När jag inte hade nåt av Ison Glasgow

Ison Glasgow och Emil Arvidson

N채r jag inte hade n책t

brombergs

Copyright © Ison Glasgow och Emil Arvidson 2014 © Brombergs Bokförlag AB 2014 Omslag Casia Bromberg Omslagsfoto, framsida © Camilla Cherry Omslagsfoto, baksida och flik © Casia Bromberg Satt med Chronicle Text 10/15,5 Sättning K2AB Stockholm Tryck Bookwell, Finland 2014 ISBN 978-91-7337-537-5 www.brombergs.se

McDonalds, Liljeholmstorget, 2012

In kommer den här killen.

Jag känner igen stilen direkt. Det är mest hållningen.

Han är kanske fjorton, men ansiktet ser äldre ut. Inte härdat, bara äldre. Killen är mörk i skinnet, afrikan, men påsarna under ögonen är mörkare. Det syns att han bär på mycket.

Jag sitter med en kompis vid ett bord på McDonalds i Lilje­holmen. Det som ligger uppe på torget. Klockan är runt sex och det är vinter utanför.

Killen tar två steg och stannar. Och så ett till. Han ser sig omkring. Som för att kolla om någon tänker köra ut honom.

Jag känner igen det där. Han vill inte synas överhuvud­ taget, inte sticka ut, inte ens vara här. Han vill inte att folk ska se hur dåligt han mår.

Allt går väldigt långsamt.

Killens jacka är minst två storlekar för stor. Det är en sådan som byggjobbare har, med luddigt foder. Grå arbetarbyxor, men det syns att han inte har jobbat i dem. Han har nog ett par mjukisbrallor under för att hålla sig varm.

Det korta afrot är tovigt. Ansiktet är grått, det ser nästan dammigt ut.

7

Det syns att han har tagit hand om sig själv ganska länge.

Har man föräldrar nära så håller de koll på det mest grundläggande, håret, hygienen, även om allt annat är jobbigt.

Han tittar upp på menyn.

När jag var yngre gjorde jag också så. Gick in på matställen bara för att läsa om rätterna. Fönstershoppade. Planen var att komma tillbaka någon dag när jag fått ihop trettio, fyrtio kronor. Jag lagrade menyer i huvudet och gick omkring och tänkte på dem.

På väg fram till kassan gräver killen i sin ficka en extra gång. Så gjorde jag med. Kollade, fast jag visste precis hur mycket pengar som låg där. Jag visste att det var femton kronor men hoppades att jag räknat fel. Att det kanske hade dykt upp något extra.

Blicken när killen tittar ner i sin hand. Det finns inget hopp överhuvudtaget. Det är som att han avskyr kronorna som ligger där.

När min mamma dansade på gatan fick jag gå runt och samla in småpengar som kom flygande. Folk slängde till oss enkronor och jag hatade känslan av dem i min hand. Sättet som de slog mot varandra, det där lilla klingandet. Femmor var bättre. De hade en annan vikt och ett annat ljud. Kanterna var jämna och lena. Att ha en femma i fickan var en skön känsla. Man visste direkt vad man hade.

Min kompis pratar på, samtidigt som jag sneglar mot ­killen. Jag gör det försiktigt, när man har det jobbigt vill man inte att folk ska titta. Det kan vara svårt att möta någons blick. Ibland behöver man hjälp, men vill inte ta emot den. Blickarna som säger: Det är synd om den där ungen. De 8

låga rösterna som frågar hur man mår. Ibland blir man arg och tackar nej även när hjälpen kommer, för att man har lite stolthet, man är inte riktigt på botten än. Det finns lite kvar.

Killen har en väldigt svag röst när han beställer. Som att han knappt vill höras.

Rösten förändras beroende på hur mycket man har i ­fickan. Har man så att det räcker till den där ostmackan så blir rösten stadig. Men är man osäker, eller kanske hoppas att personen framför en ska strunta i om man har fyra kronor för lite, så ändras allt. Man går fram till kassan som en hund till sin husse.

Tjejen som står där nu verkar ha jobbat ganska länge. Hon är otålig. Okej, vad ska du ha? Killen beställer en cheese­ burgare och ber om vatten till. Han tittar snabbt upp på ­menyn, tar sin bricka och sätter sig vid ett bord.

Jag tänker länge på hur jag ska ta kontakt med honom.

