JHUMPA LAHIRI
Sankmark Översättning Meta Ottosson
Brombergs
Originalets titel The Lowland Copyright © 2008 by Jhumpa Lahiri All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form. Den svenska översättningen: Copyright © 2014 Brombergs Bokförlag AB Satt hos RPform, Köping Omslagsadaption Jan Cervin Omslagsdesign Greg Heinimann Tryckt hos Bookwell, Finland 2014 ISBN 978 91 7337 566 5 www.brombergs.se
1. öster om tolly club, i korsningen där Deshapran Sashmal Road delar på sig, ligger en liten moské. Tar man av där hamnar man i en stilla enklav. Ett gytter av smala gator och anspråkslösa medelklasshem. I denna enklav låg en gång i tiden två dammar, avlånga, intill varandra. Bortanför dem ett sankt område på ett par tunnland. Efter monsunregnen steg vattnet i dammarna så att vallen som byggts mellan dem försvann. Även det sanka området översvämmades av meterdjupt regnvatten som sedan stod kvar under en del av året. Det översvämmade området var fullt av vattenhyacinter, ett flytande ogräs som spred sig överallt och gjorde att vattenytan såg ut som ett golv. Grönt i motsats till den blå himlen. Här och var runt sankmarken låg enkla hyddor. Fattiga människor vadade ut i vattnet för att leta efter något ätbart. På hösten anlände ägretthägrarna. Orörliga, med den vita fjäderdräkten som mörknat av storstadens sot, stod de i vattnet och väntade på sitt byte. I Calcuttas fuktiga klimat avdunstade vattnet långsamt. Men till slut hade solen torkat upp det mesta och den fuktiga marken kom fram igen. Så många gånger Subhash och Udayan hade korsat det sanka området. Det var en genväg till ett fält i utkanten 11
av enklaven dit de gick för att spela fotboll. De gick runt pölarna, klev på mattan av vattenhyacintblad som låg alldeles stilla. Andades in den fuktiga luften. En del djur lade ägg som kunde klara den torra årstiden. Andra överlevde genom att gräva ner sig i dyn, spela döda och invänta nya regn.
12
2. de hade aldrig satt sin fot inne på Tolly Club. Precis som de flesta i grannskapet hade de passerat grinden av trä, tegelmuren, hundratals gånger. Fram till mitten av 1940-talet hade deras pappa brukat stå vid muren och titta på hästkapplöpningarna. Han stod på gatan och tittade, bland vadhållarna och andra åskådare som inte hade råd med en biljett eller fick komma in på klubbens område. Men efter andra världskriget, ungefär när Subhash och Udayan föddes, byggde man på muren på höjden så att allmänheten inte längre kunde se in. En granne till dem, Bismillah, arbetade som caddy på klubben. Han var muslim och hade stannat kvar i Tollygunge efter Indiens delning. För ett par paisas sålde han golfbollar till dem som spelarna hade tappat bort eller lämnat kvar på golfbanan. En del av bollarna hade djupa jack, som gapande skärsår, där man kunde se det rosa gummiaktiga innanmätet. I början slog de bollarna med de små ingröpningarna fram och tillbaka med käppar. Sedan sålde Bismillah en putter med lite böjt skaft till dem som en besviken spelare hade fördärvat när han slog den i ett träd. Bismillah visade dem hur man skulle böja sig lite fram och var på skaftet man skulle placera händerna. De hade en ungefärlig uppfattning om vad spelet gick ut på och 13
grävde gropar i marken och försökte få bollarna att hamna i dem. Även om de behövde en annan klubba för att kunna slå bollarna längre använde de puttern. Men golf var inte som fotboll eller cricket. Inte en sport bröderna kunde improvisera på ett nöjaktigt sätt. Bismillah ritade en karta över Tolly Club på marken på bollplanen. Han berättade att i närheten av klubbhuset fanns det en swimmingpool, stall, en tennisbana. Restauranger där man serverade te ur silverkannor, speciella rum för biljard och bridge. Grammofoner som spelade musik. Bartendrar i vita jackor som blandade drinkar med namn som Pink Lady och Gin Fizz. Ledningen för klubben hade nyligen låtit uppföra fler murar för att hålla inkräktare borta. Men Bismillah sade att det fortfarande fanns ståltrådsstängsel där man kunde ta sig in, längs den västra kanten. De väntade tills det var nästan mörkt då golfarna lämnade banan på grund av myggen och drog sig tillbaka till klubbhuset för att dricka cocktails. De berättade inte för någon vad de tänkte göra, nämnde inget till de andra pojkarna i grannskapet. De gick fram till moskén på hörnet med de röda och vita minareterna som skilde den från de omgivande byggnaderna. De svängde in på huvudgatan bärande på puttern och två tomma fotogendunkar. De gick över till andra sidan av Technicians’ Studio. De satte kurs mot risfälten där Adi Ganga en gång i tiden hade runnit fram, där britterna en gång i tiden hade seglat mot deltat. Vid den här tiden stod vattnet stilla och kantades av bostäder åt hinduer som hade flytt från Dhaka, från 14
Rajshahi, från Chittagong. Flyktingar som Calcutta tog emot men struntade i. Sedan delningen för tio år sedan hade de översvämmat vissa delar av Tollygunge, ansatt Tollygunge som monsunregnen ansatte det sanka området. En del statsanställda hade fått bostäder genom ett kompensationssystem. Men de flesta var flyktingar som anlände i vågor efter att ha berövats sitt fäderneland. En snabb rännil som förvandlades till en flod. Subhash och Udayan mindes dem. Ett bistert följe, en människohjord. Några bylten på huvudet, småbarn i ett knyte på föräldrarnas bröst. De byggde provisoriska tak över huvudet av tältduk eller palmblad, väggar av flätad bambu. De levde utan sanitära anordningar, utan elektricitet. I skjul intill soptippar, på alla upptänkliga ställen där det fanns plats. De var orsaken till att Adi Ganga, på vars strand Tolly Club var belägen, nu förvandlats till en kloak för sydvästra Calcutta. De var orsaken till att klubben omgärdat sig med fler och högre murar. Subhash och Udayan hittade inget ståltrådsstängsel. De stannade vid ett ställe där muren var tillräckligt låg för att man skulle kunna ta sig över. De var klädda i kortbyxor. Deras fickor var fulla av golfbollar. Bismillah hade sagt att de kunde hitta många fler bollar inne på klubbområdet, på marken bland tamarindskidorna som fallit ner från träden. Udayan slängde över puttern. Därefter den ena av fotogendunkarna. Om Subhash ställde sig på den andra skulle han kunna ta sig över. Men Udayan var vid den här tiden 15
