PÄ R L AG E R K V I S T
DVÄRGEN
B R O M B ER GS
© Copyright 2014 Pär Lagerkvist Estate licensierat genom ALIS och Brombergs Bokförlag AB Omslag Moa Schulman Författarfoto Lennart Nilsson Tryck Livonia Print, Lettland 2014 Satt hos RPform, Köping ISBN 978 91 7337 569 6 www.brombergs.se
Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet. De flesta dvärgar är narrar. De ska säga lustigheter och göra konster som kommer herrskapet och gästerna att skratta. Jag har aldrig förnedrat mig till något sådant. Ingen har ens föreslagit mig det. Redan mitt utseende förbjuder en sådan användning av mig. Min uppsyn passar inte ihop med löjeväckande upptåg. Och jag skrattar aldrig. 9
Jag är ingen narr. Jag är dvärg och ingenting annat än dvärg. Däremot har jag en skarp tunga som möjligen kan vara somliga i min omgivning till något nöje. Det är inte detsamma som att vara deras narr. Jag nämnde att mitt ansikte var precis som alla andra mäns. Detta är inte fullkomligt riktigt, för det är mycket fårat, alldeles fullt med rynkor. Jag räknar inte detta som något fel. Jag är skapad på det viset och kan inte hjälpa att andra inte är det. Det visar mig just sådan jag är, utan både försköning och förfalskning. Kanske är det inte meningen. Men jag vill se ut just så. Rynkorna gör att jag verkar mycket gammal. Det är jag inte. Men jag har hört sägas att vi dvärgar härstammar från en ras som är äldre än den som nu befolkar världen och att vi därför är gamla redan när vi föds. Jag vet inte om det är sant, men i så fall skulle vi vara de ursprungliga varelserna. Jag har ingenting emot att tillhöra en annan ras än den nuvarande och att det syns på mig. Jag tycker andras ansikten är fullkomligt intetsägande. Mitt herrskap är mig mycket bevåget, särskilt fursten, som är en mäktig och stor man. En man med stora planer, och som också vet att sätta dem i verket. Han är en handlingsmänniska, fastän han samtidigt är en mycket 10
bildad man som ger sig tid till allt möjligt och tycker om att konversera om mycket mellan himmel och jord. Sina egentliga förehavanden döljer han genom att tala om något annat. Det kan förefalla onödigt att vara så upptagen av allting – om han nu verkligen är det – men det måste kanske vara så, han måste kanske famna om allt, för att han är furste. Han gör intryck av att begripa och behärska hur mycket som helst, eller åtminstone av att vilja göra det. Ingen kan förneka att han är en imponerande personlighet. Han är den ende jag mött som jag inte föraktar. Han är mycket falsk. Jag känner min herre rätt väl. Men jag vill inte därför påstå att jag känner honom fullständigt. Han är en sammansatt natur som inte är så lätt att komma underfund med. Det vore fel att säga att han gömmer på några gåtor, det gör han inte alls, men han är på något sätt svåråtkomlig. Jag förstår mig i själva verket inte riktigt på honom och begriper egentligen inte varför jag följer honom med en sådan hundaktig tillgivenhet. Å andra sidan begriper han inte heller mig. Jag är inte imponerad av honom så som alla andra. Men jag tycker om att vara i tjänst hos en herre som är imponerande. Jag vill inte förneka att han är en stor man. Men ingen är stor inför sin dvärg. Jag följer honom ständigt som en skugga. 11
Furstinnan Teodora är mycket beroende av mig. Jag bär hennes hemlighet i mitt hjärta. Aldrig någonsin har jag yppat ett ord. Om de pinade mig på sträckbänken, i tortyrkammaren med alla dess fasor, så skulle jag inte förråda någonting. Varför? Jag vet det inte. Jag hatar henne, jag ville se henne död, ville se henne brinna i helvetets eld med benen utspärrade och lågorna slickande hennes vämjeliga sköte. Jag hatar hennes lastbara leverne, hennes kättjefulla brev som hon skickar mig med till sina älskare, hennes kärleksord som glöder vid mitt hjärta. Men jag förråder ingenting. Jag vågar ständigt mitt liv för henne. När hon kallar mig till sig, in i sitt gemak, och viskande anförtror mig sina bud, gömmer kärleksbreven inunder min jacka, skälver jag i hela kroppen och blodet rusar upp i huvudet på mig. Men hon märker ingenting, ägnar inte en tanke åt att det gäller mitt liv. Inte hennes utan mitt! Hon ler bara sitt nästan omärkliga, halvt frånvarande leende och låter mig gå min väg på min farliga färd. Hon aktar min insats i hennes hemliga tillvaro för ingenting. Men hon litar på mig. Jag hatar alla hennes älskare. Alla har jag velat kasta mig över och sticka min dolk i för att se deras blod. Jag hatar särskilt don Riccardo som hon haft nu i flera år och som hon aldrig tycks ämna göra sig kvitt. Han är mig motbjudande. Ibland låter hon mig komma in till sig innan hon ännu är uppstigen och visar sig i hela sin skamlöshet. 12
