Change by Karin Brorson

nr ett

CHANGE “Life is its own journey, presupposes its own change and movement, and one tries to arrest them at one’s eternal peril.” - Laurens van der Post

Förändring

athrú

e r a i b m

менять

ändern

r e g n a h c

mabadiliko ya

改變

VÄLKOMMEN Hitta din förmåga och gör något med den Somliga springer fort, andra hoppar högt, någon annan är manad till att bli forskare och ytterligare någon annan med förmågan att tala människor tillrätta. Du som jag har en förmåga, en egenskap eller något annat som kännetecknar oss. Målet är att på något sätt kunna uttrycka oss själva i det vi gör, i det vi är. Själv hittade jag min förmåga och det där som kännetecknade mig redan i småskole åldern. Fantasifullt skrev jag berättelser och sagor om pennor som blev kära i suddgummin, skrev dikter som rimmade på dig och mig. Jag formade orden så lätt på papperet och jag värderade sällan min egen förmåga lika högt som jag värderade andras. Min förmåga att kunna uttrycka mig i skrift var inte alls lika viktig som deras. Nu när jag kommit en bit. Hittat mig själv litegrann, så undrar jag egentligen varför jag tänkte så. Vem bestämmer och kan döma om din förmåga är tillräcklig? När slutprojektet i trean blev aktuellt bestämde jag och Karin oss för att skriva en tidning, det var givet. Klart vi skulle göra något vi båda var bra på? En tidning med temat livsförändring. Skrifter hämtade direkt ur verkligheten. Vi vill framhäva sanningen när det känns som att världen mest av allt genomsyras av bitterhet och lögn. Så hur kan vi som människor

framhäva sanningen? Vi kan använda oss av våra förmågor. Framhäv sanningen med de förmågor du innehar. Så vi gör ett försök. Vi vill med våra ord och meningar försöka visa på just ärlighet. Så låt oss nu presentera tidningen Change, vi hoppas att du tycker att det är lika roligt att läsa den som vi tyckte det var att skriva den. Här är alltså slutresultatet av vårt projektarbete på Ingrid Segerstedts Gymnasium 2012, och med stolthet och en viss lättnad lämnar vi tidningen till sitt öde. Tack till alla de som pushat oss och gett oss konstruktiv kritik och komplimanger för vårt arbete. Tack till Lucas Gill som handlett oss genom hela processen. Tack till de som hjälpt oss med ideér och texter. Tack för stöd och omtanke kära medmänniskor. Så läs och njut, läs texter om människan, världen och kultur. Tack för oss från Redaktionen!

Ellinor Bergström ^ Redaktör

REDAKTIONEN Telefon: 0706-608674 E-post: change@gmail.com Postadress: 44275 Lycke Besöksadress: Södra Vägen 20 Chefsredaktör: Ellinor Bergström Ansvarig utgivare: Ellinor Bergström Ellinor Bergström

Karin Brorson

“Don’t count the days. Make the days count.”

“The Liberation of my life is what I need and what I want.”

Redigerare: Karin Brorson Bildansvarig: Karin Brorson

INNEHALLSFÖRTECKNIG: VÄRLDEN 06 08 09

Hur man förändrar världen på 102 minuter Tystnaden som kräver rösten som ljöd högt Spring för livet om du har det kärt

MÄNNISKA 12 En blandning av det goda i livet 14 Sanningen 16 Stämplad 18 Bortglömd för alltid

KULTUR 22 Nostalgitripp 23 Musiken som förändrade liv 24 Imorgon när kriget kom 26 Författarna bakom Jäddas 28 Smakprov ur: Jag är den du aldrig ser

VÄR

LDEN

HUR MAN FÖRÄNDRAR VÄRLDEN PA 102 MINUTER Världen är en trygg plats. Mitt hem är en trygg plats. Ingenting kommer att hända här. Dessa tankar pågick hos många människor i den så kallade ”västvärlden”. Men det var innan. Världen har förändrats sen dess. Våra hem har förändrats. Den här tisdagsmorgonen började som vanligt – som vilken dag som helst. Några hade precis börjat sitt jobb. En annan gick med skyndade steg mot skolan för att inte bli försenad. Samtidigt runt hörnet satt ett gäng och drack kaffe tillsammans på morgonkvisten. Men så hände det, det som förändrade deras, och samtidigt våra liv för alltid. Prick klockan 08:46 hände det som tog den här dagen – 11 september 2001 – till världshistorien; det första planet träffade World Trade Centers norra torn. 17 minuter senare träffades även det södra tornet av ett annat flygplan. I och med var världen förändrad… 102 minuter senare Det tog inte mer än 102 minuter för att världen skulle förändras. Båda tornen hade rasat och tagit med sig andra byggnader. Men egentligen var det inte själva objekten som var det viktigaste i den här händelsen. Utan det var att det hände överhuvudtaget. Rädslan över att vara ett offer. Att känna att sin trygga tillvaro har rasat samman tillsammans med allt annat runt omkring. Man kan inte längre säga: ”Det kommer aldrig hända här. Inte hemma.” Människor dog. Människor blev hjältar. Brandmän, poliser och ambulansmän som riskerade sina liv för att rädda andra. Mr. Harrington, som lyckades rädda ett antal människor under jorden i tunnelbanorna. Människor blev hjältar. Minnet av dem kommer alltid finnas kvar.

10 år senare Det har nu gått tio år sedan attacken. Det påverkade inte endast människorna som dog och kämpade för sina och andras liv. Utan hela världen. Det har gått tio år med krig, ekonomiska kriser och lidande. Men världen börjar suggestivt gå vidare. Konspirationsteorierna har inte lika mycket utrymme i media. Folk har tröttnat. Ground Zero bebyggs för fullt med fyra nya skyskrapor med namnen; ettan, tvåan, trea och fyran. Platserna där World Trade Center stod kommer det att byggas två vattenområden. Precis bredvid byggplatsen finns det en lokal för att minnas händelsen. Man kan köpa souvenirer och titta bilder på hur det såg ut innan. Ett minne Världen är förändrad. Tryggheten är borta. Men då som nu. Folk sitter och arbetar på sina kontor. Några dricker kaffe med varandra. Precis bredvid Ground Zero står några flickor och skrattar. Allt förändrades. Men gick tillslut vidare. Men minnet kommer alltid finnas där. Minnet av en familjemedlem som dog. Minnet av skriken. Minnet av hur ens liv rasade samman. Minnet av rädslan.

Karin Brorson

Foto: Victoria Brikho

”New York, New York, so good they named you twice the city that never sleeps do you believe your eyes? And by this act of war

The Big Apple is eaten to the core And two tall towers Crumble to the floor And Manhattan isn’t there It’s there no more”

- Danny Jones ”Silence in the city”

Tystnaden kväver rösten som förut ljöd högt

Foto: RNW

Han hade något att säga, sa det som behövdes sägas och inte det som man ville höra. Sa ord som hade mening och han ville komma någonstans med det han sa. Nu har den rösten tystnat, talar inte längre högt om rättigheter och demokrati. Plågas och pinas i ett klaustrofobiskt utrymme med galler kring om. Rättigheterna försvann i tomma intet. Vart tog demokratin vägen? Vem har makt så stor att begära och frånta en annan medmänniskas frihet och mänsklighet? Vart tog den där vackra ödmjukheten vägen? Vi svenskar rättfärdigar allt för ofta oss själva och vår hängivenhet till demokratin. Vi är de som står upp för demokrati, står upp för yttrandefrihetens stora makt. Vi kämpar hela tiden framåt för andra och är så otroligt osjälviska som människor. Men Sverige och svenskarna har misslyckats. Vi har haft tystnaden som våran allra bästa vän. Hur kan vi stå ut med oss själva? Medan vi sitter hemma i vår fina vita Ikeasoffa, en godisskål fylld till brädden i knät och ett glas onyttig Coca-Cola på glasbordet framför oss och med Fångarna på fortet som spelas lite väl högt på den nya HD TV:n. Samtidigt som vi inte ens skänkt en tanke på den som i demokratins tystnad sitter tillfångatagen med händer bakbundna och med plågoandarna som hemsöker hans gallerförsedda rum på nätterna. Vi har låtit honom sitta där. Dawit Isaak. 10 år har han suttit och vi, vi medmänniskor. Vi har inte gjort något. Vissa kämpar febrilt

