Varför skräck är bra för dig: Greg Ruth

19VARFÖR SKRÄCK ÄR BRA FÖR DIG

(OCH TILL OCH MED BÄTTRE FÖR DINA BARN)

Text & illustrationer av Greg Ruth Översättning Susanne Sandström

Artikeln ursprungligen publicerad 23 maj 2014 i Muddy Colors.

5

Ett av de främsta skälen till att jag idag gör böcker är att Ray Bradbury skrämde mig så lycklig, att jag känner mig för evigt tvungen att, om jag kan, tända samma låga för dagens unga läsare. Flertalet av mina serier, och särskilt de jag själv skriver, är av det läskiga slaget eller rör sig kring läskiga teman. Under de senaste tio åren har jag börjat upptäcka att de även har barn som huvudpersoner. Till och med när själva berättelsen inte nödvändigtvis handlade om dem fanns de där: de kikar fram på tryggt avstånd och iakttar.

Jag började förstå att mönstret ledde mig till ett mer uttalat etos, både när jag fick egna barn och när jag insåg att serieindustrin på det stora hela hade bestämt sig för att inte göra böcker för barn längre. Den skräddarsydde hellre sina färgglada böcker med superhjältar (med kalsonger-utanpå) för äldre män som suktar efter sin för länge sedan flydda barndom, än för de barn de var tänkta för. Helt galet, eller hur? Den här generationen hade inte bara snott mediet från de nästkommande generationerna, den hade gett näring åt en av de största utgivningstabbarna i Amerikas historia: den dödade sin egen framtid genom inte se behovet av att driva fram nya läsare, och säkerställde därmed att den inte hade någon framtid alls. Och en sak som ingen vågade närma sig var skräckberättelser för barn. Clinton var president och vi kände ännu inte till den fantastiska inverkan som anthraxbrev, krypskyttar i Washington DC och alla som förlorar sina arbeten skulle komma att ha på oss.

(Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att jag – precis som så många andra – befann mig i ett konstant tillstånd av rädsla från mitten av 2001 ända fram till förra onsdagen). Nu var tiden mogen igen och med sammanbrottet för DCs och Marvels koncept var det dags att göra det som de inte ville göra: att skrämma skiten ur barn och få dem att älska det.

_______________________________

”Nu var tiden

mogen igen och med sammanbrottet för DCs och Marvels koncept var det dags att göra det som de inte ville göra: att skrämma skiten ur barn och få dem att älska det.

”

6

Här är anledningarna till varför det inte är så galet som det låter:

Anledning #1:

Barndomen är läskig

Maurice Sendak, som jag älskar både för hans bidrag till barnlitteraturen och för hans farliga och finurliga kritik av mediet (speciellt under de sista vresiga åren), tog vid ett tillfälle emot en sorgfri intervjuare med kravet att hon måste begripa att en barndom inte är ett skuttande genom ett sockervaddsfält med fjärilar och delaktighet och solsken, att den faktiskt är en fruktansvärd prövning som han kände sig manad att hjälpa barn överleva. Barn lever redan i en värld med galna jättar. Ingenting har rätt storlek. Dörrhandtagen sitter för högt upp, stolarna är för stora… Det är inte mycket de tillåts styra över och de ges knappt ens makten att bestämma vad de ska ha på sig (även om det faktiskt är så att ingen verklig makt någonsin kan ges… kanske är ”privilegium” ett mer passande ord).

Förutom varje generations berättigade rädslor får dagens ungar också nöjet att se jättarna i detta dårhus förlora sina jobb, sprängas i luften i samma flygplan de flyger i för att hälsa på mormor, och att på ett katastrofalt sätt förgöra sitt eget ekosystem, vilket visar vägen in i en ny era av omvälvande förändringar och förluster som först deras barnbarn kommer att få njuta av. De galna jättarna gjorde med världen vad de gjorde med serierna: de odlade inte en framtid utan åt den i stället till middag. Det är en kuslig tid att vara barn i, även utan en Sandy Hook som gör det en gång skyddade klassrummet till en potentiell domedagsåktur. Hallå, barnen är redan rädda så ge dem några verktyg att hantera den med förutom att säga åt dem att inte oroa sig… när de faktiskt har all rätt i världen att bajsa på sig av rädsla. Läskiga historier berättar för barnen att det alltid finns något som är värre, och framstår därför som mer ärliga eftersom de utspelar sig i ett rike barnen redan känner till. Läskiga berättelser förvrider inte huvudet på barn; de erbjuder dem en plats att lätta på trycket medan de förvrids av allting annat.

