Arto Paasilinna
De oanständiga profeterna
Översättning Camilla Frostell
Brombergs
Av Arto Paasilinna har tidigare utkommit: Harens år 1992 Den ljuva giftkokerskan 1993 Livet är kort, Rytkönen lång 1994 Åskgudens son 1995 Den ylande mjölnaren 1996 Kollektivt självmord 1997 De hängda rävarnas skog 1998 Prosten Huuskonens bestialiska betjänt 1999 Adam och Eva 2000 Hoppsan, jag är död 2001 Tio rivjärn 2002 Nio drömmar 2003 Världens bästa by 2003 En lycklig man 2004 Milda makter 2005 Snablar! 2006 Domedagen gryr 2007 Uppdrag: Skyddsängel 2008 Fabrikör Liljeroos luftskepp 2009 Paradisets fångar 2010 Skojarna i örtagården 2011 Hett blod, kalla nerver 2012 Volontinens första fru och annat gammalt 2013 Originalets titel Rietas rukousmylly Copyright © Arto Paasilinna och WSOY First published in Finnish by Werner Söderström Corporation (WSOY) in 2007, Helsinki, Finland. Published by arrangement with Werner Söderström LYD (WSOY) Den svenska översättningen: Copyright © 2014 Brombergs Bokförlag AB Omslagsform Jens Andersson Satt hos RP Form, Köping Tryck Bookwell, Finland 2014 ISBN 978 91 7337 608 2 www.brombergs.se
1.
M
ot Skärgårdshavets grådisiga horisont avtecknade sig en besynnerlig remmare som inte fanns på sjökortet. Den omgavs av en nyfiken flock skränande måsar. Objektet var för kort och för trubbigt för att vara ett sjömärke, men stod planterat rätt upp och ner på ett undervattensgrund. Vid närmare betraktande visade det sig vara en människa, en mansperson som befann sig till midjan i blekvattnet. Emellanåt steg ihåliga rop på hjälp upp ur hans strupe, men de klingade ohörda. Mannen som hade hamnat i sjön var utvecklingsledare på ett fasighetsbolag och hette Lauri Lonkonen. Han bar saltstänkt ljusgrå sommarkostym med blå sidenslips och matchande näsduk i bröstfickan. Han var grovlemmad och kring de fyrtio och gjorde vad han kunde för att hålla måsarna på avstånd. Alltid var det någon av dem som helt fräckt landade på den borstiga skulten för att putsa fjädrarna och lämna ifrån sig sina exkrementer. Lauri Lonkonen naglade sig fast vid underlaget. Grundet var slipprigt av alger och han vågade inte ens tänka på att flytta fötterna. Då skulle han kunna hamna i sjön helt och hållet och det skulle inte vara nådigt. Junikvällen var ljus men havs5
vattnet var fortfarande kallt. Det var ingen avundsvärd situation. På grund av diset kunde han varken sikta fastlandet eller någon holme. Han fick sätta sitt hopp till uppklarnande väder, men ur bröstet trängde en enträgen bön: måtte det inte börja blåsa. Då och då kom någon tyst långväga svallvåg som sköljde upp över honom ända till hakan och blötte ner kläderna ytterligare. Han slogs av tanken att det definitiva slutet nu var överhängande, en ensam drunkningsdöd ute på öppet hav. Närvaron av de offensiva måsarna var ingen tröst. Men Lauri Lonkonen avsåg inte att ge upp. Han hade familj – en hyfsat trevlig fru och två halvvuxna söner. Det var för tidigt att överge dem i en skoningslös värld. Han hade haft deras bästa för ögonen från den dag han gifte sig och hade gjort så gott han kunnat. Han var en hygglig karl som glatt och villigt tog hand om den lilla radhustomten i Olars i Esbo och tog del i familjens många fritidsaktiviteter. Och inte söp han särskilt mycket heller, trots att han faktiskt en gång i världen hade arbetat som journalist. För närvarande befann han sig än en gång ställd inför nya perspektiv. Arbetet som fastighetsbolagets utvecklingsledare var sedan dagen innan inte längre hans. I själva verket var det för den skull som Lauri Lonkonen nu stod där han stod i sin genomblöta representationskostym. Egentligen var det ett rent under att hans döda kropp inte låg och flöt på Finska vikens lugna yta eller hade försvunnit rakt ner i djupet. För några timmar sedan hade han nämligen slungats ut i vattnet från badstegen i aktern på en snabbgående motorkryssare. Sorgligt ofta har tillvaron olyckor i beredskap, både små och stora, det kan man aldrig komma ifrån. Lauri hade varit på arbetsplatskonferens på Hangö Casino. De tjugo anställda på fastighetsbolaget Bostadsvärlden hade fått åka dit i abonnerad buss från Helsingfors för att diskute6