för att en oskyldig Dawit Isaak skall få de rättigheterna han har rätt till. Han har inte ens fått en förklaring, hans mål har inte prövats i Eritreanska myndigheter. Det finns organisationer som verkligen försöker, men du och jag. Vi sitter bara här och gör ingenting. Varför gör vi inte något då? För att vi inte pratar om det, för att det inte får pratas om. För att det är Myndigheterna i Eritreas mål, för om man inte pratar om det kommer det tillslut att glömmas bort. Dawit Isaak, har dubbla medborgarskap. Både eritreanskt och svenskt. Gör det att det är okej att glömma bort honom? För sanningen är att han inte är en fri man, han är sargad och tilltyglad men framför allt tillfångatagen i sitt eget hemland. Folk hoppas fortfarande men vad gör det? Förhoppningar och önskningar är inget emot den konkreta handlingen. 2009 började en konkret handling. Då började tidningar göra stora namninsamlingar. Kampanjen frige Dawit Isaak startades. Var med och kämpa i kampen om frihet. Om vi kämpar alla tillsammans, så kanske något händer. Låt inte tystanden vara din bästa vän. Bara för att en röst tystnat, tala då högre. Bara för att en röst tystnat när det kommer till frihet och demokrati, visa då ännu mer att du står för människans frihet och att deras röst skall ljuda högt.

Ellinor Bergström

Spring för livet om det är dig kärt

Massakern på Utöya

Spring för livet om det är dig kärt. Spring tills benen inte bär dig. Spring igenom regnet av pistolskott, terror och hat. Spring förbi rädsla, knäppta händer som ber för sitt liv. Spring förbi död och liv. Spring för livet om du ännu inte blivit offer för hatet. Göm dig bakom stenar och berg, i hus och tält, i vatten och på land. Spring tills hjärtat slår hårt i bröstkorgen. Spring tills han är ur sikte. Se dig inte om. Skräcken kanske faller över dig. Men sluta inte springa. Kämpa för att överleva. Kämpa för ditt liv. Snart kommer du träffa din familj igen, omfamnas i deras villkorslösa kärlek. Hans hat är inte riktat till dig. Hans förbittring och ilska har hamnat så fel. Du, likt många andra var bara i vägen för hans terror. Så fortsätt springa. Ropen på hjälp ljuder högt över ön. Livlösa kroppar i vattnet flyter. Ofullbordad ungdom. De bad för sina liv, bad om nåd. Han skonade dem inte, sköt med hagelgevär och pistol. Svärtan och ondskan som finns i hans hjärta har nu nått hans ögon. Han visar ingen nåd min vän. Så spring. Din sommarlycka förvandlades snabbt till din värsta mardröm. Stanna inte upp, jag vet ju att du har ditt liv så kärt. Fall inte offer för hans ondska. Hans trångsynthet och illvilja fyller luften kring ön. Den där ön, den blir aldrig som den en gång var. Den är krigsdrabbad nu. En plats för terror. En plats för hat. Ön i den norska skärgården. Där ni hade läger. Där ni samlats för att lära, för att uppeleva och för att ni har en framtidstro på människan och era gemensamma åsikter. Hörde du när hans finger tryckte på avtryckaren? Skrik. Död. Du gömmer dig nu. Vågar knappt andas. Vid strandkanten, under trädverket på en gran. Högra handen för munnen för att han inte skall höra dina andetag när och om han närmar sig den gran du gömmer dig vid.

Helt stilla, han får inte se eller höra. Ser dig långsamt kring för att leta efter en flyktväg. Sånt här händer bara på film. Det är inte på riktigt det här. Fortfarande med handen över munnen i rädsla blundar du snabbt i önskan om att vakna upp ur mardrömmen. Allt är ju bara på låtsas. När du öppnar ögonen igen är du kvar vid granen och med dess grenverk som ligger tungt över din kropp. Det var ingen mardröm. Du är kvar i verkligheten. Du kvar i nuet. Om han närmar sig skall du springa tills benen inte bär dig mer. Men du har redan bestämt dig. Du skall leva, du skall inte dö idag. Tänker inte dö idag. Din beslutsamhet räddar livet på dig. Viljan att leva och inte falla offer gör att du står här idag. Du var fullt övertygad att du inte skulle dö den dagen. Det var sommarlovet 2011. Det var den 22:e Juli. Nu efteråt kallas den händelsen ”Massakern på Utöya”. Just då, mitt i stundens hetta, då var det bara en mardröm och inget annat. Du var med den dagen. Du var en av dem som sprang, en av dem som gömde sig. Du var en av dem som såg svärtan i hans ögon när du tittade över axeln medan du sprang. Du var en av dem som överlevde. Du är en av dem som lever. Men det fanns andra som dog den dagen. Det finns ungdomar och vuxna som ovärdigt fick dö i utbyte av en mans hat. Dina ord kan inte forma hans namn. Det gör alldeles för ont. För på grund av honom har du förlorat din oskuldsfullhet, du har förlorat dina vänner. Du kan aldrig bli den samme igen. Det var den dagen som inget blev som det en gång var. Den dagen då du sprang. Sprang för att livet var dig kärt. Den dagen sprang du genom regnet av pistolskott, terror och hat. Ellinor Bergström

MÄNN

ISKA

bortglömd

Foto: Okänd

Alzheimers så mycket mera än glömska och lite virrighet. Det är inte som många tror, ett för tidigt åldrande. Det är en sjukdom med många symptom men framförallt många lidanden inräknade. Vi kan långsamt se en drabbad individ bara sakta sippra bort. Det låter så tragiskt tycker jag. Livet behöver inte bli fokuserat kring tiden du har kvar att leva utan hellre den tiden, den faktiskt långa tiden du redan levt. Det är det som är framför oss som vi kan se fram emot, ung som gammal. Drabbad eller icke. För vi skall ju ta vara på det vi har just nu. Det har vi ju faktiskt hört förut eller hur? En människa är under hela sitt liv en människa och inget annat och själva människovärdet förändras ju inte när denna insjuknar eller liknande. Jag menar, vi är människor tills dess att vi dör. Så simpelt är det. Jag har faktiskt praktiserat under högstadiet, på en demensavdelning

på Kungälvs sjukhus där det både fanns insjuknade i Alzheimers och sådana som låg inne för stroke eller liknande (som påverkar hjärnan överlag fungerande process). Både sådana som varit inlagda länge och under en betydligt kortare period. Under arbetets gång, kände jag mig illa till mods, blev ledsen, kände hur deras öden påverkade mig på så sätt att jag kände mig så sårbar helt plötsligt. Att dessa människors öden faktiskt faktiskt låg i vårdarnas händer. Det var vad sjuksköterskorna gjorde och hur dem behandlade sina patienter som gjorde mest intryck på mig. Vissa gick snabbt förbi med irritation i rösten och pratade med en ton som om det vore något de bara tog hand om ett paket mellanmjölk, som om att det gjordes bara för att göras. Det fanns ingen glädje eller ren omsorg i deras handlande mot patienterna. Medan andra gjorde tvärt om, klappade på kinden, talade pedagogiskt och mycket mjukt till de människor som inte alls valt att hamna där dem faktiskt hamnat.

föralltid Många av patienterna såg sig själva som en otrolig börda för personalen på sjukhuset. Bad om ursäkt och kände framförallt mycket skam för det dem gjorde eller inte kunde göra. Var människa skall behandlas efter sina mänskliga behov. Kärlek, värme och förståelse. Jag tycker att dessa skall eftersträvas i alla omständigheter och situationer. Jag ser det som en utvecklande fras i samarbetet mellan människor och människor. För ett mer medmänskligt samhälle kan göra att faktiskt alla kan känna sig tryggare, i alla vårdsammanhang. Jag säger inte att vi skall skänka fred till samhället med lite medmänsklighet, men jag tror starkt på att om vi gör förändring i det lilla syns det tillslut i det stora sammanhanget också i slutändan.