7

Anledning #2:

Makt åt de maktlösa

Det mest grundläggande som skräcken ger oss är också dess allra äldsta kvalitet, ett kontrollsystem för massorna som uppfanns av de gamla grekerna: katharsis. Säg den som inte lämnar en biofilm, som precis skrämt byxorna av en, och känner sig tacksamt betryggad av den ordinära promenaden till parkeringsplatsen och världen utanför? För barn är det så i ännu högre utsträckning. Om vi drar det till sin spets och gör barnen till såväl föremål för det hemska i dessa historier som agenter som överlever monstren…ja, då är vi något magiskt på spåren. Det är helt enkelt så att skräck utgör en arena där barn på ett tryggt sätt kan utmana sina rädslor och lära sig att överleva monster och vara starka.

Skräck för barn låter dem inte bara läsa eller se dessa rysliga monster, utan också att spegla sig själva i berättelsernas huvudpersoner. Hjältens seger är deras seger. Monstret är vem som helst som de tycker är hemsk i sitt eget liv. Ett barn som avslutar en hemsk bok, eller en hemsk film, kan gå vidare efter att ha stött på monstret och överlevt, redo och bättre rustad att möta nästa skurk på ingång.

8

10Anledning #3:

Skräck är något uråldrigt och verkligt och kan lära oss en hel del

Förr i tiden skrev man sagor och berättelser för barn i syfte att avskräcka dem från farliga platser, främlingar och konstiga gamla tanter i godistäckta hus. De utgjorde varnande exempel för generationer av barn som varje dag, på riktigt och påtagligt, stod öga mot öga med döden. Det fanns ett reellt och förebyggande syfte med dessa berättelser: håll dig vid liv och se upp för den oräkneliga mängd faktiska hot som följer med varje steg du tar. Dessa berättelser var naturligtvis skräckinjagande, men det här var ju de barn som växte upp i en tid då knappt hälften av alla barn som föddes skulle nå vuxen ålder. Läs någon av de ursprungliga böckerna om Landet Oz av Baum och försök sedan slå i mig att de inte är galet knäppa och hotfulla. Bröderna Grimm försökte varna barn på de mest skräckinjagande sätt de kunde. Och det i så hög grad att den här typen av berättelser nästan helt har försvunnit från barnlitteraturen, eftersom de numera bedöms vara alltför skrämmande och mörka för barn. Men de är idag också mer anekdotiska än vad de var då; de betyder mindre eftersom den omgivande världen växte och förändrades och de förblev så som de alltid hade varit. De blev mindre relevanta trots att de är både fantastiska och knasiga.

Skräck berör även något djupt inom oss, rätt ner i vår flykt- och kamprespons. Som art har vi utifrån en evolutionär nödvändighet utvecklats att vara rädda för hot så att vi kan fly undan och överleva, så att vi kan göra fler bebisar som kan växa upp och bli tillräckligt rädda för hot, som också kan växa upp och upprepa cykeln. Vi existerar idag på grund av dessa smarta apor och de förtjänar vårt tack för att de lärde sig läxan. Och därför förmår skräcklitteraturen, likt nästan all popkultur, på ett unikt sätt återspegla de rysliga svårigheter som det innebär att vara barn under en viss tid. Den vidrör något som vi alla känner och är bekanta med och kan därför ge oss en djupare förståelse av oss själva när vi passerar genom cykeln av att bli rädd, lättad och sedan rädd igen. Spänningen är uråldrig och när vi upplever den knyter vi an till något gammalt och kraftfullt inom oss. Vare sig det handlar om en berg-ochdalbana, en brant vattenrutschkana eller att se på när Harry Potter sätter den gyllene Kvicken i halsen samtidigt som han faller 30 våningar från sin häxkvast. Det finns en allmängiltighet i detta imaginära sökande efter spänning och fara. Det är vi idag som vidrör dem som för 40 000 år sedan påbörjade cykeln.

11

Anledning #4:

Skräck bekräftar hemliga sanningar

”Du vet hur det är när vuxna säger att allt kommer att bli bra och att det inte finns något att oroa sig för men du vet att de ljuger?” säger Doktor Who till en ung generad Amy Pond. ”Öh?” svarar hon och rullar dramatiskt med ögonen. Doktorn lutar sig fram, blinkar och säger förtroligt…”Allt kommer att bli bra”. Och sen vänder de sig mot monstret – som har en skruvmejsel i ena handen och ett halvätet äpple i den andra – monstret som bor i hennes vägg.

På detta sätt berör Steven Moffat mästerligt en annan betydande sanning vad gäller skräck – att den tillhandahåller beskyddare och vägvisare som kommer att vara mer pålitliga än vad till och med våra föräldrar är. I mörkret och skuggorna finns vår vägvisare som leder oss tillbaka ut till ljuset, men du kan endast finna honom där i mörkret när du behöver honom som allra mest. Barn är medvetna om så mycket mer av vad som försiggår i deras hem än vad vi föräldrar faktiskt vill föreställa oss.

