"Den enes skrot..."

” De n

e ne s

E n in s p ir a t ion s s

k r if t

s k ro

t …”

om C y k el kö k e t

i Mal mö

”Den enes skrot …”

En inspirationsskrif t om Cykelköke t i Malmö

BERTIL BJÖRK

”Den enes skrot …”

En inspirationsskrif t om Cykelköke t i Malmö

Cykelköket Malmö Stapelbäddsgatan 3 211 19 Malmö cykelkoket@gmail.com

©2013 Cykelköket Text: Bertil Björk Textgranskning: Bertil Björk och Ola Sturesson Foto: Cykelköket och Lars G Svensson Grafisk Form: Superstudio Et Aps, Copenhagen ILLUSTRATIONER: Bertil Björk Satt med: Rotis Tryck: HOLMBERGS ISBN 978-981049-0-5

”Den enes skrot …”

I april 2011 slog vi för första gången upp den tunga ståldörren ner till Cykelkökets verkstad i Stapelbädden på det gamla varvsområdet i Malmö, laddade bryggaren och valde en playlist i Ipod:en. Vi hade en liten uppsättning verktyg, fett och olja, trasor och trassel och ett trettiotal skrotcyklar vi fått av en vaktis på Riksbyggen. Gott så.

Ambitionerna var en liten enkel verkstad för några få entusiaster som gillar att skruva på gamla cyklar. Det visade sig att vi var rätt många.

I den här skriften försöker vi sammanfatta delar av den här märkliga och emellanåt omtumlande resan; för att ta avstamp inför fortsättningen och som inspiration för den som vill göra något liknande.

Det har varit hårt arbete och långa timmar, blodiga knogar och skitiga naglar. Men för det mesta alldeles fantastiskt kul, förtjusande nya bekantskaper, nya erfarenheter, tonvis med uppskattning och kärlek, bra musik i högtalarna och gott kaffe i termosen. Och generösa donatorer och volontärer. Ni vet vilka ni är. Tack som fan.

Ola & Bertil Grundare av Cykelköket Malmö

Startrakan. ”High five! Där satt den! Hjulet är på plats! Och nu funkar växlarna som de ska! High Five, igen!”

Den lilla gruppen som ägnat den senaste timmen åt att med gemensamma krafter få ordning på den gamla treväxlade Monarken, dansar segerdans i verkstaden. De är runt de tjugo, gäststudenter på högskolan och för första gången på Cykelköket. Katarina har hjälpt dem en del och berättat vad de ska göra och vilka verktyg som är lämpliga, men jobbet har de verkligen gjort själva.

Runt omkring dem skrattar man. Några igenkännande åt den där speciella känslan man får när man lyckas med något man inte trodde att man kunde. Något man lärt sig, förstått och bemästrat.

Visst, att laga en cykel är inte kärnfysik, men utan erfarenhet, rätt verktyg och en hjälpande hand kan det vara svårt nog. På Cykelköket får man just det, och därför hajfajvas det en hel del om kvällarna.

I april 2011 öppnade Cykelköket i Malmö, inspirerade av en växande urban cykelkultur och av de små, oberoende DIY-verkstäderna som just börjat poppa upp på den amerikanska västkusten.

Vi drömde om en plats i Malmö för alla som tyckte om att skruva på cyklar, att ta vara på och renovera i stället för att förbruka och kassera. En plats som var välkomnade och inbjudande och där kaffet var gott och stämningen hög och där folk ville hänga och umgås kväll efter kväll, helg efter helg.

Vi hittade en samarbetspartner i Föreningen Stapelbädden med lokaler och verksamhet i Västra Hamnen. Här, i knutpunkten mellan kultur, innovation, makers movement och klubbkultur, fanns en miljö där vi kände oss hemma och kunde växa och frodas.

Vår nystartade verksamhet vil ade på tre ben: • • •

En gratis gör-det-själv-verkstad för att serva och reparera.

Kurser på olika nivåer.

Och ett lager av renoveringsobjekt till besökarnas förfogande.

Cykelkök, som de började utkristallisera sig, hade en hel del gemensamt, men också en del som skiljer dem åt. Vilken slags verkstad vi skulle bli hade vi bara vaga aningar om men vi visste att vi

7

ville driva en verkstad dit alla var välkomna och där vi inte gjorde skillnad mellan folk och folk.

Att vi ville låna ut verktyg och lära ut hur man ta hand om sin cykel själv. Vad vi inte visste var om malmöborna ville samma sak…

Första kvällen kom det sju personer. Fem av dem var nära vänner.

Vi hade, lite kaxigt, satt ett mål på tusen besökare det första året. Men det pratade vi inte så mycket om de första veckorna. Vi hjälpte så gott vi kunde de första besökarna och vi sorterade bland våra verktyg och vi fick fler och fler skrotcyklar till skänks. Och sakta men säkert började folk hitta till oss. Vi fick några volontärer och stammisar och ännu fler skrotcyklar.

Fler och fler ledde sina cyklar ner för trapporna till verkstaden, vi började hitta ett arbetssätt och en metod. Så kom studiebesöken och journalisterna. Och ännu fler besökare. Många för att serva sina cyklar, men ännu fler för att bygga sig en cykel av de skrotcyklar vi fått donerade.

När två månader gått och sommaren kommit på allvar räknade vi ihop våra besökare och konstaterade lite häpet att vi var halvvägs i vår årsmålsättning. Vi började ana att det kanske fanns en hel del människor i vår stad som gillade Cykelköket.

Kunskapen om verkstaden spreds, mellan människor och via media. Det gick snabbt och lätt och enkelt. Snart var verkstaden full varje gång. Vi växlade upp öppettiderna från vårens tre dagar i veckan till fem. Och det var ändå kö för verktyg och goda råd. Sommaren därpå hade vi tusen besökare i månaden.

Vi var glada och stolta över det som hände. Och lite aningslösa.

8

Filosofin Från början gjorde vi allting. Kunde man fästa en cykel-, miljö- eller hållbarhetflagga på det så var vi med. Vi byggde fixies på festivaler, debatterade cykelbanor på seminarier, stoppade ekologisk julkorv till basarer, skruvade ihop stolar och soffor och mobiler och skulpturer av cykeldelar. Ordnade tävlingar och byggde äventyrsbanor och kom med våra verktyg till gårdsdagar och temadagar och festplatser och hippiefestivaler. Och om någon ville göra något – nästan vad som helst – i verkstaden sa vi ja, ja, ja.

Det hände saker hela tiden, vi fick många vänner och vi blev på det hela taget mycket trötta och ganska förvirrade. Och inte bara vi – ju bredare vår verksamhet blev – ju skevare blev bilden av vad Cykelköket var. Till slut insåg vi att det inte längre var hållbart. Vi kunde hitta studenter från högskolan som satt i verkstaden och klippte av ekrarna på våra finaste racerhjul med kabeltänger för att deras handledare hade tipsat om ”ett ställe där man kunde göra saker av cykelskrot”. Vi fick hejda människor från att lasta cyklar vi fått donerade till verksamheten i sina bilar. För de hade hört att ”man kunde hämta cyklar här”. Vi blev utskällda av folkhögskolelärare för att vi inte kunde hålla lär-dig-cykla-kurser för hennes elever och vi har med milt våld fått hindra besökare från att laga brustna ramar med tejp och sprejmåla smutsiga kedjor.

Att det blev så här en period handlade dels om att vi gjorde för många saker, men främst på att vi inte var tydliga och transparenta i vår kommunikation. Och basen för all kommunikation är inte posters, annonser och hemsidor utan verksamheten i sig (mer om det i kapitlet Medierna).

För att vara tydliga i vår kommunikation måste vi vara tydliga i vår verksamhet. Vi fick gå tillbaks till vårt grunddokument – vår projektplan – där vi hade listat fyra mål och syften med verksamheten. Så här hade vi skrivit: Cykelkökets primära ambitioner är: • • • •

Att höja cykeln och cyklandets status.

Att återanvända förbrukade cyklar.

Att arbeta för en bättre miljö och folkhälsa.

Att motverka killdominansen i verkstäderna.

9

Och allt som inte kunde sägas bidra till någon av de här punkterna måste bort ur verksamheten.

Hur roliga och bra de än var i sig, måste vi hitta tillbaks till vår basverksamhet och signalera den och våra grundvärderingar i allt vi gjorde.

Det första punkten – att höja cykelns och cyklandets status – var kanske den viktigaste. Här fanns inte bara ett viktigt uppdrag, här fanns också själva essensen för vårt personliga engagemang.

Vi var själva cyklister, vi bar ett ärligt engagemang för cykeln som transportmedel, som träningsredskap, som ingenjörskonst, som design, som kultur…

Med den insikten kunde vi rätt snart konstatera att vi med gott samvete kunde tacka nej till erbjudanden, förfrågningar och propåer om att göra möbler, skrotkonst, roliga hattar eller akvarier av våra cyklar. För oss var – och är – cykeln ett transportmedel och Cykelkökets uppgift är att se till att de rullar så lätt och säkert och i så många år som möjligt.

Den andra insikten var att om vi skulle arbeta för att höja cykelns status måste vi också arbeta för att höja kvalitén på de renoveringar som gjordes i vår verkstad. De som kom för att snabbt skruva ihop (och i värsta fall tejpa) något som bara rullar, måste fås att tänka om. Och vårt jobb var att få dem att lägga ytterligare några timmar i verkstaden och i stället bygga en bra och säker cykel.

Vi vill att cyklarna som lämnar Cykelköket ska vara bra transportmedel. Att cyklisterna som lämnar Cykelköket ska vara stolta. Att de ska cykla mer, längre och oftare.

Vi har utvecklat vår filosofi mot något mycket renare, enklare och konsekventare än tidigare: Vi är en gör-det-sjäv-verkstad för at t serva, reparera och bygga cykl ar Och i den ordningen.

Om återbruket av gamla cyklar nästan helt dominerade under det första året har verkstadens fokus mer och mer förflyttats till att handla minst lika mycket om service och reparation (även om återbruk fortfarande står för cirka 50 procent av verksamheten). Och vår tanke med det är att det är bättre att en cykel håller så många år som möjligt, än att den ska gå sönder, överges, doneras till oss, byta ägare, renoveras och, till sist, fortsätta rulla. En cykel som sköts på ett bra sätt och där man byter och underhåller slitdelar och reparerar småfel, håller helt enkelt längre. Mycket längre.

10

Möjligen har vår blick färgats av att vi dagligen ser så många funktionsdugliga cyklar med smärre skavanker som lämnats, bytts ut eller slängts. Kapitalförstöringen, resursslöseriet och den oreflekterade konsumismen skaver i ögat och vi vill inte vara en del av det. Vi vill arbeta mot att recycling blir up-cyckling. Att återbruket av begagnat inte bara blir en grön ursäkt för att oövertänkt konsumera ännu en skrotcykel. Vi värderar cykeln som transportmedel för högt för det.

Den mängd av donationscyklar vi fått genom åren har också räntat i ett stort lager av äldre reservdelar som kan komma väl till pass när man tar hand om en gammal trotjänare där reservdelarna inte längre finns i handeln.

Att samla ihop en hög skrotcyklar, ställa fram en verktygslåda och säga ”gör vad du vill” är enkelt.

Och tråkigt i längden. Att hela tiden sträva efter att öka kvalitén, matcha rätt renoveringsobjekt med rätt person, erfarenhet och tålamod och att ständigt utveckla de pedagogiska metoderna är däremot svårt, arbetsamt, tidskrävande. Och mycket roligt.

Vår kursverksamhet har varit populär från första dagen. Alldeles oavsett om det handlat om avancerade kurser eller workshops för rena nybörjare. Ja, faktum är att nybörjarkurserna är de allra populäraste och fulltecknas på några få timmar när vi annonserar dem på vår facebook-sida.

Vi ser det som ett bevis på att vår inriktning mot kunskap och kvalité har varit riktig. Det finns ett genuint behov av att lära sig grundläggande kunskaper i cykelmek.

Vi tycker mycket om det. Även om det emellanåt betyder att vi måste säga nej till någon kreativ äventyrare som vill bygga sig en egen rymdraket av våra donationscyklar. Även i vår externa och uppsökande verksamhet har vi börjat renodla vårt arbete. I stället för att duka upp vår mobila verkstad för några timmars gör-det-sjäv-mek (som lika gärna kunde ske i den bättre utrustade reguljära verkstaden) försöker vi nu hellre hålla rena workshops i grundläggande cykelservice dit vi kommer. Främst teoretiska övningar där vi berättar och visar hur ett hjul är konstruerat, varför vajern har ett hölje, vilka delar som slits och måste bytas och varför olja på en smutsig kedja är en åttonde dödssynd.

Cykelkökets verksamhet och filosofi är inte huggen i sten. Men heller inte skriven i sanden. Vi utgår ifrån våra värderingar, vår projektplan och de mål vi satte upp där, adderar våra växande erfarenheter och verklighetens krav och behov.

11

En internationell rörelse Vi hade bara haft öppet ett par månader och knappt fått ordning på verkstaden nere i Stapelbäddens källare när vi första gången flyttade hela cirkusen till utomhusverkstaden i containern i skateparken straxt intill. Här passerade tusentals människor. För att skejta, för att bada vid Scaniabadet eller för att titta närmare på Turning Torso.

En dag passerade ett gäng på lånade cyklar förbi på väg mot Torson. En av dem hade problem med en kedja som hängde väl slapp och gärna ville hoppa av, så när de såg skogen av upp och ned vända cyklar och alla skruvande människor, stannade de till för att – på bredaste västkustamerikanska – be om att få låna ett verktyg. Och medan den slappa kedjan spändes passade resten av gruppen på att ses sig om i verkstaden. På en av dörrarna hade vi satt upp ett urval av pressklipp om Cykelköket. Det var en blandad kompott av lokal- och fackmedia som berättade om ”Sveriges första Cykelkök”. Det här var givetvis rena grekiskan för våra amerikanska besökare förutom ett klipp från den mångspråkiga websidan sweden.se med titeln ”Cooking bikes in Malmö”.

“Is this a Bike Kitchen? I founded Bike Kitchen in L.A!” Det är Ben som ropar. Det visar sig att han har någon slags kusin som gift sig med någon med rötterna i Malmö och att det har tagit honom och hans vänner hit. Och nu cyklar han rätt in i ett cykelkök som har inspirerats av den verkstad han för ett par år sedan var med och startade i Los Angeles. Bens Kompis Seth är inte mindre förtjust, han frågar och fotograferar och det visar sig att han driver den populära cykelbloggen ”Take over L.A.”. Och ett par veckor senare strör han socker över oss i en krönika. Låt vara att han i sin text konsekvent kallar vår verkstad ”Cykelloket” men det kan vi bjuda på. Han ger oss västra USA:s cykelpublik.

Han skriver andra mindre smickrande saker om Sverige och svenskarna i andra krönikor. En fras klibbar sig fast: ”The funniest thing about the Swedes, is how the care for their bikes. They don’t.”

Bike Kitchens är något av en internationell rörelse. De första i L.A. och San Fransico var givetvis inte de första öppna cykelverkstäderna i världen, men det var i och med med deras start som det hela tog fart och man kunde börja skönja konturerna av en kontext – en rörelse. Det är inte helt lätt att sätta fingret på exakt vad som definierar ett Bike Kitchen, men några gemensamma nämnare kan man peka på:

13

• • • • • • • • •

Verkstäderna är ”Non Profit”.

De drivs av entusiaster med fötterna djupt i urban cykelkultur. Ja, i urban kultur över huvud taget. Återvinning är mer regel än undantag.

Volontärverksamhet är vanligt förekommande.

Folkbildningstanken är stark.

Engagemanget i stads- och trafikmiljöfrågor är ofta stort.

Kaffe (helst italienskt) är ständigt närvarande.

Socialt ansvar, genusperspektiv och miljömedvetenhet är självklarheter.

Förekomsten av tatueringar med verktygsmotiv är klart över befolkningsgenomsnittet.

Men skillnaderna kan också vara stora. Vi har haft volontärer från Bike Kitchen i Glasgow där inriktningen mot välgörenhet är stark. Utöver den vanliga öppna verkstaden samlar man in, och renoverar cyklar som säljs. För pengarna finansierar man soppkök i samarbete med den lokala kyrkan. Volontärer som jobbat i Milano kan berätta om cucina bicicletta som drivs av vänsteraktivister och är mycket politiska och aktiva med critical mass-demonstrationer och annat.

När vi besöker våra kollegor i London hittar vi en verkstad utan volontärer som drivs helt via en (relativt) hög avgift för att meka och använda verkstadens verktyg.

Ett cykelkök formar sig utifrån sina förutsättningar, de behov man ser och de intressen som initiativtagarna har. Där finns en generös idé om att sprida erfarenheter och kunskap, men ingen mall att följa. Det finns ett antal löst sammansatta internationella samlingspunkter, de flesta som enkla nät-communities, andra som nationella konferenser eller volontärutbyte.

När cykelköket i Malmö hade varit igång några månader fick vi ett samtal från Göteborg. Där fanns en grupp – främst studenter på Chalmers – som gått i precis samma tankar som oss, men sett sig snuvade på titeln ”Sveriges Första”. Nu sökte de upp oss för att få höra hur vi gjort. Vi delade med oss av vår projektplan och budgetmallar, vi sågs och jämförde förutsättningar och möjligheter och – framförallt – vi kunde sätta tjänstemän i vår stad i kontakt med tjänstemän på samma ögonhöjd i Göteborg. Något som avgjort hjälpte till att snabba på processen och några månader senare slogs portarna upp till Cykelköket GBG, Sveriges andra cykelkök.