Vad jag än erbjuder så kommer han att tacka nej.

Precis när vi är på väg att dra går jag fram. Jag är nog mer nervös än han. Det får inte kännas som att jag ser ner på honom. Jag vill verkligen att han ska fatta: Du och jag är lika.

Jag har varit där du är nu. Så, är det okej med dig?

Han nickar bara. Jag frågar om han är mätt. Om han vill ha mer mat. Nu åker taggarna ut. Han säger att allt är lugnt och vänder sig bort. Men det syns i ögonen. De säger: Du ser hur jag mår. Behöver du verkligen fråga?

Min kompis säger att vi måste gå. Istället går jag fram till kassan och börjar beställa. Jag försöker fråga killen vad han vill ha. Kycklingmeny? McNuggets? Fisk? Ingen kontakt överhuvudtaget.

9

Om jag gör det här till en större grej så vet jag att det inte kommer att gå. Om jag sätter mig ner hos honom och frågar var han har sin mamma och pappa kan det kännas som en örfil. Killen är här för att han är hungrig. Det är vad han behöver hjälp med nu.

När jag var yngre kom hjälpen på olika sätt. Ibland till ett litet pris. Någon gubbe skulle vara snäll och erbjuda lite juice eller en macka. Sedan kanske han ville känna på mina dreadlocks eller prata med min mamma. Som att om han betalade det här åt oss, så hade han rätt att ta på mitt hår eller vara dryg.

Man vill ta emot hjälpen. Den där måltiden eller den där extra femman kan betyda så mycket. Samtidigt har man en liten bit stolthet kvar.

Många gånger när jag var barn bad jag mamma att tacka ja till saker, jag förstod inte varför vi inte kunde ta emot den här maten eller den där sovplatsen som erbjöds. Jag kände inte till stoltheten, eller anledningarna bakom vissa erbjudanden.

Mamma förklarade att man måste säga nej ibland. Sätta en gräns för att vara en människa med värdigheten kvar.

Sådant tänker jag på där på McDonalds i Liljeholmen.

Det blir ändå att jag beställer kanske fem menyer. Och så tar jag brickan och ställer den bredvid killen. Jag säger att han får göra vad han vill med den. Sedan går jag. Det ser ut som att han ska slänga alltihop.

Min kompis är och hämtar sin bil och jag hänger kvar ­utanför ingången. Det är av nyfikenhet, för att det alltid var 10

en dröm att någon skulle göra just det här för mig. Det blir som ett crescendo på alla de tankarna. Betalningen. Jag vill bara se hur det ser ut.

Det tar en stund innan han rör brickan, nästan som att han tittar sig omkring och tänker: Vem ska ha den här maten? Är det fler som ska ha den? Det är ganska mycket mat.

På den gamla tiden hade det här varit eufori för mig.

Som att inte veta var man ska börja. Kan jag ens börja? Eller ­skojar de med mig? Det vore det värsta. Att man börjar äta, och så kommer någon och bara tar tillbaka brickan. Dolda kameran-känslan.

Det går ett par minuter. Sedan plockar killen upp en hamburgare.

Jag ska inte säga att det är vackert. Det är mer som att ­titta på en person som ser eld för första gången. Ögonblicket när det går upp för honom att han kan äta allt.

Han tar bort papperet och smakar. Man ser hur han andas ut. De sorgsna ögonen ändrar uttryck. Blicken blir inte glad, det är mer som att den säger: just nu är det okej. Det här behövdes, för att orka gå ut i kylan igen. Det behövdes för att klara just den här kvällen.

Den där första tuggan är värd miljoner. För honom och för mig.

Sedan går jag därifrån.

11

New York, 1984

Jag är fyra år gammal och står på en trottoar på Manhattan.

Paniken har precis börjat sprida sig i kroppen. Mamma bara försvann. Varför lämnade hon mig här?

Jag tittar uppåt, längs med husen som aldrig vill ta slut.

Det börjar bli kväll och röda neonljus blinkar överallt. På en skylt rullar bokstäver som en våg.

Bilar tutar och förarna skriker till varandra. När trafik­ ljuset slår om till grönt väller en folkmassa rakt emot mig.

Alla tränger sig fram, axel mot axel, några trycker sig mot husväggarna för att släppa fram andra. De har tidningar och mackor i händerna. De pratar, läser, äter och stressar vidare.

