# 4 2015 by Artikel 14

#4/2015 PRIS 40 KR

Ensamkommande

Flyktingrörelsens tidning från farr – Flyktinggruppernas riksråd

Gränsen är nådd S

verige har nått gränsen. Några grupper fick inte tak över huvudet de första nätterna. Andra har hållits instängda i en mässhall och tvingats övernatta där – allt efter att myndigheterna bestämt att alla asylsökande skulle skrivas in i samma stad. Varför fick de inte åka vidare till sina släktingar och gå till närmaste migrationskontor för att registreras när de sovit ut, precis som asylsökande i Sverige har gjort i alla tider? Nej, Sverige har nått gränsen och då ska alla vara under uppsikt – även om det inte finns någon lag som tillåter det. Sverige har nått gränsen. Du som tog bussen i morse utan att se något kaos, du som inte har drabbats av en enda inställd match, du som inte har fått en pepparkaka mindre till adventskaffet, säg det till dem som har flytt bomber, överfall och fiender som är beredda att skära halsen av dem! Säg det till människor som sett kamraten drunkna under resan, som har klamrat sig fast under lastbilar, som har sovit ute i tio länder redan! Barnen är för många, socialsekreterarna går på knä och lärarna räcker inte till. Det är på riktigt; jag respekterar det. Jag bara undrar: Finns det inga lärare bland de asylsökande? Är inte flyktingar som alla andra: lärare, läkare, sjuksköterskor, byggare, städare, kockar, barnskötare? Nej, de ska inte vara det, för Sverige har nått

gränsen. De som inte är uppvuxna med ett pass i fickan, de ska inte nå Sveriges gräns i fortsättningen. Andra EU-länder ska ta över sa statsministern. Det var en felsägning, för de andra EU-länderna har också precis kommit på att de nått sina gränser. Det är Turkiet som ska ta hand om flyktingarna. Här i Sverige ska krigsflyktingar få ettåriga tillstånd. Det betyder att barn på flykt kommer att få gå i skola här bara för att utvisas när de fyllt 18 år. Föräldrar ska förbjudas att återförenas med sina barn. Ömmande omständigheter – glöm det. Ut med apatiska barn, krigsskadade och föräldralösa, för Sverige har nått gränsen. Har vi? Tänk om Sverige slutade upp med byråkratiska dumheter som att asylsökande inte får arbeta eller att var och en separat ska ansöka om vinterkläder! Tänk om alla frivilligkrafter hade tagits till vara, tänk om alla kommuner hade använt fantasin till att bygga nytt och skapa utrymme istället för att hitta argument för att komma undan. Några gjorde det och bevisade att det går. Den 24:e november var en svart dag. Efter ett sådant regeringsförslag med udden mot de svagaste är det svårt att ladda om. Men det är precis vad vi måste göra. Vi ingår också i Sverige. Vi har också en gräns. Låt oss visa regeringen var den går!

Artikel Artikel1414– –Första ordet

sanna vestin

Dina frågor Jag har anmält verkställighetshinder för en sjuk person som riskerar avlida vid flygresa till hemlandet, men Migrationsverket har avslagit anmälan om verkställighetshinder och menar att beslutet inte går att överklaga. Stämmer det? Det finns en risk att anförda medicinska verkställighetshinder endast bedöms enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen. Beslut enligt denna paragraf kan inte överklagas. Av 12 kap. 19 § tillsammans med 12 kap. 1 § samma lag följer dock att omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning kan utgöra verkställighetshinder. Beslut enligt 12 kap. 19 § kan överklagas. Överklaga därför beslutet, anför att beslutet borde ha prövats enligt 12 kap. 19 §, och begär att migrationsdomstolen återförvisar ärendet till Migrationsverket. Om domstolen fattar beslut i enlighet med yrkandet så kan utvisningen inte verkställas innan Migrationsverket även prövar ärendet enligt 12 kap. 19 §. Om Migrationsverket slutligen beslutar om avslag så kan du överklaga Migrationsverkets beslut. Observera att endast rena undantagssituationer, mycket svår eller livshotande sjukdom, belagd med tydliga läkarintyg, kan utgöra hinder för verkställighet. fridh advokatbyrå