ett par centimeter kortare än han. Knäpp händerna, sade Udayan. Subhash knäppte händerna och kände för ett ögonblick hur de trycktes ner av broderns fot, av den slitna sulan på hans sandal, sedan av hela hans kroppstyngd. Snabbt hävde sig Udayan upp och satte sig grensle på muren. Ska jag vakta på den här sidan medan du rekognoscerar? undrade Subhash. Hur kul är det? Hur ser det ut? Kom upp får du se. Subhash flyttade fotogendunken lite närmare muren. Han ställde sig på den och kände hur det ihåliga bygget började ge vika under honom. Kom loss nu, Subhash. Udayan ändrade ställning och hivade sig ner på andra sidan muren i fingertopparna. Så släppte han taget och föll. Subhash kunde höra honom andas häftigt av ansträngningen. Gick det bra? Det är klart. Nu är det din tur. Subhash tog tag om muren, tryckte sig mot den, skrapade knäna mot den. Som vanligt visste han inte vilket som störde honom mest, Udayans djärvhet eller hans egen avsaknad av densamma. Subhash var tretton år, femton månader äldre än sin bror. Men han kunde inte tänka sig ett liv utan Udayan. Så länge han kunde minnas hade hans bror alltid funnits i hans närhet. Med ens befann de sig inte längre i Tollygunge. De kunde höra trafiken på gatan utanför men inte se den. De 16
var omgivna av jättestora kanonkuleträd och eukalyptus, flaskborstträd och frangipani. Subhash hade aldrig sett maken till gräs. Det såg ut som om man hade brett ut en grön matta på den kuperade marken. Den höjde sig och sänkte sig som sanddynerna i en öken eller som små svallvågor och dyningar på havet. Gräset på greenen var så välklippt att det kändes som mossa när han lade handen på det. Marken under det var slät som en huvudsvål och där såg gräset ut att vara en nyans ljusare. Han hade aldrig sett så många hägrar på ett och samma ställe; de lyfte när han kom för nära. Träden kastade eftermiddagsskuggor över golfbanan. När han tittade upp i trädkronorna delade de släta grenarna på sig och påminde om de förbjudna områdena på en kvinnas kropp. De var lite yra i huvudet båda två för att det var spännande att befinna sig på förbjudet område och för att de var rädda att åka fast. Men inga vakter till fots eller till häst, inga banarbetare kom på dem. Ingen kom och körde bort dem. De började slappna av och upptäckte en rad flaggor utplacerade på golfbanan. Hålen såg ut som navlar i marken, i dem fanns koppar där bollarna skulle ner. Här och var syntes grunda gropar med sand. På fairway fanns märkligt formade dammar som såg ut som vattendroppar betraktade under ett mikroskop. De höll sig långt borta från huvudingången, vågade sig inte i närheten av klubbhuset där utländska par promenerade omkring arm i arm eller satt i korgstolar under träden. Då och då, hade Bismillah sagt, anordnades 17
födelsedagskalas för något barn i en brittisk familj som bodde kvar i Indien, med glass och ponnyridning, tårta med levande ljus. Även om Nehru var premiärminister var det ett porträtt av den nya drottningen av England, Elizabeth II, som intog hedersplatsen i det största sällskapsrummet. I detta undangömda hörn, i sällskap med en vattenbuffel som hade förirrat sig dit, övade Udayan energiskt. Han lyfte armarna över huvudet, intog olika ställningar, svingade puttern som ett svärd. Han gjorde hack i det ofördärvade gräset, blev av med en del golfbollar som hamnade i vattenhålen. De letade efter nya i ruffen. Subhash var den som höll utkik och lyssnade efter hästhovar på de breda röda grusgångarna. Han hörde en hackspett trumma. De svaga huggen från en skära när gräs klipptes för hand någon annanstans på klubbområdet. Flockar av schakaler med gulbrun, gråspräcklig päls satt tätt intill varandra. När ljuset försvann började en del av dem leta efter föda och man kunde se de magra djuren traska iväg efter varandra i raka led. Deras klagande ylande som ekade över klubbområdet signalerade att det var sent, dags för bröderna att bege sig hemåt. De lämnade kvar de båda fotogendunkarna, den ena utanför muren som riktmärke. Den andra gömde de noggrant i ett buskage inne på klubbområdet. Under deras följande besök plockade Subhash fjädrar och vilda mandlar. Han såg gamar som badade i vattenhål och sedan bredde ut vingarna för att de skulle torka. En gång hittade han ett ägg som hade ramlat ur en sångares bo utan att gå sönder. Han bar försiktigt hem 18
det, lade det i en terrakottaskål som innehållit sötsaker och täckte över det med grenar. När ägget aldrig kläcktes begravde han det i trädgården bakom huset, vid foten av mangoträdet. Så en kväll när de kastade över puttern inifrån klubbområdet och klättrade tillbaka över muren upptäckte de att fotogendunken utanför var borta. Det är någon som har tagit den, sade Udayan. Han började leta. Det var knappt något dagsljus kvar. Är det den här ni pojkar letar efter? Det var en polis som dök upp från ingenstans på sin runda runt klubbmuren. De kunde urskilja att han var stor, att han var klädd i uniform. I handen hade han fotogendunken. Han tog ett par steg emot dem. När han fick se puttern som låg på marken tog han upp den och undersökte den. Han satte ifrån sig dunken och tände en ficklampa och riktade ljuskäglan mot deras ansikten och vidare ner mot deras kroppar. Bröder? Subhash nickade. Vad har ni i fickorna? De plockade upp golfbollarna och överlämnade dem. De såg på medan polisen stoppade ner dem i sina egna fickor. Han behöll en boll i handen och stod och bollade med den. Hur har ni fått tag i de här? De stod tysta. Var det någon som hade bjudit in er för att spela golf 19