Jag var rädd att bli sjuk och glömsk, frånvarande och borta. Rädd för döden, det som skulle komma efteråt. Eller det som inte kommer efteråt. Man kan tolka det hur man vill. Har fortfarande kvar den där rädslan, ångesten och oron faktiskt. Det låter barnsligt jag vet det, men det är så det är. Men en av mina största rädslor är faktiskt nu att glömma, att vara en av dem 26600 i världen som blir drabbad av sjukdomen som äter upp mitt minne. Jag vill inte vara dem som man inte kan besöka pågrund av förvirring och ren fysiskt utmattning. Jag vill inte vara dem som dör med ingen alls förmåga att klara av att uträtta behov och fysiskt förflyttning. Jag vill ju leva, leva och uppleva mina barnbarn. Vill inte dö av glömska, dö I glömska. Vill bli ihågkommen ju. Ja, det skrämmer mig faktiskt. Hela dö och leva alltid varit grejen.

Hur skall det fungera detta då, om vi nu tänker konkret på Alzheimers patienter och deras faktiskt högsta strävan. “Som liten har jag Det är inte rädd för döden, men framförallt att bli av med Men nu det slutgiltiga. att bli gammal..” sjukdomen eller Är Alzheimers psykiska att bli plötsligt hälsa eller ohälsa – det är helade, utan det är att varje dag njuta av frågan... Jag tror att Alzheimers är psykiskt livet på så sätt att man förhoppningsvis ohälsa, där man ser så måna konkreta och kommer ihåg det även under morgondagen. tydliga svar. Det sker ju något rent direkt En önskan av att vilja leva så länge så med ditt sinne och minne. Synapserna möjligt trots motgångar och sjukdomen i hjärnan dör och sakta försvinner ditt som faktiskt sätter stopp för mycket de medvetande in i något som vi inte riktigt kan kanske vill uppleva. Det är inte bara så förklara. Men allt pekar på att det är något att närminnet sakta tryter bort utan det som händer med sinnet och kroppen, Man är också långtidsminnet (detta brukar ofta tycker sig inte veta så mycket om sjukdomen demensdrabbade ha kvar medan närminnet trots otaliga års forskning. Men ändå är man tryter). Att glömma saker som faktiskt osäker på hur och vad det är som påverkar varit viktiga för en en gång i tiden. Att sjukdomen. Jag tror att sjukdomen med alla bara faktiskt medvetet kan se hur just det dessa lidanden är en viktig sak att prata om, minnet sakta trillar bort från hjärnan. Jag men framförallt skaffa sig förståelse för. Vi vet inte, men det skrämmer mig så otroligt. har egentligen inte så många svar när det Som liten har jag alltid varit rädd för döden, gäller den här sjukdomen, men allt jag vet är men framförallt att bli gammal. Drömde att den påverkar dig som människa, hela din mardrömmar och hade riktigt svårt med det personlighet och mycket av det fysiska. att acceptera faktumet att jag SKULLE BLI GAMMAL! Ellinor Bergström

EN BLANDNING AV Foto: Jenny Gustafsson

Jenny Gustafsson är en sådan kvinna man bara vid första åsynen av, förstår att det hon kommer berätta är spännande och fullständigt annorlunda. Hon är en kvinna som utstrålar självständighet och attityd i stora doser samtidigt som hon är sådär kramgo och omtänksam. En blandning av livets goda. När jag möter henne ler hon stort och hennes markanta ögon är pigga och uppmärksamma. Vi sätter oss ner på hennes soffa och kring oss strövar hennes lite ”bastanta” katt. Den är verkligen jättestor och jag fnittrar lätt när jag ser den. Aldrig i mitt liv har jag sett en så stor och överviktig katt. Hon säger att de är själsfränder hon och katten, de har kanske olika egenskaper och utstrålning men mat, det gillar de båda två. Jag mötte Jenny på en snabbmatsrestaurang första gången, då skulle hon och min vän Rebecka luncha tillsammans och jag blev erbjuden att följa med. Jag blev stört förvånad och för att inte nämna glad när jag såg henne. Hon hade ett sådant där sprudlande sätt som ingen kan ta miste om. Men vad fångade min blick när jag såg denna kvinna då? Jo, hennes tydligt rosa tatuerade ögonbryn och hennes oh så kurviga kropp. Hon hade en sådan där härlig energi. Starka åsikter och hon började prata på och orden kom så lätt för henne.

Det var skönt. Sådana människor är lätta att ha att göra med. Hennes utstrålning tog mig verkligen med storm. Vi pratade om allt och ingenting den dagen på snabbmatsrestaurangen och Jenny träffade jag på titt som tätt efter det. Hennes lägenhet är öppen och ljus och just idag skiner solen. Hösten har visat sig från sin bästa sida hittills och regnet och allt det där gråa känns just nu så långt bort. Såhär skall det vara. Alltid. Höstlöven ligger ömsom strödda på marken och ömsom hoppfullt kvarsittande på träden. Vi finner oss tillrätta med varsin kopp kaffe i soffan och det vänstra armstödet är sönderslitet efter kattens vassa klor. Jenny vet varför jag är här, varför jag just valt att intervjua henne. Varför jag finner det som hon gör så intressant. De gånger vi träffats pratar vi om just det. Men vad är det hon gör då undrar säkert du? Hon är Burlesque dansare. Dansar och fixar event på en klubb som heter ”Tip the velvet”. Burlesque är ett uppträdande i kläder som härstammar från 1800-talet då det fick en början i Italien och Frankrike. Uppträdandena är sannerligen kvinnliga och visar på former och kurvor. Kläder som åtsittande korsetter, strumpeband och långa klänningar med svall som man nog aldrig sett förut. Det är hattar och smink, sminkningar som är intensiva och medvetna. Tydligt rosa, lösögonfransar, puder

DET GODA I LIVET

Jenny kallar sig preformer och entertainer och når upp till dem titlarna med bravur, Swedish-Siren är hennes stage-name och hon brinner verkligen för sitt intresse och lever ut det helt och fullt. Hon älskar allt som har med Burlesquen. ”Jag lever för detta, det är precis det här som gör mig till den jag är. Alla kläder och danser, och framförallt alla människorna som uppskattar det jag och mina vänner gör är det som får, i alla fall mig fortsätta” Säger Jenny och ler stort. Hon berättar vidare för mig att det handlar just om att alla ideal och förutsatta givna meningar om hur man skall vara och göra skall förstöras. Jenny är uppskattad runt omkring i hela världen och har fans från norr till syd. Öst till väst. Hon har rest kring mycket just med Burlesque-grejen och i pressen står så många lovord om henne att hon nästan blir generad säger hon. Detta läser vi i en av tidningarna som skrivit om henne och hennes uppträdanden. ”Swedish Siren is known to have curves that could kill and an attitude that says fuck off to all the stereotypes and plastic female ideals. Her stage expression is based on playing with and challengeing the norms and taboos of todays society.” ”Det är ju precis vad detta handlar om” skrattar hon högt när hon visar mig sin hemsida där alla dessa lovord ligger tryckta. Det finns en handfull likadana lovord och ros och hon säger att hon är så stolt över vad hon har åstadkommit hittills. På hemsidan står det allt mellan hur hennes upptädanden är uppbyggda och ungefär vad de handlar om till när nästa event äger rum. Det är mångtals

Burlesque

bilder på ”The Swedish Siren- a rebel with corset”. De är vågade kläder som sannerligen framhäver den kvinnliga kroppen till det allra yttersta. ”Allt började egentligen när jag nästan lekte mig fram i djungeln av fetischer och likande uppträdanden hette. Jag började med showandet inom latex men när jag fann burlequen var jag fast. Jag hade hittat mitt kall. Jag tar inspiration från kabaréer och cirkusuppträdanden, riktiga girl-power grejer. Allt detta med inslag av feminismen och underhållning. Det är vad jag har gjort till mitt. I ett preformace kommer jag in till Svenska nationalsången och är klädd i korsett med de åh så svenska färgerna gult och blått. Detta är faktiskt min signatur akt och är den mest uppskattade. Här dansar och berättar jag om det ”Svenska idealet” och vad man får och inte får göra som äkta svensk. Det är en väldigt underhållande akt som många verkligen älskar! Det finns dock dem som ser den som nationalistisk och kanske lite over the edge. Men jag älskar den! Samtalet fortsätter och hon fyller på min kaffekopp. Hon berättar om hennes flickvän som hon träffade för ett par år sedan som hon älskar villkorslöst. ”Kärlek är aldrig enkelt, det har aldrig varit det heller. Det är inte meningen att det skall vara enkelt, det skall kännas. Det skall brinna. Det skall vara som en berg-och-dalbana, uppgångar och nedgångar. Det skall vara att du aldrig vill stiga av. Det skall vara intensivt och farligt, härligt och så betagande” Som sagt hennes ord kommer så lätt. Hon vet precis vad hon vill. Hon har hittat sig själv sedan länge. Hon vet var hon står och var vart hon vill komma. Hon vet hur hon skall ta sig dit också. Det är härligt med sådana människor. Det är så befriande. Jag önskar ibland att jag också var sån. Vågade släppa kontrollen och ge mig ut bland allt an-