ra företagets framtid och kommande utmaningar. Kloka saker hade sagts och engagemanget hade varit stort. Lauri Lonkonen hade hållit ett välförberett anförande om ett nytt upplägg som skulle ha kunnat lyfta det lilla företaget till en tung mellanviktsposition på den allt tuffare bostadsmarknaden. Idén gick ut på att man skulle ta fram och ge kunderna helt nya infallsvinklar, utveckla ett koncept som inte bara handlade om bostadsyta utan om ett nytt sätt att leva och bo: Folk skulle skaffa sig skräddarsydda hem och inreda dem efter sina egna och familjens preferenser. Bostaden skulle vara som den där pyjamasen man kryper in i till natten och den skulle tala om för alla vem man var, på samma sätt som en modeskapelse med tillhörande accessoarer talar om vem bäraren är. De andra cheferna och de övriga anställda kunde inte se något nytt i utvecklingschefens budskap. Hade inte folk även dittills inrett bostaden som de ville ha den? Var det meningen att boendet skulle bli något slags religion som fungerade på modeindustrins villkor? På vilket sätt skulle det tänket öka värdet på en bostad? Lauri Lonkonen hade försökt förklara att när väl det trendiga boendet hade slagit igenom skulle folk ideligen byta bostad, och det skulle givetvis sätta fart på affärerna. Det fanns tecken som pekade mot en sådan modestyrning, även om den ännu inte syntes fullt ut. I framtiden skulle folk byta bostad som man byter kläder, eller kanske snarare som man byter bil. När kärran börjar åldras och årsmodellen känns gammal, när rostskadorna kommer och reparationerna blir fler, då traskar ägaren utan omsvep in på bilfirman och byter det gamla vraket mot en ny bil. Fastighetsbranschen borde fås att fungera på samma sätt. Det skulle bli ute med att i all oändlighet grundrenovera kyffen som hade sett sina bästa dagar. Sådant 7
kostar bara pengar och resultatet är sällan särskilt glamouröst. Man är utled på de gamla väggarna och den låsta grundplanen. Men bygger man helt nytt kan man enkelt följa modets växlingar och i samma veva fylla på fastighetsbolagets kassa med de pengar man lyckas skaka loss. Lauri Lonkonen kallade sina funderingar Det nya botänket, men framhöll att han med lätthet skulle kunna skapa en fyndigare och mer säljande slogan om han fick tid på sig och tillräckliga resurser för att gå vidare med sin idé. Hans livfulla presentation väckte inget gehör hos arbetskamraterna och stärkte ingalunda Lauris ställning som företagets utvecklingsledare. På seminariets andra dag var en svensk bankman inhyrd som extern sakkunnig, och denne rapporterade om grannlandets utomordentligt goda erfarenheter av inriktningen på att rekrytera unga framåtsträvande förmågor. Vissa företag i Sverige hade sagt upp alla anställda över fyrtio, oavsett kompetens och arbetsmotivation. I stället hade man knutit till sig yngre personer, många som inte var mycket mer än tjugo år, men mest trettioåringar. På detta sätt hade man kommit åt problemet med förgubbningen. Det var ett faktum att de som hade fyllt fyrtio snabbt höll på att bli på tok för gamla. De skulle snart ha uppnått pensionsåldern, och vad skulle det bli av affärslivet om man inte hade hittat ersättare i tid. Den här rapporten fick ett entusiastiskt mottagande av Bostadsvärldens ledning och framför allt av företagets yngre anställda. De goda svenska erfarenheterna inspirerade även det lilla finska fastighetsföretaget till att omgående inleda förändringsarbetet. Senare på dagen tog verkställande direktören Ralf Adaptusson upp det hela med Lauri Lonkonen under informella former i Casinoparken och framkastade att det 8