på klubben idag? De skakade på huvudet. Jag behöver ju inte upplysa er om att obehöriga inte äger tillträde till klubbområdet. Han lade skaftet på puttern lite lätt mot Subhashs arm. Är det första gången ni har varit där inne? Nej. Var det din idé? Är du inte gammal nog för att veta bättre? Det var min idé, sade Udayan. Du har en lojal bror, sade polisen till Subhash. En som vill skydda dig. Är villig att ta på sig skulden. Den här gången ska jag göra er en tjänst, fortsatte han. Jag ska inte rapportera det här till klubbledningen. Så länge ni inte har för avsikt att göra om det. Vi ska inte göra om det, sade Subhash. Bra. Ska jag följa er hem till era föräldrar, eller ska vi sätta punkt för vårt samtal här? Här. Vänd då ryggen till. Bara du. Subhash ställde sig med ansiktet mot muren. Ett steg till. Han kände hur stålskaftet träffade skinkorna, sedan baksidan av benen. Det andra slaget, som bara innebar ett ögonblicks kontakt mellan ben och klubbskaft, var så kraftigt att han föll framstupa. Det skulle komma att ta flera dagar innan ränderna efter slagen försvann. Deras föräldrar hade aldrig slagit dem. Först kände han ingenting, var som bedövad. Sedan var det som om någon hade kastat en panna skållhett vatten över honom. 20
Sluta, skrek Udayan till polismannen. Han kröp ihop intill Subhash, lade armen om hans axlar, försökte skydda honom. De stålsatte sig tillsammans, tätt tryckta intill varandra. De höll ner huvudet, blundade. Subhash vred sig fortfarande av smärta. Men ingenting mer hände. De hörde hur puttern slängdes över muren och landade en sista gång inne på klubbområdet och sedan hur polisen, som inte ville ha mer med dem att göra, avlägsnade sig.
21
3. ända sedan subhash var liten hade han varit försiktig av sig. Hans mamma behövde aldrig springa efter honom. Han höll henne sällskap, tittade på när hon lagade mat på kolspisen eller broderade sarier och blusar på uppdrag av en damskräddare i närheten. Han hjälpte sin pappa att plantera dahliorna som han hade i krukor på innergården. De klotrunda blommorna, lila och orange och rosa, var ibland vita längst ut på kronbladens spetsar. De lyste klara mot den smutsbruna gårdsmuren. Han ville bara att kaotiska förvirrande lekar skulle ta slut, att skrik skulle tystna. Hans bästa stunder var när han var ensam, eller upplevde sig som ensam. När han låg i sängen på morgonen och tittade på solljuset som fladdrade som en rastlös fågel på väggen. Han lade insekter under en näthuv för att kunna observera dem. Vid kanten av dammarna i närheten av deras hus, dit modern ibland gick för att diska om tjänsteflickan händelsevis inte infann sig, kupade han händerna i grumligt vatten och höll utkik efter grodor. Han lever i sin egen värld, sade släktingar ibland när de samlades allihop och han inte reagerade på tilltal. Medan Subhash höll sig inom synhåll försvann Udayan; när han var liten kunde han inte motstå lusten att gömma sig, inte ens i deras lilla hus på två rum, under sängen, bakom dörrarna, i trälåren där vintertäckena förvarades. Det var en lek han ägnade sig åt utan förvarning, fick 22
bara ett infall och försvann ut i trädgården på baksidan, eller upp i ett träd. När modern ropade på honom och han inte svarade tvingades hon avbryta det hon höll på med. Medan hon letade efter honom, lirkade och ropade hans namn, kunde Subhash se paniken i hennes ansikte när hon för ett ögonblick oroade sig för att hon kanske inte skulle hitta honom. När de var gamla nog, när de fick lov att lämna huset, blev de tillsagda att inte släppa varandra ur sikte. Tillsammans traskade de fram på de vindlande smågatorna i enklaven, förbi dammarna och över sankmarken till bollplanen där de ibland stämde möte med andra pojkar. De gick till moskén på hörnet för att sitta på de svala trappstegen av marmor; ibland lyssnade de på en fotbollsmatch i någons radio utan att moskéns föreståndare någonsin kom med invändningar. Så småningom fick de lov att röra sig utanför deras eget område, bege sig in i storstaden. Att gå så långt benen bar dem, att åka spårvagn och buss på egen hand. Som riktmärke när de kom och gick hade de fortfarande moskén på hörnet, där människor av en annan trosriktning förrättade andakt. Vid något tillfälle började de, på Udayans förslag, att hänga utanför Technicians’ Studio, där Satyajit Ray hade spelat in Sången om vägen, där bengaliska filmstjärnor tillbringade dagarna. Då och då, beroende på att någon som kände bröderna var anställd vid inspelningen av en film, fick de komma in bland virrvarret av kablar och sladdar, de bländande strålkastarna. Efter ordern Tystnad tagning och efter det att klappan smällt tittade de på när 23