Hon är inte ung längre, brösten hänger på henne där hon ligger i sängen och leker med sina smycken, hämtar upp dem ur skrinet som tjänsteflickan håller fram för henne. Jag förstår inte att någon kan älska henne. Hon har ingenting som en man kan finna åtråvärt. Man ser bara att allt hos henne har varit vackert engång. Hon frågar mig vilka smycken jag tycker hon ska bära idag. Hon tycker om att fråga mig om det. Hon låter dem rinna genom sina smala fingrar och sträcker ut sig lättjefullt under det tunga sidentäcket. Hon är en sköka. En sköka i en stor och härlig furstes bädd. Hela hennes liv är kärlek. Hon låter den rinna genom sina fingrar och ligger med ett frånvarande leende medan hon ser den rinna bort genom dem. I sådana stunder blir hon lätt sorgsen, eller låtsas att bli det. Med en vemodig handrörelse lägger hon en guldkedja om sin hals och låter dess stora rubin glöda mellan sina ännu mycket vackra bröst, frågar om jag tycker hon ska bära denna kedja. Det står en doft av henne omkring sängen som kommer mig att känna kväljningar. Jag hatar henne, jag ville se henne brinna i helvetets eld. Men jag svarar att jag tycker hon ska välja just den, och hon ger mig en tacksam blick som om jag deltagit i hennes sorg och skänkt henne en vemodig tröst. Ibland kallar hon mig sin onda vän. Engång frågade hon mig om jag älskade henne.
13
Vad anar fursten? Anar han ingenting? Eller kanske allt? Det verkar som om frågan om hennes hemliga liv inte existerade för honom. Men man vet inte, man vet aldrig någonting riktigt säkert med honom. Han umgås med henne i hennes dagtillvaro, för han är själv ingenting annat än dagtillvaro, förefaller det, allt hos honom är genomlyst av fullt dagsljus. Det är underligt att en sådan mänska kan vara mig obegriplig – just h a n . Men det är kanske för att jag är hans dvärg. Och som sagt: han begriper inte heller mig! Jag förstår furstinnan bättre än honom. Och det är inte så underligt, för henne hatar jag ju. Den man inte hatar är det svårt att förstå, man är vapenlös, man har ingenting att tränga in i den människan med. Hur är hans förhållande till furstinnan? Är han också hennes älskare? Kanske hennes enda verkliga älskare? Och är det därför han verkar så oberörd av vad hon företar sig för övrigt? Jag är upprörd – men inte han? Jag förstår mig inte på denna oberörda man. Hans överlägsenhet är något som ständigt irriterar mig, inger mig ett obehag som jag inte kan göra mig kvitt. Jag vill han ska vara som jag. Det vimlar av underligt folk här vid hovet. Vismän som sitter med huvudet i handen för att finna ut livets mening, lärda som tror de kan följa stjärnornas vägar med sina gamla rinnande ögon, ja att människoödet speglas däruppe i dem. Galgfåglar och äventyrare som läser sin 14
smäktande poesi för hovets damer och sen ligger i rännstenen och spyr vid soluppgången – en var ihjälstucken engång där han låg och en annan fick slita spö minns jag för att han skrivit en smädedikt om cavaliere Moroscelli. Konstnärer som för ett liderligt liv och fyller kyrkorna med fromma helgonbilder, skulptörer och ritare som ska resa den nya kampanilen vid domen, drömmare och charlataner av alla slag. De kommer och går som det lösa folk de är, men somliga stannar långa tider som om de hörde till här – alla utnyttjar de furstens gästfrihet. Det är obegripligt att han vill ha dessa ovidkommande människor här. Och ändå obegripligare att han kan sitta och lyssna till dem, till deras dumma prat. Jag kan