inte ska behövas om det kan visas eller göras sannolikt att det bara finns en vårdnadshavare. För den förälder som söker tillsammans med barnet ska medgivandet anses underförstått. Ställningstagande­ na innebär inga lättnader för de barn som ansöker ensamma.

Lifos 34139

Lifos 34160 och 33918

12

Artikel 14 – Praxis

Fler praxisnotiser: sanna-ord.se/asylnytt/praxis

Brist på vård i hem- Europadomstolen landet kan vara stoppar utvisning omänsklig behandling till Iran

Sex års vistelse för barn inte särskilt ömmande

eu-domstolen

överdomstolen fast att rätten till biträde gäller och det från den tidpunkt då Migrations­ verket börjar överväga avslag.

Men biträde ska inte beviljas om det ”måste antas att behov av biträde saknas”, vilket en­ ligt domstolen gäller i de flesta Dublinärenden.

Migrationsöverdomstolen har i en uppmärksammad dom tolkat lagens nya formulering om ”särskilt ömmande om­ ständigheter”. Ärendet gäller en familj som bott i Sverige med uppehållsrätt sedan 2009. Men år 2013 ifrågasattes mannens pass och uppehållsrätten drogs in. Familjen ville stanna bland annat för att den trettonåriga dottern varit här så länge, pratade svenska bättre än hem­ språket och saknar anknytning till hemlandet. Migrations­ överdomstolen refererade regeringens exempel på ”särskilt ömmande omständigheter” att barn som förlorar sitt nätverk skulle kunna skadas allvarligt i sin psykosociala utveckling.

Domstolen hänvisar ändå till ti­ digare domar om vistelsetid och kommer fram till att flickans si­ tuation inte kan ses som särskilt ömmande. Enligt domstolen kan det inte allvarligt skada ett barns psykosociala utveckling att följa med sina föräldrar till hemlandet. Domstolen väger in att vistelsen varit illegal, trots att det gäller ett barn.

UM 5998-14, Lifos 33825

UM 9254-13, Lifos 34141

har tagit ställning till hur brist på sjukvård som inte beror på förföljelse ska bedömas.

Enligt domstolen kan sjukdom inte ge asyl. Däremot kan en utvisning leda till omänsklig eller förnedrande behandling genom brist på vård och kan därför vara förbjuden enligt Europakonven­ tionen och eu:s återvändande­ direktiv. Därför ska en ansökan om att stoppa verkställigheten medföra att utvisningen ställs in medan ansökan behandlas.

Personen har rätt till vård under tiden.

Lifos 33885 och 33886

Även Europadomstolen har stoppat en utvisning från Schweiz till Iran. Mannen kom undan jakten på oppositionella 2009 genom att hålla sig undan och sedan fly. År 2013 dömdes han i sin frånvaro till sju års fängelse och 70 piskrapp. Han fick avslag i Schweiz bland an­ nat för att hans dokument från domstolen i Iran var kopior.

Europadomstolen anser att saken borde utretts vidare och påpekar att berättelsen stäm­ mer med landinformation.

App nr. 52589/13

Behov av advokat måste bedömas även i Dublinärenden Enligt Dublinförordningen har asylsökande i vissa fall rätt att ansöka om offentligt biträde i mål om överföring till ett annat eu-land. Migra­ tionsverket har avslagit krav på advokat med hänvisning till en vägledande dom från 2008 som sa att offentligt biträde aldrig får förordnas i Dublin­ ärenden. Nu slår Migrations­

Artikel 14 – Praxis

13

Dina frågor

1. Jag har kontakt med en papperslös familj och polisen har eftersökt barnen på deras skola. Har polisen rätt att göra så?

När barn gavs rätt till skolgång 2013 lades för­ slag om att ändring även skulle ske i polis­lagen för att hindra att polisen hämtar eller söker ef­ te­r papperslösa barn på deras skola. Riksdagen valde dock att notera i förarbetena att de krav som redan är inskrivna i polislagen på bland annat proportionalitet och mänsklig värdighet kringskär polisens möjlighet att hämta barn på skola. Vidare väntades rikspolisstyrelsen snart komma med nya föreskrifter. Idag framgår av

Rikspolisstyrelsens föreskrift rpsfs 2014:8 att polisen inte bör hämta barn från skola eller i anslutning till skola. Skrivningen är svag och det är oklart i vilken grad den är känd eller respekteras. Polisen i Gävleborg har exempelvis i intervju (sr p4, juli 2014) uppgett att det ”kan hända” att de eftersöker barn på skola. Min erfarenhet från Göteborg och Skåne är dock att eftersökning på skola är mycket sällsynt.

2. Mina barn som är 5 och 8 år ga mla behöver fortsätta skolan.

När vi fick avslag flyttade vi från den stad där vi bott och hamnade i Stockholm. Nu vet jag inte vad jag ska göra, vart kan jag vända mig?

Dina barn har rätt att gå i skola i den kommun där ni för tillfället bor. Rätten gäller såväl statlig som fristående och kommunal skola, dock inte förskola. I samtal med Stockholms utbildningsförvaltning meddelade de att pap­ perslösa familjer, precis som före lagändringen 2013, ska vända sig direkt till den skola där de vill gå. Skolan kommer sedan ta emot familjen.

De meddelade även att rätt till förskola inte föreligger i Stockholm. Jag vill dock tipsa er om att kontakta förskolor ändå – chanserna är goda att någon av de första du ringer kommer säga ja till att ta emot ett papperslöst barn.

fridh advokatbyrå

Har du juridiska frågor? Här svarar juridiskt kunniga och erfarna personer på dina frågor om asyl- och migrationsrätt. Mejla din fråga till artikel14@farr.se. För att din fråga ska kunna besvaras i nästa nummer behöver vi ha din fråga senast den 22 maj.

14

Artikel 14 – Dina frågor

Tema Boende Flykt innebär per definition att du behöver någon annanstans att bo. För asylsökande i Sverige fortsätter behovet av boende att öka. Det aktualiserar frågor där vardag och politik flyter ihop. Var i landet? Hur? Och vem ska bestämma det? För personer med uppehållstillstånd och personer med avvisningsbeslut dyker nya frågor upp.

I detta nummer av Artikel 14 tittar vi närmre på hur det kan vara i eget boende och familjehem, på HBV-hem, anläggning och vandrarhem, i förvar, Dublinboende och under jord.

foto atiqholla eshaqi

Hej och välkommen till Sverige!

O

m du behöver någonstans att bo medan du väntar på beslut i ditt asylärende kan Migrationsverket hjälpa dig.

Du kan också välja att ordna boendet på egen hand, till exempel hos släktingar eller vänner.

Migrationsverket erbjuder dig ett tillfälligt boende så länge du behöver det. Om du får avslag på din ansökan får du fortsätta att bo i Migrationsverkets boende fram till dess att du lämnar landet.

Om du håller dig undan så att Migrationsverket inte kan få tag på dig blir du utskriven ur mottagningssystemet, och då upphör din rätt till boende.

Du får inte själv välja var du ska bo utan måste vara beredd att flytta till en ort där det finns lediga bostäder. Det kan också hända att du på grund av platsbrist måste flytta till en ny bostad under tiden som du väntar på beslut.

Om du väljer att ordna ditt boende på egen hand får du själv stå för boendekostnaden. Om du av någon anledning inte kan bo kvar i det boende som du själv har ordnat kan du flytta till en av Migrationsverkets anläggningar där det finns plats.

Om du får uppehållstillstånd kan Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket hjälpa dig att få en ny bostad. Du får bo kvar i Migrationsverkets boende fram till dess att Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket har hittat en ny bostad åt dig. information från migrationsverket

16

Artikel 14 – Tema Boende

”Du kommer till ett nytt land, du försöker lära dig språket och du försöker få kontakter för att bygga ett nytt liv. För att klara det har du stöd.

Du får om du ska klara dig själv och inte bor på flyktingboende (till exempel Bert Karlssons): • 71 kr/dag för vuxna ensamstående • 61 kr/dag och person för vuxna som delar hus­ håll • 37 kr/dag för barn upp till 3 år • 43 kr/dag för barn 4–10 år • 50 kr/dag för barn 11–17 år (från och med tredje barnet halveras bidraget) Om du är ensamstående betyder det att du ska klara frukost, lunch, middag, kläder, umgänge och resor för 71 kronor per dag, det vill säga 2 130 kronor i månaden. Plus tandvård, hygienartiklar, fritidsaktiviteter, medicin, kläder och skor och… ja, allt.

Om du har familj med ett litet barn får ni leva på 4 770 kronor för hela familjen. Det är svårt att få till ett lyxliv med de pengarna.

Om du däremot bor på ett flyktingboende blir din handpenning 24 kronor om dagen. Då får du mat.

Men ska sedan betala kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbruk­ ningsvaror och fritidsaktiviteter. Lycka till.” från vad varje människa bör känna till om invandring, flyktingar och rasisternas lögner

(etc, 2015)

foto atiqholla eshaqi

Ali Ahmadi:

Hur ska jag känna mig trygg här?

F

ör några år sedan bodde jag i en stor lägenhet tillsammans med min familj i Iran. Hyran var hög så vi hyrde ut en del av lägenheten till en annan familj. I början var det inga problem men med tiden började föräld­ rarna bråka mer och mer. En dag ringde polisen till min far och sa att han skulle skynda hem. Det visade sig att mannen var psykiskt sjuk och hade dödat hela sin familj. Han hamnade på psyket.

När jag några år senare fick boende på Park Hotell i Arlöv, utanför Malmö, tänkte jag på denna händelse. Jag bodde med fem andra, för mig helt främmande personer och jag kände mig orolig. "Tänk om någon av dessa människor har gjort något liknande som mannen i Iran?

Hur ska jag våga känna mig trygg här?" Under mina tre veckor på Park Hotell bodde jag mest hos kompisar i Malmö. Såhär i efterhand förstår jag att inte alla har lika många möjligheter som jag. När de har känt sig rädda har de ändå varit

18

tvungna att vara kvar, eftersom många inte haft något annat val. Migrationsverket blandar människor i ett och samma rum utan någon som helst tanke på de motsättningar som kan uppstå: till exempel en homosexuell person som bor med en homofob.

Efter jag varit i Arlöv skickade Migrationsverket mig till en lägenhet i Alvesta. Där bodde jag i teo­ rin med fyra andra men i praktiken hade två fått avslag och gömde sig på annat håll medan en hade fått svartjobb i Malmö och var inte ofta hemma.

Kvar var jag och en annan. I Alvesta fanns det inte mycket att göra för en person som befann sig i min situation. På biblioteket fick en endast sitta vid datorn i en halvtimme i sträck, några andra aktiviteter var det inte tal om. Området jag bodde i var väldigt segregerat. Där bodde asylsökande, människor som precis fått uppehållstillstånd och nyanlända i övrigt. Människor som var födda eller bott i längre tid i Sverige syntes inte till.

Artikel 14 – Tema Boende

Efter 7-8 veckor i Arlöv fick jag ett brev från Migrationsverket där det stod att de skulle skicka mig till Italien. Jag hade dock hört från mina vänner i Malmö att om jag lyckades hålla mig gömd i Sverige i 18 månader skulle de öppna mitt fall igen. Eftersom jag ville stanna här så be­ stämde jag mig för att åka till Malmö där jag har många vänner som kunde stötta och hjälpa mig.

Efter 18 månader "under jord" öppnades mitt fall mycket riktigt igen och när det gällde boende hade jag två val. Antingen skulle Migrationsverket ordna boende till mig – och då skulle det vara väldigt stor risk att de skulle skicka mig till någon liten by där jag inte kände någon och där det inte fanns någonting att göra – eller så fick jag fixa boende själv, men då skulle inte Migrationsverket hjälpa mig ekonomiskt på något sätt utan det fick stå för själv. Jag hade många vänner i Malmö så jag ville stanna här. Och jag hade tur; jag fick bo gratis hos min vän under tiden min asylansökan utreddes.

Men jag tänker på alla människor som inte har samma tur som mig. Varför kan inte Mig­ rationsverket hjälpa dem med pengar till hyran så att de lättare kan bestämma själva var de ska bo? Det verkar ju vara hur lätt som helst att ge pengar till kapitalister som Bert Karlsson för att de ska "hjälpa" asylsökande med boende och tjä­ na miljontals kronor på människor i nöd, men Migrationsverket vill aldrig "hjälpa" asylsökande direkt själva. Det är också lite konstigt när makt­ havare pratar om integration och lägger något slags ansvar på individen själv medan besluten och konsekvenserna helt och hållet ligger på dem själva. Hur ska en människa kunna inte­ greras i ett samhälle om den bor i en liten by, i princip helt utan någon annan mänsklig kontakt och utan några som helst aktiviteter?

Artikel 14 – Tema Boende

ali ahmadi

&

matilda holst lidfors nyanländas röster

19

Boende

– politik och praktik Vem har ansvar för mottagandet av asylsökande och personer som beviljas uppehållstillstånd? Olika statliga, kommunala och privata aktörer har varit inblandade under årens lopp. Även lagar, regler och praktiska omständigheter förändras ständigt. Baharan Kazemi och Sanna Vestin ger en historisk tillbakablick.

