Dikter av Margareta Lindskog
SLOCKNAD Säj inte att glädjen inte är till för Dig – att den egentligen är värdelös – bara därför att Du just nu inte kan känna glädje.
Vila slocknad i Hans famn. Bevara Din längtans glöd Låt den sakta pyra längst inne i Dig. Tills en dag vid rätt tid Herren själv andas på den och låter den flamma upp. Glädjens låga I Din själ.
Släck inte Din längtan efter glädje bara därför att Du just nu. är slocknad.
3/7-79
GETSEMANE
Att vara som ett rivjärn inombords av ångest och oförlöst kärlek. Vem tar emot min ångest? Vem vill ha min kärlek? Himlen är mörk och stängd. Mina syskon sover omedvetna om att jag håller på att gå under av tvivel, ensamhet och ångest. Och vad kan de väl göra? Inget ord tränger igenom mitt mörker. O, att få dö nu! Att slippa plågan och förnedringen som ligger framför som en lång, grå räcka av hopplösa år. Att dö nu, inte när Du vill!
I liten skala har jag fått känna av Getsemane. Jag prisar Dig för det!
Inte visste jag då att det behövs Getsemanejord i mitt hjärtas trädgård för att den skall komma till blomning i all sin prakt. 1978
1
MÖRKT I VÄRLDEN
Då ser jag, fast först helt svagt, ett ljus som sakta förökas som växer i klarhet och glans till jubel, skönhet och LIV. Och livet blir plötsligt en gåva jag vågar försöka igen att pröva om isen håller om livet har bärkraft och lust. Och graven mister sin fasa i ljusets förtrollande sken den öppnas – en port in till livet där Du har berett mig rum.
Mörkt, mörkt i världen kärnvapen, terror och svält. Mörkt, mörkt i mitt hjärta ensamhet, ångest och gråt. Att inte orka leva och inte våga dö ty mörk, mörk är graven tung som en sten mitt hjärta sjunker i mörkret.
1979
DE PROFUNDIS
Jag ville förneka Din kärlek som driver mig ut på vägar jag inte känner och jagar mig framåt mot ett mål utan återvändo som väckt i mig en törst som aldrig kan släckas ju mer jag dricker dess törstigare blir jag
Jag ville förneka väckelsen för att köpa frid för min själ. Slippa kampen och smärtan som river i mitt bröst med vassa klor. Ja, jag lovar att låta mig tämjas igen och inte ha gemenskap med religiösa fanatiker som säger att Jesus lever och gör under mitt i vardagen.
Bara Din vrede vill jag bejaka Din fulla vredes glöd som förbränner mig krossar mig utplånar mig. Jag vill inte leva död. Jag vill dö levande. Krossa mig, Herre, så är inte mer jag – bara Du. – 1979
2
LÄNGTA BORT
Inte efter själva döendet. Inte efter djävulens och dödens bundsförvant den obevekliga ”andra döden”. Nej – efter döden som en port In till mitt nya liv – med Gud. Ett liv där syndens skugga inte längre kan skymma solen i mitt liv – min Frälsare – inte längre kan smyga in i min tanke och solka min kärlek. Ett liv, där jag fri och renad, fullständigt kan återspegla Hans Härlighet, ett liv Ansikte mot Ansikte där ingenting kan rycka mig ingenting kan locka mig ingenting kan dra mig bort ur Hans famn.
Det händer att jag längtar efter döden.
Det händer att jag längtar efter döden. 1980
HÄNDER GLÖMMER INTE
Händer glömmer inte den lätta beröringen av oblaten – för mig utgiven – svalkan i silvret på kalkens fot – för mig utgjutet – den längtansfulla öppenheten när de sträcktes – mot Gud nåden som fyllde dem och genomströmmade hela mitt väsen.
Händer glömmer inte spelande muskler under varm hud på unghästens hals värmen i vänskapens handslag barnets mjuka lenhet rynkorna i mormors ansikte det sträva håret på den mycket älskades huvud. Händer glömmer inte svedan efter slaget i vrede tomheten när händer inte vidrör andra händer kölden en klar höstmorgon före vantarnas tid.
Händer glömmer inte tomma, uppåtvända ropar de ut ensamhetens vånda. Hösten 1988
3
HÖSTTANKAR Solen banar sig väg genom tunga moln leker tafatt med små regndroppar på gula blad som ännu klänger sig fast ytterst på grenen skälvande, darrande genomlysta av det återvändande ljuset träffar mitt hjärta I häpnad och överraskning blir jag stilla inför höstens skönhet kan inte låta bli att se och ta emot.
Fostrad i pliktmoral jagad av vara-duktig-hunger blir jag upphunnen av nåden. Här ville jag vara all tid. Nov. 1991
1993 Och så började vi samtalen...
LIV I FÖRBIFARTEN Och fartens tjusning vägens skönhet mötena med släkt och vänner jublet i gudstjänsterna allt trängs åt sidan av denna skärande smärta denna dova, tunga smärta smärtan som stjäl mitt liv
Livet rusar förbi mig tränger sig förbi sliter upp djupa sår när det är som bäst blir det bara ytliga skavsår.
Juli -93 LÄNGTA LIV Jag håller på att lära mig att längta efter livet detta rika liv – mitt liv som Gud har givit mig det liv som jag redan lever fast jag knappast vågar En dag i taget lever jag lever och hoppas att jag en dag skall längta efter livet livet som jag redan lever. 23/10 - 93. 4
DÖDSSKUGGANS DAL Jag vandrar genom dödsskuggans dal. Det är ingen hjältevandring med trosvissheten som stav Guds ord som lykta och Hans osårbarhetsmantel av Kärlek och Nåd kastad över mina axlar.
”Du kan,” viskar Han så svagt att jag nästan inte vågar tro att det är Han. Kan HAN finnas i detta mörker utan att förjaga det?