nog kunde vara dags för utvecklingschefen att se sig om efter ett annat jobb att bli pensionerad från. Lauri frågade om detta var en uppsägning och vd:n tillstod att det var ungefär så hans förslag skulle tolkas. Men han förklarade storsint att utvecklingschefen skulle betalas full lön under uppsägningstiden som var ett halvår. Lauri reflekterade över sin ålder. Det stämde att han hade fyllt fyrtio tidigare samma år, men det hade inte fått honom att känna sig lastgammal och fram till nu var pensionärslivet inget som hade föresvävat honom. Konferensdagen avslutades med en uppfriskande skärgårdskryssning. Bostadsvärlden hade chartrat en snabb och rymlig motorkryssare för ändamålet, och kursen sattes mot Skärgårdshavets nationalpark och en trevlig kväll. I pentryt var kocken i färd med att tillreda en läcker supé. På båda däcken serverades skumpa och vin eller öl för den som föredrog det. Det rådde feststämning och folk var på gott humör: seminariet hade bjudit på mycket nytt och intressant; vikänslan hade stärkts, särskilt bland de yngre; nya fina framtidsplaner hade gjorts upp och allt hade varit angenämt och stimulerande. Riktigt alla var nu inte inkluderade i denna glädje. Lauri Lonkonen och ett par andra av de lite äldre anställda kände inte för att delta i de yngre arbetskamraternas firande. Lauri Lonkonen smuttade på ett glas bubbelvin och klev dystert nerför trappan som ledde till akterdäcket och badstegen. Han stängde salongsdörren bakom sig och slog sig ner i ensamhet lutad mot relingen. Det kändes som om han hade blivit oskyldigt dömd till ett strängt straff, värre än fängelse. Till att gå sysslolös resten av livet. Och ändå tyckte han själv att han var ganska ung fortfarande. Allteftersom solen sjönk spreds ett makalöst vackert dis 9
över havet. Det bildades kondens på baddäckets metallunderlag. Högre upp tilltog det glada sorlet och i styrhytten fick skepparen svara på frågor om hur fort båten kunde gå och hur snabbt den accelererade. Direktör Adaptusson tjatade sig till att själv få testa. Skepparen gav motvilligt med sig, men poängterade att inga plötsliga manövrar var att rekommendera. Det låg fyrahundra hästkrafter under spjället. Adaptusson satte sig till rätta i förarstolen och grep om spakarna. Han drog till av alla krafter och blev inte så lite tagen själv av rycket när båten satte full fart framåt. Accelerationen var så plötslig och överrumplande att Lauri Lonkonen längst bak i aktern omedelbart gled av det fuktiga aluminiumdäcket och ner i sjön. Innan den stackars ofrivillige badaren hann hugga tag i badstegen var båten utom räckhåll. Det muntra sällskapet hörde inte den sjösatte arbetskamratens rop på hjälp, eftersom de uppfyllda av fartens tjusning själva tjoade för full hals. Skepparen återtog kontrollen, men då var mannen i plurret ohjälpligen akterseglad. Snart såg han inte farkosten för solröken. I det kalla vattnet plaskade nu den övergivne Lauri Lonkonen, ensam och mycket nära döden. Den arme utvecklingsledaren som hade blivit av med både fotfästet och jobbet började simma mot nordväst där horisonten glödde i rödaste rött. Det var en otroligt vacker solnedgång. Vilken ödets gemena ironi att behöva drunkna i detta undersköna panorama. Han tänkte på frun och barnen, på vänner och polare och slutligen även på de yttersta tingen. Det här läget var så skarpt att också gudarna snart skulle behöva involveras.