12

Men då vi inte delar med oss av alla detaljer när det gäller våra ängsliga viskningar, ångestfyllda telefonsamtal eller våra dämpade diskussioner (helt i sin rätt) lämnar vi barnen att på egen hand fylla i fakta och det man föreställer sig brukar ofta vara långt mer förfärligt än det som är verkligt. De vet att ni bråkar om något men inte om vad. De förstår vad forcerade viskningar i hallen utanför deras rum betyder… eller de tror att de gör det. Och det de faktiskt inte vet, fyller de ut med fiktioner. Sagoberättare som pysslar med skräck förser barn med en ärlig mellanhand som inte ryggar för sådant som varulvar eller aliens som äter ansikten och vill lägga sina insektsbebisar i våra magar. De tittar dig rakt i ögonen och viskar vänligt ”allt kommer att bli bra”. Att berätta dessa sagor visar på en villighet att ta del av barns mardrömmar, att väcka dem till liv för att sedan underminera och besegra dem. Barn älskar dig för att du gör det här, för att du delar en hemlighet med dem som de ännu inte har insett att alla andra redan vet om: det här är roligt.

Sammanfattningsvis kan jag säga att skräckfilmerna ingav mig en stark känsla av tillförsikt, en känsla jag aldrig fick från mina föräldrar som försökte trösta mig med att säga att spöken inte fanns på riktigt. Skräck talade om för mig att spöken fanns, men den lärde mig också hur jag skulle bemöta dem. Vi låter inte våra barn fullt ut ta del av vad vi upplever och står ut med som vuxna, men de är inga idioter och de vet att något försiggår och det vi faktiskt gör är att frånta dem tron på att de kan överleva och att vi förstår det här och kan hjälpa dem med det. När vi vuxna inte ens kan komma med halvsanningar kan skräcken ge dem hela sanningen och i det finns det ett stort förbarmande.

______________________________

”Sagoberättare som

pysslar med skräck förser barn med en ärlig mellanhand som inte ryggar för sådant som varulvar eller aliens som äter ansikten och vill lägga sina insektsbebisar i våra magar. De tittar dig rakt i ögonen och viskar vänligt ’allt kommer att bli bra’

”

13

Anledning # 5:

Att dela läskiga berättelser för människor samman

.

Jag har otalet gånger varit med om att en grupp barn, till deras stora förtjusning, funnit att de alla har läst och älskat samma Gåshuds bok [Goosebumps - bokserie av R.L. Stine]. VÄLDIGT mycket. Det första de gör är att jämföra och rangordna de läskigaste avsnitten och gapskratta åt att de flög upp ur sängen när katten dök upp och ville bli klappad på huvudet, eller åt att de höll sig vakna hela natten och stirrade på den halvöppna garderobsdörren. Likt krigsveteraner som stridit sida vid sida, förenas de i något mycket mer väsentligt och ursprungligt än en ordinär fotbollsmatch eller ett oförutsett matteprov.

Och när jag själv ser tillbaka kan jag inte minnas att det var lika kul att gå på bio eller sitta uppe sent på natten och smygtitta på kabel-tv som det var när jag tittade på skräckfilm med mina kompisar. Den delade upplevelsen, skriken och de adrenalinframkallade skratten efteråt tillhör barndomens bästa och minst ängsliga stunder. Och att gå igenom dem tillsammans innebär att vi inte är ensamma längre. Faktiskt inte.

14

Anledning #6:

I skräcken döljer sig livets realiteter

Att växa upp är läskigt och smärtsamt och våldsamt, och din kropp hittar på konstiga saker och kanske, till din stora fasa, kommer du ut på andra sidan som något hemskt och monstruöst. (Det lärde vi oss av Varulven). Att vara udda kan vara ensamt och dina föräldrar begriper sig aldrig på dig och världen är ibland oförståelig. (Precis som Frankensteins monster lärde oss). Sex och åtrå är läbbigt och intimt på ett farligt och potentiellt hotande sätt (så säger Dracula).

Oavsett om det handlar om Hungerspelen som en tydlig metafor för högstadiets darwinistiska helvete, eller om att lära sig bemöta en otäck sida hos oss själva, eller faror ur det förflutna via någon av de otaliga spökhistorier som florerar, så kan skräck tjäna som en förtäckt reflektion av oss själva som är närapå omöjligt att tänka sig i annan form. Skräck kan funka så här eftersom den, precis som sci-fi och fantasy, är insvept i en mängd genrefigurer som ber om att bli avtäckta. Dess skatter är aldrig så djupt begravda att du inte kan gräva fram dem med några lätta spadtag. Det är en gåva till oss som bara blivit bättre genom att vi måste böka runt efter den, och likt all djupare kunskap måste vi förtjäna dess ben och inte bara ta emot med guppymunnar, likt bebisar som suktar efter nappflaskan.