Fortsättning nästa sida

och läppar som putar. Det här är dock bara halva showen. Hela grejen handlar om att tänja på gränserna, gå emot idealen som redan finns och egentligen förlöjliga situationer och givna ideal. Många som hör ordet Burlesque tror säkert att det liknar strippande och att dansa för pengar men detta är verkligen inte det. Verkligen inte. Motsatsen snarare. Det handlar om att göra något nytt med det man redan har. Man dansar och uppträder utifrån ett kvinnligt perspektiv och showar med en tvist. Med teatraliska, komiska, satiriska uttryck blir själva dansandet och showen alltid extraordinär, glitter glamour och en stor dos underhållning är vad som väntar dig

nat farligt och uppseendeväckande som världen erbjuder. Jag önskar många gånger att jag vågat ta steget ut. Jag önskar att jag kunde veta precis vad jag vill, vad jag vill göra. Att jag hade den otroliga drivkraften. Drivkraften som Jenny, ”The Swedish siren” har. Jag kan inte låta bli att bli inspirerad och tagen av allt hon säger. För allt hon säger är så sant. Hon berättar att hon ibland leder vissa workshops, där det viktigaste man fokuserar på självförtroendet, självkännedom och kärleken till sig själv. Utifrån det lär hon ut dansen, just med allt det nämnt ovan som stora grundstenar i sitt föredrag kombinerat med burlesqueprova-på aktiviteter. Hon tycker att det handlar så mycket om vilka vi skall vara och hur vi skall göra saker nuförtiden mer än vad som verkligen finns där sedan innan. Vilka vi verkligen är är det viktigaste. Och hon vill hjälpa framförallt kvinnor och tjejer att se på sig själva med kärlek istället för med hat. Det är det Burlesquen gör. Det är inte smala tunna och osäkra tjejer som står där uppe och dansar och showar. Det är kvinnor i alla åldrar som har kommit förbi idealen som är satta i dagens samhälle. Det är dem starka och modiga kvinnorna som står där och dem, dem har självsäkerheten som sin allra bästa vän. Jag kan inte annat än hålla med, det är så sant det hon säger. Fler utbildningar och föredrag om självkänsla och självkärlek. Jag har ju hört det så många gånger förut. Allt vad ideal och strävanden handlar om. Men med Jennys ord känns det så självklart och att hon faktiskt lär ut detta är fantastiskt. Vi behöver fler starka kvinnor som Jenny Gustafsson. Hon är trettio men har redan uppnått så mycket. Med sin starka vilja och med ett jävlar-anamma. Hon har en sådant härligt sätt och utstrålning att jag bara vill lära känna henne mer. Prata mer och förstå, vill höra allt. Hon har nog den effekten på folk tror jag. Är nog sådan som person som gör folk intresserade av allt vad Jenny Gustafsson heter. Allt vad ”The Swedish Siren” står för och är. Hon är den hon är och hon är som sagt en blandning av livets goda. Ellinor Bergström

SANN Vi lever i en värld som alltid önskar uppnå perfektion. Vi har byggt upp ett samhälle som tragiskt nog kretsar kring hur vi borde vara, och kanske inte lika mycket om vilka vi är längre. Vi placerar i synnerhet alla människor i olika fack och sätter gärna epiteter eller attributer på dem. Det finns; ”de som skär sig”, ”homofolket”, ”dem från ett annat land”, ”främlingarna som inte vill finnas eller synas”,”hon/han som slutat äta och är sådär läskigt smal” eller ”den tysta som vi aldrig hört tala”. Det finns så många fler, ack så många. Jag skulle kunna hålla på en halv evighet till... Vi kallar dem, ‘dem andra’. Dem där som inte riktigt passar in. Vad är det för fel på oss? Varför är vi så trångsynta, varför låter vi inte bara var enskild individ få sin beskärda del utav kakan? Varför låter vi inte bara var individ få ta del utav världen och dess vackra uppenbarelse. Vilka är vi, deras medmänniskor, som över huvud taget vågar ta ifrån dem det som de har fullständig rätt till? Deras plats på jorden är deras och ingen annans. Vi har ingen rätt att ta den ifrån dem. Ändå gör vi det varje dag. Hela tiden skadas en annan, av ditt och mitt uppförande och frånstötande av det ”onormala”, vi blir skärrade när vi upplever att något går emot våra svenska seder och våra dessvärre så ofta inrutade liv. Du och jag har ingen rätt att tycka till om vad eller hur en av våra medmänniskor vill te sig eller hur dem vara.

INGEN Foto: Okänd

I varje klass finns det de som har tystnaden som sin bäste vän, som aldrig vill yttra sig, för dem är livrädda för vad andra skall säga. Det värsta de vet är att stå framför en klass, sin egen klass och redovisa. Det värsta dem vet är att känna hur alla blickar likt något magnetiskt dras till dem.

värld gick ut med sin läggning. Aldrig förut hade någon meddelat detta budskap till svenskarna på det särdeles sättet han gjorde. Exemplen är många men de enskilda upplevelserna är fler.

Folk gör sitt bästa för att passa in, lever kanske i en lögn och strävar efter andras tycke Vi utsätter vår “Du och jag har ingen rätt att och gör sitt bästa för nästa, för ord och placera dem i fack, kalla dem att övertyga andra och blickar, för tystnad och viskningar för nedsättande ord. Just bara sig själva om vilka dem bakom deras ryggar. andra sjunker in i för det faktum att de skiljer sigär, ensamhet och utanförskap från mängden.”. som om att de är menade Hur kan vi? Vi alla att leva det livet. är lika olika men ändå. Du och jag Men ingen är menad att leva ett liv i har ingen rätt att placera dem i fack, kalla utanförskap och rädsla för vad en annan kan dem för nedsättande ord. Just bara för det tycka och tänka om dem. Det kanske låter faktum att de skiljer sig från mängden. mer som något vi skulle vilja leva i, likt en De gör något eller är något som många av dröm. oss aldrig skulle ha modet att göra. Men jag tror det går. Det handlar inte om att älska alla och en var, det handlar om att Exempelvis, de som i tidig ålder går ut med sin homosexualitet. acceptera var individ och inte utsätta ‘de andra’ för utanförskapet eldar, hur kan vi låta ibland oss själva och andra brinna inne? Vi kan ta allas våran Göteborgare Anton Hysén som nu efter många år i fotbollens Ellinor Bergström

stämplad Foto: Josefine Björklund

Jag var tolv år första gången. Jag anmärker det ofta, att jag var just tolv år första gången. Som om det skulle göra det mer eller mindre jobbigt, att jag var just tolv år. Jag var i alla fall tolv år och det förstörde mitt liv. Jag minns inte riktigt dagarna före och efter, jag bara minns förändringen. Jag minns hur allting förändrades på några sekunder. Hur jag såg på människor, på världen och allra mest hur jag såg på mig själv. På några sekunder så blev jag en helt annan person, på några sekunder så försvann alla spår av naivitet i mitt liv. På några sekunder var det över. Jag var tolv år när jag blev våldtagen första gången. Tiden som följde var brutalt smärtsam, både psykiskt och fysiskt. Det tog ett tag innan jag på riktigt förstod exakt vad som hade hänt.