förstå att han en stund kan höra på poeter som föredrar sina vers och som är att betrakta som narrar, sådana som alltid hålls vid hoven. De besjunger mänskosjälens renhet och höghet, stora händelser och hjältedåd, och om detta är ingenting att säga, särskilt om de smickrar honom själv i sina kväden. Människan behöver smickras, annars blir hon inte vad hon är avsedd att vara, inte ens i sina egna ögon. Och det finns både i samtiden och i det förflutna mycket skönt och upphöjt som aldrig skulle ha varit upphöjt och skönt om det inte besjungits. De besjunger framförallt kärleken, och det är också riktigt, för ingenting behöver så som kärleken göras till någonting annat än vad det är. Damerna blir vemodiga och deras bröst hävs av suckar, männen får en frånvarande, drömmande blick, för de vet alla hur 15
det egentligen är och förstår därför att detta måste vara en sällsamt vacker dikt. Jag förstår också att det måste finnas konstnärer som tillverkar helgonbilder åt folket, så att de har några att tillbedja som inte är lika smutsiga och fattiga som de själva, sköna, överjordiska bilder av marterade människor som fått upprättelse efter sin avrättning, som fått dyrbara kläder och en ring av guld kring sin hjässa, så som också de ska få upprättelse sedan de utstått sitt ömkliga liv. Som visar slöddret att deras Gud är korsfäst, att det blev han när han försökte uträtta något här på jorden, så att de förstår att här nere finns det inget hopp. Dessa enfaldiga hantverkare är behövliga för en furste, jag vet bara inte vad de har här i palatset att göra. De ger människorna något att leva i, ett tempel, en vackert smyckad tortyrkammare som de när som helst kan gå in i för att finna frid. Och där deras Gud alltid hänger lika träget på sitt kors. Jag förstår det, för jag är själv kristen, jag är döpt till samma tro som de. Och det dopet är giltigt, fast det bara gjordes på skämt vid hertig Gonzagas förmälning med donna Elena, då jag bars till dopet i slottskapellet som deras förstfödde, vilken bruden till allas förvåning nedkommit med just till bröllopsdagen. Jag har många gånger hört det berättas som något mycket komiskt, och jag minns själv att det var det, för jag var arton år när det skedde, när fursten lånade ut mig till denna ceremoni. Men vad jag inte förstår är att man kan sitta och 16
lyssna till dem som talar om livets mening. Till filosofer med djupa tankar över liv och död och eviga frågor, till spetsfundiga utredningar om dygd och ära och ridderlighet. Och till dem som inbillar sig att de vet något om stjärnorna och som tror att det finns något samband mellan människoödet och dem. De är hädare fast vad det är för någonting de hädar det vet inte jag, det angår inte mig. De är narrar som inte har en aning om att de är det, och ingen annan anar heller att de är det, ingen skrattar åt dem, ingen har det minsta nöje av deras påhitt. Varför de blir kallade hit till hovet finns det ingen som begriper. Men fursten hör på dem som om deras ord hade en stor betydelse och stryker begrundande sitt skägg medan han låter mig fylla deras bägare, som är av silver liksom hans. Den enda gång något skratt förekommer vid deras underhållning är när de lyfter upp mig i knät för att jag lättare ska nå att skänka i deras vin. Vem känner något om stjärnorna? Vem kan tyda hemligheten med dem? Kan dessa det! De tror de kan tala med universum, och fröjdas när de får förnumstiga svar. De brer ut sina stjärnkartor och läser i himlen som i en bok. Men det är de själva som har skrivit boken och stjärnorna vandrar sina dunkla banor utan att ana vad som står i den. Jag läser också i nattens bok. Men jag kan inte tyda den. Det är min visdom att jag ser skriften, men också att den inte kan tydas. 17