Människorna ser annorlunda ut här. Många har kostymer som får dem att se ut som stora lådor. Jag har alltid ­undrat varför de blir så små när de tar av sig kostymerna. Året är 1984 och axelvaddarna är ganska extrema.

Allt verkar så mycket enklare för de här fyrkanterna som springer förbi mig. De ser inte ut att ha panik. De verkar inte tycka att det här är en konstig situation. Men jag är ett barn.

Mamma har lämnat mig här på gatan och jag vet inte vad jag ska göra.

Mitt hår står rakt ut som vanligt. Små tofsar, början till 15

dreadlocks, pekar åt alla håll. Folk brukar vända sig om ­efter mig på gatan, eller stanna och försöka känna på håret.

Jag har den ljusblå pikétröjan. Mamma pussar mig alltid på pannan när hon knäpper knapparna. Och så jeansen och de blå och vita Nike-skorna, sådana som de äldre barnen har.

Jag älskar dem. Brukar sova med skokartongen i sängen.

I min ryggsäck ligger pennor, papper och, viktigast av allt, en serietidning. ”Dr Strange”. Den är alltid med. Där ligger också en Hulk Hogan-figur i grön plast och sträcker händerna rakt uppåt i ilska. Är det kanske den jag borde leka med nu? Som jag brukar göra när mormor ska passa mig och somnar på soffan. Kan man ta fram Hulk Hogan här, mitt på Manhattan? Jag tar av mig ryggsäcken men sätter snabbt på den igen. Det känns inte som ett ställe man leker på. Något är fel.

Jag har aldrig varit ensam förut. Jag är alltid med mormor eller min kompis Gene. Eller med mamma. * För bara några minuter sedan satt jag på hennes axlar. Det var en helt vanlig kväll.

Mamma hade varit på jobbet på Manhattan. Sedan åkte hon hem till Queens för att hämta mig. Två bussar och en tunnelbana, mer än en timmes resa. Sedan tillbaka till Manhattan igen, med mig på ryggen. Vi skulle till dans­träningen.

När vi gick ner i tunnelbanan var det alltid som att något stängdes av. Ljudet från de skramlande tågen tog över.

När vi kom upp på gatan ökade volymen. Alla bilar, alla för­ 16

säljare som överröstade varandra med sina rop om pretzels eller korv. Mammas röst höjdes också. Den gick upp ett snäpp och blev vassare. Hennes grepp om min hand blev hårdare.

Mamma tränade och gick på auditions i området runt ­Times Square i närheten av det fina Broadway, där alla drömde om att uppträda. Men inte på själva Broadway. Inte heller på det som kallades off-Broadway, utan ännu längre ut. Off-off Broadway.

När vi gick mellan fyrtioandra och fyrtiosjunde gatan mötte vi först restaurangfolket på väg hem från sina dagpass. Sedan kom teaterfolket som skulle in och jobba för kvällen. Det luktade pizza, min favoriträtt, och bagels som mamma brukade köpa nybakade på morgnarna. Avloppsbrunnarna släppte ut sin unkna luft. Gick man för nära satte sig lukten i näsan och var kvar i flera kvarter.

I mitten av åttiotalet var Times Square inte som i dag. Då var där fullt av prostituerade och hallickar. Porr överallt.

Alla ungar i New Yorks förorter försökte smita hit för att det var så spännande. När mörkret kom bytte området stil. Det luktade konstigt och folk i gathörnen stod och ropade om gräs, kokain och heroin som om de sålde frukt eller bröd. Ändå var den här platsen en dröm för så många. Alla som hade växt upp i Los Angeles ville till Hollywood. Alla som hade växt upp i New York, som mamma, ville till Broadway.

Oftast var vi på väg till ett stort loft där några ­afrikanska killar hade en dansstudio. Jag satt på mammas rygg när vi kom in genom dörren och de manliga dansarna brukade kommentera det.

17

– Sluta bära honom! Han måste bli en man snart. Han måste göra sin egen grej.

Mamma sa ifrån.

– Det är min son! Jag bär honom så mycket jag vill.

Efter ett tag började jag tjata om att få gå över tröskeln själv. Jag ville vara tuff eftersom jag visste att det skulle stå någon muskulös dansare och tjafsa innanför dörren.