20

Artikel 14 – Tema Boende

S

tatens invandrarverk, Migrationsverkets föregångare, grundades 1969 och hade an­ svar för frågor gällande uppehållstillstånd och medborgarskap. Fram till 80-talet betrakta­ des invandringen främst som en arbetsmarknads­ fråga. Ansvaret för att erbjuda samhällsservice till nyanlända låg därför på AMS, det som idag är Arbetsförmedlingen.

1985 flyttades flyktingmottagandet från AMS till Invandrarverket, som bland annat fick ansvar för att ordna anläggningsboenden för asylsökande. Samma år skapades ett kommunalt flyktingmottagande baserat på ömsesidiga avtal mellan stat och kommun. Det handlade om var flyktingarna skulle bo efter att de hade fått uppehållstillstånd och inte längre skulle bo på Invandrarverkets anläggningar. Staten hade det övergripande ekonomiska ansvaret, men kom­ munerna som tog emot flyktingar fick ansvar för genomförandet. Staten behöll ansvaret för att

ordna boende för asylsökande utan uppehållstill­ stånd. Så ser det ut än idag, med undantag för ansvaret för ensamkommande barn som ligger på kommunerna redan från ankomsten.

För att undvika att alla flyktingar bosatte sig på samma orter lanserades i mitten på 80-talet ”Hela Sverige-strategin”. Flyktingförläggningar började även placeras i små kommuner. Då Invandrarverket sällan hade någon uppbyggd lokal organisation blev det ofta Socialtjänsten som organiserade mottagandet. Socialtjänstlagen kom på så sätt att ligga till grund för flykting­ mottagandet. Ett exempel är Svappavaara. Där hade det byggts bostäder med tanke på de många gruvarbetarna, men det blev aldrig så. Eftersom lkab-gruvan lades ner, stod fastigheterna tomma tills de började användas som flyktingförlägg­ ning. Runt förläggningen skapades andra verk­ samheter, både på initiativ av lokalsamhället och av flyktingarna själva.

Artikel 14 – Tema Boende

21

I

början av 1990-talet ökade antalen at­ tentat mot flyktingar. Under 1991 och 1992 begicks 117 attentat mot flyktingför­ läggningar och 151 attentat mot invandrare utanför flykting­förläggningarna (sou 2006:052).

Tolkningen av utlänningslagen blev också mer restriktiv och det blev vanligare med utvisnings­ beslut. Kriget på Balkan hade genererat ett stort antal människor på flykt i hela Europa och det största svenska flyktingmottagandet sedan Andra världskriget. Det var ont om plats på förläggning­ arna. Migrationsverket hyrde vanliga lägenheter, men också via privata företag stugbyar och andra boenden som kunde vara undermåliga. Även far­ tyg användes. I Göteborg hyrdes containerplattfor­ mar – men de stängdes av brandmyndigheterna.

Det var delvis mot den bakgrunden, och framförallt som ett led i 90-talets ekonomiska nedskärningar, som Lagen om mottagande av asylsökande, LMA, infördes 1994. Där formule­ rades för första gången reglerna kring ebo, eget boende för asylsökande i väntan på beslut från Migrationsverket. När antalet asylsökande åter sjönk, till följd av visumkrav och att kriget på Balkan upphörde, kunde Invandrarverket också ersätta de flesta flyktingförläggningarna med

22

vanliga lägenheter som Invandrarverket hyrde direkt av bostadsbolagen. Även abo, anläggnings­ boende, innebär sedan dess ofta lägenhetsboen­ de, men delat med andra asylsökande. Det fanns inte längre behov av de stora anläggningsboen­ dena så många lades ner. I Svappavaara lades flyktingförläggningen ned 1999 och fastigheter­ na förföll.

När antalet asylsökande åter ökade i början på 2000-talet, med krigen i Afghanistan, Irak och Somalia, täcktes behovet genom att Migrations­ verket hyrde lägenheter i kommuner där bostä­ der stod tomma, och slöt ramavtal med privata fastighetsägare. Lägenhetsboende blev den dominerande formen av flyktingförläggning. På 2010-talet har framför allt kriget i Syrien gjort att antalet asylsökande har ökat ytterligare, vilket gör att Migrationsverket behöver utnyttja allt fler bo­ enden från företag med ramavtal. När dessa inte räckt till och behovet blivit akut har Migrations­ verket börjat direktupphandla tillfälliga boenden av privata företag. Idag bor allt fler asylsökande i förläggningar som kan ha varit militärbaracker, campingbyar, hotell, och äldreboenden. Även anläggningar som tidigare varit flyktingförlägg­ ningar öppnas på nytt i privat regi.

Artikel 14 – Tema Boende

T

idigare i år rapporterade SVT:s Uppdrag Granskning att det finns lediga lägen­ heter runtom i landet. Men då Migra­ tionsverkets avtal med kommunerna bara gäller personer som fått uppehållstillstånd och det inte längre finns stora kommunala bolag som hyr ut åt Migrationsverket har marknadsmässiga upphandlingsregler blivit styrande. Upphand­ ling sker från riskkapitalbolag såsom Attendo, vilket kostar fyra gånger mer. Dessutom gäller upphandlingssekretess vilket innebär att kommu­ nerna ofta inte får information om nya förlägg­ ningar förrän dagar innan de etableras.

När det var Invandrarverket som drev egna boenden var närheten större än idag till ansvarig personal. Även då Invandrarverket/Migrations­ verket anlitade privata företag kunde de ha egen personal på plats. Idag kan närmaste Migrations­ verkskontor vara flera mil bort och det finns ing­ en självklar koppling mellan anläggningsboendet och myndigheten. Boendets personal represen­ terar inte den ansvariga myndigheten. Förskjut­ ningen av ansvaret från staten till privata aktörer kan också diskuteras utifrån de senaste årens debatt om vinster i välfärden.

Migrationsverkets möjlighet att tillhandahålla

anläggningsboenden är alltså idag beroende av antalet asylsökande, kommuner och privata bo­ stadsbolag som är beredda att hyra ut lägen­heter samt tillgången på boenden i privat regi. Att kunna lämna över till det kommunala flykting­ mottagandet så snart en person fått uppehållstill­ stånd är också avgörande. Den förra regeringens försök att flytta ansvaret för detta från kommun­ ernas socialtjänster till Arbetsförmedlingen fick snarare motsatt effekt. För ett år sedan försvårades etableringen ytterligare genom en ny regel: personer som beviljats uppehållstillstånd får inte språkundervisning eller någon hjälp av Arbetsförmedlingen förrän de på egen hand skaffat bostad, vilket förstås är svårt utan arbete.

Därmed är personer med uppehållstillstånd, liksom Migrationsverket, i händerna på privata entreprenörer. Bostadsbristen är stor, främst i storstäderna där det finns arbete, men även i mindre kommuner. I nuläget måste många bo kvar i anläggningsboenden under månader och ibland år. I debatten hörs nu åter krav på ett ökat statligt ansvarstagande för flyktingmottag­ andet och framför allt ett ökat bostadsbyggande.

Artikel 14 – Tema Boende

baharan kazemi

&

sanna vestin

23

Boendet som en icke-plats

D

e flesta flyktingboenden – oavsett om det är läger eller anläggningar – runt om i världen är vad som kan kallas icke-platser. Det är platser som ofta förblir abstrakta utan koppling till varken geografisk placering, traditioner, kultur, ekonomi eller sam­ hällsliv. Boenden blir till fristående enheter. De är ofta placerade utanför städerna och bortanför lokalsamhällena. I periferin. Som asylsökande lever du isolerat under din tid i väntan, tills att det är klart om du ska sändas tillbaka eller inte.

Tillvaron sätts på undantag. Sociala kontakter med världen utanför blir ofta beroende av andra personers välvilja; aktivister och volontärer på besök. Med lite pengar att röra sig med har man ofta inte råd att resa någon annanstans, vilket gör att dagarna i hög utsträckning tillbringas där man bor. Boendet blir paradoxalt mer centralt i vardagen.

Det är ingen slump att boenden är utformade och placerade som de är. Även om motiven ofta handlar om att motverka ghettofiering och seg­ regation i storstäder (där många flyktingar själva vill bo) är läger och anläggningar ofta just segre­ gerade ”flyktingghetton”. Argumentet biter sig självt i svansen. Vi människor har en tendens att vara skeptiska och hålla distans till sådant som vi upplever som okänt och främmande. I dagens flyktingpolitik skapar asylsökande den sortens osäkerhet. Flyktingförläggningar manifesterar

24

en ovilja till kontakt med det okända. Miljöer frånskilda stadslivet fungerar enligt en metafor som en urban kondom.

Det finns alternativ. En möjlighet att undvika tvångsboende är att ge tillstånd att bo utanför. I Sverige kallar vi det ebo. Det finns fortfarande spärrar mot full delaktighet, men eget boende laddar åtminstone in en viss potential i systemet.

Vill vi att asylsökande ska ha roller och funktio­ ner i våra samhällen? Ser vi på personer på flykt som självständiga subjekt med förmåga att fatta egna beslut? Bilden av asylsökande är svår att ändra på så länge möjligheten att delta i samhäl­ let utanför boendet begränsas.

När det tillfälliga boendet dessutom blir per­ manent, när åren i läger eller på förläggning går, kan vi inte heller bara tänka på dessa icke-platser som en mellanlandning. Flyktingpolitiken om­ vandlar våra begrepp. Boende kan likväl betyda hem som dess motsats: väntan på ett. Migrant kan betyda en person som flyr/flyttar över olika avstånd eller en som inte rör sig någonstans alls. jenny skånberg

Texten är bland annat skriven utifrån AMID Working Paper Series 32/2003: “Camping” as a Contemporary Strategy – From Refugee Camps to Gated Communities av Bülent Diken och Carsten Bagge Laustsen

Artikel 14 – Tema Boende

Tack vare ebo

M

ed ebo tänker jag på Amir. För honom var det egna boendet första steget till ett självständigt liv i Sverige.

Amir är från södra Irak och blev en av många som placerades i limbo efter usa:s invasion 2003.

Irakier skickades inte tillbaka men gavs inte heller uppehållstillstånd. Han lämnade flyktingförlägg­ ningen i Forsby för att hitta arbete och komma vidare i livet. Sådana möjligheter fanns inte i det lilla samhället. Det började med att han fick kon­ takt med en irakier som var grossist i telefonkort och Amir, som varit handelsman i Irak, började sälja telefonkort mot provision i förläggningen.

Han såg bättre möjligheter i Göteborg där tele­ fonkortsgrossisten erbjöd arbete i ett hörn av en stor orientalisk livsmedelbutik. Sovplats ordnades hos landsmän. Inkomsten var fortfarande bara provisionen på vad han sålde, men med ett växan­ de socialt nätverk hittade han andra arbeten och tjänade lite mer. Han bodde i andrahandslägenhe­ ter med kamrater och bytte ofta.

Amir var orolig för framtiden men de långa arbetsdagarna tröttade honom och han hade inga sömnproblem så som många på förlägg­ ningen i Forsby. När bostadsbidraget för ebo togs bort levde han på den vanliga dagersätt­ ningen från Migrationsverket plus mycket dåligt betalda arbeten. När jag hälsade på honom i

Hammarkullen fick jag en chock. Hur kunde ett kommunalt bostadsföretag ha hyresbostä­ der i det skicket? I trappuppgången var mycket trasigt, brevlådeinkasten hängde snett och inne i lägenheten fanns stora hål i köksskåpens luckor och på vissa saknades gångjärn. Lägenheten var otroligt nedsliten efter tidigare hyresgäster även om den nu var rent och den var snyggt möblerad med förstahandshyresgästens soffgrupp, teve och bokskåp. I sovrummet sov killarna på madrasser på golvet, några sov i vardagsrummet. Även om Sverige har stora integrationspro­ blem är inte lösningen att ta bort möjligheten att själv ordna sitt boende. Ebo verkar under­ lätta för människor att hitta jobb och komma in i Sverige, även om livet blir mer eller mindre segregerat. Anläggningsboende motarbetar initiativkraften hos människor. Amir hör till de många migranter som de har gått bra för i Sverige, delvis tack vare ebo. Han fick uppehålls­ tillstånd genom den tillfälliga lagen i början av 2006. Han kunde bra svenska och tackade ja till att utbilda sig till bilbyggare. Efter bilindustrins kris följde praktikarbeten och arbetslösa perio­ der. Nu är han kommunalarbetare och bor kvar i Göteborg, nu tillsammans med fru och barn.

Artikel 14 – Tema Boende

annette rosengren

25

Statlig utredning förespråkar valfrihet Trångboddhet lyfts i utredningar fram som den främsta nackdelen med såväl eget boende (ebo) som anläggningsboende (abo). Det ena är inte per definition sämre än det andra. Utredningen Aktiv väntan kom år 2009 fram till att det ur ett samhälleligt perspektiv borde vara en viktig signal till individen att tillåta egna val.

Prioriteten för många asylsökande är att välja bort abo och inte i första hand att välja ebo.

D

en statliga utredningen Aktiv väntan – Asylsökande i Sverige (sou 2009:19) tar upp olika områden inom flykting­ mottagandet, däribland boendefrågan. När den genomfördes 2009 var det nästan en tredjedel av de asylsökande som bodde i fem av landets kom­ muner, varav de flesta i eget boende. Koncentra­ tionen av asylsökande till några få kommuner beskrevs av utredarna som något problematiskt, både för kommunerna och för de asylsökande.