Det tog ännu längre tid att övertala mig själv om att det var fel, att det var ett brott det han hade gjort mot mig. Jag har ännu inte lyckats greppa vad andra försöker intala mig. Att det inte är mitt fel. Att jag inte ska känna mig skyldig. Att det han gjorde inte var efter någon slags uppmuntran. För det var exakt så det kändes. Som om det var mitt fel, som om vad som hände bara kunde ledas tillbaka till mina fel och brister. Jag var tolv år och jag kände mig slampig, smutsig, äcklig och… Fel. Jag kände mig fel, hela tiden, och det var en fruktansvärd känsla. Ingenting jag gjorde var bra eller rätt eller ens okej. Varför skulle någon tycka om mig eller någonsin acceptera mig för den jag var? För jag var ju ingenting av värde, jag var bara händelsen, bara brottet, bara det där offret. Det enda jag bestod av var känslan av hans händer överallt och

sedan den där skarpa smärtan. Den där smärtan som ilade från ljumskarna och upp i magen. Den där smärtan som efteråt pulserade mellan mina ben, som en påminnelse, ett exemplariskt exempel på vad som just hade hänt. Jag nämnde det inte för jag skämdes så fruktansvärt mycket. Jag minns inte hur jag tog mig hem, jag minns inte hur jag lyckades gömma mina blodiga kläder, jag minns inte hur jag höll mig själv samman. Jag minns bara att jag lovade mig själv att aldrig någonsin berätta för någon om vad som hade hänt. Jag skulle förtränga det och leva vidare och aldrig tänka på det igen.

varenda en i min klass. Jag minns hur polisen kom dit och spärrade av toaletterna. Jag minns hur flera i klassen undrade vad som hade hänt och jag minns hur de gjorde sig lustiga på min bekostnad. Polisen gjorde noggranna undersökningar, men det var för sent. Städerskorna hade redan städat toaletten. Det hade gått flera dagar, det var för sent, det var lönlöst. Så jag led mig igenom den sista månaden i skolan. Och när jag kom tillbaka på hösten så var allting förändrat. Mina vänner var inte mina vänner längre. Ingen brydde sig om att fråga hur jag mådde. Människor gick omvägar runt mig, och jag förstod inte varför. De visste inte. De kunde väl möjligen inte veta om det som hänt? Eller syntes det? Stod det slösaktig hora i pannan på mig? Hade min tröja ett tryck där det stod våldtäktsoffer?

Men det hände igen. Och igen och igen och igen. Sjunde gången han våldtog mig var på en skoltoalett. Han tryckte in mig på toaletten, tryckte upp en pistol mot min tinning Jag var tolv år första gången det hände, föroch viskade saker i mitt öra som gjorde mig sta gången han våldtog mig, första gången darrig. Men jag sa inte emot. Jag lät honom våldta mig. Jag skrek inte, jag slog inte tillba- han slet min värld i bitar och lämnade mig att dö. Men det var först i ettan på gymnasiet ka. Jag bara stod där, upptryckt mot väggen allting förändmed en pistolmynDet var ning mot huvudet ”Men det hände igen. Och igen och igen rades. polisanmälan, och hans hand och igen.” mina föräldrars hårt om min hals. plötsliga vetSen minns jag inte skap och vännerna som ryggade tillbaka. Det mer. Jag minns att jag blev hittad efteråt. Jag var vad som förändrade mitt liv. minns inte att han gick därifrån, jag minns inte hur det kändes, jag minns bara att nåOm man ljuger tillräckligt ofta så börjar man gon knackade på dörren och jag låste upp. tro på sig själv. Säger man att det är okej, Jag satt på golvet med jeansen nerdragna till att det inte var en riktig våldtäkt, att det inte knäna och söndersliten tröja. Min dåvarande var så illa egentligen… Ja, då börjar man tro bästa vän hittade mig. Hon höll om mig, hon på det till slut. Uppvaknandet man får när grät, hon tog hand om mig. hela världen plötsligt ser på en sådär som Efter mycket övertalande lät jag henne berätta för lärarna. Hon och några till som jag stod väldigt nära då satt runt mig som hökar. Jag bara grät. Jag grät oavbrutet i flera dagar. Jag vägrade möta någons blick och jag vägrade prata om det. Men till slut orkade jag inte argumentera emot, så dem gick till läraren. Sedan drog cirkusen igång. Dem pratade med rektorn, polisanmälde händelsen och värst av allt… Dem ringde mina föräldrar. Jag har aldrig mått så dåligt och varit så rädd som när skolsköterskan uttalade orden. ”Er dotter blev våldtagen på skoltoaletten” Mina föräldrar bröt ihop, dem drog med mig hem, polisen kom och hämtade mig, jag blev polisförhörd och dagarna som följde var jag ett vrak i skolan. Minns hur jag ville mörda

man själv sett på sig själv, det är brutalt. Nu var det inte bara mina blickar, utan även alla andras. De där medlidande, dömande ögonen som aldrig släppte en med blicken. Viskandet bakom ryggen var dock värst. De sa allt det där jag tänkte. Att det var mitt fel, att jag var äcklig, värdelös och pinsam. De såg mig som en uppmärksamhetskåt hora och det var precis så jag kände mig också. Jag var fel och allt i mitt liv smittades av min blotta existens. Det går inte att beskriva hur mycket jag faktiskt skäms, hur pinsamt det här är eller hur fruktansvärt svårt det är att prata om. Jag är knappt mänsklig, jag är bara en stämpel, en personifiering av ordet våldtäkt.

Josefine Björklund

kul

TUR

NOSTALGITRIPP Gladiatorerna. Det var då vi satt hela familjen framför tv:n, i den nya soffan. Vi hade beställt pizza tillfället i ära och jag mådde bra. Var ett lyckligt barn. Skrattade och log sådär som bara jag kunde. Pappa säger som vanligt med ironi i rösten. ”Spiller ni i soffan får ni sitta i badkaret och äta framöver” Fnitter följde från storasyster och mig, som så många gånger förut. Samma pappa, samma ord. Det hotet verkställdes aldrig, hur mycket vi än spillde. Vi var nog ganska glada för det ändå. Att äta i badkaret kändes inte så lockande och trevligt.

Ellinor Bergström

Foto: TV4

Jag åt godis som att det var den sista dagen i mitt liv den kvällen och sockret lekte på tungan. Vi hejade högt på Atlas och Zeke, Elektra och Star. Det var lycka på högsta nivå. Mammas häftiga inandningar när deltagarna blev nerdragna av Gladiatorerna från klätterväggen. Hennes kärleksfulla tjat om att vi kanske skulle spara lite godis till imorgon också, det var ju trots allt bara fredag. Sedan pappas kommentarer om klätterväggen. Storasysters roade och misstänksamma min när pappa sa att ”Jag skulle kunna fixa det där lätt som en plätt”. Hon var stor nog att förstå att han inte kunde göra vad som helst i hela världen. Medan jag såg med stora ögon på pappa och visste i hjärtat att om superman kunde, så kunde pappa med. Pappa var Ellinors hjälte. Pappa var Superman.

Nu sitter jag här igen, åtta år senare på en helt ny adress och med helt ”ny” familj och ser på samma program. Känslan kom över mig som inget annat. Det var samma fast helt annorlunda. Det är ofta så. Livet menar jag. Ny familj tänker ni? Njä, men delar av en ny familj. Andra familjekonstellationer, bonusbröder hit och nya adresser dit. Pappa och mamma skiljde när jag var 11. Inga fler kvällar framför Gladiatorerna, ingen hel familj. Inget blev likadant igen. Men jag tror inte det behöver bli likadant igen. Jag tror det är viktigt att vi nöjer oss med det vi har och ser skönheten i var tid. Just nu vet jag att det inte skulle kunna ha blivit bättre. Tänk hur det kan gå egentligen. Förändringar är vad gör livet levande. Förändring är bra och nostalgitrippar är härliga. Man känner att man lever då, att man har levt. Så nu, åtta år senare har mycket hänt. Gladiatorerna är inte likadant längre, dem har nya moment och Atlas är inte kvar längre. Men det gör mig inget. För jag är inte likadan heller. Jag har äntligen blivit jag. Nu har jag hittat fjärrkontrollen som går till mitt eget liv, nu kan jag äntligen styra det själv. Byta kanal när jag vill. Nu, äntligen har jag hunnit växa och kan äntligen se tillbaka i tiden och ta vackra nostalgitrippar.