10
2.
P
roduktutvecklaren Kalle Homanen, 43, egenföretagare och uppfinnare, var ivrigt sysselsatt med sina färskaste snilleblixtar inne i det som var hans laboratorium. Det låg i en höghuskällare i Mårtensdal i västra Vanda och bestod av ett par rum. Själv bodde han i en liten tvåa i Alberga i grannstaden Esbo. Han var gift och hade tre vuxna barn som redan var utflugna, de båda döttrarna läste vid universitetet och sonen gjorde lumpen. Kalle Homanen och Lauri Lonkonen var goda vänner. De hade känt varandra sedan värnpliktstiden vid Österbottens brigad i Hiukkavaara i Uleåborg för mer än tjugo år sedan, då de hade råkat hamna i samma gevärskompani. Det första mötet var nära att sluta i handgemäng eftersom båda var ute efter samma överslaf på logementet. Men slagsmålet uteblev för översergeant Rannikko som var gruppchef avgjorde dispyten på omisskännligt Raumomål. – Ti förstens ligg ni di upi och ni kojar i undislafen. Det blev Lauri som fick den övre kojen och Kalle den undre. När de påstod att de inte förstod herr översergeantens kommandon beordrade han dem att gå till bokhandeln och skaffa sig verket Raumoitiska haranger av Hj. Nortamo och lära 11
sig hela innehållet utantill. I annat fall tänkte han ge de båda stridstupparna två veckors kasernförbud, under vilket de varje kväll också skulle få bona stengolvet i kompanikorridoren. Raumodialektens egenheter öppnade sig för Lauri och Kalle. Och medan de hjälptes åt att pränta in de diktade figurernas bravader i skallen blev de goda vänner. De bestämde sig för att i fortsättningen använda Raumomål när de inte ville att lumparkompisarna eller andra utomstående skulle begripa vad de talade om. När de hade kvällspermission och gick ut och dansade var språkkunskaperna en tillgång om de planerade att köpa en flaska svartsprit eller följa med en flicka hem. Sedan de hade lärt sig att behärska dialekten kom de också bättre överens med den rytande översergeanten. När deras gruppchef fick förflyttning till Åbo för att utbilda marinsoldater lade han rentav bort titlarna med dem: – Sä tu tu ti mi, så sär jag tu ti di. Lauri hade ordnat arbetslokalerna i Mårtensdal åt Kalle på mycket förmånliga villkor och Kalle hade i sin tur moderniserat Bostadsvärldens föråldrade reskontrasystem. Lauri hade också hjälpt Kalle med olika invecklade patentansökningshandlingar. Och båda var medlemmar i Finska bibliofilföreningen. Kalles arbetslokaler liknade mer en metallverkstad än ett välstädat laboratorium. I det större rummet fanns många slags tekniska attiraljer, ett skruvstäd, en svarv, en pelarborrmaskin, en planhyvel med mera. Två enorma bord dominerade rummet. Där låg jättestora ritark utbredda, fullklottrade med uppfinnarens skisser. I det mindre rummet fanns kylskåp, kaffevrå, bibliotek och dator. Några smala fönstergluggar uppe vid taket gjorde det möjligt att avgöra om det regnade eller inte. Arbetsbelysningen kom från lysrör. 12
Kalle hade arbetat febrilt hela dagen och trots att det redan var sena kvällen planerade han inte att åka hem till Alberga riktigt än. Hans fru Anita hade tittat in på kvällskvisten och haft med sig några piroger som hon hade förstärkt med skinka och lax. Kalle hade lagat te och sedan hade de suttit där och ätit och pratat om ditt och datt. Anita hade tjockt mörkt hår som nådde till axlarna. Hon var en anslående uppenbarelse och själv mycket väl medveten om den saken. Hon utgöt sig ofta om hur förargligt det var att hon inte hade läst vidare efter gymnasiet. Enligt sin egen uppfattning skulle hon ha lämpat sig alldeles utmärkt för någon lite högre och mer krävande befattning. Medan hon hade ägnat sig åt att vara Kalles fru och mor