Utredningen tar upp anledningen till att människor väljer ebo, trots att det i många fall kan leda till trångboddhet. ”För det första finns det hos många asylsö­ kande en längtan efter normalitet, självbestäm­ mande och kontroll. Att helt enkelt få klara sig själv synes för många vara en avgörande drivkraft

26

bakom valet av eget boende. Längtan efter normalitet handlar inte bara om hemmiljön i snäv bemärkelse. De asylsökande vill integreras, ha sociala kontakter och känna delaktighet i lo­ kalsamhället. Generellt upplevs möjligheterna till detta vara betydligt större för den som väljer eget boende än för den som bor i anläggningsboende.”

Andra motiv som nämns är att anläggningsbo­ ende väljs bort av rädsla för trångboddhet och låg standard, samt den geografiska placeringen.

Närhet till landsmän och släktingar är viktigt, men detta är inte i sig ett skäl till att välja att bo inneboende hos dem. Utredarna hänvisar till kulturgeografen Irene Molina som i sin forskning ifrågasätter föreställningen om att segregation uppstår för att människor vill bo tillsammans med sina släktingar.

Artikel 14 – Tema Boende

Utredningen stöttar sig till viss del på Bover­ kets rapport Asylsökandes eget boende, ebo – en kartläggning från 2008. Där beskrivs att valet av ebo i själva verket handlar om att välja bort abo: ”I flertalet av de intervjuer som genomförts för denna rapport, och när ebo diskuterats i ti­ digare utredningar, har fokus till slut hamnat på problemen med abo. Även när en asylsökande väljer att få hjälp med boende från Migrations­ verket så innebär det trångboddhet. I abo delar barnfamiljer ofta lägenhet med andra familjer och ensamstående delar rum. De lägenheter som Migrationsverket får hyra ligger ofta på avflyttningsorter där det finns ett intresse bland hyresvärdar att hyra ut till Migrationsverket.

Flera av informanterna har kommenterat den trångboddhet och isolering som abo skapar.

Huvudparten av informanterna tror att många fler asylsökande själva skulle välja abo om detta alternativ förbättrades och om matchning mot arbetsmarknaden kom in tidigare i processen.

Tidigare utredningar, och våra resultat, visar att prioriteten för många asylsökande är att välja bort abo och inte i första hand att välja ebo.”

Rapporten från 2009 konstaterar att det finns många fördelar med ebo. Det kan vara värdefullt för de asylsökande att ta stöd av mer etablerade släktingar under den första tiden i Sverige. De som bor i eget boende arbetar i högre utsträck­ ning under tiden som de är asylsökande. I ett långsiktigt perspektiv tenderar de som har bott i ebo i högre utsträckning att ha ett eget hem eller bostadsrätt och att arbeta, jämfört med före det­ ta asylsökande som har bott i abo. Eget boende kan alltså inte sägas vara sämre än anläggnings­ boende, varken vad gäller trångboddhet eller etablering på arbetsmarknaden.

Andra fördelar med eget boende som utred­ ningen tar upp är att det kostar mindre jämfört med anläggningsboenden som Migrationsverket driver. Sedan ersättningen till dem som ändå väljer eget boende togs bort 2005 är det ett ännu billigare alternativ för staten. Ur ett samhälleligt perspektiv, skriver utredarna, är det en viktig signal till individen att tillåta egna val.

Den främsta nackdelen som lyfts fram med ebo gäller trångboddhet. Något som beskrivs även om

anläggningarna, där två personer ska bo i varje rum vilket innebär sex asylsökande i en trea. Även barnfamiljer måste där dela lägenhet med andra.

Ytterligare en risk med ebo är den bero­ endeställning som uppstår i förhållande till värdfam­iljen. Det är vanligt med konflikter med värdfamiljen och andra inneboende. Dessa leder inte sällan till ”uppbrott” där den asylsökande tvingas flytta. Bristen på stabilitet och kontinui­ tet kan vara påfrestande, allra helst för barnen.

Anläggningsboende innebär mer insyn och kontroll för Migrationsverket. De vet var de sökande befinner sig, kan lättare upprätthålla kontakten och organisera den service som behövs. När utredningen skrevs handlade det bland annat om svenskundervisning, något som inte längre erbjuds.

Rapportens slutsats är att staten måste skapa mer styrning gällande boendefrågan, med kraft­ iga ekonomiska incitament. Några av utredning­ ens förslag var att införa ett särskilt ankomst­ boende i kommunernas vanliga bostäder för de första fyra veckorna efter att en asylansökan lämnats in. Under tiden skulle Migrationsverket jobba effektivt med asylutredningen och göra en kartläggning av den asylsökandes tidigare utbild­ ning och yrkeserfarenheter. Detta skulle resultera i ett erbjudande om ”ordnat boende” på en ort där den asylsökande bedömdes ha goda möjlig­ heter att etablera sig. Även personer som i ett första skede valt ebo skulle kunna erbjudas det­ ta. Migrationsverket borde, enligt utredningen, verka för fler boenden med godtagbar standard på pendlingsavstånd från storstäderna, som ett alternativ för personer med stark anknytning till dessa städer. Detta för att råda bot på sociala problem och trångboddhet.

Möjligtvis låg dessa slutsatser bakom den förra regeringens etableringsreform, där ansvaret för både boende och matchning mot arbetsmark­ naden lades på Arbetsförmedlingen. Med facit i hand har reformen dock inte lett till önskat resultat. Tvärtom råder det större brist på bo­ städer, både i för asylsökande och personer som nyligen fått uppehållstillstånd.

Artikel 14 – Tema Boende

baharan kazemi

27

Politisk debatt om stödet till ebo Kristdemokraterna vill ta bort stödet till ebo, som partiet menar leder till destruktiv trångboddhet.

Miljöpartiet vill tvärtom återinföra hyresersättningen till asylsökande för eget boende.

B

ostadsbristen är en av de största utma­ ningarna för nyanlända i Sverige konsta­ terar kd. Situationen är i dagsläget ohåll­ bar, inte minst på platser som Södertälje, Malmö och Tensta. En av lösningarna som presenteras är att dagersättningen till personer som väljer ebo bör dras in. Detta skrev Göran Hägglund på dn Debatt (2015-01-21) under rubriken ”Skrota stödet till eget boende för asylsökande”. Det är alltså stödet på 71 eller 61 kronor om dagen för ensamstående respektive sammanboende det handlar om. Detta är det enda bidrag asylsökan­ de är berättigade till och ska täcka behovet av mat, kläder, sjukvård, medicin, hygienartiklar och fritidsaktiviteter. kd menar att ebo leder till trångboddhet, social utsatthet och en koncentra­

28

tion av nyanlända flyktingar till vissa regioner.

För att undvika det vill man få fler att välja anläggningsboende.

Miljöpartiet var det parti som tydligast tog ställning till försvar för asylsökandes rätt till valfrihet i fråga om boende.

– Lösningen är inte att inskränka rätten att välja eget boende, utan att skapa bättre alterna­ tiv och fler valmöjligheter. Det går ju inte att förbjuda fattigdom och det går inte heller att förbjuda trångboddhet, säger Maria Ferm (mp) till Artikel 14.

Miljöpartiet poängterar att hyresersättningen till eget boende avskaffades utan att andelen personer som valde ebo minskade nämnvärt. mp vill att alla kommuner ska ha ett flyktingmottag­

Artikel 14 – Tema Boende

ande, för att komma ifrån dagens situation med överbelastade anläggningsboenden där många blir kvar även efter att de har fått uppehållstill­ stånd. mp anser att kvaliteten på anläggnings­ boendena ska förbättras och att boenden i statlig regi ska byggas i starka arbetsmarknadsregioner.

Partiet vill inte bara behålla dagersättningen, utan även återinföra hyresersättningen för perso­ ner som väljer ebo. De vill också öka möjlighe­ terna för dem att välja kommunplacering efter att de fått uppehållstillstånd. kd presenterar även två andra förslag i sitt debattinlägg. De vill erbjuda statliga hyresgarantier på modulbostäder, som är en form av enklare hyresrätter som kan byggas upp snabbt och med tillfälliga bygglov. kd:s tredje förslag är en storsats­

ning på kollektivtrafiken för att möjliggöra pend­ ling från mindre orter till närliggande tätorter där arbetsmarknaden är bättre. Det förslaget känns igen från utredningen Aktiv väntan (sou 2009:19).

Regeringen, med bostadsminister Mehmet Kaplan (mp) i spetsen, vill satsa på modulbostä­ der, för att kommunerna ska få förutsättningar att bygga det stora antalet bostäder som behövs just nu. Det är en tillfällig lösning och har vissa brister, som att alla nyanlända samlas i samma fastighet istället för att bo granne med personer som har bott olika lång tid i Sverige. Modulbo­ städerna kommer enligt Kaplan inte att påverka asylsökandes möjlighet att välja ebo.

Artikel 14 – Tema Boende

baharan kazemi

29

”Det har varit säljarens marknad” Behovet av boende för asylsökande fortsätter att öka.

Migrationsverket räknar med att 25 000 fler asylsökande kommer att vara inskrivna i myndighetens boenden jämfört med förra året.

Till det kommer det växande antal personer med uppehållstillstånd som är inskrivna i boendesystemet. Bristen på bostäder är stor, vilket skapar en lukrativ marknad för privata aktörer.

A

rbetsförmedlingen har svårt med sitt uppdrag att ordna anvisningar i kom­ muner för personer som fått perma­ nent uppehållstillstånd. Bostadsbristen är stor.

Många bor därför kvar på anläggningsboenden fast de har fått uppehållstånd vilket gör att platserna inte frigörs för nya asylsökande.

Mellan 80 000 och 105 000 personer beräknas söka asyl i Sverige under 2015. Migrationsverket har i uppdrag att erbjuda ett boende under tiden

30

deras asylärende prövas. Som det är nu fattas det asylboenden för cirka 15 000 personer. Av personer med uppehållstillstånd som behöver en kommunplacering i år finns det inte ens plats för hälften.

Någon som vet att utnyttja den här situa­ tionen är Bert Karlsson. Hans företag Jokarjo omsatte 350 miljoner kronor förra året. Företa­ get fakturerade nästan dubbelt så mycket som närmaste konkurrent, enligt en jämförelse av

Artikel 14 – Tema Boende

räkningarna från olika asylboenden som gjordes av Dagens Industri i december. Bert Karlsson hoppas att 2015 omsätta över en miljard och tror att det kan röra sig om 60-80 miljoner kronor i ren vinst. Han kallar sitt koncept ”Asyl-Ikea”.

Före­taget har inga egna fastigheter utan hyr lokaler och en tredjedel av de anställda har lönebidrag.

I Norrbottens län har det startats anlägg­ ningsboenden där olika privata intressenter kan investera genom att köpa andelar i boendet i hopp om en avkastning på tusen procent. Bakom affärsidén står Bert Sandberg. Han har annonserat i lokaltidningen om försäljningar av andelar till ett boende med plats för tre tusen asylsökande utanför Boden. En andel kostar 6000 kronor och beräknas ge tillbaka 69 000 kr på fyra år. Migrationsverket betalar upp till 350 kronor per boende och dag.

– Det är marknaden som styr. De här entre­ prenörerna tas ur en rangordning där lägst pris får avtalen först. Men visst är det så i dag att om du lägger dig på den högsta prisnivån så kommer vi högst troligt knyta ett avtal eftersom boende­ platserna är på pass få, säger Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson till svt.

I bland annat Norbergs kommun har fenome­ net med privata asylboenden skapat en diskus­ sion om egna anläggningar i Migrationsverkets regi. Kommunalrådet Åsa Eriksson (s) säger till Sveriges Radio att det vore positivt med statli­ ga anläggningsboenden, då det skulle minska beroendet av privata aktörer som driver sin verk­ samhet med vinstintresse och utan hänsyn till varken de asylsökandes eller kommunens bästa.

– Jag tror att vi behöver en bättre politisk styrning. Det inte kan vara så att man ska upp­ handla boenden, att det är marknaden som ska styra vart flyktingarna ska vara någonstans. Det här måste man faktiskt ta politiskt ansvar för, säger hon till sr.

Migrationsverket håller på att utreda möjlig­ heten att förändra modellen för upphandling av

asylboenden inom ramen för befintlig lagstift­ ning. Detta för att komma till rätta med den snedfördelning som finns där vissa kommuner har fått ta emot orimligt många asylsökande och andra inte, beroende på var privata entreprenö­ rer har förlagt sin verksamhet.

– Genom den nya modellen hoppas vi bättre kunna fördela i vilka kommuner nya asylboen­ den öppnas. Vi är medvetna om att även denna upphandling högst troligt kommer att överklagas men vår uppfattning är att mo­ dellen håller sig inom lagens gränser, säger Migrationsver­ kets general­direktör Anders Danielsson till Dagens Juridik.

Modellen innebär bland annat att det ska bli dyrare att etablera boenden i kommuner som redan har ett stort flyktingmottagande. Det kommer dock inte att förändra situationen där privata aktörer spelar en avgörande roll i tillgången till boende­ platser för asylsökande.