I december 2012 är vi på väg till Oslo. Inbjudna för att prata på Norsk Design- og Arkitekturkustcenter.

Där arrangeras en Pecha Kucha och med hjälp av tjugo slides och sex minuter ska vi lägga ut orden om ”Stadsmiljö och DIY”, som det står i programmet. Ett par dagar före avfärd får vi ett mail från en viss Dayton i Oslo. Han och ett par av hans vänner känner väl till Cykelköket Malmö och när han ser att vi ska besöka Oslo passar han på. Kan vi se på en kaffe? Självklart kan vi det.

14

Det visar sig att han och hans vänner precis är i startgroparna för att starta Sykkelkjøkkenet Oslo, och de bubblar av frågor: Hur gör man så att ortens cykelhandlare inte börjar hata en? Hur får man bra blandning av tjejer och killar i verkstaden? Vilka verktyg ska man köpa in? Var får man tag på gamla cyklar och delar? Hur gör man för att pressen ska se en?

Det blir intensiva timmar innan vi måste rusa åt olika håll. Men kontakten fortsätter, via mail och via besök. Idag är Sykkelkjøkkenet Oslo en fantastiskt fin verksamhet med ett mycket ambitiöst program av kurser och workshops och ett socialt patos. Vi lär av varandra.

Hur det egentligen gick till när vi startade partnerskap med Open Bike Shop i Riga är fortfarande en källa till debatt. Möjligen var det den amerikanske författaren och cykelentusiasten Sam Tracy som tipsade dem om oss. Möjligen förhåller det sig precis tvärt om…

Klart är i vart fall att vårt samarbete har formulerats runt ett utbildningsprogram finansierat av Nordiska Rådet.

Open Bike startade efter en föreläsning i Riga av nämnde Sam Tracy. Han pratade om sina erfarenheter av Bike Kitchen på olika orter i USA och efter föreläsningen bestämde sig några cyklande rigabor att försöka sig på något liknande. Förutsättningarna är dock rätt annorlunda i Lettland. DIY- och makers-rörelserna är klart marginella fenomen och av det överflöd av gamla, övergivna cyklar vi har syns inte ett spår. Men lusten till att lära och lära ut cykelmek är densamma. Och kärleken till cykeln som transportmedel och kultur.

Open Bike Shop sökte, och fick, medel från Nordplus, Nordiska Rådets fond för utbildningssamarbete inom Norden och Baltikum. Tillsammans har vi satt ihop en utbildningsplan som bygger på workshops i Malmö och Riga, där Cykelköket Malmö i egenskap av den etablerade verkstaden ska fungera som mentor och stöd för den nyöppnade i Riga. Men vi kommer också att hålla workshops med målet att utveckla verksamheten i Malmö, samt att etablera ett långsiktigt samarbete och en modell för hur ett mentorskap mellan cykelkök kan se ut.

Eftersom vi sedan tidigare har ett utbyte med Sykkelkjøkkenet Oslo passade vi på att bjuda ner dem till Malmö för att delta. Och nu sitter vi med vad som skulle kunna vara embryot till ett nordiskt/ baltiskt samarbetsforum. En av våra workshops kommer att handla om just detta: Hur skapar vi bästa förutsättningarna för ett erfarenhetsutbyte och ett samarbete mellan cykelkök i vår region?

Nätforum? Konferenser? Volontärutbyten?

15

Det är hart när omöjligt att säga hur många

cykelkök det finns i världen. Dels finns det ingen definitiv definition på vad ett cykelkök ska vara.

Begreppen man oftast stöter på är Bike Kitchen, Bicycle Co-op, community bike shop eller Ateliers.

Eller språkligt lokala varianter på dessa. Men alla varianter finns.

Dels är organisationerna av naturen flyktiga och ombytliga som alla civila initiativ som bygger på lust, tid och volontärkrafter.

Det har gjorts otaliga försök att lista världens (eller regionernas) cykelkök, men gemensamt för dessa listor är att de är inaktuella i samma stund de är kompletta.

I USA finns flera framgångsrika kongresser för cykelkök och den modellen med öppna inbjudningar, värdskap och program verkar hittills vara den bästa formen för erfarenhetsutbyte och nätverkande. Eller egentligen den näst bästa; internet och sociala media står i realiteten för 90 procent av allt utbyte cykelkök emellan.

Donatorerna och Volontärerna När vi får välja mellan att kasta och att skänka väljer vi oftast det senare. Det såg vi om inte annat i ett pilotprojekt vi gjorde på en återvinningsanläggning där besökarna erbjöds att donera cykeln till oss i stället för att slänga den i metallåtervinningen. 99 procent valde att donera, när tillfälle erbjöds.

De flesta av oss är idag medvetna om att vi konsumerar på ett ohållbart och destruktivt sätt.

Vi anstränger oss för att separera läskburkarna från matavfallet, att inte köra på tomgång, att lämna våra uttjänta kläder till välgörenhetsorganisationer och att samåka till fotbollsträningen.

Generellt sett är vi goda människor, som vill gott för oss själva, vår omgivning och kommande generationer. Så klart.

Men vi har ju inte alltid sopsorterat, gått utomhus för att röka eller tittat efter konstiga E-nummer på förpackningarna. Den hänsynsfullhet och insikt som – åtminstone på ytan – tycks prägla vår livsstil, har inte och är inte given. Vad är det som fått oss att komma så här långt? Och vad kan få oss att ta nästa steg? Och att kanske exportera vår miljösolidaritet bortom vår omedelbara näromgivning?

Sannolikt ett antal samverkande faktorer. Dels måste det finnas ett socialt och samhälleligt tryck för att vi ska välja det bra (och besvärliga) alternativet framför det dåliga (men bekväma). Det trycket tycks skapas av en blandning av medvetenhet, regelverk, synlighet och konsekvenser. Men oavsett hur goda föresatser du har har, oavsett hur medveten, kunnig, god, generös och laglydig du är, kan inte ekvationen lösas om de fysiska och logistiska förutsättningarna saknas.

Här finns ett stigande (eller möjligen tillfälligt) intresse för second hand och vintage som visar sig i hur mängden av butiker och loppisar. Här byter möbler och kläder ägare i stället för att kastas.

Det finns sedan många år en rad välgörenhetsorganisationer som återförsäljer kläder, möbler och lump. Och, inte minst, har vi internets handelsplatser som Blocket och Tradera för handel med begagnat.

17

Bara på blocket såldes det under 2011 för häpnadsväckande 254 miljarder kronor. Det skulle motsvara 7,4 procent av Sveriges BNP. Om det räknades.

Begagantförsäljning, välgörenhet, donationer, byteshandel och ideellt arbete syns nämligen aldrig när nationalekonomerna mäter landets välmående och det är ett dilemma man brottas med; sektorerna växer så att det knakar, det är bra för klimatet, för jordens resurser, för den sociala och ekonomiska hållbarheten. Men det syns inte i de viktigaste jämförelsetalen.

Att hela den här ekonomin går under radar skapar givetvis en hel del problem i ett samhälle som bygger på transparens. Här finns växande ekonomi, välstånd, arbetstillfällen och samhällsutveckling som aldrig politiskt förstås och uppskattas till fullo. Men här finns också stora problem. Hur stor del av försäljningen beskattas på rätt sätt? De rena bedrägerierna i branschen ökar konstant. Mängder av illegala, farliga eller på annat vis tveksamma produkter sprids. Här finns en stor och svårkontrollerad marknad för stöldgods.

På Cykelköket får vi merparten av donationer från privatpersoner och bostadsrättsföreningar. När det gäller privatpersoner är hanteringen relativt okomplicerad, oftast kommer givarna själva ner med cykeln i bakluckan och berättar att man rensat ett garage eller ska flytta till annan ort.

När det gäller bostadsrättsföreningar är proceduren lite mer komplicerad. Föreningen äger ju formellt inte cyklar bara för att de övergivits på föreningens gård. Och innan de gör det kan de heller inte ge bort dem. För att överta ägandet måste man: • • •

Tydligt ge de boende (och deras gäster) en chans att märka upp sina privata cyklar.

Skicka ramnummer på de resterande till hittegodset på den lokala polismyndigheten.

Lagra cyklarna i tre månader.

Förutsatt att ingen cykel är anmäld stulen eller försvunnen har nu föreningen tagit över ägandet av dem. Och ansvaret. Att frakta bort dem, sälja dem eller donera dem. Till exempel till sitt lokala Cykelkök.

På Cykelköket i Malmö har vi varit närmast maniskt noga med att följa dessa regler. En och annan förening har därför valt att i stället skicka cyklarna till sopstationen när de haft svårt att följa protokollet. Och det är synd men vi vill under inga villkor riskera att få in stulna cyklar i vårt system. Av uppenbara skäl:

18

• • • •

Vi vill uppgradera cykelns status; därför motarbetar vi aktivt den slappa hållning till cykelstölder och häleri vi upplever från polis, försäkringsbransch och allmänhet.

Vi är rädda om vårt rykte. Fler än en ”alternativ verkstad” har dragits med rykte som hälericentral och alienerat många potentiella besökare.

Det skulle vara en smärre tragedi för någon som lagt ner timmar, pengar och kärlek på en renovering, att upptäcka att man inte äger sin cykel.

En grupp bland våra besökare är unga pojkar med ursprung i andra länder och adresser i södra Malmö. De upplever att de regelmässigt stoppas av polisen för legitimationskontroll.

Inte sällan begär polisen även att få se ägarbevis på deras cyklar. De vill vara 100 procent säkra på att de inte cyklar på en stulen cykel.

Vid ett tillfälle föreslog vi vårt försäkringsbolag att de på nationell nivå skulle göra en rejäl insats för att komma till rätta med en stor del av handeln med stulna cyklar.

När en cykel anmäls stulen till polisen registreras den (bland annat) på sitt ramnummer. Dessa finns i en databas som man genom en mycket enkel lösning skulle kunna göra sökbar för allmänheten via en app, en hemsida eller en sms-tjänst. Genom att skriva in ramnumret på den begagnade cykel man stod i begrepp att köpa skulle kunden omedelbart kunna undersöka om den fanns i polisens register. Grönt ljus: Icke anmäld. Rött ljus: stöldgods.

Vårt försäkringsbolag svarade efter en kort betänketid att man inte var intresserade av att utveckla tjänsten. Vi funderar på att byta försäkringsbolag… ”Får ni cyklarna från polisen?”, är en av de vanligaste frågorna vi får. Och svaret är alltså nej.

Polisen, kommunerna och de stora fastighetsägarna hanterar ofattbart stora mängder övergivna cyklar och lägger stora resurser och mycket tid på att hantera problemet. Med rätt infrastruktur skulle det finnas ett överflöd av gratis, begagnade cyklar för den som ville renovera i stället för att köpa en av de urusla lågpriscyklarna som vräks ut på marknaden.

Möjligheten finns, men den kräver genomtänkta beslut, en bra, skalbar organisation, utrymme och, inte minst; vilja.

Och den finns inte alltid. En av våra systerorganisationer hörde av sig till sin kommun och undrade försynt om de möjligen kunde få några av de cyklar gatukontoret fraktade bort och dumpade i återvinningen. De behövde projektcyklar till ett ideellt utbildningsprojekt. Det här är svaret de

19

fick. Vi publicerar det ordagrannt och det kan hända att du måste läsa igenom det två gånger.

Rundgångslogiken är fulländad och absurd i sin praktik. Av hänsyn utlämnar vi stadens namn: ”Tyvärr är det inte så enkelt med cyklar som står och skrotar på kommunal mark som man kunde önska, cyklar räknas enligt Lag vara ett fordon och för att kunna flytta dessa måste det finnas i lagrummet att de är feluppställda. Lagen som gäller är Lagen (1982:129) och Förordning (1982:198) om flyttning av fordon.

En cykel kan inte vara feluppställd då det inte finns några villkor, inte heller har vi några lokala trafikföreskrifter i XX kommun hur man ska parkera sin cykel, vilket gör att vi inte kan flytta cyklar på annan laglig grund än som skrot. Dessa måste då också gå till skrotning.

Så tyvärr kan ni inte få några cyklar av oss.”

Man kan givetvis använda timmar åt att analysera logiska kullerbyttor och krumbukter i de få meningarna i svaret, men enklast kanske det är att konstatera att viljan inte riktigt infann sig på kontoret den dagen.

I Malmö är inställningen en annan. Vi har från dag ett känt ett stöd och en välvilja inför vårt projekt. Många i förvaltningarna har bidragit till att göra livet lättare för oss.

Vi har heller ingen egentlig brist på begagnade cyklar, vårt problem är snarare att vi vill få in dem i en jämn och stilla takt som motsvarar utflödet. Vi har ingen möjlighet att lagra stora antal cyklar. Redan idag frestar vi på tålamodet hos våra kollegor på Stapelbädden genom att fylla varje tomt utrymme och prång med cyklar, delar och verktyg…

När donatorer hör av sig till oss och vill skänka cyklar till verksamheten är rutinerna att vi först försäkrar oss om att de följt de riktiga procedurerna med lagring, ramnummer etc. Är så inte gjort ber vi dem återkomma.

Ungefär en gång i månaden hyr vi en skåpbil och hämtar upp cyklar. Vi accepterar alla cyklar – även de vi vet att vi aldrig kommer att kunna använda – eftersom vi vet att donatorerna ofta drivs av en cocktail av utilitarism och pragmatism. Man vill göra gott och samtidigt själv slippa hyra släp och köra till återvinningsstationen.

20

Sedan starten har vi hämtat många hundra begagnade cyklar. Och ungefär två tredjedelar av dem har lämnat Cykelköket som nyrenoverade, fungerande och säkra transportmedel. De övriga har blivit reservdelar.

En bieffekt av att vi demonterar donationscyklarna är att vi har byggt upp ett tämligen stort lager av begagnade reservdelar. Delar som kan vara guld värda för den som har en gammal cykel där någon detalj tjänat ut eller gått sönder. Reservdelarna nytillverkas inte längre och de gamla cykelhandlarna med bra lager blir färre och färre när kedjorna som säljer lågpriscyklar tar större och större marknadsandelar. Det som ligger i lådorna på Cykelköket har inte sällan visat sig vara avgörande små detaljer för att en cykel kan fortsätta att rulla ytterligare i många år.

Vi har också fått en hel del donationer av verktyg, skåp, hyllor och bänkar. Av privatpersoner, men också av lokala cykelhandlare som bytt utrustning. Det ser vi som en hedersbetygelse. Vi konkurrerar inte – vi kompletterar varandra.

Eftersom Cykelköket i Malmö inte är någon konventionell förening saknar vi aktiva medlemmar (Vi definierar oss som en verksamhet inom Föreningen Stapelbädden). I stället har vi många aktiva besökare. Några som kommer enstaka gånger för att åtgärda ett akut problem, andra som jobbar hårt under en period för att renovera eller bygga en cykel. Ytterligare andra är stamgäster som kommer varje vecka och några jobbar aktivt som volontärer, timanställda eller gästlärare.

Gränsen mellan stamgäster och volontärer är tämligen flytande. I den vardagliga verksamheten i verkstaden har vi (hittills) inte använt oss av något volontärschema utan de som finns på plats hittar sin roll och hjälper nytillkomna till rätta och löser tillsammans problem som dyker upp. Det vore djupt lögnaktigt att påstå att modellen tillkommit efter långa debatter och analyser; tvärt om är den resultatet av att det har fungerat bra till dags dato, att den är smidig och inte kräver mycket byråkrati och merarbete.

Däremot har vi använt volontärlistor vid event och liknade där vi sett det som nödvändigt att försäkra oss om att vi haft en tillräcklig bemanning.

Det negativa med den här modellen (eller bristen på modell, om man så vill) är att det kan vara svårt för nya volontärer att hitta en plats, en roll och ett uppdrag. Och vi ser att vi allt för ofta inte klarar av att följa upp de som visar intresse av att vara volontärer på Cykelköket. De hamnar på en lista, finns med på utskick om event och liknande. Men om de inte självmant socialiserar sig med andra volontärer och stamgäster händer det allt för ofta att intresset svalnar när uppdragen uteblir.

21

En annan brist är givetvis att det är svårare för de ansvariga att förutse och planera verksamheten när tillgången på personella resurser skiftar från dag till annan och över säsong.

En orsak till att vi inte riktigt fått ordning på volontärverksamheten är att vi har så små personella resurser. I grundverksamheten har vi på årsbasis en tjänst, fördelad på flera timanställningar.

De anställda får hela tiden prioritera var de ska lägga sitt arbete och eftersom arbetet med att organisera, utbilda och socialisera volontärer är mer resurskrävande än man kan ana, har det allt för ofta fått stå tillbaks. Trots att en inarbetad, välsmord volontärorganisation sannolikt skulle ge betydligt mer resurser än vad det kostar att etablera den.

Verksamhetens skala börjar kräva sin tribut. En liten verksamhet är lätt att överblicka, beslut fattas över en kaffe, tysta överenskommelser fungerar, vänskap reglerar avtal och information och kultur sprids lätt och sömlöst. Cykelköket växte snabbt och oväntat till något betydligt större och mer omfattande och i vissa hänseenden har vår organisation inte utvecklats i samma takt.

22

Utbildning och fortbildning Det är ett märkligt fenomen, hur det är näst intill omöjligt att förvärva kunskap utan att att vilja dela med sig av den. Vi ser det gång på gång hur den som själv just lärt sig är närmast sprickfärdig av lust att lära ut det till andra.