De sitter i sitt torn om natten, i västra borgtornet, med sina tuber och kvadranter och menar att de umgås med världsalltet. Och jag sitter i det motsatta borgtornet där den gamla dvärgvåningen är inrymd och där jag lever ensam sedan jag strypte Josafat, under de låga taken som passar till vår ätt och med fönstren små som gluggar. Förr bodde här många dvärgar, hopsamlade från alla håll, från avlägsna länder, ända borta från morernas rike, gåvor från furstar och påvar och kardinaler eller bytesvaror, såsom sed är med oss. Vi dvärgar har ingen hembygd och inte någon far och mor, vi låter oss födas av främmande, var som helst, födas i hemlighet hos de uslaste fattigfolk, för att vår ätt inte ska dö ut. Och när dessa främmande föräldrar upptäcker att de fått en varelse av vår stam, säljer de oss till mäktiga furstar för att vi ska förlusta dem med vår vanskapthet och vara narrar åt dem. Så blev jag själv såld av min mor, som vände sig med äckel från mig när hon såg vilken varelse hon fött, som inte förstod att jag var av urgammal ätt. Hon fick tjugo scudi för mig och köpte sig för det tre alnar kläde och en vakthund åt sina får. Jag sitter vid dvärgfönstret och skådar ut i natten, forskande i den liksom de. Jag behöver inga tuber, inga stjärnkikare, för min blick är djup nog själv. Jag läser också i nattens bok. Det finns en förklaring till furstens intresse för alla dessa lärda, konstnärer, filosofer och stjärnskådare, som är 18
mycket enkel. Han vill göra sitt hov namnkunnigt och berömt och sig själv så ärad och ryktbar som möjligt. Han vill uppnå något som vem som helst kan begripa och som såvitt jag vet alla mänskor eftertraktar så gott de förmår. Jag förstår det fullkomligt och gillar det. Kondottiären Boccarossa har anlänt till staden och installerat sig med stort följe i palazzo Geraldi som står obebott efter denna familjs fördrivning. Han har varit på ett besök hos fursten som varade i flera timmar. Ingen fick närvara. Det är en stor och berömd kondottiär. Arbetet på kampanilen har börjat och vi har varit och sett hur långt de kommit med det. Den ska resa sig högt över domens kupol och när klockorna engång ringer i den ska de ljuda som uppe i himlen. Det är en vacker tanke, så som tankar bör vara. De ska hänga högre än några andra klockor i Italien. Fursten är mycket upptagen av detta bygge, och det kan man förstå. Han studerade ritningarna om igen på platsen, och han var hänförd över de reliefer med bilder ur den korsfästes liv som man håller på att smycka hans kampanil med nedtill. Man har inte hunnit mycket längre än. Den blir kanske aldrig färdig. Många av min herres byggnadsföretag blir aldrig färdiga. De står där halv19
fullbordade, sköna som ruiner av någonting stort som tänkts. Men också ruiner är minnesmärken efter den som uppfört dem, och jag har aldrig förnekat att han är en stor furste. När han går genom gatorna har jag ingenting emot att gå vid hans sida. Alla ser upp på honom, ingen ser mig. Det är ju inte heller meningen. De hälsar vördnadsfullt som på ett högre väsen, men det är för att de är ett fegt och inställsamt pack, inte för att de älskar honom eller har någon aktning för honom, så som han tror. Går jag ensam i staden så ser de mig strax och slänger glåpord efter mig. Det där är hans dvärg! Om du ger honom en spark, sparkar du hans herre! De vågar inte göra det men kastar döda råttor och annan orenlighet ur sophögarna efter mig. När jag förbittrad drar min värja gapskrattar de åt mig. En sådan mäktig herre vi har! ropar de. Jag kan inte försvara mig, för vi kämpar inte med samma vapen. Jag får rädda mig undan dem med kläderna fulla av smuts. En dvärg vet alltid mer om allting än hans herre. Egentligen har jag ingenting emot att utstå detta för min furstes skull. Det visar att jag är en del av honom och i vissa fall företräder hans upphöjda person. Också detta okunniga pack förstår att en herres dvärg det är egentligen han själv, liksom borgen med sina torn och tinnar är han, och hovet i all sin prakt och glans är han, och skarprättaren som låter huvudena rulla på torget där utanför, och skattkammaren med sina omätliga 20
