Den sociala hjärnan av Katarina Gospic

Katarina Gospic

Den sociala hj채rnan

Brombergs

Omslagsbild Heng Swee Lim Omslagsform Casia Bromberg © Katarina Gospic och Brombergs Bokförlag AB, 2013 Sättning K2AB Satt med Dante 11/16 Tryck Bookwell, Finland 2014 ISBN 978-91-7337-552-8 www.brombergs.se

Förord 9 Ubuntu – jag är för att vi är 11 Du och jag 17 Att tala utan ord 35 Ansikten 49 Kärlek – inget flum 61 När ingen bryr sig 75 Självkänsla 91 I andras ögon 105 Att förändra beteende 116 Boosta andra 132 Digitala vänner 145 En guide till bra relationer 158 Tack! 169 Ordlista 170 Nyckelreferenser 173

FÖROR D va rför g ör v i s å m å n g a f e l ?

Spaltkilometer finns skrivna om hur vi ska äta och träna, för att inte tala om hur vi ska inreda efter de senaste trenderna. På jobbet uppmuntras vi till att samarbeta och att hålla självkänslan på topp!

Att varje morgon säga till sig själv att man är snygg och bäst är tillräckligt för att må bra. Eller?

Vad skulle du säga om jag sa att det inte räcker med att bara äta och träna bra? Att vår självkänsla inte bara hänger på oss själva utan faktiskt är väldigt beroende av hur andra uppfattar oss, eller att b­ rainstorming kan vara dåligt för kreativiteten. Det kanske inte riktigt är vad du hade tänkt dig. Faktum är att forskning visar på allt ­detta. Trots det bygger många principer i vårt samhälle på rent tyckande som inte är förankrat i någon vetenskap. De är åsikter, inte fakta. Vi gör väldigt många fel för att vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt och vi tar inte reda på hur det egentligen ligger till. Vad är ­meningen med all forskning om vi inte tar resultaten på allvar?

Hjärnan är en central del av vilka vi är. Den definierar vårt jag och är oerhört känslig för vad andra tycker. Om vi vill boosta vår kapacitet till allt det vi skulle kunna vara, måste vi anpassa oss till hur hjärnan fungerar, då räcker det inte med att ha en snygg kropp eller ett högstatusjobb. Det krävs andra ingredienser. I den här boken får du reda på vilka de är och hur avgörande sociala ­relationer är, på gott och ont, för hälsa, välmående och prestation.

Stockholm i november 2013 Katarina Gospic

Ubuntu – jag är för att vi är ”Ubuntu” är ett afrikanskt uttryck som betyder ”jag är för att vi är”. Begreppet går ut på att vi inte kan existera utan andra och att vårt eget tillstånd är väldigt beroende av andras. En person beskrev det som att även om vi skulle ha allt, kan vi inte glädjas åt det om alla andra omkring oss är ledsna. Detta tankesätt överensstämmer väl med hur kroppen och hjärnan fungerar. Alla ­celler behöver varandra och vi som individer behöver andra, i stort och i smått, för att överleva och glädjas. fr a k ta l e r

Fraktaler är små mönster som återupprepas i större sammanhang.

Låt mig dra en parallell till kroppen. Varje cell i oss består av väldigt många delar som samarbetar. Även celler interagerar med varandra. När tillräckligt många celler av samma sort samverkar bildar de ett organ, som hjärtat och hjärnan. Organ som jobbar tillsammans utgör vår kropp. När vi som människor umgås med våra nära och kära bildar vi ett familjeorgan. När vi samverkar med dem i fritidsklubben bildar vi ett fritidsorgan och när vi är med kollegorna på jobbet skapas ett arbetsorgan. Dessa olika sammanhang utgör vår sociala kropp, som sedan samverkar med ­andra människors sociala kroppar, och tillsammans utgör vi samhällskroppen. Att samarbete förekommer på alla nivåer i vår värld, från cellnivå till samhällsnivå, kan liknas vid en typ av fraktal.

11

fata l e g o i s m

Låt oss använda bilden av fraktaler och celler för att prata om vikten av samarbete. En grundläggande princip i kroppen är att dela med sig av resurserna och på så vis samarbeta med varandra. Det innebär att alla våra celler behöver prata med varandra och kunna dela på socker och syre för att vår kropp ska överleva. Om vi föreställer oss att hjärnans celler skulle försöka ta allt syre från ­hjärtats, skulle hjärtat dö liksom vår kropp. Samarbetet mellan celler är alltså livsviktigt för vår överlevnad. Ett medicinskt exempel på när samarbetet mellan celler inte fungerar är cancer. Cancerceller är egoistiska och samverkar inte med övriga celler. De försöker roffa åt sig all näring från de andra, de delar inte med sig. Denna cell­ egoism leder till att cancerceller växer utan att res­pek­tera de friska cellerna. Brist på samverkan mellan celler i kroppen, det vill säga att strunta i andra, har alltså dödlig utgång.