En hel del har förändrats sedan Gladiatorerna gick på TV:n förra gången, skriver Ellinor Bergström.

Foto: Karin Brorson

Musiken som förändrade liv

Ett band. En musik. Två förändrade liv. Musik kan förändra våra liv på väldigt olika vis. Från att stå upp för sig själv till att ta sig upp ur svåra svackor. Det var trångt och lukten av både svett och öl spreds sig över folkmassan. Förbanden hade precis spelat klart. Alla i lokalen stod och väntade på höjdpunkten: Hardcore Superstar. Vi hade alla hoppat över den sista delen av julskinkan för att vara här – på juldagen. För deras skull. Efter en lätt konversation med tjejen bakom mig, som var mer än vanligt fascinerade av mitt hår började hon plötsligt bli allvarlig. Hon berättade hur mycket Hardcore Superstar betydde för henne. – Jag blev våldtagen när jag var 16 år. Hardcore Superstar hjälpte mig. De förändrade mitt liv. Idag jobbar jag med kvinnofrågor, och idag ska vi skrika för dem! De förändrade även mitt liv, men inte på samma sätt. De öppnade en dörr hos mig som jag trodde var omöjligt att bryta upp. Det var den 15 september år 2006 som min kusin drog med mig, som då var endast tolv år, på min första Hardcore Superstar konsert. Jag hamnade mitt i en mosh* och ramlade omkull. Men det var bara att försöka komma upp igen och skaka av sig det. För det var inte det jag fokuserade på. Fokusen satt hos känslan av att stå där och försöka sjunga med i alla låtar. Att försöka ta sig längst fram utan att bli nerslagen av någon annan.

Jag som är allmänt en väldigt försiktig och blyg person har börjat våga mer, tack vare dem. Jag har fått lite skinn på näsan. Mest för att faktiskt klara av att vara stående en hel konsert. Att inte försöka få allt för mycket skit. Även om jag, på juldagen fick bland annat ett lätt stryptag om mig. Men man lär sig försvara sig. Att stå upp för sig själv. Jag har även gjort saker, jag aldrig skulle våga drömma om. Jag har blivit uppkallad på scenen under låten ”Last Call For Alcohol”. Jag vågade ta mig upp och inte stå helt paralyserad på scenen. När röken började sprida sig på scenen. Tittade tjejen bakom mig igen och skrek: – Kom igen nu, nu skriker vi. Det var allt jag hann höra innan Hardcore Superstar killarna äntrade scenen och vi skrek. Vi skrek för dem. Vi skrek för oss. Vi skrek för våra liv. Senare försvann tjejen in i folkmassan. Jag kommer nog aldrig få träffa henne igen. Men både hon och jag vet hur ett band kan förändra ens liv. Från att ta sig upp från de mörkaste ställen till att våga stå upp för sig själv.

Karin Brorson

* När flera personer kastar sig handlöst mot andra personer. Det finns ett flertal olika varianter av Mosh såsom Circle Pit och Wall of Death. Det har förekommit ett par dödsfall och rejäla skador i samband med den så kallade dansstilen som pågår i området framför scenen vanligtvis till rockkonserter.

RECENSION:

IMORGON NÄR

Foto: Ambience Entertainment

Originaltitel: Tomorrow, when the war began Regissör: Stuart Beattie Skådespelare: Caitlin Stasey, Rachel Hurd-Wood, Lincoln Lewis, Deniz Akdeniz och Phoebe Tonkin Genrer: Action, Drama och Äventyr Speltid: 1 timma 40 minuter Åldersgräns: 15 år Produktionsår: 2010 Premiärdatum i Sverige: 8 april 2011 Baserad på: Bokserie med samma namn av John Marsden

BETYG: 24

KRIGET KOM När de två vännerna Elli (Caitlin Stasey) och Corrie (Rachel Hurd-Wood) bestämmer sig för att åka och campa, med några vänner, har de inga andra tankar än att ha det roligt innan skolan börjar. De åker till ett öde ställe som kallas för Helvetet, där de lever avskärmade från omvärlden. När de kommer tillbaka hem, är allt övergivet. Det finns inga livstecken, ingen elektricitet och telefonerna är döda. Deras lilla stad Wirrawee i Australien har blivit invaderat, och de bestämmer sig för att slåss för sitt land, deras familjer och sin överlevnad. Från och med den stunden förändrades deras liv för alltid. År 1993 publicerades den första boken ur bokserien ”I morgon när kriget kom” av John Marsden. Den blev en riktig succé i Sverige trycka drygt 100 000 exemplar av boken till skolorna för att öka läslusten bland ungdomarna. Drygt arton år senare gick filmrätterna till Stuart Beattie som själv är australiensare och som har en ganska medioker filmhistoria bakom sig, som till exempel ”Australia” och ”GI: Joe”. Även den här filmen faller in under just medelmåttig. Skådespelarna är mer eller mindre okända, och inte gjort mycket film tidigare. Den enda som har fått fart på sin karriär efter den här filmen är Phoebe Tonkin (spelar rika Fiona) som är nu med i CW:s nya tonårsserie ”The Secret Circle”. De andra fortsätter vara relativt anonyma i filmvärlden i väntan på de kommande filmerna ”När natten är som mörkast” och ”Den tredje dagens kyla”. De ständiga stereotyperna härjar fritt i ”Imorgon när kriget kom”.

går utanför mallarna är huvudpersonen Ellie, en hårding till tjej, som tar över ledarrollen och har mer skinn på näsan än den sportiga machokillen. Filmen är blandad av vanligt tonårsdrama och spännande scener; som när Elli och Fiona jagas eller när Ellie springer mellan bilarna för att inte bli upptäckt. Dock känns många scener ganska orealistiska då det skall vara ungdomar utan tidigare erfarenheter som utför dessa dåd. Som i många tonårsfilmer finns det några scener som egentligen inte hör hemma där. Bland annat när Fiona klär av sig i slowmotion. Plus några svaga komiska inslag. Fast filmen är ändå ganska intelligent, spännande och mogen vilket inte många tonårsfilmer är. Hela den här historien avlämnar tankar om sitt egna liv. Funderingar om vad man själv skulle gjort om man befann sig i den situationen som dessa ungdomar gör. Om man hade haft modet att stå emot eller om man skulle fly eller bara ge upp direkt. Det som utgör det största problemet är att den inte har en riktig målgrupp. Den känns mycket väl som en tonårsfilm, men att åldersgränsen är femton år känns väldigt märkvärdigt då den tappar sin största målgrupp som bör vara mellan 12-15 år. Det hela börjar med att Ellie berättar i en videokamera att hon skall ta allt från början. Vilket hon även gör. Första delen på filmen är ganska seg men spänningen trappas upp och slutar med en cliffhanger. Fortsättningen på historien väntas med förväntningar.