rikedomar och slottsförvaltaren som delar ut bröd till de fattiga om det blir hungersnöd – allt är H a n . De anar vilken makt jag i själva verket företräder. Och det fyller mig alltid med tillfredsställelse att märka att jag är hatad. Jag klär mig såvitt möjligt likadant som fursten, samma tyger och samma snitt. Det ordnas genom att bitar som blir över när en dräkt beställs åt honom används åt mig. Vid sidan bär jag alltid en värja, liksom han, fastän kortare. Och min hållning är lika ståtlig som hans, ifall man lägger märke till den. På så sätt blir jag ganska lik fursten, bara att jag är så mycket mindre. Om man såg mig genom ett sådant glas som de där narrarna i västra tornet riktar mot stjärnorna, skulle man kunna tro att jag var han själv. Det är stor skillnad på dvärgar och barn. Man tror att det är sak samma, för att de är lika varandra till växten, och att de passar ihop, men det gör de inte alls. Man låter ofta dvärgar leka med barn, tvingar dem till det, utan att tänka på att en dvärg är motsatsen till ett barn och att han är född gammal. Dvärgbarn leker aldrig såvitt jag vet, vad skulle de leka för, och det skulle väl bara se kusligt ut, med deras skrynkliga gubbansikten. Det är en sannskyldig tortyr att använda oss dvärgar på detta sätt. Men människorna vet ju ingenting om oss. Mitt herrskap har aldrig tvingat mig att leka med Angelica. Men hon har själv tvingat mig till det. Jag 21
vill inte säga att hon gjorde det av elakhet, men när jag tänker tillbaka på denna tid, särskilt de år då hon var helt liten, känns det som om jag varit utsatt för en utstuderad ondska. Denna barnunge med sina runda, blåa ögon och sin lilla spetsade mun, som somliga tyckte var så märkvärdig, har pinat mig nästan mer än någon annan vid hovet. Var morgon kunde man vara säker på att hon kom stultande – när hon började med det kunde hon knappt gå! – till dvärgvåningen med sin lilla kattunge under armen. Piccolino, vill du leka med oss? Jag svarar: det kan jag inte alls, jag har viktigare saker att tänka på, min dag är inte till för lek. – Vad ska du då göra? frågar hon näsvist. – Det är ingenting som man kan förklara för ett barn, svarar jag. – Men du ska väl gå ut iallafall, du ska väl inte ligga och sussa hela dan! Jag har varit uppe länge, länge, länge. Och jag måste gå ut med henne, vågar inte neka för herrskapets skull, fast jag invärtes rasar över det. Hon tar mig vid handen som om jag vore hennes kamrat, jämt ska hon hålla i handen, fast det är ingenting jag avskyr som sådana där fuktiga barnhänder. Jag knyter näven i vrede, men då tar hon bara om knytnäven i stället och leder mig kring överallt under oupphörligt pladder. Till sina dockor som ska matas och kläs på, till hundvalparna som krälar halvblinda i sin korg utanför hundkojan, till rosengården där vi ska leka med kattungen. Hon har ett tröttsamt intresse för alla slags djur, inte för fullvuxna djur, men för deras ungar, för allting som är smått. Och 22
hon kan hålla på och leka med sin kattunge i oändlighet och tycker jag ska delta i det. Hon tror att jag också är ett barn med ett barns glädje åt allt möjligt. Jag! Jag har inte glädje av nånting. Ibland kan det verkligen hända att en förnuftig tanke tycks vakna i hennes huvud när hon märker hur uttråkad och förbittrad jag är, hon kan förvånad se upp på mig, in i mitt fårade gammalmansansikte. – Varför tycker du inte det är roligt att leka? Och när hon inte får något svar ur min hopbitna mun eller ur de kalla dvärgögonen med årtusendens erfarenhet i sig, får hon något skyggt i sina nyfödda barnögon och blir verkligen tyst för en stund. Vad är lek? Ett meningslöst sysslande med – ingenting alls. Ett underligt ”låtsande” sätt att umgås med saker och ting. Man tar dem inte för vad de är, inte egentligen på allvar, man bara ”låtsas”. Astrologerna leker med stjärnorna, fursten leker med sina byggen, sina kyrkor, korsfästelsescener och kampaniler, Angelica med sina dockor – alla leker, alla låtsas någonting. Bara jag föraktar att låtsas. Bara jag är. Engång smög jag mig in till henne när hon låg och sov med sin förhatliga kattunge bredvid sig i sängen och skar av huvudet på den med min dolk. Sen slängde jag ut den på avskrädeshögen nedanför slottsfönstret. Jag var så rasande att jag knappt visste vad jag gjorde. Det vill säga, jag visste det mer än väl, jag utförde en plan som sedan länge grott i mig under de vedervärdiga 23