Loftet var byggt för att se ut som en afrikansk hydda. ­Killarna som höll i lektionerna bodde här också. Ibland kom det dansare från Afrika och mamma och hennes kompisar tyckte att det var så coolt. I mitten av åttiotalet var det fortfarande ovanligt med afrikansk kultur i New York, men det började långsamt förändras. Mamma var helt inne på den stilen, även om alla i vårt villaområde i Queens tittade snett på hennes dreads och säckiga kläder.

Jag brukade lägga mig på mammas jacka och ta fram mina pennor. Sedan ritade jag av henne medan hon dan­ sade. Massor av streckgubbar och så mamma längst fram med sina dreads flygande i luften.

På loftet fanns fyra trummisar som spelade, stampade och ropade. Ibland skrek de till mig att hoppa in och dansa med. Det kändes som de vuxna betedde sig som barn. På hemvägen bar mamma mig ner i tunnelbanan och jag sov på hennes rygg.

Mamma var besatt av att bli dansare. Vid den här tiden var teveserien ”Fame” gigantisk. Alla ville dansa. Man såg de där stora, bylsiga benvärmarna överallt. Jag kände igen dem från mammas dansklasser och tyckte att det var ­konstigt att alla skulle på dansträning precis som vi. Men 18

mamma förklarade att folk hade benvärmare för att det såg bra ut. Även om man var fattig såg det ut som att man var på väg någonstans. Det såg ut som att man hade ett mål i livet, även om man kom från Queens. Som att man var på väg att bli ­dansare.

I våra kvarter gick det alltid rykten om tjejer som lyckats bli statister på ”Fame”. Vissa skulle till och med ha fått riktiga roller. Det var den stora drömmen. Men det hände bara de bästa dansarna. Mamma höll på med alla sorter när hon växte upp, men det var bara när hon dansade afrikanskt som hon fick stå längst fram i gruppen.

– Ison, det här är New York, brukade hon säga. Här får man fixa sina egna drömmar. Man får passa in där man ­passar in. Jag är tjock, svart och har krulligt hår, men jag älskar balett. Jag passar inte in i deras mall.

Mamma dansade innan jag fanns, hon dansade när jag låg i hennes mage och hon dansade när jag hade fötts. ­Nästan varje kväll åkte hon fram och tillbaka till Manhattan för att träna. För mig var det bara att stoppa ner några leksaker i ryggsäcken och följa med.

Mamma var min stora kärlek. Men hon hade en allvarlig sida. Gjorde jag något jag inte borde blev jag tillsagd. Ofta sa hon att det här var hennes värld. Att det var hon som hade satt mig i den och att hon när som helst kunde ta mig ur den.

Det var med glimten i ögat såklart. Men jag visste att det inte var en bra idé att göra henne sur. *

19

Den här kvällen bär hon mig på ryggen som vanligt. Hon bär också ryggsäcken med leksakerna och sina afrikanska kläder och instrument. Vi är sena, mamma är trött. Jag är uppspelt och ställer tusen frågor om allt omkring oss. Huset där borta, visst bor Spindelmannen där, eller hur? Eller hur?

Jag får inte de vanliga svaren. Mamma brukar förklara saker så att jag lugnar ner mig, men inte nu. Så jag bara fortsätter medan jag drar henne i håret, som är flätat i dreadlocks, med snäckor insydda här och där. Jag sitter på hennes rygg och leker med snäckorna, skrattar när de slår mot varandra och bläddrar fram och tillbaka mellan dreadsen. Är vi framme snart? Vad ska vi göra sen? Plötsligt stannar mamma tvärt vid ett övergångsställe.

– Om du inte slutar sätter jag ner dig!

Jag känner hennes ilska, men det är som att det inte går att sluta. Orden bara kommer och jag fortsätter att dra i snäckorna.

Ljuset slår om till grönt och människorna börjar röra sig omkring oss. Nu märker jag att något har hänt med mamma.

– Vet du vad, min son skulle aldrig bete sig på det här ­sättet.

Hon sätter ner mig på gatan. Och så säger hon, med den där breda New York-dialekten: – Gå och leta reda på din riktiga mamma!

Jag står med händerna i luften, som barn gör när de vill lyftas upp. Men du är väl min mamma? Hon skakar på ­huvudet.

– Så kan det inte vara! Min son skulle aldrig bete sig så här!