Hur lär vi oss nya saker? Genom att iaktta och oreflekterat härma? Genom att försöka, misslyckas och försöka igen? Genom att strukturera, analysera och dra logiska slutsatser? Genom att leka och experimentera?

Sannolikt en blandning av alltsammans.

I Cykelkökets vardagsverksamhet är lärandet framförallt laborativt. Ett problem ska lösas, vi lånar ut de verktyg som behövs, berättar hur det går till och låter sedan besökaren själv lösa problemet.

Ibland slår vi tillsammans i handböcker eller googlar.

När vi öppnade cykelköket var verkstaden utformad som en öppen yta runt en centralt placerad bänk. Det var en bra möblering så länge det var tio personer i verkstaden. Men när det blev trettio, fyrtio och femtio personer i lokalen under en kväll fungerade det inte längre. Ingen visste vem som hade verktygen, och var. Det var svårt att möta besökarna på det sätt vi ville, svårt att hålla ordning och lätt att bli trött, irriterad och frustrerad.

Under juluppehållet 2012 höll vi ett möte med personal och volontärer om hur situationen under hösten utvecklat sig. Vi hade fler besökare än någonsin men vi kände ändå att vi gjorde ett sämre jobb än tidigare. Även besökarna gjorde ofta ett sämre jobb eftersom de fick mindre hjälp och instruktioner. Några återkommande besökare höll sig undan eftersom det var trångt och stökigt.

Några fick sina renoveringsprojekt plundrade eftersom vi inte hade tid att berätta för alla nya besökare om våra regler och om vilka cyklar som var tillgängliga att bygga av.

Diskussionen utmynnade i ett förslag att skapa flera ”mekstationer” för tre till fyra besökare. Stationer där de får dela en uppsättning verktyg och även ansvara för att stationen hålls i god ordning.

Utformningen av dem är långt ifrån perfekt, men vi har kommit över den värsta anarkin, kvalitén på renoveringar och reparationer är mycket högre och vi diskuterar fortfarande hur den kan förbättras.

En oväntad effekt av den nya möbleringen var de självlärande mekanismerna som uppstod.

23

När vi valde att bygga gemensamma stationer för fler besökare i stället för individuella var det för att återskapa något av pedagogiken från den centrala mekbänken. När man visade någon ett moment vid de nya bänkarna hade man även bänkgrannarnas ögon och öron och alla moment behövde inte visas tre gånger. Vad vi inte hade förutsett vara att samma fenomen snabbt uppstod mellan grannarna vid bänken. De började snabbt att lära varandra.

En kväll på Cykelköket följer nästan alltid samma dramaturgi. När dörrarna öppnas är det som regel redan en grupp som väntar utanför och snabbt fylls lokalen upp. Den som jobbar har en hel del att göra och den första timmen är det kö för att låna verktyg, få hjälp att hitta reservdelar eller hjälp med att felsöka och hitta lösningar.

Efter någon timme har de flesta kommit igång med sina projekt. Det droppar in fler besökare efterhand men stämningen har gått från ivrig och pockande till lugn och koncentrerad. Om man då passar på att ta en liten paus, häller upp en kopp kaffe och ser sig om i lokalen kan man notera hur det pekas och instrueras, förklaras, jämförs, lånas verktyg och händer mellan bänkarna.

Kunskapen distribueras, blir gemensam. Den som lärt är ivrig att lära ut.

Kurser och workshops är en del av Cykelkökets verksamhet. Allt från avancerade hjulbyggarkurser till orienterande grundkurser. Kurserna är alltid fulltecknade och vi skulle kunna hålla många fler om vi hade resurser.

Ett förslag som ofta dyker upp är att vi ska ta finansiera kurserna genom att ta betalt för dem.

Och det skulle med all sannolikhet fungera, de är populära och ofta fyllda bara timmar efter att vi annonserat dem på vår facebooksida. Men vi vet också att en avgift skulle betyda att vi skulle stänga ute den del av vår publik som saknar ekonomiska medel. En förlust i sig, men också en stor förlust för den del av Projektet Cykelköket som handlar om att människor från olika stadsdelar, av olika kön, i olika åldrar och med olika bakgrund träffas. Malmö är i stort behov av just sådana mötesplatser. Vi har en sådan och vill absolut inte spela bort den.

Cykelköket får mycket ofta förfrågningar om att delta i olika event, festivaler, evenemang och jippon. I mån av tid och förutsatt att syftet och sammanhanget är i samklang med våra värderingar och målsättningar gör vi det också mycket gärna. Under de första åren medverkade vi oftast genom att sätta upp ett litet, mobilt cykelkök på platsen och i princip duplicera konceptet från vår ordinarie verkstad. På senare tid har vi validerat den modellen och kommit fram till att utväxlingen av insatsen är allt för låg.

24

Medan vi i den ordinarie verkstaden alltid har fullt av aktiva besökare (och egentligen behov av ytterligare personal och öppettider), når vi på en mässa, gårdsdag eller annat event oftast bara ut till en handfull aktiva besökare. Vi träffar förvisso massor av människor och ur marknadsföringssynpunkt är det utmärkt. Men det är ju närmast kontraproduktivt att marknadsföra en redan fullsatt verkstad…

I stället för att öppna en tillfällig gör-det-själv-verkstad på olika platser och i olika miljöer testar vi nu att i stället hålla workshops på temat ”cykelmek för absoluta nybörjare”. En slags introduktion där vi går igenom cykeln, dess delar och funktioner. Berättar om vad som går sönder, vad som slits ut och hur man sköter cykeln så att den håller länge och rullar lätt. Vi tror att vi på det viset bättre främjar vår målsättning att ”höja cykeln och cyklandet status”.

Efter en sådan workshop är man givetvis inte någon färdiglärd mekaniker. Men man är en bättre cykelägare med större kunskap om hur man ska ta hand om sin transport. Antingen man väljer att utnyttja en cykelverkstad för jobbet eller att gå vidare och lära sig mer själv. Till exempel på Cykelköket.

Detsamma gäller vår medverkan i media. Vi producerar idag pressmaterial i syfte att dela med oss kunskap om cykelskötsel snarare än kunskap om Cykelköket.

Pressmeddelandet från april 2013 med rubriken ”Tio enkla steg – Så vårfixar du din cykel”, renderade i en handfull tidningsrartiklar och en veckolång medverkan i SVT:s sommarserie för barn. Vi får jobba tio år i verkstaden för att hinna förklara för så många människor varför det motverkar sitt syfte att olja en smutsig kedja.

Personalen och volontärernas fortbildning har hittills fått stå tillbaks. Varken tid, ork eller resurser har funnits. Och i ärlighetens namn har heller inte behoven varit så stora: Varje dag eller kväll i verkstaden har också varit ett lärande för personal och volontärer. Nya problem dyker upp varje gång och någon är bra på växlar, någon annan på lager och en tredje på fransk standard.

Men behoven av fortbildning, utbyte och inspiration har börjat göra sig påminda. Därför var det extra roligt när Open Bike – ett helt nystartat cykelkök i Riga hörde av sig med frågan om vi ville vara deras mentorer i ett utbildningsprogram finansierat av Nordiska Ministerrådets fond för ”livslångt lärande”, Nordplus.

Utbildningen ska ske två steg. I det första kommer fyra personer från Open Bike Shop i Riga till

25

Malmö där vi under några dagar håller praktiska och teoretiska workshops på teman som: • • • • • • •

Building a volunteer organization.

Using money or ”alternative currency”.

Applying environmental and resource thinking.

Collaboration with other NGOs, government and business.

How to grow with the same enthusiasm.

How to collaborate nationally and internationally.

How to ensure the quality and evaluate what you achieve.

Teman valda för att maximera erfarenhetsutbytet, främst med tanke på att Open Bike är helt nystartat och att Cykelköket är – i sammanhanget – seniorer.

I Utbildningens andra steg reser två representanter från Cykelköket till Riga för att följa upp hur erfarenheterna från Malmö implementerats och för att dokumentera utbytesmodellen som, om utfallet blir bra, kan användas i mentorprogram med andra nystartade verkstäder.

Eftersom första steget i utbytet sammanfaller med Cykelkökets inspirationskonferens i september 2013 har vi också möjlighet att bjuda in såväl Cykelköket GBG som Sykkelkjøkkenet Oslo att delta.

Möjligen skönjer vi här de första konturerna av ett nordiskt/baltiskt nätverk av cykelkök?

I ett pågående experiment i har Nicolas Negroponte, professor vid MIT i Boston, lånat ut

surfplattor till barn och ungdomar i byar i Etiopien. Byarna är isolerade, barnen ilitterata och utan tillgång till Tv etc. Förutom det häpnadsväckande resultatet att ungdomarna direkt lär sig att starta och använda datorerna, lär sig enklare spel omedelbart och snabbt börjar plocka upp en viss läskunnighet för att lyckas i spelen. Dessutom – och nu blir det spännande – har forskarteamen konstaterat ett annat fenomen: Barnen tävlar med liv och lust om att först lära sig lösa ett problem. Men när de väl gjort det, och njutit segerns sötma ett ögonblick, växlar de omedelbart om till pedagogens roll och förklarar omsorgsfullt hur de gjort och hur de tänkt. Det är uppenbart att lyckan i att först lösa problemet hänger tätt ihop med viljan att dela med sig av lösningen. Den exklusiva kunskapen vill lämna den enskilda människan, nå fler och bli gemensam.

Att äga kunskap isolerar människan, att dela den socialiserar.

Containern – vår andra verkstad. ”Men jag är ju direktör, ju!”.

Han säger det halvt på skämt och som ett sista desperat argument för att vi ska laga hans punktering.

Han är i sextioårsåldern, har grått hår som faller ut lite på axlarna, vit nystruken skjorta, blanka skor, ett stadigt guldarmband och en dialekt som bara kan ha fostrats på Värnhem. Och en svart herrcykel med punktering.

Innan han drog fram direktörskortet har han i tur och ordning argumenterat att han inte kan fixa sin punktering själv för att han: Aldrig gjort det tidigare, har för fina kläder, har tummen mitt i handen, hellre vill betala för sig eller kan köpa oss en tårta som tack. Amanda som jobbar i containern är stenhård: Det är en gör-det-själv-verkstad, han får gärna låna ett förkläde, det finns åttaåringar som kan lära sig laga punka och hon kommer att visa honom exakt hur han ska göra.

En halvtimme senare cyklar en påtagligt nöjd herre som just har lagat sitt livs första punktering iväg mot kallbadhuset på Ribersborg. Lite skitig under naglarna. Men inte värre än att ett bastubad och en nagelborste kan fixa till det.

Att sommarköket skulle vara utomhus var klart redan när Cykelköket slog upp portarna i april 2011. Eller egentligen tidigare än så; 2010 var Stapelbädden fortfarande en byggplats och STPLN:s verksamhet var mobil. På somrarna, för det mesta inhyst i en container i Stapelbäddens Skatepark.

Under tidig vår hade de första kontakterna mellan Cykelkökets upphovsmän och STPLN hade tagits och resonemangen om huruvida verksamheten skulle kunna fungera i den nyrenoverade stapelbädden var fortfarande öppna. För Cykelköket var frågan enkel: Fanns det ett underlag för en öppen cykelverkstad i de här delarna av stan?

Vi bestämde oss för att att testa. Under tre dagar annonserade STPLN en cykel-workshop i containern. Vi samlade ihop de verktyg vi hade, lånade ihop resten, köpte lite olja och fett och punkteringslappar. Och det kom folk. Inga horder, men det var aldrig tomt och vi hade att göra hela dagarna. Och vad vi kunde konstatera var att det kom folk i olika åldrar. Det kom män och kvinnor. Och – framförallt – det kom folk ifrån hela stan. Det avgjorde saken.

27

Och frågorna var många. När skulle nästa workshop bli av? Och var? Och kunde vi inte ordna en nybörjarkurs? Och skulle vi köpa in en sådan där portabel cykeltvätt som de gjorde reklam för i senaste numret av Kadens?

Inför första sommarens (2011) flytt till containern hade vi en del att fundera över. Vi hade fler och fler besökare och antog att utomhusverkstaden skulle locka ännu fler. Men vilka var de? Ville de tvätta och smörja eller laga och renovera? Skulle de stanna en timme för att fixa något akut innan de susade vidare till stranden eller i flera dagar för att totalrenovera något objekt?

Stärkta av de första vårmånadernas relativa framgång beslutade vi oss också för att utöka öppettiderna under sommaren och ha öppet fem dagar i veckan. Plus en och annan lördag med speciella barn- och familjeevent.

Raskt etablerades Cykelköket i skateparken vid stapelbädden, fler och fler besökare kom med allehanda projekt och problem. Det femtiotal donationscyklar vi hade samlat in för sommaren försvann i ett nafs. Att renovera en hoj blev för många av skejtarna ett alternativt sommarprojekt.

Vi annonserade på hemsida och facebook efter fler skrotcyklar men efterfrågan var under hela sommaren betydligt större än tillgången.

Vårt läge, vid det naturliga promenadstråket från centrum till Västra Hamnen, Turning Torso, Scaniabadet och Ribersborgsstranden gjorde också att en hel del turister dök upp. Det var många som passade på att fixa upp en cykel för att använda under sitt besök i Malmö. Deras superlativ över verksamheten, Malmö och Sverige går sannolikt inte att räkna hem i goodwill. Vi minns speciellt familjen från Seattle. Mamma Chris gästade Malmö Högskola under en månad, medan pappa Henzy och de två tonårsbarnen Tamar och Jonathan fixade cyklar som de sedan tog sig runt med. Inte bara i Malmö, utan med Skånetrafikens hjälp även till Ystad, Lund och Eslöv.

Dagen innan de skulle återvända kom de tillbaks med cyklarna och Henzy tog oss åt sidan för att tacka. Inte bara för cyklarna utan för att hans barn fått tillbaks lusten att cykla. ”I Seattle cyklar de aldrig, men här har vi inte hunnit äta frukost innan de har velat ut på cyklarna.

Jag tror att de har fått upp ögonen för att man kan cykla för att ta sig enkelt fram och inte bara för att träna som det är där vi bor. De är vana vid att man måste byta om till träningskläder för att cykla…”

28

Mot slutet av sommaren hade vi över hundra besökare i veckan och när vi i slutet av augusti packade ihop våra verktyg, flyttade bänkar, kemi och reservdelar tillbaks ner i den ordinarie verkstaden var vi klart nöjda med sommarens resultat. Nöjda och väldigt fattiga.

De utökade öppettiderna, barnevenemangen och större slitage på verktyg och åtgång på förbrukningsvaror tillsammans med ett par inbrottsförsök hade gjort stora hål i kassan. Så stora att vi tvingades hålla helt stängt större delen av december och januari, och öppet på sparlåga i februari. Vi tröstade oss med att det var en trist och regnig vinter när cykling ändå inte var vad folk ägnade sig åt. Men vi grämde oss i tysthet eftersom sanningen var att många saknade möjligheten att fly vinterrusket, hänga i en varm och ombonad verkstad och lägga många timmar på att renovera, serva och reparera under de kallaste och mörkaste månaderna.

Några saker stod klart: • • • •

Vi behövde förstärka vår finansiering om vi skulle klara både vinter och sommarsäsongerna.

Sommaren krävde generösa öppettider.

Behovet av ”skrotcyklar” att renovera ökade stadigt.

Utomhusverksamheten drog till sig en och annan individ från samhällets skuggsida. Inte sällan berusade eller påtända. Av säkerhetsskäl – vår egen och våra besökares – var det inte lämpligt att arbeta ensam i containern.

Inför sommaren 2012 inledde vi en dialog med Gatukontoret som är huvudman för Stapelbäddsparken. Vi förklarade vårt dilemma och eftersom ambitionerna är att bredda parkens utbud (redan fanns klättrarna där och en nyanlagd bana för Roller Derby) tyckte man att vår verksamhet fyllde ett syfte. Cykelköket lockade en åldersblandad publik och dessutom en hel del tjejer. Nog så behövligt i en killdominerad skatepark.

Gatukontoret tillsköt extra medel motsvarande en tjänst i tre månader och eftersom vi under sex månader också skulle ha en praktikant från arbetsförmedlingen, volontärer och unga sommarpraktikanter räknade vi med att rida ut stormen även kommande sommar.

Containern var sliten och trist och vi började säsongen med att ge den en rejäl upputsning. Under vintern hade vi också lärt oss en hel del om värdet av att möta besökarna på ett bra sätt. Vi tillverkade skyltar som – så pedagogiskt vi kunde – förklarade verksamheten och hälsade välkomna. Sorterade verktygen så att de var lätta att hitta (eller jättesvåra att hitta om de var dyra, komplicerade och krävde introduktion).

29

Redan innan vi öppnade märkte vi att det skulle bli en speciell sommar. Fler och fler nyfikna människor från området dök upp medan vi jobbade. De hade hört eller läst om oss och utan att vi riktigt visste hur det gått till hade de snart en pensel eller hammare i handen. Unga pojkar från skateparken anslöt och snart var vi ett lite sällskap som slogs om uppgifterna inför öppnandet.

Under sommaren 2012 slog vi alla tidigare besöksrekord med god marginal. Med ett snitt på 50 skruvande, byggande, smörjande och tvättande besökare per dag, mängder av studiebesök, mediabevakning från Sydsvenskan, Skånskan, City, Lokaltidningen, SR, MixMegapol, Din Gata och en australisk surftidning… Och massor av bloggar och e-media. Metro slog rekordet med tre (!) storys om oss i sitt sommarnummer.