till de tre barnen hade livet flutit på i lamaste laget med underordnat kontorsarbete som inte hade gjort hennes medfödda talanger rättvisa. Kalle var förstås en duglig äkta man, och inte var han något större dumhuvud heller. De båda döttrarna var klara med vårterminen och hade sommarjobb. Studierna gick alldeles utmärkt. Sonen skulle komma på permission över helgen. Anita tyckte att flickorna borde få en bil nu till sommaren och Kalle sa att de kunde ta hans gamla. Han tänkte köpa en ny. Kalle Homanen hade aldrig fått någon utbildning för det han gjorde. Han var inte ingenjör, inte ens tekniker. Men trots det hade han med böckernas hjälp skaffat sig omfattande kännedom om olika tekniska problem och deras lösning. I själva verket motsvarade hans kunskaper, och framför allt hans erfarenheter, gott och väl en ingenjörsexamen. Kalle hade arbetat på en rad metallverkstäder och fabriker och hunnit med otaliga uppfinningar av vilka flera hade patenterats. Största delen av hans inkomster var numera royaltybaserade. 13
I källaren i Mårtensdal hade det funnits råttor, men dem hade Kalle fått bukt med genom att installera en listig anordning bestående av en plåtlåda stor som en vanlig resväska och ett intrikat lockbetessystem som kalsvansarna inte kunde motstå. Han hade skaffat patent på råttfällan och för den hade det i synnerhet från Kina och Japan under årens lopp influtit licensmedel motsvarande en nätt liten summa på över 40 000 euro. Som påminnelse om Mårtensdalshusets råttor hade han i en vrå av arbetsrummet ställt en stor fågelbur vars ekorrhjul trampades av en råttgamling med grånad päls. När Anita hade åkt matade han sin råtta med pirogrester. Han gav den vatten också, och efter måltiden rusade den runt i ekorrhjulet i gott och väl en halvtimme. Men för ögonblicket var Kalle Homanen mitt uppe i någonting som var vida intressantare än att umgås med en gammal råtta. Han hade upptäckt en i sitt eget tycke revolutionerande metod att komma till rätta med den luftturbulens som de stora passagerarflygplanen orsakade och som var ett riskmoment på tätt trafikerade internationella flygplatser i samband med starter och landningar. Flygtrafiken var numera så livlig att planen ofta lyfte som på löpande band och hamnade i suget från framförvarande plan. De kraftiga luftvirvlarna kunde störa instrumenten på planet som låg bakom. I värsta fall skulle styrsystemet kunna slås ut och planet gå i backen. Kalle Homanen hade grubblat länge på det här problemet och kommit fram till att motorerna borde förses med reglerbara klaffar längst bak så att efterströmmarna skulle kunna styras åt sidorna alternativt uppåt eller neråt. Detta skulle innebära att bakomliggande plan slapp bekymra sig om de starka och farliga turboströmmarna. Kalle hade gjort teoretiska beräkningar som visade att klaffarna inte behövde vara 14
särskilt stora. Det avgörande var inte storleken utan det faktum att de satt bak på motorerna. När planet hade nått normal höjd skulle klaffarna kunna vridas i viloläge under själva flygningen så att de inte bromsade upp farten. Detta var så pass stort att det krävde noggrann projektering och även en preliminär patentansökan eller i alla händelser ett skydd mot idéstöld under utvecklingsskedet. Nu skulle Lauri Lonkonen sättas i arbete. Det besvärliga var bara att han var utvecklingschef på det där fastighetsföretaget. Det idealiska hade varit om både Kalle Homanen och Lauri Lonkanen kunde lämna sina övriga, mindre viktiga sysslor och starta ett utvecklingsbolag som skulle skaffa patenten till Kalles uppfinningar och marknadsföra och sprida dem över världen. Utöver turboklaffarna till jetplan hade Kalle