pekka särkiniemi
Håll skeppet sjunkande! jämte Ur loggböckerna 2012–2019
T
änk att få skriva fritt om det jag tycker mest om, ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt, förlags- och evenemangsverksamheten på Rönnells Antikvariat, min plats i universum. Jag har sett det som en slump att jag hamnade där, men kanske var det meningen. Jag fick redan som litet barn följa med min mamma när hon städade på Kungliga biblioteket. Länge trodde jag att det var Kungliga slottet, men när jag frågade henne härom året, visade det sig att det där ‘kungliga någonting’ var just KB , ett stenkast från Rönnells och att hon dessutom städade på ett skitigt tryckeri på Sveavägen, vilket måste vara Bonniers tryckeri. Långt borta där minnet börjar befinner jag mig på ett marmorgolv i en stor sal som ekar av skurhinkar och stolar som flyttas. Det smutsiga tryckeriet, med, enligt min mor, otrevliga typer, fick jag inte följa med henne till. Några böcker hade vi knappast i ettan hemma i Tullingeberg. Båda mina föräldrar bockade fjädrar på Exaktafjädrar i Huddinge, och för att kunna bocka ännu mera fjädrar hade mamma tagit hem och installerat en maskin i köket som hon kunde bocka fjädrar med, när pappa efter jobbet åkte in till stan för att läsa in en ingenjörsexamen på kvällstid. Fortfarande befinner vi oss långt borta från Rönnells, förutom när jag fick följa med min mamma och städa på Kungliga biblioteket förstås. Våren 1990 gick jag för första gången i cowboyboots och med ring i örat uppför trappan till övervåningen på
36
Rönnells, där chefen Per Rönnell väntade. Det var två som hade svarat på annonsen i Svensk Bok handel och den andre hade tackat nej på grund av den låga lönen. Per Rönnell granskade mitt cv där det framgick att jag innan att ha läst på Kulturvetarlinjen med praktik på En bok för alla, arbetat på mekanisk verkstad, bryggeri och en godsmottagning. När han frågade hur jag hade det med tyskan, svarade jag att det var dåligt, men att jag kunde finska. – Har du stark rygg?, frågade han. – Ja, svarade jag. – Bra, då kan du börja på måndag. Rönnells Antikvariat var känt som ett av landets största och mest anrika antikvariat. Det var med stolthet och stor iver jag kastade mig in i böckernas värld, tänk vad många författare och böcker det fanns som jag aldrig hade hört talas om. Min syndikalistiska arbetskamrat på Nils G Hanssons mekaniska, hade visserligen tipsat mig om Hemingway och Folke Fridell, men Claes Hylinger och Eric Hermelin hade jag då aldrig stött på. Och vilket sätt jag gjorde det på. Redan på min första arbetsdag rusade en ung man med turban in i butiken och frågade efter Persiska antologin. Det var Christian Falk från Imperiet. Här kunde tydligen allt hända. Rönnells hade vi denna tid fortfarande kvar restupplagor av de persiska diktare Baron Eric Hermelin översatt, lyckats ge ut i små upplagor, men haft svårt för att sälja. Där fanns restupp-