Vad kan påverka tidsfristen för överföring enligt Dublinförordningen? Från att mottagande stat binds av sitt beslut (sin accept) att ta emot en asylsökande har överförande stat sex månader på sig att genomföra överföringen, se artikel 29.1 i Dublinförordningen (604/2013). Denna frist kan förlängas upp till 18 månader om sökanden inte själv arbetar för att överföringen ska kunna verkställas, se artikel 29.2. Om asylsökande överklagar beslutet om Dublinöverföring och ärendet om överföring inhiberas, det vill säga ”pausas” i väntan på beslut, så börjar tidsfristen om från noll när inhibitionen hävs, se artikel 29.1 samt även Migrationsöverdomstolens dom i målet MIG 2009:16. Det kan därmed finnas skäl att inte yrka på inhibition vid överklagan av beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Den som är osäker på när hens tidsfrist löper ut kan inhämta uppgift om detta från Migrationsverket. Migrationsverket har nämligen samma serviceskyldighet som övriga myndigheter, se 4 § förvaltningslagen. fridh advokatbyrå

För akuta frågor hänvisas till info@farr.se och Fridh Advokatbyrå på Facebook.

Artikel Artikel1414– – Dina frågor

Bakom nyheterna Marknadsplatsen i Darpaing flyktingläger i närheten av Sittwe, Burma. Rohingyas är en muslimsk minoritet från västra Burma, som har förtryckts i generationer. Regeringen erkänner dem inte som medborgare, utan ser dem som illegala invandrare från Bangladesh. Därför har de inga rättigheter och i nästan varje aspekt av deras liv finns begränsningar. Minst 200 000 rohingyas har flytt till grannlandet Bangladesh. 140 000 Rohingyas bor i Darpaing flyktingläger, där de överlever på internationellt bistånd. Tusentals har flytt till havs för att söka skydd i Malaysia eller Indonesien.

foto andreas st책hl

”De kanske är rädda, men vi är inte farliga” J

ag har bestämt att jag ska bo här för alltid, så jag tänker att Sverige är som mitt hem. Men ibland så händer någonting, berättar Haidar. Alla säger så här: ”Det är flyktingar som gjort det”. Även om man varit här i hundra år så säger de ändå: ”Det är en flykting som gjort det”. Alltså, även om du har svenskt uppehållstillstånd, det spelar ingen roll. Haidars berättelse väcker frågor kring vad tillhörighet och hem kan vara och visar hur komplexa och motsägelsefulla dessa frågor är. Jag har som forskare intervjuat 17 ensamkommande barn och ungdomar. De har alla kommit till ett Sverige där debatten om invandring, integration och ”svenskhet” ständigt är närvarande. Dessutom har studier visat att ensamkommande barn kringgärdas av motstridiga bilder om hur de är och antas vara. Antingen betonas deras utsatthet och sårbarhet eller så betonas deras handlingskraft. Samtidigt misstänkliggörs de och deras

status som barn och skyddsbehövande genom benämningar som ”skäggiga barn”. Hur är det att som flykting och barn komma till en sådan kontext och skapa sig ett liv där? – Det finns ingenstans man kan gå för att hitta svenska vänner och prata med dem, säger Mahdi som bor i ett mindre samhälle i norra Sverige.

ven de andra ungdomarna pratade på olika sätt om svårigheten att lära känna ungdomar som de kategoriserar som ”svenska”. Enligt Mahdi saknas platser för möten men när jag träffar Arash, som bor på samma ställe, visar det sig finnas en fritidsgård. Det är en potentiell mötesplats, men med osynliga – dock märkbara – gränslinjer som dras genom rummet. Arash och jag tar en promenad i samhället. Det är höst och mörkret har börjat falla. Han visar mig runt. Där ligger mataffä-

Allt fler barn utan föräldrar söker skydd i Sverige. De kommer till ett land med osynliga gränsdragningar som kan göra det svårt att få tillträde till samhället.