Vårens samarbetsprojekt med en återvinningsanläggning (mer om det senare) hade gett oss ett rejält förråd av renoveringscyklar, men med det besökstrycket vi hade förslog det inte långt. Lyckligtvis hade det börjat strömma in fler och fler cyklar från privatpersoner och bostadsrättsföreningar och för det mesta förmådde vi att hålla ett litet lager.

Någon gång när vi var desperata bidrog vännerna på cykelverkstaden Cyklism med ett antal skrotade objekt. Andra gånger fick vi leveranser av kasserade hjul och delar från Serviceförvaltningens verkstad för kommuncyklar.

Till sommaren 2013 står stapelbäddsområdet inför en ny omvandling; containerparken vid skateanläggningen ska bytas ut och det är i det längsta osäkert om vi kommer att bli ensamma i området. Dessutom byggs, pålas, grävs och rivs det som aldrig förr i området. Vi bestämmer oss under våren för att flytta containern från skateparken och ställa den i anslutning till vår vinterverkstad.

Det är en chansning – närheten till den väletablerade parken har gett oss ett bra sammanhang och en adress många människor känner till. Å andra sidan vet vi att det kommer att vara mer aktivitet i STPLN den här sommaren någonsin. Och när vi kommer överens med Stadsbiblioteket om att de ska vara våra gäster och sätta upp ett sommarbibliotek i vår verkstadscontainer är saken klar – en sådan combo kan man inte låta bli att undersöka.

Den första veckan i sommarcontainern kommer den amerikanske författaren och cykelköksentusiasten Sam Tracy på besök. Han har bott med sin (diplomat-)fru i Riga under ett par år och innan de återvänder till USA passar de på att se så mycket den kan av norra Europa. Han kommer till oss för att berätta om några av de Bike Co-ops och Bike Kitchen han jobbat med i USA. Han visar filmklipp från Boston, Tuscon och Minneapolis och vi kan konstatera att det är nästan skrämmande hur lika vi tänker och hur många saker vi gör likadant, oavsett om det handlar om sociala frågor, genusperspektiv eller miljöaspekter. ”Men jag tror aldrig att jag har sett ett Cykelkök med eget public library, det är ni ensamma om.”

30

Sommarturnéerna Det är fjärde gången hon kommer för att justera sin sadelhöjd bara den här eftermiddagen. Det skulle kunna vara en proffscyklist. Eller en människa med knepig diagnos. Men det är en sexårig tjej som just lärt sig använda en skruvnyckel på sin egen cykel. Och upptäckt glädjen i att kunna fixa själv, med rätt verktyg och bra resultat. Och hon kommer inte själv; för varje gång har hon gjort ett varv i området och plockat upp fler kompisar som också ska höja – och så småningom sänka – sina sadlar.

Under två somrar har Cykelköket arrangerat en verkstadsturné i Malmös ytterområden. Det är stundtals en smått kaotisk tillställning när massor av barn ser en möjlighet att få sin cykel i fungerande skick igen. Turnén pågår under åtta sommarveckor och vi hinner besöka sex olika bostadsområden där vi slår upp en tillfällig gör-det-själv-verkstad där man kan låna verktyg, få goda råd och lära sig att göra enklare reparationer och service. Publiken är blandad men med en stor övervikt på barn under tonåren.

Enligt återkommande undersökningar visar det sig att nästan alla barn i Sverige (94 procent) har tillgång till en cykel. Men att bara cirka 20 procent använder den för att transportera sig till skola och fritidsaktiviteter. Det är naturligtvis helt uppåt väggarna. Speciellt eftersom vi vet att barn som cyklar till skolan generellt använder cykeln mer, och framförallt, fortsätter använda den upp i åldrarna.

För barnen i Malmös ytterområden är cyklandet inte heller bara en fråga om transport och friskvård utan i högsta grad en fråga om att få tillgång till hela staden och dess möjligheter och utbud. Det är en frågan om att bryta isolering, att hitta vänner i andra stadsdelar och montera ned de fördomar, förutfattade meningar och myter som växer i isolation. Helt enkelt att i någon mån minska de socioekonomiska skillnaderna mellan Malmös barn.

Orsakerna till att barn inte cyklar är givetvis flera; det kan handla om att cykelvägarna upplevs osäkra och farliga, att föräldrar inte litar på barnens förmåga eller beteende i trafiken eller att det är bekvämt att bli skjutsad med bil eller åka buss. Men vår erfarenhet är att orsaken till att cykeln står kvar i cykelstället vecka efter vecka ofta är betydligt banalare än så. Den har punktering.

Eller växlar som inte fungerar. Eller en broms som inte tar. Små, enkla fel orsakade av normalt slitage och som en någorlunda händig och intresserad människa kan lära sig att själv reparera. Om man inte vill eller kan lämna den till en verkstad.

33

Redan i vår första projektplan 2010 beskrev vi ett uppsökande arbete i Malmös ytterområden. Det första verksamhetsåret räckte varken tid eller resurser till för att genomföra en regelrätt turné, men vi testade konceptet i ett samarbete med ”Den gröna” HSB-föreningen Hilda på Rosengård där vi byggde upp en mobil verkstad under den gemensamma ”Hilda-dagen”.

Redan året därpå kunde vi genomföra vår första sommarturné tack vara att vi beviljades miljöanslaget från Miljöförvaltningen för att genomföra projektet. Anslaget gav oss möjlighet att planera för en åtta veckors lång turné med nedslag på sex olika platser i Malmö. Redan i februari bjöd vi in MKB, Rosengårds Stadsdelsförvaltning och Bostadsrättsföreningen Hilda till ett första planeringsmöte där vi lade grunden för hur ett samarbete skulle kunna se ut: • • • • • • •

Vi stannar i minst en vecka per plats med vår mobila verkstad.

Våra värdar ser till att ha en kontaktperson på området.

Vi har tillgång till vatten, toalett etc.

Marknadsföringen sker gemensamt.

Vi erbjuder sommarpraktikplatser under sommarturnén.

En gemensam utvärdering ska vara grunden för kommande samarbeten.

På längre sikt är en målsättning att hjälpa till att etablera ”cykelkök” i fler bostadsområden.

Under den första turnén låg besökssnittet på cirka 100 personer per vecka. Merparten av reparationer var av enklare slag och för mer avancerade operationer kunde vi hänvisa till verkstaden i STPLN som på det viset fick många nya besökare från olika stadsdelar i Malmö.

Inför 2013 ansökte vi om – och beviljades – ett tilläggsanslag från vår huvudfinansiär Arvsfonden, för att kunna genomföra ytterligare en sommarturné. Eftersom utvärderingen av första årets sommarprojekt var i stort sett odelat positiv har planeringen för 2013 års turné varit betydligt enklare och smidigare; konceptet var redan satt, den mobila verkstaden i ordning och alla viktiga kontakter upparbetade och klara.

Vi kunde också konstatera att ryktet om turnén spritt sig och fler områden och gårdar hörde av sig och ville ta del av verksamheten. Dessvärre har vi tvingats säga nej till de flesta på grund av tids- och resursbrist. Med flera av de vi fick tacka nej till kommer vi att genomföra andra projekt tillsammans med under vintern. Ett absolut framtida mål är att hjälpa till att permanenta en verksamhet av cykelkökets karaktär i flera bostadsområden. Behovet är stort och vinsterna i hälsa, miljö och social hållbarhet är stora och uppenbara.

34

I skrivande stund är 2013 års sommarturné inte slutförd men preliminära siffror pekar på att besöksantalet kommer att öka med cirka 50 procent. Även i år är det främst normal service och enklare reparationer som dominerar och även i år är det mängder av barn som för första gången på länge kan ta cykeln till badet. Och förhoppningsvis till skolan och fritidsaktiviteterna också.

Miljöanslaget kan sökas av icke vinstdrivande

skolor, ideella föreningar och organisationer som vill göra extra insatser för att bidra till en hållbar utveckling som i förlängningen kan bidra till en bättre miljö i Malmö.

Liknande anslag finns i många kommuner.

Fotnot Faktauppgifterna kommer från den utmärkta rapporten ”Barns Cyklande”. J.Gowert Masche m. fl /Högskolan Kristianstad

Ett allt för lyckat försök Vid Sysavs återvinningsanläggning är det som vanligt full fart. Byggskivor, möbler och trägårdsavfall hivas i sina respektive containrar. Färgslattar sorteras, elektronik staplas och den moderne odalsmänniskans elddop – att backa med släp – utförs med varierande acuratess. Bland gamla vattenelement, balkongräcken och rostiga spikar ligger påtagligt många cyklar i metallcontainern.

Och påtagligt många i ett skick som med lite luft, olja och en kärleksfull hand skulle kunna rulla många år till.

Vi frågar nyfiket en av anläggningens anställda om det brukar vara så; massor av slängda cyklar?

Hon skrattar till lite och svarar att en fin vår- eller försommardag, när folk rensar i garage och källare, slängs det mellan 200 och 300 cyklar. Per dag! Bara på den här anläggningen!

Sysav står för Sydskånes avfallsaktiebolag och har femton anläggningar i södra Skåne… Ända sedan starten i april 2011 har återvinningen av kasserade cyklar varit en stor och viktig del av Cykelkökets verksamhet. Möjligen är det rent av den delen som gett oss mest uppmärksamhet och bidragit till att vår publik är så blandad. Men det har också varit ett av våra stora problem.

Efterfrågan på renoveringsobjekt har hela tiden varit betydligt större än tillgången.

Det finns en grundläggande känsla av att det är osunt att så många cyklar slängs bort i stället för att repareras och användas. Och ändå är övergivna cyklar ett stort problem för många.

Fastighetsägare ägnar mycket tid och resurser åt att märka, lagra och frakta bort övergivna cyklar.

Bostadsrättsföreningar lika så. Polisens lager är proppfulla precis som kommunens och överallt i stan ser man uppenbart övergivna cyklar i varierande grad av förfall fastlåsta i cykelställ, lyktstolpar och parkbänkar.

Under Cykelkökets första år kom våra donationer av kasserade cyklar i första hand från bostadsbolag och bostadsrättsföreningar. Och det fanns flera problem med det. För det första var inflödet allt för litet och mycket ojämnt. Ibland hade vi källaren full av renoveringsobjekt, men ibland gick det veckor utan att några cyklar kom in och många besökare fick gång efter gång vända besvikna i dörren. Under en period annonserade vi på facebook när vi fått in cyklar, med kaos och huggsexa som resultat. Ett annat problem var att såväl bostadsbolag som bostadsrättsföreningar ville bli av med sina cyklar snabbt, lätt och utan besvär. I klartext: någon längre lagring eller besvär med att skriva av och skicka in ramnummer till polisen ville man sällan ägna sig åt.

37

För oss blev det ett stort problem. Vad skulle hända om några av de cyklar vi tog emot var stöldanmälda? Hade vi börjat ägna oss åt häleriverksamhet då? Och om någon renoverade en cykel hos oss och sedan blev ertappad av den rätte ägaren till cykeln? Vem hade vi hjäpt då?

Trots att vi desperat behövde fler cykeldonationer beslutade vi oss för en hård linje. Eller nolltolerans om man så vill. Vi accepterade bara donationer från privatpersoner eller företag och föreningar som följt regelboken till punkt och pricka. Ett bra beslut, kände vi. Men ett beslut som ytterligare ströp rännilen av gamla cyklar till vår verksamhet.

Under vårvintern 2012 träffade vi för första gången Sysav för ett förutsättningslöst möte.

Vi berättade om vår verksamhet och om vår konstanta brist på gamla cyklar. De berättade om sin verksamhet och uppdrag och om producentansvaret och om det stränga regelverk som omger hanteringen. Ett regelverk som gjorde det absolut förbjudet, omöjligt och bortom det förhandlingsbara att stoppa ner handen och ta upp något ur en container på deras anläggningar.

Vi bjöd runt bullarna en andra gång och det hela började kännas som ett trevligt och informativt, men inte särskilt produktivt möte. Tills någon ur Sysavs gäng harklade sig och sa de förlösande orden: ”Men Om…”.

Sysav arbetar efter ett EU-gemensamt direktiv som kan beskrivas som en stege där ”inga sopor alls” är i toppen med minst miljö- och klimatpåverkan och deposit – alltså gräva ner eller lägga på hög – är i botten. Strax under ”inga sopor” ligger återbruk, sedan återvinning, energiutvinning och så vidare.

Det vi sysslade med på Cykelköket var alltså högre prioriterat i Sysavs verksamhet än vad de själva gjorde med cyklarna i metallcontainern. Det låg i högsta grad i linje med Sysavs målsättningar och uppdrag att verka för att migrera sitt material från återvinning till återbruk. Och det var här ”Men om…” var så förlösande. Vi ville samma sak, nu var frågan snarare hur?

Medan bullarna försvann tog en plan och en idé form runt bordet. Vad skulle hända om återvinningsstationens besökare erbjöds ett alternativ till att kasta cykeln. Om de valde att donera dem till Cykelköket innan de så mycket som nuddat metallcontainern. Kunde andra regelverk gälla då? Skulle det fungera?

Påsken var tidig 2012. Och iskall. Den 1 april samlades vi ett gäng huttrande på Sysavs anläggning i Bunkeflo i södra Malmö. Tillsammans med Sysav hade vi beslutat oss för att göra ett försök – en

38

pilot. Vid metallcontainern hade Sysav ställt upp en ny skylt som förklarade att man nu hade ett alternativ till att slänga cykeln. Några meter bort fanns ett cykelställ och placerade man sin cykel där hade man i stället donerat den till Cykelköket där någon hugad skulle kunna renovera den och ge den ett andra liv.

Vi fanns på plats för att vi var nyfikna, men också för att berätta om vår verksamhet om någon undrade. När den första släpkärran lastad med cyklar taxade upp mot containern var det många ögon som följde den. Mannen klev ur bilen, lyfte av den första barncykeln och hejdade sig och läste på skylten innan han vände på klacken och bar cyklarna till vårt donationsställ. Och så fortsatte det hela dagen.

90 procent av de cyklar som kom till anläggningen donerades till Cykelköket. Och de övriga 10 procenten var uppenbarligen för stressade för att hinna läsa skylten.

Pilotprojektet var tänkt att pågå hela våren, men efter åtta veckor var vi tvingade att avbryta projektet. Det fanns inte en kvadratmeter yta kvar att lagra cyklar på. I stället för den behagliga ström av renoveringscyklar vi hoppats på hade vi drabbats av en tsunami av cyklar som vi inte mäktade med att hantera. Det sved i hjärtat när vi tvingades erkänna det, men det här projektet var i en skala en liten organisation som Cykelköket inte mäktade med. Projektet var för lyckat för oss.

Människor för generösa när tillfälle gavs.

Vi grubblar fortfarande på hur vi ska ta erfarenheterna vidare…

Som privatperson får du givetvis göra vad du vill

med dina cyklar; slänga dem, sälja dem eller donera dem till Cykelköket till exempel.

För en bostadsrättsförening förhåller det sig lite annorlunda. Till att börja med måste man se till att de rätta ägarna har en rimlig chans att ta hand om sina cyklar. Det gör man genom att tydligt annonsera att det är dags att rensa bland cyklarna och låta de boende på något vis märka eller flytta sina cyklar.

De som blir kvar – och som man kan misstänka är övergivna – ska man sedan lagra i minst tre månader.

Dessutom ska man skriva av ramnumren (oftast vid vevpartiet eller styrstolpen) och skicka dem till polisens hittegodsavdelning så att de kan jämföra dem med registret över stöldanmälda cyklar. Är det gjort äger föreningen cyklarna och kan göra vad man tycker är lämpligt. Det finns ett undantag; om man bedömer att cykelns värde är under 500 kronor behöver den varken lagras eller anmälas till polisen.

Medierna “And how have you marketed the business?”

“We do not.”

Juryn för KPH Awards 2012 intervjuar oss. Vi har berättat om det angenäma problemet att vi gått från en plan på tusen besökare per år till en verklighet på tusen besökare i månaden under högsäsong. Och sanningen är att vi aldrig marknadsfört Cykelköket i någon klassisk mening. Men det betyder förvisso inte att vi inte haft en aktiv marknadsstrategi.

Verksamheten är det kommunicerande kärlet – allt annat är flaggor och ballonger. Det är grunden i all modern marknadsföring, och för att kommunicera det krävs egentligen bara två saker: tydlighet och transparens.

När vi etablerade Cykelköket Malmö hade vi egentligen bara en enkel projektbeskrivning på ett par A4 att luta oss emot. Vi hade några få punkter som beskrev vår målsättning. Där stod att vi ville: • • • •

Höja cykeln och cyklandets status. Återanvända förbrukade cyklar.

Arbeta för en bättre miljö och folkhälsa.

Motverka killdominansen i verkstäderna.

Dessutom fanns det implicit en del grundläggande värderingar som handlade om socialt ansvar, folkbildning och allmänt hyfs. Men vi hade medvetet hållit oss till några få tydliga men tämligen elastiska sentenser. Vi visste ju uppriktigt sagt inte riktigt vad vi hade att vänta oss eller hur det skulle utvecklas.

Eftersom vi anade att vår publik sannolikt skulle domineras av unga människor och eftersom vi till en början hade ett tydligt fokus på att nå just unga förstod vi att nätet och de sociala medierna skulle vara vår huvudsakliga kommunikationsväg. Det var snabbt, det var gratis och det var tillgängligt för alla. En blogg, en facebookgrupp, ett instagram- och ett twitterkonto.

Instagram och twitter visade sig snart var överkurs, men bloggen fungerar som en hemsida med öppettider, kontaktuppgifter och kortfattad information på engelska. Och facebook står för 95 procent av trafiken och är vår huvudsakliga kommunikationsväg.