Regeringen har också uppdragit åt statskon­ toret att utreda möjligheten till statliga boen­ den som alternativ till de privata aktörerna.

Ambitionen är att minska antalet tillfälliga asylboenden som idag innebär ökade kostnader och minskar kommunernas förutsättningar att planera sin verksamhet. Permanenta statligt ägda asylboenden kan, om de bedöms vara långsiktigt effektiva, vara ett sätt att minska problemen. I ett första steg får nu statskontoret i uppdrag att analysera de långsiktiga ekonomiska konsekven­ serna, skriver justitie- och migrationsminister Morgan Johansson i ett pressmeddelande. Till Sveriges Radio säger han: – Det har ju varit säljarens marknad, staten har ibland varit tvungen att hitta tusen platser per vecka. Det är klart att om du då kunnat erbjuda boenden har du också kunnat tjäna pengar på det. Om staten tar över en del av den marknaden genom att bygga egna boenden så kommer de vin­ ster som privata entreprenörer kan göra minska.

”Han kallar sitt koncept Asyl-Ikea”

Artikel 14 – Tema Boende

baharan kazemi

31

”Jag har inte haft möjlighet att själv kunna påverka hur jag vill bo, var jag vill bo eller med vem”

När jag först kom till Sverige bodde jag i en stor villa i Malmö med tolv personer, men jag var bara där i fyra dagar.

Sedan flyttade de mig till Halmstad, till en villa med fyra personer. Det var också bra, både maten och boendet.

Men då sa de att jag var 18 år och jag fick flytta igen.

D

et var mycket som var svårt i början – att vänja sig vid ett nytt land, lära känna folk. Det svåraste var asylut­ redningen. Dessutom uppstod det problem på boendet för att våra folkgrupper inte gillar varandra. När det var Ramadan 2012 fastade vi.

Våra tider för att äta skiljer sig, min folkgrupp äter tidigare än en annan. Jag fick höra att jag gör fel, att min tradition är fel och att jag inte är en riktig muslim. En del av dem sa elaka sa­ ker om min folkgrupp. Eftersom jag var ensam och de var många vågade jag inte säga emot.

Jag var rädd att det skulle påverka min asylut­ redning. Jag visste inte hur jag skulle göra och psykiskt var det jättejobbigt för mig. En dag när de pratade skit om mitt folk sa jag emot och då började en av dem slå mig. Jag slog tillbaka.

Efter det började de ignorera mig, men pratade fortfarande illa om mig.

På vuxenboendet kommer jag ihåg att vi hade speciella tider för mat. En gång när jag åt mat var det en äldre man som började snacka skit om sunnifolkets profet. När jag hörde det vägrade jag att bara sitta och acceptera vad han sa. Jag sa att de inte fick säga så. Då bråkade de med mig fast ingen av oss ville bråka egent­ ligen. Vi mådde bara dåligt. Efter det bråket började några säga elaka saker till mig så fort de såg mig. Jag mådde så dåligt på det boendet att jag klippte i mina armar med en sax, jag har fortfarande kvar ärret som syns väldigt tydligt.

Det uppstod flera andra bråk. En gång började två män bråka med knivar. Ingen blev allvarligt skadad men jag tyckte det var jättejobbigt. Vi hade alla kommit hit från problem och när vi nu hade haft turen att komma hit hände sådana saker. Polisen kom till boendet ett par

gånger varje dag eftersom det alltid var bråk.

De flesta bråk berodde på själva boendet, på att en massa folk som inte mår bra och har olika åsikter placeras på samma ställe.

För mig var det svåraste när de inte trodde på min ålder och jag plötsligt blev vuxen över en natt. Jag fick flytta långt bort till en liten by där jag bodde med 250 personer. Vi var sex personer i ett rum. Alla var från olika länder och det fanns ingenting att göra utom att äta och sova. Alla mådde psykiskt dåligt på grund av situationerna i våra hemländer och våra upplevelser på vägen hit så det blev jättemyck­ et konflikter. Jag är en person som behöver vara ensam när jag mår dåligt. Jag bad därför Migrationsverkets personal att jag skulle få bo ensam men de sa att de inte kunde göra något, eftersom det fanns många andra som också ville bo ensamma.

Idag bor jag med min flickvän i hennes lägenhet, annars skulle de sätta mig i en skog.

Jag har inget liv, för jag är papperslös. Myndig­ heterna säger att de inte kan skicka tillbaka mig till mitt hemland för jag vägrar ta mitt pass och jag får inte stanna eller jobba. Jag gillar mitt boende, men jag vill också ha möjlighet att betala hyra och stå på kontraktet. Jag har inte haft möjlighet att själv kunna påverka hur jag vill bo, var jag vill bo eller med vem. Jag har blivit tvingad av Migrationsverket och om jag skulle ha vägrat hade jag fått bo utomhus. Om jag fick möjlighet att bestämma så skulle jag aldrig tvinga en massa människor att bo i en skog utan något att göra. Jag vill att man ska få möjlighet att vara med och bestämma var och med vem man ska bo.

Artikel 14 – Tema Boende

esmat tanha

33

Ensamkommande barns boende:

Placeringsformer som tar till vara barnens behov?

E

n genomgång av forskningsläget kring ensamkommande visar att gruppen kan behöva boendeinsatser som både syftar till självständiggörande och till att ge omsorg efter behov. Det är en grupp med utsatthet för psykisk ohälsa och som därför kan behöva be­ handlande insatser1 för att må bra på sikt. Att se den speciella situation ensamkommande barn be­ finner sig i och samtidigt hur ensamkommande barn är som vilka barn som helst är en utmaning för ett värdigt mottagande. Det är också viktiga förutsättningar för deras vidare liv i Sverige.

34

Studier betonar vikten av att barnen indivi­ duella behov sätts i förgrunden vid beslut om bo­ endeinsatser. Det är vidare också mycket viktigt att kommunen och socialtjänsten är lyhörda för vad det betyder att befinna sig i olika faser av en asylprocess och att behoven kan omvärderas under loppet av en barndom och ungdomstid.2 När det gäller att placera ensamkommande barn i Sverige finns det i dagsläget två huvud­ former för boende, på samma sätt som andra placerade barn i Sverige: på hvb-hem eller i ett familjehem med eller utan släktanknytning.3

Artikel 14 – Tema Boende

foto atiqholla eshaqi

HVB-hem Vad beträffar hvb-hemmen är det stora skill­ nader mellan de olika aktörerna. Vissa drivs i kommunal regi, vissa finns som kommungemen­ samma initiativ i bolagsform medan andra drivs som helt privata initiativ. Vissa av de hvb-hem som riktar sig direkt till ensamkommande barn är förhållandensvis glest bemannade och har mycket stor omsättning på såväl boende som personal. Andra är mindre och mer vårdinrikt­ ade boendeenheter.4 Majoriteten av de hvb-hem som riktar sig mot ensamkommande barn har ett fokus på sin roll som ”samhällsorienterare” samt ”lots i varda­ gen”. Lite arbete görs med ett mer vårdinriktat fokus trots att personal, gode män, lärare samt hälso- och sjukvårdspersonal samstämmigt slår fast att detta är en grupp med mycket psykisk ohälsa.5 Stor vikt läggs av många hvb-hem på självständiggörande genom att lära ut sådant som tvättning, städning och vikten av att hålla tider. Barnen skall riktas mot sysselsättning snarare än sysslolöshet.6 Träning såsom gym och fotboll anses göra gott, både ur ett individ- och integrationsperspektiv.7 Samtidigt lever ungdo­ marna ofta under mycket snäva ekonomiska villkor, vilket bland annat försvårar för dem att delta i idrottssammanhang utanför det som erbjuds dem från boendets sida (som ofta styrs upp kring vad boendepersonalen har som intres­ seområden).

Det kan finnas anlednting att ifrågasätta hvb-hemmens inriktning mot ett ensidigt själv­ ständiggörande och bort från ett behandlande arbete. Hälso- och sjukvården nämner exempel där barn och unga behöver mediciner och där boenden kan behöva förstärkning av kunnig personal.8 En kan också undra om fokuseringen på sport och sysselsättning är ett utryck för en lekmannadiskurs som ser med skepsis på terapi och behandling. Istället betonar den ensidigt arbete och ansvar som en nyckel till inkludering, självständiggörande och psykiskt välmående.9 Det är viktigt att poängtera de stora skillnader som finns mellan olika hvb-hem vad angår barn och ungdomars medbestämmande och möjlighet att själv aktivt utforma sitt boende.10

36

Familjehem med och utan släktanknytning I en studie genomförd i Göteborgsregionen11 bodde en majoritet av de ensamkommande barnen i familjehem tillsammans med sina släktingar. Detta visade sig också vara den place­ ringsform som hade störst varaktighet. Barnen i nätverksfamiljerna flyttade i snitt färre gånger än de i jämförelsegruppen. Enligt intervjuer med socialsekreterare och gode män finns det flera fördelar med att barn placeras hos familjemed­ lemmar eller vänner av familjen. Barnen känner eller har kännedom om de som de ska bosätta sig med, de pratar samma språk och släktingarna kan underlätta kontakten med den biologiska fa­ miljen (om den finns kvar).12 Samtidigt uttrycks farhågor.13 De nackdelar som lyfts fram handlar dock oftast om strukturella förhållanden, såsom konsekvenser av knappa ekonomiska resurser i släktingfamiljen och trångboddhet eller att släktingarna kanske själva är nyanlända och därför befinner sig i en asylprocess.14 Att sam­ hället behöver stödja och kompensera släkting­ familjerna torde därför vara viktigt.15 Men i vissa av storstädernas stadsdelar eller kommuner utgår inte samma ersättning till släktingfamiljerna som till de offentligt anordnade familjehemmen.

Socialtjänsten gör dessutom inte alltid samma grundliga utredningar av nätverkshemmet i jämförelse med andra familjehem.16 Socialsekre­ terarna och gode män är ofta ambivalenta till att placera barn i nätverksfamiljer med släktanknyt­ ning också därför att de fruktar att barnen på grund av tacksamhet kan ha svårt att föra fram kritik.17 Likande tankar lyfter även ensamkom­ mande ungdomar i intervjuer, samtidigt som de betonar att de upplever att leva med släktingar som mindre villkorat än en placering i ett offent­ ligt anordnat familjehem.18 Familjehem i offentlig regi upplevs av flera socialsekreterare och gode män som den mest önskvärda placeringsformen. Enligt socialsek­ reterare har till exempel ensamkommande ofta inte sådana problem att en placering på behandlingshem är motiverad.19 Det är också den van­ligaste placeringsformen bland övriga

Artikel 14 – Tema Boende

placerade barn i Sverige20, medan HVB brukar vara det vanligaste boendet för ensamkommande barn och ungdomar.21 Det offentligt anordnade familjehemmet anses kunna erbjuda de ensam­ kommande en befintlig familj och därigenom ett nätverk av vänner och släktingar samt god språk­ träning och önskvärd samhällsinformation.22 På minussidan lyfts det fram att det ofta är svårt att engagera familjehem. Ur ensamkommandes per­ spektiv uppfattas det offentliga familjehemmet olika. Ibland ses det som en lyckad placering med­ an det i andra fall kan upplevas som ett villkorat boende där den unge kan riskera att inte få stanna kvar om inte hen visar tacksamhet och följer de regler som familjehemmets föräldrar satt upp.23

Sammantaget betonar studierna vikten av att barns behov och egna önskemål kommer i fokus när ensamkommande barn placeras i Sverige.

De visar även hur deras möjligheter vidare i livet hänger ihop med de möjligheter de fått att skaffa sig ett stödjande nätverk innan de blir vuxna.

Samtidigt finns det en tendens i dagens Sverige till att kommuner ”låser” sig till en bestämd typ av boendeform. Ur ensamkommande barns perspektiv är det tänkbart att boendebehov som sådant kommer att förändras över tid. Det är viktigt att samhället har en lyhördhet för detta. live stretmo fil. dr. sociologi

foto atiqholla eshaqi

ENSAMKOMMANDE BARN Ensamkommande barn har i kraft av att vara ensamkommande och underåriga bland annat rätt till ett boende som kan anses lämpligt för barn och som kan erbjuda den unge ett gott stöd i vardagslivet. Sedan 2006 är det kommunerna (och socialtjänsten som utreder stödbehov och besluter om eventuella insatser) som har det övergripande ansvaret för mottagandet av alla ensamkommande barn i Sverige; både under asylprocessen såväl som för de barn som fått uppehållstillstånd.i Denna nydelning av ansvarsförhållanden innebär att Socialstyrelsen fått ett tillsynsansvar för ensamkommande barn och ungdomar, medan Migrationsverket också fortsättningsvis utreder barnet eller den unges asylskäl samt betalar kommunerna för deras utlägg under asyltiden. Från och med 2011 är det dessutom Länsstyrelsen som skall se till att kommunerna skriver på avtal om ett mottagande av ett visst antal ensamkommande barn eller ett visst antal vårdplatser.ii i Regeringen 2005 Mottagande av ensamkommande barn. Regeringens proposition 2005/06:46; Socialstyrelsen 2007 Mottagandet av ensamkommande barn. Meddelandeblad: januari 2007. www.socialstyrelsen.se ii Migrationsverket, SKL, Skolverket, Länsstyrelserna och Socialstyrelsen (201 2) Ett gemensamt ansvar för ensamkommande barn och ungdomar. www.socialstyrelsen.se

foto atiqholla eshaqi

Noter 1 Wallin och Ahlström (2005) Unaccompanied young adult refugees in Sweden, experiences of their life situation and well-being: A qualitative follow-up study. Ethnicity and Health, vol. 10, No 2. Routledge Taylor and francis Group 2 Backlund mfl (2012) Ensam och flyktingbarn – barnet och socialtjäns­ ten om den första tiden i Sverige.