På samma sätt som att cellers samarbete är viktigt, är sam­ar­ betet människor emellan lika viktigt. Vi brukar säga att personer gör intryck på oss, men faktum är att de också lämnar bokstavliga avtryck. Andra människors beteende har inflytande över våra ­gener, vilka i sig påverkar hur just vi byggs upp och agerar som ­individer. m i x e r b ord o c h m u ff i n s

Gener är strukturer i cellen som innehåller information om ärft­ liga egenskaper. En gen består av en speciell kemisk struktur som kallas dna. Dna:t i en specifik gen kodar för ett visst protein, vilket går att likna vid att en gen innehåller ett recept på hur vi ska

12

”baka” ett visst sorts protein. Beroende på tycke och smak finns det två extremer när det gäller vem eller vad som är orsaken till vilka vi är. Den ena är att vi är ansvariga för precis allt det som vi gör och att vi bara har oss själva att skylla när något går snett. Den andra extremen är att våra gener ansvarar för allt, vi är alltid oskyldiga till de diverse krämpor vi dragit på oss. Men vad säger egentligen biologin, är det miljön eller generna som har det ­största inflytandet?

Förr trodde många att de gener vi fått skulle vi leva med resten av livet. Våra gener var statiska och vi kunde inte utöva någon ­påverkan på dem. Vi fick helt enkelt hoppas på att far och mor givit oss gener i toppklass! Studier visar nu att detta inte alls är fallet. Vi kan i allra högsta grad påverka uttrycket av våra gener genom livsstilsfaktorer som stress, kosthållning, träning, sömn och sociala interaktioner. Inom biologin kallas denna typ av på­verkan för ­epigenetik.

När vi ligger i mammas mage påverkar våra föräldrars och våra far- och morsföräldrars tidigare erfarenheter vårt genetiska uttryck. Bland de första studierna som visade miljöns inverkan på människor och deras avkomma gjordes på en befolkning i Överkalix. Forskarna upptäckte att far- och morföräldrars tillgång på mat bland annat påverkade deras barnbarns dödlighet. Intressant nog hade miljöfaktorer som störst inverkan under utvecklingen av förfädernas könsceller.

Man kan tänka på epigenetik som ett mixerbord med en massa reglage där en gen motsvarar en låt. Om du skruvar på mixer­ bordets reglagesystem på ett sätt och jag på ett annat sätt, kommer

13

melodin att låta olika beroende på om du eller jag spelar upp den.

På samma vis fungerar våra gener. Intressant nog kan en gen ”mixas ” på tvåtusen olika sätt.

En annan liknelse som är i linje med att en gen är som ett recept, är att vi kan baka chokladmuffins på tvåtusen olika sätt. Det vill säga om vi varierar mängden choklad, socker och smör kommer utseendet och smaken på muffinsen att variera. På samma sätt kan uttrycket av en gen variera.

Det fantastiska med epigenetik är att vi har ett enormt infly­ tande över våra gener genom vår livsstil. Det innebär att även om vi ärvt en massa ”dåliga” gener har vi tvåtusen chanser per gen att mixa dem bra. Till saken hör även att människan har mellan tjugooch trettiotusen gener, detta öppnar för oändliga kombinationer och möjligheter. Ibland är det tyvärr så att om man har fått en ­väldigt speciell gen leder den per automatik till sjukdom, men turligt nog är detta ett undantag. Med andra ord är vi väldigt sällan helt utlämnade till våra gener, tvärtom finns alla möjligheter i världen att optimera oss själva. t r å da r o c h ru l l a r

Innan vi går in i detalj på själva epigenetiken behöver vi veta hur dna förvaras i cellen. Kromosomer är strukturer som består av långa dna-strängar och en dna-sträng i sig utgörs av många gener.

Vårt dna går att likna vid en jättelång sytråd som är hårt virad kring en mängd olika trådrullar som kallas histoner. När dna-­ tråden är löst virad och slak kring histonerna kan ämnen som läser av generna inhämta information från de gener som är blottade.

14

Om sytråden istället är hårt virad kommer större delar av tråden att vara gömda och generna kommer således inte att vara till­ gängliga för de ämnen som läser av dem.

Regleringen av huruvida dna:t, sytråden, är löst eller hårt lindad kring histonerna, trådrullarna, styrs av olika reglerande ämnen. Dessa ämnen kan antingen hänga på av-knappar på generna (gör att dna:t lindas hårdare) som minskar genernas aktivitet, ­eller på-knappar (gör att dna:t blir slakare) som ökar deras aktivitet. Man kan också se det som att dessa knappar styr om en gen är av eller på. När genen är påslagen är det som om den lyser, den är aktiv, och när den är avslagen är det släckt och inte aktiv. Nu till epigenetiken. Vår miljö och våra medmänniskor kan ha en in­ verkan på i vilken utsträckning av- och på-knappar hängs på olika gener och således på vilket sätt de är ”tända” eller ”släckta”. Detta påverkar hela vår individ och det är därför andra människor kan utöva ett så stort inflytande på oss.