ren, kaféet, pizzerian, gatan som löper genom hela samhället, skolan och gymmet. Vi går in i huset där fritidsgården ligger. Det är ingen där, förutom vi och en anställd. Arash visar mig runt i lokalerna och pekar ut var de ”svenska” ungdomarna brukar vara och var han och hans kompisar, ”flyktingarna”, oftast är. Även om de rent fysiskt är nära varandra verkar det som att det dras skiljelinjer mellan ”vi” och ”dom” som reglerar rörelsemönstren för ungdomarna. ”De är inte så vana vid flyktingar här”, ”de kanske är rädda, men vi är inte farliga”. Ungdomarna jag pratat med säger att orsakerna till icke-mötena är blyghet, fördomar och rasism. Dessa förklaringar visar på en medvetenhet om hur de görs till den andre – som inte anses tillhöra – och förhåller sig till det. Gruppboendet, skolklassen och sociala medier blir viktiga platser att träffas och umgås med andra i samma situation. Även om de inte berättar sitt innersta

förstår de varandra i mångt och mycket. Gränsdragningarna är dock porösa, de kan överträdas och luckras upp. Samira berättar stolt om när hon blev vän med två ”svenska” tjejer hon har träffat i skolan. – Jag sa ”hej” hela tiden och till sist frågade jag dem ”jag vill ha kontakt med er, jag vill försöka träna svenska språket, jag vill vara er kompis”. Tjejerna svarade ja och nu umgås de, oftast över en fika. Samiras ihärdighet är imponerande, men samtidigt menar jag att det är viktigt att fråga sig hos vem ansvaret ligger för att upplösa gränserna mellan ”vi”, som anses tillhöra, och ”dom”, som utestängs. ulrika wernesjö fil.dr. i sociologi, postdoktor i socialt arbete linköpings universitet

Fotnot: Alla namn i texten är fingerade.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Jag heter Mohammad Ghorbani och bor i Degerfors J

ag kom till Sverige för tre år sen och efter två år kunde min mamma och mina fyra syskon också flytta hit. Pappa dog för nio, tio år sedan. Ibland tänker jag på det och blir ledsen. Lägenheten som vi bor i nu är fyra rum och kök. Vi går alla i skolan, mamma också, hon läser SFI. Jag har bott i Degerfors från första början. Jag fyllde 18 år i november. Jag kommer från Afghanistan, från en liten by som heter Pato. Men jag är född i Iran. Pappa ville att vi skulle åka tillbaka till Afghanistan eftersom han hade mark där. Men de släktingar som nu hade marken hotade honom. En dag försvann han. När

mamma inte gav sig utan gick till polisen hotade de henne och mig till livet. Så vi flydde tillbaka till Iran. Till en stad ett par timmar från Teheran som heter Qarchak. Utan papper hade vi inga rättigheter och var tvungna att hålla oss undan polisen. Vi kunde inte gå i skolan så jag började jobba på en fabrik med att sortera skrot när jag var tio år. Jag går i skolan nu och håller på att ta körkort. Nu har jag bara ett ämne kvar för att börja i gymnasiet. Det går jättebra! Men det var svårt innan min familj kom. Det var viktigt för mig, nu behöver jag inte oroa mig för dem längre, jag har dem framför ögonen och kan se att allt är bra.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Sedan fick jag höra deras röst och allt kändes lättare.