också kläckt en hel rad andra fascinerande idéer. För närvarande lade han sista handen vid funktionsprinciperna till en fyrspråkig bönekvarn. Uppfinningen skulle få en marknad särskilt i den så kallade tredje världen. Denna moderna bönekvarn var tänkt som en talisman att samtala med och fråga till råds, eller kanske snarare en maskinell vän som tog sig an ägarens religiösa problem och varför inte också problem av annan art. Kvarnen skulle tala om hur det var bäst att agera i besvärliga situationer, vilken gud det var värt att rikta sina böner till och vilka gudar man gjorde klokast i att inte förlita sig på, och den skulle även avråda från varje form av samröre med olika svindlarsekter. Genom att utnyttja modern teknik kunde man mata bönekvarnen med miljoner alternativ bland vilka manicken sedan valde det lämpligaste i varje enskilt fall. Den skulle alltså vara ett slags gudomlighetens ombud, en förmedlande länk, en tolk mellan det världsliga och det religiösa. Kalle kalkylerade med att en serietillverkad bönekvarn skulle väga högst 15
ett och ett halvt kilo och därmed även kunna medföras på resa. Men risken för att den invecklade och effektiva anordningen skulle ta egna initiativ och utan mänsklig medverkan kanske börja sända ut de märkligaste budskap, gjorde Kalle både tveksam och lite rädd. Tänk om den skulle lyckas sätta igång riktigt farliga processer … det hade minsann hänt förr att maskiner och apparater strejkade och betedde sig precis som mänskligt tänkande och kännande varelser. Kalle drog sig till minnes att han hade hört om en besynnerlig händelse som hade inträffat på hans farfars lantbruk i Mellersta Finland under ett häftigt åskväder kort efter kriget. I ljuset från blixtarna och dånet från åskan hade traktorn inne i lidret plötsligt självstartat och dragit på i full fräs rätt genom väggen och ut på gården där den i förbifarten hade slagit av ena bakbenet på tjuren som stod fastkedjad vid sin påle. Den helvilda traktorn lugnade sig inte förrän åskvädret hade laddat ur. Dessförinnan hann den också puckla på några bastanta tallar i skogsbrynet. Att försöka sälja bönekvarnen till kristna var ingen idé, men det hindrade ju inte att man också tog fram ett talande och förmanande krucifix för hemmabruk och resor. Det skulle kanske inte kunna bli en tolk mellan Gud och den troende användaren, men psalmsång måste det åtminstone behärska. Kalle Homanen arbetade också med många andra nya idéer som kunde förväntas bli till användbara uppfinningar. Nu behövde han bara få Lauri Lonkonen intresserad av ett samarbete. Han försökte ringa Lauri, men där blev han besviken. Vännen svarade inte och hade inte lagt in något meddelande heller. Under kvällens lopp försökte Kalle om och om igen få tag 16
i honom, men utan framgång. Detta var olikt Lauri. Han såg i allmänhet till att vara anträffbar och stängde inte bara rätt och slätt av mobilen. Kalle beslöt att ringa upp Lauris fru Irma. Han bad om ursäkt för att han ringde så sent, men ärendet var ovanligt viktigt. Irma förklarade att hennes man hade åkt till Hangö på konferens med jobbet och att han och arbetskamraterna borde ha varit tillbaka för länge sedan. Men han hördes inte av. Bara han nu inte hade flutit iväg på några dumheter. – Lite konstigt verkar det förstås. Lauri är ju inte den som brukar bli borta när han är ute och far. Och inte brukar han rumla runt så vidare värst heller. Kalle Homanen beslöt att vänta till morgonen och göra ett nytt försök då. Det kunde ju hända att den pålitlige och korrekte Lauri vid fyllda fyrtio hade bestämt sig för att äntligen slå sig lös och leva lite rullan, och så hade han missat att återvända hem i tid.