Utblottad, nästan naken trevar jag mig fram på bara fötter. Inget ljus i fjärran anger riktningen. Modlöshet heter min följeslagare. Ibland viker marken undan och jag faller, faller – ännu djupare. Har avgrunden ingen botten?
Jag förstår det inte. Men en svag visshet som liknar hopp börjar ta form i mitt hjärta och jag förstår. Just så är det. Varligt men osynlig leder Han mig inte förbi fasorna – utan genom dem.
Jag vet det inte. Händer har hejdat mig i fallet. Mjukt, bestämt och varligt har de lyft mig upp ur avgrunden. Rest mig upp på mina värkande fötter. Givit stadga åt mina darrande ben och gett mig en mild puff i rätt riktning. Räddat mitt liv. Frälst mig från avgrunden från fasan att gå i fel riktning tillbaka in i det mörker jag redan passerat.
”Jag har satt en vakt kring ditt liv. När min tid är inne skall du åter se ljuset.” Hans röst som heter Hopp och Liv den snabbt försvinnande strimman av Hans ljus ger mig mod att fortsätta. 8/7-93
UNDER YTAN
En dag nådde jag nästan ytan. Strax ovanför mitt huvud lekte solen med vattnet hennes strålar trängde sig ner mot djupet, det djupa tände en längtan att andas fritt låta solens värme tina det i mig frusna Låt inte djupet det djupa, svarta vagga mig till sömn. Lös mina bojor låt mig stiga mot ytan den skimrande, levande, friska.
Jag lever i vatten djupt i djupet det svarta det omslutande. Stormens tjut hör jag inte känner bara rytmen när jag gungas fram och åter djupt i djupet det svarta det omslutande.
23/10-93
5
NÄR DET KOMMER TILL KRITAN Den djupa ångesten har ingen inteckning i mig. Den har ingen landningsbana i mitt inre. Hemlös har den blivit.
När det kommer till kritan är jag faktiskt älskad av Gud. Mina kära, mina vänner vill gemenskap med mig! När det kommer till kritan är jag älskad av dem för Hans skull – Den Högt Älskades.
Kritan finns inte mer åtminstone inte i sin gamla destruktiva form. Krita var är din seger? Krita var är din udd?
Du krita är inte längre städslad i mörkrets och ångestens tjänst du får börja lära dig gå kärlekens ärenden. Om du fortsatt vill tala med mig får det bli på Hans villkor – den Högt Älskades. 18/11 - 93
STILLAD STORM Är detta den verkliga verkligheten? Är det detta som är liv? Att treva sig fram i dimman?
Stormen har stillnat. Mitt hjärta jublar och hoppas. Minns klara dagar med sommarbris och fågelsång.
Storm, jag hälsar dig: Välkommen åter i mitt liv! Hellre storm med klar sikt hårt arbete och värkande muskler än stelnad stillhet loj stiltje dov, dämpad av dimma.
Men när stillheten stelnar... inte en vindfläkt inte en krusning på ytan bara loj stiltje stelnad stillhet dimma som lägrar sig tungt runt min lilla farkost alla konturer utsuddade alla sjömärken utom synhåll inte ens en mistlurs dova varning dämpad av dimma.
26/1-94
6
SAGAN OM TROLLET SOM ÄLSKADE SOLEN
Men så en dag – en vacker dag – han såg sin fru och tänkte: “O hu, så ful hon är. Hon är ju nästan kal! En sådan fru kan ingen ha. Hur går det nu med sol och ljus? Här måste skaffas till mitt hus en kvinna – ung med mycket hår så jag kan njuta sol i många, långa år."
Det var en gång ett troll som ville gå i solen. Det går ju ej för troll – det vet ju var och en – ty trollen spricker bums i sol. Men trollet längtade och längtade. Järnbälte hjälpte ej. Han nästan sprack på fläcken.
Han fann en kvinna ung och ljus. Den gamla grät i ensamhet. Hon grät och älskade trots allt. Den nya log och tänkte kallt: “Snart är den goda dagen här när jag den rika änkan är."
Men så en dag en kärring sa´: “Ett hårstrå, blont som sol och långt så du kan knyta det runt din mage, skyddar dig. Men det skall vara givet av en som älskar dig. Och det skall ryckas av så det gör ont men ändå ges av kärlek."
Och trollet ryckte sig ett bälte av hennes ljusa, vackra hår och knöt en stilig knut när han med säkra steg gick ut. Där slutar sagan med ett ack: Det bältet höll ej – trollet sprack!
Hans älskade hon sa´: “Du får!” Han prövade. Det gick! Han ryckte hår och solade. Han njöt i fulla drag
Conclusio: Att älska för att det lönar sig, lönar sig inte i längden. Tillvaron rämnar. Men ett enda hårstrå givet av kärlek fast det gör ont kan hålla hela tillvaron samman.
Hon gav sitt hår. Han solade. Hon gav i överflöd ej blott ett strå i taget. Nej, många strån, ett tvinnat rep till skydd för den hon älskade.
26/2-94
7
TRÄD Träd som växer i närheten av havet blir snedväxta. Visst blåser det ibland frånlandsvind men alltför sällan för att träden skall växa sig raka mot himlen.
Jag är ett träd snedväxt av blåst. Jag har stått i den pinande vinden med ryggen mot havet ängsligt skyddande – som jag trodde – “de andra” men det var mig själv jag skyddade ville inte se vart grenarna växte om de fick växa fritt vågade inte se det kaos som fanns under min välordnade krona. Kom frånlandsvind och blås mig öppen mot havets horisont. 8/3-94.
SOM NÄR EN KVINNA FÖTT SITT BARN När en kvinna fött sitt barn när födslovåndorna är över när smärtans rop har tystnat och alla muskler slappnar av i ljuvlig vila då känner hon måhända ingenting trött tomhet fyller kanske hennes själ men hon kan också känna en stilla glädje ett jubel över allt förstånd och mitt i allting – tomhet, glädje, jubel – en bävan: hur skall jag sköta detta nya liv som Gud har lagt i mina händer?