FoU Nordväst; FoU Nordost; FoU Södertörn; Backlund m.fl. (2012) Ensamkommande barn och ungdo­ mar — ett longitudinellt perspektiv.

FoU Nordväst; FoU Nordost; FoU Södertörn 3 Socialstyrelsen (2013) Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och ungdomar – En vägledning Västerås: Edita Västra Aros; Socialstyrelsen (2013) Ensamkommande barn och ungdomars behov – En kartläggning. www.socialstyrelsen.se 4 Socialstyrelsen (2013) Ensamkom­ mande barns och ungas behov – en kartläggning. www.socialstyrelsen.se 5 Stretmo och Melander (2013) Får jag vara med? Erfarenheter från ensamkommande barn och ungdomar i Göteborgsregionen och arbetet med denna grupp. FoU i Väst/GR rapport 2: 2013 6 Jmf Rosenberg, David mfl (2012) Som vilket barn som helst – Erfaren­ heter av 25 års mottagande av ensam­ kommande flyktingbarn i Härnösand.

FoU Västernorrland. Rapport 2012:8

7 Engebrigtsen, Ada (2002) Forlatte barn, ankerbarn, betrodde barn. Ett transnasjonalt perspektiv på enslige mindreårige asylsøkere. Norsk instituttt for forskning om oppvekst, velferd og aldring (NOVA). Rapport 7/02 8 Nilsson (2010) Att väva ett finmas­ kigt nät. Östergötlands mottagande av ensamkommande barn. Regionförbun­ det Östsam/Länsstyrelsen Östergöt­ land; Söderqvist, Åsa (2012) Äntligen hemma? Vårsol SARA:s mottagande av ensamkommande flyktingbarn. Region­ förbundet Jönköpings län, 2012-09-18; Stretmo och Melander 2013 9 Jmf Engebrigtsen 2002: 80; Enge­ brigtsen (2012) ”Omsorg og barn uten­ for barndommen” i Eide, Ketil (red.)

Barn på flukt – Psykososialt arbeid med enslige mindreårige flyktninger.

Oslo: Gyldendal Akademisk 10 Nilsson 2010 11 Stretmo och Melander (2013) 12 Ibid, jmf också Andersson (2001) Slutrapport – Ensamkommande flyk­ tingbarn. Stockholms Stad: Rinkeby stadsdelsförvaltning. 2001-09-30 13 Fälldin och Strand (2010) Ensam­ kommande barn och ungdomar: en praktisk handbok om flyktingbarn.

Stockholm: Natur och kultur; Stretmo och Melander (2013; Stretmo (2014) Governing the unaccompanied childMedia, policy and practice. Institutio­ nen för sociologi och arbetsvetenskap: Göteborgs universitet

Artikel 14 –Tema Boende

14 Jmf Andersson (2001) 15 Stretmo och Melander (2013) 16 Gunnarsson, Agneta (2008) Hur har det gått? Ensamkommande barn – mottagandet sedan kommunerna tagit över boende och omvårdnad.

Stockholm: Rädda Barnen 17 Andersson (2001); Stretmo och Melander (2013); Stretmo (2014) 18 Stretmo och Melander (2013) 19 Jmf med ”att komma till en riktig familj” i Ibid: 178; Höjer (2001) Fosterfamiljens inre liv. Akademisk avhandling, institutionen för socialt arbete Göteborgs universitet 20 Socialstyrelsen (2013) Socialtjäns­ tens arbete med ensamkommande barn och ungdomar – En vägledning 21 Ibid; Eriksson (2010) Hem ljuva hem – Redovisning av uppdraget som regeringens koordinator för ensamkom­ mande barn. http://www.government.se/ content/1/c6/14/14/54/4f94dca2.pdf 22 Se också Eide och Broch (2010) Ensliga mindreåriga flyktninger – Kunnskapsstatus og forskningsmessige utfordringer. Helseregion Öst og Sör: Regionsenter for barn og unges psykiske helse samt Höjer (2001) för en diskussion kring hur barn placerade i fosterfamil­ jer får större kontinuitet i omsorg och placering 23 Stretmo och Melander (2013)

39

Vid vägs ände

– Dublinboende får stöd av lokalsamhället I Rävlanda ligger ett av landets Dublinboenden.

Här finns frivilliga krafter som bedriver verksamhet för att ge de boende en meningsfull tillvaro i en tuff situation.

Asylsökande bor här i väntan på att överföras enligt Dublinförordningen till andra EU-länder.

I

ett nedgånget gammalt sanatorium ligger ett anläggningsboende för personer med Dublinbeslut, drivet av Bert Karlssons riskkapitalistbolag. Lokalerna är slitna men ska snart renoveras. Här bor ungefär 200 personer.

För många uppfattas det som vägs ände.

Från början var det ett tillfälligt boende, som skapades på grund av att det var ont om plats i Migrationsverkets anläggningsboenden.

Migrationsverket stängde dock det tillfälliga boendet efter bara några månader på grund av den alltför låga standarden, enligt en artikel i Göteborgs-Posten 2012. Sedan maj förra året har Rävlanda asylboende drivits av Bert Karlssons fö­ retag Jokarjo AB. I september gjordes det om till ett Dublinboende, på Migrationsverkets initiativ.

– Man ville samla de som ska skickas tillbaka till EU-länder på samma ställe, med närhet till en flygplats. Här bor även personer med så kallat

40

”korta ärenden”, asylsökande från bland annat Balkan, Serbien, Albanien och Afghanistan, säger Maria Berggren, diakon i närliggande Björke­torps församling.

Rävlanda är en liten ort mellan Borås och Göte­ borg, nära Landvetter. I grannsamhället Bollebygd finns fler affärer, bankomat och apotek. På boen­ det serveras de asylsökande portionsförpackad mat från en cateringfirma tre gånger om dagen. I övrigt finns det inga aktiviteter.

Befolkningen i lokalsamhället har engagerat sig för de boende. Det har bildats en samord­ ningsgrupp bestående av Röda korset, Missions­ kyrkan och Svenska kyrkan som bland annat ordnar klädinsamlingar och mötesplatser. En kväll i veckan bjuder de in till internationellt café, varannan gång i församlingshemmet och varannan gång i skolans matsal. Det bjuds på fika och för den som vill finns möjlighet att lära

Artikel 14 – Tema Boende

foto maria berggren

sig lite enkel svenska, för barnen finns en lekoch pysselhörna. Varje cafékväll är det ungefär 12–15 volontärer som sitter med vid borden och pratar med gästerna.

Maria berättar att de har ett gott samarbete med boendets personal. Volontärerna har försökt att påtala brister till ansvariga, främst Migrationsverket och politiker på regeringsnivå.

De har gjort egna sammanställningar och rap­ porter för att synliggöra det som inte fungerar tillfredsställande i verksamheten, exempelvis att de boende inte har haft kläder för säsongen och det har varit upp till frivilliga krafter att göra insamlingar.

– Vi märker att det är tungt för personalen och att många av de boende inte mår bra. Det är en tung stämning på boendet och det har skett en hel del incidenter då polisen har fått komma. Att det skulle bli så befarade vi redan i september då vi fick veta att boendeformen skulle förändras till Dublinboende, säger Maria Berggren.

Det är konsekvenser som man inte riktigt tänkt på när förändringen genomfördes menar hon. Tidigare var stämningen på boendet relativt god. Då bodde även hoppfulla asylsökande från länder som Syrien, Eritrea och Somalia där, per­ soner som var ivriga att komma in i det svenska samhället. Det fanns en optimism.

– Våra volontärer var också gladare, även om

det var tunga livsöden de mötte, berättar Maria.

Ett antal insändare och tidningsartiklar har publicerats av och om samordningsgruppen.

Bland annat kritiserar de Härryda kommun för att inte bygga tillräckligt med bostäder för att kunna leva upp till sitt avtal med Migrationsver­ ket om mottagande av asylsökande. Kommunen hade avtal om att ta emot 40 personer 2011, men det blev bara sju och bostadsbristen angavs som det största skälet.

Maria skrev 2012 ett brev till regeringen där hon påtalar brister i mottagandet vad gäller sådant som levnadsstandard, bistånd till kläder och verksamhet för barnen. Detta hade inte uppmärksammats av församlingen om det inte vore för att Rävlanda var just ett anläggningsbo­ ende. Hon uttrycker oro för alla flyktingar som bor på campingar eller i eget boende runtom i landet, utan kontakt med frivilligsektorn och utan att någon har insyn i deras mående och situation. ”Vi är chockade över att mottagandet av asylsökande i vårt land inte har en bättre fungerande organisation, utan att det hamnar i knät på frivilligorganisationerna vars uppgift blir att se till de asylsökandes fysiska och psykiska välbefinnande. Vi känner oss otillräckliga och vi har inte heller de resurser som krävs för att tillgodose deras behov.”

Artikel 14 – Tema Boende

baharan kazemi

41

När det tillfälliga boendet blir permanent

Vandrarhemsboende blir en allt vanligare lösning för kommuner med hög bostadsbrist. Nyanlända flyktingar är en av de grupper som ofta hänvisas till dessa tillfälliga boenden, i avvaktan på en lägenhet. Utan ködagar och utan nätverk kan väntan dock bli månader och år.

Babak Parham har besökt ett av hotellen i södra Stockholm, där många kommuner placerar bostadslösa individer och familjer.

I

en återvändsgränd i Kungens Kurva ligger tre stora hotell. Jag besöker det ena, utan föranmälan, för att prata med de boende om hur de uppfattar sin situation. På tre av vå­ ningsplanen bor enbart socialtjänstens klienter.

Här hamnar många nyanlända flyktingar som har fått uppehållstillstånd, men inte kunnat slus­ sas ut i något boende via Arbetsförmedlingens etableringsreform.

Maryam är en ung kvinna från Libanon. Det här är hennes andra dag på hotellet. Hon tycker att det är en fantastisk plats, berättar många bra saker om hotellet och den service de erbjuds.

Först när hon berättar för mig att hon är gravid, ser jag oron i hennes ögon.

– Jag vet inte vad ska hända när jag föder mitt barn. Vad ska jag göra med en nyfödd bebis på ett hotell med delat kök?

Frågan blir hängande i luften. Jag frågar vad myndigheterna har sagt om planering framåt, men hon säger att det inte finns någon planering.

Pamela är 18 år och tycker att det är intressant att bo på hotellet. Hon säger att folk är sociala och att det finns många personer från olika länder.

– Men det händer drama också då och då.

Folk kommer inte alltid överens och ibland blir det bråk.

Pamela erbjuder mig att följa med in för att titta på lokalerna. Vi hinner bara lämna hissen och öppna dörren till korridoren där de boendes rum finns, när en ung man kommer och frågar vad jag sysslar med. Han säger att han är personal och han kan visa mig runt. Vi går till nästa våning, men i samma stund som han slår in koden till en låst dörr, ångrar han sig och

säger att han måste gå ner och fråga chefen om lov. Medan jag väntar kommer en ung tjej fram och frågar om jag är journalist. Hennes ansik­ te strålar av entusiasm. Hon berättar att hon drömmer om att bli journalist. Vi pratar lite och hon berättar att hon kommer från Somalia och bor på hotellet med sin pappas familj. Hon har bott på hotellet i över ett och ett halvt år. Precis som alla andra jag pratar med hon är nöjd med hotellet, men hon säger att det är frustrerande med väntan. Hon säger att hon vill veta när hon kan börja leva ett normalt liv.

Personalen kommer tillbaka och meddelar att det är omöjligt för mig att se hotellet idag.

Som skäl åberopar han socialtjänstens sekre­ tess och att de boendes säkerhet och privatliv behöver skyddas. Han ber mig lämna namn och telefonnummer för att de ska kontakta mig och boka en besökstid nästa dag, då jag även ska få fotografera de gemensamma lokalerna.

På vägen ut visar han mig hotellets aktivi­ tetsrum. På väggarna hänger bilder av glada barn i ett sommarlandskap. Sedan passerar vi ett tomt biljardbord, ett gym där en tonårskille styrketränar, ett biblotek där några unga tjejer studerar och ett rum med några stolar där en äldre kvinna sitter och läser en tidningen. Slut­ ligen passerar vi en matsal där fyra små pojkar springer runt ett bord och leker. Jag tänker för mig själv att det är konstigt att de boendes säkerhet och privatliv inte behöver skyddas här.

Personalen leder mig till utgången. Han ringer aldrig tillbaka.

Artikel 14 – Tema Boende

babak parham

43

Samtal på förvaret I utkanten av Flen hålls 30 personer inlåsta på obestämd tid i väntan på tvångsutvisning.