41

Så långt allt väl. Men hur skulle vi skapa informationsvägar till de som inte redan kände till oss?

Genom att vara tydliga, tillgängliga och transparenta, var vårt svar.

Om vi börjar med tydligheten. Eftersom det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta har det viktigaste varit att ständigt tänka efter och definiera vad vi gör och vad vi inte gör. Det kan låta enkelt men är i verkligheten en ständigt pågående process. Och en ständig diskussion.

Tillgänglighet och transparens är självklara grundpelare i verksamheten. Dels för att vi vill nå ut till så många som möjligt, men främst för att vi har offentlig finansiering och därför en självklar skyldighet att vara genomlysta och öppna. Vi har till dags dato aldrig sagt nej till en journalist, ett studiebesök eller en forskare eller student som velat möta oss.

Medialandskapet har de senaste femton åren genomgått en revolution (som vi sannolikt bara sett början av). Det som en gång dominerades av några få tidningshus, radiokanaler och TVstationer är idag en myriad av pappers-, eter- och internetmedia. Medialandskapet är globalt, mångfacetterat och svårgreppbart. Bara en människa med extremt stort självförtroende och mycket naiv verklighetsuppfattning tror att man kan styra ett sådant landskap. Men man kan var tydlig, tillgänglig, transparent och det räcker en bra bit.

Vi valde att använda oss av medieplattformen MyNewsdesk. En online-tjänst som fungerar som en försiktigt modererad nyhetsbyrå där man själv skapar ett pressrum, laddar upp sina pressmeddelanden, inbjudningar, rapporter och annat. Taggar dem i rätt genre och fyller på med egna lämpliga sökord: ”cykelkök”, ”stadsmiljö”, ”cykelkultur”, ”återvinning”, ”DIY” och så vidare.

I andra änden sitter journalister, bloggare, forskare, branschmänniskor, samtidsanalytiker och intresserad allmänhet. De kan prenumerera, eller söka på de områden de är intresserade av eller lägga ditt pressrum till sina prenumerationer för att vara säker på att få all tillgänglig information.

Till skillnad från ”vanliga sändlistor” som använts av företag, organisationer, pr-konsulter och kommunikationsbyråer genom tiderna är man med ett online-pressrum även tillgänglig för den stora floran av mindre men nischade media som når den mest intresserade och initierade läsaren, lyssnaren eller tittaren. Människor som inte sällan har en egen sfär av följare som sprider informationen vidare. Podcastar, bloggar, youtube-kanaler. Branschtidningar, intranet och organisationers hemsidor.

Utöver de allra första nyhetsreportagen i lokaltidningarna var det just de små, nischade medierna som först började uppmärksamma Cykelköket i Malmö.

42

Inom sannolikhetsläran finns begreppet ”The Long Tail” som populariserades av journalisten och författaren Cris Anderson när han använde begreppet för att illustrera hur en mycket marginell företeelse kan nå en kritisk massa av uppmärksamhet om den görs tillgänglig för en tillräckligt stor population. Något som gjorts möjligt i och med internet som kommunikationskanal.

När det gäller varuproduktion anser man idag att det sammanlagda värdet av sådant som produceras i ”den långa svansen” är större än det som produceras för massmarknaden… En svindlande tanke, men det finns ingen anledning att tro att det förhåller sig på något annat sätt när det gäller mediaproduktion.

Websidor som CycleSmart, Ecoprofile, Allt om Cykel och Effekt Magasin skrev om oss. Och lokala bloggar som Rundtramp, Malmö-Lund på cykel och Cykla i Malmö. Och så pratade man om oss på podcasten Cykelradion, nämnde oss i Eurosports sändningar från Tour de France och filmade oss för Malmö Lund Cycle Chic. Små media, men media som talar direkt till de som är intresserade av cykling, stadsmiljö och klimatfrågor.

Och, visade det sig ganska snart, de stora breda medierna läser och letar efter uppslag i de små.

Så snart kom SR och SVT, Tidningen Kadens och resemagasinet Vagabond, Mix Megapol och Din Gata, Metro och City, Lokaltidningen och Mitt Malmö och många fler.

Och med uppmärksamheten i media kom uppmärksamheten från akademin. Fler och fler hörde av sig från högskolor och universitet där man studerar miljöfrågor, hållbarhet, socialt entreprenörskap och design.

Vi har ingen total överblick över vår mediamedverkan men uppskattningsvis har vi figurerat minst hundra gånger under de första två åren. Och vi har deltagit i ett tiotal projekt på universitet och högskolor.

Vad är det då man skriver och pratar om när man rapporterar om Cykelköket? Det har förändrats över tid. Från början var den raka nyhetsrapporteringen helt dominerande. De flesta inslag och artiklar hade någon variant av rubriken ”Malmö får Sveriges första cykelkök” eller ”Här kan du koka din egen Cykel”. För oss var det så klart viktigt att berätta exakt vad Cykelköket var. Och nästan lika viktig att berätta vad vi inte var och vad man inte kunde förvänta sig här.

Så småningom ändrades rapporteringen till att handla mer om vad som skedde i verkstaden.

Journalisterna fascinerades av bredden på vår publik och ville gärna ha med både den 9-åriga

43

lintotten, tonårskillen från Afghanistan och den pensionerade damen i samma reportage. Ibland lyckades de.

Vi började också nämnas mer och mer som en ”referens”. När Focus skriver om Den Svenska Cykeltrenden är Cykelköket ett av exemplen. När Kulturmagasinet Sverige gör reportage om DIY, får vi vara den jordnära och enkla motparten till den geekiga och extrema cykelbyggaren. När P1 gör cykelserie får vi finnas med som de sociala entreprenörerna.

Idag är de flesta artiklarna och reportagen av karaktären ”News You Can Use”. Cykelköket är en etablerad verksamhet och vi får ofta agera ”experter” och berätta hur man till exempel vårrustar sin cykel (I City, Vårt Malmö och Sydsvenska Dagbladet) eller tips på hur barn själva kan fixa de enklaste felen på sin cykel (SVT:s Sommarlov).

Det är förvisso ingen slump. Genom ett sådant reportage når vi många gånger fler människor med vår mission att folk ska sköta om och serva sina cyklar än vi någonsin kan i verkstaden.

Och därför publicerar vi kontinuerligt den typen av tips i vårt pressrum på MyNewsdesk. Tydligt, tillgängligt och transparent.

44

Vår adress i Västra Hamnen ”Det är ju så surt att ni ligger så långt bort”, klagar en av våra vänner över Cortadon på Kaffebaren vid Möllevångstorget i Malmö. ”Långt ifrån vad då”?

Att Cykelköket etablerade sig i Stapelbädden i Västra Hamnen är i mångt och mycket en lycklig tillfällighet. När de första skisserna drogs upp var det en outtalad ambition att lokalisera verkstaden i de södra stadsdelarna; nära det unga Möllan och Seved, nära de folkrika södra ytterområdena.

Ett slumpartat möte och samtal på en bjudning som ledde till ett lunchmöte som ledde till en gemensam projektbeskrivning ledde oss till Västra Hamnen och Stapelbädden.

Här hade redan då bedrivits verksamhet i korsningspunkterna mellan konst, inovation, klubbliv och forskning under flera år i den tomma, fuktiga och fallfärdiga stapelbädden. Miljön tjänade väl som grogrund för en ung, experimenterande, urban subkultur. Men också för konstanta luftrörsbesvär, fuktskadad utrustning och en exkluderande hållning.

När Cykelköket mötte Stapelbädden var själva stapelbädden stängd för renovering. Lokalerna skulle få riktig ventilation, säker el, vatten, avlopp och låsbara utrymmen. Och här skulle finnas plats för en verksamhet som Cykelkökets.

Inget område i Malmö representerar den post-industriella staden som Västra Hamnen. En gång Kockums stora varvsområden, skådeplatsen för fiaskot med etableringen av en SAAB-fabrik och – så småningom – bomässan, Turning Torso (-affären), Högskolan, Sigma, Media Evolution, Skånes Dansteater och Stapelbäddsparken.

För den nostalgiskt lagde symboliserar området sveket mot arbetarstaden och den burgna medelklassens giriga grepp om Malmös offentlighet och samtal. För futuristen är Västra Hamnens Docklands de läppar som öppnar sig för Köpenhamns, Öresundsregionen och Kontinentens förlösande kyss.

45

Men framför allt är Västra Hamnen ett ingenmansland i snabb utveckling. Varthän dikteras bara delvis av stadsplaner, investeringsbeslut och politiska traktat. Den strandpromenad som ritats för stillsamma söndagspromenader för de boende i området annekterades till exempel snabbt av alla malmöbor som stadens populäraste badplats.

Med högskolan, mediaindustrin och IT-branschens etablering i området har arbetsplatser med framtidsförutsättningar etablerats och idag arbetar fler människor än någonsin i området.

Mellan bostäder, skolor och nya arbetsplatser finns fortfarande gigantiska tomma ytor och byggnader. Gammal industriverksamhet sjunger på sista varvet (sic) och områdets utveckling har egentligen bara inletts. Därför är alla som startar verksamhet i Västra Hamnen en del av det som kommer att forma området.

Under Cykelkökets första år var vårt stående skämt att vi arbetade för integration: Vi integrerade en del av Malmö i Västra Hamnen… Det skämtet har blixtsnabbt tuggats sönder av tidens tand.

Västra Hamnen idag är inte alls den isolerade enklav det var de första åren. Idag delar området snarare egenskaper med det man finner i städers centrumkärnor; en plats som inte tillhör någon speciell grupp utan definieras av de människor som rör sig där och kan återskapa sig självt i olika skepnader efter årstid, veckodag och tid på dygnet.

Vi finns i Västra Hamnen. Därför har vi möjlighet att definiera oss själva utan förutfattade meningar. Något vi aldrig kunde ha gjort i varken Slottsstaden eller Södra Innerstaden. I Stapelbädden kan vi vara en verkstad för alla malmöbor. Ingen Hipster-verkstad. Ingen Hippieverkstad. En Cykelverkstad.

46

Det hållbara I slutet av 80-talet stötte vi för första gången på begreppet ”hållbart” som prefix för en önskvärd utveckling. Ordet i sig är snarast alarmistiskt och inte speciellt progressivt. Men det har smugit sig in i vår begreppsvärld och i en tid av green washing, CSR-strateger, larmrapporter och snabba lösningar är det närmast förtröstansfullt att laborera med begrepp som hållbarhet.

I Bruntlandrapporten, där begreppet nådde en större medvetenhet, definieras tre ”hållbarheter”; den sociala, den ekonomiska och den ekologiska. Sammantaget beskriver de en målsättning att inte ta ut sådana resurser att samhällets naturens och människans långsiktiga existens hotas, men att samtidigt skapa stabila och dynamiska system som uppfyller våra basala behov av försörjning, trygghet, social rörlighet, intellektuell frihet och så vidare.

För oss har begreppet hållbart en uppenbar mening i det att vi arbetar med att skapa förutsättningar för att cyklar inte slits ut och kasseras i förtid, och med återbruk. Men vi vill gärna också se Cykelkökets verksamhet som en liten del i en större kontext som värnar om att skapa ett framtida samhälle där mänskliga värden, lärande organisationer och social öppenhet garanterar att vi inte bara skapar ett ”Hållbart Helvete” utan ett öppet, socialt inkluderande, jämlikt och progressivt samhälle.

Cyklar kan tyckas vara en bagatell de stora sammanhangen, men de kan var mer än bara en personlig transport.

Vi vet att de flesta människor i världen inom några tiotals år kommer att bo i städer. Helt enkelt för att det är det enda hållbart möjliga sättet att organisera ett samhälle med växande befolkning. Att bo på landsbygden kan vara ett trevligt alternativ, men det är också ett alternativ med betydande miljöbelastning.

Och när städer idag växer gör de det inåt genom förtätning. Industrialismens städer utbredde sig i stora villamattor och förortsområden över åkermarkerna i städernas utkanter. Fenomenet – Urban Sprawl – skapade stora avstånd mellan hem, arbetsplatser och konsumtion. Avstånd som kostade tid, bensin och social samvaro.

De nya förtätade städerna behöver nya transportsätt för såväl människor som varor och gods. Bilen kommer av allt att döma att marginaliseras som stadsfordon. Den unga framsynta generationen har redan insett det och i mätningar kommer längtan att ha en egen bil numer långt ner på listan över livsmål och körkort skaffas högre upp i åldern.

47

Utan den omedelbara tillgången till en egen bil måste vi skapa förutsättningar för andra transportmedel. Att kollektivtrafiken byggs ut är givetvis kritisk, men också möjligheten att lätt och säkert ta sig fram till fots eller per cykel.

Hur ser det ut där du bor? Säkert finns politiska beslut på att prioritera kollektivtrafik och cykel framför biltrafiken, men när såg du senast gatukontoret använda bilarnas vägbana som tillfällig parkering eller uppläggningsplats för byggnadsmaterial för att hålla en cykelbana fri och framkomlig? Var finns en tvingande norm för säker cykelparkering vid nybyggen som det finns för bilparkering? Varför ska oskyddade gångtrafikanter tvingas dela utrymme med cykeltrafiken, medan biltrafiken ges exklusiva filer? Byggs det parkeringshus för cyklar? Pendlarvägar?

Huvudleder? Var plogas det först och sopas det oftast?

Mellan policy och praktik finns ett glapp. De goda intentionerna sipprar inte alltid ned i organisationernas många led som de borde. Och alla som sett hur kombinationen tåg/cykel förändrats, sedan Skånetrafiken började byta ut sina gamla tågset, har all anledning att undra om inte utvecklingen emellanåt går bakåt.

Det kan låta som klassiskt gnäll mellan cyklister och bilister, men det är inte det som är poängen.

Bilarna (och deras vägfiler, parkeringsytor och parkeringshus, verkstäder och mackar kommer i stor utsträckning att få flytta sig ut ur städernas centrum till förmån för andra transportsätt och deras infrastrukturer. Och hur ska vi då skapa en trafikmiljö och infrastruktur som kommer att vara säker och smidig för de transportsätt vi kommer att välja i framtiden? Var ska alla lådcyklar få plats att parkera? Hur ska skapar vi trafiksystem som är avpassade för den jobbpendlande cyklisten som behöver en snabb och säker väg till jobbet utan att skapa en olycksrisk för tolvåringen som cyklar till stallet efter skolan? Alla cyklar behöver tvättas. Var gör man det i framtidens städer?

Helst utan att kemi och smutspartiklar rinner rakt ner i dagvattenbrunnarna?

Och hur skapar vi transportsystem av varor och gods som inte kräver lastbilar? Hur och var lastas gods om för att nå butiker, serviceinrättningar och näringsställen? Och till vad? Elbilar?

Transportcyklar? Hur kombineras de olika nya transportsätten sömlöst och elegant?

En annan hållbarhetsaspekt av cyklandet är vår hälsa. Fler och fler har stillasittande arbeten.

Spontanidrotten är på väg att marginaliseras. Vår närmast obegränsade tillgång på mat och högst begränsade tillgång till tid skapar livsmönster och kostvanor som är på väg att få förödande följder. Världshälsoorganisationen menar att det är stor risk att de barn som växer upp idag är den första generationen som kommer att ha kortare medellivslängd än sin föräldrageneration. Och det är övervikt och dess följder som är den omedelbara orsaken. Den diabetes, typ2, som tidigare kallades ”vuxendiabetes” växer nu bland överviktiga barn.

48

Att cykla eller gå till skola och fritidsaktiviteter är en bra vana som alla barn borde lägga sig till med. Men det förutsätter trygga färdvägar, säker förvaring och hela, fungerande cyklar. Många av de vanor vi skaffar oss som barn och unga tar vi med oss upp i vuxen ålder. En hållbar livsstil ger friska och starka barn.

Staden ligger framför den unga människan att inta och upptäcka. Kvarter för kvarter, område efter område. Nya sammanhang att utvecklas i, nya vänner att lära känna, större kontaktnät för arbetsliv, studier och fritid. Så ska det vara; staden som en glimrande skatt att upptäcka och äga.

Men hur är det? Många områden, inte minst de socioekonomiskt hårdast pressade, utvecklas till isolerade öar med egna koder och språk. Eftersom all isolering leder till banalisering byggs myter, fördomar och demonisering i upptäckandets och socialiseringens frånvaro. Avstånden växer.

Mellan stadsdelarna. Och mellan människorna.

I Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz memoarbok om den förre är kanske den berättelse, som gripit flest, berättelsen om kontrasten mellan det fattiga och det välbeställda Malmö. Om hur kylskåp kunde eka tomma och om hur det inte fanns pengar i hushållskassan till träningsskor och om hur en ung och lovande Zlatan snodde cyklar för att ta sig till och från fotbollsträningen på Malmö Stadion.

Det är långt från Cronmans väg på Rosengård till Malmö Stadion om man inte har pengar till busskort.

Att kunna röra sig lätt och ledigt i sin stad är avgörande för en individs frihet, utveckling och självrespekt. Men det är lika viktigt för en stad att människor som bor där är mobila och inte isolerar sig i sina områden. Stadens berättigande bygger på att den är en mötes- och bytesplats. En social konstruktion i samma mått som en samling byggnader, vägar, torg och parker.

I den hållbara staden kommer transporter av människor, varor och gods inte att ske huvudsakligen med bilar som idag. Istället kommer kollektivtrafik, alternativa varutransporter, bilpooler, cykelbud, breda promenadstråk och cykelleder att knyta samman staden och dess medborgare.

