Logset 20 SE by Bock's Office

LOGSET 1992–2012 TRÄGEN VINNER

ISBN 978-952-93-1036-4 Utgivare: Oy Logset Ab Bilder: Logsets och privatpersoners arkiv om inte annat angetts Grafisk formgivning: Reklambyrå Bock’s Office Ab Tryck: Korsholms Tryckeri/Ykkösoffset Copyright: Artikelförfattarna

““

TILL LÄSAREN

Detta har hänt. Så är det. Alla händelser och skeenden, som beskrivs i den här boken har hänt. Så långt är det enkelt. Vad ska tas med? Vad ska lämnas bort? Hur ska dessa händelser tolkas? Hur har olika skeenden påverkat utvecklingen? Hur kan detta värderas på en enkel ”bra – dåligt”- skala? Bra för vem? Dåligt för vem? För vem skrivs den här boken? Varför? Det finns inga enkla eller entydiga svar. Jag har tacksamt tagit emot uppdraget att teckna ned historien om Logsets 20 första år. Uppdragsgivaren, Oy Logset Ab, har inte ställt några villkor i förväg och accepterat att det inte blir en historik i traditionell mening med torra fakta och långa uppräkningar av än det ena och än det andra. Det blir en hel del incidenter och bevingade ord i stället. Jag tänker mig att läsarna i första hand utgörs av dem, som var med på ett eller annat sätt, personal, kunder, återförsäljare, leverantörer eller folk, som annars har ett intresse av skogsmaskinsbranschen. Vissa saker kanske förklaras för detaljerat för den redan insatta, andra kanske saknar ytterligare bakgrundsinformation för att till fullo förstå sammanhanget. Det finns en röd tråd, som dels följer tidsaxeln från 1992 fram till idag och dels består av subjektivt valda nedslag i olika delar av Logsets verksamhet och verksamhetsmiljö. Insprängt med kursiv text finns såväl mina egna som andras funderingar kring olika händelser och fenomen. Dessa personliga reflexioner är alltid försedda med skribentens namn. Övriga påståenden, tolkningar, slutledningar, etc är helt och hållet mina egna, nedtecknade med det självupplevdas tolkningsföreträde och därtill förädlade med efterklokhetens ofelbara vishet. Därmed är också ansvaret mitt och eventuella klagomål och missnöjesyttringar kan riktas till undertecknad. Beröm kan riktas till Logset, som står för substansen. Personer nämns vid namn när det finns orsak att lyfta på hatten för personen i fråga. I mindre smickrande sammanhang har jag valt att inte lägga sten på börda, trots att jag naturligtvis inser att många ändå lätt kan identifiera vem det gäller. Under Logsets 20 första år har hundratals personer passerat revy. Vissa har bara gjort korta gästspel, andra har haft fast engagemang. De flesta hade förtjänat att nämnas vid namn tack vare sina förtjänster och insatser, men tyvärr ryms alla inte med. Ha överseende, det rör sig om bara ett litet axplock av vad vi gemensamt varit med om under de här 20 åren. Alla ni som bidragit till Logsets framgång: Tack ska ni ha, utan er hade det inte blivit någon bok heller. Kristian Stén

PROLOG Det är en solig måndag förmiddag i mitten av juli 1992. Hela familjen sitter i Saaben i färjkön vid Fjärdskär för att komma över till Replot.Vi ska hämta vår hund Ruff, som varit på hundpensionat ett par veckor medan vi varit i Frankrike. Jag har åkt runt och träffat potentiella Norcar kunder tillsammans med vår återförsäljare O. L. S i Limoges. Kerstin och pojkarna har fördrivit tiden i Dordogne medan pappa var försvunnen på franska landsvägar och motell. På slutet fick vi några sköna dagar tillsammans i Provence. Kerstin läser lördagens Vasabladet för att uppdatera oss med eventuella nyheter av värde under semesterperioden. Nu ska vi ha två veckors semester innan det blir dags att återgå till Kvevlax och skogsmaskinerna. –– Nej, nu herregud, utbrister Kerstin, de har satt det i konkurs. –– Vad då, frågar jag förvånat. –– Nå, Norcar förstås. Jag rycker åt mej tidningen och där skriker det emot mej på första sidan. ”Norcar i konkurs, 120 mister jobbet”

Plötsligt förstår jag.Tidigare på morgonen då jag ringt mina föräldrar och berättat att vi kommit hem lyckligt och väl, fick jag besvärade kommentarer om deras egen firma och att det minsann inte är så lätt för dem heller. De trodde att jag visste och jag fattade inte vad det var frågan om. Det blir att fort hämta hunden och sedan kör jag i ilfart ut till Kvevlax där jag möts av mina kolleger Gustav och Seppo samt konkursförvaltare Timo Jansson. Sakta sjunker insikten in. Det är förlust, vemod, frustration och också en del skam beträffande företaget och de anställda. För egen del är jag arbetslös, utan status, utan jobb, utan lön, utan bil, utan mobiltelefon. Som en ritual överlämnar jag kreditkort och nycklar åt konkursförvaltaren, som klipper kortet i två delar. Allt är nollställt. 3

Norcar 490, en klassiker

ARVET FRÅN NORCAR

Redan i mitten på sjuttiotalet presenterade Oy Norcar Ab en liten bandgående gallringsskotare. Mottagandet var inte direkt översvallande men inte helt negativt heller eftersom man rätt snabbt gick vidare och presenterade Norcar 440, en 8-hjulig gallringsskotare med helhydrostatisk hjulmotordrift. Den följdes av Norcar 480 och sedan Norcar 490, den första skotaren i kännspakt Norcar-grönt, som tillverkades i över 200 exemplar. De första skördarna kom i slutet på 80-talet och snart svarade skogsmaskinerna för hälften av företagets försäljning. Jämfört med Norcars tidigare huvudsortiment, fodertruckar och annan utrustning för pälsfarmarindustrin, uppvisade skogsmaskinsmarknaden bättre tillväxtpotential och mindre konjunkturkänslighet. Även andra fick upp ögonen för Norcar och i augusti 1988 sålde Erik Norras sitt livsverk till sparbanksgruppens investeringsbolag, Interpolator

Oy. Nu inleddes en ny och turbulent fas. Interpolator satsade friskt på skogsmaskiner och både Finntrac Oy i Kurikka och Ponsse Oy i Vieremä införlivades i skogsmaskinsgruppen med Norcar som moderbolag.Allt var inte guld som glimmade och Finntrac visade sig vara ett veritabelt minfält. Ponsses grundare Einari Vidgren, hade gjort ett bra jobb och tillsammans med duktiga medarbetare, kunder och samarbetspartner utvecklat en kvalitetsprodukt, som motsvarade skogens krav. Som durkdriven affärsman såg han också till att få ett bra pris för Ponsse utan att för den skull släppa greppet om sitt livsverk. Förutom en rundlig summa fick han också 20 % av aktierna i Norcar och en styrelseplats. I kraft av sin pondus och rättframma stil körde han över alla andra i styrelsen och såg till att han förutom av 20 % av aktierna också hade 80 % av rösterna.

Kristian Sten kom som ny VD till Norcar på hösten 1988, handplockad av Interpolator. Sommaren 1990 var han definitivt på kollisionskurs med Einari och ersattes av Gustav Frantzen, som fick ta över ett rätt så otacksamt och stressande jobb med vikande konjunkturer å ena sidan och en alltmer kolerisk och oberäknelig Einari å andra sidan. Samtidigt var Norcar ett av huvudägaren Interpolators minsta bekymmer och därmed saknades en klar viljeyttring från det hållet. I Kvevlax tog den nya ledningen itu med att renodla bolagets verksamhet och utrustningen för pälsfarmarna koncentrerades till det helägda dotterbolaget Norcar-BSB i Nykarleby. Förändringarna var snabba och många men planerna och ambitionerna ännu fler. Allt gick inte som smort och för många som var vana vid en stark ägare / VD var övergången till anställd VD och diffus ägare i Helsingfors inte lätt. Interpolators VD Timo Summa, som annars också hade ett nästan kosmiskt perspektiv på olika frågor, fick vid ett möte med personalen frågan: ”Kenen vastuulla täällä ollaan?” – ”På vems ansvar är vi här?”. Kan vilsenheten uttryckas bättre? Äktenskapet med Ponsse var rätt stormigt men resulterade ändå i några positiva saker värda att nämnas. På rekordtid tog man tillsammans fram en universalskördare baserad på Norcars basmaskin och Ponsses skördaraggregat, kran och mätsystem. Norcar 600 H var åren 1989 och 1990 Finlands mest sålda skördare. Som ett resultat av målmedvetna förhandlingar slöts 1990 en strategisk allians med amerikanska Blount, som ledde till såväl klirr i kassan som en framgångsrik introduktion av Ponsses maskiner på USA-marknaden. Norcar lärde sig enormt mycket om skördarteknik och mätsystem från Ponsse, medan Ponsse fick tillgång till värdefulla exportkanaler. Det här profiterade både Logset och Ponsse på efter skilsmässan i samband med Norcars konkurs 1992. I både Kvevlax och Vieremä grävdes flera miljoner av Sparbankernas pengar ned i nya produktions- och datasystem. Interpolators flaggskepp Tampella Oy gick knackigt och på hösten 1991 ramlade korthuset ihop. Norcar föll i händerna på Teollistamisrahasto, som inte riktigt ville någonting annat än att bli av med alltsammans så snabbt som möjligt. Lösningen blev att lösgöra Ponsse från Norcar och försöka få in pengar på en försäljning av Ponsse. Norcar gjordes till ”cost and trouble center” och skyfflades via konkursen i famnen på statens allt förlåtande kreditförlustfonder.

““

I BUREN ELLER PÅ FÄLTET?

Tillsammans med Gustav och Seppo fortsatte vi att ”komma till jobbet” som vanligt. Vi analyserade olika lösningar för egen del och försökte påverka konkursförvaltningen åt rätt håll. Redan under våren hade vi sonderat möjligheten till en MBO-affär (Management Buy Out) med Teollistamisrahasto men fick inget egentligt gensvar. Nu hade vi vår chans. Men vågar vi? Gustav hade en bra liknelse om kaniner i bur.Vi hade alla hittills varit i kaninburen, där allt var relativt tryggt och någon stack in morötter varje dag. Nu var burdörren öppen men de dagliga morötterna var också borta. På andra sidan en livligt trafikerad motorväg låg ett morotsland men där lurade också vargar om nätterna. Skulle vi våga ta oss över vägen till morotslandet eller skulle vi söka upp en ny bur med någon som matar oss på bestämda tider. Till en början var det buren, som hägrade.Vi hjälpte konkursförvaltaren att utröna de få sonderingar, som fanns men rätt snart stod det klart att här gäller det att stå på egna ben och hitta morötterna själv. Den 12 augusti 1992 grundade vi Logset, först och främst för att sköta resevdelsförsäljning och service till den population på cirka 500 Norcar maskiner, som fanns ute i världen. Namnet Logset har en intressant historia.Vi ville ha avstånd till Norcar och konkursen. Vi ville ha ett namn, som fungerar internationellt på många språk utan att väcka anstöt. Det fick inte vara alltför relaterat till en viss bransch eftersom vi inte visste vad vi skulle bli när vi växte upp och blev stora. En morgon kom Gustav in och meddelade att nu har han det. I bilen hade han hört på Roxette och tänkt vidare att varför inte Logset. Inga miljonbelopp till brandkonsulter här inte. Ungefär samtidigt fick vi reda på att Einari Vidgren höll på att köpa tillbaka Ponsse av Teollistamisrahasto.Vi var alla tre rörande eniga att om vi hade de miljoner, som Einari fick för Ponsse några år tidigare så inte hade vi placerat dem i skogsmaskinstillverkning. Men ödet ville annorlunda för oss också. K. S.

AVTAL MED

KONKURSBOET

I Norcars konkursbo ingick ett 60-tal bytesmaskiner i Kvevlax och hos Norcar Svenska Ab i Jönköping. När en tillverkare gått i konkurs faller naturligtvis priset på alla maskiner av det märket. Det gäller såväl nya osålda maskiner i lager som inbytesmaskiner. Bakom finns farhågor om möjligheten att få delar och service till de här maskinerna i framtiden. Farhågorna är bättre grundade ju mindre maskinpopulationen är. Det här har historien sett många gånger och Norcar var inget undantag. En relativt liten tillverkare med udda teknik (hydraulisk hjulmotortransmission), spridd population och inte helt fläckfritt kvalitetsrykte. Det fanns en klar beställning på en fungerande och trovärdig reservdels- och serviceverksamhet. Följande utmaning var att hålla återförsäljarnätet vid liv. Skogsmaskiner kan inte hållas igång utan lokal uppbackning men å andra sidan är det svårt att leva på service till ett begränsat antal maskiner. Kedjan behöver maskinaffärer för att hållas igång. Norcars konkurs kom under en av de värsta nedgångarna på marknaden.Alla aktörer led och nymaskinsförsäljningen hade gått i träda på grund av det skärpta finansieringsläget. Nystartade Logset såg en nisch. Genom att snabbt renovera upp bytesmaskiner och sälja dem till realistiska dagspriser kunde man slå de större etablerade tillverkarna på fingrarna. De satt med överprissatta inbyten och hade svårt att reagera tillräckligt snabbt. Konkursförvaltare Timo Jansson såg också snabbt att han satt på ett maskinlager, som krävde kunskap och förädling för att omsättas i pengar. Efter diverse förhandlande och finslipning av avtal fick Logset tillgång till både reservdelslager och bytesmaskinlager med förmånliga betalningsvillkor. Före utgången av 1992 snurrade verksamheten redan rätt bra. Logset kunde återanställa de bästa av Norcars personal. Eftermarknaden hölls igång med hjälp av ett omfattande reservdelslager. Återförsäljarna kunde göra snabba affärer med ett sjuttiotal fabriksrenoverade maskiner. Konkursboets tillgångar realiserades till hyfsade priser. Logset tjänade pengar. Det var dags att ta följande steg.

En typisk leverans det första året. Två helrenoverade Norcar skotare, 480 och 490, samt utrustning och delar på väg till Armer Salmon, Irland. Notera hur släpets lastkapacitet har utnyttjats till fullo.

För att starta upp skogsmaskinstillverkning i Kvevlax igen måste vissa villkor uppfyllas. Det behövdes kunnigt folk, kapital, distributionskanaler och efterfrågan.Till dessa delar verkade det lösa sig. Men det behövdes också produkträttigheter, komponenter, underleverantörer, produktionsutrymmen och en trovärdig framtid. Nya förhandlingar med konkursboet, som relativt lätt kunde släppa ifrån sig de immateriella rättigheterna till Norcars skogsmaskiner.Vilka andra seriösa alternativ fanns det? För att få allt att klaffa och rätt timing på olika steg och faser jobbade vi bildligt med grafiska klockor. Var klockan bara tre fanns det gott om tid men när den blev elva var det redan bråttom att få just den delen eller avtalet klart. Fabrikshallen visade sig bli en svårare stötesten. Logset behövde knappt hälften av de utrymmen Norcar hade utnyttjat och priset på fastigheten var långt över Logsets förmåga och vilja. Här gick det inte heller att spela på alternativlösheten. En fastighets marknadsvärde är relativt lätt att definiera och industrihallar hittar förr eller senare en köpare. Det var med andra ord helt

klart att konkursboet inte skulle gå med på några specialarrangemmang med Logset. Korsholms kommun och Kvevlax Sparbank kom till vår räddning. Bankens VD Sven-Erik Kjellman var villig att ställa upp och trodde på en fortsättning för det, som varit ortens största arbetsgivare. Kommunens förtroendevalda var mer svårflirtade och många ifrågasatte att kommunen skulle gå in och stöda ett företag på det här viset. Majoriteten av fullmäktige trodde dock på en satsning och hösten 1992 grundade Korsholms kommun och Kvevlax Sparbank bolaget Korsholms Industrihallar Ab, som köpte Norcars fastighet av konkursboet. Största delen hyrdes ut till Oy Logset Ab, och resten till diverse småföretag, endel med direkta kopplingar till Logsets verksamhet. Hyresintäkterna täckte de löpande utgifterna och räntorna men några investeringar i fastigheten fanns det inte möjligheter till. Några år senare var Logset ordentligt på fötterna med ordnad ekonomi och behov av att säkerställa fortsatt expansion. Personalen uppvaktade Logset med fylltårta ett-årsjubiléet till ära.

Tre färska företagare eller ”försökare” som Seppo brukade säga. Fr. v. Seppo Koskinen, Gustav Frantzén och Kristian Stén.

Logset köpte hela aktiestocken i Korsholms Industrihallar i november 1999. Korsholms kommun och Kvevlax Sparbank kunde se tillbaka på en lyckad satsning, som skapade förutsättningar för fortsatt maskintillverkning i Kvevlax. Många har i efterhand gjort gällande att vi på något sätt fifflade till oss Norcars kvarlevor och att åtminstone priset var alltför lågt. Faktum är att vi var på rätt plats och att vi och endast vi, Gustav Frantzén, Seppo Koskinen och Kristian Stén, såg möjligheterna i att starta upp verksamheten på nytt. Veterligen fick konkursboet ett par andra anbud på alltsammans, bland andra en ledande skogsmaskinstillverkare, som tänkte lägga ned tillverkningen och inrätta en servicepunkt i Kvevlax för sina kunder. De facto fick konkursboet via Logset och Korsholms Industrihallar in fem gånger mera än näst högsta bud. Korsholms kommun fick så småningom över 100 arbetsplatser och en god skattebetalare.

PÅ JAKT EFTER

““

LA INT ER FATIN!

Förhandlingarna kring bildandet av Korsholms Industrihallar innehöll både dramatik och seglivade tvister, som inte behöver redovisas här. Två minnesvärda uttryck från den här tiden blev bevingade. Korsholms kommun administrerade Korsholms Industrihallar och agerade hyresvärd. Efter en lång förhandling med kommundirektör Jan-Erik Granö och näringsombudsman Barbro Ruda angående hyresvärdens och hyresgästens skyldigheter och rättigheter tog vi ännu upp frågan om den kalla lagerhall, en så kallad Best-Hall, som fanns på tomten.Vi ville inte betala hyra med hänvisning till det dåliga skicket, men nog använda den som lagerhall. Till slut fräste Granö till. –– Gör va fan ni vill med er Best-Hall. Det här har sedermera fungerat som ett bra uttryck att ta till när man är trött på att traggla ett ärende och egentligen tycker att utgången är egal. Kvevlax Sparbank blev inte bara fadder till en lyckad lösning på utrymmesproblematiken utan fungerade från början som vår bank dit intäkterna placerades och varifrån betalningstrafiken sköttes. I ett tidigt skede då vi satt som nyblivna företagare och diskuterade med Sven-Erik Kjellman gav han oss en klapp på axeln och ett gott råd: –– Kom ihåg det pojkar, la int er fatin. Ett nog så riktigt rättesnöre, som vi både som företag och privatpersoner har följt.