20

Jag börjar fundera. Är jag inte hennes son? Jag kanske tillhör någon annan? Plötsligt är mamma borta.

Jag vänder mig om och söker efter ett ansikte jag känner igen i folkhavet, men alla bara flyger förbi. Jag tittar efter mormor, den andra personen i mitt liv som kan tänkas lyfta upp mig.

Jag funderar på att sträcka ut handen mot någon annan vuxen, vem som helst. Istället tar jag några steg åt sidan.

Tänker gå över gatan. Och så ändrar jag mig. Kanske kommer hon tillbaka om jag står på exakt samma ställe? Jag hoppas allt vad jag kan.

Det kan bli jobbigt när mamma är sur på det här sättet, det vet jag ju. Det kan bli svårt. Men har jag verkligen varit så hemsk att hon inte vill ha mig nu? Och kommer det en ­annan mamma då?

Efter ett tag börjar det snurra i huvudet av alla ljus, alla människor som trycker på från olika håll. Skogen av fötter och ben. Och så alla konstiga lukter.

Plötsligt står hon framför mig igen. Med den där blicken som s­ äger: ser du vad som kan hända? Hon lyfter upp mig på samma sätt som hon alltid gör. Hon luktar precis som hon brukar.

– Lyder du mig nu?

Så skönt det är att säga ja till henne. Jag vill att hon ska veta att jag förstår vad det handlar om.

– Ser du vad som kan hända? Kommer du att göra som jag säger i fortsättningen?

Ja, ja, ja, ja. Jag kan gå med på vad som helst.

Från den dagen har jag alltid respekterat henne. Det låter 21

kanske konstigt, men ibland är det skönt för ett barn att veta exakt var gränsen går.

Nu behövde jag inte testa längre. Nu visste jag hur långt jag kunde gå och vem som var bossen. Jag blev bättre på att läsa av mamma. Jag förstod vad det innebar när hon var trött efter en lång dag.

I dag inser jag att det kan verka som ett hårt sätt att uppfostra barn på. Kanske var det för att mamma själv hade fått en tuff uppfostran. Dessutom var hon ensamstående. Dagen hade drivit henne över gränsen. * Det här minnet sitter kvar i mig. Förra sommaren var jag i New York på ett jobb med en teveproducent och en kompis.

Mitt i folkmyllret kom precis samma oroskänsla över mig, jag stod bara inte ut med tanken på att tappa bort ­någon av dem.

Hela tiden letade jag efter bekanta ansikten. Jag ­kunde slappna av först när några svenskar dök upp och ville ha ­autografer. Hemma i Sverige gillar jag inte att bli igenkänd på gatan, men här kändes det bra. Bara att se i deras ögon att de kände igen mig gjorde mig lugn, men så fort svenskarna ­försvann i folkhavet åkte axlarna upp igen. Då blev jag tvungen att försöka se ut som alla andra i New York igen. Gå som de, vara som de. Inte sticka ut, som när jag var yngre.

Inte bli stående med mina dreads medan alla tittade.

När jag var liten och stod i den där korsningen tänkte jag ju på hur lätt livet verkade för alla vuxna som gick 22

för­bi.Det var speciellt att inse att jag ännu inte kommit över den känslan.

Jag och mamma pratar fortfarande om den här händelsen. Vi skämtar om den. Det kan komma från ingenstans när vi diskuterar något.

– Jiddra inte med mig, Ison! Du vet vem som har ­byxorna i det här förhållandet. Har du glömt vad som hände i New York när du var kaxig senast? Jag är drottningen, du är prinsen. Förstå din roll.

Jag har förstått den nu.

När jag var mindre var det annorlunda. Det hände att jag frågade: Gick du verkligen iväg från mig den där gången när jag var fyra? Eller gömde du dig bara? Såg du mig hela tiden?

Svaret kom alltid blixtsnabbt.

– Du är mitt allt. Vad tror du?

23

Jag föddes på Manhattan. Metropolitan Hospital, i hörnet av åttionionde gatan och första avenyn. Mamma var väldigt nöjd med det. Hon drömde om att jag skulle bli en Man­ hattan-unge. Upper East Side var inte ett område för sådana som oss och det var därför hon ville hit.

Mamma hyrde en lägenhet på Manhattan tillsammans med en kompis. De jobbade som bokföringsassistenter.