I det perspektivet är det extra viktigt att också betrakta det sociala hållbarhetskravet när vi skapar infrastrukturen för den nya hållbara staden. Annars är risken stor att vi bara skapar ett hållbart helvete.

49

Finansieringen Cykelköket är en del av Föreningen Stapelbäddens verksamhet och som sådan styrs vi formellt av föreningens stadgar och dess styrelses beslut. Vi ansöker om finansiering via föreningen Stapelbädden och vår dagliga verksamhet styrs av de verksamhetsplaner och budgetar vi bifogar dessa ansökningar.

Under våra första tre år har vår huvudsakliga finansiär varit Arvsfonden. De har följt vår verksamhet och successivt ökat sina anslag för att täcka behov när verksamheten växt och utvecklats. Utan Arvsfondens engagemang hade Cykelköket aldrig växt så snabbt och effektivt.

Tryggheten i ett långt engagemang kan inte överskattas.

Men vår första finansiär var Miljöanslaget från Miljöförvaltningen i Malmö. Värdet av det anslaget var många gånger större än den faktiska summan. Senhösten 2010 skrev vi en ansökan om stöd för att köpa in en första omgång verktyg och förbrukningsvaror. Att den ansökan beviljades var helt avgörande för att vi skulle gå vidare med projektet. Vi visste inte då vilka former och i vilken skala projektet skulle landa, men vi hade ett kvitto på att det fanns andra som tyckte att vi hade en bra och realistisk idé och som till och med var beredda att ge oss ett ekonomiskt stöd för att komma igång.

Vi kan inte nog betona hur viktiga vi tror att den typen av ”sådd-pengar” är för att dra igång ideella projekt.

Vi beviljades miljöanslaget även året därpå, då för att arbeta uppsökande och initiera Cykelkökets sommarturné i Malmös ytterområden.

Andra finansiärer har varit arrangemangsenheten i Malmö Stad som via Föreningen Stapelbädden har stöttat vår sommarsatsning med utomhusverkstad i Stapelbäddsparken. Indirekt kommer också ett stort stöd från Malmö stad via de lokaler Stapelbädden upplåter åt verksamheten.

Basverksamhetens finansiering har gett oss möjlighet att bekosta en tjänst över året samt hålla verktygsparken i ordning, köpa förbrukningsmaterial och hyra transport för upphämtning av donationscyklar.

51

All verksamhet utöver detta – uppsökande verksamhet på skolor och i bostadsområden, medverkan i event och arrangemang, deltagande i seminarier och möten, ta emot studiebesök, möta forskare, studenter, journalister, arrangera kurser och workshops, dokumentera, söka medel och arrangera utbyten och fortbildning – kräver volontära insatser eller ytterligare finansiering. Oftast både och.

52

Projektbeskrivningen Cykelköket är en öppen verkstad för att reparera, renovera och bygga cyklar Vi använder oss av det som de flesta människor betraktar som skrot. Plockar användbara delar, rengör och reparerar – och bygger av det funktionsdugliga, vackra och lättrampade cyklar. Det bästa sättet att göra transportmedel av cykelskrot är att montera bort så många ”slitdelar” som möjligt. Det gör att vi har ett speciellt gott öga till oväxlade cyklar, men vi lägger ingen värdering i hur någon vill koka ihop sin re-cykel.

Man kan inte köpa cyklar eller lämna in sin cykel för reparation på Cykelköket. Däremot kan man – med hjälp av Cykelkökets volontärer och verktyg – själv reparera sin cykel. Eller bygga en helt ny av gamla delar.

Cykelköket ordnar också kurser – allt från enkla laga-punka-kurser till avancerade kurser i hjulbyggande. Kurserna anpassas efter gruppens färdigheter, erfarenheter och ambitioner.

Cykelköket är ett projekt inom den ekonomiska föreningen STPLN:s regi och verkar under föreningens stadgar.

Cykelköket är icke-vinstdrivande och finansieras huvudsakligen av projektmedel.

Cykelkökets primära ambitioner är: • • • •

Att höja cykeln och cyklandets status.

Att återanvända förbrukade cyklar.

Att arbeta för en bättre miljö och folkhälsa.

Att motverka killdominansen i verkstäderna.

55

Mil jö Cykelköket främjar miljön på fler än ett sätt. Återvinning. I källare och cykelgarage, i diken och slänter; överallt står och ligger övergivna, urvuxna, bortglömda, slängda cyklar. Några färdiga att cykla på, andra lätt defekta och några rent skrotfärdiga. Men det som för den ene är skräp och skrot kan för den andre vara början till ett transportmedel eller just den där saknade detaljen i ett cykelbygge. Övergivna, bortglömda, bortslängda och undangömda cyklar är ett vulgärt ekonomiskt och materiellt slöseri. Re-cykeling i sin bokstavliga mening är att ta hand om dessa övergivna cyklar och reparera, bygga om och sätta dem i trafik.

Energi. Biltrafiken står för en stor del av de moderna städernas miljöproblem. Att det är nödvändigt att minska CO2-utsläppen är de flesta medvetna om idag. Och ska vi lyckas nå de mål som ställts upp i Koyoto-avtalet och andra avsiktsförklaringar på global, regional och lokal nivå, är det en absolut nödvändighet att minska privatbilismen och ersätta den med andra kollektiva och individuella lösningar.

• • • •

En fjärdedel av alla bilresor handlar om pendling.

En fjärdedel om inköp En tredjedel är rena nöjesresor.

I Malmö är hälften av alla bilresor under 5 km.

Och enligt en rapport från Umeå Universitet är det de korta bilresorna som ökar mest i Sverige.

Många av dem skulle kunna ersättas med cykelresor som har en försumbar miljöpåverkan.

Stadsmiljö. Malmö har 40 mil cykelbanor och knappt några backar. Ändå rullar 200 000 bilar i stan varje dag. Bilar som korkar igen stadstrafiken, bilar som kräver hårdgjorda parkeringsytor och bilar som utsätter andra trafikanter, cyklister och gående för fara. Indirekt påverkar även privatbilismen stadsplaneringen, utarmar stadskärnorna på handel och skapar en tråkigare, mindre levande stad.

Om cyklande kan ersätta bara en del av de onödiga korta resorna i stadsmiljön är mycket vunnet.

Nedsmutsning. Olja och avfettningsmedel från cykelunderhåll är små men otrevliga miljöbovar.

Cykelköket är en miljö-säkrad plats för att arbeta med reparation, underhåll, renovering och bygge.

56

Vi lär ut hur man undviker att smutsa ner. Vi samlar alla giftiga produkter och transporterar dem till destruktion. Vi använder enbart organiska, nedbrytbara lösningmedel och tvättprodukter.

Järnskrot, plast- och glasdetaljer separeras och levereras till miljöstation.

Hälsa Ett ökat cyklande har direkt betydelse för folkhälsan. Man uppskattar idag att samhällets kostnader för sjukdomar direkt kopplade till fysisk inaktivitet uppgår till 100 miljarder kronor (!). Våra träningsvanor grundläggs i unga år och från många håll har det de senast åren kommit rapporter om en minskad fysisk aktivitet hos unga. Ett skrämmande exempel är att dagens ungdomar sannolikt är den första generationen genom historien som kommer att ha kortare medellivslängd än sin föräldrageneration. Och orsaken är övervikt och en med den följande ohälsa.

Idrottsrörelsen är Sveriges överlägset största folkrörelse med över tre miljoner aktiva i 20 000 föreningar. Deras betydelse för folkhälsan kan inte överskattas. Men de traditionella idrotterna tappar mark till förmån för nya, upplevelseinriktade aktiviteter. Cykling i sina olika former: BMX, dirt, mountainbike, fixie, racer etcetera, tillhör avgjort den växande genren och fungerar ofta som en brygga mellan bräd- och upplevelsesporterna och en ”vuxnare” träningsform.

Kriminalitet 2007 anmäldes 67 600 cykelstölder i Sverige. 7,2 procent av svenskarna uppger att de blivit utsatta för cykelstöld och torde därmed vara en av de största grupperna av brottsoffer. En av orsakerna till att cykelstölderna är så vanliga är att de betraktas som marginella brott i paritet med snatteri eller enklare trafikförseelser.

Varför kan man fråga sig? Ingen rycker på axlarna åt om någon stjäl en tv eller menar att ett kontokortsbedrägeri på några tusenlappar är ”något man får räkna med”. Respekten för cykeln som egendom är låg och den avspeglar sig på många vis i hur gemene man sköter och tar hand om sin cykel. Cykelköket vill bidra till att uppgradera cykelns status. Genom att människor ges tillfälle att bygga sin egen cykel med sina egna färdigheter och efter sin egen smak, och genom att vi lär nya grupper att sköta och reparera sin cykel, ökar cykelns subjektiva värde. Den som på egen hand sköter om och servar sin cykel blir garanterat mer rädd om den. Den som byggt en egen cykel, är inte bara mindre benägen att stjäla en cykel utan även mer aktsam om sin egen. Och en specialbyggd cykel har kännetecken och detaljer som gör den mindre attraktivt för tjuven att använda den i stan. Risken att bli ertappad på en stulen egen-byggd cykel är ofantligt mycket större än på en standard-cykel.

57

Jämlikhet Grabbar mekar, tjejer pyntar. Så har det kanske sett ut, men det vill vi bryta. Cykelköket har som uttalad policy att nå grupper som vanligen inte spenderar tid i verkstäder. Eftersom Cykelköket bygger på ett stort deltagande av volontärer är det en stor fördel att vi är engagerade i cykelklubbar som också har kvinnliga medlemmar, som kan fungera som förebilder och handledare. Vi kommer – utöver att ha en allmänt genusmedveten hållning – aktivt söka kvinnliga volontärer och arrangera speciella kurser endast för tjejer. Eftersom vi välkomnar människor både med och utan förkunskaper är cykelköket platsen att, både göra sig av med handikappet att behöva be om hjälp med en punktering och att lära sig att bygga en delikat design-cykel av upphittat skrot.

Säkerhet Att cyklar är generellt ett hälsosamt och säkert sätt att ta sig fram på gatorna i maklig takt. Men som träningsform ställer det högre krav på både cyklist och cykel. I cykelköket finns de verktyg och den kunskap man behöver för att göra sin fixie eller BMX så säker som möjligt. Cyklar som används hårt och aktivt behöver kontinuerlig skötsel och ständiga reparationer och byten av slitdelar. I Cykelköket kan man få hjälp och råd av andra erfarna cyklister och cykelbyggare. För den som bygger eller renoverar en cykel hjälper vi till att kontrollera att de kritiska delarna sitter rätt, är säkrade och hela.

Integration Delar av cykelsporten som BMX och fixie har täta band till brädsporterna och dess kultur. Vi vet att skate-kulturen i Malmö är internationell och integrerande. Stapelbäddsparken är en av de arenor där unga från olika delar av staden samlas och där intresset för brädsporten fungera som en interkulturell brygga. Cyklar är billiga. Egenbyggda cyklar närmast gratis. När de ekonomiska hindren röjs undan skapas möjlighet för människor att samarbeta och mötas över socioekonomiska gränser.

Remissinstans och opinionsbildare På cykelköket kommer många cyklister – gamla och nya – att mötas. De erfarenheter som samlas här kan vara en viktig samtalspartner för stads- och trafikplanerare i Malmö. Vår absoluta ambition är att höja cykelns status och på det viset fungera som positiv kraft i det opinionsarbete som krävs för att Malmö ska nå sina högt ställda mål för miljö och hälsofrågor. Vi deltar i debatter, skolsamarbeten och som representanter för Det Cyklande Malmö i olika forum.

58

012 345

2 5

II. Siffrorna Riktigt hur det gick till när siffran 1 000 hamnade på pappret är det väl ingen som riktigt kommer ihåg längre, men det var så vi skrev. ”Vår målsättning är att ha 1 000 besökare per år”. Kanske tyckte vi att det lät djärvt, ambitiöst och … jämnt?

Ganska snart insåg vi dock att verksamheten lockade många fler än vi väntat oss. För året 2012 (Det år då vi har statistik för hela året.) hade Cykelköket totalt 5935 besök. Av dessa var strax under 5000 i den ordinarie verkstaden i Stapelbädden och de övriga från uppsökande verksamhet.

Hur har vi då räknat?

Att ”räkna pinnar” är en bedräglig sysselsättning för projektbaserade verksamheter. En musikfest med några hundra i publiken kan snabbt få upp statistiken, men berättar det något om verksamheten?

Eller gömmer man tvärt om den reella verkligheten i siffrorna? Och vilken nytta har man då av sin statistik (annat än att rapportera in godkända siffror till styrelser och finansiärer)?

På Cykelköket har vi valt att bara bokföra de besökare som har ett verktyg i handen. Vi väljer också att med ojämna mellanrum räkna sådana saker som uppskattad ålder, kön, förstagångsbesökare etc. Eftersom de mätningarna bara sker oregelbundet och vid enstaka tillfällen saknar de all form av vetenskaplig pregnans med ger oss ändå ett hum om sakernas tillstånd. Och de är inte minst en bra realitycheck. Det visar sig nämligen att det är mycket lätt att lura sig att överdriva allt som avviker från normen. ”Idag var det nästan bara tjejer i verkstaden”, betyder inte sällan att det var 50/50 tjejer och killar. ”Massor av barn”, kan vid närmare undersökning visa sig vara att en på tio är under femton …

Hur ser det då ut med köns- och åldersfördelningen? Med ovan nämnda brasklapp i minnet: • • •

2012 hade vi ungefär 35 procent tjejer och kvinnor i verkstaden.

Fler på sommaren och färre på vintern.

I vår kursverksamhet är siffrorna de motsatta med 35 procent killar och män.

60 procent av besökarna var under 25 år och knappt tio procent hade passerat 50 år.

Försvinnande få är under tonåren. Undantaget den uppsökande verksamheten där 90 procent är barn.

61

•

Ungefär hälften av besökarna kommer till verkstaden för att åtgärda ett specifikt problem och använder ett eller två tillfällen till detta medan den andra hälften återkommer vid fler tillfällen.

•

Ungefär hälften av våra besökare har rötter i, eller minst en förälder med rötterna i, ett annat land.

Men siffror och statistik är en sak och hur man bryter ned, analyserar och använder dem är en annan. Till exempel är vårt mål för 2013 att sänka siffrorna i verkstaden under vår och höst. Vi har helt enkelt inte golvyta, verktyg och personella resurser att, på ett bra sätt, ta hand om fler besökare under de månaderna.

Eftersom ett av våra mål är att bryta killdominansen i verkstäderna är 35 procent tjejer inte ett godkänt resultat. Men eftersom vi ser att kursverksamheten verkar locka kvinnor utvecklar vi den.

Skillnaden mellan sommar och vinter ser dramatisk ut i grafiken, men planar ut betänkligt om man ta i beräkningen att vi har öppet för allmänheten 33 timmar/vecka under sommaren, 12 timmar/vecka (plus en kväll för kursverksamhet) under höst och vår, och bara enstaka kvällar under december och januari.

På årsbasis har vi en tjänst för att driva Cykelköket. Den har fördelats på olika sätt men oftast 50 procent projektledare, 25 procent verkstadstjänst och 25 procent kursledare etc.

Under sommarmånaderna har vi via extra anslag kunnat öka personalstyrkan för att genomföra uppsökande verksamhet och event av olika slag. 2012 hade vi på årsbas totalt 1,5 tjänst.

1200

800

400

0

Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

N

tober

Besök are I Siffror: Fullständig helårsstatistik finns bara för år 2012. 2011 slog vi upp portarna först i april och i skrivande stund har vi siffror till och med augusti 2013.

2011 april 120 maj 155 juni 385 juli 250 augusti 210 september 260 oktober 160 november 190 december 15

TOTAL:

1 745

2012

2011 2012 2013

Januari 60 februari 240 mars 275 april 450 maj 550 juni 610 juli 650 aug 1145 september 725 Oktober 360 november 250 December 60 Sommarturné 2012 560

TOTAL:

5 935

2013 Januari 200 Februari 220 Mars 190 april 460 maj 350 juni 780 juli 700 Sommarturné 2013 810

TOTAL t.o.m 31/7: November

December

Sommarturné

3600

III. Evenemang Vår verkstad är vår bas, vårt hem och förutsättningen för all annan verksamhet. Tack vare verksamheten i verkstaden på Stapelbäddsgatan i Västra Hamnen har vi också möjlighet att skapa och delta i andra viktiga, roliga och engagerande evenemang. Under det första året var vi ofta med för att ”visa upp oss” och sprida kunskapen om vår existens. Idag tackar vi konsekvent nej till sådant och försöker göra färre, men mer kvalitativa evenemang.

3 april 2011 Inför öppningen höll vi Öppet Hus och räknade in 350 nyfikna. Bland annat många gamla kockumsarbetare som var nyfikna på vad som blivit av deras gamla lunchrum och duschar.

29 ma j 2011 Vår allra första workshop där Anders Alm lär oss att byta ekrar och rikta hjul. Workshops och kurser kommer att bli en bärande del av verksamheten.

31 ma j 2011 Vi deltar i en debatt om ”cykelsuperhighways” och presenterar oss för första gången som ”från Cykelköket”.

18-19 juni 2011 Barnens Cykelkök med tvätt, smörj, pyssel, cykelbana och massor av bullar.

17 juli 2011 Inbjudna av Köpenhamns Cykelfestival håller vi en workshop där vi visar Cykelkökets färdigheter och bygger om ett italienskt racervrak till en blänkande fin fixie. Många danska hipsterpoäng.

65

30 juli 2011 Barncykelrace för ungar upp till 12 år.

