Bazar Masarin Bilderbok 2017

Kan vi inte välja en annan bok?” Så säger jag när minstingen sträcker fram kvällens godnattsaga. ”Vi läste ju den igår”, fortsätter jag. ”Och alla andra kvällar den här veckan.” Det sista säger jag inte utan tänker bara. Jag får en mycket konstig blick till svar. Det är ungefär som att jag skulle ha bett honom att kasta sin älskade nalle Rico i soptunnan. Ändå gör jag ett nytt försök. Jag sträcker fram handen mot bokhyllan, drar med fingret över ryggarna tills jag hittar något som jag hellre vill läsa. Jag drar ut boken och visar den för honom. ”Nä”, säger han. ”Den här.” ”Snälla”, försöker jag. Han knuffar undan mitt val och sätter sig i mitt knä med sin bok i handen. ”Läs”, beordrar han. Jag öppnar boken. Tankar som tänk om den skulle vara försvunnen i morgon dyker upp i mitt huvud och blandas med en röst som förebrående talar om för mig att Högläsning faktiskt är viktigt. Det vet jag ju. Men vid vissa tidpunkter, som när barnen ska läggas och man själv är supertrött (komma) känns det ibland bara jobbigt att ännu en gång behöva läsa en bok som man läst hur många gånger som helst förut. Men jag sätter igång att läsa. ”Det var en gång…” Boken börjar faktiskt precis så. Några uppslag senare får jag syn på något i ena hörnet. En skugga. Den har jag aldrig lagt märke till förut, men nu slår det mig: det är trollet, som alldeles strax ska dyka upp och förstöra allt. Sedan vänder jag blad och inser att det inte bara är en bladvändning. Det är ju faktiskt en ridå. Och trollet kliver fram! Kanske är det den kvällen som jag upptäcker det som minstingen förmodligen har upptäckt för länge sedan. Att en bilderbok inte bara är en text med bilder till, utan så mycket, mycket mer. Det här var egentligen inte ny kunskap för mig, men ibland kan det vara stor skillnad på mellan att teoretiskt veta något och att förstå och känna detsamma. Jag inser att bilderna inte bara är en upprepning av det som står i texten utan att de förmedlar så mycket mer. De både fördjupar och breddar berättelsen. Jag förstår att en bladvändning inte endast är en bladvändning utan att även den är en del av dramaturgin. Och då växer berättelsen fram som ett samspel mellan texten, bilderna, mig som läser, han som lyssnar och även själva boken som medium. Det blir till en berättelse i många lager där det även finns något som lika mycket tilltalar en vuxen läsare med referensramar som barnet jag läser för. Och när jag väl förstått det här blir läsandet något annat. Det blir en upptäcktsfärd som vi gör tillsammans. Vi kryper in i en bubbla, min lilla kille och jag och sedan svävar vi i den genom berättelsens förtrollade värld med badhus, troll och harar i prickig baddräkt. Vi upptäcker fler små figurer som inte nämns alls i texten. Den där lilla ankan som flög all världens väg när trollet gjorde ett jätteplask, jo den klarade sig faktiskt. Vargen som svimmar av skräck i kön till vattenrutschkanan, rockar senare loss på festen på sista uppslaget. Men några kvällar senare plockar lillkillen plötsligt fram en annan bok. Sätter sig i mitt knä. Beordrar: läs! Som att den föregående aldrig någonsin funnits. Men borde vi inte läsa den en gång till? Hade vi verkligen hunnit upptäcka allt? Till exempel det där lilla lammet som blir så lesset när trollet förstör. Vad hände med det sedan? Jag frågar om vi inte ska ta den ändå men får ett bestämt: Nej, till svar. Och då är det bara att lyda. Så nu ger vi oss ut på en ny resa. Lillkillen och jag. Vi funderar över kapsylsamlingar och var saker som tappats bort egentligen hör hemma. Och kan vi hjälpa de som är borttappade att hitta hem igen?

Bilderböcker som mamman i texten faktiskt har gömt undan några gånger:

Bockarna Bruse på badhuset av Gry Morsund Borttappad av Shaun Tan Gruffalon av Julia Donaldson Petit, monstret av Isol Hugo, Elak, blodtörstig och jättefarlig? av Mia Nilsson Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum

1

Text Angelica Öhrn

2