regissören och hans team gång på gång tog om en och samma scen för att replikerna skulle sitta perfekt. En hel dags arbete för att skapa ett ögonblicks underhållning. De fick se vackra skådespelerskor komma ut från sina loger iklädda solglasögon som skydd och stiga in i väntande bilar. Udayan var den som var tillräckligt djärv för att våga be om deras autografer. Han hade inte en tanke på att lägga band på sig, uppförde sig som ett djur som inte förmår uppfatta vissa färger. Men Subhash försökte göra sig så osynlig som möjligt, som de djur som smälter ihop med omgivande bark eller grässtrån. Trots deras olikheter blev de ständigt hopblandade, vilket gjorde att när någon ropade på den ene av dem brukade båda två svara. Och ibland var det svårt att avgöra vem som hade svarat eftersom deras röster var näst intill omöjliga att skilja åt. När de satt vid schackbrädet var de spegelbilder av varandra: ena benet böjt, det andra utsträckt, hakan stödd mot knäna. De hade ungefär samma kroppsbyggnad vilket gjorde att de kunde ha samma kläder. De hade samma hudfärg, en ljus kopparfärgad nyans som härstammade från föräldrarna. Samma långa böjliga fingrar, skarpskurna drag, vågiga hår. Subhash undrade om föräldrarna betraktade hans blida sätt som bristande företagsamhet, till och med som en svaghet. Hans föräldrar behövde aldrig oroa sig för honom och ändå favoriserade de honom inte. Han gick in för att lyda dem med tanke på att det var omöjligt för honom att överraska dem eller imponera på dem. Sådant stod Udayan för. 24
På deras innergård fanns det mest bestående beviset för Udayans olydnad, fotspår som skapades den dagen då marken där skulle täckas med cement. En dag då de hade fått tillsägelse att stanna inomhus tills cementen hade stelnat. Hela förmiddagen hade de sett på när muraren blandade till cementen i en skottkärra och bredde ut och jämnade till den våta blandningen med sina verktyg. Det tar tjugofyra timmar, hade han sagt innan han gick. Subhash hade varit lydig. Han hade stått i fönstret och tittat på, hade inte gått ut. Men när deras mamma vände ryggen till sprang Udayan ut på den långa plankan som tillfälligt lagts ut för att man skulle kunna ta sig från dörren ut till gatan. När han kommit halvvägs tappade han balansen och beviset för vad han gjort utgjordes av avtrycken efter hans fotsulor, avsmalnande som ett timglas mitt på, och så tårna för sig, lite framför. Nästa dag kallade man på muraren igen. Vid det laget hade cementen torkat och avtrycken efter Udayans fötter satt där de satt. Enda sättet att åtgärda det var att lägga på ett nytt lager cement. Subhash undrade om inte hans bror hade gått för långt den här gången. Men fadern sade till muraren att det fick vara. Inte för kostnaden eller arbetet det skulle innebära, utan för att han tyckte att det vore fel att utplåna steg som hans son hade tagit. Och så kom det sig att denna skavank blev något egenartat för deras hem. Någonting besökare lade märke till, den första familjeanekdoten de fick sig till livs. 25
Subhash skulle ha kunnat börja skolan ett år tidigare. Men eftersom det var bekvämare – och även för att Udayan protesterade mot att Subhash skulle börja utan honom – började de i skolan samtidigt och i samma klass. En bengalispråkig skola för pojkar från medelklassfamiljer, belägen bortanför spårvagnsterminalen och den kristna kyrkogården. I likadana skrivböcker sammanfattade de Indiens historia, Calcuttas grundande. De ritade kartor för att lära sig hur världen såg ut. De fick lära sig att Tollygunge hade byggts på utdikad mark. För århundraden sedan, när tidvattenströmmarna i Bengaliska viken var starkare, hade det legat ett mangroveträsk där. Dammarna och risfälten, sankmarken, var rester av det. På lektionerna i naturkunskap ritade de bilder av mangroveträd med trasslet av rötter ovanför vattenlinjen, med de speciella porerna som de använder för att andas och de långsmala självplanterande fröna som ser ut som cigarrer. De fick lära sig att om fröna med de spjutlika groddarna föll ner från träden när det var ebb, slog de rot intill moderväxten genom att borra ner sig i slammet i brackvattnet. Men var det flod kunde de driva omkring i upp till ett år innan de hittade någon lämplig miljö att utvecklas i. Engelsmännen började avverka mangroveträden och fylla ut träsken för att anlägga gator. År 1770 inledde de byggandet av en förort i utkanten av södra Calcutta vars första befolkning var mer europeisk än indisk. Där kunde man se hjortar ströva omkring och kungsfiskare avteckna sig mot horisonten. 26
Major William Tolly, som området är uppkallat efter, grävde ur och muddrade en bit av Adi Ganga som sedan även blev känd som Tollys Nullah. Tack vare honom blev det möjligt att skeppa gods och människor mellan Calcutta och östra Bengalen. Marken där Tolly Club låg hade ursprungligen tillhört Richard Johnson, en före detta ordförande i General Bank of India. År 1785 byggde han en villa i palladisk stil och importerade främmande träd till Tollygunge från subtropiska områden över hela världen. Det var på Johnsons egendom som Brittiska ostindiska kompaniet höll änkorna och sönerna till Tipu Sultan, Mysores härskare, fängslade när Tipu hade dödats i det fjärde kriget mellan britterna och Mysore. Sultanens familj tvångsförflyttades från Srirangapatna i den avlägsna sydvästra delen av Indien. Efter deras frisläppande tillförsäkrades de mark att leva på i Tollygunge. Och allt eftersom engelsmännen började flytta tillbaka in mot Calcuttas centrum förvandlades Tollygunge till ett övervägande muslimskt område. Även om muslimerna efter Indiens delning blivit en minoritet bar många gatunamn spår efter Tipus tvångsförflyttade dynasti: Sultan Alam Road, Prince Bakhtiar Shah Road, Prince Golam Mohammad Sha Road, Prince Rahimuddin Lane. Golam Mohammad byggde en stor moské vid Dharmatala till sin fars minne. Han hade haft tillstånd att bo i Johnsons villa under en tid. Men 1895, då en skotte vid namn William Cruickshank råkade stöta på den när han kom ridande på jakt efter sin hund som sprungit bort, 27