Det är midsommarnatt inne på förvaret.

Sophie, Sami och Solveig sitter vid ett av borden i matsalen och pratar som vanligt. Sami har varit inlåst i fyra månader. Sophie och Solveig jobbar natt.

Dialogen är transkriberad från dokumentären ”Förvaret” som har premiär i april.

Sami: Sophie: Sami: Sami: Sophie:

När slutar du idag?

Sju (på morgonen).

Mhm. Då slutar du precis när jag ska lägga mig. (räknar på fingrarna) Söndag, tisdag, onsdag, torsdag. Måndag, tisdag, fredag, lördag, söndag…

Sami: (Tittar intensivt på Sophie) Sen är det semester.

Eller hur?

Sophie: Mm. Solveig: Skönt för dig.

Sami: Vaddå ska du inte också ta semester eller?

(Solveig skakar på huvudet.)

Sophie: Hon väntar, för jag måste ha nån som håller koll på dig när jag inte är här. (Skrattar.)

Sami: Mhm.

Sami: (Alla skrattar.)

Sophie: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Solveig: Sophie: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sophie: Solveig: Sophie: Sami: Solveig: Sophie: Sami: Sophie: Solveig: Sami: Sophie: Sami: Solveig: Sophie: (Tystnad.)

Måste du ha nån som jag ska hålla koll på menar du.

Aa, du får ju vara extra bodyguard över Solveig när inte jag är här. Äh jag är inte borta så…jag är ju bara borta (tänker efter, suckar) två och en halv vecka.

Nästan en månad.

Nej, två och en halv vecka.

Ja, plus en vecka till så blir det nästan en må­ nad. Äh det är inte så länge, alla andra är borta fem veckor på semester.

Aha. Mm. Det blir bra.

Du kommer komma hem jättebrun.

Ja för fan, då ska du få se nån som ser ut som en pepparkaka.

Fredagen den tjugosjunde, det ska du komma ihåg (till Sami). Klockan halv sju på kvällen.

På kvällen?

Då kommer jag.

Jag ska inte lova att jag kommer komma ihåg det här.

Jag ska påminna dig varenda dag nu.

Då ska jag vara brun. Som jag var förra året.

Shit vad brun jag var. Jag såg verkligen ut som en pepparkaka när jag kom hem.

Jag kunde ju inte gå hem till dig längre. Det blir solariet tre gånger i veckan. (Skrattar.)

Eller hur.

För mig det räcker bara att gå ut typ två timmar per dag…

Du behöver inte ens vara i solen lilla vän, det räcker med att du sätter dig ute så blir du brun.

Mm. Det är lite orättvist faktiskt.

Orättvist…

Mm. Mm. Ja, det finns överallt.

Orättvisa ja?

Ja. Så är det.

Skulle det vara att du går ut härifrån då ska du be Solveig ringa till mig. Lova mig det.

Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Solveig: Sami: Solveig: Sami: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sami: Sophie: Sophie: (Tystnad.)

Sami:

Jag kan inte lova dig… eftersom… jag är helt hundra att jag kommer sitta kvar.

Det vet man aldrig. Mirakel händer.

Nej. Jo, jo.

Jag kommer sitta kvar.

Mirakel kan hända. (skakar på huvudet) Inte med mig.

Jo. Varför skulle det inte kunna hända med dig?

Mm. Jag känner så.

Du känner så.

Jag känner jag kommer vara här minst tre måna­ der till. Så…

Det blir roligt för dig (skrattar). Jag är här när du kommer tillbaks.

Den? När kommer jag tillbaka då?

Den tjugosjunde… tjugosjätte?

Tjugosjunde.

Tjugosjunde?

Klockan?

Sju. Halv sju. (Skrattar.)

Driver du? Du sa ju sju. (Skrattar.)

Du kanske är ute och är fri då, det vet man aldrig.

Kommer du ihåg Osman? Ja, han släppte vi ju dagen innan Ramadan.

Det sjukaste är alltså, om man tänker efter, jag har inte gjort ett skit liksom för att vara här. Sen så från ingenstans börjar jag tänka… liksom… jag har blivit… Ok tre månader till, det gör ingen­ ting, med tiden blir man van vid det.

Men egentligen, om man tänker efter: varför ska jag vara här? Betalar liksom 3800 kronor för mig per dag. Det är helt sjukt.

Mm. Så mycket pengar.

Ja.

Sophie: Sami: Sophie:

(/.../) Sami:

Nej men jag har en annan princip och det är att Sverige, Tyskland, Storbritannien… varsitt land, du får inte komma till mig, jag får inte gå till dig. Jorden är ju en av de minsta planeter som finns, det är en liten rund boll. Varför får

jag inte vara där då? Varför kan jag inte vara vart jag vill? Så länge jag sköter mig och gör inget problem, varför får jag inte det?

Det är första frågan. Andra frågan: varför får du komma till mig och jag får inte komma till dig? Man får tänka på det lite mer. Nån från Afrika får inte komma hit till Sverige och ta en semester, eller till och med bo här. Och någon annan från Sverige har pengar, åker dit, köper land, köper folk, köper poliser, får leva, utnyttja systemet, göra allt. Och allt är okej.

Orättvist.

Så ja… det är bara att göra det jag tycker är rätt. Och jag vet, när det gäller det här så har jag rätt.

Sami: Hur skulle det vara om du… Vart ska du åka på semester?

Sophie: Spanien.

Sami: Spanien… ah okej, fint land. Vart? Barcelona? La Rioja? (Skrattar) Vart någonstans?

Sophie: La Tercia.

Sami: Okej, jag behöver inte fråga mer för jag har ingen aning var den ligger (skrattar).

Sami: Om vi säger så: spanjorer får komma till Sverige och göra vad de vill, och du får inte åka dit. Och du vill åka och ta semester där, du vill se hur det är, havet och bla bla bla sånt där. Och de får komma hit, de är i Göteborg, i Stockholm, överallt. Sen så får du inte åka dit. Varför? Nej, du får inte, du är inte spanjor. Vad menar de, vi är människor liksom.

Sophie: Mm. Sami: Så det är… ni märker inte det, och ni känner inte det. Det är vi som gör det. Så för mig, just nu det börjar bli utmaning för mig…

Plus, precis när man börjat skaffa sig ett liv här så säger de att du ska åka och sånt där. Okej, vill de att jag ska åka jag fixar biljett så åker vi. Ja, så är det bara. Orättvist (skrattar).

Sami: Sätt på en låt istället.

Sophie: Ja… Sami, Sami.

Sophie letar fram en låt på sin iphone.

text och foto råfilm

Hemlöshet vanligare bland personer födda utomlands

M

ellan uppehållstillstånd och bostad.

Det är namnet på en kartläggning av nyanlända flyktingars bostadssitua­ tion som Boverket sammanställde 2009. Rappor­ ten hänvisar till uppgifter från Socialstyrelsen, om att hemlöshet har ökat de senaste åren och att det kan kopplas till högre trösklar på bostads­ marknaden. Bland annat är det få kommuner som har kvar kommunala bostadsbolag och på de flesta orter är möjligheten till förtur på grund av sociala skäl borttaget. Det finns en överrepre­ sentation av personer födda utanför Norden i hemlöshetsstatistiken.

Psykisk ohälsa hos flyktingar som bor inneboen­ de lyfts fram som en riskfaktor. ”Om dessa perso­ ner hamnar i en situation där de inte längre kan vara inneboende, exempelvis på grund av försvåra­ de psykiska problem, är det mycket svårt för dem att få tag på en bostad.” Som flyktingar räknas i rapporten personer som har fått uppehållstillstånd med flyktingstatus eller andra skyddsskäl.

Bland personer i hemlöshet visar rapporten att personer födda i Norden och Sverige har större andel med missbruksproblem. Av personer föd­ da i övriga världen och i Europa har en större an­ del familjeproblem samt brist på sysselsättning.

Födda i Europa och övriga världen är överrepre­ senterade bland personer som inte har något annat känt problem än just bostadsproblem.

Bland personer som är födda i Europa och övriga världen har en relativt stor andel inte har fått några boendeinsatser under det senaste året.

Gruppen har också i högre utsträckning än de födda i Sverige eller Norden fått boende på hotell/ camping/vandrarhem eller kvinnojour som insats eller ingen insats alls. Utredarna resonerar att av­ saknaden av boinsatser till gruppen flyktingar kan bero på att de i övrigt saknar social problematik

och att Socialtjänsten inte har boendeinsatser till personer utan just social problematik. Det finns i många kommuner så kallade kommunkontrakt eller sociala kontrakt, där personen hyr i andra hand av kommunen. Till dessa bostäder ingår ofta andra insatser såsom boendestöd eller kontakt­ mannaskap. Personer som kan klara ett eget bo­ ende men som inte har någon bostad hänvisas till den reguljära bostadsmarknaden. Undantag görs för barnfamiljer, där det ofta ordnas boende på vandrarhem eller andra tillfälliga lösningar. Dessa tenderar att dra ut över tid, då det är svårt att få en bostad utan inkomst.

Forskningen visar att hemlöshet bland flyk­ tingar är ett uttryck för den marginalisering som finns i samhället i stort. Nyanlända personer utan nätverk eller kunskap om samhället har större sårbarhet och svårare att etablera sig på såväl arbetsmarknaden som bostadsmarknaden.

Det finns strukturella skäl till det som inte kan bortses från.

Det tycks också finnas ett samband mellan hur lång tid det tar för flyktingar att få en hyres­ rätt och i hur hög utsträckning det upplevs av kommunen att flyktingar är överrepresenterade bland de hemlösa. ”… i de i kommuner där socialtjänsten inte har uppfattat att gruppen är överrepresenterad går det jämförelsevis lättare att få bostad, än i kommuner där socialtjänsten vittnar om stora problem för gruppen.” Gemen­ samt för samtliga kommuner som har deltagit i rapporten är att de uppger att det råder bostads­ brist. Boverkets rapport kritiserar den gängse retoriken om att flyktingar bör motiveras till att flytta bort från storstäderna och regioner där det råder bostadsbrist. Istället riktas fokus på bostadspolitiken. baharan kazemi

Flyktingars hemlöshet Flyktingars hemlöshet är ett tämligen outforskat område. Hemlöshet bland flyktingar innebär oftast att personerna bor inneboende hos släktingar, vänner eller hyr i andra hand, och i det sammanhanget har kontakt med socialtjänsten.

Många asylsökande väljer redan vid ankomsten till Sverige att bo inneboende eller i andra hand. Det egna boendet (ebo) ligger ofta nära stora arbetsmarknader, vilket anläggningsboenden ofta inte gör.

De flyktingar som valt ebo under asyl­ tiden tycks hävda sig bättre på arbetsoch bostadsmarknaden än de som valt anläggningsboende.

Hur snabbt flyktingar lyckas etablera sig på bostadsmarknaden hänger nära samman med kommunens agerande. Det handlar om ifall kommunen ger hyresgarantier, om en dialog förs med fastighetsägare, vilka principer allmännyttan och andra fastighetsägare har för uthyrning och ifall man erbjuder hyreskontrakt även till dem som saknar löneinkomster.

– Socialstyrelsen Hur bor flyktingar efter PUT? Av de flyktingar och anhöriga till flyktingar med uppehållstillstånd som hade bott i ebo eller abo under asylprocessen, var över 85 procent bosatta i hyresrätt. Bland kvotflyktingar som anlände direkt från olika flyktingläger i världen och fick en bostad anvisad av Migrationsverket, var andelen i hyresrätt över 90 procent. För invandrare som har sökt sig till Sverige för arbetsmarknads- eller studieskäl var det endast 49 procent, vilket var lägre än bland utrikes födda generellt. Det hänger troligtvis ihop med att 30 procent har eget hem, vilket är fem till tio gånger mer jämfört med de olika flyktinggrupperna.

– Boverkets rapport Mellan uppehållstillstånd och bostad foto atiqholla eshaqi

Tyvärr, du är en politisk aktivist!

J

ag har alltid varit stolt över mina politiska ställningstaganden. Som politisk aktivist står jag upp emot orättvisor, förtryck, rasism, diktatur, övergrepp på mänskliga rättig­heter och krig utifrån ras och etnicitet. Vi sudaneser har upplevt alla dessa övergrepp i 25 år genom enpartistaten i vårt land, Sudan. Jag har varit politiskt aktiv, även efter det att jag tvingades gå i exil. Jag har sett det som mitt an­ svar och min skyldighet gentemot alla barn som har dödats i kriget, alla kvinnor som har våld­ tagits av regeringsarmén och alla andra oskyldiga som har drabbats. Aldrig hade jag förväntat mig att mina ställningstaganden mot diktatur, eller min kamp för rättvisa, skulle kunna betraktas av andra som något farligt, något som måste han­ teras varsamt eller något som gör att människor skulle und­vika kontakt med mig.

För tre månader sedan letade jag efter ett rum eller en lägenhet att flytta till. Jag sökte på nätet och kontaktade några vänner som jag frågade om hjälp och råd. Mina krav var få och min ekonomi begränsad. Jag skickade många med­

delanden till människor som hade lagt ut bo­ stadsannonser, tills jag fick svar från en person som erbjöd mig att komma och titta på ett rum som han planerade att hyra ut.

