I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson by Brombergs Bokförlag

Linda Olsson I SKYMN INGEN S J U N G E R KO LT R A S T E N

En roman

Brombergs

Omslag Casia Bromberg och Moa Schulman Satt med Sabon 11,5/15,5 Sättning K2AB Stockholm Tryck ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-7337-621-1 www.brombergs.se

Prolog Vinden hade drivit upp från Stadsgårdskajen och tagit fart när den slog i den branta klippväggen på sin väg söderut. Den förde med sig sin egen torra förlamande kyla, men hade också fångat det fuktiga och mörka från det svarta vattnet nere i hamnen, där isen just gått upp. Väl uppe på Mosebacke ﬁck den ny fart och rasade skoningslöst vidare genom de smala gatorna. Så plötsligt slog kyrkklockorna i Katarina kyrka två. Ljudet var skarpt och gällt. Det fanns ingenting därute som kunde ta emot och dämpa det. Det föll från kyrkklockorna och vällde ut över kyrkogården med dess torra döda gräsmattor, där de kala träden stod svarta och stela, oförmögna att bjuda motstånd.

1. Dörrklockan hade ringt vid några tillfällen. Till sist hade hon rullat ihop en liten bit toalettpapper och satt in den mellan kläppen och höljet. Sedan dess hade hon inte hört den. Om det berodde på att ingen hade ringt på, eller på att papperet fyllde sin funktion, visste hon inte. Om det inte fungerade skulle hon antingen tvingas uthärda signalerna tills den som ringde på gav upp. Eller så måste hon be personen ifråga att lämna henne ifred. Det trodde hon inte hon skulle klara. Hon litade inte på sin röst. Visste inte längre om den bar. För varje dag av tystnad blev hon allt osäkrare. Lägenheten hade blivit som ett skal som omslöt henne. Den var inte en del av henne, men den skyddade henne. De ﬂesta av hennes tillhörigheter låg fortfarande kvar i kartonger. Tillhörigheter. Vilket egendomligt ord. Det passade verkligen inte på det förhållande hon hade till de här tingen. De hörde inte längre till henne. Hon hade inte ens sett efter ordentligt vad hon fått med sig, allt hade skett med sådan fart. Hon behövde inte något av det som fanns där och hon kunde inte föreställa sig att hon någonsin skulle komma att packa upp kartongerna. Ljud trängde in från olika håll. Från trapphuset, från gatan och från grannlägenheterna. En stol som drogs över golvet ovanför. Steg. Och svårast av allt, 10

avlägsna röster. Små ljud, tecken på liv, som vassa klor som skrapade hennes hud. Och så kyrkklockorna. Det ständigt återkommande ljudet av kyrkklockorna. Dessa meningslösa mätare av tid. Det var mars. Nästan två månader hade hon varit här. Och det var måndag, trodde hon. Eller kanske tisdag? Hon hade fortfarande soppa kvar, några paket med portionspåsar. Men det började bli tomt i skafferiet och kylen. Det oroade henne litet, hon visste inte hur hon skulle göra när maten var helt slut. Vänta tills hennes kropp gav upp? Hur lång tid skulle det ta? Och om det var det slutliga målet, varför inte skynda på processen? Slänga det hon hade kvar. Hon sköt undan tankarna. Försökte göra sig tom igen. Inga tankar. Med slutna ögon hoppades hon på ett tillstånd av intet. Var det för mycket begärt? När hon låg stilla i sängen, tålmodigt – och hennes tålamod hade nått nya höjder – hände det att Kvinnan i Grönt dök upp. Precis så som hon brukat dyka upp i hennes barndoms feberdrömmar. Alltid lika stilla vid sitt piano, bortvänd med den smala ryggen mot henne, klädd i den gröna tvådelade klänningen. Med nacken lätt böjd och det bruna håret samlat i en tung knut satt hon orörlig i oföränderlig skymning. Aldrig ett ljud. Aldrig en rörelse. Bara den där olycksbådande, laddade stillheten, som förde med sig en överväldigande vämjelig hopplöshet, bortom hennes kontroll. Först trodde hon att de var desamma, de där 11