var det stora huset övergivet, intaget av sibetkatter och övervuxet med murgröna. Tack var Cruickshank restaurerades villan och området förvandlades till en country club, vars första ordförande blev Cruickshank. Det var för britternas skull som stadens spårvagnslinje utsträcktes så långt söderut i början av 1930-talet. Det var för att underlätta deras resa till Tolly Club, där de kunde fly undan oväsendet i staden och vara bland de sina. I gymnasiet studerade bröderna optik och krafter, grundämnenas atomnummer, egenskaperna hos ljus och ljud. De läste om Hertz upptäckt av elektromagnetiska vågor och Marconis experiment med trådlös överföring. Jagadish Chandra Bose, som var bengal, hade vid en demonstration i Calcuttas stadshus visat att elektromagnetiska vågor kunde antända krut och få en klocka en bit därifrån att ringa. Varje kväll satt de de mittemot varandra vid ett skrivbord av metall med sina läroböcker, skrivböcker, pennor, suddgummin och ett schackbräde med ett pågående parti. De var uppe till sena natten, upptagna av ekvationer och formler. Vid den tiden på dygnet var det så tyst att man kunde höra schakalerna tjuta inne på Tolly Club. Det hände att de fortfarande var vakna när kråkorna näst intill unisont började skräna och signalera att en ny dag hade börjat. Udayan drog sig inte för att säga emot lärarna i frågor rörande hydraulik, eller plattektonik. Han gestikulerade för att illustrera vad han ville ha sagt, för att understryka 28
sina åsikter, och samspelet mellan hans händer antydde att han hade grepp om molekyler och partiklar. Det hände ibland att lärarna befallde honom att lämna klassrummet eftersom han hindrade sina klasskamrater från att komma vidare medan det i själva verket var så att han hade kommit längre än de. Vid en viss tidpunkt anlitades en privatlärare som skulle förbereda dem för inträdesproven till college och deras mamma tog på sig extra syarbete för att klara den utgiften. Privatläraren var en man utan humor med förlamade ögonlock som hölls uppe med hjälp av ett par clips på glasögonen. Utan dessa clips kunde han inte hålla dem uppe. Var kväll kom han hem till dem för att gå igenom vågpartikeldualiteten, lagarna för ljusets reflektion och böjning. De lärde sig Fermats princip utantill: En ljusstråle följer den väg mellan två punkter som ger den kortaste färdtiden. Efter att ha lärt sig grunderna för strömkretssystem började Udayan sätta sig in i elsystemet där hemma. Han skaffade sig en uppsättning verktyg och funderade ut hur man reparerade trasiga sladdar, kontakter och strömbrytare, skarvade ledningar och filade bort rosten som gjorde stickkontakten till bordsfläkten farlig. Han retade modern för att hon alltid svepte en bit av sarin runt fingret eftersom hon var livrädd för att vidröra en strömbrytare med huden bar. När en säkring gick sviktade Udayan aldrig. Iklädd ett par gummisandaler gick han igenom resistorerna och skruvade bort säkringarna medan Subhash stod bredvid och lyste med ficklampan. En dag kom Udayan hem med en bit elkabel och började 29
installera en ringklocka för att underlätta för besökare. Han monterade en transformator på proppskåpet och en svart knapp att trycka på vid ytterdörren. Därefter gjorde han hål i väggen och matade igenom den nya kabeln. När ringklockan väl var installerad sade Udayan att de borde använda den för att lära sig morsealfabetet. På biblioteket hittade han en bok om telegrafi och skrev av tabellen med de prickar och streck som motsvarade alfabetets bokstäver, en uppsättning åt dem var. Ett streck varade tre gånger längre än en prick. Varje prick eller streck åtföljdes av tystnad. Mellan bokstäver var det tre prickar, mellan ord sju. Själva använde de sina initialer när de skulle identifiera sig. Bokstaven S som Marconi hade mottagit från andra sidan Atlanten bestod av tre prickar. U av två prickar och ett streck. De turades om att signalera till varandra och avkoda ord, den ene stod vid ytterdörren, den andre inomhus. De blev så bra på det att de kunde skicka kodade meddelanden som deras föräldrar inte förstod. Bio, kunde den ene föreslå. Nej, spårvagnsterminalen, cigaretter. De hittade på olika scenarier då de låtsades vara soldater eller spioner som hade hamnat i nödläge och som i hemlighet meddelade sig med varandra från ett bergspass i Kina, en skog i Ryssland, ett sockerrörsfält på Kuba. Redo? Redo. Koordinater? Okända. Överlevande? Två. 30
Förluster? De använde ringklockan för att meddela varandra att de var hungriga, att de skulle gå och spela fotboll, att en söt flicka just gick förbi på gatan. De passade till varandra, på samma sätt som två spelare passar en boll mellan sig samtidigt som båda två rör sig mot målet. Om den ene av dem såg deras privatlärare närma sig signalerade han SOS. Tre korta, tre långa och så tre korta igen. De blev antagna vid två av stadens bästa college. Udayan skulle börja läsa fysik på Presidency, Subhash kemiteknik på Jadavpur. De var de enda pojkarna i grannskapet, de enda eleverna från deras oansenliga gymnasium, som hade klarat sig så bra. För att fira begav sig deras pappa till marknaden och återvände med cashewnötter och rosenvatten till en pulao, samt ett halvt kilo av de allra dyraste räkorna. Fadern hade börjat arbeta när han var nitton för att hjälpa till att försörja sin familj. Hans största sorg var att han inte hade någon universitetsexamen. Han var anställd som kontorist vid Indian Railway. När ryktet spred sig om hans framgångsrika söner kunde han inte visa sig utomhus förrän folk hejdade honom för att gratulera. Det hade ingenting med honom att göra, förklarade han. Hans söner hade arbetat hårt, de hade utmärkt sig. Vad de hade uppnått, det hade de uppnått av egen kraft. När de blev tillfrågade vad de ville ha i present föreslog Subhash schackpjäser av marmor i stället för de slitna av trä de alltid hade haft. Men Udayan ville ha en 31
