9 minute read
Greetings from Asbury Park, NJ
GREETINGS FROM ASBURY PARK, NJ
En stridshärdad singer-songwriter som fortfarande försöker komma underfund med sin musikaliska identitet dyker upp från klubbarna längs New Jerseys kust.
Advertisement
AV CHRIS ROBERTS
DET HÄNDER ALLA, men de flesta förstår sig aldrig på det”, sa Bruce Springsteen en gång grubblade. ”Du måste kunna se dig själv för vad du är. Det är inte förrän då som du kan bli vad du vill vara.”
När 60-tal blev 70-tal spelade den 21 år gamla Springsteen på klubbar i Asbury Park i New Jersey . Där finslipade han sitt hantverk och lärde känna andra musiker, som så småningom skulle bilda kärnan i The E Street Band. Springsteens band Earth och Steel Mill (som ursprungligen hette Child) lockade upp till 3 000 åskådare utan att ens ha något skivkontrakt. Sommaren 1971 utbröt dock ett rasupplopp som påverkade Asbury Parks strandpromenad och störde hans karriärs utveckling. En något frustrerad Springsteen bestämde sig därför för att testa att köra solo ett tag och han gjorde en upptäcktsresa till västkusten, som inte gav särskilt mycket.
Han träffade emellertid Mike Appel och Jim Cretecos, som var mindre aktörer inom industrin vars största anspråk på berömmelse på den tiden var att skriva ”Don’t You Want To Be Wanted?” åt The Partridge Family. De gick med på att bli Springsteens managers i mars 1972. Kontraktet, som undertecknades på en motorhuv, visade sig senare att vara en viktig milstolpe för sångaren. Han hade dock ”inga pengar, ingenstans att ta vägen och ingenting att göra. Det var kallt och jag skrev som en galning.”
I maj anordnade Appel ett möte med Columbias vd John Hammond, mannen som fixade ett skivkontrakt till Bob Dylan ett årtionde tidigare. Trots viss fräckhet hos Appel (”Så du upptäckte Dylan? Låt oss se om det bara var tur eller om du faktiskt har öron.”) blev Hammond och hans höjdare till kollega, Clive Davis, imponerade av en lite nervös Springsteen som spelade fem låtar på piano, låtar som skulle komma med på hans debutplatta. Strax därefter skrev han på för Columbia, och kontraktet gav ett förskott på 25 000 dollar och en inspelningsbudget på 40 000 dollar, varav större delen gick till Appels Laurel Canyon-label.
et rådde dock viss osäkerhet om vad uttrycket på det första albumet borde vara. Hammond gillade Bruce solo och ville ha ett album i folkmusikstil.
Springsteen hade trott att han skulle uppmuntras att köra rock’n’roll med grabbarna – hans musikergäng med vänner från hans gamla kvarter. Resultatet blev att Greetings From Asbury Park, NJ är en lite underlig kompromiss mellan folkmusik och rock. Skivan tog cirka två veckor att spela in och samproducerades ganska blygsamt av Appel och Cretecos, som var måna om att behålla så mycket som möjligt av pengarna.
Springsteen skrev större delen av låtarna i den nedlagda skönhetssalongen under sin lägen het i Asbury Park. Vid sitt åldrande eoliska spinett piano, som var en present från hans moster, bland gamla hårtorkar och disk bänkar sken hans kreativa sida. Greetings From Asbury Park, NJ förblir det enda albumet som Springsteen skrev texterna till först, innan han gav dem liv med musik. Att beskriva flödet av rim och referenser som spridda skurar hade dock varit att underskatta dess energi och närvaro.
Springsteen läser Melody Maker i mitten av 1973.
När albumet släpptes, årets första vecka 1973, började Springsteen få epitetet en ”ny Bob Dylan” med en hets som hade ansetts oanständig, om pressen till viss del inte hade haft rätt. Springsteen har senare hävdat att han aldrig var något hängivet Dylan-fan och enbart kände till några få singlar som ”Just Like a Woman” och ”Like A Rolling Stone” och att Chuck Berry hade haft ett större inflytande på honom. Hans berättarstil på albumet ligger någonstans mellan dessa två. Han sjunger, precis som Berry, om drömmare, risktagare, älskare och förlorare som han växt upp tillsammans med i det omoderna New Jersey. Precis som Dylan använder han ofta bildspråk som är fantasifullt och inspirerade när det är som bäst, och otydligt och oförståeligt närdet är som sämst. Ändå skapar intervallet, passionen och spänningen från hans ord rikedom över de nio låtarna ett spektakulärt filmset som utspelar sig i hans hemstad, där han använder sig av gatorna där han växte upp som en slags poetisk fond ochen skådeplats för en upprymd bohemisk romantik.