Som när en kvinna fött sitt barn så känner jag mig nu. 29/3-94
8
PÅ VÄG
Men jag vill inte. Vägen lockar mig inte. Frukterna lyser konstlat färggranna. Mitt inre vänder sig i motstånd. Orkar bara med grå vardag utan alltför mycken längtan utan alltför mycken gemenskap. Grå vardag med små glädjeämnen: Bachmusik vitsippor i en skogsglänta varma barnarmar runt min hals dämpad längtan som inte river upp falska förhoppningar.
Nu ser mitt liv ljust ut. jag är på väg ut ur depression och ångest Uppgifter väntar mig våren väntar mig man, barn och barnbarn väntar mig. Jag radar upp detta framför mig ser en väg kantad av goda saker god och hel gemenskap säger till mig själv: “Gå vägen! Plocka frukterna! Ät och njut!"
Det klara solskenet skrämmer mig. blåser kyla genom hela min varelse bara i lä värmer det. Oskyddad i det klara, kalla solskenet böjer jag mitt huvud kryper ihop i fosterställning för att bevara den lilla värme jag ännu har kvar. 17/4 - 94 BOTTNAR
När livet blir mättat av goda händelser när skrattet och sången går som vågor genom mina dolda rum då börjar bottnen vibrera och mörkret mellan bottnen och botten fylls av flaxande vingar vingar av oro och sorg vingar av ångest och ångest minivampyrernas ångestskrin tränger igenom bottnen och skjuter pilar vassa orospilar rakt in i glädjen och lovsången.
Bottentrygghet bottenglädje ord som jag ofta använt. Men under bottnen finns en botten och vad däremellan är är mörker. I mörkret flaxar fåglar med vingar av sorg och oro eller kanske är det fladdermöss med vingar av ångest och ångest fladdermöss med vassa klor vampyrer i miniformat.
Herre, skydda min glädje! Pressa bottnen mot botten så att mörkret med alla dess invånare måste vika undan! Låt mig få en enda botten. Jag ber Dig, Herre, var Du - bara Du denna enda botten. 18/5-94 9
JAG GRÅTER
“Sänd av himlens sol en strimma.... När jag hör den psalmen tänker jag på dig", sa´ en av dessa “goda män” med onda avsikter. Som om en strimma av himlens sol kunde dölja kroppens förnedring. Visste du inte att också i solstrålen finns revor av mörker?
Jag gråter över min förlorade barndom orördhetens och oskuldens dagar trygghetens och tillitens dagar den tröstade gråtens dagar. Det orörda livet, renheten förlorade jag tidigt visste inte om det visste ändå om det. Kan ett barn leva utan tillit och renhet? Bestulet sin tillit osynliggjort av skam försöker det köpa sig synlighet och tillgivenhet genom duktighet och glatt humör.
Familjens och släktens solstråle den glada och hjälpsamma försökte stråla bort sin förnedring. Men den sortens strålar kan aldrig borra sig så djupt ner att den når skammens djupa vitt förgrenade rotsystem. Du barn hur kunde du tro att du skulle kunna lura mörkret på dess byte? 15/6-94
MITT I GEMENSKAPEN Mitt i gemenskapens varma hav finns en ö den ön är jag.
Hur kan man vara en isolerad ö mitt i detta varma, erbjudande, milt påträngande gemenskapshav?
Gemenskapsvågorna slår mot öns befästa murar orsakar jordbävning och översvämning innanför murarna men murarna står fasta. Våg efter våg av gemenskap bryter sig mot murarna utifrån men murarna står fasta. våg efter våg av kaos slår mot murarna inifrån men murarna står fasta.
Herre, låt murarna falla. Låt gemenskapens vågor smeka mina stränder. Låt min ös fasta land samla sig mot mitten helat från från jordbävningars och översvämningars förödande framfart. En fast mittpunkt, Herre! Låt mig få vara en liten människa med fast kärna sammanhållen av Dig just sådan som DU har tänkt mig. 22/7-94
10
TRAMPA LUFT
Jag är en lufttrampare. Du skulle vara fast land. “Den som kommer till mig skall jag sannerligen inte kasta ut," säger Du.
Har du sett dem – lufttramparna? Varje dag samma program. De trampar och trampar som vore luften vatten som skulle räddningen komma för att de trampar och trampar. Luften bär inte – de trampar ändå – söker något som bär drivs framåt av sin heta vilja att finna det land som kanske skall bära. Trampar med famlande armar med händer som spretande söker. Finns kanske den fasta punkten ovanför deras blinda ansikten? Trampar, trampar, famlar – ingenting – inte en fast punkt någonstans.
Är Du då bara ande och vind? Får jag aldrig känna Din Fasta Mark under mina fötter? Din Trygga famn, Dina Varma Händer som bär mig? Du bar ju faktiskt det bortsprungna fåret. Är Du nu bara ande och vind så att jag aldrig kan landa i Din kärlek? Hur skall jag då kunna tala i Det Namnet, Ditt Namn? Din famn vore fast trygghet att lita på. Alla andra famnar är bara medlidande kortvarig närvaro men trots allt bättre än Din frånvarande famn. 28/8-94
JO, JAG VET
Du låter mig klaga och anklaga Dig. Du vet att jag ändå aldrig kan lämna Dig. Du har märkt mig för livet i den djupa närvarons stunder i den smärtsamma frånvarons tystnad.
Jo, jag vet; Du är det fasta land den trygga famn den djupa närvaro som jag söker. Du är den understa bottnen ja, Du är under underst bär underifrån ofta så varsamt att jag inte märker Dig utan brister ut i högljudd klagan över Din frånvaro.
Den som kan bära så ömt, så varsamt och omärkligt utan krav på gensvar är i sin tysta trofasthet den tryggaste tilliten. TACK! 1/9-94
11
INGENMANSLAND Åter har Du fört mig in i ingenmansland den plats jag hatar mest av alla; varken sjuk eller frisk kraftlös och kallsvettig men inte helt utslagen kanske vore jag frisk om jag bara ansträngde mig litet mer – bara litet!