kortvågsradio. Han ville ha fler nyheter från omvärlden utöver dem de fick genom föräldrarnas gamla rörmottagare i sin trälåda, eller dem de kunde läsa i den bengaliska dagstidningen som hårt hoprullad till en pinne slängdes över muren in på deras gård om morgnarna. De byggde den själva, letade efter komponenterna på New Market och i lumpbodar där de hittade delar från indiska arméns överskottslager. De följde en uppsättning komplicerade anvisningar, ett slitet kretsschema. De placerade ut alla delarna på sängen: chassidelarna, kondensatorerna, de olika motstånden, högtalaren. De lödde fast komponenterna, arbetade tillsammans. När radion till slut var färdigmonterad såg den ut som en liten resväska med fyrkantigt handtag. Gjord av metall, med svart hölje. Mottagningen var ofta bättre på vintern än på sommaren. Och i allmänhet bättre på natten när solens fotoner inte delade molekyler i jonosfären, när positiva och negativa partiklar i luften snabbt förenade sig med varandra igen. De turades om att sitta vid fönstret och hålla mottagaren i olika lägen, ställa in antennen, vrida på två rattar samtidigt. De vred på frekvensratten så långsamt som möjligt och lärde sig hitta på vilka frekvenser stationerna låg. De sökte efter vilka utländska radiostationer som helst, nyhetsbulletiner från Radio Moscow, Voice of America, Radio Peking, BBC. Här och var uppfattade de något, brottstycken av information från någon plats hundratals mil bort, information som hördes genom en snårskog av 32
störningar som lät som ett brusande hav, som en susande vind. Väderläget i Centraleuropa, folksånger från Aten, ett tal av Abdel Nasser. Reportage på språk de knappt hade hört talas om: finska, turkiska, koreanska, portugisiska. Det var 1964. Tonkinbuktresolutionen innebar att president Johnson fick kongressens stöd för att sätta in militära styrkor i Vietnam. I Brasilien ägde en militärkupp rum. Charu – den ensamma kvinnan hade biopremiär. I ytterligare en våldsvåg mellan muslimer och hinduer dödades över hundra personer efter det att en relik stulits ur en moské i Srinagar. Bland kommunisterna i Indien rådde delade meningar om gränskriget med Kina två år tidigare. En grupp som sympatiserade med Kina bröt sig ur och tog namnet Indiens kommunistiska parti, marxisterna: CPI(M). Centralregeringen i Delhi leddes fortfarande av kongresspartiet. Efter det att Nehru dött i en hjärtattack den våren utsågs hans dotter Indira till minister. Inom två år skulle hon komma att bli premiärminister. Nu när Subhash och Udayan hade börjat raka sig inledde de dagarna med att hålla upp en nackspegel och en skål med varmt vatten åt varandra ute på gården. Efter en tallrik ångande ris och dal och friterade potatispinnar satte de kurs mot moskén på hörnet och lämnade enklaven bakom sig. De fortsatte tillsammans nerför den livliga huvudgatan fram till spårvagnsterminalen, varifrån de tog bussen till sina respektive college. På var sitt håll i staden fick båda två nya vänner eftersom de studerade tillsammans med pojkar som gått i 33
engelskspråkiga skolor. Även om kurserna de läste hade ett likartat innehåll sammanföll inte deras tentor tidsmässigt, de hade inte samma lärare och de gjorde inte samma experiment på laborationerna. Eftersom Udayans campus låg längre bort tog det längre tid för honom att ta sig hem. Då han började umgås med studenter från norra Calcutta stod schackbrädet ensamt och övergivet på deras skrivbord vilket gjorde att Subhash började spela med sig själv. Men fortfarande började och slutade alla hans dagar med att Udayan fanns vid sin sida. En kväll sommaren 1966 lyssnade de på VM-matchen mellan England och Västtyskland som spelades på Wembley i London. Det var den berömda finalen med det kontroversiella tredje målet som skulle komma att bli föremål för diskussioner under många år framöver. De antecknade när laguppställningarna tillkännagavs och ritade in spelarnas positioner på ett stort papper. Med pekfingret följde de sedan spelarnas rörelser som om sängen vore en fotbollsplan. Västtyskland gjorde första målet; i artonde minuten kvitterade Geoff Hurst. Mot slutet av andra halvlek, då England ledde med 2-1, stängde Udayan av radion. Vad gör du? Ska fixa så att mottagningen blir bättre. Den duger som den är. Vi kommer att missa slutet av matchen. Den är inte slut än. Udayan stack in handen under madrassen där de brukade förvara allt möjligt. Anteckningsböcker, passare 34
och linjaler, rakblad till att vässa blyertspennorna med, sporttidningar. Instruktionerna till hur man bygger en kortvågsradio. En del överblivna muttrar och skruvar, skruvmejslarna och avbitartängerna som de hade använt när de byggde radion. Han tog skruvmejseln och började plocka isär radion igen. Det måste vara någon ledning till någon av spolarna eller omkopplarna som sitter lös, sade han. Måste du fixa det just nu? Han hejdade sig inte för att svara. Han hade redan tagit av ytterhöljet och höll kvickt på att lossa skruvarna. Det tog oss flera dagar att få ihop det där, sade Subhash. Jag vet vad jag gör. Udayan öppnade chassit och flyttade om några ledningar. Sedan satte han ihop mottagaren igen. Matchen höll fortfarande på och bruset var inte längre lika störande. Medan Udayan hade plockat med radion hade Västtyskland lyckats kvittera sent i andra halvlek och det blev förlängning. Så hörde de hur Hurst återigen gjorde mål för England. Bollen gick via ribban ner på mållinjen innan tyskarna rensade undan den. När domaren dömde att det var mål protesterade det tyska laget omedelbart. Allting avstannade medan domaren rådgjorde med en sovjetisk linjedomare. Hans beslut stod fast. England har vunnit, sade Udayan. Det var fortfarande några minuter kvar att spela och tyskarna kämpade förtvivlat för att få till oavgjort. Men Udayan fick rätt. Hurst gjorde till och med ett fjärde mål 35
precis i slutet av matchen. Och vid det laget hade den engelska publiken, som segerjublade redan fรถre slutsignalen, bรถrjat strรถmma ut pรฅ planen.