5 augusti 2011 “After Bike” för cykelgäng som tränat under dagen. Med grill och umgänge.

7 augusti 2011 Barnens Cykelkök – den efterfrågade reprisen. Vi inför diplomering för cykelbanan.

5 september 2011 Hildadagen. Vi tar en mobil verkstad till den ”gröna” HSB-föreningen Hilda på Rosengård och inleder med det en lång vänskap.

26 oktober 2011 Första (och sista) separatistiska workshopen bara för tjejer. En bra kväll men i utvärderingen svarade ALLA att de hade föredragit en blandad grupp!

8 november 2011 Inbjudna av föreningen Gröna Hjulet pratar vi på en av deras diskussionskvällar på temat ”Maximera reparation för att minimera konsumtion”.

1 december Vi inviger vår nybyggda barncykelbana. En portabel anläggning för att träna balans, teknik och tvärstopp. De modiga treorna på Västra Hamnens skola är de första som fått prova. Alla får diplom.

3 december 2011 Vi premiärvisar Martin Langs film från nykomlingen bland svenska indielopp: La retardo vuelta de Punte Nuevo. Avslutas med cykeltävlingar inomhus.

66

9 februari 2012 Vi höll en workshop på temat ”Världens bästa cykelgarage.”

23 februari 2012 Under senvintern körde vi en serie föreläsningar och inspirationskvällar på onsdagarna. Först ut var liggcykelentusiasterna som lät oss få veta vikten av att vara en liggist.

28 mars 2012 Vi startar vårt sammarbetsprojekt med Sysav och återvinningsanläggningen i Bunkeflo med syfte att samla in renoveringsobjekt som annars skulle kastats i metallåtervinningen.

14 april 2012 Vi har premiär för vår mobila lådcykelverkstad på Ekocentrum Syds Öppna Hus. 20 april 2012 Sveriges största och populäraste indielopp för cykel ”Un Giro Di Sporco Sud”, med deltagare från hela Norden går genom Skåne. Cykelköket är värdar för den efterföljande priscermonin och banketten.

5 ma j 2012 Vi testar för första gången att ha familjeaktiviteter tillsammans med våra grannar på STPLN: ÅterSkapa. Cykelmek och kreativt pyssel. Arrangemanget återkommer.

25 juni 2012 Sommarturnén rullar ut i Malmös ytterområden. Parallellt med sommarcontainern rullar vår lådcykelverkstad till sju olika bostadsområden under lika många veckor.

67

27 juni 2012 Vi har vår första utefilmkväll när vi visar cykelklassikern ”Breaking Away”. Kvällen är ett samarbete med arrangemangsenheten från Malmö Stad.

30 juni 2012 Publikrekord på Barnens Cykelkök.

31 juli 2012 Vi räknar ihop månadsstatistiken och tar oss för pannan. I Juli hade vi nästan 1 500 besökare.

Nytt rekord!

17 augusti 2012 För första gången har Cykelköket en egen plats hela veckan på Malmöfestivalen: Vi bjuder in våra vänner, syjuntan Bravo-Beröm, Move by Bike, Liggisterna, Cykelklubben Röda Möllan och Återskapa. Bland andra.

23 september Vi tar med oss barncykelbanan och lådcykeverkstaden till vännerna på Drömmarnas Hus och deras skördefest på Rosengård.

30 september 2012 Vi delar en monter med STPLN och ÅterSkapa på Skånemässan. Bland knallar och nasare visar vi hur man håller sin cykel i trim.

7 oktober 2012 Lite häpet har vi konstaterat att vi är nominerade till KPH AWARDS 2012. Vi åker till Köpenhamn och Copenhagen Creative Summit där priset för Skandinaviens bästa stadsutvecklingsprojekt ska delas ut. Och av arton nominerade bidrag från Sverige, Danmark och Norge vinner vi!

68

28 november 2012 Vintern är i antågande och vi kör en serie kurskvällar. Alla fulltecknas snabbt. Populärast är cykelmek för nybörjare. Den har vi kört massor av gånger sedan dess.

1 december 2012 Trots extra medel för sommaren tvingas vi gå ner på lågvarv i december. Det har helt enkelt gått för bra. Vi vilar och läser om oss själva i spanska och franska media. Nu vet vi att vi också heter ”La cocina de bicicletas” och ”La cuisine des vélos”. Det känns bra.

7 december 2012 Inbjudna av Pecha Kucha Oslo talar vi om stadsutveckling och miljö på Norskt Design- og Arkitekturcenter för en fullsatt publik. Dagen därpå träffar vi entusiasterna som ska starta vår systerverkstad i Oslo.

6 februari 2013 Den här veckan slår vi ett nytt rekord där vi samma vecka intervjuas tre gånger av tre olika forskare/studenter om vår verksamhet. Totalt beforskas vi nu av ett tiotal projekt.

2 mars 2013 Vi gör studiebesök hos Brick Lane Bikes, Look mum no hands, och Bike Kitchen London. I London alltså.

12 mars 2013 Vi samarrangerar sverigepremiär för den danska cykeldokumentären Moonrider med Doc Lounge.

Vi är där tillsammans med resten av cykelmalmö.

13 april 2013 Vi är en del av stadsbibliotekets ”Hållbar Lördag”.

69

31 ma j 2013 Inbjudna av Malmö Garden Show rullar vi in lådcykelverkstaden för att hjälpa besökarna få fason på sina cyklar inför sommaren.

9 juni 2013 Vi deltar i Malmö Cykelfestival i Malmö Folkets Park.

16 juni 2013 Författarträff på Cykelköket. Den amerikanska författaren till ”Bicycle Manifesto” besöker oss och berättar om cykelkökskulturen i USA. 24 juni 2013 Vi gästar SVT:s Sommarlov som har temavecka om cyklar och delar med oss av tips och trix.

1 juli 2013 Årets sommarturné i Malmös ytterområden rullar igång.

STPLN & Co STPLN – eller Stapeln om vi ska vara fonetiska – är en av stapelbäddarna där Kockums en gång byggde fartyg för världens sju hav. Idag fungerar huset som en miljö för innovation, idéutveckling, spelrum för kultur och mötesplats för det kreativa Malmö. Här finns scener, verkstäder och rum för möten och experiment.

För cykelköket är STPLN en fantastisk kontext att verka i, den ger oss kontaktytor mot makerrörelsen och den högteknologiska industrin, mot konsten och kulturen, mot det sociala entreprenörskapet och akademin.

Andra verksamheter på STPLN är bland annat: Hub:n STPLNS drop-in kontor. Fri tillgång till skrivbord, nätverk, konferensrum, kök och gemenskap.

Här jobbar dagligen start-up företag, kulturprojekt och studenter. ”Dit t projekt” Möjlighet att använda STPLN för att genomföra en idé eller projekt inom fälten kultur, teknik/ innovation, design utbildning eller hantverk.

Scenen Den stora scenlokalen rymmer cirka 200 personer sittande och till scenen finns ett komplett ljudoch ljussystem samt en backline. Scenen kan användas till allt från scenkonst, utställningar och filmvisning till föreläsningar, möten och konferenser.

Fabriken Ett användardrivet Makers Space. I Fabriken hittar du maskiner för avancerad digital produktion, 3D-skrivare och laserskärare. Men också snickeri- och elverktyg. Du har möjlighet att lära dig hur dessa maskiner fungerar och du kan använda dem för dina egna idéer och projekt.

71

återSKAPA Ett projekt som arbetar med kreativt återbruk. En materialbank med spillmaterial som skänkts av industriföretag. Av materialet görs kreativa skapande verstäder för barn och unga.

Textildepartementet En mötesplats för handarbete, hemslöjd och praktiskt skapande.

Grupptrycket En välutrustad screentryckverkstaden som drivs av användarna själva.

72

Slutsnackat!

All work and no play makes Jack a dull boy. Och det vill vi ju inte. Så här får du en manual i hur du kan renovera och bygga din egen skrytcykel av det din granne betraktar som skrot. På Cykelköket byggs det alla sorters cyklar; pietetsfullt restaurerade antikviteter, rejäla brukscyklar eller off roadmonster. Men allra populärast är det att bygga SS eller fixie. Och strax förstår du varför.

VARFÖR? ”Ja, det är ju ett bra sätt att se till att man alltid cyklar på fel växel”. Cykelhandlaren var måttligt imponerad när vi tvingade honom att beställa hem ett Singel Speed-kit med en sextonkrans, några distanser och den avgörande låsringen. Som gammal landsvägsåkare förstod han inte alls vitsen med att cykla utan växel. Men det var det ju andra som gjorde; idag är hans affär full av fabriksmonterade SS (Singel Speed) och Fixies (fixed gear-cyklar, fastnavcyklar). För att inte tala om den uppsjö av delar, verktyg, kläder, väskor och allmänt bling som hör samman med fixiekulturen. Idag fnyser han väl hela vägen till banken.

Men varför i hela friden ska man då cykla oväxlat? Frågan har flera svar. Den där gången, när den snorkige cykelhandlaren ville berätta om rätt och fel, handlade det främst om att vi hade en gammal, hårt sliten 12-växlad landsvägscykel där i stort sett alla rörliga delar var utslitna, medan hjulen och stålramen var i finfint skick. Att renovera växlarna var knappast att tänka på och att köra den gamle trotjänaren till soptippen än mindre. Lösningen var helt enkelt att skruva bort alla slitna och trasiga delar, tvätta, fetta och smörja, byta något enstaka lager och – när man ändå var igång – såga av och linda om styret och montera bort bakbromsen.

Kvar blev en superlätt, supersnabb, superenkel cykel där nästan inget fanns som kunde slitas ut, rosta ihop eller gå sönder. En perfekt vardagscykel. En head turner bland klumpiga MTB och mesiga ”citybikes”. En riktig, urban caféracer…

Den enes skrot kan mycket väl vara den andres perfekta transportmedel. Och den som någonsin har börjat cykla oväxlad sportcykel vet att det inte finns någon väg tillbaks. Dels är det en helt annan njutning att cykla på en lätt och snabb cykel som genast svarar när du accelererar, som tvingar dig att följa topografin och trafikrytmen på att helt nytt vis. Inga cyklister använder sina cyklar så mycket som SS- och Fixie-cyklisterna. Inga cyklister bryr sig om och sköter, putsar och pimpar sina cyklar som dem. Cykeln blir snabbt ditt enda transportmedel och din viktigaste accessoar. Fånigt? Kanske, men väldigt kul!

75

SS vs FIXIE Den första oväxlade var alltså en SS och inte en Fixie, men vad är egentligen skillnaden? Helt enkelt den att en Fixie saknar frihjulsfunktion; alltså att den till skillnad från en vanlig cykel har ett fixerat förhållande mellan pedalernas rörelse och bakhjulets. Trampar du framåt rör sig cykeln framåt, slutar du trampa fortsätter den inte framåt (åtminstone inte längre än sladden du åstadkommer) och skulle du ha lust och balans nog att trampa bakåt kommer cykeln att åka bakåt.

Konstruktionen är stulen från velodromcyklingen där cyklarna saknar såväl växlar som frihjul och bromsar av den enkla orsaken att det skulle vara livsfarligt om någon mitt i klungan, i en lutning upp till 50 grader skulle få för sig att bromsa eller allt för snabbt byta tempo. Att den här typen av cyklar hittat till stadsgatorna beror på tre saker: De är enkla konstruktioner med få komponenter som slits eller går sönder, de är otroligt rena och snygga i sin design med en estetik som har ena benet i någon slags ursprunglig urcykel och den andra i en futuristisk minimalism.

Och de är otroligt roliga att cykla.

Om en SS framförallt är en snygg och snabb vardagscykel är Fixien ett äventyr och en leksak. Den direkta relationen mellan dina bens kadens och cykelns fart ger en alldeles speciell känsla. Inte helt lätt att beskriva men inte heller lätt att bli av med om man en gång testat. Eftersom cykeln saknar frihjul kan du inte helt förlita dig på den konventionella handbromsen när du väl fått upp farten, utan måste vara beredd att använda benkraften för att reglera farten. Och eftersom det är minst lika arbetsamt att minska farten som att öka den försöker fixiecyklisten till varje pris att undvika inbromsningar genom att planera sin cykling så att inga hinder dyker upp. Man känner igen en fixieåkare på det ständiga kryssande för att hitta den bästa vägen genom trafiken. Faktum är att många helt plockar bort sina handbromsar eftersom man ändå sällan använder dem och för att ge cykeln ett ännu renare utseende.

Hur är SS och Fixie-cyklarna som träningsredskap då? Helt underbara visar det sig. Tack vare att de saknar växlar är varje backe en riktig backe och motvind, motvind på riktigt. På en Fixie har du dessutom kadens i benen hela träningspasset eftersom du inte kan vila i frihjulsläge i utförsbackarna, något som är bra både för konditionen och för genomblödningen av knän och andra känsliga leder.

76

VAD SKA MAN BYGGA PÅ?

Det första du måste skaffa är en gammal landsvägsracer. Egentligen duger vad som helst men det finns några saker du ska hålla ögonen på: Hur kompakt är ramen? På 70- och tidigt 80-tal sprutade fabrikerna ur sig en slags racerliknande cyklar med fasta lås, skärmar, pakethållare och – i allra värsta fall – monterade stöd. De här cyklarna har den stora fördelen att de finns i massor på vindar och i garage, att de knappt kostar några pengar idag och att de duger bra till att bygga en caféracer av. Däremot har de ganska lite att göra med en riktig landsvägsracer avsedd för träning och tävling. Finns det plats för skärmar? Då är det ingen äkta racer. En sådan är redan från början en rätt minimalistisk och funktionell maskin med en betydligt kompaktare, aggressivare geometri och med andra ord en ännu bättre början till ett riktigt estetiskt tilltalande bygge. Hittar du en sådan för en billig peng är du bara att gratulera. Skulle den dessutom vara av italienskt ursprung kan du inkassera omgivningens gratulationer också!

77

Dessutom bör du ha koll på att ramen är rätt storlek för dig. Ett enkelt sätt är att gränsla den och ställa dig med ramen mellan benen. Det ska finnas ett par centimeter upp till grenen. Ramarnas mått anges annars i cm och det är måttet från vevpartiets centrum till den punkt där sadelröret går över i sadelstolpe man mäter.

Givetvis kan man också bygga på specialimporterade track- eller keirinramar. Men har du nått den nivån läser du sannolikt inte den här texten.

Varför ska man då inte bygga på en nyare racercykel? Det finns flera svar på den frågan. Den första och uppenbara är att nyare cyklar är dyrare. En annan orsak är att aluminium- och och kolfiberramar alltid är klumpigare och fulare än gamla stålramar. Ett tredje -– och rätt avgörande – är att nyare cyklar oftast saknar horisontella drop outs, oftast sitter bakhjulet bara monterat i ett runt hål. Och det är ju fint så länge där sitter en växelförare som spänner kedjan, men i samma stund du monterar bort växelpaketet måste du ersätta det med en separat kedjespännare. Och eftersom vi nu sjunger minimalismens mantra i alla tänkbara tonarter vore det ju rent kontraproduktivt.

VAD BEHÖVER JAG FÖR VERKT YG? Nittio procent av ditt cykelbygge klarar du med de vanligaste verktygen; några fasta nycklar, insex- eller torxnycklar, skruv- och kryssmejslar, en tång och en avbitare.

Därefter är det nio procent som du aldrig använder till vardags men som kan vara bra att ha just när du mekar med cyklar: pedalavdragare, kedjebrytare, platta nycklar, ekernycklar…

Och sedan den där sista procenten som du med all sannolikhet bara kommer att använda en gång i hela ditt liv och som inte fungerar till någon annan cykel än just den du för tillfället skruvar på. En bra investering? Knappast.

Låna verktyg eller betala för det här momenten hos en bra cykelverkstad.

Det är inget nederlag.

78

Typiskt är kedjepiskan, kasettavdragaren, vevarmsavdragare eller låsringsnyckel till just din modell.

Låt habegäret konferera med hushållsbudgeten om vad du ska äga och vad du ska låna. Till rengöringen behöver du en stålborste, en tandborste, ett par svampar och några trasor. Och så rengöringsmedel såklart. Vanligt diskmedel fungerar bra till det mesta och är snällt mot miljön.

För de mest smutsade delarna kan du dock behöva någonslags avfettning; vi rekommenderar starkt de citrusbaserade – cyklister är rädda om miljön, capice?

BÖRJA MED ATT T VÄTTA CYKELN. Sådärja, nu har du hittat ditt projekt. Sannolikt rostigt, skitigt och i precis den där dåliga konditionen att säljaren tyckte att du gjorde honom en tjänst. Det första du ska göra är att ta en bild av eländet. Vi lovar att du kommer att ha mycket nöje framöver med att terrorisera dina närmaste med före/efter-bilderna. När du gjort det är det dags att kavla upp ärmarna och spola upp ett par hinkar hett vatten. Här ska tvättas.

Börja med det som ser renast ut. Lite diskmedel i varmt vatten duger bra. Schamponera, skölj och torka av. En trädgårdsslang är givetvis toppen, men i brist på det får du ösa vatten ur hinkarna.

Här är det på plats med en varning: Det kan vara frestande att använda en högtryckstvätt, men det ska du passa dig för. Visserligen blir det rent och fint men trycket i en sådan är alldeles för högt och fukt tränger obönhörligen in i lager och vajerhöljen, med mycket tråkiga följder. Det finns en orsak att de är infettade. Inget högtryck på cykeln, alltså!