Den andra tjejen var vit. Hon hade fixat lägenheten, träffat ­hyresvärden och skrivit på kontraktet. Men hon flyttade ut ganska snart, och kort därefter blev mamma gravid.

Det var ingen som tyckte att det var en bra idé att mamma skaffade barn. Hon hade haft hälsoproblem i hela sitt liv.

Sicklecellanemi, eksem, dåliga blodvärden och hjärtbesvär som barn. Läkarna sa att hon kunde dö av graviditeten. Alltså var hon tvungen att prova. Mormor sa att hon var dum i huvudet.

Det blev en jobbig förlossning. Jag fick bronkit och andningssvårigheter och låg på intensiven i en vecka medan mamma vakade över mig. När vi kom hem fick hon sitta och massera mitt bröst för att hjälpa mig att andas.

Mamma var väldigt orolig i början och bar omkring mig 24

hela tiden. På toaletten, i sängen, överallt. Ibland vaknade hon av en duns. Då hade jag rullat av hennes mage och ner på golvet.

Mamma visste inte så mycket om barn, men det gick ändå. Hon brukar säga att det var här allt började. Att det enda hon har sysslat med sedan dess är att försöka hålla mig vid liv.

Jag var ett tyst barn som tittade på världen med s­ tora, uppspärrade ögon. Som om jag försökte orientera mig. Mamma brukade sätta sig ner på huk, se mig rakt i ögonen och skaka om mig.

– Hallå Ison? Du är på jorden, okej? Det är ett konstigt ställe. Alla är galna här. Håll dig till mig bara så klarar vi oss.

Mamma var lite av en hippie. Ibland snurrade hon mig några varv för att få liv i mig. Om jag grät så lekte hon en lek där hon åt upp mina tårar, en efter en. Jag brukade skratta åt det där. * En dag knackade hyresvärden på.

– Vi vill att du flyttar ut, sa han.

– Va? Vad är det som har hänt? sa mamma.

– Du är svart! Tjejen som skrev på kontraktet var vit. Det här är inte vad vi kom överens om. Vi vill inte ha såna som du här.

På den tiden var de lite rakare med sådana saker. M ­ amma var naiv och hade aldrig stött på rasism på det sättet förut.

Hon hade fått lära sig att svarta kunde göra precis vad de ville.

– Tänk om min pappa är Sidney Poitier, sa mamma.

25

Poitier var en känd skådespelare som hade slagit igenom trots att han var svart. En förebild.

– Det skiter väl jag i, sa hyresvärden.

Mamma hade drömt om att plugga juridik på college, och nu började hon läsa på om sina rättigheter. Hon upptäckte att en hyresvärd är skyldig ett visst underhåll av en lägenhet. Golvet var slitet, badrummet likaså. Så mamma stämde värden för att vinna tid och försena vräkningen.

I domstolen stod hon med mig i famnen och skrek att hon krävde rättvisa. Domaren, som också var svart, sa: – Det här är inte ett ställe för rättvisa, utan ett ställe där vi följer lagen. Och ni kommer att förlora det här.

Mamma brukar säga att det var där, i den lilla salen, som hon förlorade tron på USA. Den amerikanska drömmen och allt det där.

I en paus i förhandlingarna kom hyresvärden fram till oss och viskade att allt det här vore så mycket enklare om han bara hade dödat henne. Det blev bråk, men när mamma försökte berätta för domaren vad som hänt svarade han bara att det inte spelade någon roll vad någon sa under ­pausen.

Till slut fick vi flytta ut. Tillbaka till Queens.

26

Vid den här tiden bodde det nästan bara svarta i Jamaica, Queens.

Husen var lägre och tempot lugnare än på Manhattan.

Där var det mycket ryck i handen och snabba ord, men när vi närmade oss Queens slappnade mamma av. Nu ville hon gosa och frågade hur jag mådde.

Mamma pratade alltid mycket med folk. Här kände hon dem också. Mormor och morfar ägde en godiskiosk, en ­liten matbutik och en skivbutik i kvarteret. De jobbade alltid och var bekanta med de flesta.

När mamma köpte sin bagel på Manhattan var s­ nacket hårt och kort. När vi handlade mackor på gathörnet i ­Queens var allt avslappnat. Vill du ha sallad? Tomat? Hur mår farmor?