Vad finns det mer i min osynliga, delvis synliga inre verklighet som Du kan ta ifrån mig allt medan mitt yttre livs prydliga men alltmer tomma skal lever vidare utan större tecken på vanvård?
Räckte det inte för Dig att förvisa mig till psykets ingenmansland det land där jag nu sedan länge vistas det land vars gränser – nästan utsuddade – mynnar ut i andens ingenmansland den stora tomheten?
Vad finns det mer Du kan ta utan att mitt yttre liv börjar vittna om katastrofen? 5/9-94
ALLHELGONADAG Och då – ett flyktigt ögonblick skär genom mörka moln ett enda stråk av evighetens sol och allt det döda alltför vackra stelnade och stiliserade får hjärta – liv i leendet som bryter fram i muntert glitter.
Sjö mynnar i sjö himlens tunga grå vattnets spegelblanka silveryta alltmer mörknande trädens rimfrostvita sprödhet med allvarliga stänk av djupnat silvergrått gröngrå furuskog - den starka som ej kan fånga vinterns första lätta andetag brungrå mark – den trygga med skira vita grässtråsiluetter – allt är stillhet, stelnat, dött?
21/10-94
12
ÖVERBEVISA MIG
Ja, jag menar naturligtvis inte att jag skulle vakna med någon bokstavlig baksmälla på grund av en eller annan bokstavlig onykterhet – jag är ju alldeles för skötsam för det – men finns det överhuvudtaget glädje utan baksmälla?
Liv, överbevisa mig! Jag vill bli överbevisad. Om det är sant som somliga säger att livet i sig är positivt att roliga saker kan hända utan att man behöver vakna med baksmälla och eftertankens kranka blekhet så överbevisa mig för jag tror det inte.
Den som sjunger på morgonen gråter före kvällen. Säg mig uppriktigt rakt upp och ner den sanna sanningen; finns det en glädje utan baksmälla? Liv, hur är det? Kan man leva Dig utan att till slut drabbas av den stora baksmällan i evigheters evighet? 17/10-94
JUST DET Just det jag minst av allt vill ha; en tillvaro utan arbete och engagemang utan familjeförpliktelser eller andra sociala förpliktelser utan djup gemenskap med andra människor kanske inte ens med Gud kort sagt en tillvaro utan ansvar där jag inte kan såra utan nuförankring eller såras
en tillvaro i en framtid som jag kanske aldrig skall uppleva Just det jag minst av allt vill ha just det längtar jag efter allra mest. 18/10-94
AV ÅNGEST
Av ångest är du kommen till ångest skall du åter varda. Jesus Kristus skall befria dig på den yttersta dagen. 20/10-94 13
BLUE MOON Öppenhet och rörelse ut mot vidgad horisont ner mot nya djup. Mörkblått hav med stänk av månens silver spegelblankt med djup på tusen famnar. Svartblå himmel mjuk som sammet överströdd med vintergators och galaxers stjärneljus djup oändlig rymd.
Varför blå? Längtans blå blomma. Rhapsody in blue. Heure bleu. Blue moon. Blå toner. Blues – spela på min längtan. Varför blå? Är det för havets skull eller för himlens? Banalt hav i azurblått? Slätstruken blå himmel?
Har du hav en botten? Har du rymd en gräns?
Nej, blå himmel lätt slöjad av tunna moln på väg… Blått hav med små krusningar i rörelse mot okänt land.
Blå längtan till okänt land. Är det månne där Du bor, o GUD?
JAG LEVER DÖDEN
Jag lever döden och dör inte. Jag lever döden om och om igen till dess att jag levt färdigt döden och dess makt är bruten dess intighet demaskerad.
7/11 -94
Döden leva och döden dö. Du sade: Då skall ni döden dö! – Döden dö. – Döden dö. Jag svarade: Jag vill bara dö inte döden dö. Jag vill döden leva inte döden dö.
Jag lever i skingrat mörker i den svaga gryningen. Vågar jag hoppas att gryningen skall föda dag och inte natt? Vågar jag tro att nu – nu vill jag faktiskt leva? Jag vill leva livet. Jag vill leva här och nu inte bara där och då. 17/11-94
14
I DEN SVAGA GRYNINGEN I den svaga gryningen rädd att mörkret skall svepa ljuset i sin svarta mantel och sakta kväva morgonen återställa oordningen nattens falska trygghet icke-seendets bedrägliga lugn.
Men vem sveper ljuset i en mantel skulle inte varje liten fiber i mantelns tunga, svarta tyg bli mättad – lysande av ljus? Och natten skulle lysa såsom dagen. 18/11-94
UPPTÄCKTER När dagen fick natten till vän fann hon en ny dimension ett nytt djup genom mörkrets skuggor.
************ Ingen flykt möjlig bara en väg rakt fram genom det svåra ingen omväg ingen genväg ingen möjlig flykt.
När natten fick dagen till vän upptäckte hon ljuset. Aldrig hade hon sett stjärnor i sitt eget mörker.
19/11-94
SVART ÄNGEL Den svarta adventsängeln hänger i mitt fönster. Den lyser inte. Negativa änglar gör inte det.
Och även om jag orkade. Hur vet jag att den bilden är mer verklig än min inre bild? Kan det vara möjligt? Att en vit adventsängel skulle lysa i mitt fönster rakt ner i kaktusblommans djupröda, vidöppna kalk i en stilla lovsång till livet?
Om jag öppnar ögonen och ser är den kanske vit och lysande. Men vem orkar det?!
11/12 -94
15
Gunnar! (Min man)
Senare: Som ett vertikalt snitt från halsgropen ner till midjan öppet – värkande och en snara runt halsen inte så hårt åtdragen men tillräckligt hårt för att andningen skall stocka sig. Uthärdar inte smärtan. Ser inte hur bot kan vara möjlig. Vill just nu inte ens försöka.