Det finns den tysta och ensamma killen, den religiösa tjejen, den snygga och populära killen, den kaxiga bråkstaken och den rika samt bortskämda tjejen. Den enda som egentligen

Karin Brorson

författarna bakom

Jag är den du aldrig ser

‘Jag är den du aldrig ser’ är en internetberättelse som handlar om Maximilian och Bastian, som båda bor i Stockholm, men lever vitt skilda liv. Där Bastian är den populäre, rike fotbollsspelaren som till synes lever det perfekta livet, är Max den ganska udda, trasiga och känslomässigt styrda musiknörden, som inte syns i mängden. En efter en dråplig felskrivning på MSN får de kontakt med varandra och osynliga bakom datorskärmen, börjar de dela med sig av sina riktiga jag. Utan att egentligen veta vem den andre är och utan att egentligen ha träffats (vad de själva vet om, åtminstone), så inser de att det finns mer än bara vänskap. Emelie och Emy är författarna bakom internetsuccén. Men vilka är de? Karin Brorson tog kontakt med dem för att få svar på detta och mycket mer. Både Emelie och Emy har liknande skrivarhistorier; de började skrivandet under berättelsetimmarna i lågstadiet. Senare skrev de fanfiction på Hogwarts.nu, även kallat för ”Hoggy”, där de blev erbjudna att gå med i VPFPH (Vi i Proffsiga Författare På Hoggy). År 2005 bestämde sig de för att de ville skriva tillsammans. Var sin karaktär och var sitt kapitel. Mest för att inte blanda ihop karaktärerna och deras olika skrivsätt uteslöt möjligheten att endast ha en karaktär. Utanför Emelie mosters hus, med en stor påse smält godis, började handlingen ta sin form. Även om mycket har försvunnit, så är fortfarande kärnan i handlingen och slutet desamma. ”Vi försökte att göra karaktärerna ganska olika varandra. Vi visste redan innan att det var en klyscha och i nästan alla klyschor handlar det om omöjlig kärlek, vilket också var det vi ville fram, men i mer modern tappning.” Emy skriver delen om Bastias, den populäre och rike fotbollsspelaren. Medan Emelie skriver om den udda och känslomässiga musiknörden, Max. Det är även de karaktärerna de oftast kan relatera till, fast inte allt stämmer helt överens med deras personlighet. Mer hur kommer det sig att den har blivit så populär, som den ändå har blivit? ”Det är svårt att veta, men en del beror säkert på att vi båda var populära författare på Hoggy och många började läsa av just den

anledningen. Vi vet inte riktigt varför den tilltalar så många, men vi tror att det är för att alla karaktärer är ganska olika och det finns därför någon som nästan alla kan relatera till. Exempelvis är det många som har Johan och Hampus som favoriter, och inte Basse eller Max. Omöjlig kärlek är väl generellt också ett ganska populärt ämne att läsa om, och har alltid varit, och det har antagligen hjälpt oss att få en del läsare på vägen.” Varken Emy eller Emelie planerar att bli författare senare i livet. Med tanke på att chansen inte är så stor. Fast de skulle gärna vilja publicera JÄDDAS, för deras egen skull. Däremot har skrivandet och JÄDDAS gjort mycket för dem. De har insett att de är bra på att skriva och utvecklats sig. De är inte heller oroliga över skriftliga uppgifter i skolan. Emelie tror inte att hon hade kunnat skriva sina uppsatser (en C- och en D-uppsats) om hon inte haft JÄDDAS i ryggen, och Emy vågar börjar skriva på engelska. ”Vi tror att skrivandet i sig har gett oss en bra grund att stå på.” De beskriver att det är svårt att hitta tid till skrivandet mellan studerandet. Men känner sig skyldiga att ge ett avslut på det hela. Som ett tack. Ett tack som Emy och Emelie förtjänar för att ha gett oss en berättelse att njuta av.

Karin Brorson

Läsare om Jäddas: Hur kom det sig att du började läsa JÄDDAS? En vän till mig pratade om den, hur bra den var och vidare. Jag blev helt enkelt nyfiken och älskade den från första stund.

Favoritkaraktär? Antingen Hanna eller Hugo. Men det lutar mer åt Hanna. Hon är så sprallig och alltid glad och verkar ha väldigt söta klänningar. Hon är en sån tjej som jag skulle vilja vara.

Varför anser du att den är så bra? Skrivsättet är bara en av de många aspekter som gör JÄDDAS till riktigt bra. Man lever sig in i den, och bryr sig väldigt mycket om alla karaktärer.

Vilken karaktär kan du relatera till mest? Jag kan mest relatera till Max. Inte för att jag är lika blyg som han. Men det känns mer som mig. De andra aspekterna av honom.

Foto: Privat

LINNEA SCHWARZKOPF, 18 ÅR:

Foto: Privat

IDA LARSSON, 19 ÅR:

Namn: Emilie Ranta Född: 23 maj 1989 Familj: Sambo, tre katter, två gerbiler. Sen har jag ju mamma, pappa och syrran med. Bor: Norrköping Studerar: Beteendevetenskap, är dock färdig och söker jobb. Under läslampan: Globaliseringens kulturer I hörlurarna: Kent, 999 På TV-rutan: Pretty Little Liars Det längtar jag efter: Sommar, glass och påskgodis. Emy om Emelie: Omtänksam, rolig och nagellacksfreak

Namn: Emy Mattson Född: 19 juli 1988 Familj: Mamma, pappa och syster Bor: Örebro/Norrköping Studerar: Personalvetarprogrammet Under läslampan: The fault in our stars – John Green I hörlurarna: Cary Brothers, Alien På TV-rutan: Pretty Little Liars Det längtar jag efter: Sommar, påskägg och tredje säsongen av Pretty little liars Emelie om Emy: Copy paste, rolig och världsherraväldsgalning

SMAKPROV UR:

JAG ÄR DEN DU BASTIAN

”Det är lugnt, jag ska inte skvallra”, skämtade han och fick henne att skratta. ”Nej, allvarligt nu, du behöver ju inte dricka mycket, tar du bara någon grogg så kommer de inte märka någon skillnad. Jag lovar.”

Bastian strök tillbaka den blonda luggen, han såg ner i golvet ett ögonblick med de blågröna kattögonen.

Hon såg ner i golvet ett ögonblick, tvekade och såg sedan upp och nickade med ett litet leende.

”Du är jävligt söt, har jag sagt det?” Han såg hastigt upp och mötte hennes blick, satte handen mot väggen och log snabbt. Han visste precis vad han gjorde, egentligen var han inte det minsta blyg, inte såhär. Men tjejen var svag för det, vad det nu var hon hette igen, och hon log strålande mot honom, om än lite nervöst.

”Fint.” Han log brett, låtsades vara lite mer säker på sig själv och försvann ut i köket. Han fyllde två glas, ett åt henne och ett åt sig själv, tog längre tid på sig än vad han behövde bara för att hon skulle sakna honom lite. När han kom tillbaka till vardagsrummet igen sökte han genom folksamlingen efter henne, även fast han visste precis vad hon stod, och tvingade sig själv att skina upp när hon lite tafatt vinkade från andra sidan rummet.

”Jo, du har sagt det”, fnissade hon en aning osäkert och tillade ett par sekunder senare: ”och tack.” Han fångade hennes blick, log mot henne. Egentligen var hon ingen speciell, blond, blåögd, vardaglig men söt. Varsamt sminkad, inte för mycket och inte för lite. Varken sexbomb eller Quasimodo. Bara Svensson. Hon var till och med klädd som vem som helst, kort jeanskjol och ett svart urringat linne. ”Vill du ha något mer att dricka?” frågade han, som om han just sett att hon inte hade något glas i handen, egentligen visste han att hon inte drack speciellt mycket och bara fått i sig en cider. ”Jag får egentligen inte dricka för mamma och pappa”, svarade hon tyst och log lite ursäktande, som om hon skämdes.

”Förlåt”, sa han när han gått de få metrarna fram till henne. ”Jag såg dig inte först, vilket är konstigt eftersom du borde dra varenda jävels uppmärksamhet till dig.” Hon rodnade i kapp med den röda pelargon som stod i fönstret strax bredvid dem när hon tog emot det ganska starkt tillblandade glaset. Han sträckte ut handen och rörde vid hennes kind, lade huvudet lite på sned som för att se henne bättre och log. ”Jag menar allvar”, sa han tyst och hon mötte hans blick där han så tydligt kunde avläsa att hennes försvar var jämnat med marken. Hon var säker på att hon skulle bli annorlunda än alla de andra, att han inte skulle skita i henne sen. Hon hade så fel.

ALDRIG SER ”Bastian”, viskade den blonda flickan någon timme senare då de båda var inlåsta i ett mörklagt sovrum. Han slog upp ögonen och mötte hennes osäkra blick i dunklet. ”Mmh?” svarade han tyst och drog på sig den förstående, mjuka masken som han burit hela kvällen. För det var ju den hon ville ha. Dessutom visste han redan vad hon skulle säga, så det skulle bli enkelt att hålla fasaden uppe. Det fanns inga överraskningar i den här tjejen, hon som osäkert och ovant smekte hans solariebruna överkropp, blev generad när han tog på henne.