36
4. 1967 började det rapporteras om Naxalbari i tidningarna och på All India Radio. Det var en plats de aldrig hade hört talas om förut. Naxalbari var bara en i en lång rad av byar i Darjeelingdistriktet, en smal landkorridor i Västbengalens nordligaste spets, inklämd på Himalayas utlöpor, nära sjuttio mil från Calcutta, närmare Tibet än Tollygunge. De flesta av invånarna var stamfolk som arbetade på teplantager och stora egendomar. I generationer hade de levt under i stort sett samma feodala system. De manipulerades av välbärgade jordägare. De kördes bort från åkrar de hade odlat, förvägrades inkomster från sina grödor. De föll offer för penningutlånare. Berövade sin utkomst var det många som dog av svält. I mars det året, när en hälftenbrukare försökte plöja den mark som olagligen tagits ifrån honom, skickade jordägaren dit sina hejdukar som misshandlade honom. De tog ifrån honom hans plog och hans oxe. Polisen vägrade ingripa. Efter den händelsen slöt sig hälftenbrukare samman och började hämnas. De brände falska överlåtelsehandlingar och jordregister. Använde våld för att ockupera mark. Det var inte första gången bönder gjorde uppror i Darjeelingdistriktet. Men den här gången gick de militant 37
tillväga. De beväpnade sig med primitiva vapen, bar på röda fanor och ropade Länge leve Mao Tse-tung. Två bengaliska kommunister, Charu Majumdar och Kanu Sanyal, hjälpte till att organisera det hela. De hade vuxit upp i småstäder i närheten av Naxalbari och hade lärt känna varandra i fängelse. De var yngre än de flesta av de kommunistiska ledarfigurerna i Indien – män födda i slutet av 1800-talet – som Majumdar och Sanyal föraktade. Deras åsikter stämde inte överens med CPI(M):s. De krävde att hälftenbrukarna skulle ha rätt att äga den jord de brukade. De uppmanade bönderna att bruka jorden åt sig själva. Charu Majumdar, som tillhörde en jordägarfamilj och var son till en advokat, hade hoppat av sina universitetsstudier. I tidningarna förekom bilder av en spenslig man med magert ansikte, krokig näsa, buskigt hår. Han var astmatiker och anhängare av den marxist-leninistiska teorin. En del av de äldre kommunisterna hävdade att han var galen. Vid tiden för upproret led han, trots att han ännu inte hade fyllt femtio, av en hjärtsjukdom som band honom vid sängen. Kanu Sanyal var lärjunge till Majumdar och i trettioårsåldern. Han var en bramin som hade lärt sig stamfolkens dialekter. Han hade avsagt sig alla ägodelar och vigt sitt liv åt den fattiga befolkningen på landsbygden. När upproret spred sig började polisen patrullera området, införde utan förvarning utegångsförbud, grep folk godtyckligt. Delstatsregeringen i Calcutta vädjade till Sanyal. De hoppades att han skulle få bönderna att ge upp. Efter att 38
ha fått försäkringar om att han inte skulle gripas träffade Sanyal ministern för jord- och uppbördsärenden. Han utlovade förhandlingar, men backade ur i sista minuten. I maj rapporterades det att en grupp bönder, män och kvinnor utrustade med pilbågar, hade attackerat en polisinspektör och dödat honom. Dagen efter stötte en lokal polisstyrka ihop med en upprorisk folkmassa på vägen. En pil träffade en av poliserna i armen och folkmassan fick order att skingras. När den vägrade gav polisen eld. Elva personer dödades. Åtta av dem var kvinnor. På kvällen, efter det att de hade lyssnat på radion, pratade Subhash och Udayan om det som hade hänt. De satt vid skrivbordet med ett askfat mellan sig och rökte i smyg när föräldrarna hade gått och lagt sig. Tycker du att det var värt det? frågade Subhash. Det som bönderna gjorde? Det är klart att det var värt det. De gjorde uppror. De riskerade allt. Det är människor som inte har någonting. Människor som de som har makten inte gör någonting för att skydda. Men kommer det att göra skillnad? Vad kan pilbågar åstadkomma mot en modern stat? Udayan förde ihop fingertopparna som han gjorde när han skulle ta lite ris från tallriken. Om du vore född till ett sådant liv, vad skulle du göra då? Precis som så många andra lade Udayan skulden på Förenade fronten, den vänsterkoalition som regerade i Västbengalen och leddes av Ajoy Mukherjee. Tidigare på året hade både Udayan och Subhash firat att Förenade 39
fronten hade vunnit valet. Därigenom hade kommunister fått säte i regeringen. Förenade fronten hade lovat bilda en regering baserad på arbetare och bönder. De hade dyrt och heligt lovat att sätta stopp för storskaligt jordägande. I Västbengalen innebar valsegern efter nära två årtionden slutet på Kongresspartiets regerande. Men Förenade fronten hade inte stött upproret. Och då det visat sig att det fanns motsättningar kallade Jyoti Basu, inrikesministern, i stället in polisen. Och nu hade Ajoy Mukherjee blod på sina händer. Folkets Dagblad i Peking anklagade den västbengaliska regeringen för blodigt förtryck av bönder som gjorde revolution. Våråska över Indien löd rubriken. I Calcutta rapporterade alla tidningar om vad som hänt. På gatorna, på universiteten, utbröt demonstrationer till böndernas försvar, som protest mot dödandet. På Presidency College och på Jadavpur såg Subhash och Udayan banderoller som stödde bönderna i Naxalbari hänga i fönstren på vissa byggnader. De hörde talare som krävde att medlemmar av regeringen skulle avgå. I Naxalbari skärptes konflikten bara än mer. Det rapporterades om banditväsen och plundringar. Bönder som tillsatte parallella förvaltningar. Jordägare som fördes bort och dödades. I juli förbjöd centralregeringen invånarna i Naxalbari att bära pilbåge. Samma vecka gjorde femhundra officerare och meniga en av Västbengalens delstatsregering sanktionerad räd i regionen. De sökte igenom de fattigaste bybornas lerhyddor. De tillfångatog obeväpnade upprorsmän och dödade dem om de vägrade att ge sig. 40