I fall att Du kommer hem tidigt och jag sover så beror det på att jag inte uthärdar växelverkan mellan häftig smärta och tom hopplöshet det finns ingen utväg mer än att uthärda och ibland kan jag inte det i vaket tillstånd. Jag vet att det är fel men det är bättre än att dö. Förlåt
De mest brutala bilder av döden som jag kan hitta på vill jag samla och inte bara döden – helvetet och helvetets eld – skärande eviga skilsmässa från Gud. Allt detta vill jag samla och se för att livet skall te sig uthärdligt
DET ÄR SOM
Herre, måste Du ta alla bladen? Spara ett enda, ett enda vitt blad att vifta med som en kapitulationsflagga till mitt nya nakna liv!
I Det är som när man frågar prästkragen om sin älskades ankomst. Kommer, kommer ej..... Till slut är alla kronbladen borta och kvar finns endast en rundel, gul som en liten sol men utan värde, kan bara kastas på marken och trampas ner i mörk jord inte ens boskapen vill ha den.
II Det är som att vandra på gungfly. Den ständiga skräcken att marken inte skall bära att djupet - det bottenlösa skall öppnas och famna mig. Och ändå längta efter att just detta skall ske; vilan i mörkret med spåren utplånade.
Mitt prästkrageliv! Inte visste jag att jag hade så många kronblad. Ett efter ett rycks de av och kastas till marken. Snart står jag där skövlad och avklädd till ingens glädje.
Men det sker inte. Mitt liv skall vara att vandra på gungfly i dagar och nätter i nätter och dagar tills marken blir torr och bärkraftig. Kanske skall jag inte ens märka den långsamma förändringen, den allt fastare marken, förrän den dag jag ser upp och ser mig stå på klippan med utsikt vida omkring. 28/1-95
16
VEM STYRDE? Kunde inte styra själv. Vattenvirvelns sug kom vi inte undan min lilla båt och jag. Runt, runt och neråt maktlös i den mörka virveln ner i underströmmar vilkas existens jag inte kände till. Kunde inte ana att sådant fanns. Neråt, framåt, neråt i en våldsam färd tills lika plötsligt virvelns kraft var bruten. Sakta gled vi fram i stilla vatten i det vita ljuset från en fjärran måne.
Vem styrde mitt livs farkost ut på strömt vatten?
Om denna malströmsfärd blott var en mardrömsfärd så låt mig inte, Gud, få somna om 6/3-95
TRODDE DU? Trodde du verkligen det? Att din båt skulle få segla fram på lugna vatten i ett förtrollat månsken. Var det inte just det, det var: FÖRTROLLAT. Ett ögonblicks bländverk snabbt förbytt till malströmmens iskalla helvete. Hur kunde du tro att lugna vatten var till för dig?
Du måste lära dig att leva glimtvis. Glimtar av ljus i mörkret. Smulor av respekt. En utmätt ranson av kärlek. Din beskärda del kan se ut att vara väl tilltagen fullmatad och näringsrik du borde vara försörjd för all framtid. Men när du börjar äta skall du finna; det mesta var bara tomma kalorier utan förmåga att alstra värme.
Trodde du verkligen det? Att du skulle finna en vardagsverklighet som bar just dig? Att du skulle kunna finna vila i Guds och kanske några människors äkta vänskap och respekt under en lång räcka av dagar, månader och år?
9/3-95
17
VANMAKT Vanmäktig betjänar jag de vanmäktiga hungrig försöker jag mätta de hungriga med tomma händer delar jag ut av det som jag inte har. “Fly inte smärtan!” säger jag
men flyr själv. “Hoppas på våren!” säger jag och slår ner blicken för att mina ögon inte skall avslöja mig. Vanmäktig betjänar jag de vanmäktiga. 3/4-95
PÅ VALBORGSMÄSSOAFTON
fängelsehålans fukt – 1800-talet. Jag blir inte ens bötfälld – Halleluja! – för det svåra brott min syndiga lusta förlett mig att njuta: att som sexåring låta mig våldtas av en oskyldigt lekande yngling.
På valborgsmässoafton när bålen brinner får jag tacka Gud att Han av nåd låtit mig födas på 1900-talet utom räckhåll för kyrkans lagtrogna män. Tänk! Jag undkommer bålets lågor – 1600-talet bödelns yxa – 1700-talet
9/3-95
TYSTNADEN KOM I APRIL Tystnaden kom i april då när våren skulle jubla högt och överrösta vinterns tysta tveksamhet med friska hoppfullheter då kom i stället tystnad öronbedövande ihållande frusen seg tystnad...
Vart tar våren vägen och sommaren med den om tystnaden får härska i april förstärka vinterns tveksamhet och permanenta den i evigt frusen ängslan? Vart tar våren vägen och sommaren med den om inte äntligen det till en början svaga jublet får bryta vinterns tysta tyranni? Vem sa att tystnaden och endast den är värd respekt och vördnad när en enda liten fågels jubelsång kan väcka hela skapelsen till liv? 3/4-95
18
DRÖM När i panik jag kapade den sista trossen – rädd att binda någon enda i en icke önskad relation rädd att solka någon nära vän med mitt eget livs förnedring – kastades jag handlöst ut i en oändlig rymd korsade planeters och kometers banor och spridda rester av till synes slumpvis hopföst gammalt rymdskrot sökte ivrigt efter min bestämda bana som skulle föra mig till målet för min färd slets emellan två helt skilda önskningar: att för alltid färdas i en öde rymd fri från alla och mig själv; att blott en gång vara fast förankrad i en annans trygga kärlek, komma hem och stanna hemma i en fast förvissning: ingen finns som tar min plats jag är sedd och efterlängtad älskad över allt förnuft! 4/4-95 NÅD Fastän jag så väl visste att det inte var Du som stod för förintelse utan jag själv drabbade mig den insikten som ett klubbslag jag tyckte nog att jag önskade mig förintelse därför att Du inte gav mig något annat val jag klarade inte att leva upp till Dina normer – inte mina egna heller – och då fanns ju ingen annan utväg än förintelse. Ädelt, tyckte jag, att önska sig förintelse hellre än synd ville inte se att det var nåden – den respekterade i mina kretsar högt uppskattade – NÅDEN som blev mig alltför svår.