”De flesta av låtarna var självbiografier med en twist”, skrev han senare i Bruce Springsteen: Songs. Denna kaskad av texter kom från ”ett ögonblick där du skriver utan vetskap om att någonsin bli hörd. Det är bara du och din musik. Det händer bara en gång. Jag skrev aldrig på samma sätt igen. Jag bytte riktning.”
Något påverkad av jämförelserna med Dylan lärde sig Springsteen senare att dämpa sin tendens att använda 25 ord där 5 hade räckt. Greetings From Asbury Park, NJ är trots alla sina brister (den papperstunna produktionen samt floden av vaga metaforer och liknelser) än idag en unik och spännande lyssnarupplevelse. Albumet kanske inte lyckas fånga hans råa talang fullt ut, men det visar hans lust, iver och vilja att få något att hända för sig själv. Han ville desperat säga något, även om det skulle innebära att säga för mycket.
Det går inte heller att bortse från att låtarna är fantastiska. Opolerade, ja. Lätt bortglömda i den blandade mixen, absolut. Trots det höll låtar som ”Blinded By The Light”, ”For You” och ”Spirit In The Night” , medan ”Growin’ Up” och ”It’s Hard To Be A Saint In The City” (som den talangfulla David Bowie snabbt gjorde en egen version av, efter att ha sett Springsteen spela på Max’s Kansas City i februari 1973) visade upp en sida av Springsteen med känsla för stilblandningar.
Låtarna spelades in snabbt i den lilla 914-studion i New York i juli 1972. Sessionerna var spontana virrvarr av Bruce ensam och Bruce med ”grabbarna”, som kallades in för att hjälpa till med låtarna. Samtidigt försökte de (förmodligen med lite obekvämhet och naivitet från studion) att inte släppa loss allt för mycket. Springsteen ”skrev impression istiskt, ändrade namn för att skydda personerna ifråga och arbetade för att hitta något som var identifierbart mitt”. Det är lätt att höra hur glad han är över att göra detta, hur han hoppas och tror att detta betyder att världen kommer att få höra hans röst. Han nästan spottar ur sig sina berättelser, som ett slags vittnesmål, kanske lite för ivrig för att inte missa något.
BOSSFAKTA:
• Kontrabasen på ”The Angel” spelades av Richard Davis, som även spelade bas på Van Morrisons album Astral Weeks.
• Springsteen och The E Street Band spelade hela albumet live för första gången den 22 november 2009 på HSBC Arena i Buffalo, New York, för att att markera den sista konserten på Working On A Dream-turnén.
När Springsteen trodde att inspelningarna var klara sa Clive Davis (som föredrog bandlåtarna framför sololåtarna) att det inte fanns någon singel, så Springsteen återvände till studion för att spela in ytterligare två låtar som han ackompanjerade själv på gitarr, bas och trummor. Dessa sent påkomna låtar var ”Blinded By The Light” och ”Spirit In The Night”, som blev floppar för Bruce, men fullträffar för Manfred Manns Earth Band 1977 (varav den förstnämnda gav dem en första plats på Billboard).
Det är svårt att diskutera Greetings From Asbury Park, NJ utan att gå in på dess mest väsentliga egenskap: överflödet av ord. Den numera ikoniska inledandemeningen är lika viktig för albumet som ”Some day a real rain will come and wash all this scum off the streets” är för Scorseses Taxi Driver. Den galna inledningen lyder: ”Madman drummers, bummers och Indians in the summer with a teenage diplomat/In the Dumps with the mumps as the adolescent pumps his way into his hat …” Rimfebern tar fart. Den är ohämmad och ocensurerad, ibland klumpig eller meningslös och ibland vimsig och förtjusande. ”Jag arbetade på några av låtarna i en vecka, men de flesta skrev jag på 15 snabba”, berättade Springsteen för Rolling Stone. ”De var bara strömmar av ren energi. Jag hade samlat på mig saker i åratal, eftersom ingen lyssnade på texterna i barerna jag spelade i. Det första albumet blev ett utlopp för det.”