synerna. Eller vad hon nu skulle kalla dem. Hon kunde ligga där och driva in och ut ur sömnen, med kallsvettig panna och kroppen brännande het, som om hon hade feber. Så greps hon av en kväljande äckelkänsla, precis som när hon var barn. Och den stumma och orörliga gestalten visade sig, till det yttre så fullständigt fridfull och ändå förenad med en sådan oerhört intensiv känsla av skräck och total övergivenhet. Hon kunde inte minnas när hon först mött Kvinnan i Grönt. Det var som om hon alltid funnits där, i mörkret bortom verkligheten. Som liten fasade hon så för henne att bara den allra minsta aning av annalkande feber fullkomligt förlamade henne. Inte för att synerna var skrämmande i sig själva, tvärtom. Ingenting hände någonsin. Allt eftersom åren gick hade synerna försvunnit, och hon trodde att hon vuxit ifrån dem för gott. Men nu var de tillbaka, och hon var lika hjälplös som när hon var barn. Det fanns inget skydd, ingenstans att ta vägen. Men egendomligt nog var mötena – hon hade börjat tänka på dem som möten – också lockande. Hon hade så sakta börjat längta efter dem. De var lika motbjudande som någonsin förut, kanske till och med mer. Men de hade genomgått en knappt märkbar förändring. De var inte längre riktigt desamma. Det var svårt att sätta ﬁngret på vad som hade förändrats. Hon skulle beskriva det som att det hade uppstått en känsla av kontakt. En sorts icke-kommunikation, men som ändå var ett 12

slags kommunikation. Det var inte så att Kvinnan i Grönt någonsin sa eller gjorde något nu heller. Nej, hon förblev orörlig, bortvänd, instängd i sin dunkla värld, i sitt eget mörker. Men ändå … Det var som om de båda väntade på att någonting skulle ta sin början. Så hon låg där i sin säng med en känsla av tung förväntan. Men istället skar nu ett ljud genom lägenheten. Det slet sönder den stillhet som hon så mödosamt byggt upp, och upplöste i ett ögonblick alla känslor som fyllde henne. Den dämpade dörrklockan klickade ﬂera gånger. Hennes fåfänga försök att tysta den hade bara skapat ett mycket mer påträngande ljud. Så blev det tyst igen. Hon kände att de avvaktade båda två. Hon, därinne, och denne någon utanför hennes dörr. Till sist knackade det. En gång. Så en gång till, mer ihärdigt. Hon kände hur hon bet ihop och knöt händerna, som om hon förberedde sig på att försvara sig mot en attack. Ett brutalt intrång, det var vad det var. Hon reste sig upp i sängen stödd på armbågarna. Lyssnade. Väntade andlöst. Ett skrapande ljud. Så en röst. ”Hallå! Är det nån där?” Det lät som en ung man. Paus. ”Jag har ett paket till dig. Fick det av misstag.” Nu uppfordrande, väntande sig ett svar. Paus igen. Hon höll andan. ”Jag lämnar det här vid dörren, om det är okej. 13

Det går inte ner i brevinkastet.” Hon väntade. Ljudet av metallocket som slog igen. Hade han kikat in? Sett hennes mörker? Då måste han väl ha antagit att ingen var hemma? Till slut, tystnad och stillhet igen. Hon sjönk ner på kudden. Hennes panna var fuktig av kallsvett. Men så igen, som ett slag i ansiktet, ljudet av brevinkastet som öppnades på nytt. Och rösten. ”Ja, hej då, då.” Som om han visste att hon gömde sig därinne. Det svaga ljudet av steg i farstun. En dörr som stängdes. Hon andades ut, blundade, steg upp och gick ut i köket. * Utan att tända ljuset trevade hon efter det glas hon visste stod på diskbänken och fyllde det med vatten. Hon drack långsamt medan hon försökte gissa vad klockan kunde vara. Inte för att det hade någon betydelse. Det kändes som om tiden var ett språk som talades därute, i en annan värld, och som hon tvingades att försöka tolka. Det var inte klockslaget hon var ute efter, hon bara undrade om hon kunde öppna sin dörr och ta in paketet utan att riskera att möta någon. Hon ville inte att någon annan granne skulle upptäcka det och försöka få kontakt med henne. Hon ställde 14