lekstunderna i rosengården. Hon var otröstlig när hon märkte den var borta, och när alla sade att den förstås var död blev hon liggande sjuk i en okänd feber en lång tid, så att jag gudskelov slapp att se henne på länge. När hon sen kom upp till sist måste jag förstås så mycket mera höra på hennes sorgsna berättelse om hennes älsklings öde, om det obegripliga som hade hänt. Ingen brydde sig om på vad sätt katten försvunnit, men hela hovet var ett slag uppskrämt över några oförklarliga blodstänk på flickans hals, som mentes kunna tydas som ett dåligt varsel. Allt som kan uppfattas som något slags varsel intresserar dem alldeles förfärligt. Jag fick faktiskt inte vara i fred för henne under hela hennes barndom, fastän lekarna blev andra efterhand. Hon hängde sig alltid på mig och skulle ha mig till förtrogen, fast jag inte alls ville ha hennes förtroende. Ibland undrar jag om hennes efterhängsna förkärlek för mig möjligen kunde bero på detsamma som hennes dragning till kattungar, hundvalpar, ankungar och allt sådant. Om hon kanske inte trivdes med de vuxnas värld, kanske var rädd för den, hade blivit skrämd på något sätt. Det angick väl inte mig! Om hon gick omkring och var ensam, det kunde väl inte jag rå för. Men alltid var det mig hon skulle klena sig fast vid, och inte mindre för att hon växt till och inte var något småbarn längre. Hennes mor brydde sig inte om henne mer, det var bara medan hon såg ut som en annan docka – hon ”låtsas” också, alla mänskor ”låtsas” – och hennes far 24
hade naturligtvis sitt att tänka på. Och kanske var han också av annat skäl inte så intresserad av henne, det är en sak som jag inte vill uttala mig om. Inte förrän hon blev en tio-tolv år började hon bli tyst och inbunden, så att jag äntligen slapp ifrån henne. Sen dess har hon gudskelov låtit mig vara i fred och håller sig för sig själv. Men det kan ännu koka i mig av vrede när jag tänker på hur mycket jag fått utstå för hennes skull. Nu börjar hon bli vuxen, har fyllt femton år och ska väl snart betraktas som dam. Men hon är alltjämt rätt barnslig och för sig inte alls som en dam av börd. Vem som är far till henne är ju förresten omöjligt att veta, det kan vara fursten men hon kan lika gärna vara en horunge, och kanske är det alldeles i onödan man behandlar henne som en furstedotter. Somliga säger att hon är vacker. Jag kan inte finna något vackert i det barnsliga ansiktet med den halvöppna munnen och de stora ögonen som inte tycks begripa någonting som helst. Kärleken är någonting som dör. Och när den dör går den över i förruttnelse och kan bli jordmån för en ny kärlek. Den döda kärleken lever då sitt hemliga liv i den levande och det finns i själva verket i kärleken ingen död. Detta är såvitt jag förstår den erfarenhet som furstinnan gjort och som hon grundar sin lycka på. För det är 25
inget tvivel om att hon är lycklig. Hon sprider också lycka omkring sig, på sitt sätt. För närvarande är don Riccardo lycklig. Fursten är det kanske också. För att den känsla som han väckte hos henne engång alltjämt är levande. Han låtsas att hennes kärlek lever. De låtsas bägge att deras kärlek lever. Furstinnan hade engång en älskare som hon lät tortera för att han bedragit henne. Hon fick fursten, som ingenting anade, att döma honom för ett brott som han aldrig begått. Jag var den ende som kände till hur det verkligen förhöll sig. Och jag var med under tortyen för att efteråt kunna beskriva för henne hur han utstod den. Han utstod den inte som någon hjälte utan ungefär som de brukar. Det är kanske han som är far till flickungen. Vad vet jag! Men det kan lika gärna vara fursten. För furstinnan övertalade honom med de ljuvaste medel och deras kärlek upplevde vid den tiden en ny vår. Hon omfamnade honom var natt och bjöd honom sitt bedragna sköte som hungrade efter sin förlorade älskare. Hon smekte sin furste som om han varit en man som borde torteras. Och fursten smekte henne tillbaka som i deras första, heta älskogsnätter. Den döda kärleken levde sitt hemlighetsfulla liv i den levande.
26