Herre, kan det vara jag som tänker så? Jag som trodde att jag levde i nåden. Herre, öppna mig helt för Din nåd. Låt den bära mig genom skam och skuld till försoning och förening med Dig! 20/4-95 19
DET FINNS DAGAR Jag vet vad du tänker: Så kan man inte blidka Gud! Men när alla andra vägar verkar vara stängda. När varje väg hur bred och farbar den än ser ut att vara dock mynnar i en hög och dyster mur med portar, järnbeslagna, med dubbla lås dessutom; och om jag ändå skulle lyckas öppna porten och tro mig vara nästan framme i gott förvar hos Fadern så kommer mig i möte en av de många mycket fromma med avvisande gester.
Det finns dagar när jag hälsar tanken på en summarisk rättegång och snabb avrättning – skjuten i gryningen – som en möjlighet till befrielse; om detta domslut gav mig tillgång till Guds fadersfamn på samma villkor som mina bröder i församlingen; om döden kunde tvätta bort och stryka ut kvinnlighetens alla orena attribut som man tvättar och stryker en smutsad klädnad; då ville jag pröva denna väg till Gud.
Hur når jag Fadern? Hur kommer jag förbi den mur av människor som spärrar vägen till Hans tron? Jag sätter mig vid vägens kant och gråter, ropar: “Lyft mig, pappa, över alla dessa hinder upp i Din famn!" 8/5-95
20
TANKEN KÄMPAR Tanken kämpar en ojämn kamp mot känslan. Tanken säger: Det finns en balans i skapelsen. Kvinnligt och manligt befruktar varandra Utan denna skillnad dör allting. Mannen ger sin säd. Kvinnan öppnar sig och tar emot. Ger åt barnet liv. Ger åt mannen glädje och stolthet. Olikheten är förutsättningen för släktets fortbestånd.
Känslan säger: Allt är bara sken. Hur många gånger har jag inte velat tro dig du tanke! Också jag har samlat jordnära bevis för de sanningar du så tydligt påtalar. Men alltid har fullhetens sötma haft en bitter eftersmak. För kvinnan finnes ingen ljuv fullbordan blott en ändlös längtan efter det ouppnåeliga. I täta led marscherar männen fram över min brutna kvinnlighet. Sargad och blödande ropar jag om befrielse från detta liv av vilket jag inte längre väntar något för egen del.
Mannen ger sitt beskydd till den som i sin kropp bär hans barn och hans framtid. Kvinnan ger i vad vi kallar livets afton eller det nya livets gryningstid sin ömhet, vård och omsorg åt hans vissnande och svaga kropp som i en nu förgången tid så ofta sått sin säd i hennes sköte som insegel på deras kärlek. Svaghet och styrka. Bära och bli buren. Allt växlar under livets gång Vem är svag och vem är stark? Svagheten döljer den segaste styrka. Styrkan är bräcklig som fruset järn som plötsligt brister i den isande vintern. Förborgat ligger det verkliga livet alldeles under ytan. Det verkligt verkliga är bara stundom synligt.
Och ändå… trotsigt väntar jag den dag då tanken och känslan i fulltonig enighet skall säga: Ära vare Gud som skapat allt så underbart och håller allting i sin starkhets hand. 21/5-95
21
BOTTNAR INTE Bottnar inte trampar vatten febrilt ibland bara idogt flyter lite vill helst sjunka
bottnar inte vill bara sjunka men alltid kommer något i min väg människor vilkas smärta är större än min min man barn och barnbarn nära vänner måste hålla mig flytande ett tag till bottnar inte vill helst sjunka ge mig en fast botten eller tillåtelse att sjunka.
talar kloka ord om vikten av att kunna ta konflikter att kunna göra fel och bli förlåten klarar själv inte ens minsta antydan om någon liten felaktighet i mitt sätt att vara
14/6-95 JAG BULTAR
Jag ser hur ni står där med händerna framsträckta med öppnade hjärtan beredda att ge av er själva till mig av glas är muren jag kan se er stå där jag längtar jag hamrar mina händer blodiga förmår ej åstadkomma minsta lilla spricka.
Jag bultar bankar hamrar med knutna nävar mot den mur bakom vilken jag skyddar min ensamhet jag vill riva muren jag vill öppna alla mina portar hissa flaggan i topp välkomna dig välkomna er alla in till mig.
Hör ni inte ser ni inte hur jag ropar instängd i min egen vånda tigger om gemenskap delad gråt och glädje fastän det ser ut som om jag med vett och vilja har förskansat mig bakom den solida muren muren av glas för att stanna där för evigt. 23/7-95 22
JAG ÄR FÅNGAD
Mitt inre välver sig i protest mot livet i vilket intet finnes utan dubbla bottnar en svart baksida en skändlig överraskning i det till synes idylliska. Denna insikt djupt rotad i mitt innersta förstärkt av min oförmåga att handskas med konflikter min rädsla att göra fel min övertygelse att någon kommer att bli arg eller besviken denna insikt säger mig: Du är fångad i en fälla att dö är förbjudet att leva är omöjligt att bara existera är ovärdigt. HJÄLP MIG!
Jag är fångad i en fälla jag kan varken leva eller dö. – Men du lever ju! hör jag er säga. Nej, jag lever inte jag existerar och själva existerandet är ofta på gränsen till det outhärdliga. Jag ser andra tyngda av bördor leva ändå också jag borde kunna... Vem vågar hävda att mina bördor skulle vara särskilt tunga? Vem kan mäta bördans tyngd?