Ljudet är fortfarande något av en utmaning. I de snabbare numren är arrangemangen ofta inspirerade av Memphis soul- och R’n’Bstilar från Stax och deras tolkningar av Van Morrison (speciellt när det kommer till saxofon- och keyboard-inslagen), även om bakgrunds beaten är litestabilare, lite stelare, lite mer motown. Det finns korta glimtar där alla njuter av ett lätt funky spår, vid de sällsynta tillfällen när Bruce tar en paus från sin långa lista med liknelser.
Dessa ögonblick är dock väldigt begränsade, men de skulle släppas lös på det snabbt efterföljande albumet The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle. Det är kanske av denna anledning som de två enklaste låtarna, ”Mary Queen Of Arkansas” och ”The Angel”, är bland de mest berörande. De är i princip solon med en avskalad känsla, som han inte skulle försöka sig på igen förrän Nebraska. Den förstnämnda låtens referenser av cirkusfigurer och akrobater representerar en ung Bruce, medan fokuset på Mary når sitt klimax lite senare: ”I don’t understand how you can hold me so tight and love me so damn loose.” Den avslutande versen föreslår att en ny start eller flykt bara kan ske om paret tar sig ur staden och lägger grunden för temana i Born To Run.
”The Angel” har mer av en barock stil och beskriver den klassiska sagan där en tuff biker dör i förtid, med rader som ”the interstate’s choked with nomadic hordes”, som återigen känns som en introduktion till hans tredje album. Killarna och tjejerna i hans låtar var menade att växa upp i takt med att albumen släpptes, men det är här deras psyken, lustar och begär gör en storslagen entré.
”Growin’ Up” är en läcker låt med ned åtgående ackord och en utmärkt skildring av tonåringars fåfänga, nattaktiviteter och narcissism. ”I combed my hair till it was just right, and commanded the night brigade”, sjunger Springsteen och det är enkelt att förstå varför låten tilltalade Bowie. Medan ”Does This Bus Stop at 82nd Street?” är en spännande pust av optimism är ”Lost In The Flood” en episk prototyp för delar av ”Jungleland”, där Springsteens röst når onaturliga höjder genom ren viljestyrka. Det är en av hans första låtar med fokus på bilkultur, om vilken författaren George P. Pelecanos har sagt: ”Ingen av oss hade någonsin hört låtar på radion som talade till vår värld så fullständigt och på en sådan intern nivå som detta – och han hade bara börjat.”
”For You” är en låt som växlar mellan kärlek och hat (”Who am I to ask you to lick my sores?”), med en briljant refräng som är urskiljbar under stormen av stavelser. ”Spirit In The Night” är ytterligare en vädjan till eskapism, där Greasy Lake utgör platsen för de klassiska rock’n’roll eskapaderna iform av uppror, nöje och sex för tonåringarna Brando och Dean. Finalen i form av ”It’s Hard To be A Saint In The City” hör ihop med ”Growin’ Up”. Rader som ”I burst just like a supernova” rimmas med ”dance just like a Casanova”, där sångaren skildrar en man som desperat sliter i gallret på sin bur med ord som sitt vapen. Asbury Park-skivan fick kanske inte ett erkän n ande som ett perfekt verk, men det var en guldgruva för Springsteen.
Albumet gjorde honom inte till någon stjärna. Under 1973 sålde det cirka 20 000 exemplar och tog sig inte ens upp på topp 200 på Billboardlistan. Recensionerna var i allmänhet översvallande, även om de innehöll många Dylan-jämförelser. Rolling Stone beskrev albumet som ”Subterranean Homesick Blues” medlångsammare tempo och ”typiska låtar med fler ord än den här recen sion en”. (År 2003 rankade tidningen albumet som det 379:e bästa albumet genom tiderna.) Även Jackson Browne visade sitt stöd. I Crawdaddy skrev Peter Knobler ”Fantastiska låtar … Hans röst är angelägen.”
För Springsteens del, efter att ha spelat live i nio år, var han bara glad för att få göra skivor. ”När jag först började var jag ganska säker på mig själv”, berättade han för Robert Hilburn på Rolling Stone flera år senare. ”Av någon anledning hade jag oerhört stort självförtroende. När jag gjorde min första skiva tyckte jag att den var dynamit.” Självförtroendet hörs verkligen i varje andfått, besinningslöst känsloutbrott i berättelserna som forsar ut ur albumet utan hejd.
RECENSENTERNA TYCKER …
”För att vara en debut är detta otroligt bra; oavsett vad som kommer härnäst inom musiken har jag en stark känsla av att Bruce Springsteen kommer att vara en stor del av det. ”
RICHARD WILLIAMS, MELODY MAKER, 31 MARS 1973