15

Jag ska inte vara rädd. Fruktan dödar våra tankar. Fruktan är den lilla döden som kommer med total utplåning. Jag ska möta min rädsla. Jag tillåter den att gå över mig och igenom mig. Och när den gått förbi ska jag vända mig om och se dess spår. Dit rädslan har gått finns intet. Endast jag är kvar.

Rädsla är, naturligtvis, inte det bästa här i världen men den kommer inte att försvinna och vi kommer förmodligen att stöta på den i någon form varje dag. Det finns inget sätt att komma undan den. Att förneka ett faktum som detta skapar bara bördigare grogrund för rädslan att slå rot i. Och än värre, genom att förneka den förlorar vi vår makt att möta och övervinna den. Ju mer vi undviker skrämmande saker, desto större och hemskare blir de. En av de stora sanningarna från (Frank) Herberts betydelsefulla serie Dune är Bene Gesserits litania mot rädsla:

På väldigt många nördiga sätt, summerar den det viktigaste och mest primära med rädsla – inte att inte låtsas om den utan att bemöta den, omfamna den och låta den försvinna undan så att vi blir mer förberedda på vad som kommer härnäst.

________________________________

16

Att snickra ihop skräckberättelser för barn kräver verkligen att man ändrar på hur man närmar sig läskiga saker, men jag anser att de verktyg vi bör ta bort från en verktygslåda för en yngre lyssnarskara inte egentligen behövs för att berätta dessa historier. Teman med våldtäkt, gore och splatter är fruktansvärda, hemskt lata och ofta dåliga genvägar som används för att ge tyngd åt och skapa rädsla i en berättelse. Att inte kunna använda dessa och vara tvungen att ta till mer eleganta och effektivare verktyg, såsom stämning, temposkiftningar och osynligt våld – sådant man måste ta till för att skapa skräckberättelser för barn – gör ändå dessa berättelser mer intressanta och kvalitativa. Vi tvingas att tänka mer kreativt när vi inte har genrens förföriska figurer att förlita oss på. Sannolikheten är större att vi förnyar genren när vi inte kan förlita oss på alla de regler genren lockar oss att använda. När man skriver skräckberättelser för barn måste man landa på trygg mark snabbare än när det gäller vuxna, men för övrigt gör jag i stort sett samma sak som när jag skriver för vuxna. Det finns också vissa teman som av sin läsare kräver livserfarenhet för att kunna förstås, och en god sagoberättare ska känna sin publik.

Var inte rädd för att skrämma dina barn, eller dina barns vänner, med läskiga böcker som du tycker om. Självklart måste du anpassa saker och ting till barnens individuella nivåer. Så låter jag till exempel inte min yngsta son få ta del av de filmer och böcker som jag idag tillåter min 11- åring att se och läsa förrän han är 14. De är olika som människor och hantera saker och ting olika. Båda älskar kusliga grejer, men utifrån sina individuella gränser

Att visa The Shining för en 8-åring är oftast en dålig idé, så mitt råd är att om det råder det minsta tvivel så hoppa över det. Du kan inte få någon att ose det du har visar dem, och du måste vara ansvarig för vad de exponeras för. Jag blir en aning nostalgisk när jag tänker på hur jag som alldeles för ung smög in på bion för att titta på Exorcisten, men jag minns också hur det kändes att vakna upp med huvudvridande mardrömmar i en månad efteråt. Att vara rädd och att vara förlamad av skräck är inte samma sak. Var medveten om skillnaden och blanda inte samman dem annars kommer det att slå tillbaka mot dig själv. Men om du styr den rätt kan det bli en väldigt positiv och kraftfull upplevelse. Så gå ut i världen och skräm några barn idag! Gör det på rätt sätt och de kommer att tacka dig när de blir äldre. Det kommer att finnas många vuxna som anser att den här texten är stötande och hemsk, även när deras barn skriker efter innehållet… Jag påminner dem om att barn ofta är smartare än de vuxna de till slut blir. De föräldrar som anser det här vara olämpligt tror att om de inte låter barnen veta något om dessa grejer, så kommer de inte att ha mardrömmar eller vara rädda – utan att förstå att de bara gör barnen mer sårbara för rädsla. Låt barnen få odla sina intressen, och var en god beskyddare i stället för en förtryckande vakt. Endast de vuxna lever i villfarelsen att barndomen är ett verklighetsfrämmande regnbågsfantasiland: låt dina barn lockas av det de älskar, och det kommer att gå bra.

17

Greg Ruth är en amerikansk serieskapare, konstnär och bokillustratör. Han skriver för både barn och vuxna. Hans serier har publicerats i bland annat i New York Times och DC Comics. Han har även varit med och arbetat med videor för bland annat Prince. Hans grafiska roman Lost boy från 2013 låg på New York Times bästsäljarlista. Han bor i Massachusetts. Vi är stolta över att få vara de första som presenterar honom på svenska.

18