2/8-95
FÖR ATT INTE TALA OM SMÄRTAN För att inte tala om smärtan som en flod av blod tjock, het och svallande tränger den sig fram hotar med översvämning och förödelse om fördämningen den förstärkta vallen skulle brista. Hur mycket kraft behövs det inte för att hålla den på dess bestämda plats. Livgivande flyter den i sin bestämda bana. Förödande och dödande då den spränger sina utstakade leder.
Hur mycket kraft måste inte kanaliseras för att tämja smärtan den framforsande allt uppslukande. 2/8-95 23
TREENIGHET Av de treenigheter som bär livet är just nu för mig försoningens treenighet den tyngsta den som jag ständigt landar i kämpar med hukar under tung att bära ljuvlig att vila i försoningens treenighet:
– vrede – smärta – – – – förlåtelse – – Tro aldrig att du kan nå försoningen den ljuvliga på genvägar genom att smyga förbi något av leden i den heliga försoningens treenighet: – vrede – smärta – – – – förlåtelse – – 15/8-95
DUBBELEXPONERINGAR II. När den lilla flickan blev tröstad slog den mogna kvinnan ut i full blom kunde ge i överflöd kunde ta emot sin mans kärlek.
I. Jag stod med en syster en syster i sorg och förnedring vi var båda kvinnor med vuxna barn. I fönstret såg jag en spegelbild. “Se barnet!” sade min syster. Och jag såg mig själv fem år gammal mörk lugg och mörka ögon full av ensamhet med två fingrar i munnen och den vänstra armen lagd som skydd över munnen och fingrarna den enda trösten. “Så ensam får inget barn vara!" sade min syster min syster i sorg och förnedring.
III. Jag grät och sade: “Vi skulle prata, pappa!” Och äntligen såg han på mig och svarade: “Ja, låt oss nu tala med varandra." Och vi vandrade i sommarens landskap och pratade och grät och omfamnade varandra och grät och pratade. Och stolt red den lilla flickan i sin fars armar på hans starka, vita häst rakt in i soluppgången. 2/9-95 24
DU FÅR GRÅTA plockade en och en just när din sorg och din längtan var som störst. “Gråt, mitt barn!” säger Han. “Du får gråta till dess att du har gråtit färdigt."
Du får gråta den ogråtna gråten till dess att du har gråtit färdigt. Och din himmelske far skall samla dina tårar i en vas av glas av sköraste kristall och i den skall Han sätta en bukett av de skiraste blommor
2/9-95
I SJÄLENS MÖRKA NATT I själens mörka natt svart mörker inte den minsta strimma av ljus låter dig hoppas att gryningen kommer.
I själens mörka natt svart mörker idel frågor utan svar Gud tiger inte ens en ensam fågels rop i fjärran kungör Hans ankomst som skapade allt med sitt Ord. I gryningen
I själens mörka natt svart mörker Gud som en våldtäktsman ingen ljusskugga över Hans panna låter dig ana att frälsning finnes.
22/9 -95
FÄRGER OCH BLOMMOR
Kärlekens och smärtans färg är röd – djupt röd – som flödet i pion och ros pionen står för kärlek trygg kärlek som nästan skamlöst öppnar alla sina kronblad för att lapa sol och kärlek; smärtan är en ros dunkelt röd i knopp vågar ej slå ut och oblygt visa sina sår för världen blöder stilla inåt tills knoppen tömd på varje droppe sav faller vissnad av; men den smärtans knopp som vågar öppna sig och ta emot kan blomma med en sällsynt skönhet.
Längtans färg är blå. Skirt blå som blåklockor som stilla ringer längtan med spröda silverslag. Ängsligt blå förgät-mig-ej som inte riktigt vet om hon vill synas eller ej anspråkslös är hennes dräkt men hon ser ändå till att hon blir sedd i en kaskad av späda blommor. Djupblå längtan tung av lust och trånad som cikorian i juli månad. Svekets färg är gul; Gul maskros lockar barnet med sin färg och form när likt små solar överflödande av ljus och liv de fyller stora fält och lovar värme, sötma men när man plockar dem och smakar dem de smakar beskt och bittert och saften sprider mörka fläckar som är svåra att få bort.
25/10-95 25
23/10 -95 Denna tystade gråt denna förbjudna vrede dessa kvävda ångestskrin denna förnekade trötthet i övermått har de nu vällt fram och översvämmat mitt liv i det att de kräver hämnd med ränta på ränta för att de så länge tvingats till tystnad. Vad kommer sedan när hämndens mått är fyllt? finns där ljuvlig glömska, försoning och förlåtelse Frid?
JAG DRICKER Jag dricker mitt lidandes kalk jag dricker den ända till botten ju mer jag dricker dess bittrare blir den och när jag druckit den ända till botten kommer Gud mig till mötes som en fiende.
Men det är Vännens ansikte jag möter när jag lyfter blicken från min tomma bägare Vännens ansikte Vännens blick fylld av ömhet Han säger: ”Får jag fylla din bägare på nytt med det som är mitt? Död av min död smärta av min smärta liv av mitt liv?”
Allt har Han tagit -trodde jag – men nu tar Han de sista resterna av det som jag trodde var Hans liv i mig. Han säger: ”Min nåd är dig nog!” Det känns som ett hån Han talar som en fiende inte som vännen.