sig vid fönstret och tittade ut. Det var visserligen mörkt, men inte vintermörkt längre. Det var som om himlen var en tunn mörk hinna spänd över någonting aningen ljusare där bakom. Gatan låg helt folktom, så hon antog att det var sent. Hon gick ut i hallen och stod där ett ögonblick med handen på dörrhandtaget innan hon försiktigt gläntade på dörren. Trapphuset låg i mörker och hon böjde sig ner och tog snabbt upp försändelsen. Det var inte något paket, utan ett vadderat kuvert, kände hon. Men han hade haft rätt. Det var för tjockt för brevinkastet. Hon drog några djupa andetag. Hon ville inte ha den här kontakten. Ville inte påminnas om verkligheten därute. Det var illa nog med den post som landade på dörrmattan. Hon hade samlat allt i en hög på köksbänken och försökt låta bli att tänka på den. När hon nu lade kuvertet överst i högen insåg hon att det var märkligt att hon inte bara hade slängt posten direkt i soporna. Varför hade hon samlat på sig de här ovälkomna livstecknen? Hon skulle inte komma att göra någonting åt dem. Men nu detta kuvert. Det var annorlunda. På ett ögonblick hade det försatt henne i tacksamhetsskuld till personen som lämnat det utanför hennes dörr. Det hade etablerat en sorts förhållande mellan dem, den osynlige grannen och henne själv. Hon ville inte ha något förhållande, inte av något slag till någon alls. Det plågade henne att känna denna påtvingade tacksamhet. Det var helt enkelt outhärdligt. 15

Hon gick fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet flera gånger. Irriterad tog hon upp kuvertet igen, slog det mot handflatan. Hon kunde kasta det. Men det skulle inte förändra någonting. Hennes granne hade gjort henne en tjänst, hur ovälkommen den än var. Hon släppte ner kuvertet på köksbordet och gick in i vardagsrummet igen. Där rev hon snabbt upp flikarna på en av de många kartongerna med böcker. Hon trevade över det översta lagret och lyfte upp några av böckerna. Märkligt, hennes händer mindes det hon själv förträngt. Så snart hon höll en av böckerna i sin hand visste hon vilken det var. Och därmed också vilken låda det rörde sig om. Hon insåg att det inte var den låda hon tänkt sig och öppnade ytterligare två innan hon fann vad hon sökte. Hon plockade upp den tunna volymen och reste sig. Innan hon hann ändra sig gick hon ut i trapphuset och tassade tyst över det kalla marmorgolvet och fram till grannens dörr. Det stod ”E. Blom” på mässingsskylten. Så han hade rätt i det också. Misstaget var förklarligt. De hade samma efternamn. Till och med samma initialer. Möjligen kunde det finnas post till den här E. Blom i högen på hennes köksbord. Det hade aldrig föresvävat henne att se efter om all post verkligen var till henne. Och, som sagt, hon hade inte öppnat någonting. På hennes dörr stod det bara ”Blom”. Hon ställde boken vid hans dörr, lutad mot väggen. Hon visste inte varför hon valt just den. Hon hade bara den där unga rösten att gå på. Och 16

så det där att han hade känt på sig att hon måste vara därinne. Hon visste att det var så. Och att han brytt sig om att säga hej då. Av någon anledning kunde hon inte släppa tanken på det. Brev till en ung poet. Rainer Maria Rilke. Sönderläst och hundörad. Och förmodligen helt fel. Men nu stod den där i alla fall. Inget tackkort. Möjligen skulle han inte begripa vad det rörde sig om, eller från vem den kom. Det spelade ingen roll. Hon var i alla fall befriad från sin tacksamhet. Skulden var betald, de var kvitt. Lugnet och tystnaden återvände sakta. Hon satte sig vid köksbordet. Själva försändelsen intresserade henne inte det minsta och hon slängde den på högen med post. Återstod bara en sak innan hon äntligen kunde lägga sig igen. Hon tände den lilla lampan i fönstret och öppnade den svarta dagboken som låg på bordet. Tog pennan och började skriva. Hon visste egentligen inte varför. Eller för vem. Det var någonting som gjorde tillvaron tydligare. Förklarade det som kändes svårförståeligt. Men på något sätt kändes det meningslöst nu. En ritual utan innebörd. Det fanns inte längre någonting att förstå. Ändå fortsatte hon. Korta noteringar, en eller ett par gånger om dagen. När hon var klar tog det henne en lång stund att återerövra mörkret.