17
3.
P
å småtimmarna började Lauri Lonkonens situation bli svåruthärdlig. Han frös om benen, kroppen var som bedövad. Gudskelov hade måsarna åtminstone återvänt till sina skär. Han var törstig och även hungern började göra sig påmind. Och han undrade var hans fru egentligen höll hus, eftersom hon inte verkade ha saknat honom? Han började drömma om hennes frasiga crêpes. Och kanske ett par glas vitt vin att skölja ner dem med. Nej, inte två glas när allt kom omkring, en hel flaska halvtorr Alsace fick det minsann bli. I kristallglas. Här var det inte läge för någon simpel plastmugg. Sin avskedsskål skulle man höja med stil. Han var sömnig, men att slumra till ute i vattnet betydde en säker drunkningsdöd. Han var tvungen att hålla sig vaken i väntan på morgonen. Förhoppningsvis skulle sikten klarna och någon kunna komma och rädda den arma karlen som hade hamnat i sjön. Och måtte det fortsätta att vara vindstilla. Blev det storm skulle han inte kunna hålla sig kvar på revet. Han fiskade upp mobilen ur fickan. Den hade blivit våt och displayen lyste inte. Till all lycka var armbandsuret vattentätt. Det visade på klockan fyra. Han hade gott om tid på sig 18
att stå där och tänka över livet. Vi sextiden blev det lätt sjöbris och då kom en tjock bunt tågvirke seglande. Den hade förmodligen blåst i vattnet från något handelsfartyg. Kort därefter flöt ett tjugotal mystiska balar förbi. Lauri Lonkonen lyckades inte lista ut vad de innehöll eftersom de passerade på för långt avstånd. Han kände inte för att simma ut och undersöka dem. Men efter några minuter kom ännu en bal drivande, den här gången nästan rakt i armarna på honom. Den var ungefär en meter lång och en halv meter tjock och ingjuten i genomskinlig plast. Utanpå stod någonting skrivet med kyrilliska bokstäver och Lauri slöt sig till att det rörde sig om fraktgods som hade åkt i sjön från ett ryskt lastfartyg. Han slet upp emballaget. Inuti fanns röda och gula gummistövlar. De röda var i barnstorlekar men de gula var enorma och uppenbarligen avsedda för gruvarbetare. Lauri valde glatt ut det största paret gruvarbetarstövlar och trodde att de kunde passa honom. Obekymrat lät han lågskorna segla och började långsamt dra på sig gummistövlarna i stället. Han blev tvungen att böja sig ner och hakan tog i vattnet, men allt gick bra. De gamla skorna guppade på vattenytan och han undrade vad det var som höll dem flytande. Men han trodde nog att de skulle sjunka så småningom och att Östersjöns blåmusslor skulle kunna slå sig ner i dem vad det led. De grova stövlarna gav ett bättre och tryggare fotfäste på det hala grundet. En gång i tiden hade han fått hosta upp en rejäl slant för lågskorna som kom från ett kvalitetsföretag i Tammerfors, men det var ingen idé att sörja över den saken. Viktigast var att han nu stod stadigt på sitt grund. Och för detta hade han grannens gummiindustri att tacka. Lauri håvade in några par barnstövlar också. Han hällde 19
ut sjövattnet och stoppade ner telefonen i en av stövlarna i hopp om att den skulle torka upp och sedan gå att använda igen. De andra små stövlarna trodde han att han skulle kunna schasa bort måsarna med om de kom tillbaka med siktet inställt på hans hjässa. Och det slutade med att den första skränfocken som kom farande fick en röd gummistövel i huvudet och omskakad av skrällen tappade lusten till fortsatta trakasserier. Den långe grovlemmade mannen stod i sina gruvstövlar i Skärgårdshavets stiltje och ett belåtet och triumferande leende lyste