På fritiden tränar jag fotboll och umgås med mina kompisar. Jag har svenska kompisar också från laget men de bor i Karlskoga så vi träffas inte så ofta utanför träningarna. I Degerfors umgås jag mest med afghaner. Jag försöker säga att vi ska prata svenska med varandra, för att öva och så att de andra ska förstå och inte tro att vi pratar om något annat. Vi hade sparat pengar i tre år för att betala för resan hit och det var tufft och jobbigt att lämna min familj. Jag förstod inte, jag var ett barn. Min mamma sa ”du blir en man på resan och du får en framtid, där kan du plugga och bli någonting” och det gav mig ändå hopp och styrka. Jag var rädd under flykten. De sköt på oss vid gränsen till Iran. När vi skulle ta oss över vattnet mellan Turkiet och Grekland var jag också rädd. Vi var tolv personer i en liten gummibåt som var anpassad för sex och jag kunde inte simma. Och när vi gick ensamma på natten över gränsen mellan Serbien och Ungern, inte visste vart vi skulle, hur länge vi skulle gå och polisen dök upp och tog oss. Första gången jag kom till Sverige var till Malmö. Jag var rädd för polisen. Jag hade sett hur poliserna var i de andra länderna men jag fick hjälp av andra afghaner på tågstationen som lugnade mig. En man sa att han skulle hjälpa mig och sa”du behöver inte vara rädd, poliserna här är väldigt snälla. De skriker inte åt dig och slår dig inte”. Vi gick tillsammans till hans boende och personalen där skjutsade mig till Migrationsverket. Det var första gången som jag kände mig lugn. Den natten var den första natten på tio månader som jag inte tänkte på något. Dagen efter sa de att jag skulle flytta till en stad som hette Degerfors. Den kvällen var det första gången som jag såg snö. De boende och personalen på HVB-hemmet hälsade på mig. De kunde mitt namn. De visste att jag skulle komma. Efter en vecka fick jag börja skolan. Jag hade längtat efter det. Det var målet, att komma

till ett europeiskt land och gå i skolan. Jag vill utbilda mig och börja jobba, bli elektriker. Jag gillar jobb där man får använda kroppen, röra sig lite och inte bara sitta bakom datorn. Jag är intresserad av el, rädd för den också men nyfiken. Smugglarna tog våra telefoner så jag kunde inte kontakta någon. Jag hade inga nummer. Jag lärde känna en kompis här, hans syster bodde i Iran. Jag gav henne min gamla adress och bad henne gå dit och leta efter min familj. Hon gick till den lokala moskén och de tog henne direkt till min mamma som fick mitt telefonnummer. Det hade gått nästan ett år sedan jag lämnade Iran. Jag grät när jag hörde hennes röst. Jag var så orolig för dem, hur de levde, vad de gjorde och vad de åt. Sedan fick jag höra deras röst och allt kändes lättare. Jag fick beslutet efter fyra månader att jag fick stanna i Sverige.

är jag kom visste jag inte hur det var, kunde inte reglerna. Under mina intervjuer svarade jag så gott jag kunde. Sista månaden innan beslutet kunde jag inte sova och visste inte vad som skulle hända. När jag till sist fick beskedet blev jag så glad att jag kramade min gode man och handläggaren på Migrationsverket. Jag sjöng för dem hela dagen! Jag är väldigt nöjd med alla jag mött, handläggaren på Migrationsverket, min gode man, min advokat. Alla hjälpte mig. Och de hjälpte mig att få min familj till Sverige, det glömmer jag inte. Tryggheten jag fått här hade jag inte i andra länder. Inte i Afghanistan och inte i Iran. I Sverige har jag aldrig hört ”du är afghan och du måste härifrån”. I Iran blir afghaner ibland behandlade illa - en del skriker otrevliga saker. Det har jag aldrig hört här i Sverige. Här vill alla verkligen hjälpa till. De bryr sig. Det är de sakerna som gör att jag känner mig hemma här. Och att man får friheten att säga och tycka vad man vill.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

mohammad ghorbani

Kultur: Poesi karin råghall

europeiska värderingar ja tänk om det var bankerna som var på väg att kantra, nog hade det gått att lösa, då nog funnes krisplaner på sekunden nå, det var nu bara lite människoliv, lite bombdöd, lite sjönöd förvisso siffror men av ett mindre värde *** någon eldar upp sin människosyn i Munkedal, Onsala, Kånna, Arlöv – i oktober någon bränner ner den sista anständigheten i ett stängt hjärta minns ett hus här i Vårberg som inte tändes på där bodde barn från Afghanistan som spelade fotboll och kämpade med gymnasiematte och minnen från kriget och människofientliga grannar i flådiga villor grannar som använde illvilliga paragrafer i stället för tändvätska – boendet fick flytta min enda tanke i oktober är att bränna ner systemet