2. Han hittade boken på eftermiddagen nästa dag. Han hade jobbat större delen av natten och sovit till långt in på dagen. Det var när han var på väg ut som han fick syn på den. Det var tydligt att den inte bara råkat hamna där vid hans dörr. Av en slump råkat falla ur någons väska eller ficka, eller så. Nej, den stod prydligt lutad mot dörrposten. Den innehöll inget kort eller någon hälsning av något slag men han visste ändå vem som ställt den där. Han hade lagt märke till henne redan dagen då hon flyttade in. En mörk figur som snabbt sneddat över gatan där den våta snön låg ankeldjup, i täten för flyttgubbarna. Trots att det var enda gången han sett henne var han säker på att det var hon som bodde därinne. Det gick inte att förklara varför, han bara visste det. Även om han känt sig som en idiot när han öppnat brevinkastet och ropat sitt löjliga ”Ja, hej då, då”, så ångrade han det inte. Eftersom hon inte öppnat och inte svarat måste hon ju vilja vara ifred, det fattade han. Men det kunde förstås vara något fel. Kanske låg hon död därinne? Nej, det gjorde hon inte. På något sätt var han säker på den saken. Han bara visste att hon varit därinne, bakom den stängda dörren, och att hon lyssnat. Och nu hade boken ställts vid hans dörr som en bekräftelse. Han hade haft rätt. 18

En bok, hon hade gett honom en bok. Hon kunde ju inte veta hur fel det var. Hur svårt det var för honom att ta sig igenom ens den kortaste text. Men han hade tagit upp den i alla fall, vridit och vänt på den. Börjat traggla sig igenom baksidestexten. Brev till en ung poet. Det blev värre och värre. Kunde inte vara mer fel. Han slängde den åt sidan. Men när han kom hem den kvällen plockade han upp boken igen. Som vanligt när han skulle försöka läsa tog han fram sitt ritblock och pennor, penslar och tusch. Andra människor läste för nöjes skull. Det hade han aldrig fattat. För honom var det ett tungt jobb. Så plågsamt att han försökte undvika det helt. Hela processen var förenad med sådant som han försökt lägga bakom sig. Jobbiga minnen från skolan. Själva ordet: dyslektisk. Mamma. All den skit som han försökte hålla utanför dörren till den här lägenheten. Att försöka tolka bokstäverna och forma dem till ord, en bokstav i taget, ett ord i taget, var plågsamt. Det var nästan som om de vassa svarta tecknen på sidan trängde sig in i hans huvud, men utan sammanhang och ordning. Som om de dansade därinne, hånfullt oåtkomliga. Även om han hade en del böcker i hyllan i hallen, var de helt överspelade. Han öppnade dem aldrig igen när han väl tagit sig igenom dem. Istället fanns orden inbakade i de travar av papper och ritblock som fyllde hyllorna i hallen och i vardagsrummet, som var hans arbetsplats. I blocken fanns texterna, överförda 19