Gladeligen åkte jag för att kolla på rummet.

Jag välkomnades varmt av ägaren och vi kom överens om pris och ett inflyttningsdatum. När jag kom hem den kvällen var jag väldigt glad över att äntligen ha hittat något eget, ett rum och en säng. Jag började packa och förbereda mig för flytten.

Plötsligt nästa dag ringde min telefon. Det var den blivande hyresvärden. Först trodde jag bara att han skulle be mig att skriva på kontraktet eller flytta in tidigare.

–Hej! Och det var här jag blev överraskad. Han ursäktade sig och sa att han inte längre vill hyra ut rummet till mig. Jag hann inte ens fråga om anledningen innan han själv förklarade: –Jag gjorde lite efterforskningar om dig. Du är en politisk aktivist. Jag respekterar det, men jag vill inte hyra ut rummet till dig.

Jag fann inga ord för att besvara hans märkliga ursäkt. Stammande frågade jag om han kunde upprepa vad han just hade sagt, kanske mina öron spelade mig ett spratt. Men mannens budskap var oförändrat. Jag hade inget att sätta emot för att förhandla med honom, så jag tackade och önskade honom lycka till med att hitta en annan hyresgäst.

Det var första gången jag insåg att det finns människor i den här världen som ser på politisk aktivism och kampen för mänskliga rättigheter som något negativt. Vet de inte att det är något att vara stolt över, att ta ställning mot brutala dikta­turer? För mig finns det inga andra alternativ, annat än att stå fast vid mina värderingar. Jag är övertygad om varje människas rätt till sin åsikt i var­ je fråga. Ändå vill jag lyfta frågan om det som hände mig. Är det ett rimligt skäl att neka någon att hyra ett rum, bara på grund av hens politiska aktiviteter eller ställningstagande i olika politiska frågor? ayman adel journalist, bloggare och mr-aktivist foto atiqholla eshaqi (det är inte ayman adel på bilden)

Ett delat hem

D

e har gått och jag vet inte vad jag ska göra med all den överblivna luften. Jag har väntat på den här dagen, men nu när den är här kan jag bara gråta. Min son kläng­ er sig fast vid min hand och försäkrar oroligt att han inte tänker lämna mig ensam.

Jag försöker omorientera mig i ett hem som plötsligt känns så tomt. Tomt på ett sätt som det aldrig varit förut. Det är en annan plats nu än innan de flyttade in. Fem människor i fem månader innebär liv som inte låter sig flyttas ut bara sådär.

Det finns spår överallt. På hyllor, i burkar och lådor. Ett barns påhittade bokstäver på en skrynklig papperslapp, teckningar, trasiga lek­ saker. Badrummet luktar klorin efter Mariams städning imorse. På fönsterbrädet i köket står två plastfigurer. Det ena är en liten polisfigur.

Det är fascinerande att de som måste akta sig för polisen, leker med polisen.

Det finns kanske 50 000 papperslösa flykting­ ar i Sverige idag och många miljoner runt om i Europa. De lämnar spår och märken, de påver­ kar människor och platser nu och i historien, men officiellt existerar de inte.

När vi håller saker hemliga om dem – män­ nen, kvinnorna och barnen som vistas i den här staden utan de legitimerande dokumenten– fö­ der vi en paradox. Vi håller hemligheter för att skydda, men i någon utsträckning upprätthåller

52

vi samtidigt bilden av en verklighet där pappers­ lösa flyktingar inte existerar. Där gränsen inte är närvarande i vår vardag.

Olika människor har passerat genom mitt hem. Ofta har jag själv inte varit där och vad jag lämnar är aldrig riktigt vad jag återvänder till. En gång när jag kom hem hittade jag mina krukväxter under bordet i vardagsrummet, jag vet fortfarande inte varför de stod där. En man förvarar sina vinterdäck i min källare.

Men mest handlar det om köket. De som passerar här påverkar hur jag rör mig i köket.

De flyttar på saker så att jag inte kan hitta dem.

Innehållet i skåpen förändras, saker försvinner och läggs till. Jag börjar äta annan mat än den jag själv skaffat.

Det ligger ett 1000-bitarspussel på golvet i vardagsrummet. Det föreställer en häst mot en färgsprakande solnedgångsbakgrund. Många olika människor har varit med och byggt på det, en bit här och en bit där.

Jag tänker på hur våra liv är som det där puss­ let, människor och berättelser samman­länkade med varandra. Hur de papperslösa och det de är för oss göms undan, så att delar av våra liv och delar av den här världen också göms undan.

Men där, på insidan, kan ett hem förbli en plats där vi inte behöver separera historierna.

Artikel 14 – Tema Boende

skribenten har valt att vara anonym

Serie

serie av fia lien

Kultur kultur kultur kultur kultur kultur

Du och jag i Underlandet

54

Bilder ur verket Whose Utopia - My future is not a dream Š Cao Fei

You and I in Global Wonderland är det första kapitlet av flera på ett nytt videobaserat utställningsprojekt som går under den gemensamma titeln The New Human på Moderna Museet i Malmö.

“Det är hoppfullt att inte behöva vänta på ett politiskt beslut för att kunna ta ställning till frågor om migration och utanförskap” skriver Julia Swift.

Y

ou and I in Global Wonderland belyser hur det är att leva med varandra i en föränderlig värld; tragiken men också hoppet om hur vi bättre kan leva tillsammans.

Det handlar om rörelse, mellan länder men också mellan drömmar. Om människor i Kina som har migrerat inom landet för att jobba på glödlampefabrik, men där drömmarna om ett bättre liv ofta har fått ge plats för verkligheten som slagit till som en käftsmäll.

– Det är precis som titeln Wonderland som likaväl kan vara fantastiskt som upp och ner, obehagligt och mörkt, säger Ana Maria Bermeo Ujueta, förmedlingsintendent på Moderna Museet i Malmö.

Ana Maria pratar om Underlandet både som en illustration av att kliva in i en annan värld men också som den där andra, mörkare sidan av verkligheten.

– Utställningen berör och har väckt massor av frågeställningar samt gjort mig fundersam. Men det den kanske framförallt lyfter är att det vi har gemensamt är våra drömmar, säger hon.

Utställningen berättar om segregerade samhäll­e­n präglade av rädsla, fördomar och

brutalitet. Tomáš Rafas har följt och dokumente­ rat nationalismens och nyfascismens framväxt i Centraleuropa. I hans dokumentär porträtteras bland annat protestmöten och politiska demon­ strationer. “Majoriteten av demonstranterna är arga vita män som kräver att alla som inte är precis som de – romer, hbtq-personer, svarta, flyktingar och icke-vita invandrare – flyttar, änd­ rar på sig eller tar livet av sig” som det uttrycks i utställningskatalogen. I ett annat projekt skildrar Tomáš Rafas i princip motsatsen: viljan att hjälpa en främling i nöd. Att med öppna armar bemöta någon som lever ett annat liv än du själv.

Utställningen visar på det mörka, hotfulla och hopplösa, men även på en smal, annorlunda och framför allt möjlig väg att vandra. En viktig aspekt av You and I in Global Wonderland är en­ ligt Ana Maria att bygga en bro mellan vad vi ser som vi och dem. Migration, vare sig det är krig eller kärlek som är drivkraften bakom, riskerar nämligen alltid ett utanförskap.

Språk är en annan aspekt av utanförskap som utställningen tar upp. Dokumentärfilmen Om du kunde tala svenska är skapad av den turkiska konstnären Esra Ersen. Hon skrev in sig på

Artikel 14 – Kultur

55

Bilder ur verket Paradise Omeros © Isaac Julien Foto Anna Rowland Utställningen The New Human. You and I in Global Wonderland visas 14/3-18/10 2015, Moderna Museet i Malmö.

en kurs i svenska för invandrare när hon var i Stockholm år 2001 och bad sina kurskamrater att på respektive modersmål svara på frågan “Vad hade du velat säga om du kunde tala svenska?”. Filmen visar hur det blir när dessa texter översätts och ska läsas upp på ett för dem främmande språk, svenska. Texterna innehåller allt ifrån existentiella berättelser till personliga och politiska uttalanden. Deltagarna i filmen stakar sig, backar, tar om, och osäkert famlar sig fram efter rätt betoning och uttal. Ständigt hörs lärarens röst i bakgrun­ den, som korrigerar, kommenterar och rättar.

Idag rör sig stora flöden av människor, som både frivilligt och ofrivilligt lämnat sina hemländer, i hopp om att skapa en bättre tillvaro på en ny plats.

Om du kunde tala svenska ger en annan vinkel på utsatthet. Verket visar hur det som brukade vara ens identitet inte når igenom och ständigt måste ge plats åt ett nytt språk och kultur. Ana Maria säger hon hoppas att utställningen kommer att få besökarna att tänka mer på den här typen av frågeställningar, att saker inte är svartvita.

– Att fly till ett annat land och bosätta sig där innebär inte att du automatiskt blir en del av den kulturen. Filmen visar att språket alltid finns där som norm.

I utställningen visas en installation där de kinesiska migrantarbetarna på glödlampefabri­ ken för en liten stund får kliva ur sina monoto­ na arbetsmoment för att berätta sina drömmar och besvikelser. Fabrikens långa raka rader och korridorer förvandlas till vindlande stigar där möjligheter och hopp försiktigt kan få ta plats.

Här blir det kreativt uttryckta i en stilla dans till rytmerna av produktionen. Besvikelse och upp­ givenhet får för en stund ge vika för det vackra och spirande.

Joa Ljungberg, curatorn för utställningen, skri­ ver i förordet till Moderna Museets katalog att

You and I in Global Wonderland inte hyser några illusioner om att lösa världsproblemen, ”men vi tror att konsten kan ha en förmåga att vidga våra perspektiv, få oss att reflektera grunderna för våra värderingar och beteenden och att tillåta oss att blir känslomässigt berörda av på ett sätt som vardagslivet inte alltid tillåter. Vidare tror vi att konsten, genom att involvera vår fantasi, kan få oss att tänka nya tankar och se nya möjligheter”.

Och jag tänker att det är så viktigt att vi skapar ett rum där vi kan mötas, få lämna föreställningar och fördomar hemma och kliva in i ett under­ land. Det blir som andra sidan av samma mynt, en för många dold värld som ligger mitt i den synliga, en värld presenterad med någon annans blick. Vi ikläder oss varandras kläder, en huvudduk eller rött läppstift för första gången. Det är hoppfullt att inte behöva vänta på ett politiskt beslut för att kunna ta ställning till frågor om migration och utanförskap. Konst kan användas för att visa ursprung, orättvisor och väcka frågor – men även för att få oss att se hur mycket som binder oss samman. Konst kan inspirera och väcka ett engagemang på ett sätt som jag undrar om lagstiftning någonsin kommer att kunna göra.

Meningen “not through force but through fas­ cination” spelar i mitt huvud och på samma sätt som de kinesiska migrantarbetarna kliver ur sina enformiga arbetsmoment för att försiktigt dansa till rytmen av allt oljud vill jag göra det. Jag vill inte vara ett litet kugghjul i ett stort påhittat maskin­eri, utan istället en färg som långsamt fly­ ter ihop och blandas med alla andra. Jag önskar mig världen som en karta fylld med den färgen, en värld där varken kärlek eller länder vet några gränser och där maskiners dunkande kan få bli till dansrytm istället för produktion.

”En för många

dold värld som

ligger mitt i den synliga”

Artikel 14 – Kultur

julia swift

57

Recensioner Gränsbrytarna – den globala migrationen och nationalismens murar Erik de la Reguera (Norstedts)

F

örfattaren och journalisten Eric de la Re­ guera tar oss med på tre omskakande resor där vi får följa Norma, Jamal och Abou.

Med otrolig närvaro beskriver han Normas resa från Guatemala på ”La Bestia” eller ”Dö­ dens tåg” – godstågen där migranter gömmer sig på taken för att ta sig över gränsen mellan Mexiko och USA. Det är en rutt som över 100 000 personer gör varje år, hundratals för­ svinner och kidnappas. Norma söker sig till USA för att genom arbete kunna betala av en skuld hon har fått efter dotterns sjukhusvistelse.

Vi får även följa Jamal, en ung man som flyr från Afghanistan efter att ha retat upp talibaner­ na med sin frispråkighet, och Abou som tvingas lämna Elfenbenskusten efter att ha hamnat i mitten av en smutsig politisk maktkamp.

Alla tre har gemensamt att de lämnat allt för drömmen om ett värdigt liv. Reguera för oss till djupet av migrationens uppkomst och drivkraf­ ter, han menar att det finns lika många skäl till att resa som det finns människor i världen.

Gränsbrytarna är därför en bok som handlar om individer och inte om grupper, den ifrågasätter den utbredda generaliseringen av migration och flyktingar.

Reguera vägrar att stanna vid de uppenbara aspekterna av migration. Genom att samman­ föra migrationens pusselbitar erbjuder han en överskådlig bild av hur folkförflyttningar histo­ riskt sett lett till rikens uppkomst och hur detta i sin tur leder till territoriell kontroll, nationalism och intolerans mot personer som olovligen rör sig över de territoriella gränserna.