Och jag böjer mitt huvud i stum tillbedjan. 5/12-95
26
LÅT MIG SJUNKA Just när jag höll på att sjunka ner i overkligheten – sjunka, drunkna – bara ena handen syntes över ytan kastade du din lasso öglan lade sig mjukt runt min handled och du drog åt och förtöjde mig i verkligheten men bara handen visste det egentligen ty i overklighetens djup kämpade jag för mitt liv tyckte jag förlorade medvetandet med det gjorde jag inte trodde jag dog men fortsatte att leva i denna fruktansvärda, ovissa verklighet där ingenting fast och hållbart finnes där ingenting är vad det synes vara där inga argument och försäkringar hjälper avgrunden kan när som helst öppna sig för att uppsluka mig det vänliga leendet förvandlas på ett ögonblick till ett hångrin med blottade tänder –
Skär av trossen jag ber dig skär av trossen släpp taget om lasson låt länken till verkligheten förintas denna tunna länk som skär in i mitt kött ända in till benet och håller mig vaken genom den häftiga smärtan släpp taget och låt mig sjunka ner i overkligheten låt glömskan sänka sig över mig och ge mig ro. 31/12-95
DINA HÄNDER Då tog du min hand mellan dina händer stormen stillnade vågorna lade sig till ro livet började åter pulsera varmt och fritt en modtransfusion från hjärta till hjärta Guds frid till mig genom dina händer.
När vågorna gick höga på övergivenhetens hav den ena bränningen efter den andra slog över mig slog omkull mig kastade mig av och an en ensam vrakspillra efter det stora skeppsbrottet.
25/2-96
27
SÅ FÖRSTOD JAG DÅ Så förstod jag då till sist; döden bär jag inom mig en dödlig cancersvulst skenande, blint växande celler misstro misstänksamhet missmod misslyckande köld växer och växer tränger undan glädjen gemenskapen livsmodet värmen och den lilla tillit jag ännu har kvar.
Så tänkte jag då iskallt glasklart; endast den fysiska döden kan förinta min inre död rena mig hela mig göra mig ny helt igenom stoppa dödsprocessen utplåna svulsten. Komm süsser Tod komm selge Ruh. 4/4-96
TIGGD TRÖST Skulle då en vän en medvandrare på vägen räcka mig en bägare till brädden fylld med denna ljuva dryck som heter tröst jag svarar: ”Tack min vän, men jag är inte törstig.” Och när han bär den bort till någon annans tröst mitt hjärta kvider, ropar tyst: “En droppe bara en enda droppe till lindring för min plåga min heta längtan efter tröst."
I tidig morgontimma träder över min tröskel konturerna av en vålnad vid namn Tiggd Tröst. Jag känner dig inte du tiggda tröst jag tigger inte jag har med strama tyglar tämjt törsten efter tröst men ständigt leker tanken – obevakad – med den ljuva trösten – törstar, trånar. –
Så, vålnad som hotar mig med dina ständiga besök vid namn Tiggd Tröst jag känner dig inte. 3/7-96
28
HUDLÖS ”Sa´ du hudlös?” sade Den Väldige och lät mig bli bokstavligen hudlös fläckvis varje beröring om så den allra lättaste sände spjut av smärta genom min kropp.
”Sa´ du död?” sade Den Väldige och lät blodet i mina ådror bli till is lät dödsångestens kallsvett skölja i våg efter våg över min kropp lät mörkret sänka sig. Och Den Väldige var Den Väldige i all sin stränghet min kropp skälvde av köld min själ ropade efter förbarmande. Är det sådan Du Är Du Väldige – min Gud? Aug -96
MULLVAD
gräset reser sig, drar sig samman utplånar spåren av ingången till tunneln jorden sluter sig mjukt omkring mig allt är tystnad och ro ingen kan förfasa sig ingen kan vredgas över att jag funnit min viloplats jorden har tvagit mig ren slipat bort all min skam nu är bara ro. ”I frid skall jag lägga mig ner...”
Står vid gräsmattans kant längtansfull ”Han låter mig vila på gröna ängar.” – tar sats – dyker ner i gräset som sjöfågeln dyker i havet klyver den spegelblanka ytan dyker ner i jorden borrar mig längre och längre ner dit där jorden är som svalast mörkast, mjukast lägger mig till ro
27/10-96
GRANEN
Jag är en sådan gran med alla grenar fällda som ett hopfällt paraply med barren i behåll och kanske något litet ljusgrönt skott och människor som ser mig tänker: ”Den granen ser ju frisk och grön ut men skulle verkligen behöva ta sig samman och staga sina slappa grenar.”
Jag såg en gran den slokade med alla grenar som ett hopfällt paraply men den hade alla barren kvar frodiga, mörkt gröna barr och till och med små späda skott i ljust , ljust grönt.
16/12-96 29
HUR LÄNGE?
Ja, jag kan se att det fanns en tid när mitt liv blommade barn, ord och kärlekens gärningar som Du sått i mig fick liv och kom till blomning. Men någonstans inom mig fanns ett litet hörn av denna öken och den bredde ut sig mer och mer tills det inte finns plats för någonting annat.
Hur länge? Hur länge, Herre skall Du låta mig vistas i dessa heta ökentrakter? Brännande är törsten tungan sväller upp och fyller hela munnen så att jag endast med stor möda kan tala. Och vem skulle jag tala med? Jag spanar efter liv efter rörelse i denna öken men varje liv, varje rörelse väcker skräcken till liv. Jag letar efter ett gömställe där ingen kan finna mig. Är det till detta liv Du skapat mig? Detta ensliga ofruktsamma liv i öknen.
Med värkande kropp och hjärtat fyllt av gråt släpar jag mig framåt och bara längtar efter att få lägga mig till ro. DU driver mig framåt. Var finns målet för min färd? Hur länge? Hur länge, Herre, skall Du låta mig vistas i ett torrt land utan vatten? 22/6 – 97 (i gryningen)
SVARTA KAJOR
Så håller vi på kajorna och jag till slut orkar jag inte ta strid med dem jag kapitulerar och när de ser min stora uppgivenhet anfaller de med kraft. och nu nöjer de sig inte med smulor och maskar triumferande intar de mig
Mina destruktiva tankar – de förbjudna – är som en flock kajor jag kan gå ut klappa i händerna skrika och vifta med armarna och hela flocken lyfter och försvinner men efter en kort stund är de tillbaka ännu flera än de var från början.
Hur kan man leva ockuperad av svarta kajor? 15/10 – 97
Dikter hämtade ur kompendiet: http://www.uttrycket.se/books/skuggan/skuggan1.pdf
30