upp ansiktet. Lauri lät mobiltelefonen torka inne i barnstöveln. Han lyckades få liv i batteriet genom att värma det i armhålan. Det var söndag och hans fru svarade inte. På helgerna hade Irma för vana att ligga och dra sig halva dagen. Att hennes man var försvunnen rubbade inte hennes vanor i det avseendet. Lauri ringde sin gode vän Kalle Homanen, men hans telefon tutade upptaget. Så det var bara för Lauri att stå kvar där han stod. Nu hade han lyckligtvis rejäla gummistövlar på fötterna. Det var bara törsten, hungern och bristen på sömn som besvärade honom. Och för så lite var det inte värt att ge upp hoppet. En fyrtioårig man hade ju många viktiga företag kvar att fullfölja i livet. Men han tänkte plågat att om han inte blev räddad inom ett dygn skulle han förfrysa fötterna i det knappt tiogradiga vattnet. De tunga gruvstövlarna var vattenfyllda men fungerade till skillnad från hans tunna lågskor som en våtdräkt, och därmed var faran för förfrysning inte omedelbart överhängande. De höga skaften skyddade honom långt upp över knäna. Vilken välsignad tur att balen med stövlar hade drivit inom räckhåll. Utan stövlarna skulle han vid det här laget ha tappat känseln i benen och glidit ner i vattnet och kanske drunknat av nerkylningen. 20
En man som har råkat i sjönöd tänker på mångahanda ting. Var det kanske dags för det sista stora bokslutet? Äsch, ju fåfängare liv, desto fåfängare död. Trist bara att hans reselektyr låg kvar i väskan på motorkryssaren. Det var Peppriga skämt och salt ironi av Larin-Kyösti och Den tragiske diktarens hus av Jarkko Laine. Nu skulle han ju ha haft tid att fördjupa sig i verken och njuta av författarnas funderingar och formuleringskonst. Fast det förstås, böckernas läsbarhet skulle inte ha stått sig så här långt, vattnet skulle ha krävt sin tribut. Till och med omslagsbilderna skulle ha hunnit tappa färgen. Lauris fru svarade fortfarande inte och då gjorde han ett nytt försök med bästa kompisen. Det vattentäta armbandsuret talade om att klockan hade hunnit bli sju. – Lauri här, hej. Jag ringer från ett ryskt barns gummistövel och har ingen aning om och hur länge batteriet håller. Det är vått här och jag svettas under armarna. Kan inte du larma sjöbevakningen för gammal vänskaps skull? Kalle Homanen insåg strax hur prekär situationen var. Han uppmanade Lauri att stänga av telefonen och invänta ett flygplan eller en helikopter från sjöräddningen. Utifrån vännens summariska uppgifter kunde Kalle sluta sig till att denne hade slungats överbord och stod i drickat på ett grund i de västligaste delarna av Skärgårdshavets nationalpark. Bara vädret klarnade upp lite skulle han nog raskt bli återfunnen. Till dess fick han helt enkelt lov att hålla ut. Kalle larmade sjöbevakningen och en spaningshelikopter. Sedan ringde han Bostadsvärldens vd Ralf Adaptusson och fick viktiga kompletterande uppgifter om kryssningsrutten som han sedan brådskande vidarebefordrade till larmcentralen. Också Lauris fru informerades om vad som hade hänt hennes make. 21
Nu stormade undsättningen ut på den försommarkalla sjön. Lauri Lonkonens liv låg i händerna på hans räddare. Kalle Homanen lyckönskade sig själv till ett snabbt och rådigt agerande. Han körde hem till Lauri och plockade upp Irma. Sonen hade inte kommit hem på permission än och döttrarna var borta över weekenden, men Irma både kunde och ville åka med raka vägen till Hangö, där de hoppades få veta mer om vad som hade hänt den stackars mannen som var försvunnen ute till havs.
22