58

Genom det pussel som Reguera lägger upp framför läsaren tvingar han oss att öppna våra ögon och pressar oss till att ta ställning. Reguera beskriver en scen där en grupp migranter gång på gång försöker ta sig in i hamnområdet för att smyga ombord på en av färjorna, men ständigt motas tillbaka och misshandlas av vakterna. ”Turisterna ser det, där de sitter i sina hus­ bilar. Lastbilschaufförerna ser det, medan de väntar på att få rulla ombord. Ingen av oss kan säga att vi inte visste. Nu vet du också.”

Artikel 14 – Kultur

klara ljungberg

Sanctuary Practices in International Perspectives: Migration, citizenship and social movements.

Randy Lippert och Sean Rehaag, eds (Routledge)

F

ristad. Enligt Nationalencyklopedin en skyddad plats för jagad person, i praktiken olika sätt att göra motstånd mot frihets­ berövande och utvisning av flyktingar. Det är ett uttryck för självständig migration då människor trots allt fortsätter att migrera och organisera sig utanför statlig kontroll. Och det handlar om rät­ tighetsanspråk. Fristadsinitiativ är en deklaration av en rätt att ha rättigheter, för att låna Hannah Arendts berömda reflektion från mitten av förra seklet.

I efterdyningarna av andra världskriget skapades en grund för skydd av de mänskliga rättigheterna samarbete mellan stater. Systemet har i huvudsak kommit att handla om staternas relation till med­ borgarna. Problemet kvarstår att många saknar en stat som skyddar dem. En våldsam migrationskon­ troll har dessutom begränsat möjligheten för flyk­ tingar att åtnjuta fristad från krig och förföljelse.

Denna bekymmersamma situation gör antolo­ gin Sanctuary Practices in International Perspectives till ett välkommet bidrag. Här beskriver forskare från hela världen platser och handlingar för fristä­ der, och vi erbjuds historiska och internationella såväl som teoretiska perspektiv.

Ett centralt tema är synlighet. Det är mycket svårt för en person som är utvisningsbar att kom­ ma i förgrunden av motståndspraktiker eftersom varje framträdande innebär en risk. Ett annat tema i boken rör de politiska dimensionerna av fristadsbegreppet. Jennifer Ridgley beskriver förskjutningen från trosbaserade till politiska aktioner på 70-talet då staden Berkley förklarade sig vara en fristad för amerikanska desertörer från Vietnamkriget. Jonathan Darling och Vicki Squire betraktar de politiska dimensionerna i ett vardagsperspektiv och i ett kapitel av Grace

Yukich tecknas bilden av ”radikal inkludering” som påminner om Malmö fristad som är en väx­ ande rörelse av folklig solidaritet med papperslösa.

En tredje återkommande fråga handlar om lagen. Att hjälpa någon är inte ett brott mot lagen. Det är inte heller civil olydnad framhåller Caroline Patsias och Nastassia Williams. Fri­ stadsinitiativ är snarare en politisk förpliktelse.

Hilary Cunningham introducerar en förståelse av fristadspraktiker som ett ”civilt initiativ” för att upprätthålla lagen – eller för att återknyta till Arendt, att hävda en rätt att ha rättigheter. Om inte regeringen kan upprätthålla rättsstaten så måste någon annan göra det.

I ett kapitel diskuterar Peter Mancina hur rät­ tighetsanspråk kan institutionaliseras. I San Fran­ cisco, liksom på flera andra platser i USA, har en lag instiftats om att kommunalt anställda inte ska ha samröre med migrationsmyndigheterna.

Lokala myndigheter kom i kontakt med fristadsrö­ relsen som bidrog med stöd och råd om hur säker­ heten för utvisningshotade personer skulle kunna garanteras. Alltfler religiösa församlingar anslöt sig och i ett senare skede involverades även poliser.

De förbjöds stoppa, ställa frågor till och kvarhålla personer enbart med hänvisning till nationellt ursprung. Kampen för flyktingars rättigheter kom att utvecklas till politiskt arbete för en stad där alla invånare skulle gå fria från diskriminerande be­ handling. Papperslösa personer uppmuntrades att förbli ”friska, laglydiga samhällsmedborgare” vilket bidrog till främjande av den allmänna välfärden.

En känsla som finns kvar efter avslutad läsning är att fristäder kommer utvecklas alltmer i takt med att fler blir medvetna om konsekvenserna av dagens våldsamma migrationskontroll. Dess bre­ dare politiska effekter återstår att se, jag är dock övertygad om att fristad som politiskt anspråk har en potential att rubba statens försök att monopo­ lisera territoriell suveränitet och rätt att definiera vilka berättelser som får höras.

Artikel 14 – Kultur

anna lundberg

59

farr-nytt Asylrätt 2014 avslutas

Ungdomar fick stipendium för insatser för asylrätten

E

n skolklass i Örebro och en fristående ungdoms­ grupp i Gävle fick dela på farr:s ungdomsstipendium för sina insatser för asylrätten.

Klass 6 B på Sörbyängsskolan Örebro får stipendiet för sitt en­ gagemang och sin uppfinningsri­ kedom för att stoppa utvisningen av pappan till en av klasskam­ raterna. Klassen fick med sig sina föräldrar och många andra, tog kontakt med organisationer och myndigheter, åkte i samlad tropp till förvaret i Flen och såg ingenting som omöjligt.

Ungdomsgruppen för asyl i Gävle har inte ens något namn, men har ändå satt avtryck. De får stipendiet för sina spontana medmänskliga insatser för en grupp albaner som slagit upp tältläger i protest mot att inte ha fått asyl. Ungdomarna ordnade manifestationer och tog dess­ utom på sig att i två månader turas om att finnas på plats som skydd, sällskap och livlina. farr:s styrelse ville i år upp­

60

märksamma att det är många barn och ungdomar som reage­ rar mot utvisningar de ser som orättvisa. Barn och ungdomar går ihop och organiserar sig, krä­ ver svar av myndigheter, samlar namn, startar facebooksidor och demonstrerar. De gör det för klasskamrater och idrotts­ kompisar, men ibland också för utsatta personer som de inte känner. Om de får höra "det finns inget att göra" svarar de "vi kan försöka". Årets stipendiater är goda exempel som ger oss hopp för framtiden. farr:s ungdomsstipendium har delats ut varje år sedan 1998. Syftet är att stödja insatser av ungdomar för asylrätten och/eller för att öka förståelsen mellan människor av olika etnis­ ka ursprung. Stipendiet delas numera ut till minne av Carl Lundevi, ung och inspirerande medlem farr:s styrelse som avled i alltför unga år 2012. text och foto sanna vestin

Artikel 14 – FARR-nytt

Kampanjen, som initierades av Ingen Människa är Illegal i Göte­ borg, fick stöd av över 70 organi­ sationer runtom i landet. De fyra kraven var att stoppa utvisningar till tortyr, att termen ”synnerligen ömmande omständigheter” ska ersättas av ”särskilt ömmande omständigheter”, att överföringar enligt Dublinförordningen ska stoppas och att bevisbördan i asylärenden ska förskjutas till Migrations­verket. De är fortsatt viktiga att diskutera. Kampanj­ materialet finns kvar på hemsidan. farr anser att en av de vikti­ gaste aspekterna av kampanjen var att asylsökandes egna röster var framträdande, genom vittnesmål i blogginlägg, i kampanj­filmer och affischer.

FARR.se uppdaterad Styrelsen har jobbat med att ta fram nya faktasidor och att skapa ett mer användarvänligt format för hemsidan. Under rubriken Lag och Praxis hittas juridisk information och tolkningar av nya domslut etc. Längst ned på sidan kommer snart inloggnings­ möjlighet till medlemssidorna.

Hemsidan är nu även kopplad till farr:s konto på Twitter.

farr-nytt Nya styrelse­ledamöter

Uppdateringar av Goda råd

På farr:s årsmöte 22 mars valdes åtta nya ledamöter in i styrelsen: Linda Persson från Göteborg och Ingen Människa är Illegal, Reagan Matulu, från Norrköping och bland annat engagerad i föreningen Kongo-Moko, Charlotta Lag­ nander, asyljurist från Gävle, Danial Firoz från Malmö och Ensamkommandes Förbund, Mai Greitz, jurist från Stock­

Tack vare bidrag från Svenska Kyrkan har farr:s skrift Goda Råd till dig som söker asyl, kun­ nat uppdateras med de nya lag­ ändringar som kom under 2013 och 2014. Det gäller bland annat förändringar i regler gällande vård och skola för papperslösa barn, de nya Dublinreglerna, situationen för ensamkomman­ de barn och innebörden av den nya lagformuleringen ”särskilt ömmande omständigheter” för barn. Den uppdaterade versionen av Goda Råd finns på svenska och arabiska att ladda ner från hemsidan. Översättning­ ar till andra språk är på gång och kommer under våren.

holm och IMäI rådgivnings­ grupp, Livia Johannesson från Linköping som forskar om migrationsdomstolar­ na, Marielle Westlund från Uddevalla, som ligger bakom berättarföreningen Tellus och PayitForward samt Elias Ytter­ brink från Göteborg, kristen aktivist. Hela styrelsen består av nitton personer, se hela listan på hemsidan.

Snart lanseras FARR:s medlemsforum – håll koll på medlemsnumret!

Det har länge funnits önskemål om ett onlineforum för migra­ tionspolitisk debatt och juridisk vägledning för farr:s medlem­ mar och medlemsorganisatio­ ner. Ett sådant forum, med in­ loggningsbehörighet endast för medlemmar, kommer snart att

lanseras. Det är därför viktigt att alla medlemmar sparar kallelsen till årsmötet med inbetalnings­ kort för medlemsavgiften. Där står nämligen medlemsnumret.

Detta kommer att behövas för att registrera sig som användare på sidan.

FARR:s Afghanistanprojekt redovisas har sedan sommaren 2013 haft ett särskilt team för att granska och följa upp asylären­ den från Afghanistan. Nu är projektet avslutat och erfaren­ heterna är sammanställda i sam­ arbete med juristutbildningen. farr

En masteruppsats som bland annat bygger på farr:s material redovisades på årsmötet. farr:s styrelse arbetar med en sepa­ rat rapport om den bristande asylprocedur som framgår av materialet.

Artikel 14 – FARR-nytt

Särskilt ömmande – FARR söker info Styrelsen försöker kartlägga hur lagändringen från begreppet ”synnerligen ömmande” till ”särskilt ömmande” skäl har tolkats av domstolarna. En enkät har skickats ut till med­ lemsgrupperna, men relativt få svar har kommit in. Om du eller din lokala asylgrupp har stött på lagändringen, kontakta gärna styrelsen och berätta om era erfarenheter.

61

Våra medlemsgrupper

Besök artikel14.se!

Vi har flera medlemsgrupper och andra aktiva över hela Sverige. För kontakt se: www.farr.se/sv/kontakt/lokal-grouper

Här kan du läsa i tidigare nummer och beställa prenumerationer.

Vi finns även på facebook.com/artikel14

Skellefteå Umeå Östersund Sundsvall Gävle Falun Borlänge Uppsala Stockholm Norrköping Borås Göteborg Falkenberg Lund Malmö Trelleborg 62

Vill du bli återförsäljare?

Kontakta artikel14@farr.se

Vill du köpa ett lösnummer? tidskriftsbutiken.se

Prenumerera på Artikel 14!

Fyll i talongen eller beställ på artikel14.se/prenumeration Prenumeration inkl. medlemskap 250 kr i FARR för enskilda Prenumeration inkl. medlemskap 150 kr i FARR arbetslös/student/asylansökande Prenumeration och medlemskap för 300 kr asylrättsgrupper och organisationer Endast prenumeration för enskilda 200 kr Prenumeration för företag 250 kr och organisationer Ja, tack! Jag vill ha ett gratis provnummer av Artikel 14 Ja, tack! Jag vill ha mer information om FARR Namn Adress

Priserna avser prenumeraton för fyra nummer av Artikel 14 och eventuellt medlemskap i FARR under ett år.

Kupongen skickas till FARR, Box 391, 101 27 Stockholm

Artikel 14 – Medlemsgrupper/Prenumeration

Vill du arbeta Bli medlem i FARR! för en human och solidarisk flyktingpolitik?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR, är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk som består av, hjälper och samordnar grupper och enskilda i Sverige som arbetar för att stärka asylrätten.

Prenumerera på Artikel 14!

FARR arbetar för: FARR arbetar för att Sverige ska följa de internationella konventioner som undertecknats till skydd för mänskliga rättigheter och för att tillämpningen av den svenska asyl- och flyktingpolitiken ska präglas av humanitet, solidaritet och rättssäkerhet.

Du kan engagera dig i FARR eller i någon av våra medlemsgrupper. Besök farr.se för mer information.

Du behövs!

Sanna Vestin – Ordförande Michael Williams – Förste vice ordförande Frida Johansson Metso – Andre vice ordförande Lars Fagerström – Sekreterare Jenni Stavare – Kassör

E-post– info@farr.se Organisationsnr 88 26 01–54 66 Plusgiro 52 08 90–5 Bankgiro 206–3287 Telefonnummer 08-7100245

Posttidning B Returadress FARR Box 391 101 27 Stockholm