Inget välsignat vatten i Roms källor Dagen torsdag 29 december 2011 sidan 13
Historiskt sett har det alltid funnits en betydligt stor klyfta mellan evangelikala kristna sammanhang och Katolska kyrkan. Nu hör vi att Trosrörelsens predikanter besöker Rom för att fördjupa sina kunskaper om den kristna trons ursprung, att Pingsts representanter har haft audiens hos påven och att det även finns evangelikala ledare som har en kontinuerlig koppling till Rom. De ena har visserligen inget med de andra att göra. Var och en handlar enligt sin personliga övertygelse. Men frågan är: Hur förhåller det sig i dag med Katolska kyrkan? Skall vi som har en evangelikal bakgrund vara öppna för ekumenik med påvedömet?
Jag vill framställa vissa punkter som vi borde räkna med i vårt personliga bedömande i förhållande till Romerska kyrkan. Låt mig få göra det i anknytning till WYD (World Youth
Day) som hölls i somras i Madrid, Spanien, där jag har levt de senaste 30 åren. Man räknar med att det var över en miljon deltagare på WYD. I samband med det, kunde jag inte undvika att tänka på att de flesta av de ungdomarna, aldrig kommer att få höra talas om något så grundläggande som omvändelsen i sina kyrkor. Tron är lagd på barndopet och på att försöka leva enligt sakramenten. När döden kommer, får de hoppas på att vara syndfria för att bli mottagna i härligheten. Efter det, finns möjligheten att fira mässor, som brukar kosta pengar, för att försöka få den döde över från skärselden till himlen. När påven landade sa man i tv att ”Vicarius Christi” har kommit. Den titeln betyder inte enbart att han representerar Jesus, utan att han är Kristi ersättare på jorden. Vissa av påvens officiella dokument, anses ha samma auktoritet som Bibeln.
”Det finns inte frälsning utanför kyrkans ram” underströk påven i sitt första tal. Andra kristna kallas officiellt för ”separerade syskon”. Varför främjar romerska kyrkan ekumeniken? Man vill helt enkelt att alla skall umgås under ”moderkyrkans” täckning, alltså Rom. Läror som Mariadyrkan, helgondyrkan, transubstantiation och så vidare, är fullt levande inom Katolska kyrkan i dag.
Rom har förändrats på många sätt under årens lopp, men ofta är det bara välutvecklad strategi för att kunna behålla sin maktställning. Det finns för närvarande ingen grund för äkta gemenskap mellan evangelikala sammanhang och institutionen Katolska kyrkan. Som jag ser det så finns det inget välsignat vatten att hämta i Roms källor. Carl A Hörstrand
Katolska kyrkan ett nödvändigt korrektiv I Dagen tisdag 3 januari 2012 sid 15 Eric Jansson, pastor och författare, var min pappa. I hans bibliotek fanns böcker om tidens slut. Dem har jag behållit och skaffat nya i samma ämne, ofta med amerikanskt ursprung. Allt eftersom världens politiska karta ritades om, fick Uppenbarelsebokens ”vilddjur” beteckna olika personer. Den babyloniska skökan har dock alltid varit den katolska kyrkan, ett arv från reformationstiden.
Det
epitetet används nog inte längre. Den katolska kyrkan är enligt min mening ett nödvändigt korrektiv i svensk kristenhet. Katolska författare som Wilfrid Stinissen, Anders Piltz, Lillemor Hallin och Jean Paillard har inga motstycken, varken inom Svenska kyrkan eller frikyrkan. Här finns öppenhet för vetenskaplig forskning och tro på undret, mystiken. Katolska kyrkan lär oss också vad gudstjänst är, nämligen en församling som firar
nattvard och lyssnar till predikan. Ordets och bordets gemenskap konstituerar gudstjänsten. I frikyrkan kan ibland församlingen kallas för publik, det vill säga åskådare, och nattvardsbordets plats bli estrad. Katolska kyrkan lär oss vidare att klagovisorna och bönen Herre, förbarma dig ingår i Bibeln och hör till gudstjänsten och det kristna livet. Utan syndabekännelse saknar lovsången grund. Katolska kyrkan ger oss även ett korrigerande perspektiv på kyrkans historia. Den som gifter sig med tidsandan, med trenden, blir snart änka, sa en engelsman. Det gäller även en kyrkas liv. Rötterna måste finnas kvar om livet skall blomstra. De 325 första psalmerna i varje kyrkas sångbok är i Sverige gemensamma. Det innebär att man i Katolska kyrkan både sjunger visor av Luther och läsarsånger. För Luther var en levande psalmsång det bästa sättet att reta djävulen. En katolsk präst utbrast då, att Luther fört
fler själar till helvetet genom sina psalmer än genom sina predikningar. Det finns frikyrkoförsamlingar som stängt orgeln och kastat ut psalmböckerna. I dag kan Katolska kyrkan lära oss betydelsen av församlingssång och lära oss förstå psalmbokens värde.