Skoningslöst och systematiskt slog de ner upproret. Udayan for upp från stolen han suttit på och föste upprörd undan en hög med böcker och papper. Han stängde av radion. Han började gå fram och tillbaka i rummet medan han tittade ner i golvet och drog fingrarna genom håret. Mår du bra? frågade Subhash. Udayan stannade. Han stod och skakade på huvudet med ena handen vilande på höften. För ett ögonblick var han mållös. Nyheten hade chockerat dem båda två, men Udayan uppförde sig som om han hade blivit utsatt för en personlig förolämpning, som om någon hade slagit honom. Folk svälter och detta är deras lösning, sade han så småningom. De förvandlar offer till brottslingar. De skjuter på folk som inte kan försvara sig. Han öppnade dörren ut från deras sovrum. Vart ska du? Jag vet inte. Jag behöver gå en sväng. Hur har det kunnat bli så här? Det verkar ju i vilket fall som helst som om det är över nu, sade Subhash. Udayan hejdade sig ett ögonblick i dörren. Det här kan bara vara början, sade han. Början på vad? Någonting större. Någonting annat. Han citerade vad den kinesiska tidningen hade förutspått: Gnistan i Darjeeling kommer att förorsaka en präriebrand och kommer med all säkerhet att sätta Indiens väldiga ytor i brand. 41
När hösten kom höll sig både Sanyal och Majumdar gömda. Det var samma höst som Che Guevara avrättades i Bolivia och man högg av hans händer för att bevisa att han var död. I Indien startade journalister egna tidskrifter. Den engelskspråkiga Liberation, den bengaliska Deshabrati. De publicerade artiklar hämtade ur kinesiska kommunistiska tidningar. Udayan började komma hem med dem. Den här retoriken är inte ny, sade deras pappa när han bläddrade igenom en av dem. Vår generation läste också Marx. Din generation löste ingenting, sade Udayan. Vi byggde en nation. Vi är självständiga. Landet är vårt. Det räcker inte. Vart har det fört oss? Vem har det hjälpt? Sådana här saker tar tid. Fadern avfärdade Naxalbari. Han sade att unga människor hetsade upp sig över ingenting. Att alltihop bara hade varat i femtiotvå dagar. Nej, baba. Förenade fronten tror att de har vunnit, men de har misslyckats. Se bara vad som händer nu. Vad händer? Folk reagerar. De blir inspirerade av Naxalbari. Det får dem att vilja ha förändringar. Jag har redan varit med om förändringar i det här landet, svarade han. Jag vet vad som krävs när ett system ska ersättas med ett annat. Det vet inte du. Men Udayan envisades. Han började utmana fadern likadant som han brukade utmana lärarna i skolan. Om han nu var så stolt över att Indien var självständigt, varför 42
hade han då inte protesterat mot britterna på den tiden? Varför hade han aldrig gått med i någon fackförening? Och med tanke på att han röstade på kommunisterna i valen, varför hade han då aldrig engagerat sig? Både Subhash och Udayan visste svaret. Eftersom deras pappa var statligt anställd var han förbjuden att gå med i något parti eller något fackförbund. Nu när Indien blivit självständigt var han förbjuden att säga sin mening; sådana var hans anställningsvillkor. Även om det fanns en del som struntade i att det var förbjudet, hade han aldrig tagit risker av det slaget. Det var för vår skull. Han kände sitt ansvar, sade Subhash. Men Udayan såg det inte så. Bland Udayans fysikböcker fanns det nu även andra böcker som han studerade. I dem fanns ställen markerade med små papperslappar. Jordens fördömda. Vad bör göras? En liten bok, knappt större än en kortlek och med röd plastpärm, innehöll citat av Mao. När Subhash frågade varifrån han fick pengar till att köpa dem sade Udayan att böckerna var gemensam egendom och att de cirkulerade bland några pojkar som han hade lärt känna på Presidency. Under madrassen förvarade Udayan en del politiska skrifter av Charu Majumdar som han hade fått tag i. De flesta av dem var skrivna före Naxalbariupproret, medan Majumdar satt i fängelse. Vår uppgift i den rådande situationen. Tag vara på detta tillfälle. Vilka möjligheter visar år 1965 på? 43
En dag när han behövde ta en paus från pluggandet stack Subhash in handen under madrassen. Det var korta, bombastiska texter. Majumdar sade att Indien hade förvandlats till en nation bestående av tiggare och utlänningar. Indiens reaktionära regering har lagt sig till med taktiken att döda massorna; de dödas genom svält, av kulor. Han anklagade Indien för att vända sig till USA för att amerikanerna skulle lösa landets problem. Han anklagade USA för att förvandla Indien till en bricka i spelet. Han anklagade Sovjetunionen för att stödja Indiens härskande klass. Han ville att man skulle bilda ett hemligt parti. Han ville att man skulle ha kadrer i byarna. Han jämförde metoden aktivt motstånd med medborgarrättsrörelsens kamp i USA. Överallt åberopade han Kina som exempel. Om vi kan göra klart för oss att den indiska revolutionen oundvikligen kommer att ta formen av ett inbördeskrig kan den enda taktiken bli att vi tar makten i område efter område. Tror du att det kan fungera? frågade Subhash en dag Udayan. Det som Majumdar föreslår? De hade just haft sina sista tentor på college. De skulle gå och spela fotboll med några gamla skolkamrater. Innan de satte kurs mot fotbollsplanen hade de gått bort till hörnet eftersom Udayan skulle köpa en tidning. Han hade vikt ihop den för att kunna läsa en artikel som handlade om Naxalbari medan de gick och var nu djupt försjunken i den. De gick längs de vindlande smala gatorna kantade av murar och passerade människor som hade sett dem växa 44
upp. De båda dammarna låg stilla och gröna. Vattnet stod fortfarande högt på sankmarken så de var tvungna att gå runt i stället för att gena rakt över. Någonstans på vägen stannade Udayan och betraktade de fallfärdiga hyddorna runt sankmarken och överflödet av lysande vattenhyacinter. Det har redan fungerat, sade han. Mao förändrade Kina. Indien är inte som Kina. Nej. Men det skulle kunna vara det, sade Udayan. När de nu för tiden passerade Tolly Club på vägen till eller från spårvagnsterminalen sade Udayan att klubben var en skymf. Slumområdena i staden var fortfarande överfulla, barn föddes och växte upp på gatorna. Varför var femtio hektar reserverade till glädje enbart för ett litet fåtal? Subhash tänkte på de importerade träden, schakalerna, fågelropen. Golfbollarna som tyngde i deras fickor, den böljande, gröna golfbanan. Han tänkte på hur Udayan hade hoppat över muren först och sedan uppmanat honom att följa efter. Hur han hade krupit ihop på marken den sista kvällen de varit där i sina försök att skydda honom. Men Udayan sade att golf var ett tidsfördriv för borgerliga exploatörer. Han sade att Tolly Club var ett bevis för att Indien fortfarande var ett halvkoloniserat land som uppträdde som om britterna aldrig hade gett sig av. Han påpekade att Che som hade arbetat som caddy på en golfbana i Argentina hade kommit fram till samma sak; att efter den kubanska revolutionen hade Castro som en av sina första åtgärder gjort sig av med golfbanorna. 45