FUNGERANDE SKÖRDARTEKNIK Norcar 600H var en bästsäljande skördare. Norcars smidiga basmaskin med låg tyngdpunkt kombinerat med Ponsses skördarkran, skördaraggregat och Kajaani Automatiikkas mätsystem var en lyckad kombination. Efter skilsmässan med Ponsse och när det stod klart att Logset tänkte fortsätta med maskintillverkning var Ponsses respons snabb och obeveklig. Under inga som helst omständigheter kommer man att leverera skördarteknik åt Logset. Skördarkranen löste sig rätt snabbt. Det visade sig att Loglift Oy hade en färdigt utvecklad produkt på hyllan. Man hade ett par år tidigare gjort en

K. S.

Stolta skördaraggregatbyggare förevisar sin skapelse. Fr. v. Gustav Frantzén, Esko Aspholm, Rune Käld, Kurt Södergård, Birger Enholm och Pentti Hannuksela.

Logsets hemgjorda och hemtrevliga monter på Elmia Wood 1993.

liknande teleskoperande kran, som Ponsse men inte hittat någon OEM-kund. Den här kranen blev starten till ett långt och fruktbart samarbete mellan Loglift och Logset där Logset småningom växte till Loglifts största kund av skogsmaskinskranar. Mätsystemen var stadda i snabb utveckling och företaget Mitron Oy i Forssa hade ett ungt och hungrigt team som sökte nya kunder för sitt Motomit mätsystem. Också här lades grunden till ett långt och fruktbart samarbete mellan två växande företag. Det stora problemet var skördaraggregatet. Det rådde ingen brist på aggregattillverkare men de flesta förlitade sig på konstruktionen med gummihjul. På Logset kände man väl till fördelarna med Ponsses aggregatkonstruktion. Dessutom var det uppenbart att skördaraggregatet är själva hjärtat i en skördare, mätsystemet är hjärnan och kranen är armen. Resten är bara en plattform, som kör fram till avverkningsplatsen, producerar nödvändig effekt och erbjuder föraren en dräglig arbetsmiljö. Största delen av en skördares eftermarknadspotential sitter också i aggregatets slitdelar. Insikten kom snabbt. Ett eget självkonstruerat och –tillverkat aggregat framstod som det vettigaste man kunde göra. Logsets lilla team, bestående av

Gustav, Rune Käld, Esko Aspholm och Birger Enholm satte till alla klutar och ritade ett eget aggregat, Logset 5-55, med Ponsse H60 som inspirationskälla. Den första egna nytillverkade Logset 500H skördaren presenterades i maj 1993 på Elmia Wood mässan i Jönköping. Skördaren var utrustad med Loglifts L210 teleskopkran, Motomit 4 mätsystem och Logset 5-55 skördaraggregatet. Det första trädet hade skördaren fällt blott två veckor tidigare. Christian Durchschlag från norra Tyskland tvekade och funderade men innan mässan var slut hade vi affär på första skördaren. Det blev inte sista Logset skördaren Herr Durchschlag köpte. Logsets nya aggregat väckte stor irritation hos Ponsse och när det visade sig att det också sålde hyfsat bra lät inte reaktionen från Vieremä vänta på sig. Logset fick en stämning till marknadsdomstolen som gick ut på att Logset kopierat och utnyttjat Ponsses know-how.Vårt bemötande innebar hundratals timmar av systematisk motbevisföring och anlitande av kvalificerad juridisk immaterialexpertis. Ett år senare kunde marknadsdomstolen slutligen ge sitt domslut som gav Logset rätt på alla tio åtalspunkter. 9

““ EUCALYPTUS – FRAMTIDENS ENERGIRÅVARA

Redan i början på 1990-talet gick det upp för mig att eucalyptus är ”Skogens HF”. Med 20 år av Wärtsilä Diesel i ryggsäcken sökte jag efter något som kunde motsvara dieselbusinessens tjockoljekunnande (Heavy Fuel, HF). Eucalyptus är snabbväxande och har ett grenverk endast i toppen, ser ut som telefonstolpar. På 7-12 år är eucalyptusträdet 30 m högt och har en diameter på 30 cm. De flesta eucalyptusplanteringarna görs på plan mark i prydliga rader med fyra meters avstånd. Redan på 1980-talet satsade Shells Forestry Division mycket på denna förnyelsebara resurs, kanske på sikt för att utvinna olja ur den.Vi lyckades redan under Norcar-tiden via Shells Tim Mack komma in på deras projekt i Chile. Senare med Logset även i Uruguay och Kongo. Det handlade om plantager med 1000-tals hektar planterad eucalyptus. Det speciella med eucalyptusavverkningen är barken och den korrosiva saven. Om vidareförädling saknas i närheten ska virket transporteras. Eftersom barken är tjock och träet tungt av vätska vill man ha bort barken. Den lossnar relativt lätt inom ett dygn men sitter sedan som gjuten när den torkat fast. Det mest utmanande var att utveckla en skördarteknik som barkar stammen samtidigt som aggregatet kvistar och kapar.Vår första barkningsteknik patenterades 1993 och gick ut på att skjuva bort barken, dvs försätta stammen i vridning i förhållande till barken. Själv ägnade jag en hel del tid för att vidareutveckla eucalyptustekniken men Kenth Stenfors, Bjarne Sjöblom, Birger Enholm, Esko Aspholm och Rune Käld har också kommit med värdefulla idéer. I dagens eucalyptusaggregat har Jonas Hedström vidareutvecklat tekniken.

Idag används eucalyptus främst som råvara för cellulosa och alla större europeiska och nordamerikanska skogsbolag är välrepresenterade i södra halvklotets eucalyptusplantager och massafabriker. Vision: Det kommer en dag när eucalyptus i form av 10 års ackumulerad solenergi utgör råmaterialet i framtidens dieselbränslen. Gustav Frantzén, grundande aktionär i Logset, teknik- och produktionsansvarig

Logsets nyaste barkande eucalyptusaggregat i aktion i Chile.

HELLRE LITEN OCH RAPP ÄN STOR OCH SLAPP De första åren såg omgivningen på oss som Norcar med nytt namn. Kunder, leverantörer, ortsbefolkningnen och andra såg ett företag, som tillverkade Norcars produkter i Norcars hallar med Norcars personal. Bara namnet var nytt.Var det ”Logoset” det hette? Ingenting kunde vara mer felaktigt. Jo, dethär med Norcars produkter, hallar och personal stämde i och för sig men internt levde vi i en helt ny värld. Organisationen var helt tillplattad. Det fanns ingen VD utan tre ägare satt i samma rum och agerade både företagsledning och springpojkar. Beslutsvägarna var korta och direkta.

Problemlösarpalaver. Fr. v. Christer Forsman, Kirsti Småros, Rune Käld och Henrik Fridlund.

Vi skröt med att ett kundproblem, som ringdes in på morgonen, diskuterades vid morgonkaffet. De, som var mest kompetenta att ta itu med frågan fortsatte med lösningen och senast vid middagstid kunde service gå ut med en fungerande lösning. Produktionen implementerade förbättringen samma eftermiddag. Ritningar och dokumentation kom så småningom men det var inte så viktigt. Viktigt var att agera direkt och visa att här var ett företag, som brydde sig om sina kunder och deras respons. Sättet att lösa akuta problem annammades också i produktutvecklingen. Vi har kallat det en teknisk evolutionsprocess. Kunderna ger feed-back om produkterna, som snabbt omsätts i förbättringar och nya innovationer som igen ger ny feed-back. Och så rullar det på. Ett stort företag vänder inte lika lätt och snabbt. De första anställda handplockades ur skaran av uppsagda Norcar medarbetare. Rätt snart började folk knacka på och fråga efter jobb. Logset var inte direkt tillväxtorienterat till en början. Vi var rädda att bli för stora och tappa kontrollen. Därför hade vi två riktlinjer beträffande rekrytering. Den första var att aldrig bli så stora att inte hela personalen ryms runt samma bord. Bordet kunde nog växa fritt, men till slut kom väggarna emot. Den, som besöker Café Korsholm i Logsets fastighet hittar ännu idag ett bord, som upptar hela bortre väggen. Det är det ursprungliga ”hela Logset runt samma bord” och befolkas fortfarande av många, som var med från början. Borden har blivit fler med åren men mat- och kaffepauserna samlar fortfarande så gott som hela personalen till gemensamma överläggningar med Carolas välsmakande anrättningar som tilltugg. Viktigare för lyckade rekryteringar var att endast ta in folk, som var kända och erkända sedan tidigare. Var aspiranten inte allmänt känd och accepterad sedan tidigare krävdes det en borgensman, dvs någon eller några av de anställda som gick i godo för den, som skulle anställas. Borgensmännen ansvarade också för att den nya lärde sig husets vett och etikett. Ledningens rekryteringar kallades för ”ottopoikia”, adoptivsöner. Norcar hade ett avancerat MPS-system för styrning av material, tillverkning och ackordlöner. Det behövdes inte alls under Logsets första år och när det tio år senare kunde ha behövts var det sedan länge alltför tungrott och gammalmodigt. Produktionen var helt kundorderstyrd. Utgående från utlo-

vat leveransdatum visste monteringsteamet när monteringen måste inledas. Svetsare och delleverantörer inom huset visste hur långt på förhand deras respektive delar behövdes och planerade sitt eget arbete utgående från detta. Försäljningen gav inköpet en specifikation på huvudkomponenter, som behövdes. Vår inköpare Kurt Södergård hade järnkoll på alla huvudkomponenter och kunde snabbt enas med Kristian om en realistisk leveranstid. Smådelar och förbrukningsmaterial fanns i lådor med en mellanvägg och ett materialkort. När främre delen av lådan var tom tog montören kortet till inköpet som beställde påfyllning. Delarna i bakre delen av lådan räckte till tills påfyllning kom. Det här låter aningen för enkelt och bra för att vara sant och så var det naturligtvis. Alltid kunde det strula till sig någonstans men hela konceptet byggde på direkt kommunikation man och man emellan. Som en svetsare uttryckte det: –– Enää ei tietokoneet meitä narraa. (Aldrig mera ska datorerna lura oss). Personaladministrationen i sin helhet förkroppsligades av Seppo Koskinen, som agerade personalchef, lönesättare och -räknare samt huvudförtroendeman i en och samma person. I början gick kanske inte allt enligt kollektivavtalens alla paragrafer. Istället hade Logset ett eget system för att hålla de anställda nöjda och motiverade. Det finns annat än hårt beskattade pengar att byta sin arbetsinsats mot. De eventuella smärre förseelser mot kollektivavtalen som skedde under dessa 90-talets depressionsår är numera glömda och preskriberade men var också en del av vårt starkt förenklade administration. Skatter, betalningar och andra förpliktelser sköttes däremot punktligt i enlighet med vår ”Good Citizen” policy. Från 1992 till 2006 satt Logsets tre grundare och huvudägare i samma rum. Småningom utkristalliserades en intern arbetsfördelning så att Gustav Frantzén tog hand om tekniken, dvs produktutvecklingen och produktionen, Kristian Stén skötte försäljning och marknadsföring och Seppo Koskinen räknade pengarna och skötte det administrativa. Fördelen med att alla satt i samma rum var att vi hela tiden var uppdaterade på varandras uppgifter och enkelt kunde hoppa in om någon av oss var på resa eller förhindrad. Tunga beslut kunde tas snabbt och komplexa frågor mådde bra av att vi var tre samspelta partners.Till bilden hörde att många linjedragningar föregicks av livliga diskussioner där en av oss alltid skulle agera broms och tvivlare och kasta fram motargument. På så sätt kunde många till synes relativt enkla lösningar ytterligare förädlas. Och gick det åt skogen så var också ansvaret kollektivt.

Logsets allt-i-allo och hustomte, Arto Luoma. Först på plats och sista man hem.

Många har förundrats över att vi kunnat hålla sams och utåt vara eniga under en så pass lång och händelserik tid. Samtidigt har vårt kollektiva ledarskap med säkerhet varit en av de allra största framgångsfaktorerna i Logsets historia. Gustav är den envisa ingenjören med förmågan att i detalj sätta sig in i vilken konstruktion eller funktion, som helst. Oberoende om det gäller maskiner eller människor. Dessutom finns allt som sagts noterat i hans anteckningsböcker som Seppo kallade ”Wegeliuksen päiväkirjat” (Wegelius dagböcker”). Hans handskrivna minne har räddat oss ur mången knipa. Seppo är hårdingen, som aldrig blir andra i en munhuggning. Med sitt direkta och rättframma sätt har han hållit pli på såväl Logsets materiella som humana resurser. Han är naturligtvis en hejare på siffror och ekonomi. Kristian beskrivs av sina kolleger som en verbalt begåvad, språkkunnig marknadskännare och administratör med en empatisk sida. Tillsammans har vi bildat ett vinnande team. Stämmningen i vårt gemensamma arbetsrum har varit så till den grad gemytlig att rummet fick epitetet Skrattrummet.

Hela personalen samlad till 1-årsfest. Av dessa är en tredjedel fortfarande i Logsets tjänst.

Ett år senare var vi ytterligare några fler som här har klättrat upp i Stubbens fyr.

““

BONUSAUTOMATIK

Redan efter det första bokslutet, ville vi dela med oss av vinsten till dem, som varit med och bidragit till den. Före semestern fick alla en extra månadslön. Samma sak nästa år, och nästa. Sedan började det uppfattas som ”saavutettu etu” , en uppnådd förmån, som inte kunde ändras.Vi försökte blanda bort korten och hitta nya kreativa lösningar för att premiera. Ett år satsade vi på verkligt högklassiga fritidskläder av märket, Sasta. Alla fick byxor och jacka i bästa Gore-Tex. kvalitet. Många blev glada och kanske någon, liksom jag, fortfarande 15 år senare använder de här kläderna under höstens skogspromenader. Andra blev sura och tyckte att de själv hade kunnat hittat bättre användning för pengarna. Så kom det år i slutet av 90-talet då marknaden vek och resultatet var endast svagt positivt. Personalen informerades att tyvärr, nu har försäljningen inte nått sina målsättningar och därmed medger resultatet ingen extra semesterbonus. Som vanligt när man informerar i trista ordalag så möts man av iskall tystnad. Diskussionerna kommer igång först under rökpausen eller i omklädningsrummet. Men visst, där har vi en fråga. Haavisto? –– Ja mitä tekemistä myynnillä on mun bonusten kanssa? (Och vad har försäljningen med min bonus att göra?) Ridå!

K. S. 14

Några år deltog Logset i Korsholm-fotis. Framgångarna kan betecknas med ordet ”slagpåse” men roligt var det så länge det varade.

Vår kund Florestal Oriental i Uruguay hade också ett eget fotbollslag med sällsynt stilig spelartröja.

Det är vi som byggt den! 25 stolta maskinbyggare framför den första Chipset flisaren.

FLIS OCH FLÅS I början på nittiotalet byggde den svenske flisentreprenören Åke Hornebrant tillsammans med Per-Olov Ljungström en beståndsgående flismaskin baserad på ett Norcar 500 skotarchassie. Duon tog kontakt med Logset och undrade om vi var intresserade att fullfölja produktutvecklingsprocessen fram till färdig produkt och ta ansvar för kommersialiseringen av produkten. I Sverige var fliseldning i stor skala redan ett faktum främst tack vare höga energiskatter på fossila bränslen. Ett flertal svenska experter såg en stor framtidspotential i denhär typen av maskin. Samtidigt drog finländska TEKES (centralen för teknologifrämjande) igång ett ambitiöst mångårigt utvecklingsprogram, Bioenergia, som viftade med både utvecklingspengar till nya innovationer och investeringsstöd till kunderna. Logset hoppade raskt på tåget och såg här ett tillfälle att både höja profilen och exploatera en ny marknadsnisch. Ett samarbetsavtal skrevs med de

svenska upphovsmännen och byggandet av ny prototyp tog fart i Kvevlax, delvis finansierat med utvecklingspengar från TEKES. På våren 1994 såg Chipset flisaren dagens ljus och inledde sin bana i dels den förnyelsebara energivågens tjänst och dels som fyllare av otaliga spaltmetrar i branschens tidningar och som cirkusartist på ett oräkneligt antal visningar. Idéen var inte alls dålig. En flismaskin, som kör omkring i skogsbeståndet och flisar hyggesrester och klent gallringsvirke och sedan kör ut flisen till en container vid vägkanten. Detta jämfört med den traditionella metoden där en skotare först kör ut riset till vägkanten och sedan kommer en flisare och flisar direkt på ett lastbilsflak.Vinsten var alltså färre inblandade maskiner och färre hanteringar av en billig råvara med låg förädlingspotential. Förverkligandet var krävande. En tekniskt avancerad maskin byggd på ett åttahjuligt hjulmotordrivet chassi med 300 hk dieselmotor och fem hydraul-

““

Vår vän och partner i Sverige, Per-Olov Ljungström satte sig själv och sitt företag på spel i förvissningen om att Chipset var framtiden. Men som sagt, marknaden var inte redo ännu och Per-Olov har inte haft det lätt alla gånger. En av de svenska Chipset-kunderna var extra besvärlig med orealistiska förväntningar och oresonlig inställning till uppkomna problem. Den unge mannen gifte sig sedermera och tog fruns släktnamn, något som fortfarande inte är så vanligt i Sverige heller. Per-Olovs lakoniska kommentar till det hela var: –– Ja, så kan det gå när två kärringar gifter sig.

Kristian Stén och Gustav Frantzén predikar om Chipset-metodens och -maskinens förträfflighet.

pumpar samt tippbar flisbalja baktill. Längst framme satt en hydrauldriven 180 grader svängbar trumtugg, en vikarmskran för inmatning samt transportband för flisen under hytten. En sak var säker. Något liknande hade inte skådats tidigare och den mediala uppmärksamheten var given. Den kommersiella succéen lät vänta på sig. Maskinen var dyr i både anskaffning och drift och krävde en hel del underhåll för att fungera klanderfritt. Man kunde gott skriva en helt egen bok om äventyret Chipset men i efterklokhetens ljus kan man särskilja följande faktorer till att Chipset aldrig riktigt lyfte. Själva metoden är och förblir en nischmetod. Trots fler hanteringar blir det billigare att skota ut riset och flisa först efter att det torkat. Det går åt en hel del tid att köra ut och tömma flisbaljan i lastbilscontainrar. Under den tiden är Chipset en dyr flisskotare. Det är tuggen som är maskinens dyraste och viktigaste beståndsdel och den ska helst gå hela tiden. Utan mellanlagringar blir Chipset metoden också en så kallad het linje, där avverkning, flisning och transport följer direkt på varandra. I Finland var prisnivån på flis cirka hälften av Sveriges så trots generösa investeringsbidrag var det svårt att få ekonomi i det hela. Maskinen kostar som en slutavverkningsskördare, konsumerar betydligt mera bränsle och reservdelar men intäkten per timme är betydligt lägre förutom i sällsynt gynnsamma förhållanden. En garvad, erfaren flisentreprenör konstaterade en gång att flis-

K. S.

hanteringen kännetecknas av lågt penningflöde, så lågt att det inte räcker åt alla. –– Joku jää aina ilman. (Någon blir alltid utan. ) I början av förädlingskedjan finns skogsägaren, sedan flis- och transportentreprenörer, som jobbar för en bränsleleverantör till ett stort kraftverk. Det är lätt att räkna ut vem som ligger sämst till. Chipset var också behäftad med diverse barnsjukdomar, som drabbade både kunderna och oss, som tillverkare. Ett exempel var kylsystemet, som var både underdimensionerat och känsligt för tilltäppning av flisdamm. Vår amatöringenjör Seppo gav det goda rådet att koppla upp Chipsets kylsystem direkt på fjärrvärmenätet. Då får man bästa verkningsgraden och ekonomin och slipper strula med snöiga rishopar i skogen. Totalt hann Logset tillverka ett tiotal Chipset maskiner, hälften till Finland och hälften till Sverige fram till 1998 då tillverkningen flyttades till Sverige och Ljungströms. Den sista Chipset maskinen levererades 2006 till Lettland. Sammanfattningsvis krävde Chipset mycket kraft och resurser av Logset och ekonomiskt slutade vi ungefär på plus minus noll. På den positiva sidan kan man notera att vårt tekniska kunnande definitivt höjdes och många erfarenheter kunde omsättas i andra produkter. Omvärlden fick upp ögonen för Logset som en orädd och driftig aktör och vi skakade definitivt av oss stämpeln som kapitaliserare av Norcars konkursbo.

SHOW ME THE MONEY De första åren hade Logset egentligen sagolikt god likviditet. Betalningsvillkoren till konkursboet var förmånliga och vi tillämpade stränga betalningsvillkor mot kunderna. Efter bankäventyren under Norcars sista år aktade vi oss noga för att hamna i beroendeförhållande till banker. Alla nya återförsäljare hade förhandsbetalning som betalningsvillkor. Sedan blev det Cash Against Documents och så småningom fick de som skötte sig 14 dagar netto. Vår återförsäljare i Schweiz,Aficor, med Dominique Cornu vid rodret var en mästare på att förhala och förhandla. Hans standardsvar på förfrågan om betalning har blivit en klassiker: –– Es kommt, aber langsam En gång krävde vi bankgaranti för att gå med på betalningstid. Efter mycket om och men fick vi ett dokument med den schweiziska bankens stämplar och underskrifter, som intygade att man visst skulle betala vår fordran under förutsättning att det dels fanns pengar på Aficors konto och dels att Monsieur Cornu gav sitt medgivande till betalningen. Så nu vet ni vad en schweitzisk bankgaranti innebär. Med återförsäljare har ett företag kontinuerliga affärer och med tiden utvecklas ett fungerande system för betalningstrafiken och eventuella anstånd med betalningarna. Logset har alltid premierat goda betalare. Med andra ord om pengarna kommer i tid och med säkerhet så syns det också i form av rabatter. De som drar ut på betalningarna och hela tiden kommer med nya förklaringar betalar i långa loppet ett högre pris för sina maskiner. Men grundfilosofin var alltid att inte agera bank för någon annan. Var och en sköter sin egen finansiering. Säljer man direkt till slutkunden ser bilden annorlunda ut. Många entreprenörer är skuldsatta upp över öronen och har svårt att förhandla med banker och finansieringsbolag. Som handpenning har man en slutkörd begagnad maskin vars riktiga marknadsvärde är något helt annat än ägarens uppskattning. För att få affärer måste maskinförsäljaren lova att hjälpa till med att ordna finansiering. I Logsets fall betydde det många gånger att våra finska försäljare kom med en order och meddelade att allt är klappat och klart. Man

är överens om alla detaljer och kunden har skrivit på. Försäljaren har gjort sitt och väntar på sin provision. Ja, det var väl ett litet frågetecken kvar men det måste väl gå att lösa. –– Allt hänger på Seppo! Men för det mesta har Logsets kunder skött sina affärer klanderfritt och många små entreprenörer, som börjat med en billig begagnad maskin från Logset håller sig idag med det senaste vi kan erbjuda. Det finns ännu ett fenomen inom maskinfinansiering, som är värt att nämna. I synnerhet nya, växande ekonomier tycks falla i samma fälla. Låt oss säga att en baltisk skogshuggare på 90-talet kom underfund med att livet skulle vara bra mycket lättare i hytten på en skördare än i snödrivan med motorsågen. Sagt och gjort, han tar kontakt med maskinhandlaren och får offert på en ny maskin, som kostar 300 pengar. Sedan går han till banken, som meddelar att visst får du lån, men du måste ha 100 pengar i egen insats. Några sådana summor har han inte ens drömt om hittills, så vad göra? Maskinhandlaren är en driftig och uppfinningsrik karl och ger inte upp så lätt. Han säger att vi höjer priset på maskinen till 450 pengar. Men då vill ju banken ha 150 pengar i egen insats. Jovisst, men jag lånar dej 150 pengar, som jag får tillbaks via det högre priset. Alla är nöjda och glada tills det gått ett år och den nyblivna skördarägaren kommer underfund med att det inte går att tjäna ihop till räntor och amorteringar. Banken tar maskinen som pant för obetalda räntor och amorteringar och vänder sig till Logset och berättar att här har vi en nästan ny maskin, som ni kan få billigt, endast 400 pengar. Logset berättar att de säljer ju helt nya maskiner för 250 pengar, varför skulle de betala 400 för en begagnad? Så småningom klarnar bilden för banken och man är en dyrköpt erfarenhet rikare. De här erfarenheterna har nog inte bara skogsmaskinsbranschen stått för, utan de miljarder i kreditförluster, som utländska bankers dotterbolag samlat på sig i de forna östländerna, bottnar många gånger i den här typen av innovativa finansieringslösningar.

““

Starten var bra, brukar jag skämtsamt säga om Seppos första bokslut då vinsten var större än omsättningen. Jag tycker det var ganska fantastiskt att vi gjorde 10 – 40 maskiner per år utan någon egentlig arbetsledning i verkstaden. Alla visste vad de skulle göra och gänget tog ansvar för sitt. De första 10 åren hade vi fötterna på jorden. Inga onödiga utgifter på nöjen. Några exempel: Första årsfesten på Nabben i Maxmo var livad. Det var lite svårt att få spelemännen Kari, Elvis och en tredje att spela för oss då de inte kunde enas om gaget med Seppo. Till slut stämde de upp och då var det livat. Tioårsfesten i augusti 2002 vid fabriken i Kvevlax var säkert en av företagets bästa fester. Musik för alla smaker med Kvevlax-Gillet med Sten-Allan, Birger och Olav. Musikstilen var ”kom ska vi spring”. Ute på bakgården spelade Pasis hårdrockargäng så att halva Kvevlax låg vakna halva natten och lyssnade. Dekorationsmaterialet var billigt enligt Gustavs önskan, men mäktigt. Fina rönnar med stora mogna bärklasar prydde hela hallen. Jag högg längs med rådikena kring hemmanet och körde fyra traktorlass med rönnar till Logset kvällen före. En sak vi minns länge är när vi hade skiddag i Lappo för alla med familj en fredag eftermiddag. Våra kunder från Irland, bröderna O’Reilly stod första gången på skidor den dagen. Ännu idag då de ringer frågar de om man minns den dagen då de lärde sig skida. Samma dag stannade skidliften i 10 minuter. Rune hade farit upp med hissen och stod och studerade boggiehjulen och hur de arbetade. Han åkte förstås för långt. Han vaknade upp ur sina konstruktörsdrömmar först när de stora kugghjulen fulla av vaselin kom emot där hissen vänder. Gustavs orienteringsförmåga har också gett upphov till många glada minnen genom åren. Första skogsskiftet för testning av maskiner, som Logset köpte i Kvevlax ägdes av indianer på Vancouver Island i Kanada. Pentti Ärväs (mångårig kund) hälsade till Rune: ”Sano sille harmaatukkaiselle keksijälle, lisää rrrautaa!” (Säg till den gråhårige uppfinnaren, mera järrrn!) Ett säkert vintertecken på den finska marknaden var när vartannat samtal till Aftersales inleddes med ”Ei vedä”. Filtrena var fulla med kondens och skit som frusit ihop i den första köldknäppen.

Lars-Erik ”Lalla” Nässlin var första man på Logsets lönelista. Tillsammans med Kenth Stenfors och Ralf Westlin har han också den längsta Norcar-bakgrunden.

Lars-Erik Nässlin, ansvarig för Logsets reservdelsförsäljning sedan starten 1992

PÅ DRIFT MED HJULMOTORER

Den chassiteknik, som Logset köpte av Norcar byggde på ett helhydrostatiskt drivsystem. Dieselmotorn driver två hydraulpumpar, som vardera förser fyra hydrauliska hjulmotorer med olja. Körkretsarna är korskopplade, så att ena pumpen driver höger fram- och vänster bakboggie och den andra följaktligen vänster fram och höger bak. Boggiehjulen är mekaniskt ihopkopplade med en ked så att när ena boggiehjulet tappar fästet har det andra hjulet kraften från två hjulmotorer att utnyttja. Den helhydrostatiska hjulmotordriften är tekniskt elegant och har uppenbara fördelar i form av mindre markskador samt möjliggör en mycket snävare svängradie på maskinen eftersom ingen kardanaxel behöver dras genom maskinens mittled. Teori och praktik är tyvärr två skilda saker och en gammal visdom säger att när kartan och terrängen visar olika är det vanligtvis terrängen, som har rätt. Ända sedan de första Norcar-maskinerna på 70-talet hade marknaden en djupt ingrodd misstro mot hjulmotorkonceptet. Hjulmotorn i sig är rätt tillförlitlig, men när det finns åtta stycken och haverifrekvensen per motor är kanske en gång vart femte år så betyder det att maskinen kan drabbas av i snitt två hjulmotorhaverier per år, vilket är alldeles för mycket. Den etablerade och allmänt erkända hydrostatisk-mekaniska transmissionen har en körpump och en stor hydraulmotor, som driver en mekanisk drivlina med kardanaxel och mekaniska boggieaxlar. Den har dessutom den fördelen att det är lättare att med hjälp av en mekanisk växellåda kombinera tillräckligt stor dragkraft med acceptabel körhastighet. Hjulmotormaskinen har den egenheten att ju större dragkraft, desto lägre topphastighet. Det blev allt uppenbarare för Logset att hjulmotordriften hade kommit till vägs ände. Återförsäljarna krävde en teknik, som inte totalt avvek från konkurrenterna och framför allt måste produktprogrammet breddas med större skotare och skördare i volymklasserna. På en begränsad marknad kan återförsäljaren inte leva med endast nischprodukter, han måste ha ett heltäckande sortiment, som täcker kundernas hela maskinbehov. Transmissionen blev en ödesfråga för Logsets framtid. Trots allt kunnande och erfarenhet som fanns i huset var ribban för hög för att sätta igång på egen hand och konstruera en maskin med mekaniska

Fomac F112, alla moderna Logset skotares moder.

boggier. Olika alternativ utvärderades och förhandlingar fördes bl. a med Lars Bruun, legendarisk uppfinnare och skogsmaskinsnestor från Filipstad, om att tillverka hans maskiner på licens. Men inget kändes riktigt rätt. I början på september 1996 deltog Logset som vanligt i finska Metkomässan, som denna gång ordnades vid Himos i Jämsä. Dagen före mässöppningen byggde vi vår monter och ställde allt i ordning. På kvällen gick jag en runda för att se vad konkurrenter och kolleger hade släpat till mässan. Vid en liten monter fanns en blåmålad skotare i 12 tons klassen, som jag inte sett förut. Jag stannade till och Kari Mikkilä kom fram och strax efter Jukka Kivipelto. Kari och Jukka var bekanta från Finntrac, ett litet företag i Kurikka, som Interpolator köpt före Norcar. Finntrac införlivades med Norcar men visade sig inte livsdugligt vare sig beträffande ekonomi eller produkter och sattes i konkurs 1989. Nu hade Jukka och Kari grundat ett eget företag, Fomac International, och tagit fram en egen skotare, som nu premiärvisades på Metko.

““

FOMAC I KURIKKA BLEV LOGSETS IDESMEDJA, PROTOTYPVERKSTAD OCH HYTTFABRIK

Alla moderna Logset maskiners fäder. Jukka Kivipelto är uppfinnaren och idésprutan i shorts. Kari Mikkilä är klippan och bollplanket som håller i tömmarna.

Jukka hade gedigen erfarenhet som skogsmaskinskonstruktör och innovatör. Efter Finntrac konstruerade han Kindais skogsmaskiner. Bra maskiner men med dålig ekonomi i bakgrunden blev företaget inte långlivat. Jukka och Kari förevisade stolta sin skapelse Fomac F112 och förutom den något kantiga formgivningen var maskinen väl designad och robust. Den första maskinen var såld, men för övrigt hade Fomac inga distributionskanaler utan tanken var närmast att sälja direkt till entreprenörer och sköta servicen själva. Redan samma kväll bjöd vi Jukka och Kari på bastu och innan vi skildes var det klart att här var plattformen för den nya Logset skotaren. Allt stämde, Fomac var ett litet nystartat företag med en bra produkt och ägt av två killar med gedigen erfarenhet och båda fötterna på jorden. Logset hade kapital och businesserfarenhet och kunde erbjuda en industriell tillverkning och ett internationellt distributionsnät. Ökenvandringen med hjulmotorer i bagaget var slut och Logset hade hittat en fästmö, som kom att föda många välartade barn innan förhållandet stadfästes i form av äktenskap och fusion mellan Fomac och Logset sex år senare.

Logsets och Fomacs vägar möttes på Metko 1996 där vi presenterade vår nya skotare. Vi satsade speciellt på hållfasthet, användarvänlighet och ergonomi. Hytten motsvarade tidens krav och fanns sedan i produktion på Logsets skotare fram till 2007. Vår första maskin modifierades något för att passa in i Logsets sortiment och Heikki Koivurova hjälpte oss med designen. Den första skotaren för Logset fick beteckningen 6F och blev klar i Kurikka under våren 1997. Under byggnadsskedet kom Kristian på besök med Kenny Dobson och Jim Wilmer från Skottland. Jim var stor entreprenör och hade ett tjugotal skotare, de flesta rätt gamla Kockums maskiner. Jim drog på sig halaren och kröp in i chassiet, drog bort vaselin från midjans tappar och kollade dimensioneringen. Van som han var med maskiner som gått över 20. 000 timmar var han speciellt intresserad av hur man byter kardan, differential och andra tunga komponenter. Han gillade tydligt vad han såg och meddelade att denhär maskinen ska han ha. Kristian förklarade att som första maskin var den tänkt för hemmamarknaden och reserverad för Henrik Fridlund att sälja. Till det replikerade Wilmer att om inte Kristian säljer så köper han den av Henrik. Affären gjordes upp samma veckoslut och efter besök på Lady Pink tillkom förkromat avgasrör också. Titan skördaren Tillsammans med Heikki Koivurova började vi med helt rent bord. Vi ville göra den bästa och finaste skördaren men ingen visste riktigt vad det innebar eller hur den skulle se ut. I ett tidigt skede fastnade vi för en helt ny typ av förarhytt. De första skisserna var väldigt runda och uppblåsta innan Heikki på ett fenomenalt sätt lyckades förena raka sidor med bågformig sidoprofil och rundad bakdel. Efter detta kunde vi koncentrera oss på helheten och raffinerade tekniska lösningar. Med Titan skördaren tog Logset steget in i en ny färgskala. Det traditionella gröna och gula fick ge vika för titangrått, svart och lila som Logsets färger.

Titan skördaren var också den första Logset maskinen med CAN-Bus styrsystem. Den var även den första skogsmaskinen i serieproduktion där också dieselmotorn styrdes och diagnostiserades elektroniskt. Vintern 2001 var vi hela gänget i Tyskland på invigningen av Otzbergers nya anläggning. Medan Jukka, Gustav och Kristian var i skogen och demonstrerade maskiner och underhöll tyska kunder lånade Seppo och Kari bil av Schellhaas och körde omkring på småvägarna i Odenwald. På den resan kläckte de här två sanningssägarna och räknenissarna fusionstanken. Sedan gick det snabbt för dem att sälja in tanken hos oss andra över några ölbägare. Ett år senare var fusionen mellan Fomac och Logset ett faktum. Jukka Kivipelto och Kari Mikkilä, grundare av Fomac och delägare i Logset från 2002

Jukkas och Heikkis första Titanskisser och ett av många färgförslag.

“

VA? HAR VI HJULMOTORER?

Man kunde skriva en hel bok om hjulmotorn, eller saftblandaren, Mehu-Maija, som många kallar den. I tillägg till hjulmotorns delikata uppbyggnad, så kom den också i flera varianter. På samma maskin fanns det bromsade och obromsade, enfarts och tvåfarts samt höger- och vänstergående. Föreställ er reservdelshanteringens utmaningar när alla åtta hjulmotorer är olika och inte sinsemellan utbytbara. Dessutom finns det naturligtvis olika generationer och utvecklingsskeden. ”Lalla” Nässlin, vår reservdelschef vet berätta att det finns sammanlagt 64 olika typer och varianter. Då är det inte lätt att både hålla ner lagervärdet och samtidigt ha en god leveransberedskap. En gång leverererades en ny Norcar 600 skotare till hjärtat av fiendeland i Vieremä. Det visade sig att maskinen inte ens orkade klättra upp på kundens lavett. Omständigheterna var något oklara så det frågades om det eventuellt var så halt att hjulen slirade. Svaret var snabbt och obevekligt: – Siinä ei luista kuin tuulettajan hihna! (Där slirar inte något annat än fläktremmen!) Det visade sig så småningom att ett par motorer var felmonterade och följaktligen roterade mot varandra. Rubriken syftar på en episod med Rune Käld, vår mångårige konstruktör, som ibland fördjupade sig så grundligt i något problem att omvärlden upphörde att existera. Det råder olika uppfattningar om den här episoden och antagligen rörde det sig om ett missförstånd. Historier bättras på och kryddas och snart kunde mången ovetskap kvitteras med frågan: –Va? Har vi hjulmotorer? Ödets ironi visade sig när vi redan slutat med hjulmotorerna och en ny lösning, teflonlager i stället för nållager i stål, på en gång lyfte hjulmotorns och hela maskinens tillförlitlighet till en helt ny nivå. K. S. 21

““

DER WALDKÖNIG – SKOGENS KONUNG

Bjarne Sjöblom är förutom toppklass svetsare också skogstekniker som länge ansvarat för skötseln av Logsets skogsinnehav.

Jag träffade Georg Schellhaas första gången 1989 när jag besökte Norcars importör i Tyskland, Firma Lutz i Otzberg. Han var erfaren traktorförsäljare men helt i skuggan av firmans nya ägare och VD Wolf-Peter Weinandy, som nog uppnådde acceptabla säljvolymer men för övrigt lämnade ruiner och aska bakom sig där han drog fram. Schellhaas tog sin Mats ur skolan och övergick till att sälja John Deere lunnare för Hübinger fram till 1992 då han köpte resterna av Fa Lutz och ändrade namnet till Otzberger Forstmaschinen. I december 1992 kom han på besök till Logset och köpte en begagnad, renoverad Norcar skotare. Det blev snabbt flera och vi började diskutera återförsäljaravtal. Kruxet var att han också representerade svenska Gremo, en direkt konkurrent till Logset. På Elmia Wood 1993 i Jönköping var Logset och Gremo

““

Jag minns när Seppo kom in i matsalen och hade något viktigt att förtälja. Då inledde han alltid med hög röst: ”Hörsel på, pojkar!”. Samma upprop till både finska- och svenskatalande.

I matsalen hade först Anneli och senare Carola vita servetter, som kom väl till pass när Gustav skulle lösa något problem tillsammans med oss svetsare. Det ritades och konstruerades vid matbordet på de vita servetterna, som sedan fungerade som ritningsunderlag. Det var Auto CAD enligt Logsets modell. En gång var ritningen tre servetter stor men då förde Gustav in den till Esko Aspholm för renritning på CADsystemet. Ofta när man diskuterade någon produktionsteknisk fråga med Gustav kunde han bli lite frånvarande och och vandrade iväg mitt i allt. Efter en stund kom han med bestämda steg tillbaks och förkunnade: ”Jag har beslutat oss!” Och då fanns där en lösning hur vi skulle göra.

Bjarne Sjöblom, svetsare och ansvarig för kontroll av underleverantörernas svetskvalitet

Gustav håller upp älghuvudet som förlänades skogsmaskinskungen.

Kristian och Georg i samma båt. När båda styr är kursen stabil.

montergrannar. Schellhaas for som en skottspole mellan montrarna för att ta hand om alla tyskar, som besökte mässan. För trovärdighetens skull bytte han overall varje gång. Såhär kunde det inte fortsätta. Gustav och jag tog in honom för ett allvarligt samtal och meddelade att nu måste han välja. Logset eller Gremo. Efter att ha sovit på saken var han vår man för gott. Otzberger Forstmaschinen med Georg Schellhaas, som ägare, Geschäftsführer och affärsman samt Volker Nieratzky, som teknisk försäljare och serviceansvarig blev Logsets viktigaste återförsäljare med ansvar för de tyskatalande kunderna i Europa. Vi har vuxit hand i hand och tyskarna har alltid haft en betydande inverkan på Logsets produktutveckling. Ibland undrade man om det i själva verket är så att Logset är en underleverantör i Finland, som tillverkar maskiner för Otzbergers räkning. Schellhaas är en durkdriven affärsman, som har en förmåga att bygga långvariga relationer med sina kunder. Han kräver mycket, men ger också mycket. Betalningarna gick som klockan men då gällde det också att Logset uppfyllt sina förpliktelser till punkt och pricka. Enligt Schellhaas är det inte bra om en försäljare har för god insikt i produktens teknik eftersom han då inser hur mycket som kan krångla och undermedvetet bromsar sitt säljande.

Han har också en känslosam sida och överreagerar lätt både positivt och negativt. Min uppgift har ofta varit att gjuta olja på vågorna och halvera vinkelkoefficienten.Vi är Georg och Kristian med varandra men för resten av Logset är han Schellhaas och det tycker jag passar bra med tyskarnas reserverade hållning till duandet. Därför kör jag med Schellhaas i denna text. På julannandagen 1999 var jag på bio med mina söner och när jag kom hem sade Kerstin att Schellhaas sökt mig och att jag genast måste ringa. Han berättade med andan i halsen att en svår storm precis dragit fram över Mellaneuropa med mycket vindfällen som följd. Han beställde på stående fot allt som Logset kunde tillverka det kommande halvåret. Det här var typiskt honom. Han såg genast möjligheterna i katastrofen och insåg att först till kvarn får först mala. Det var först efter nyår som andra drabbade länders återförsäljare började höra av sig. En annan gång var det tvärtom. Han ringde upp mig och redogjorde för läget i Tyskland. Det var nattsvart och ingen vågar investera och bankerna ger ingen finansiering och därför är han tvungen att annullera de beställningar, som låg inne. Vi hade ett system med 2 % extra rabatt för fasta beställningar, som inte kunde annulleras. Jag förklarade att alla hans beställningar var fasta och följaktligen inte kan annulleras. Det var ju därför han hade 2 % extra rabatt i tillägg till hans volymrabatter, som i egenskap av största kund var större än någon annans. Han lyssnade tålmodigt på mina utläggningar och kom sedan med sin bevingade motreplik: –– Verstehst du nicht was ich sage?” (Förstår du inte vad jag säger?). Andemeningen i tonfallet var helt klar. Här fanns inget utrymme för fortsatt motargumentering. Det här blev sedermera ett ofta utnyttjat uttryck i Skrattrummet. Det fungerar som allmängiltig force majeur klausul och eliminerar vilka andra juridiska klausuler som helst. Schellhaas har en tillväxtorienterad filosofi. Om man nöjer sig med de kunder man har kommer man i längden att minska, trots att man sköter dem bra och trots att nya kunder ofta kräver större insatser och ger lägre lönsamhet. Ett tillräckligt antal nya kunder per år gör också att man har råd och möjlighet att göra sig av med de kunder, som man av en eller annan anledning inte kommer överens med. Vid invigningen av Otzberger Forstmaschinens nya fastighet i Brensbach år 2000 gav vi ett ståtligt, uppstoppat älghuvud i present. Skogens konung hänger på väggen i Otzbergers försäljningslokal och påminner om vem som är skogsmaskinskungen. K. S.

NÅGRA ORD OM SERVICE Det är självklart att en fungerande serviceorganisation är A och O för framgång i skogsmaskinsbranschen. Maskinutvecklingen i Norden utgick ofta från innovativa och kunniga entreprenörer och många var och är helt kapabla att sköta en stor del av servicen själva. Maskinerna blir kontinuerligt mer sofistikerade samtidigt som enmaskinsentreprenörerna (owner/operator som det så träffande heter på engelska) minskar i antal. Med krympande marginaler, anställda förare, flerskiftsdrift och snäva leveranstider för virket är det klart att ingen företagare klarar sig utan kompetent uppbackning från maskinleverantörens serviceorganisation. Jämfört med till exempel bilindustrin kan man lugnt påstå att Logsets förmåga att leverera kritiska reservdelar är betydligt bättre. Står en maskin ute i världen och behöver en kritisk reservdel så lämnar den Logset med kurirpost samma dag och når den europeiska kunden följande dag, Ryssland och Amerika en dag senare.

Lalla Nässlin och Stefan Sjöholm i Logsets första reservdelslager. Logset har alltid hållit en hög betjäningsnivå för både inhemska och utländska kunder.

Utan kunnig lokal support är det svårt att hålla maskinparken igång. Återförsäljare, som inser detta är i allmänhet framgångsrika och får en lojal kundkrets. Andra kanske satsar på att få jackpot vid försäljningen av maskinen och ser fortsättningen som en omotiverad kostnadspost. Ett par exempel på båda sidor: Wajax i Kanada resonerade som så att försäljningen av en ny maskin inte egentligen behöver ge något bidrag alls. Viktigt är att bygga upp en eftermarknadspopulation, som sysselsätter servicemontörerna och generar bidrag via reservdelsförsäljningen. Som tumregel kan man säga att en skogsmaskin konsumerar reservdelar motsvarande maskinens nypris under en normal livslängd på 25. 000 driftstimmar. Wajax är tyvärr inte längre Logset återförsäljare eftersom deras nuvarande största huvudman,Tigercat, började känna sig hotade av Logsets framgångar i Kanada. Minitex i Ryssland satsade på stora marginaler, glansiga broschyrer och penningstinna oligarker med stora skogsinnehav. Service och reservdelar blev för in-

Logsets första fullt utrustade servicebil med tidstypiskt motivlack. Samma konstnär gjorde också fresken på väggen.

vecklat. Mycket spring och små summor. I en av otaliga förhandlingar om deras bristande serviceinriktning kom så motfrågan: ”Varför kan ni inte göra en maskin, som inte behöver service? Vi betalar nog vad den kostar. ” Ja, varför gör vi inte det? Minitex saga blev av uppenbara orsaker inte mångårig. Ofta när något går snett har man ett behov att förklara sig eller kanske hitta syndabockar. Det senare finns det alltför många exempel på i alla branscher och sammanhang fastän det sällan bidrar konstruktivt varken till problemlösningen eller till att förhindra att samma problem uppstår på nytt. På Irland jobbade Logset med Armer Salmon under ledning av Owen Fox, en äldre gentleman med hög integritet. För honom var det viktigast att saker och ting fungerade och om inte så skulle det fixas utan dröjsmål. Hans replik till förklaringar och undanflykter var ofta: ”Spare me the details, I don’t want to know. ” Så är det, skippa snacket och fixa problemet. En enorm teknisk utveckling har skett under Logsets 20 år i branschen. När vi började var nog servostyrd hydraulik redan vardagsmat. En kunnig fö-

rare klarade av rätt mycket på egen hand och servicemontörernas arbete var till stor del reparation eller byte av tunga delar ute i skogen. Idag är alla system datoriserade och integrerade med varandra. En lekman inser inte vilken oerhört avancerad teknik, som används för att få omkull ett träd. Redan när skördaren greppar om stammen börjar en dator räkna ut hur stammen ska apteras för att få bästa ekonomiska utbyte ur trädet. Matning och kapning kan ske helt automatiskt, föraren bara kvitterar apteringsdatorns förslag. Redan innan kapsågen startar får dieselmotorn en impuls att dra på extra och hydraulpumpen vinklar ut så att maximalt flöde och tryck genast finns tillgängligt. All data lagras och maskinen kan stå i kontinuerlig trådlös kontakt med skogsbolaget, som i realtid vet exakt vilka sortiment och volymer som finns var. Tillförlitlighet och prestanda har nått nya helt nivåer men kraven på kunskapsnivå hos servicepersonalen är också något helt annat än för 20 år sedan.

““KULJETUS KARI KOIVULA

Det är svårt att teckna ner minnen från Logsets 20 första år utan att träffa på Kari Koivula, som i alla år fungerat som hovleverantör av transporttjänster för Logset. Kari hade en bakgrund som lastbilschaufför för Norcar men grundade eget åkeri och fortsatte att köra för Norcar i egen regi. Från första början tog han hand om Logsets behov av maskintransporter. Han började med väl begagnade Scania lastbilar och växte i takt med att Logsets behov av maskinleveranstransporter till Europa ökade. Kari etablerade sig också som självständig målerientreprenör i samma byggnad som Logset. De första femton åren skötte Kari så gott som all målning av Logsets produkter. Sedan kom både krav på bättre ytfinish och skärpta arbetsskyddsbestämmelser emot och det var inte ekonomiskt försvarbart att göra de investeringar, som krävdes för att möta dessa krav. Karis legendariska rykte hänför sig nog främst till hans bravader på vägarna.Vi brukar säga att inget är omöjligt för denne man. Har en maskin totalhavererat två kilometer från närmaste väg så nog får Kari upp den på lavetten på ett eller annat vis. Gränser, tullar och poliser brukar kunna stoppa det mesta, dock inte Kari. Han hävdar bestämt att vilja och envishet leder längre än språkkunskaper. Är bommen nere så gäller det bara att med teckenspråk visa att den skall vara uppe. Till sist brukar även den mest nitiske tjänsteman falla till föga för denne kortvuxne finne, som inte ger upp. Största delen av hans transporter har gått inom Finland samt till Sverige, Tyskland och Frankrike. Men även de baltiska länderna, Ryssland, Spanien, Schweitz och Storbritannien har fått stifta bekantskap med en tio år gammal Scania, som rullat över en miljon kilometer dragandes en lavett med en skogsmaskin och några lastpallar reservdelar, kanske en extra uppsättning hjul, två par band och lite till. Det ligger i sakens natur att ekipaget överskrider högsta tillåtna totalvikt, bredd och höjd. När måtten ska kollas ser Kari till att han håller i början av måttbandet och att det lätt kan flyttas ett par kritiska cm för att få önskat resultat. Jag minns när vi åkte iväg på en av Logsets första Elmia-utställningar. Sparsamma som alltid var det mesta lastat på Karis bilar. Efter Jönköping i riktning mot Borås kommer en riktigt brant och lång backe där även de starkaste långtradarna får använda växellådan flitigt. Där fanns sedan

Landsvägens betvingare klar för avfärd.

länge krypfil för den tunga trafiken, som segar sig upp i gånghastighet. Jag körde en Peugeot 605 på den tiden och hade Logsets stora Münsterland husvagn på släp, lastad med broschyrer och annan mässrekvisita samt ett icke oansenligt antal ölportföljer, inhandlade kvällen innan på Silja. Jönköpingsbacken tog sin tribut av Peugeoten men hastigheten var ändå tillräcklig för att välja vänstra filen. Den högra var upptagen av en till synes oändlig rad av långtradare. Längre upp såg vi vem som låg först och bromsade upp för alla andra. Karis treaxlade Scania var lastad med en Logset 500 skotare, som även den var lastad med vår mässpaviljong. På släp hade han en treaxlad lavett lastad med en Logset 500H skördare plus diverse flaggstänger, stora verktygslådor och annan tyngre utrustning för mässan. Svart rök vällde ur avgasröret, turbon tjöt och någon lägre växel fanns inte längre att ta till. Öglan i dragstången hade säkert tänjt sig någon centimeter och däcken på drivhjulen kunde när som helst börja rotera på fälgarna. Det kändes som om hela vårt lilla företags framtid hängde på

Några år senare levererar Karis bil en maskin till Forexpo-mässan nära Bordeaux.

att Kari lyckas sega sig upp på krönet och komma fram till mässområdet. Jag kunde föreställa mig vad som kunde hända om någonting brister eller ger upp under dessa ödesminuter. Skulle hela kombinationen okontrollerat börja rulla baklänges nerför den ett par kilometer långa backen, krossande allt i dess väg eller skulle någonting överhettas och sätta eld på hela ekipaget, eller skulle lastbilen bara ge upp och bli stående mitt i backen och vi fick börja organisera omlastning och vidaretransport i elfte timmen före mässans öppning.Vi var ju redan sena som vanligt. Lyckligtvis kom allt fram utan större missöden. Visserligen brukar Kari ofta skruva under mässan men det är ju bara för att säkerställa hemfärden. Det finns många vandringssägner om vännen Kari, t. ex. att han kört runt hela Europa med bara fickkalendern som karta. Kanske inte helt sant men helt fenomenal på att hitta fram i främmande miljöer och det långt före någon ens kunde föreställa sig en GPS.

I synnerhet tyskarna tyckte att hans bilar inte levde upp till Logsets image, som high-tech kvalitetsprodukt. Måhända, men fram kom maskinerna och med bättre leveranssäkerhet än de så kallade stora etablerade speditörerna. Eftersom han ofta körde tom tillbaks från Tyskland var han lite dyrare än de billigaste allmänt tillgängliga kanalerna. Vetskapen att han inte åkte iväg förrän maskinen var leveransklar och inte debiterade väntetid samt att maskinen garanterat kom fram till den minsta lilla skogsby i Tyskland gjorde att för mig var valet lätt. Behövde kunden lite inskolning så fixades det på samma gång trots att ingendera kunde den andras språk. Karis nummer har varit ett av de flitigast använda i mitt telefonminne, inte för att han åsamkat problem utan för att jag ofta fått fungera som hans sambandscentral och transportkoordinator. K. S. 27

TITANSKRÄLLEN Med Jukka, Kari och Fomac i Kurikka fick Logset på rekordtid fram ett konkurrenskraftigt skotarprogram bestående av fem skotare i klasserna 10 till 16 ton. Konceptet var enkelt. Jukka var innovatör och prototypbyggare. Fomac i Kurikka byggde de första maskinerna och kurerade barnsjukdomarna. Logset i Kvevlax tog över när volymerna steg och underleverantörerna var inkörda. Man kan säga att fabriken i Kvevlax var motorvägen och prototypverkstaden i Kurikka anslutningsrampen. Fomac fick licensavgifter och royalties för varje maskin. Helheten haltade betänkligt när det fanns skotare i alla tänkbara storlekar och utföranden men på skördarsidan fanns bara gamla trotjänaren Logset 506H. Hjulmotordriften är inte lika ifrågasatt i en skördare som i en skotare och vår argumentation för 506:an var väl slipad och faktum var att det var en synnerligen produktiv och mångsidig maskin. Men marknaden ville ha något nytt. Och nytt fick den.

Den första Titanen måste plåtas utan rutor och dekortejp.

Efter att Arimo Mitts på Bock´s Oﬃce behandlat bilden blev resultatet en lyckad broschyr- och pressbild.

Rätt tidigt började vi skissa på ett nytt skördarkoncept. Industriella formgivaren Heikki Koivurova hade blixtinkallats för att fixa till utseendet på Fomac F112 så att den kunde introduceras som Logset 6F. Nu fick Heikki och Jukka fria händer att skapa en skördare, som skulle slå marknaden med häpnad. Kombinationen var sällsynt lyckad. Heikki har ett bra öga, inte bara för form och design utan också funktionalitet och produktionsvänlighet. Jukka vet utan och innan vad som krävs av en maskin och vad förarna uppskattar och förväntar sig. Det som växte fram på skisser och skärmar bådade gott och introduktionen sattes först till Elmia Wood 1999. Men det bidde ingenting. Förverkligandet var inte så lätt och Jukka hade säkert många sömnlösa nätter innan allt satt på sin plats. Nya tidsplaner och nya löften kom och gick men så småningom utkristalliserade sig Metko-mässan i september 2000 som den definitiva och oåterkalleliga marknadsintroduktionen. Den sommaren hade ingen semester hos Fomac i Kurikka. En första maskin växte sakta fram, fast alltför sakta.Till mässan behövdes broschyrer och pressmaterial.Två veckor före mässan kunde maskinen äntligen köras. Hytten var monterad men saknade vindrutan, som var ett

av de mest karakteristiska och dominerande elementen i den nya konstruktionen. De första press- och broschyrbilderna togs av en maskin utan rutor och dekortejpning. De detaljerna fixades med avancerad Photoshopping. Det blev ingen dålig första bild som skickades ut till en massa branschtidningar. Ännu ett par år senare kunde samma bild dyka upp trots att det sedan länge fanns en uppsjö av riktiga bilder att tillgå. På mässan hade vi en maskin, som åtminstone såg färdig ut trots att det knappast gick att fälla träd med den ännu. Ingen fara. Den nya moderna designen och alla tekniska innovationer gjorde Logset 8H Titan till mässans definitvt största nyhet. Idag skulle man säga: ”Tuli iso jytky” (det blev en stor skräll). Skrällen var så stor att branschtidningarna gav så mycket spaltutrymme och överord åt Titanen att marknadens ledande skogsmaskinstillverkare hotade med att dra in sin annonsering. Metsälehti skrev såhär: ”Logsets nya skördare, Logset 8H Titan var Metkomässans dragplåster. 2000-talets rymdskördare fick konkurrenterna att se ut som förra årtusendets grejor – precis som avsett”. En liten, obetydlig tillverkare som Logset hade plötsligt blivit en utmanare att räkna med på allvar.

Seppo fick på ett smakfullt sätt äta upp sitt löfte.

““

SKOGSMASKINER TILL KAFFET

Det var på Metko 2004, som Gustav och jag började tala om att vi har en takt på 100 maskiner per år. Sanningen var nog lägre men tidvis var takten två-tre maskiner per vecka. Seppo skrattade hånfullt och sade att om Logset gör 100 maskiner per år så ska han personligen äta en maskin. Följande år kom vi upp till precis 100 och det blev dags för Seppo att stå till svars. En man, som aldrig haft fel i hela sitt liv! Ja, en gång lär han ha svarat fel, när någon frågade vad klockan var. Gustav räddade honom ur knipan och förärade honom 100 skogsmaskinspepparkakor, som vi alla hjälpte till att äta upp. Vår industrielle formgivare Heikki Koivurova i samspråk med Kari och Kristian.

K. S.

““

ZIGENARLÄGRET FLYTTAR TILL HIMLEN

Visst fanns det en sovjetisk film, som hette så? Jag minns inte handlingen, men både Seppo och jag kom ihåg titeln och den passade bra varje gång Logset gjorde sig klar för skogsmässa. De viktigaste skogsmässorna sker alltid ute i skogen och helst så att maskinerna kan demonstreras i verkliga förhållanden. Ute i världen har återförsäljarna fått ta ansvar för sina mässor själva.Vår insats har vanligtvis inskränkt sig till extra mässrabatt på maskiner, som ställs ut på mässan, smärre rekvisita och sakkunnigt folk på plats som säljstöd. De finska mässorna samt världens största skogsmässa, Elmia Wood i Jönköpingstrakten har vi alltid skött själva. Planeringen börjar tidigt med att bestämma vilka maskiner och vilken personal som ska med och vilka återförsäljare som kommer för att besöka oss. Resor, transporter och inkvartering var alltid ett delikat pussel. Första gången vi var på Elmia Wood var inte så många, så vi hyrde en enkel skogsstuga i Harphult av en viss Bengt Rosén. Stugan var av typiskt sextiotalsdesign, byggd av enkla material och såg ut som ett förminskat litet hus. Inne var det knappt ståhöjd, men ett förbluffande stort antal bäddar gick att klämma in i de små rummen. Här levde vi närmast scoutliv, fjärran från staden Jönköpings synder och förlustelser. Jo, det finns annat än bönehus och kyrkor i Jönköping också. Det har de stora pojkarna berättat. Med åren växte zigenarlägret i omfattning och jag vågade aldrig säga åt Bengt Rosén hur många vi kommer att bli när han i vanlig ordning i god tid ringde upp och försäkrade sig om att vi väl nog hyr hans stuga. Som tur var växte hans familj också med barnens giftermål och barnbarn. Därför fanns det varje gång något nytt tillskott till hans privata lilla samling av pyttesmå stugor och på något sätt lyckades vi tränga oss in. En kväll per mässa hade vi grillafton för inbjudna stamkunder, något som utvecklades till en fin och efterfrågad tradition. Tanken på Gustavs grillade nötfilébiffar får det ännu att vattnas i munnen. En gång hade tyskarna aviserat sin ankomst med en hel busslast tyska kunder. Vi bjöd också in den del av vår personal, som normalt inte deltog i mässorna. Inkvartering för dessa blev i ett gammalt pensionat, som en tid fungerat som något slags uppfostringsanstalt för ungdomar på glid. Nu hade vi hela anläggningen för oss själva.

Tom i typisk posé inför ännu en skogsmässa.

En ovanlig situation. Vanligtvis var det Kenth Stenfors, som alla tittade på, bakom spakarna, men här är det uppenbarligen någon annan som kör.

Kari och Kent kämpar med ”grillen”.

Logsets avverkningsdemo fångar publikens intresse på Metko 2004.

Tidigt på morgonen bar det av till mässan och de flesta av våra egna turister hängde med. På känt finskt manér ska det förtäras alkoholhaltiga drycker då man reser utomlands. Själva mässpersonalen var naturligtvis nykter under mässdagarna, men en del av våra turistande arbetare fick sig under dagen tillräckligt många glas under västen för att vara rätt så spaka när kvällen kom. Då hade tyskarna knappt vaknat och gav sig ivrigt iväg för att bekanta sig med Jönköpings nattliv. Högljudd hemkomst i gryningen då finnarna just började vakna till en ny dag med nya äventyr. Och så rullade det på i dubbla skift. Ett annat karakteristiskt drag för vårt mässdeltagande var att göra allting själv. De större konkurrenterna anlitade utomstående leverantörer, som timrade stockstugor, scener och dansgolv flera veckor på förhand så att säljarna fick komma till färdigt dukat bord. Logsets zigenarkaravan anlände dagen före mässans öppnande och fram till sena kvällen var det hammarslag och järnspettens dunk när våra enkla demonterbara paviljonger och möblemang fixades till. Kenth Stenfors röjde ned lite träd och passade samtidigt på att trimma upp maskinerna till bästa demoskick.

Chipset körde ihop flis till marktäckning och Tom Knipström for som en ekorre mellan stammarna och hängde upp banderoller och flaggor. Som sista män lämnade vi mässområdet inför morgondagens öppning och som första var vi på plats följande morgon för att fixa till det allra sista. Samma sak när mässan var slut. Konkurrenterna åkte hem till fru och barn och lämnade städandet åt någon annan. Logset packade ihop allt själva, lastade Koivulas bilar och släp för att igen vara sist på väg hem. Låt mig avsluta med lite mässmatematik. En Elmia Wood mässa drar ungefär 50. 000 människor under fyra dagar. Jag brukar räkna att 5. 000 av dem har besökt Logsets monter på ett sådant sätt att de själva noterat det. 500 människor har fört ett samtal med någon av oss, som kanske kan leda till något nytt eller åtminstone bekräftat vår position. 50 kunder kommer att få en påhälsning eller ett svar på en offertförfrågan och 5 stycken maskiner säljs som ett direkt resultat av mässan. Konsten är att fånga åtminstone 500, göra ett bra uppföljningsarbete på åtminstone 50 och slutligen göra minst fem bra affärer. Jag kan försäkra att det inte är så lätt som det låter. K. S.

Imponerande startfält på KWF 2004 i Gross-Umstadt. Fem Titan skördare och tre skotare. Alla sålda på förhand.

MOT NYA MARKNADER MED NYA PRODUKTER

Logsets nya F-skotarserie fick ett positivt mottagande på marknaden och den nya Titan skördaren ökade ytterligare intresset för produkterna. Konkurrenterna talade som vanligt nedsättande om den lilla uppstickaren: ”Vänta tills de kommer i inbyte, då ser man hur värdelösa de egentligen är”. I själva verket blev det precis tvärtom. Logset maskinerna höll sitt värde och visade sig vara efterfrågade som begagnade. Det om något är det verkliga beviset på produktivitet och rätt dimensionering. Bra maskiner räcker ändå inte till. Det behövs också en kompetent eftermarknadsorganisation för kunden att vända sig till. En lokal, serviceinriktad aktör som backas upp av maskintillverkaren vid behov. Logset har hela tiden vuxit organiskt och nya marknader har kommit till dels som ett resultat av en aktiv, strategisk vilja från Logsets sida och dels efter förfrågningar från hugade återförsäljare.

Principen med en exklusiv importör / återförsäljare för en viss marknad är i allmänhet till gagn för både huvudmannen och den lokala säljaren. Den tryggar kontinuiteten och arbetsron och bygger på tanken att hålla ihop i vått och torrt. Nackdelen är att en återförsäljare kan inmuta en marknad utan att kanske satsa så mycket, som huvudmannen hade hoppats på. Likaså stänger exklusiviteten ute nya, mer motiverade aktörer. Logsets princip på nya marknader har varit att alltid börja med den mest lovande kandidaten och ge en provtid på sex månader under vilken Logset avstår från konkurrerande aktiviteter på den marknaden. Går det bra blir det bindande avtal för båda parter. I början klarade vi oss bra med enkla skriftliga avtal eller till och med endast muntligt gentlemanna-avtal. Men gentlemännen är en sinande resurs i dagens värld och deras plats tas över av småsinta karaktärer, som garanterar god sysselsättning åt diverse jurister och konsulter.

““

EN NÄTT AFFÄR

Sommaren 1994 deltog vi med Otzberger Forstmaschinen på Interforst-mässan i München. Jag minns att jag förevisade vår Logset 500 skotare för en delegation från dåvarande Tjeckoslovakien. Herrarna representerade någon form av naturparksförvaltning och jag tänkte inte så mycket mera på deras besök. Följande höst rasslade det till i telefaxen en morgon. Överst på pappret fanns ett officiellt brevhuvud med logotyp: Krkonose National Park. Själva meddelandet var handskrivet och löd: We have decided. You are the best. We want to buy. What is the price? Best regards Jan Hrebacka Efter ett snabbt svar och några varv till genom faxen var vi överens om specifikation och pris (så kallat apotekspris) och redan samma dag skickades orderbekräftelsen. Maskinen levererades och fick ett lugnt liv med att plocka kvistar och lite vindfällen i en naturskön miljö i bergen mot polska gränsen. K. S.

Vi har så gott som utan undantag använt oss av självständiga importörer / återförsäljare, som köper och betalar maskinen i eget namn och säljer sedan vidare med lämpligt påslag. Någon enstaka exportaffär har gjorts direkt med slutkunden på så sätt att en mellanhand fått ett slags hittelön (finder’s fee). I ett fall blev vi tvungna att starta eget dotterbolag utomlands, Logset Ltd i Storbritannien. Erfarenheterna av det äventyret bara bekräftade att de lokala förmågorna ska ha eget ansvar och egna pengar i blöt. I det följande ska jag helt kort beskriva utvecklingen av Logsets säljnät under 20 år. Vid starten var det naturligt att fortsätta med Norcars gamla kontakter. Båda parter kände varandra och trots Norcars konkurs hade de gamla återförsäljarna förtroende för det nya företaget Logset. Till en stor del för att de helt enkelt var tvungna för att hålla sina Norcar kunder med delar och service. Och vice versa för vår del.

Logset och Kenny Dobson har just köpt Armer Machinery’s lager av bättre begagnat. Priset var billigt men så var skicket också lite si och så. Fr. v. Gustav, Kenny och Seppo.

BRITTISKA ÖARNA Armer Salmon på Irland började tidigt köpa begagnade helrenoverade skotare ur Logsets digra lager. En och annan ny blev det också, men den irländska marknaden var och är begränsad. Armer hade ett dotterbolag i England, Armer Machinery, som sålde Armer Salmons sockerbetsskördare men någon skogsmaskinserfarenhet fanns inte i huset. Med Owen Fox kom vi överens om att försöka sälja Logset i Storbritannien också. Då dyker Kenny Dobson lämpligt upp. Kenny hade haft vissa kontakter med Norcar och nu hade han lierat sig med två duktiga freelancande tekniker, Brian McMorran och Bob Stirling. Tanken var att i första hand sälja Logsets skördaraggregat för montering på grävmaskiner.

Kenny anställdes av Armer Machinery och verksamheten kör igång i flygande fläng. I något skede kommer en ung, försynt mekaniker vid namn John Fukes på skolning till Logset. John hade en liten verkstad i Wales och sysslade med service av både lantbruks- och skogsmaskiner. John blev servicerepresentant för Armer Machinery. I Storbritannien är det upp och ner, mycket på grund av pundets stora fluktuationer i förhållande till övriga västvalutor. När pundet är starkt är de nordiska maskinerna billiga för de brittiska entreprenörerna men exporten av trävaror från Storbritannien ligger nere. När pundet är svagt blir det tvärtom. Maskinerna blir för dyra men den brittiska skogsindustrin går på högvarv. I denna turbulenta miljö slåss alla skogsmaskinstillverkare mot varandra och en extra krydda ger ett dussintal svenska jobbare, som säljer bättre och sämre begagnat allteftersom valutakurserna och konjunkturerna växlar. Säljarna på fältet är notoriskt benägna att byta märke när tillfälle ges, men kunderna tycks ha större lojalitet med sin säljare än med sitt märke.Varje gång en säljare byter arbetsgivare och därmed märke som han säljer, följer en stor del av kunderna med och byter sin två år gamla maskin mot en ny av det märke som den egna säljaren säljer idag. Såhär snurrar det på och maskiner byter ägare och ägare byter maskiner och säljarna köper och säljarna säljer och ingen tjänar pengar men alla har sysselsättning och ingen har tråkigt på puben. Nåväl, Armer Machinery i England ägs av Armer Salmon på Irland, som ägs av Greencore (fd Irish Sugar) som förköpt sig i Storbritannien på en jättestor livsmedelskedja. Koncernledningen får panik och söker verksamheter att avyttra. Lantbruks- och skogsmaskiner verkar ligga långt från fokus. Liam O’Flaherty, som är Owen Fox’s boss sänds till Finland för att berätta åt Logset att nu är det bara att öppna plånboken och köpa Armers skogsmaskinsverksamhet. I affären ingår ett överstort lager av begagnade maskiner, som Kenny Dobson sett som sin livförsäkring. Så länge lagret av begagnat är tillräckligt stort har Armer inte råd att lägga ner skogsmaskinsförsäljningen och inte göra sig av med Kenny heller. Vi försöker få Kenny, Brian, Bob, John och Ian Murray att köpa verksamheten. Vi erbjuder oss att hjälpa till och efter många förvecklingar och förhandlingar och något år sitter vi som delägare i Logset Ltd med Kenny Dobson och Stephen Wills som huvudägare. Logset Ltd sköter försäljning och service i norra England, Skottland och Irland, medan John Fukes sköter södra England och Wales. Under några år löpte allt relativt bra. John Fukes tjänade

Glada miner i Wales. Fr. v. Sue och John Fukes, Kenny Dobson. Hunden Mick håller obehöriga på avstånd.

pengar och befäste sin ställning som Logsets klippa i Storbritannien. Kenny Dobson fortsatte med sina trogna kunder, men Logset Ltd blev aldrig någon finansiell succé. Men inga större förluster heller. Britterna har alltid varit pigga på att besöka Logset och Vasa. För vissa har Pink Lady varit det viktigaste medan andra mera gillat snöskotersafari på isen. De som tvekat att köpa en ny Logset har vanligtvis blivit övertygade under sitt Finlandsbesök.Vid sidan av nöjesprogrammet har vi knutit kunderna närmare till oss. Som en av våra allra största kunder, John Fish, sade: –– I have the phone number to the Viking in my mobile. Med det menade han att han ringer upp Gustav eller Kristian om det inte annars funkar. Sedan kom nya ägare och nya kvastar. Nu skulle allt gammalt rensas ut och nya satsningar visa hur de stora pojkarna gör business på riktigt. Ut åkte Kenny och Stephen till ett högt pris för moderbolaget i Finland. John Fukes höll på att åka samma väg men någonstans fattade någon att han verkligen var den enda trovärdiga länken och nyckeln till det som Logset en gång var i Storbritannien. Nytt folk anställdes, främst med Ponsse-bakgrund och kostnaderna sköt iväg. För att täcka förlusterna måste volymerna upp. För att få upp volymerna måste man satsa mer, med ännu större förluster som följd. Efter ett par år avvecklades Logset Ltd och John Fukes blev ensam kvar på banan. Om någon har förmågan att skapa en långsiktigt sund Logset-business i Storbritannien så är det han och hans team. Lycka till John!

Otzberger Forstmaschinen verkar i moderna och ändamålsenliga utrymmen i Brensbach i Hessen.

Tysk Logsetparad med lyfta boggier som hälsning.

TYSKLAND, ÖSTERRIKE Våra erfarenheter av tyskarna från Norcar-tiden var inte de bästa. Krävande, opålitliga och stridslystna, så kunde man bäst sammanfatta tyska återförsäljare och slutkunder. Även här gäller det att välja rätt. Krävande, ja, men pålitliga och håller på sin rätt skulle man kunna sammanfatta Logsets erfarenheter. Mycket personifieras i Georg Schellhaas, som på 15 år byggde upp Otzberger Forstmaschinen från en liten enmansföreställning till en absolut toppdealer med professionella medarbetare, framgångsrika kunder och en egen försäljnings- och serviceanläggning, som söker jämförelse. Logsets aktiva maskinpopulation i Tyskland gick på samma tid från ett tiotal Norcar maskiner till över trehundra Logset maskiner. Från att ha varit totalt okänt har Logset seglat upp till en erkänd position. Logsets marknadsandel i Tyskland steg som mest till knappt 10 %. Låter inte mycket men då ska man betänka att på tyska marknaden finns drygt tio märken representerade, varav de tre största står för långt över hälften av marknaden. Något år efter Logsets ägarbyte var det sedan dags för Herr Schellhaas att pensionera sig. Erwin Machleid med bakgrund i maskinhandel riktad till vinodlare köpte rörelsen 2007 och hyr utrymmena av Schellhaas fastighetsbolag. Den efterföljande finanskrisen gjorde starten svår och finansiellt betungande för Machleid men med hjälp av bra personal och stark ställning på marknaden har det ändå gått vägen.

Otzberger tilldelas Logsets första Dealer Award på Elmia 2005. Fr. v. Kristian Stén, Gustav Frantzén, Georg Schellhaas, Volker Nieratzky och Michael Jungblut. 35

Logset och FMS bildar ett starkt team i Frankrike. FMS ägs av Regis Wallerich (tredje från vänster) och Dominique Cumet (fjärde från höger). Andra från höger är Florence Wallerich som sköter det adminstrativa. I hytten sonen Maxime och längst fram vakten Princesse.

FRANKRIKE

Till en början sköttes Frankrike av Aficor och Dominique Cornu i Schweiz. Vi deltog tillsammans i de största franska mässorna och någon enstaka maskin hittade också vägen till hexagonen. Med importören för franska marknaden utanför EU blev det klart att Cornus språkmässiga fördelar inte kunde uppväga de extra byråkratiska vändningar, som arrangemanget medförde. Logset gick professionellt till väga och gav Utrikeshandelsförbundet (Finpro) i uppdrag att först göra en marknadsundersökning, som sedan följdes av en kartläggning av potentiella återförsäljare. Målet var att hitta en aktör, som kunde täcka hela Frankrike, men studien och intervjuer med de mest lovande återförsäljarkandidaterna visade att det inte gick att uppfylla. Landet delades upp i fyra områden, som vart och ett sköttes av egen återförsäljare. Alla var med på arrangemanget och den inbördes samarbetsviljan och motivationen att hjälpa varandra var det inget fel på. Efter ett par år hade bara två av återförsäljarna lyckats sälja några maskiner. Den ena av dem gick dessutom i konkurs med en kreditförlust på 40. 000 euro för Logset (i själva verket den enda betydande smäll, som försäljningen

gått på). Återstod bara FMS längst uppe i nordöstra Frankrike, nästan inne i Belgien och Luxemburg. Inte det bästa läget för att täcka ett av Europas största skogsländer. FMS och Regis Wallerich var egentligen bekant redan från Norcar-tiden. Han jobbade för en firma som sålde både Timberjack lunnare och Norcar skotare. När Rauma-Repola (FMG) köpte Timberjack blev Norcar ställt utanför. Regis tog sedermera över firman och fortsatte som Timberjack servicelämnare, men skötte i all tysthet också om gamla Norcar kunder samt vissa av de Logset maskiner, som Aficor lyckats sälja till Frankrike. Timberjack ville koncentrera sin serviceverksamhet och FMS blev utanför. Det visade sig bli lyckat för både FMS och Logset. Genom att bearbeta sina gamla Timberjackkunder hittade Regis en ny kundkrets åt Logset. I samma veva började Philippe Wion jobba för Logset utgående från Kvevlax. Nu hade vi fenomenalt fabriksstöd på franska språket och toppmotivation i båda ändarna. Resultatet lät inte vänta på sig och Frankrike började utvecklas till en av Logsets bästa marknader. Sedan Philippe Wion ersattes av Pascal Rety har framgången bara fortsatt och idag är Frankrike Logsets största marknad med nära nog en ny maskinleverans per vecka. FMS har med hjälp av självständiga servicelämnare byggt upp ett servicenät, som täcker detta vidsträckta land med de viktigaste skogsbruksområdena i nordost och sydväst.

En av våra bästa och trognaste kunder i Frankrike, Jesus Mateos tillsammans med Romain Boussion, återförsäljare för västra Frankrike.

Svenska kunder på Logset-party.

SVERIGE Sverige är världens största marknad för skogsmaskiner av den så kallade skandinaviska typen. Det kan faktiskt vara så att USA har gått förbi de senaste åren, men om man beaktar att Sverige inte är mycket större än en amerikansk delstat så kan man ändå med fog utse Sverige till etta. Svenskarna har starka egna traditioner och tillverkare att falla tillbaka på och har konsekvent gynnat svenska märken (även om de tillverkats i Finland). Det är egentligen bara Ponsse som lyckats göra en inbrytning på den svenska marknaden. Då Logset startade 1992 fanns det en betydande Norcar population i Sverige. Gamla Norcar Svenska blev Åkes Skog och Maskin, som livnärde sig på reservdelar och service till dessa. Ibland lyckades Åke Fagerlund prångla ut en ny Logset till en gammal Norcar-kund men överlag var resultaten rätt magra. Samarbetet kring Chipset med Ljungströms Svets och Smide i Lidköping ledde också till att Ljungströms övertog Åkes Skog och Maskin när Åke ville pensionera sig. Även Per-Olov tyckte bättre om att skruva än att sälja så nymaskinsförsäljningen inskränkte sig till de redan frälsta, som anlitade hans verkstad. Lojala och duktiga kunder fick vi den vägen men någon marknadsandel att tala om blev det inte. Så en dag träder Gregor Tovek in i Logsets liv. Gregor är framgångsrik Volkswagen-Audi återförsäljare, som dessutom har stora skogsinnehav och

Överlåtelse av den första Logset 5H Titan skördaren till Sverige på SkogsNolia 2006. Fr. v. Filip Stén, kunden Andreas Lunnefjord och Mats Åhfeldt från Toveks Skogsmaskiner.

intresse för skogsbruk. Han har beslutat att satsa på skogsmaskinsförsäljning och anställer i rask takt ett team bestående av två erfarna försäljare och en serviceman. Nu satsas det på Logset i Sverige som aldrig förr. Försäljarna Mats Åhfeldt och Leif Rosell uppvaktar sina gamla Gremo-kunder och Gregor ser till att Logsets rabatter är på rätt nivå. Det blir faktiskt resultat också på denna erkänt svåra marknad. Svenskarna är oerhört krävande när det gäller service och uppbackning, något som Logsets fabriksservice minsann får erfara. Betalningarna sköts emellertid exakt och till allas belåtenhet.

KANADA

Nordamerika har alltid fascinerat de nordiska skogsmaskinstillverkarna. Ingenstans avverkas det sådana mängder och ingenstans säljs det så mycket maskiner. Det inhemska utbudet inriktar sig på helstamsmetoden, dvs träden kapas inte till rätt sortiment i skogen utan hela den kvistade stammen förs till köparen, som själv sköter apteringen efter eget förgottfinnande. Den nordiska sortimentmetoden, som uppfattas som mer ekonomisk och miljövänlig, vinner sakta men säkert terräng i Nordamerika men kommer knappast någonsin att bli ledande. Dessutom gallras det väldigt lite ”over there”. Ett kalhugget bestånd självföryngras eller planteras men sedan händer ingenting före följande slutavverkning 40 – 60 år senare. I vilket fall som helst så har nordiska tillverkare sedan åttiotalet varit representerade i USA och Kanada med varierande resultat. Logset började tidigt få förfrågningar om gallringsmaskiner och en viss historia hade vi också att falla tillbaka på.Via avtalet med Blount sålde Norcar några gallringsmaskiner till Alabama och Florida. När nya 6F skotaren presenterats och ett heavy-duty aggregat tagits fram för bandgående maskiner tyckte vi att nu hade vi något att erbjuda kanadensarna. USA valdes bort, som mer konservativt, byråkratiskt och riskfyllt. En gammal bekant, Bruce McGallum fick i uppdrag att kartlägga potentialen och kontakta intressanta dealerkandidater. I första hand riktade vi in oss på provinserna, som bildar the Maritimes, d. v. s. Nova Scotia, New Foundland, New Brunswick och Prince Edward Island. Det blev några resor och mässbesök men problemet var att de som var intresserade av oss inte uppfyllde våra krav och förväntningar medan de som intresserade oss betraktade Logset som alltför marginellt och med ett begränsat produktutbud. Det gick ända till 2000 innan konceptet var klart och det var långt ifrån heltäckande. Vi började med Paul Equipement i New Brunswick och Gaspédelen av Quebec. Wajax Hydrofor skötte området kring Lac St Jean i östra Quebec och Equipement Element Abitibi området kring Val d’Or i nordvästra Quebec och den fransktalande delen av Ontario. Utmärkande var att alla tre företag verkade och var inriktade på fransktalande kunder. Territorierna kan tyckas vara små, men täckte trots allt största delen av det kommersiella skogsbruket i fransktalande Kanada, ett område stort som Europa och med 8 miljoner invånare. Avstånden är långa i Kanada och det tog 19 timmar med

Logset 10F skotaren med 18 tons kapacitet börjar närma sig vad kanadensarna kallar en fullvuxen skotare.

bil från Paul Equipement i Balmoral till Equipement Element i Val d’Or.Wajax Lac-St‑Jean låg 8 timmar från Val d’Or. Med hjälp av professionellt kundstöd och dokumentation på franska blev Logset snabbt en faktor att räkna med. I första hand såldes 8F skotare och 7X skördaraggregat. Wajax är en maskindistributör i miljardklassen, som främst lever på tung utrustning till gruvindustrin, JCB entreprenadmaskiner och en flotta på flera tusen hyrtruckar. Wajax hade på 80-talet köpt Timberjacks distributionsnät i östra Kanada, d. v. s. Maritimes, Quebec och Ontario. När John Deere sedan köpte Timberjack blev framtiden oviss och därför ville man ha in Logset som ett alternativ. Efter några år av goda erfarenheter togs Logset in i hela Wajax-kedjan och avtalet med Timberjack / John Deere sades upp. En lottovinst för Logset!

I Kanada är omfattande skogsbränder en ytterligare utmaning för det professionella skogsbruket.

Tyvärr störtdök kanadensinska marknaden i samma veva och något år senare köpte Volvo upp Direct, Wajax kanadensiska hovleverantör av bandgående avverkningsmaskiner. Volvos nät hade sålt Tigercats avverkningsmaskiner, skotare och lunnare så Tigercat såg sig om efter ett nytt nät och ögonen föll naturligtvis på Wajax. Samtidigt sov Logsets dåvarande management och ut åkte Logset innan någon fattat vad som hänt. Något som hela tiden poängterades var uthålligheten. Kanada är en ytterst konjunkturkänslig marknad. När konjunkturernas och valutakursernas stjärnor står i rätt position är det ingen hejd på efterfrågan och marginalerna är guldkantade. Men sen går marknaden i stå, priserna rasar och kvar blir bara kostnader och problem. Om och om igen har de nordiska tillverkarna lämnat marknaden åt sitt öde under lågkonjunktur och haft stora svårigheter att komma igen och bygga upp nytt förtroende. Tyvärr ramlade Logset i samma grop under ”ofärdsåren” 2008-09.Tack vare Pascal kan man igen tro på en framtid för Logset i Kanada.

Klart för drabbning! Kristian på plats för att assistera Wajax under Logfor mässan i Quebec.

Julien Lavoie till höger tar emot sin nya Logset 10F skotare av Donat Massie på Wajax Hydrofor i Quebec.

““

TIGERJAKT

Tigercat i Ontario har en bakgrund som McDonald Steel, en stor underleverantör av svetsade stålkonstruktioner åt Timberjack. Vid depressionen i början av 90-talet gjorde den nya ägaren av Timberjack, Rauma-Repola sig av med en hel del folk och underleverantörer i Kanada, MacDonald Steel medräknat. Företagets dynamiske ägare Ken McDonald reagerade snabbt och samlade ihop ett team av före detta Timberjack-folk och egna specialister och satte igång att konstruera en konkurrerande produkt till Timberjacks bandgående avverkningsmaskiner. Tigercat hade fötts. 10 år senare hade Tigercat gått förbi förra marknadsledaren Timberjack. En av de första gångerna jag besökte Kanada i Logsets ärenden var också Tigercat på besöksagendan. Tigercat kanske var intresserade av att bredda sitt utbud med Logsets skotare och kunna erbjuda Logsets skördaraggregat till sina basmaskiner. Vi hade ett bra möte med Ken McDonald och Tony Iarocci, hans högra hand och VD med ansvar för marknaden. Ett par veckor senare ringde Tony och sade att, ja Logset är intressant men Tigercat vill köpa hela företaget. Åhå! Under de följande månaderna besökte Gustav och jag Tigercat på nytt och vi hade några inledande förhandlingar i samband med en mässa i Kanada. Hösten 1999 kom så herrarna MacDonald och Iarocci på besök till Vasa med fruarna i släptåg. Välkomnandet var varmt med helkväll på Kalle’s Inn. Två dagar av intensiva förhandlingar där vi snurrade som katter kring den heta gröten, prislappen. Titanskördaren var inte klar ännu, den fanns bara på papper, så en stor del av vår prissättning baserades på framtida intäkter. Trycket bara ökar, fram med priset nu, inga fler undanflykter. Till slut klämmer vi fram den summa med prutmån, som vi tre ägare redan tidigare enats om.

Det tar någon sekund för prisinformationen att gå in och kanske kom det en preciserande fråga beträffande vilken valuta det gäller men resultatet är redan klart. Förhandlingarna är avslutade, herrarna reser sig och försvinner för gott inom någon minut. På hemvägen till Kanada åker de via konkursdrabbade Hemek i Hede och köper i ren desperation Hemeks verksamhet av konkursboet. Prislappen var säkert inte stor men fortfarande tror jag att Logset hade varit en bättre affär för Tigercat. Dethär påminner mig om en tidigare liknande händelse. Interpolator försöker bli av med Norcar i slutet av 1991. Samarbetspartnern i USA, Blount verkar vara en kandidat som kunde ta över. Norcars styrelseordförande Seppo Jaatinen, Gustav och jag åker över för ett möte med Red Blount, ensamägare till sitt konglomerat i miljardklassen.Vi sitter i Red Blounts standardsvit på ett lyxhotell i New York. Red verkar måttligt intresserad av ett skuldtyngt litet företag i Finland, i all synnerhet som Blount redan betalat ett skyhögt pris för ett licensavtal, som ger Blount tillgång till all väsentlig teknologi-know-how, som Norcar och Ponsse besitter. Samma fråga: Vad kostar det då? Seppo Jaatinen har tydligen inget egentligt svar. Han håller båda händerna för munnen och tittar ner i golvet. Red Blount sitter på stolen mittemot och lutar sig framåt. Den drygt 70-årige Red är liten till växten men öronen är påfallande stora. Nu sätter han ytterligare händerna bakom öronen och försöker rikta in dem som jättelika paraboler mot en knappt hörbar otydlig ljudkälla. Det är som rymdteleskopet Jodrell Bank, som sedan 1950-talet förgäves försökt uppfatta signaler från yttre rymden. Samma resultat, ingen information av värde byter ägare och vi åker hem med svansen mellan benen. K. S.

Den ryska kunden Kardinal i Archangelsk valde Logset 5F Titan och 8H Titan för krävande avverkningar i svåra klimat- och terrängförhållanden.

RYSSLAND Om Kanada var ett resultat av en målmedveten satsning för att komma in på marknaden så var våra första steg i Ryssland närmast tvärtom. Ingen av oss hade några större sympatier för Ryssland och vi såg visserligen en potential men också enorma risker. Vissa av våra finska kunder jobbade som entreprenörer i Ryssland och deras berättelser ur levande livet bara förstärkte vår misstänksamhet. Många ryssar är naturligtvis väldigt aktiva med att skapa kontakter i väst. En dam, som ger ut en branschtidning för skogsindustrin ringde flera gånger och kom slutligen på besök. Då gav vi efter. Det blev en annons plus en artikel om Logset där det för trovärdighetens skull påpekades att Logset söker representation i Ryssland. Det gick inte många dagar efter att tidningen kom ut så ringer fru Elena Mordvinova från företaget Minitex upp och vill komma på besök. Ett par veckor senare dyker Elena upp med en säljare och en teknisk direktör. Företaget ägs av Alexander Bortnikov och har specialiserat sig på import och distribution av investeringsprodukter över hela Ryssland. Minitex importerar bla 800 Bobcat maskiner per år. Upplägget och organisationen verkar förtroendeingivande med t. ex en skild skogssektion, Minitex Les, som säljer sågverk, timmerlastare, släpvagnar mm. Nu vill man utvidga med skogsmaskiner och Logset är resultatet av en noggrann analys av tillbudsstående leverantörer.

Svarsbesök till St Petersburg lite senare där Lukasz Zysk, vår polske säljare, som också talar ryska och Kristian får träffa mr Minitex. Vi kommer hem med de första maskinbeställningarna och framtidsscenariot är hisnande. Minitex blev på kort tid en av våra största kunder och köpte både skördare och skotare. Vi anställde en kille, Pekka Hoisko, med stor praktisk erfarenhet av Ryssland, som skulle fungera som uppstartningsskolare vid maskinleveranser och tekniskt stöd till Minitex egna servicetekniker. Servicen var Minitex akilleshäl. Ett reservdelslager köptes med långa tänder, men vid en kontroll några månader senare fanns allt ouppackat i ett skjul på Minitex gård och ingen i företaget hade en aning om vad som fanns i lagret. Samma sak med deras servicebil. Den visades stolt upp men var låst eftersom servicemannen var på lunch. När han kom från lunchen lyckades vi få honom att låsa upp den. Helt tom, sånär som på en oljig trasa och några tomma kartonger. Förklaringen var att den förra veckan hade använts för att köra material till en mässa. Men ingen visste var serviceverktygen fanns eller vad som egentligen borde finnas i bilen. Senare samma eftermiddag kom Minitex Les chef Nikolai Kobzev med en broschyr på en fyrhjulsdriven Mitsubishi pick-up och frågade om den skulle duga åt oss. Han fattade inte att det inte är utseendet på bilen, som är avgörande utan vad som finns inuti och om någon kan använda innehållet. Minitex gick sedermera omkull. Idag sköts den ryska marknaden professionellt av Ferronordic med Pavel Syunev som tekniskt stöd stationerad i Kvevlax.

““

LETTISKA MAFFIAN?

Vår första maskin till Lettland såldes till ett lettiskt företag i träbranschen. Företaget skötte hela kedjan från avverkning till tillverkning av trädelar för möbelindustrin. De köpte en 5F skotare och bedyrade sin vilja och förmåga att sälja Logset maskiner till den lettiska marknaden. Företagets tillverkning fanns i frihamnen i Riga i något slags gammalt sovjetiskt komplex med militära anor. Stolsbenen och trätapparna m.m. tillverkades i sakliga utrymmen med moderna maskiner och gick sen på export, främst till Danmark. Ägaren körde den största Range Rover som fanns att få för pengar och huserade i en renoverad del av en gammal kasernbyggnad. Kontoret var stort som en mindre festsal och vaktades av en blondin i minikjol, vars huvudsakliga arbetsuppgifter hänförde sig till de egna naglarna. Ett förslag från de här herrarna var att sänka priset på maskinerna rejält för att minska på importavgifter och skatter. Mellanskillnaden skulle vi få in på ett lettiskt konto utan dessvidare papper och byråkrati, endast ett bankkort. Pengarna skulle kunna lyftas i form av kontanter från vilken bankomat som helst i samband med besök i Riga. Det blev aldrig några fler affärer med den här firman. Vår återförsäljare i Estland, Simatron var aktiva i norra Lettland och snart var det konflikt mellan våra lettiska och estniska vänner. Range Rover-mannen hade också en egen livvakt/torped, som förtroligt tog mig åt sidan och viskade i mitt öra och sade att om jag har problem med esterna så kan han ta hand om det. –– Just one word from you Kristian, will fix this problem. One word... K. S.

HEMMAMARKNADEN Läsaren kan lätt få intrycket att Logset struntat i hemmamarknaden. Det stämmer inte. Det är sant att exportandelen alltid varit stor, mellan 80 och 90 %. Det betyder också att hemmamarknaden svarat för 10 – 20 % av försäljningen, vilket vissa år gett medaljplats och alltid en placering bland de fem största. Det heter att inget företag kan vara framgångsrikt utomlands utan att klara sig hemma. En sanning med modifikation. I Logsets fall har det dels rört sig om insikten att exporten genererar mindre skrik och mera ull dels det faktum att ägarna och företagsledningen sedan tidigare innehade en hel del kompetens om hur man beter sig utomlands för att bli framgångsrik exportör. Våra inhemska försäljare har ofta kritiserat vår inriktning på export och hävdat att det minskar trovärdigheten och väcker misstanken att vi egentligen inte bryr oss om våra inhemska kunder. Det är fel slutsats eftersom Logset alltid bemödat sig om att ta väl hand om alla kunder, såväl inhemska som utländska. Vi har däremot under de första tio åren inte satsat speciellt mycket på tillväxt i Finland. På marknaden har alltid rått hård konkurrens och de tre stora aktörernas sammanlagda marknadsandel (enligt dem själva) har alltid varit långt över 100 %. Inte har konkurrenterna heller alla gånger varit så nöjda med den finska marknaden. Svenskfinland har varit Logsets verkliga hemmamarknad tack vare språket. Henrik Fridlund är känd i varenda finlandssvenska stuga som på något sätt har anknytning till mekaniserat skogsbruk. I tillägg lyckades Henrik alltid hitta udda karaktärer från de djupaste finska avkrokarna, som av en eller annan anledning inte fastnat i de storas garn. I och med anställningen av Erno Mäntynen inleddes ett systematiskt arbete att göra Logset känt och erkänt hos skogsbolagen och deras nyckelentreprenörer. Servicenätet har utvecklats för att bättre motsvara kundernas förväntningar. Under Logsets ofärdsår skenade också kostnaderna för den inhemska marknaden iväg och det blev aktuellt att bättre anpassa sig till den krassa verkligheten. Idag står den inhemska marknaden för en viktig del av Logsets försäljning och resultat. Den direkta kundfeedbacken icke att förglömma.

Logsets nya servicecenter i Gamla Vasa invigdes 2008 och betjänar både inhemska slutkunder och utländska återförsäljare.

““

Våra inhemska kunder är ett professionellt sällskap som det är ett nöje att betjäna. Logset har alltid haft kunniga personer som stöder försäljningen. Ofta har våra kunder och intressentgrupper förundrat sig över den höga exportandelen. Detta har varit lätt att kommentera, Finland är och har varit en av Logsets viktigaste marknader. En jämförelse där man jämför Finland med hela den övriga världen saknar relevans. Tack vare den höga exportandelen har vi också alltid kunnat erbjuda en heltäckande och väl fungerande reservdelsservice i Finland. Vissa år har Finland också varit Logsets största enskilda marknad. Idag finns Logsets maskiner över hela landet och Logsets produkter och varumärke är välkända bland de finländska skogsmaskinsföretagarna. Det egna mätsystemet har utvecklats i nära samarbete med de inhemska kunderna. Vi satsar ännu mera på den inhemska försäljningen och eftermarknaden och Logsets marknadsandel kommer att växa betydligt under de närmaste åren. Det finns många goda minnen och främst kommer naturligtvis de första affärerna. Den första maskinen som jag sålde var en begagnad Pika skotare. Jag åkte till Borgå för att förevisa maskinen. När affären var i hamn var jag så upprymd att jag körde hela natten tillbaks till Vasa för att berätta den glada nyheten på fabriken. Det dygnet blev det närmare 1500 km på mätaren. Erno Mäntynen, regionchef

Erno i gott sällskap på Metko 2010 mässan.

““FLERSPRÅKIGHETENS EVANGELIUM Med rötterna i en tvåspråkig miljö har Logset förstått att dra nytta av den rikedomen. Länge var språkförhållandena finska / svenska ungefär fifty / fifty. De flesta anställda var nästan helt tvåspråkiga men det fanns och finns också helt enspråkigt finska eller svenska. Därför var det en självklarhet att all personalinformation, muntlig och skriftlig, alltid gick på båda språken. Våra måndagsmöten, där vi gick igenom marknads- och produktionsläget, samt diskuterade tekniska frågor gick också alltid på båda språken, men utan repetition eller översättning. Var och en använde det språk, som kändes mest bekvämt. Senare utvidgades språkpaletten också till engelska. Fungerande flerspråkighet som bäst. Språket har också haft en stor betydelse för att kunna kommunicera direkt med återförsäljare och slutkunder på deras eget språk. Finska, svenska och engelska är knappast ovanligt i många andra företag heller. På Logset har vi eller har haft Tom och Kristian på tyska, Philippe, Pascal, Hanna och Baptiste på franska, Lukasz på polska, Lukasz, Pekka, Yury och Pavel på ryska. Dessutom har mindre invecklade diskussioner förts på franska av Kristian, på spanska av Gustav och på estniska av Henrik. Jag tror att det här är rätt ovanligt för exportföretag med mindre än 50 anställda. Utomlands är det definitvt ännu ovanligare att ett företag av Logsets storlek behärskar sex till sju språk i praktiken. Nyttan har varit given och självklar. Under de otaliga studiebesök från skolor, som jag har varit värd för har jag alltid konsekvent betonat betydelsen av språkkunskaper. Det är en investering som alltid betalar sig. Det är trist att följa med hur dålig engelska breder ut sig som lingua franca. Nackhåren reser sig på mej då jag hör inlägg i dagens missunsamma språkdebatt om att det är ingen vits med svenskan då den ändå inte räcker i Norden. I 40 år har jag rest och haft kontakter med svenskar, danskar och norrmän. Jag har aldrig behövt ty mig till engelska och jag skulle aldrig drömma om att ta till engelska i nordiska sammanhang. Slut på mitt inlägg i språkdebatten. K. S.

Också vår tyska återförsäljare Otzberger Forstmaschinen inser betydelsen av att möta kunden på kundens språk.

Kurt Södergård längst till vänster diskuterar med Pasi Hangasmäki, Seppo Koskinen och Kari Mikkilä.

““

Följande har jag skrivit för att hedra minnet av Logsets mångårige inköpschef, Kurt Södergård. Kurt avled i en långvarig sjukdom 2008.

Kurt var en av Norcars nyckelpersoner som kom med i Logsets verksamhet från första början. Han skötte Logsets inköp helt ensam tills jag kom med i bilden år 2003. Det är svårt att hitta någon som drivit arbetsgivarens intressen lika hårt som Kurre. Han var en mästare på prisförhandlingar och vissa komponentleverantörer kom länge ihåg hans hårda taktik. Det är klart att det också kunde leda till konflikter och ansträngda relationer till leverantörerna. Vissa förbindelser bröts helt och ingendera ville längre veta av den andra. I ett fall ledde det nästan till handgemäng. De här incidenterna var emellertid sällsynta och störde inte Logsets verksamhet. Kurre skötte hela anskaffningskedjan från offertförfrågan och avtalsförhandlingar till beställning och leveranskontroll. Det här var ett enormt arbetsfält för en person. Mången montör kunde frukta Kurres ibland något bryska reaktioner på komponentbrist och anskaffningsbegäran. –– Det måste finnas, ut och sök bättre!

En skogsmaskin består av hundratals delar och alla behövs för att färdigställa maskinen. Till en början hade Logset inget ADB-system för materialhanteringen. Kurre hade ett antal tabeller i A3-format, både handskrivna och vissa i Excel, för materialhanteringen.Vissa delar skulle beställas månader i förväg. Den här helheten var verkligt krävande och Kurre satt ofta länge kvar efter att vi andra gått hem. När Kurt insjuknade och fick sjukledigt hade vi andra ett stort arbete att komma underfund med hans system. Vi lyckades slutligen bra och utvecklade ett datasystem för produktionens och materialadministrationens behov. Kurt kom tillbaks i jobb fastän han fortfarande hade sjukledigt. Han fortsatte som förut men sjukskrevs igen och återkom på nytt. Efter den tredje sjukskrivningen återkom han inte längre till arbetet. Legenden lever. Kari Mikkilä, en av Fomacs grundare, senare delägare i Logset och ansvarig för Logsets materialadministration

NYA ÄGARE Logset växte på alla fronter under 2000-talet. Nya marknader erövrades, nya produkter utvecklades, nytt folk anställdes, nya utrymmen ställdes i ordning, volymerna steg och plötsligt var Logset ett företag, som gjorde 100 maskiner i året istället för 30-40. Alla vet att tillväxt kräver kapital. Hittills hade Logset klarat sig utan extern bankfinansiering. Ägarna tog ut dividend till den del den var skattefri, men lånade in pengarna tillbaks som driftskapital. Den här lösningen räckte inte längre till och snart skulle det bli aktuellt att börja diskutera extern finansiering. Förutom pengarna blev det också allt svårare att styra skutan.Vårt handson management koncept fungerade inte längre när det nästan varje vecka kom emot nya anställda, som man inte kände eller riktigt visste vad de gjorde. Det behövdes organisation, målstyrning och uppföljning.Allt detta var bekant från tiden i kaninburen, men som vildkaniner var vi måttligt intresserade. Vi hade blivit för gamla hundar för att sitta vackert igen. Olika friare hade länge funnits med i bilden men efter Tigercat hade vi inte fört några seriösa diskussioner. Curt Lindbom var en tid på CapMan och vi hade gjort en presentation av företaget för honom. Då var planen att sätta ihop flera mindre tillverkare till en stor, men vi såg ingen nytta för Logsets del med arrangemanget. På vintern 2005 var Logset på flera sätt i rampljuset. Vi blev nominerade till ett av Finlands 25 mest innovativa tillväxtföretag. Distributionsavtalet med Wajax blev klart och produktpaletten var äntligen klar med 5 skotare från 10 – 18 ton och 5 skördare från första gallring till de tyngsta slutavverkningarna. Då tog Curre Lindbom på nytt kontakt. Han var nu en del av Primaca Partners, som placerade privat kapital i lovande företag. Hela våren och sommaren 2005 förhandlade vi och köparna gjorde sin due diligence. Så småningom enades vi om ett för båda parter fördelaktigt pris och arrangemang. Vi gamla ägare kvarstod med 40 % av ägandet och löfte att åtminstone två år till driva företaget. Moroten var en extra earn-out bonus på köpesumman, som baserades på de kommande två årens resultat. Det beslöts också att personalen skulle erbjudas möjlighet att köpa in sig via en personalemission. När nyheten om att Primaca köpt aktiemajoriteten i Logset kablades ut visade det sig att många redan anat sig till att något var i görningen. Överlag togs beskedet positivt emot. Antagligen såg många att nu spelade Logset i en högre division och då behövs det nya tränarkrafter och

Nöjda säljare och köpare. Fr. v. Kristian Stén, Curt Lindbom, Gustav Frantzén, Seppo Koskinen, Veli-Matti Mynttinen, Kari Mikkilä, Ilkka Brotherus, Jukka Kivipelto och Jussi Länsiö.

ny lagledning. Personalemissionen blev tredubbelt övertecknad och ändå var minimi-insatsen 6. 000 euro egna, beskattade pengar. Kan förtroendet för den egna arbetsplatsen och dess framtid bli större? Nu jobbades det dubbelt flitigare på Logset. Affärerna gick bra och med nya friska pengar i kassakistan kunde man ta ett mer offensivt grepp. Nya nyckelpersoner rekryterades och VD-frågan ventilerades.Vårt kollektiva ledarskap var inte riktigt rumsrent i finanskretsarna i Helsingfors. En VD måste utses. Ingen av oss gamla kände sig kallad så lösningen blev att Tommi Lindbom, som var VD för Junttan Oy i Kuopio också blev VD för Logset. Primaca hade också köpt största delen av Junttan och även vi Femtitaner (Logsets gamla ägare) hade satt en del av våra slantar i Junttan, som tillverkar pålningsmaskiner. Esa Rantala utsågs till platschef för Logset och vi gamla ägare såg oss som ett slags de äldres råd, som med varsam hand skulle styra in de nya krafterna i Logset.

““RENT BORD

Lyckan blev inte långvarig. De nya kvastarna ville sopa rent och forcera den gamla ledningens utträde. I oktober 2006 (alltså bara ett år efter att vi sålt) blev Gustav, Seppo och jag formellt uppsagda och vräkta ur vårt gemensamma arbetsrum. Primaca-gardet använde hela sin pondus och auktoritet till att bevisa hur viktigt det var att den nya ledningen fick absolut arbetsro.Vi störde med vår blotta närvaro hela det viktiga förnyelsearbetet. Vår earn-out ville ingen höra talas om längre. Mottot var rent bord. Och rent blev det. Vanligtvis finns det projekt på planer och på hälft, som man delger sin efterträdare och lämnar kvar på bordet. I Logsets fall ställdes en stor pafflåda vid bordsändan och sen sattes armbågen ned i andra ändan och med en stor svepande rörelse plöjdes allt ned i skräplådan. Tärningen är kastad. Logset satsar stort på att utmana konkurrenterna i Finland.

K. S.

Stor förbrödningsfest i Kuopio. Logsets och Junttans personal har förenats under Pilomacs paraply.

STORA OFREDEN Den nya ledningen hade föga känsla för Logsets verkliga starka sidor och gick med liv och lust in för att förändra företaget i grunden. Nya strategier utarbetades och nya styrsystem infördes. Det råder inget tvivel om att mångt och mycket behövde förändras och förbättras. Det var ju en av orsakerna till att vi var mogna att ge över ansvaret i nya händer. Då nya krafter ska införa nya system och rutiner blir det lätt problem eftersom allt inte fungerar direkt som det var tänkt och många brister och störningar upptäcks för sent eller negligeras. Ett kardinalfel, som gjordes var att riva först, sen bygga tak och tabernakel och aldrig upptäcka att grunden saknades. Mycket gjordes formellt riktigt. Corporate governance var ett honnörsord för styrelsen och koncernledningen. I stora börsbolag är det säkert på sin plats att noggrant definiera aktieägarnas, styrelsens och högsta ledningens roll och ansvar.Trots det har vi sett och ser kontinuerligt hur börsbolagens högsta ledning och styrelse tillskansar sig makt och orimliga fördelar på aktieägarnas bekostnad. I vårt fall användes corporate governance, som ett verktyg för att effektivt utestänga en del av aktieägarna (= de gamla ägarna) från insyn och påverkan. Strategiarbetet gjordes också mycket grundligt och en stor del av organsiationen involverades i arbetet. Slutresultatet blev tyvärr ett högtflygande luftskepp med obefintlig markkontakt. När dessutom implementeringen bara genomfördes till den del det ansågs ändamålsenligt blev resultatet därefter. En koncernledning som helt bestod av Junttan-anställda tog över det praktiska ledningsarbetet i Kvevlax. Vissa hade visserligen tidigare branscherfarenhet men ingen som helst praktisk erfarenhet av Logsets produkter, personal eller kunder. När ledningsgruppen tillbringar minst tio timmar per vecka i bil mellan Kuopio och Kvevlax och delar resterande fyra dagar mellan två vitt skilda företag med få andra beröringsytor än ägarna, så är det klart att resultatet blir därefter. Största missarna gjordes i kontakten med återförsäljarna. När återförsäljarna står för 85 % av försäljningen är det verkligen märkligt att se på dem som en onyttig mellanhand, som bara klagar och tillskansar sig en del av vinsten. Det gick till och med så långt att att dåtida eftermarknadsdirektören hade portförbud hos vår största återförsäljare.

Stämningen på fältet och inom företaget blev bara sämre och snart syntes det också i det ekonomiska resultatet. Efter ett svagt resultat 2007 trumfades ett ”Turn Around”-program igenom, som till sin synligaste del innebar att ett flertal av företagets mest erfarna nyckelpersoner, fick avsked på grått papper. De drastiska åtgärderna fick också ytterligare nyckelpersoner att säga upp sig i protest. En försiktig uppskattning ger vid handen att Logset åderläts på cirka 200 år av erfarenhet under åren 2007-08. Turn Around blev snabbt Bottom Up i stället. Vi lämnade ifrån oss ett företag med högsta kreditvärdering, AAA. Tre år senare ansökte ett konkursfärdigt Logset om skuldsanering. Månne det är finländskt rekord i nedförsbacke? All heder till de som stannade kvar och tappert kämpande sent omsider lyckades vända skutan igen.

Heikki Ojala var VD för Logset under två stormiga år. Trots sin savolaxiska bakgrund var han genuint accepterad och omtyckt av österbottningarna. Så till den grad att han tilldelades alla traditionella österbottniska attribut på sin 50-årsdag.

““NÄSTAN EPILOG

14 februari 2008 satt jag i bilen i snabbtvätten på Neste Rådhusgatan i Vasa då biltelefonen ringer. Det är min son, Filip, som är ansvarig för Logsets marknadskommunikation och dessutom försäljningsansvarig för Sverige som ringer. –– Kuikka vill säga upp mig Det visar sig att hans nya chef, som också är marknadsansvarig för Junttan meddelat att han får gå med omedelbar verkan. Motiveringen är att han inte längre behövs. Marknadskommunikationen ska skötas från Kuopio och svenska marknaden ska man inte satsa på. Jag är helt ställd och ber honom vänta medan jag ringer Seppo, som varit på styrelsemöte i Kuopio dagen innan. Seppo vet berätta att också våra kolleger Jukka Kivipelto och Kari Mikkilä blivit uppsagda. Kari och Jukka var ju också delägare i Logset, men stannade kvar som anställda efter försäljningen av bolaget. Jukka som ansvarig för produktutveckling och Kari som ansvarig för materialadministration. Dessutom ska hela enheten i Kurikka läggas ned. Logsets första försäljare Henrik Fridlund har också fått sparken. Det är helt klart att det är fråga om en definitiv utrensning av allt som har med de gamla ägarna att göra och samtidigt att skrämma de som blir kvar till lojalitet med den nya ledningen. Det finns inte mycket att göra. Styrelsen hänvisar till ledningen. Det är Pilomac-koncernens VD som bestämmer i den här frågan.VD hänvisar till styrelsen, som emellertid inte tagit några beslut om uppsägningar, endast godkänt ett saneringsprogram benämnt Turn Around. På Pilomacs bolagsstämma några veckor senare kommer frågan upp till diskussion men inget nytt framkommer. Då jag ber att någon åtminstone där kunde uttrycka ett tack och erkännande till dessa hängivna före detta Logset anställda, som nu fått gå under oklara omständigheter blir resultatet endast

pinsam tystnad. Efter stämman får jag en uppsträckning av styrelsen för att jag försatt VD i ofördelaktig dager. Senare träffas VD och jag med Seppo och Logsets platschef Heikki Ojala som medlare.VD erkänner att uppsägningen av min son var förhastad och han säger sig förstå mina känslor och reaktioner. Vi avslutar med att skaka hand och han ger mig sitt löfte att själv ringa upp min son och be om ursäkt. Den ursäkten väntar vi på ännu fyra år senare… Dagen efter den stora utrensningen ska jag åka till Tyskland. Georg Schellhaas har sålt sitt företag till Erwin Machleid och nu blir det stor överlåtelsefest med många inbjudna. Även jag är inbjuden men får i god tid order från högsta ort att hålla mig borta. Jag meddelar att jag är personligen inbjuden, inte som Logsets representant och att jag nog kan bekosta resan själv. Några dagar före festen får jag veta att ingen från Logset kommer att delta. Jag öser galla över VD och försäljningsdirektören över hur plumpt och ociviliserat det är men meddelar att jag själv kommer att tala i Logsets namn och se till att åtminstone inte företaget tappar ansiktet. Efter att sedan försåtligen blivit knivhuggen i ryggen på ett sätt som dessutom drabbar oskyldiga i min familj kan jag inte längre förmå mig att resa. Jag ringer Schellhaas och hänvisar till personliga skäl utan att närmare förklara. I sista stund tar Logset sitt förnuft till fånga och skickar Tom Knipström, som på ett hedersamt sätt för Logsets talan på festen i Brensbach. På söndag ringer vännen Georg Schellhaas. –– Kristian, ich weiß alles, du musst dich von diese Leute trennen, sonst wirst du immer unglücklich bleiben. (Kristian, jag vet allt. Du måste ta avstånd från de här människorna, annars kommer du alltid att vara olycklig). Det var just detta, som upptog alla mina tankar dessa dagar. Jag kände mig förnedrad. Jag kände stor personlig skuld över min sons öde, som jag inte hade makt att förhindra, trots att just jag var orsaken till att han

PÅ RUINENS BRANT drabbades. Fortfarande idag fyra år senare kan jag komma på mig själv med att fundera om jag gjorde rätt då. Borde jag ha sagt adjö till allt vad Logset heter och försökt glömma? Vi Femtitaner, alltså Gustav, Seppo, Jukka, Kari och jag, samtalade långt och länge dessa dagar. Jukka och Kari hade ju också drabbats på ett ojuste och nesligt sätt. Gustav och Seppo, som satt i styrelsen kände misstänksamheten mot sig. Var det ändå inte så att de visste om vad som skulle komma och de hade gett sitt tysta medgivande till blodbadet. Idag vet jag att de inte var delaktiga.VD fattade själv beslutet men hade i tysthet fått klartecken från en majoritet i styrelsen. Pengarna talade. Femtitaner har drygt 30 % av aktierna i Pilomac, som till 100 % äger Logset. Med dessa 30 % tar man inga beslut om de övriga 70 % vill något annat. Samtidigt representerar denna 30 % en väsentlig ekonomisk investering och risk för envar av oss. I dåvarande läge hade vi fått sälja våra aktier med kännbar förlust. Kanske det var en tanke bakom. Att så split i Femtitaner och tvinga fram en försäljning till köparens pris.Vem vet.Vi beslöt att hänga kvar och försäkra oss om att vi åtminstone får ut vår insats. Avgörande för mitt eget beslut var att också Kari och Jukka stödde tanken att stanna kvar trots allt. Den gången var det snubblande nära att Logsets och min gemensamma historia hade tagit slut där. Idag är jag glad att jag svalde förtreten och reste mig igen, precis som de andra oskyldigt drabbade, som också gått vidare, var och en på sitt sätt. Historien har gett dem rätt. K. S.

Finanskrisen 2008 slog till med full kraft mot skogsmaskinsmarknaden. Logset var dessutom i upplösningstillstånd på grund av koncernledningens agerande och en galopperande kostnadsutveckling. Hösten 2008 stod det klart att nu var det kamp på liv och död. Heikki Ojala, som var ansvarig i Kvevlax gjorde allt för att anpassa verksamheten till det rådande marknadsläget. Pasi Nieminen anställdes på hösten som ny marknadsdirektör och tog med full kraft itu med att säkerställa en orderingång, som åtminstone kunde generera positivt kassaflöde för driften. Samtidigt fasades koncernledningen ut från den operativa verksamheten och de gamla ägarna togs åtminstone såtillvida till heders igen att det blev legitimt att fråga råd av oss med gamla erfarenheter i bagaget. Tapio Nikkanen med lång erfarenhet av skogsbranschen anlitades av styrelsen för att hjälpa till med att få Logset på fötter. Först som konsult och medlare mellan sinsemellan olika ägarintressen och sedan när Heikki Ojala sade upp sig som VD för Logset blev det Tapio, som steg in och sanerade, permitterade, sparade, förhandlade och med järnhand lyckades täta det sjunkande skeppet och styra ut på friare vatten. Logsets ägare, Pilomac kämpade med en omåttlig skuldbörda men alltför länge förlitade man sig på Junttans förmåga att hålla koncernen på fötter. Till slut kom väggen emot och intensiva förhandlingar inleddes med finansiärerna. Efter ett och ett halvt år av ständiga krisförhandlingar, försök att avyttra Logset, utpressningar och hot nåddes slutligen en lösning där Junttan avknoppades från Pilomac och Logset ansökte om och beviljades skuldsanering sommaren 2009. Jussi Länsiö gjorde som Pilomacs styrelseordförande ett strongt arbete och lyckades sy ihop en fungerande lösning, där även de största aktieägarna med Femtitaner i spetsen satte in mera pengar i form av ett villkorat kapitallån till Pilomac.

““

SKOLA FÖR LIVET

Världen såg inte så dyster ut när en helsingforsisk head hunter sommaren 2008 erbjöd mig platsen som försäljningsdirektör på Logset. Jag tog emot jobbet med iver och positivitet, för jag hade jobbat för samma arbetsgivare nästan tio år och ville byta jobb, bransch och omgivning. Med en bakgrund som bondpojke med praktisk maskinerfarenhet tänkte jag att skogsmaskiner kunde passa mig bra. Jag började som Logsets försäljningsdirektör 1. 10. 2008. Mellan rekryteringen och första arbetsdagen hann Lehman Brothers investeringsbanken gå i konkurs och världen förändrades. Det här hade också en deprimerande inverkan på skogsbruket. Efterfågan på skogsmaskiner hade dalat sedan våren och tog helt slut på hösten 2008. De första dagarna och veckorna på Logset var en chock: orderstocken var kort, företagets kassaflöde och resultat var kraftigt på minus, produktionskvaliteten var borta, återförsäljarnas reklamationer var oskötta, återförsäljarna hade totalt tappat förtroendet för Logset, och värst av allt, kassan var tom. Min andra arbetsdag den andra oktober 2008 var en av mitt livs grundligaste inskolningsdagar och en dag som jag aldrig kommer att glömma. Erwin Machleid och Volker Nieratzky kom på besök, som representanter för vår tyska återförsäljare. Förmiddagens första timmar satt vi i konferensrummet och hörde rodnande på tyskarnas utskällning om hur Logset som helhet var Scheisse, kvaliteten på maskinerna var dålig, tyska slutkunderna var arga, ingen brydde sig om Otzberger på Logset och hur mycket garantifordringar Otzberger hade på Logset. Mötet var för mig en kort introduktion i skogsmaskinsbusinessen på tröskeln till depression. Efter lunchen gick vi ut i verkstaden, där vi bekantade oss med kvalitetsproblemen runt en skotare. Tyskarna hittade lätt ett tjugotal kvalitetsbrister eller oskötta punkter. Efteråt kan man konstatera att tyskarna hade rätt på nästan alla punkter. Med den nya ägarbasens tillväxteufori hade logset glömt tre huvudsaker: människorna i den egna organisationen, återförsäljarna och slutkunden. Under de senaste årens otaliga palavrar hade man gjort fina strategier och tillväxtkurvor på Pilomacs powerpointbottnar och den tidigare ledningen hade organiserat fram och tillbaks. Samtidigt hade man glömt vardagen, det vill säga verksamhetens kvalitet och kunderna. Följ-

derna var dramatiska; personalen var verkligen trött och direkt uppgiven, återförsäljarna förbannade och på väg att lämna Logset samt, som tidigare sagts, pengarna var slut. Men inte var ägarnas strategier det enda som höll på att kål på Logset. Ingen kunde bemästra den stormiga världsekonomin. Handeln med Ryssland körde helt i väggen. På några månader devalverades rubeln tillfälligt med 30 %. Putin satte 50 % tull på skotare och finansieringsräntorna var en tid över 20 %. På grund av detta blev maskinerna plötsligt 50 % dyrare för slutkunden. Jag säger helt ärligt att då tröt försäljningsargumenten. Det enda landet där det såldes maskiner var Sverige. Svenskarna hade än en gång tur med sin svaga krona. Och tyvärr var Logsets svenska försäljning inte på rätt nivå. Alla andra för Logset viktiga länder var helt döda, Finland, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Kanada. Exporten till Kanada hade sackat redan under slutet av 2006 på grund av den nordamerikanska recessionen. Jag hade flyttat med min familj från Helsingfors till Vasa utan att känna till det verkliga läget för Logset och världens skogsbruk. Under de första veckorna kom jag underfund med att personalen var verkligt kompetent och produkterna i grunden lysande. Dessutom hade det lugnat ner sig på ägarfronten och jag fick ypperligt stöd och bifall från Logsets gamla ägare, Femtitaner. Det är klart att det verkliga läget var en chock för mig men jag beslöt ändå att köra för fullt. Jag har inte för vana att kissa i blöjan. Den första tiden 2008-09 gick långt ut på att klara vardagen. Tapsa Nikkanen kom som VD i början av 2009 och jag kände genast att personkemin stämde. Produktionen var stängd och arbetarna permitterade under början av 2009 men i april började vi se ljus i tunneln. Vi besökte återförsäljarna flitigt och försökte återfå deras förtroende för Logset och produkterna. Som ett resultat av detta beställde tyska återförsäljaren Otzberger Forstmaschinen sin första maskin på många månader i april 2009. Maskinen beställdes för Elmia 2009 mässan i början av juni. Elmia 2009 mässan var positiv och vi kunde visa världen att vi lever trots alla rykten om Logsets konkurs. Efter mässan i slutet av juni kändes det som att nu kan det komma beställningar. Sedan blev det klart att Logset sökt skuldsanering. Det var igen en chock för mig. Jag tänkte att försäljningen har just kommit igång igen och saneringen kom vid fel tidpunkt. Dessutom visste jag att nyheten om företagssaneringen försvårar försäljningen ännu mer. Ingen vågar köpa en 400. 000 euros skördare från

ett företag med osäker framtid. Första veckan efter saneringsnyheten var jag frustrerad. Trots mina egna blandade känslor körde jag för fullt och motiverade våra kunder och informerade vad saneringen innebär. Några dagar senare återfick jag framtidstron. Vår återförsäljare i UK, RJ Fukes beställde en 6F skotare! Det här var en alldeles otrolig tribut för Logset trots att Logset tidigare verkligen hade misskött RJ Fukes. Hösten 2009 innebar försäljning och fotarbete. Konkurrenterna svartmålade Logset så mycket de hann och kunderna var tveksamma. Men det började komma beställningar från bl. a. Finland, Frankrike och Tyskland. Kassan var verkligen ansträngd hela tiden men någonstans ifrån kom det alltid pengar. En gång hämtade jag webasto-värmare från posten i Kvevlax med mitt eget Visa-kort. Som tur var fanns det pengar på det egna kontot. Under vintern 2010 ökade beställningarna i sakta mak och vändpunkten kom i april-maj, efter det visste jag att vi klarar oss. Vi började ha en månadstakt på 5-6 maskiner och nådde nästan break-even resultat medan kassaflödet var klart positivt. Jag hade gjort försäljningsavtal med Raico i Chile 2008. De hade emellertid inte beställt någontig ännu för också den chilenska marknaden var tyst. Nu började bitarna falla på plats och i juni 2010 fick vi de första beställningarna från Chile efter hårda förhandlingar: en 10F skotare och fyra stycken 8X skördaraggregat. Logsets situation hade stabiliserats och Tapio Nikkanen beslöt sig i juni 2010 för att övergå till styrelseordförande på halvtid. Det var en stor ära för mig då Tapio föreslog mig till verkställande direktör. Jag tog emot utmaningen med iver och självförtroende, för jag visste exakt vad jag hade framför mig. I maj 2010 fick Logset reda på att Volvo hade överfört försäljning och distribution av sina entreprenadmaskiner I Ryssland till det svenskägda företaget Ferronordic. Samtidigt fick vi veta att Ferronordic sökte en partner till skogsmaskinssidan för att kunna erbjuda alla produkter från stubbe till fabrik. Via några omvägar kom Logset med i bilden. Sommaren 2010 förhandlade vi med Ferronordics representanter flera gånger och de gjorde en auditering av vår fabrik och verksamhet. Processen var arbetsdryg och utmanande men samtidigt spännande. Slutligen i september 2010 fick vi veta att Logset valts till samarbetspartner bland fyra olika tillverkare. Det här var en verklig lottovinst och möjliggjorde den slutgiltiga upphämtningen från depressionens djup. Ferronordic samarbetet fick en fartfylld start och de första maskinerna levererades till Ryssland redan i november.

Pasi Nieminen gjorde en fenomenal insats och lyckades tillsammans med Tapio Nikkanen vända en hopplös utveckling till sund och vinstgivande business igen.

Här på Elmia Wood 2009 såg man redan de första tecknen på att trenden vänt och Logset trots allt hade en framtid.

Perioden oktober 2010 till mars 2011 var helt otrolig beträffande orderingången och orderstocken växte till över fyra månader samtidigt som produktionstakten gradvis höjdes. Den bästa månaden var oktober 2010 då vi fick mer beställningar än någonsin tidigare. En kväll ringde jag upp Jukka Kivipelto och sade att här vet man inte hur man ska förhålla sig då beställningarna kommer genom både fönster och dörrar. Senare har vi många gånger skrattat åt detta med Jukka. Det är egentligen otroligt hur snabbt affärerna kan växla från den ena ytterligheten till den andra. Början av 2009 var det helt dött och på hösten 2010 formligen regnade det ordrar. Läget var egentligen rätt krävande. Kapacitetshöjning i en kapitalintensiv bransch sker inte genom att knäppa med fingrarna. Det krävs rekrytering och skolning av yrkeskunnigt folk, rimliga leveranstider från underleverantörerna, disciplin på lagervärdet, kontroll av kvaliteten och framför allt hantering av kassan. Logset hade fortfarande inget ”kreditkort” utan alla inköp och små investeringar skulle skötas med intäktsfinansiering. Det bästa med uppgången var anställning av nytt folk och att kalla tillbaka de permitterade. Huset genomsyrades åter av arbetsglädje. Mitt under de hårda tiderna gjorde Logsets kärna, produktutvecklingen, ett fint jobb trots knappa resurser. Vi förädlade och vidareutvecklade TOC-MD mätsystemet, lanserade den nya 10F Titan skotaren, skapade den

nya Logset Titan Head skördaraggregatserien och utvecklade en modellserie med den nya Tier 3B-generationens motorteknologi. I tillägg till de här stora projekten fanns det otaliga smärre utvecklingsprojekt. Det är egentligen ofattbart att ett företag, som genomgår skuldsanering i en kapitalintensiv bransch och fightas mot större tillverkare i skarpt marknadsläge miit i allt detta förmår utveckla högteknologiska produkter. Under resten av 2011 fortsatte den goda utvecklingen på marknaden. Frankrike var bästa marknaden, Chile beställde fler maskiner, Ryssland drog bra och till och med Kanada började visa tecken på uppgång igen. Också i Finland gjorde Logset bra affärer. Det var klart att Logset klarat krisen och nu rullade saker och ting på av egen tyngd. Jag fick personliga utmaningar då min fru på våren 2011 födde tvillingflickor som prematurer och jag måste på grund av familjeskäl säga upp mig på hösten 2011. Sammantaget kan man säga att Logset klarade av en verkligt djup kris tack vare förträffliga produkter, en fantastisk och kompetent personal samt trogna kunder. För mig var åren på Logset en fantastisk livets skola där jag lärde mig mycket som inte går att inhämta på skolbänken. Pasi Nieminen, försäljningsdirektör 2008 – 10, verkställande direktör 2010 – 11

GAMMAL ÄR ÄLDST Tapio Nikkanen och Pasi Nieminen visade sig vara ett framgångsrikt och fungerande radarpar. De lyckades återvinna personalens, återförsäljarnas, kundernas och leverantörernas förtroende och tillförsikt. Och aktieägarnas! Skuldsaneringen var tuff med strikta betalningsterminer och det krävdes verkligt noggrann planering och framförhållning för att få fram komponenter i tid, montera och leverera sålda maskiner samt inkassera betalningarna från kunderna. Esa Rantala, som ansvarade för inköp, produktion och leverantörsavtal fick handgripligen lära sig och företaget att leva ur hand till mun. När Pasi Nieminen av familjeskäl blev tvungen att lämna Logset i slutet av 2011 var Esa Rantala ett naturligt val som ny VD. Få känner Logsets anatomi och ekonomiska lagbundenheter så utan och innan som han.

Produktutvecklingen hade haltat ända sedan Jukka Kivipelto sades upp vintern 2008. Nu började eftersläpningen bli för stor. Nya emissionskrav krävde nya motorinstallationer och Titanskördarna behövde en face-lift efter tio år i produktion. Den nya ledningen hade inga aversioner eller baktankar gentemot dem, som byggt upp Logset och därför kallades Jukka Kivipelto in som teknologidirektör, med ansvar för produktion och produktutveckling. Jukkas innovativa lösningar syns igen i den nya modellgeneration, som presenteras sommaren 2012 på branschens viktigaste mässor i Tyskland, Frankrike och Finland. När detta skrivs har Logset först presenterat ett fint resultat för år 2011 med näst högsta omsättningen i företagets historia och ett klart positivt resultat. Några veckor senare kunde man meddela att förhandlingarna med skuldsaneringens borgenärer lett till att företagssaneringen kunde avbrytas i förtid och Logset betalade bort sina återstående leverantörsskulder.

Logset 8H Titan GT representerar det senaste och bästa av Logsets kunnande. En skördare med roterande och nivellerad hytt utrustad med ett överlägset styr- och mätsystem samt en bränslesnål dieselmotor som möter de tuffaste emissionskraven.

““VARTHÄN LOGSET?

Tjugoåringen Logset har vuxit upp, gått igenom sina pubertetskriser och står idag väl förberedd för vuxenlivets krav och utmaningar. Idag vilar Logsets existens på dels väl inarbetade stabila marknader och dels nya områden som ger både tillväxt och fler ben att stå på. Den inhemska marknaden utvecklas positivt, produkterna är väl anpassade till den finska kundkretsens krav och kundservicen utvecklas kontinuerligt. I Europa förlitar vi oss på duktiga och motiverade återförsäljare som ständigt utvecklas och tar åt sig en allt större del av marknadskakan. Ryssland är vår viktigaste tillväxtmarknad med enorma skogsresurser och väl lämpad för just Logsets tillförlitliga produkter, after-sales stödet icke att förglömma.Våra största maskiner har åter efterfrågan i Nordamerika där marknaden vaknat upp igen efter en lång recession. Våra satsningar på nya TH-seriens skördaraggregat har burit frukt i Sydamerikas eucalyptusplantager och mer är att vänta.Vårt senaste tillskott Australien ligger i startgroparna. De senaste åren har vi satsat hårt på produktutveckling. Nya motorer med ännu lägre emissioner och bränsleförbrukning och fortsatt hög driftsäkerhet har introducerats. Förarmiljön har tagit stormsteg framåt med de nya skotarhytterna och nu kommer den nya svängbara skördarhytten med nivellering i alla riktningar. Förarnas arbetsmiljö, trivsel och säkerhet är ledstjärnan för både hytternas ergonomi och våra avancerade styr- och mätsystem som garanterar bästa möjliga produktivitet. Logset samarbetar med ett vidsträckt nätverk av underleverantörer och samarbetspartners.Tillsammans har vi uppnått långsiktig kvalitet och bra business för båda parter. På den vägen fortsätter vi att vandra. Logsets personal har upplevt både bättre och sämre tider. I svåra stunder svetsas gänget ihop och visar vad de verkligen går för. Vi investerar i att höja personalens kompetens, hälsa, arbetsskydd och trivsel på jobbet. När andra gör vad de kan åstadkommer vi vad vi vill. Esa Rantala, verkställande direktör

Esa Rantala försäkrar att Logsets skogsmaskiner och kundservice nu är i bättre skick än någonsin. Vår professionella personal, det utökade produktsortimentet och ständig produktutveckling erbjuder bästa tänkbara förutsättningar för skogsbruk för hela vårt distributionsnät. Logset är skapat för framgång – för entreprenörer, förare, skogsägare och skogsförädlingsindustrin.

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

Omsättning, miljoner euro

1993

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

LOGSETS FÖRSÄLJNING OCH ANTAL ANSTÄLLDA Personal

100

30 80

10 20

SKOTARE

Logset 500, 504F 1992–99 68

Chipset 536 C, 3C 1994–97, 2004–06

Logset 6F 1997–2008 100

Logset 4F 1998–2008 106

Logset 6E 1998 1

Logset 3F 1999–2003 17

Logset 5F, 5F Premium 1999–2008 166

Logset 8F 1999–2008 68

Logset 10F 2005–11 25

Logset TOC styrsystem 2007–

Logset 4F Titan Logset 5F Titan 2008– 26 2008– 90

Logset 6F Titan 2008– 48

Logset 8F Titan 2008– 32

Logset 10F Titan 2010– 8

Logset Titan GT Series 2012–

SKÖRDARE OCH SKÖRDARAGGREGAT

Logset 500H, 504H 1993–1996

Logset 5-55, 6-55, 6-65, 7-65 1993–2001

Logset 506H 1994–2001

Logset 7L, 7X 2001–

Logset 6H Titan 2001–

Logset 4M 2003–

Logset 4H Titan 2004–05

Logset TH 45, 55 2011–

Logset TH 65, 75 2011–

Logset 5M, 6M, 5L, 6L 2001–

Logset 5H, 5H Premium Titan 2004–

Logset TOC - MD mätsystem 2009–

Logset 8H Titan 2000–

137

Logset 8L, 8X 2002–

Logset 10H Titan 2006–

Logset Titan GT Series 2012–

LOGSETS DIREKTÖRER 1992-2012

Gustav Frantzén 08. 1992–06. 2006

Seppo Koskinen 08. 1992–06. 2006

Kristian Stén 08. 1992–06. 2006

Jukka Kivipelto 09. 2003–06. 2006

Kari Mikkilä 09. 2003–06. 2006

Tommi Lindbom 07. 2006–02. 2007

Heikki Ojala 03. 2007–01. 2009

Tapio Nikkanen 02. 2009–05. 2010 12. 2011–04. 2012

Pasi Nieminen 06. 2010–11. 2011

Esa Rantala 05. 2012–