I början av december var vi många som möttes i Elimkyrkan, Stockholm, för att lyssna till ett samtal om katolsk och protestantisk tro. Man underströk, att kyrkorna numera är eniga om begreppet rättfärdiggörelse genom tro, en central punkt i Luthers lära. Man kunde då ha frågat, varför Katolska kyrkan inte hävt bannlysningen av Luther. Katolska kyrkan har ju bättre än flera protestantiska kyrkor erkänt misstag i det förgångna. Katolska kyrkan behövs i Sverige. Lennart Jansson, historiker, hymnolog
Nu behövs en respektfull dialog Det finns en liten grupp protestantiska kristna som är starkt emot samarbete med Katolska kyrkan. Carl A Hörstrand gjorde sig till tolk för detta i en insändare 29 december. Teologiska frågor som barndop/ vuxendop, syn på sakrament och ämbete etcetera kan man alltid diskutera i en ömsesidigt respektfull ton, och det finns alltid konstruktiv kritik. Katolska kyrkan har inte rätt i allt. Men att påstå att Katolska kyrkan
inte predikar frälsningen genom Jesus Kristus är lögn. Luther hade rätt i att mycket behövde reformeras. Trientkonciliet var ett steg i den riktningen, men det räckte inte. Första Vatikankonciliet (1869–1870) ägde rum i en politiskt orolig tid då Vatikanstatens överlevnad hotades, och påve Pius IX hade behov att stärka påvedömets ställning. Det var då de kontroversiella formuleringarna av påvens ofelbarhet kom till, enligt mig olyckliga formuleringar som övertolkats.
Våra diskussioner i dag är reminiscenser av dessa konflikter men nu är det tid för dialog där olika samfund realistiskt och ömsesidigt kan se på både sina svagheter och styrkor och ha gemensamt fokus på det som är vår enda styrka och hopp: Guds kärlek, frälsningen i Jesus Kristus och Hjälparen, den helige Ande. Bengt Malmgren
Inte enskilda katolikers fel Dagen Fredag 27 januari 2012 sid 21 Bengt Malmgren kommenterade (3 januari) mitt inlägg ”Inget välsignat vatten i Roms källor”(29 december). Det jag där tar upp är inte i första hand teologiska frågor, utan grundläggande bibliska principer, som att tillbe andra än Gud . Något som är helt normalt inom Katolska kyrkan.
Jag har aldrig skrivit att kyrkan inte predikar frälsningen genom Jesus Kristus, i den bemärkelsen att de inte skulle tro på att Jesus är frälsaren
(Jag vet ju att detta finns med i Katolska kyrkans trosbekännelse). Däremot menar jag att det i praktiken inte förkunnas, vilket är helt sant, eftersom man bland annat anser alla vara Guds barn genom barndopet. Jag har under årens lopp mött ett fåtal katoliker som bekänner sig vara pånyttfödda. Samtidigt har jag mött massvis med katoliker som inte ens vet om pånyttfödelsen, de har inte alls haft någon kännedom om vad frälsning och personlig relation till Gud innebär.
Med detta menar jag att det saknas grund för gemenskap. Bristen ligger inte hos individuella katoliker. Bristen ligger i kyrkans grundpelare och i dess ledning.
Därför tror jag inte på en dialog mellan Katolska kyrkan och evangelikaler. Institutionen Katolska kyrkan drar med sig en ballast av seder och bruk som är alltför tung att hanteras med i vilken som helst sann gemenskaps relation. Carl A Hörstrand