Jag satt på en stol och väntade medan latinokillen i butiken skar upp pålägget. Han hade så stark brytning att det var svårt att förstå vad han sa, det blev som en lek att försöka gissa om han föreslog ost, sallad eller tomat.

I Queens såg alla hus likadana ut. Tvåvåningshus som stod tätt ihop, med små trånga gårdar framför. I bästa fall fanns det plats att parkera bilen på uppfarten.

27

Hela området kändes som en trött och lite uppgiven amerikansk dröm. Alla satt ute på trapporna. Mormor och morfar högst upp, barnen längst ner. Man tittade på dem som gick förbi. Kom det någon som inte var från området tittade man extra noga.

Rapparen 50 Cent växte också upp här. I en dokumentär om honom såg jag att trappan där han suttit som barn var exakt som vår. Jag såg också hur det hade kunnat gå för mig om vi stannat kvar. Vad den där blicken, drivet och ­revanschlusten kan leda till om man inte tar sig vidare.

Folk i Queens var djupt rotade här. Flera av mammas vänner hade aldrig rest, knappt varit på Manhattan. Q ­ ueens var hela deras värld. Många hade drömmar som inte uppfyllts. Det låg som en stark känsla över kvarteren. Man måste kämpa sig igenom livet eller flytta härifrån. Lyckades man inte fick man återvända hem, till alla andra som haft samma drömmar. Och så bekräftade man varandra.

På de här gatorna hade mamma växt upp och här kände hon sig hemma. Men det var ett stort nederlag att komma tillbaka över bron från Manhattan. På ett sätt det värsta som kunde hända. Hon var tjugosex år gammal och tvungen att flytta hem till sina föräldrar med en bebis i famnen.

Alla hade sagt till mamma att hennes framtid skulle bli förstörd om hon skaffade barn. Nu hade hon fått ge upp drömmen om Manhattan. Folk frågade hela tiden varför hon var tillbaka. Mormor tyckte att hon hade slängt bort sin chans.

– Vad var det jag sa? Du hade jobb och lägenhet på Manhattan! Varför, Linda?

Innerst inne var nog mamma rädd att mormor hade rätt.

28

* Utanför vårt hus fanns en liten inhägnad plats, kanske fem stora kliv på längden och tre på bredden. Här brukade jag sitta med mina serietidningar. Eller så cyklade jag runt, runt på min trehjuling. Ibland satt mamma på trappan och pratade med mig eller med folk som gick förbi på gatan. Jag tyckte att det var perfekt.

Det var strängt förbjudet att gå utanför stängslet. Mamma kallade det för den gyllene regeln. Om jag skulle gå över gatan var någon vuxen tvungen att följa mig med blicken hela vägen.

På andra sidan gatan bodde Gene. Våra mammor hade växt upp tillsammans i kvarteret och jag och Gene var bästa kompisar.

Vi lekte oftast hos honom, det var bättre stämning där.

Gene fick låna mina tidningar och jag brukade sova över i hans våningssäng. På kvällarna hängde jag ner över sängkanten så att vi kunde diskutera serierna.

Annars tittade vi på teve. Hulken var en favorit. När pro­­ grammet började ställde vi oss framför teven, tog av oss ­tröjorna, spände armarna som Hulken och tävlade om vem som hade störst muskler. Men precis när Bruce Banner för­­ vandlades till Hulken, när han blev grön och liksom explo­ derar, höll vi för ögonen och sprang skrikande ut ur rummet.

Det blev för läskigt.

Jag var på väg över till Gene en eftermiddag när jag ­märkte att ingen ­v uxen tittade efter mig från fönstret. Då fick jag för mig att följa v­ ägen till höger istället, mot mina 29

kusiners hus en bit bort. Det var ju bara att vända tillbaka samma väg om något kändes fel. Men efter en stund kände jag inte igen husen omkring mig. Alla såg likadana ut.

Aldrig lämna tomten. Den gyllene regeln. Skuldkänslorna började komma medan jag gick där och svettades. Till slut hittade jag vår gata igen. Jag hade inte gått så långt som det kändes, bara snurrat i cirklar.

Hemma var det total panik. Mormor skrek rakt ut och mamma skakade mig fram och tillbaka medan hon skällde.

Reglerna hade varit hårda innan, men efter det här blev det verkligen ordning. Ibland knöt mormor ett rep kring mitt ben när hon skulle sova middag. Hon ville vara säker på att jag inte ramlade i vår branta trappa eller drog ut på gatan igen.