När ramen och hjulen rena är det dags att ge sig på de oljiga delarna. Det kan tyckas meningslöst eftersom många av dem ska plockas bort, men vi lovar att det är roligare att montera av dem om de inte är fullt så grisiga. Spraya på lite avfettning och låt den verka ett par minuter. Gå sedan på med stålborsten (eller, om du är en försiktig figur, en styv syntetborste) lite lätt och borsta bort så mycket olja och smuts du kan. Sedan gör du om processen men använder diskmedel, varmt vatten och den mjukare tandborsten för att komma åt bättre. Offra gärna en trasa i det här sista momentet. Nu borde det vara tillräckligt rent för att börja skruva. Den sista rengöringen är lättare att göra när du monterat av alla komponenter.

Oljerester och oljiga trasor ska inte ner i soporna utan sorteras för sig och åka med till återvinningsstationen nästa gång du lämnar hemkemi och färgslattar.

79

NU ÄR DET DAGS ATT BÖRJA SKRUVA Eller nästan dags. Det är en sak till. Snart kommer du att stå inför ett dilemma: Vilken utväxling vill du egentligen ha nu när du bara ska ha en enda? Det finns så klart en miljon diskussionstrådar på nätet om detta, men det viktigaste är faktiskt vad du gillar. Upp på sadeln och cykla i den miljö du brukar. Sannolikt är det den stora klinga fram du ska använda så växla mellan de olika kransarna där bak och hitta en kadens som är behaglig, en fart som du gillar och ett motstånd som inte tvingar dig att gå i uppförsbackarna. Är det platt där du cyklar? Vill du snabbt komma upp i fart? Har du Anja Pärssons benstyrka? När du hittat det du trivs med har du också hittat den utväxling du ska ha.

Eller inte. För det finns ju alltid en överkurs och i det här fallet handlar det om hur du vill bromsa. Är det en Fixie du ska bygga kommer du sannolikt också att vilja lära dig att stanna genom att skidda – alltså lägga mest vikt på framhjulet och samtidigt låsa bakhjulet med benkraft för en elegant och effektiv stoppsladd: en skid. För att få en så effektiv skid som möjligt gäller det att ha så många ”skidlägen” som möjligt. Alltså ett moment i kadensen där pedalarmarna är horisontella och ditt bästa bromsben i rätt läge. För det behöver man lite matte. En utväxling 46/16 ger en relation 11/4 och alltså fyra skiddlägen. Väljer du 45/15 kan det förenklas ända ner till 3/1 och alltså bara ett skiddläge. 43/15 ger hela fem lägen …

Och så där kan man hålla på. Eller kolla i en tabell på nätet. Googla Skid Patch Calculator.W

80

NU ÄR DET ÄNTLIGEN DAGS ATT BÖRJA SKRUVA! Börja med att skruva bort hjulen och lägg dem åt sidan. Sedan ska kedjan bort. För det behöver du en kedjebrytare. Lägg kedjan som bilden visar och skruva tills tappen bara sitter kvar i den inre kedjeplattan. Ta för vana att låta den sitta kvar där så slipper du mycket pill när du ska montera tillbaks kedjan. Fast just den här gången spelar det inte så stor roll för vi rekommenderar starkt att du byter till en ny kedja. Av två skäl. Dels är den gamla kedjan sannolikt rätt sliten, dels passar en kedja för växlade racercyklar sällsynt dåligt på en oväxlad cykel. Racerkedjan är anpassad för att kunna glida lätt mellan de olika kransarna och dreven, och är det något fixiecyklisten vill slippa så är det en kedja som vill röra sig i sidled.

Satsa istället på en ny kedja för en standardcykel (1/8 tum), som fungerar hyfsat bra också på racercykelns 3/32-tumskomponenter.

Vill du gå ytterligare ett steg får du skaffa en ny klinga för 1/8 tum för bästa prestanda. Men mer om det senare.

Så kan du fortsätta med att skruva av växelpaketet med alla dess delar. Den bakre bromsen rekommenderar vi också att du plockar bort; du vill ju ha ett så rent utseende som möjligt, eller hur. Du klarar dig med broms fram, tro oss.

Innan du går vidare vill vi gärna dela med oss av ett litet tips.

När du skruvar av något som ska tillbaks, eller ersättas, är det smart att pocka upp mobilen och ta en bild innan så har du lite hjälp med hur grejerna ska sitta när det är dags att skruva tillbaks dem.

81

KLINGAN FRAM Du har ju valt en utväxling. Sannolikt är det den större av framklingorna du ska använda (om du inte slagit på stort och köpt helt nytt, speciellt för oväxlade cyklar). Börja med att montera av båda klingorna och gör rent den du ska använda minutiöst. Det kommer aldrig att vara lättare än just nu.

Nu kan du testa att montera den lite löst på insidan där den lilla klingan tidigare satt. Kolla så att den kan snurra utan hugga fast i bakaffeln.

Gör den det är det bara att välja ett av två dåliga alternativ: Sätta tillbaks den på utsidan och maxa med distanser där bak för att få en någorlunda rak kedjelinje. Eller helt enkelt välja en mindre klinga… Vi rekommenderar det senare.

Men vi utgår ifrån att allt gick bra och klingan snurrar fint. Nu kommer du att märka att eftersom du tagit bort en klinga är klingbultarna för långa. Köp nya, kortare eller ägna en dag åt att fila ner de gamla. Bygger du på en fransk cykel är det möjligen både och som gäller…

När du drar fast de nya klingbultarna behöver du ett av de där specialverktygen man kan låna än köpa om man inte tänker bygga mer än en cykel. Å andra sidan kostar det bara ett par tior. De kallas klingbultsmothåll och gör att du kan dra åt riktigt hårt. Okey, det går utan men risken är att du får fortsätta att dra åt bultarna gång på gång på gång i stället.

Det finns faktiskt de som är så råa att de sätter ett buntband i varje klingbult för att hindra dem att släppa. Det är attityd!

82

BAKHJULET Dags att ge sig på det moment de flesta gruvar sig för – själva ”avväxlandet” av bakhjulet. I det här kapitlet kommer vi att visa hur man monterar av de gamla kransarna och sätter på en enda ny. När det är gjort är din cykel förvandlad till en SS. Vill du gå steget vidare och göra den till en Fixie återkommer vi till det senare.

För att få bort kransarna – antingen de sitter i en klump som ska lyftas av eller gängade runt bodyn för att skruvas av – måste du först ta loss låsringen. Till det behöver du ett specialverktyg; en avdragare. De är olika beroende på vilket hjul du har så kolla innan du köper.

Avdragaren sätter du fast i ett skruvstäd och hjulet därpå, sedan lägger du kedjepiskan runt valfri krans och drar den motsols tills hjulet lossnar från kransen. Lätt som en plätt.

Skulle du inte ha tillgång till ett skruvstäd kan du såklart vända på paketet och använda en skiftnyckel på avdragaren. Har du inte heller någon kedjepiska kan det fungera med en gammal kedja, en trasa och en rejäl handske. Och lite våld. Eller rätt mycket våld.

Nu kan det ju vara frestande att återanvända en av klingorna från kransen, men det är direkt olämpligt. De är byggda för att fungera tillsammans och för att kedjan ska vandra lätt. Och det vill du ju inte på en enväxlad!

Däremot kan du gärna plocka isär den och ta vara på distanserna som sitter mellan dreven.

83

DAGS ATT MONTERA PÅ I tur och ordning ska nu den gamla kransen ersättas med distanser (för optimalt rak kedjelinje), en klinga och en låsring. Antingen av den typen man trär på en body med flänsar, eller av typen man skruvar på en gängad body.

När det är gjort monterar du hjulet och måttar med ögonen så att kedjelinjen är rak. Är den inte det får du ta bort eller lägga till distanser tills du är nöjd. Var noga!

ELLER KANSKE EN FIXIE? En Fixie är alltså en Singel Speed utan frihjulsfunktion. Och vad är då poängen med det? Det finns många!

Till att börja med är det en helt speciell och egen känsla att cykla fixerat. Man har en direkt kontakt och känsla för acceleration, inbromsning, kadens, fart och motstånd. Man skulle kunna beskriva det som en ”ren” cykling med en direkt relation mellan benens kadens och cykelns framfart. Man cyklar kontrollerat, på gott och ont. Fixerad cykling är inte speciellt förlåtande mot misstag och slarv.

En annan orsak är att du kan göra din cykel ännu enklare, ännu mer minimalistisk och ren. Till exempel kan du plocka bort även frambromsen och bara använda benen för att reglera hastigheten.

Den vanligaste metoden att ordna det är sannolikt att köpa ett fabriksbyggt fixiehjul. De kommer i alla tänkbara prisklasser och utförande. Inte sällan som så kallade Flip-flop, där hjulet är fixerat åt ena hållet men försett med frihjul om man vänder på det. Men det förekommer också hjul som är fixerade åt båda hållen, men med olika utväxling. Och, givetvis, rena fixiehjul.

Näst vanligast är att man bygger ett hjul från lösa komponenter. Det knappast så mycket billigare, men du får ju ett unikt hjul precis efter dina preferenser och specifikationer. Sitter det redan bra och friska hjul på cykeln ska du givetvis återanvända fälgen.

Den tredje metoden är billigast. Och tuffast. Smeknamnet ”suicidal” kanske ger en lite vägledning om varför det är så tufft. Den går helt enkelt ut på att du limmar på ett trackdrev på navet. Vi rekommenderar att du rengör komponenterna minutiöst, använder ett mycket kraftigt lim (typ loctite-lim av den värre sorten), drar åt tills du spyr och sedan ställer cykeln i garaget. För alltid.

84

Och med den varningen utfärdad lär vi ha säkrat oss för eventuella stämningar och kan berätta att vi sett många suicidefixies rulla säsong efter säsong utan några problem. Andra livsfarliga metoder vi stött på är att fixera drevet med ett par svetsloppor i bodyn eller att borra tvärs igenom den och trycka i en sprint. Inget vi heller rekommenderar. Men innovativt är det. Och billigt.

85

KEDJAN Som vi tidigare nämnt ska du inte frestas att behålla den gamla kedjan utan byta till en ny för en bättre och säkrare drift. Det finns (och har framförallt funnits) en massa mått och typer av kedjor men vi berör bara de två vanligaste här.

En normal kedja har en halv tum mellan bitarna, det som varierar är framförallt bredden och utformningen.

1/8 tum (3.18 mm) är bredden på den vanliga kedjan för en standardcykel med bara ett drev fram och en krans bak. Den är också standard för Fixie och SS. 3/32 tum (2.30mm) sitter på racercyklar, MTB och i stort sett alla nyare cyklar med fler bakkransar och växelförare. Måtten är ett innermått, hur breda yttermåtten är beror på hur många kransar cykeln är försedd med. 3/32-kedjorna är dessutom avfasade med smalare paneler för att kunna glida lättare mellan de olika kransarna, och alltså helt olämpliga för oväxlade cyklar.

3/32-kedjorna kommer utan kedjelås medan det kan vara lite si och så med 1/8-kedjorna.

När du väljer kedja ska du tänka på tre saker: • Välj en 1/8 tumskedja för säkerheten.

• Välj en rostfri.

• Välj en kedja i en snygg färg som matchar din hoj.

När du monterar kedjan ska se till att kedjelinjen är så rak som möjligt. Det reglerar du dels genom att (om möjligt) använda den inre sidan av vevpartiet för den krans du valt. Dels genom att flytta den bakre kransen med hjälp av distanser. Vill du vara petnoga kan du också använda tunna distanser på klingbutarna i framdrevet.

På en äkta trackcykel för velodromrace är kedjan farligt slapp för att inte orsaka någon onödig friktion. Eftersom du ska köra på gatan väljer du nog att spänna den lite mer. Men överdriv inte, en ren ny kedja hoppar inte så lätt. Ungefär 10 mm ska du kunna lyfta kedjan i mitten.

86

STYRET Styret är inte oviktigt för cykelns utseende, och kanske – utöver bromslösheten – det som de flesta fixie-hatare hakar upp sig på. Du kan givetvis pimpla din cykel med vilket styre du vill men hårdraget finns tre vanliga varianter.

Bullhorn.

Oftast ett så kallat ”chop´n flop” som är ditt gamla racerstyre, kapat mitt i böjen och sedan vänt så att det liknar ett horn. Fördelarna med ett bullhorn-styre är fler. Dels blir det ju billigt att återanvända det gamla styret. Dels kan du montera bromshandtaget längst upp på det ena hornet och slipper ha det i vägen för händerna. Du har också många olika handgrepp att välja på på ett sådant styre – inte minst viktigt när du ska bromsa genom att skidda och vill lägga så mycket vikt som möjligt på framhjulet. Bullhorn-styret ser också tjusigt ut i en styrlinda av tunnare slag; ytterligare ett sätt att pimpa cykeln alltså.

Trackst yre

Trackstyret påminner om ett racerstyre men det är mindre och har djupare och rundare böj. Är det riktigt djupt är det kanske rent av ett keirinstyre – alltså den japanska formen av track- eller bancykling. Ett trackstyre ska helst inte lindas med styrlinda utan utstråla naken, kromblank funktionalism. Inte så praktiskt kanske men en orsak god som något att få köpa ett par snygga cykelhandskar.

Minist yret

Komponenterna du väljer ska givetvis matcha cykeln. Har du valt att bygga en Old School-hoj på en äldre stålram med muffar kanske ett trackstyre är att föredra. Bygger du en getto-cykel á la cykelbud NYC är det ett bullhorn du ska ha. Men har du valt en mer futuristisk och minimalistisk look passar kanske ett ministyre bättre. Också ett sådant kan du göra av ett gammalt styre som du kapar. Eller av vilken rörbit som helst i rätt dimension. Ministyret passar utmärkt med feta styrhandtag i en färg som matchar dina däck, din ram eller din neonfärgade cykelkeps.

Det finns ju styren i olika dimensioner och onödigt ofta hittar man ett drömstyre som nästan passar. Är det bara lite för litet kan du testa att skära upp en aluminiumburk i remsor och lägga ett par sådana emellan. Aluminium har en ruggigt bra förmåga att knipa fast metall.

87

SADEL, PIMP & CO Less is more, påstod den tysk arkitekten Ludwig Mies van der Rohe. Ska han säga, med det namnet, säger vi.

Fast på en Singel Speed eller Fixie kan det mycket väl vara dagens sanning. Några av de vackraste vi sett har varit enfärgade, avklädda och simpla. Men alldeles för mycket, kan också vara precis lagom. Det beror på. På vaddå? På vad du bygger, dumb!

Det enda som är viktigt att hålla i huvudet när du pimpar din cykel är att du måste vara konsekvent. Är du ute efter en futuristisk look kan du gasa på med neonfärgade fälgar och LEDstripes på styret, men knappast toppa upp med antik brooks-sadel och läderlindor. Vill du bygga en NYC-fixie á la budcyklist ska du under inga omständigheter lacka om ramen. Där är repor och skrapmärken som medaljer.

Vi föreslår tre designlinjer: Ratbike, Japan eller Original.

R atbike är den funk tionell a, lite snyggt skräpiga looken man hittar på bud- och polocyklar. Lite skavsår hör bara till. Och det är närmast legio att blanda komponenter efter eget huvud och för att få ut maximal funktionalitet ur cykeln. Praktiskt är ledordet (alltså det ska se jävligt praktiskt ut; om det sedan är det är en helt annan femma). En radikal utväxling är att föredra, så länge du har full koll på antalet skiddlägen. Svart, alu och jordfärger och en massa vacker rost. Hjälm (med keps under).

enkla och färgstarka. Inga dekaler på ramarna men gärna en migräntriggande färgsättning på detaljerna. Neon, vitt, plast och udda lösningar. Och aldrig någonsin en smutsfläck eller repa. Och det gäller givetvis också cyklisten. Med en sådan här hoj förutsätts du också lära dig att köra baklänges, uppochner och bromsa med kindtänderna. Keps – inte hjälm.

Japan är de t futuristisk a ,

att med största möjliga ingrepp göra minsta möjliga skada. Och förutsätter att du har en riktigt vass cykel redan när du börjar bygga. Att gå på det här spåret med en Crescents Fashion Line eller konsument-Peugeot från 80-talet är att gå vilse. Här förutsätter vi en riktigt fin racerram med bra rör, fint lödningsarbete, lack och dekorarbete som är värt att spara. Här handlar det om att reducera cykeln utan att tappa den ursprungliga designidén; om möjligt att göra den ännu tydligare. Att välja material och märken som harmonierar med originalet. Beställa repliker på de slitna dekalerna från obskyra nätsidor och lägga halva månadslöner på orginallinda på E-bay. Nördigt. Jodå.

Original handl ar om

88

TACK Julia, Ola, Bertil, Anders, Katarina L, Katarina Ä, Hannes, Axel, Fredrik, Bea, Jesper och Amanda som alla jobbat eller praktiserat kortare eller längre perioder på Cykelköket.

Alla volontärer

som lagt timmar på att meka, fixa,

städa och bära.

Våra gästlärare

Anders, Christian, Frederik, Derek

med flera.

Alla donatorer

som försett oss med råmaterial och

verktyg.

STPLN,

vår paraplyorganisation och hyresvärd.

Miljöanslaget, arrangemangsenheten och serviceförvaltningen i Malmö. Våra bästa vänner.

Malmöfestivalen, Hilda, MKB, Sysav, Drömmarnas Hus, Skanska, Ekocentrum Syd, Bravo Beröm, Move by Bike, Cyklism, Pista Malmö med flera.

Alla samarbetspartners;

Vår generösa huvudfinansiär

Arvsfonden.

under de första åren:

94

Med stรถd av: