En analys i tre akter by Urban EngstrÃ¶m

En analys i tre akter The power of the human soul to transcend its darker levels.

Prolog Jag tänker oss att vi möter två musikstycken i 3 steg. Först råkar vi höra dem som verk utan att vara insatt i någon uppenbar kontext, därefter hör vi dem i den kontext (CD-skivor) som de presenteras i och slutligen lyssnar vi till dem efter det att vi tagit del av tillgänglig bakgrundsinformation om verk, tillkomst och verkförfattare. Därefter diskuteras hur uppfattningen och förståelsen av verken eventuellt har förändrats och vilken betydelse detta har för vår tolkning, Vi kommer alltså att färdas genom tre akter för att slutligen hamna i en epilog.

Akt 1 Scen 1 Vi sitter i bilen på väg till jobbet, det är morgon. Vi har just slagit på radion och hör inledningen till en ganska lugn bluesinspirerad låt. Det är en ganska traditionell sättning, två elgitarrer, en elbas och trummor, möjligen är den ena gitarren lite uppfodrande. Det är inte särskilt svårt att tidsplacera verket till perioden runt 1970. En långsam nästa bedjande röst börjar sjunga: Jesus, help me find my proper place Jesus, help me find my proper place Help me in my weakness 'Cos I'm falling out of grace Jesus, Jesus När strofen är slut tas den om ännu en gång, det är otvivelaktigt en bön - musiken avslutas långsamt – allt är över på tre minuter. Uppbyggnaden är enkel, nästan simpel: mycket kort inledning – strof – strof – avslutning. Framförandet gör att den känns äkta, det är en människa som känner att han/hon faller ur nåd och som ber om vägledning. Det är en passande bön inför arbetsdagen. Möjligen oroas vi lite av den teologiska implikationen av möjlighet av att kunna falla ur nåd, vi väljer att tolka det som en metafor.

Scen 2 Arbetsdagen är slut vi är på väg hem, åter slår vi på radion. Vi tycks ha kommit mitt in i något stycke – en lite oslipad röst ackompanjerad av stillsamma stråkar sjunger:

Jesus' blood never failed me yet Never failed me yet Jesus' blood never failed me yet There's one thing I know For he loves me so ... Sen fortsätter rösten på samma sätt. Först efter en stund inser vi att detta tycks vara allt rösten kommer att sjunga. Det liknar inget vi hört förut (och vi har hört en del). Först är monotonin och rösten nästan lite störande, sen när stycket börjar sjunka in blir det mer en känsla av eftertänksamhet och lugn. Det rör sig otvivelaktigt om en lovsång, men det förefaller vara en prövad människas lovsång. Den får oss att lite oklart associera till psaltaren, men det är inte den lyckliga lovsången och inte det desperata klagoropet – det är en symbios- med ett litet inslag av ur djupen hyllar jag dig. Verket pågår, musiken ändras något och till slut får stämman följe av en raspig bas (som vi faktiskt känner igen men inte riktigt kan placera) just innan vi stannar bilen och stänger av radion har den första stämman bytts ut och den vagt bekanta raspiga rösten sjunger i dess ställe. Vi går från bilen, utan att reflektera över att det faktiskt var en bra lovsång efter en mödosam dag.

Akt 2 Eftersom musiken inte släppt greppet om oss, ägnar vi våra efterforskande talanger till att ta reda på vad det var för verk – vi lyckas hitta musiken på två CD-skivor och sätter oss ner för att lyssna igenom dom.

Scen1 Vi bestämmer oss för att lyssna igenom hela den första skivan. Den är omtumlande råa låtar varvat med mjuka. Vi studera under tiden konvolutet – det säger inte mycket. Skivan heter Velvet Underground och det heter även gruppen, stycket ligger efter låtar som är bitvis är en slags kärleksvisor bitvis är mer mörka och cyniska därefter bönen, följd av Beginning to se the light som kan men inte behöver vara en optimistisk låt etc. Gruppen säger ingenting om något budskap, inte heller om skivan skall uppfattas som ett förlopp eller ej. Det tycks vara en salig blandning av bön, hopp, hopplöshet, droger och sexuella utsvävningar. Ordet drogromantik undviker vi för det är mycket lite som är romantiskt med skivan – vi frågar oss vad vår bön gör här, men ändå känns den inte helt malplacerad. Vi beslutar att ta en promenad medan vi funderar över saken.

Scen2 Hemkomna plockar vi fram skiva nummer två Först blir vi osäkra på om skivan startat, vi hör inget men klockan på displayen markerar att skivan går – vi stegar till spår 2, japp, där låter det, så vi går tillbaks till spår 1 och i väntan på att något skall hända läser vi konvolutet. Vi läser om Gavin Bryars: In 1971 [...] was making a film about people living rough in the area around Elephant and Castle and Waterloo Station. [...] In the course of being filmed, some people broke into drunken song – sometimes bits of opera, sometimes folksongs, sometimes sentimental ballads – and one old man, who in fact did not drink, sang a religious song, [...]. This [.. was not used] in the film and I was given all unused tape, including this extract. When I played it at home, I found that his singing was in tune with my piano, and I improvised a simple accompaniment. I noticed, too, that the first section of the song - 13 bars in length - formed an effective loop which repeated in a slightly unpredictable way. I took the tape loop to Leicester, where I was working in the Fine Art Department, and copied the loop onto a continuous reel of tape, thinking about perhaps adding an orchestrated accompaniment to this. The door of the recording room opened on to one of the large painting studios and I left the tape copying, with the door open, while I went to have a cup of coffee. When I came back I found the normally lively room unnaturally subdued. People were moving about much more slowly than usual and a few were sitting alone, quietly weeping. I was puzzled until I realised that the tape was still playing and that they had been overcome by the old man's singing. This convinced me of the emotional power of the music and of the possibilities offered by adding a simple, though gradually evolving, orchestral accompaniment that respected the tramp's nobility and simple faith. Although he died before he could hear what I had done with his singing, the piece remains as an eloquent, but understated testimony to his spirit and optimism.

Vi finner också förklaringen till den bekanta raspiga basen: "In 1971 I came across a tape of an old tramp singing a fragment of a religious song. I made a long orchestral piece out of it and this was recorded in 1975. For the 1993 recording I added many other instruments as well as Tom Waits to the ensemble. Some years ago Tom contacted me because he had lost his recording of the original version, which he said was his 'favourite recording'. Accordingly, when I developed the new piece, I decided to ask Tom if he would like to join in." - Gavin Bryars

Och först då inser vi att vi hör verket, från igenstans har det smugit upp så vi nu otvetydigt hör det. Vi berörs, men läser vidare, konvolutet berättar om arbetet med verket, hur det först kom ut på Obscure och hur luffaren dog innan verket var klart. 3

När vi läst konvolutet lägger vi oss på vår soffa och lyssnar klart på verket, det slår oss att det inte är särskilt påtagligt när ett nytt spår börjar – vi noterar att skivan är 74 minuter lång, vi lyssnar, slumrar, somnar.

Akt 3 Efter att ha lyssnat flera gånger på skivan så har detektiven i oss vaknat igen, vi har funnit lite mer1.

Scen1 Velvet Underground spelar in skivan efter brottet med Andy Warhol och efter det att John Cale lämnat bandet, vilket innebär att Lou Reed blir den helt dominerande i bandet, han är inte längre beroende av Warhols godkännande och slipper konkurrera med Cale om hur låtarna skall tolkas. I vår efterforskning konstaterar vi att det mesta material som finns om Velvet Underground är av kultisk karaktär. Det är svårt att hitta den vetenskapliga dimensionen, det dränks av fansens material. Det lilla vi hittar är ett par recensioner: [...] How do you define a group like this, who moved from "Heroin" to "Jesus" in two short years? [...] Can this be the same bunch of junkie-faggot-sadomasochist-speed-freaks who roared their anger and their pain in storms of screaming feedback and words spat out like strings of epithets? Yes. Yes, it can, and this is perhaps the most important lesson the Velvet Underground: the power of the human soul to transcend its darker levels. [...] Perhaps the greatest surprise here is "Jesus," a prayer no less. Lester Bangs Rolling Stone, no. 33, May 17, 1969, San Francisco, USA2

Their music is always unsettling and disturbing: their heads adrift in Burroughs-land, a sickly sweet, rotten smell in the air [ ..] songs of Strange Pleasures, subversive and corrupt. Yet here we are with Jesus, a long way from Heroin in the space of one LP. Have they really hung up their spurs and the whip of shiny, shiny leather with the sailor's suit and cap? Have the Flowers of Evil started to bloom? Perhaps they havn't gone through changes so much as modification; the wolf and the lamb walk hand in hand. [...] One doesn't really have faith in their faith, and it's probably wisest to give very early trying. Cop out of value judgements, write it of as some variation on camp (which VU have always been strong on anyway) and you can enjoy it. [...] Songs on this album are divided between heaven and hell, and the casual listener will be forgiven if doesn't notice the difference. Jesus is pure, simple, moving and undeniably sincere. But then there's Some Kinda Love wich is another thing altogether ... shall we say 'hard core necrophilia'? The lyrics are the filthiest. [...] The style of this album is the antithesis of their style before. Be replacing 1

Bockris, Victor & Malanga, Gerard, Up-tight, The Velvet Underground story, Omnibus Press:

London 2002. Dessutom har vi hittat en del matnyttigt via Internet. 2

Går att finna on-line på http://members.aol.com/olandem3/revireco.html.

blatant freak value with subtler means they end up sounding more bizarre than ever. Tired cliche, but this album really does grow on you ... like a malignant tumor. Adrian Ribola Oz3

Från en intervju av Greg Barrios med Sterling Morrison4: GB: Now with the third album you have some people saying, "now they're on to Jesus." Can you say that's a progression? SM: No. It's just something that you do.

I Up-right5 får vi den lakoniska kommentaren: ’Jesus’: (figure it out for yourself) Sammantaget stämmer det hyfsat med den gamla hörsägnen vi drar oss till minnes (men inte kan belägga) att skivan beskriver en ung kvinnas uppväxt, vilsenhet och sökande för att slutligen hamna i drogträsket. En annan lite annorlunda bild får vi om vi tar del av interjuverna i Up-tight. Lou Reed, som skrev alla låtarna, hade en ambition att skapa rockskivor och se dom som en förenad helhet; själv hävdar han att låtarna på skivan i tur och ordning handlar om:. - att i Candy says ställer en flicka en massa frågor - och i What goes on försöker en man få henne att sluta fråga - i Some kinda love kommer dom fram till att det dom om pratar om är kärlek och han säger att all kärlek är bra kärlek, men hon förstår inte vad han menar. - Han fortsätter att tala om kärlek i Pale blue eyes, men i form av äktenskapsbrott - vilket i Jesus kontrasteras mot en religiös kärlek - i Beginning to see the light blir dom upprymda och glada, men inte entydigt i slutet smyger sig smolket in, - Dom fortsätter att tycka att allt är bra i I’m set free, men sprickorna växer i alla fall och i - That’s the story of my lifeär det inte längre någon skillnad mellan gott och ont, fel och rätt är döda begrepp, kategorierna har upphört, allt är bara bra. - När dom tror att allt är bra så kommer problemen i The Murder mystery och hopar sig, nu på en ny nivå och i en låt som speglar det genom att vara svårlyssnad, med två samtidigt lästa berättelser som en del av framförandet. - i After Hours får skivan så slutligen en sorlig och pessimistisk summering.6 Som vi ser i recensionerna så är det inte alls alla som tolkar skivan på samma sätt som Reed presenterar den och riktigt tydligt blir det inte vad Jesus fyller för funktion, är den bara en illustration? Bönen som grep oss som en äkta bön tycks nu kunna vara ett 3

se föregående not.

Går att finna on-line på http://www.geocities.com/SunsetStrip/Lobby/6998/sterl69.html

Originally printed in Fusion, March 6, 1970. 5

a.a. s. 173.

a.a. s. s.171-172.

konstnärligt grepp. Den framfördes aldrig innan skivinspelningen. Det visar sig att även andra som är väl förtrogna med Velvet Underground, sällan känner till musikstycket7. Vi funderar över gruppen. Den har aldrig sagt sig vara kristen, tvärtom har Lou Reed sagt att gitarren är hans religion, även om vi aldrig uppfattat det som en ansats till en trosbekännelse. Å andra sidan är det tydligt att han är en motståndare till religiösa institutioner, å andra sidan tycks det gälla alla institutioner.

Scen2 Gavin Bryars tycks inte ha varit påtagligt religiös och verkar inte ha haft för avsikt att förmedla ett kristet budskap med sitt verk, vilket inte utesluter att han kan ha haft det – i vilket fall han är en subtil evangelist. Snarare tycks han fyllts av en fascination över rösten och utnyttjat den för att skapa ett ganska märkligt modernt verk, det har mest karaktären av att vara ett av många projekt och ett som han sedan länge lagt bakom sig. Om luffaren vet vi i stort sett ingenting utan kan bara gissa. Det mesta av vår kunskap tillfördes redan i andra akten.

Epilog När vi försöker knyta ihop vår upplevelse står vi inför ett tillsynes revolterande rockband och en stillsam kompositör? Vi frågar oss om det finns någon beröringspunkt? Visst finns det väl det, även om det inte är omedelbara. Låt oss först se på verken ett och ett, för att därefter se om de även kan bidra med något sammantaget. Vi gör en snabb återblick på processen: Akt 1: Verken fick tala för sig själva. Akt 2: Vi tog del av verken i dess levererade form och tog del av det material den distribuerades tillsammans med. Akt 3: Vi tolkade verket genom den förståelse vi får genom att skaffa (en ofullständig) kunskap om artisten. När vi så nu känner verken frågar vi oss hur de ändrats genom vår kännedom om kontexten. Velvet Underground Vad händer med Jesus när vi ökar vår förståelse av verket? För mig står sig verket och det känns märkligt nog ännu mer som en äkta bön – låt vara möjligen framförd av någon som inte tror – den har fått ett större djup. Verket vinner på en ökad kunskap.

Den finns bara på två skivor den här diskuterade och en utgåva med alternativa upptagningar från

skivinspelningarna, det är tveksamt om den överhuvudtaget framfördes efter studioinspelningarna.

Gavin Bryars Jesus blood står sig – men vann inte egentligen på akterna 2 och 3, fram till berättelsen om luffaren påverkades vi så att känslan för verket, men någonstans där mitt i akt 2 når vi en topp och sen bär det utför, kompositörens syfte får lite väl mycket av tillfällighetsprojekt över sig. Det är fortfarande ok, men verkat vinner inte på ökad kunskap längre. Dessutom har delar av berättelserna lite väl mycket av myt över sig. Verket vinner egentligen inte på ökad kunskap. Vi kan nu fråga oss säger detta oss något generellt? Står ett konstverk på egna ben eller spelar upphovsmannens intention roll för hur verket uppfattas? Vi har sett hur Velvet bara spelade in ett musikstycke sannolikt bara för att det passade bra på skivan. Dom är i övrigt tysta om det och ger inga färdiga nycklar. Trots detta kan en individ som jag uppfatta det som en de vackrast framförda böner jag vet. Vi har också sett Gavin Bryars motsatta strategi när han försöker styra tolkningen genom att förmedla en noggrant utvald information med skivan. Jag skulle vilja se det som att det är vi, i det här fallet lyssnare, som skapar tolkningen av verket – det enda upphovsmannen kan göra är att försöka påverka oss antigen genom att försöka påverka genom själva verket, eller att försöka knyta verket till en uttolkning genom att försöka se till att de normalt når konsumenten tillsammans. Spelar det då någon roll? Jag tror inte det, jag störs inte nämnvärt av att jag lägger in en annan tolkning än vad Velvet syftade till, verket fungerar och fungerar väl för mig i alla fall. På samma sätt störs jag inte av att jag inte fullt ut köper Bryars paketering, verket är tillräckligt bra ändå. Parhästar? Som en lite avrundning ser vi efter hur dom kan fungera ihop. Kanske det mest lyckade var akt 1, att låta dom fungera som morgonbön och aftonsång. Kanske inte med ett ohöljt positivt budskap, men vem har sagt att en bön skall vara lättsmält. Jag kan jag finna en förtröstan i den desperata flickans bön på väg att bli utslagen och det i mångt och mycket mottsatta i den sedan länge utslagne mannens totala förtröstan . Med en lite halv Jungiansk travestering skulle vi kunna se det inte som den heliga föreningen i Hieros gamos utan snarare som Jaget och den vise mannen i symbios, kanske nås Hieros Gamos, kanske blir det inte bättre än så här - men det är minst av allt en bra anledning att överge tron. Här hände något. Jag, konsumenten tog makten över verket och sammanfogade dom i en ny helhet, som i vart fall fungerar för mig. Det som hände var att jag, konsumenten, tog de två verken, med min tolkning och kombinerade dom till en helhet som är ett slags nytt verk. Kanske det tillslut förhåller sig så att det varken är verket eller upphovsmannen som skapar – det kanske är hos tolkaren den viktigaste tolkningen sker, det håller i alla fall jag för den mest hållbara modellen. Så kanske hittar vi egentligen det mest väsentliga får våra tolkningar i Lester Bangs recension i akt 3, nämligen insikten att: The most important lesson [is to realize]: the power of the human soul to transcend its darker levels. 7

Bilaga: 1. Velvet Underground, The The Velvet Underground (1969) Jesus Jesus, help me find my proper place Jesus, help me find my proper place Help me in my weakness 'Cos I'm falling out of grace Jesus Jesus (Remastrad version: Polydor 531 252 2) 2. Jesus' Blood Never Failed Me Yet Composed by Gavin Bryars ,Orchestra: (1993) Point (UK) (fragment) Jesus' blood never failed me yet Never failed me yet Jesus' blood never failed me yet There's one thing I know For he loves me so... (repeat) First performance: Queen Elizabeth Hall, December 1972 Instrumentation: Pre-recorded Tape and ensemble Verket har getts ut i tv책 versioner en knappt 26 minuter l책ng LP version och en senare 74 minuter l책ng CD version: LP versionen var B-sida p책: The Sinking of the Titanic (1975) Ensemble directed by Gavin Bryars Obscure 1 (later Editions EG EGED21) LP, later re-issued as CD CD versionen : Jesus' Blood Never Failed Me Yet Composed by Gavin Bryars, Orchestra: (1993) Point 438-823-2 (UK)