“Hon var säker på att hon skulle bli annorlunda än alla de andra, att han inte skulle skita i henne sen. Hon hade så fel.” ”Jag… jag har aldrig gjort det förut”, mumlade hon och slog ner blicken. Han spelade förvånad. ”Va? Inte? Du är fantastisk, allvarligt, jag trodde inte att jag var den första. Fan, vad hedrad jag känner mig. Är det verkligen säkert att du vill?” Han visste redan svaret på den frågan också, hade lika gärna kunnat granska hennes platta mage istället för ansiktet, hon var ändå som en uppslagen bok. Hon nickade och han log innan han åter slöt ögonen igen för att kyssa henne.

Illustration: Sofia Röjder

Klockan var kvart i två när han kom hem igen, en aning ostadig på benen och fumlig på fingrarna då han fått slå in portkoden två gånger eftersom han tryckt fel. Mamma och pappa var på affärsresa, så det gjorde inget att han väsnades lite i köket då han råkade tappa glaset på diskbänken i ett plötsligt begär efter vatten. Å andra sidan, hade de varit hemma hade någon utav dem enbart bett honom att vara lite tystare och sedan fortsatt sova. Datorn stod fortfarande på i hans rum, Ferrari Laptopen, den som han fått i födelsedagspresent. Svindyr, såklart. Med en gäspning gick han in på MSN, bara av ren vana och tänkte kolla onlinelistan. Det blinkade till på skärmen och en förfrågan från någon om att få lägga till honom på listan poppade upp. Han tryckte på OK även fast han inte hade den Fortsättning nästa sida

blekaste aning om vem Boyswithkajal var, kanske någon av hans kompisar som bytt mailadress, för tusende gången. Han skulle få reda på det tids nog i vilket fall som helst.

MAXIMILIAN Max suckade, som om det vore något hopplöst med att han stod där på trappan framför höghuset där han tillbringat så många timmar av sitt liv. Allting hade vänts upp och ner när hans farsa hade gått bort, verkligheten hade ryckts bort som stora köttslamsor och de hade fått flytta till den relativt stora trean i Solna. Bort från allting han var van vid. Han och hans mamma, brorsan Hugo – ensamma i en trerummare. Det var som att slå ihop en melodramatisk skådespelare och en betongvägg som inte gick att rubba. Samt en efterbliven Spindelmannenkopia. Han var i sådana fall skådespelaren, och morsan var betongväggen som aldrig rubbades. Hon var den enda kvinnan i hans liv som han inte äcklades av. Hon var den enda som stod på sig när han suckade och bara ville bort från allting. Som idag tillexempel. Allting hade verkat så bra när han stod och plattade till det svartfärgade håret med hårborsten. Känslan fanns kvar när han hade dragit de dramatiskt svarta kajalstrecken under ögonen – som alltid. Det kanske inte skulle bli en sådan skitdag ändå. Han hade dragit på sig sina Cheap Mondayjeans, de svarta stuprören och den ribbade svartvitrandiga långärmade ovanpå den relativt nya kenttshirten från Rockzone, och så slutligen det svarta plektrumet i den tunna silverkedjan som hängde runt hans hals. Det kostade att vara alternativ. Det visste hans plånbok mycket väl, och bara därför var klockan så mycket som kvart i två. Solna låg indränkt i ett dis, fuktigheten klibbade ner

hans ansikte och kaoshåret slickade sig mot hans panna. Ströjobbet på Lazerdoom var inget han skulle fortsätta länge med. Bara tillräckligt fram tills hans mamma fick höjd lön, eller rent av kunde byta jobb. Men det var bara en dröm. Något som aldrig skulle kunna ske. Vem ville ha en snart fyrtioårig fritidsledare? Om man bara kunde ha haft det lättare, bott på söder eller Östermalm. Med föräldrar som slängde pengar på en vart man än skulle gå. Fast, var det lycka? Max sköt tankarna åt sidan medan han knappade in den fyrasiffriga koden och öppnade den tunga glasporten. Ännu en dag avklarad, utan liv, utan pengar och utan någon att tycka om. Det kändes tungt att gå upp för trapporna – hissen vägrade han att ta. Sedan en övernattning i ett skåp på gymmet hade han utvecklat en smärre klaustrofobi, och aldrig att han skulle känna sig så pressad igen. De där jävla stöddiga sakerna som trodde att de var något hade överrumplat honom efter ett träningspass, och gjort honom alldeles kallsvettig. Varför kunde de inte gå på någon annan istället? Så stod han där. Utanför den grådassiga, vanliga Svensson ytterdörren. Hur skulle de se ut på ett annat ställe? Skulle det vara mer detaljer, kanske en bättre form på brevinkastet så att posthelvetet inte gick sönder som det alltid gjorde hemma hos dem. Givetvis visste han inte. Inte en chans att han skulle ha några vänner som kom från de finare kvarteren. Han tillhörde Stockholms slödder, det visste han mycket väl. Men vad kunde man göra åt det med medelinkomst. Bara att inse. Han var en nolla. De grå, silverkantade ögonen ilade snabbt över de kompakta, tradiga bokstäverna som prydde ytterdörren. Kunde han inte ha fötts in till en annan familj, med ett annat namn? Var han tvungen att

vara stämplad som en i de nedre medelklasserna. Det sög att vara utan pengar. Han fiskade efter nycklarna i bakfickan. De satt fortfarande fast i kedjan hans morsa köpt till honom. Det var varken hans födelsedag eller namnsdag, så han hade givetvis frågat varför. Svaret blev istället att nycklar inte till för att slängas med. Max hoppades på att hans mamma redan gått och lagt sig. Han ville inte stå och lyssna på hennes förmaningar om att inte ta lördagsskiften på jobbet. Han ville inte höra henne stå och klaga på hur han såg ut, hur trevligt det skulle vara om han kom ur svackan och började klä sig som en normal tonåring igen. Han var normal – i sina egna ögon.

“Det var bara resten av världen som inte såg det. Varför var det han som

”Vad har jag sagt åt dig om att ta de sena passen? Du skulle kunna bli nerstucken eller vad som helst när du ränner ute med de där kläderna”, sa hon och uppenbarade sig i dörrhålet som ledde in till hennes sovrum. ”Ett hej hade räckt”, svarade han dystert och vände henne ryggen. Det fanns ingen ork till att bråka med henne. Ingen ork till att stå på benen och lyckas. Ögonen började gå i kors, inte för att det var speciellt ansträngande att jobba. Men tröttheten var ett resultat av de sena kvällarna på msn, där han pratade med sådana människor som förstod honom. Eller med sådana som bara var jävligt dåliga på att ta en ordentlig konversation. Sådana som tyckte att han var missanpassad utan anledning. Skulle han orka logga in i natt? Kanske var det bäst att slafa så fort som möjligt, så att han skulle orka med nästkommande dag.

skulle vara tvungen att ändra på sig

Men så fick han en känsla av att det var något han glömt att göra. Jo, Malin, den bara för att resten av befolkningen reko tjejen i parallellklassen hade bytt mailadress. Så var det. Bäst att göra det så fort ansåg att han var trög?” som möjligt så att hon inte kom och slog ner honom. Den rödtotten kunde verkligen slå, Det var bara resten av världen som inte såg tänkte Max och log för sig själv. Han hade det. Varför var det han som skulle vara tvun- fortfarande blåmärken på överarmen. gen att ändra på sig bara för att resten av befolkningen ansåg att han var trög? Lastnighttheyhadtocarrymehome, helvetes namn att komma ihåg, tänkte han smått irGud, de sociala klasserna var inriktade på riterat medan han skrev in det i rutan. Nu perfekta, uppstoppade modeoffer i en fläckfri skulle det snart vara gjort. Han dubbelslog på värld. Enterknappen med tummen. Skulle hon acceptera någon gång då? Tyst som en vessla smög han sig in, försökte kravla sig ur de knutna mörkt bruna convers- Max trummade irriterat med fingrarna, slätaen, men lyckades inte tillräckligt bra. de till den svarta luggen med ena handen och lutade sig sakta tillbaka i stolen. ”Maximilian?” Morsans röst bröt tystnaden. ”Jaa”, suckade Max motsträvigt och slängde filtrocken på golvet.

För att fortsätta läsa, gå in på jaddas.se

Ingen ide att vara osynlig och tyst nu inte.