till ett format som han kunde tyda. Varje ord, varje mening han lyckats tolka fanns i hans bilder. När han först lärt känna Otto i lägenheten ovanför hade han också fått böcker. Otto hade plockat bok efter bok ur sina dignande bokhyllor och räckt dem till honom. ”Den här bara måste du läsa”, och ”Har du verkligen inte läst den här?” Det tog en tid innan han kunde förmå sig till att bekänna för Otto att han aldrig skulle kunna ta sig igenom de ﬂesta av böckerna. Tjocka klassiker på fem-sexhundra sidor. Liten text på gulnat papper. Det var då Otto börjat berätta dem för honom istället. Han läste dem inte, utan berättade fritt ur minnet. Kanske han tyckte det var mer hänsynsfullt att göra så. Att Elias på det sättet blev mindre påmind om sitt handikapp. Och det stämde, det kändes bättre för dem båda två. Elias hade förstås ingen möjlighet att bedöma hur pass väl Ottos versioner överensstämde med originalen, men det spelade heller ingen roll. Men här satt han nu och tragglade sig igenom den tunna boken, ett ord i taget. Vinden ven utanför fönstret och det knäppte i rutan, men Elias märkte det inte. Han var helt inne i det han gett sig i kast med. I ljuskäglan från arbetslampan ritade han bild efter bild. Högen med det andra nästan avslutade projektet sköt han åt sidan. Det ﬁck vänta. Det tog honom en vecka. Då hade han fyllt praktiskt taget hela blocket. Och lärt sig Rilkes Brev till en ung poet mer eller mindre utantill. 20

När han var klar med boken hade han gjort ännu en teckning. Nu när han höll den framför sig kunde han upprepa texten, mer eller mindre ordagrant: Detta, framför allt – fråga dig i nattens stillhet: måste jag skriva? Gå in i dig själv för att ﬁnna ett djupt svar. Och om det svaret blir jakande, om du kan möta denna ärliga fråga med ett starkt och enkelt ”jag måste”, bygg då ditt liv i enlighet med denna nödvändighet; ditt liv, även dess mest likgiltiga och obetydliga timme, måste vara ett bevis på detta behov och ett vittnesbörd om det. Han tittade på sin bild och insåg att han bytt ut ordet ”skriva” mot ”teckna”. Och på den frågan hade han ett helt klart svar. I nederkanten på arket skrev han: ”Ja, jag måste.” Så rev han ur teckningen ur blocket, vek den på mitten och stoppade in den i boken på den sida där texten hörde hemma. Det var sent. Eller tidigt, beroende på hur man såg på det. Men han tog på sig jackan och bootsen, tog boken och öppnade ytterdörren och gick ut i farstun. Han stod där ett ögonblick framför hennes dörr. Allt var tyst och stilla. Så böjde han sig ner och ställde boken på samma sätt som han funnit den vid sin egen dörr. Ute var det fortfarande helt mörkt. Han stod i skydd av den djupa portingången och stängde blixtlåset på jackan, drog upp mössa och handskar ur ﬁckan och såg upp mot den mörka himlen. Hans 21

utandningar lyfte som en vit rök i den kalla luften för att sedan snabbt upplösas. Gryningen var fortfarande ﬂera timmar bort. Det var hans tid. Han gick med raska steg över kyrkogården och vek upp mot Mosebacke. Han mötte ingen.

3. Hon stod i det nedsläckta köket och hade just fört glaset med vatten till läpparna när hon hörde ljudet av steg ute i trapphuset. Det var för sent för en hemvändande granne och för tidigt för tidningsbudet. Hon hade inte hört porten öppnas. Stegen stannade utanför hennes dörr. Så blev det tyst. Hon smög ut i hallen. Stod han därutanför hennes dörr mitt i natten? Det var obehagligt att tänka sig. Skrämmande till och med. Hon höll andan och lyssnade uppmärksamt. Så hörde hon ett svagt ljud. Hon kunde inte avgöra vad det var, inte ett prassel och inte en duns. Bara ett obetydligt ljud, som på något vis tydde på att personen därutanför företog sig något. Skulle han öppna brevinkastet igen? Instinktivt tog hon ett par steg bakåt. Hon lyssnade, på helspänn. Men det kom inget knäpp i den tystade ringklockan och inget skrammel med brevinkastet. Ingenting alls. Och vilken normal människa skulle förresten ringa på hos en obekant granne mitt i natten? Annat än om det rörde sig om någonting akut. Men de försiktiga, tysta stegen tydde absolut inte på någon nödsituation. Det var helt enkelt obegripligt. Hon lyssnade. Ljud av steg igen, över farstugolvet och nerför trapporna. Så porten som öppnades och slog igen. Hon gick snabbt till sovrummet, fortfarande med glaset i handen, och kikade ner på gatan. 23