Jag tror att mormor var orolig för att det skulle hända ­något medan hon hade ansvaret. Det var spänt mellan ­henne och mamma och de bråkade ofta om mig. Mamma ville helst inte lämna mig ensam med mormor, som var av den riktigt gamla skolan när det gällde uppfostran, och mamma tyckte inte om när någon slog mig. * Jag visste att mamma var dansare, och jag visste att hon höll på med siffror. Under en tid jobbade hon på ett kyckling­ slakteri nere i Meatpacking District som på åttiotalet var den smutsigaste delen av Manhattan. Blod och inälvor från slakterierna rann på gatorna och allting luktade dött.

På nätterna hängde prostituerade trans­vestiter här. Man 30

­kunde köpa vad som helst. ”The other meat”, brukade mamma säga, men jag förstod inte vad hon menade.

Mamma hade fått jobb som bokförare och började ta mig med på dagarna. Vi satt i ett rum bakom de illaluktande slakterilokalerna. Hon gjorde plats åt mig i ett hörn och gav mig en räknemaskin.

– Du tar hand om dina siffror, så tar jag hand om mina.

Jag kände verkligen att jag hjälpte till. Min maskin hade också en pappersrulle, stora knappar och en spak på sidan som det plingade när man drog i, så jag antog att mitt jobb var lika viktigt.

Ibland lutade mamma sig över mig och frågade vad jag hade kommit fram till. Jag visade upp långa pappersremsor fulla med siffror och tecken. Hon tittade länge på dem och bara nickade. * Det fanns mycket som var spännande på Manhattan, men inget var viktigare än Frihetsgudinnan. För mig var hon New York, det närmaste man kommer en gud i den staden.

Varje gång jag såg henne kände jag mig hemma.

Om vi satt i en taxi på nedre Manhattan brukade mamma säga till när vi närmade oss. Jag slängde mig runt i baksätet och tryckte näsan mot rutan. Vilken sida kommer hon på? Hur kommer hon att se ut i dag?

Jag väntade mig alltid att Frihetsgudinnan skulle ha ändrat position, men hon stod bara där med armen uppsträckt. Jag var imponerad över att hon orkade.

Om jag visste att vi skulle åka förbi henne förberedde 31

jag mig hela dagen. Ibland klädde jag upp mig. Det var som en dejt. Jag var tvungen att se fin ut och det var något med att ha kostym. Jag hade en söndagskostym att gå i kyrkan i, men vi gick aldrig i kyrkan, så jag brukade ha den på vardagarna istället. Speciellt om det fanns en chans att träffa Frihetsgudinnan.

Varje gång jag såg henne tänkte jag att nu måste jag verkligen spara det här ögonblicket. Ofta fick man bara den där snabba glimten, den där New York-känslan, när man åkte taxi och fantastiska saker dök upp mellan husen.

När hon tronade fram var det så mäktigt, som att hon tittade rakt på mig. Jag visste inte ens om Frihets­g udinnan var en kille eller tjej. Mamma lämnade det öppet. Det blev en del av mysteriet.

Jag läste ju mycket serietidningar och det kändes som att hela tiden ha en superhjälte i närheten. En som inte var på papper.

Mamma tyckte att jag var lite väl fixerad, så hon för­sökte få mig att gilla Whitney Houston istället, en stark, svart kvinna som hade lyckats. Whitney var en av få svarta kvinnor man kunde se på teve på den tiden, och kanske den enda med någon riktig makt. Mamma älskade henne för det. Hon trodde verkligen att jag kände likadant.

Så fort Whitney var på teve brukade mamma ropa.

– Kom och kolla, Ison, det är din flickvän! Visst älskar du henne?

Jag rusade ut i vardagsrummet, så lycklig över att få se Frihetsgudinnan igen.

– Ison, det är en staty. Du måste släppa det där.

32

Jag satte mig bara lugnt i soffan och väntade på att Frihetsgudinnan skulle dyka upp i bakgrunden i någon nyhetssändning. Mamma fick ge sig till slut. Men hon kunde leva med det. För henne betydde min kärlek också att jag egentligen var en Manhattankille. Inget barn från Queens satt klädd i kostym i en taxi och pratade om hur vacker Frihetsgudinnan var.

33