Det dröjde en stund innan hon såg honom, han måste ha stannat till i portingången. Men där gick han. Lång. Ja, längden och att han gick med långa snabba steg, var väl egentligen det enda hon kunde se. Läderjacka och stickad mössa. Mer än så skulle hon inte ha kunnat beskriva. Ändå kändes han redan bekant på något vis. Hon skakade på huvudet. Vilken löjlig tanke. Men här var i alla fall en gestalt att lägga till den röst hon hört tidigare. E. Blom. Vad stod e:et för? Erik? Det var egentligen det enda mansnamn för en så pass ung människa som hon kunde komma på. Ingen hette sådant som Evald, Einar eller Evert nuförtiden. Eller gjorde de? Det var länge sedan hon haft anledning att fundera över svenska mansnamn. Något namn överhuvudtaget. Hon ställde ifrån sig glaset och gick ut i hallen. Allt var tyst igen och hon gläntade försiktigt på ytterdörren. Trapphuset låg i halvmörker, bara upplyst av lampan över porten. Men hon såg den ändå genast. Boken. Där stod den, precis så som hon själv lämnat den vid dörren mitt emot, lutad mot dörrposten. Irritationen ﬁck henne att fnysa till. Hade han avvisat hennes tacksamhetsgest? Efter att ha suttit på boken över en vecka? Hon hade känt sig helt övertygad om att jämvikten var återställd. Att de var kvitt. När hon lyfte boken föll ett hopvikt pappersark mot golvet. Hon lyckades fånga det i fallet, tog ett steg tillbaka in i lägenheten och stängde tyst dörren efter sig. 24

Hon satte sig vid köksbordet. Tvekade, men sträckte till sist ut handen och tände den lilla lampan som stod på fönsterbrädan. Hon ryckte till inför det plötsliga ljuset och blundade hårt en stund. När hon sakta öppnade ögonen igen landade blicken på högen med post. Hon sköt den åt sidan och lade boken och pappersarket framför sig. Så vek hon sakta upp arket. Hon visste inte vad hon väntat sig. Någon sorts lapp kanske. En förklaring till varför han lämnat tillbaka boken. Kanske ett tack, till och med. Men det var inte någonting sådant. Det var en teckning, en teckning i svart tusch. Den liknade ingenting hon sett tidigare. Trots att bilden inte föreställde någonting hon någonsin sett, var formerna märkligt naturliga. De slingrade sig om varandra till någon sorts uniform helhet. Ett mönster. Det var en helhet, men en helhet där varje detalj var utsökt genomförd och helt unik. Hon kunde inte för sitt liv begripa vad det skulle föreställa, om det nu skulle föreställa någonting alls. Eller vad det kunde betyda. Så såg hon att något var skrivet längst ner i kanten. ”Ja, jag måste.” Bara det. Hon fnös till igen och lät arket falla ner på bordet. Vad betydde det? Det var helt obegripligt. Kanske var arket bara någon sorts bokmärke? Något som inte var avsett för henne? Hon tog upp boken och öppnade den. Det kändes som om den alldeles av sig själv föll öppen på en viss sida. Som om den nyligen legat uppslagen just där. Hon böjde sig fram och började läsa. Det behövdes bara några ord, så kände hon igen tex25

ten. Hon hade läst den många gånger. Haft den uppskriven i sin anteckningsbok sedan hon gick i skolan. Detta, framför allt – fråga dig i nattens stillhet: … Han hade inte bara läst, utan tagit till sig innehållet. Och uppenbarligen velat att hon skulle veta det. Det kändes som om han velat tacka henne. Hon reste sig. Det kändes svårt att andas och hon spolade upp ett nytt glas vatten och drack sakta. ”Löjligt”, tänkte hon. ”Löjligt och patetiskt. Varför tog jag ens in eländet?” Hon knep ihop ögonen. Drack en klunk till. ”Så är tacksamhetsskulden tillbaka hos mig! Jävla teckning! Jävla bok!” Hon rev åt sig boken och pappersarket och slängde dem med all kraft ut i hallen. Men tårarna kunde hon inte hejda.