– e n h e l s y m fo n i or k e s t e r Vad får kunskapen om epigenetiken för konsekvenser? Förenklat kan vi se det som att olika geners aktivitet påverkar hur kroppens celler samarbetar. Jag brukar tänka på samarbetet mellan både ­celler och människor som musik. I kroppen och hjärnan sker kommunikation på en mängd olika nivåer, från cellnivå till hur vi som individer pratar med oss själva och med varandra.

Föreställ dig att främre delen av hjärnan pratar med den bakre delen, jag ser det som att den främre delen spelar en melodi på sina gitarrer medan den bakre spelar på sina trumpeter. Beroende på k ro p p e n

15

vilka melodier de spelar och om dessa går i dur eller moll bidrar de till olika upplevelser i våra hjärnor. Som bekant p­ratar även ­hjärnan med resten av kroppen, det är som om våra kroppsdelar spelar musik. Exempelvis spelar ett brustet hjärta på sorgsna fioler ­medan ett förälskat hjärta spelar en betydligt gladare melodi. ­Olika delar spelar olika instrument och melodier i ­olika tonarter.

När våra gener påverkas av inre och yttre faktorer ändras ­musiken.

Om vi till exempel får en påverkan på en gen som ­kodar för ett av hjärnans lyckoämnen, så att tillverkningen av ämnet minskar, kan vi se det som att musiken går mer i moll.

När det gäller sociala interaktioner människor emellan kan man applicera samma princip. Olika människor spelar olika melodier i skiftande tonarter. Kombinationen av den musik som spelas bidrar till vår helhetsupplevelse av interaktionen. Uttrycket ubuntu, ”jag är för att vi är”, är här passande. Vår omgivning på­verkar oss och vi ­påverkar vår omgivning.

16

Du och jag Att ha pejl på andra män­n iskor och veta hur vi ska umgås med dem är en daglig utmaning. Från ett biologiskt perspektiv är ­a ndra människor viktiga för vår överlevnad eftersom de under­ lättar för oss att kunna skaffa mat, skydd och en partner. Socialt anpassade individer är även friskare och lever längre! I före­gående kapital såg vi ju att ”jag är, för att vi är”. Det här kapitlet kommer att fortsätta på detta tema och beskriva varför vi behöver andra för att kunna veta vilka vi själva är och att j­aget och duet står i väldigt nära relation till varandra. Hur vet hjärnan att jag är jag och inte någon annan? mitt och ditt

I processen att förstå andra människor behöver vi ha koll på framför allt fyra saker: 1) oss själva, 2) vad som händer i vår egen kropp, 3) förnimmelsen av andra och 4) vilka våra gemensamma mål är.

Alla dessa saker behöver koordineras i hjärnan för att vi ska kunna interagera med andra.

Det finns två viktiga system i hjärnan som bygger upp vår förståelse för andra människor; det ena är spegelneuronsystemet och det andra kallas för det kortikala mittstruktursystemet. Förenklat kan vi se det som att spegelneuronsystemet hjälper oss att leva oss in i en annan persons rörelser, medan mittstruktursystemet ger ­saker ”jag-taggar”. Om något handlar om oss själva blir det märkt med en jag-tagg, men om det handlar om någon annan är det från-

17

varon av jag-taggen som talar om det för oss. Följande avsnitt ska handla om vilka ”andra” är, men det tar avstamp i oss själva eftersom jaget och duet som sagt ligger så nära varandra. h ä r m a pa !

Spegelneuroner finns i frontal- och parietalloben. Med hjälp av dem kan hjärnan på ett automatiskt sätt härma den person som vi observerar. Det underlättar vår tolkning av andras rörelser, ansiktsuttryck och mimik. Spegelneuronerna beter sig som härmapor och är strikt kopplade till ett beteende. Till exempel aktiveras samma neuron i följande tre situationer: när vi själva tar upp en nöt och knäcker den, när vi ser någon ta upp en nöt och knäcka den och när vi hör ljudet av en nöt som knäcks! Vi kan se det som att spegelneuronen hjälper oss att ställa in oss på samma frekvens som en annan person och på så sätt är våra hjärnor i samklang. Det häftiga med att vara i takt med en ­annan människa är att detta inte bara sker i vår hjärna utan även är något vi kan observera i verkliga livet.

I ett experiment bad man två försökspersoner vänta i ett rum med två gungstolar. Gungstolarna var olika stora, vilket innebar att även om personerna gungade i samma takt så skulle stolarna gunga i otakt. Ovetandes om experimentet började personerna inom kort att gunga i takt, trots att detta var emot gungstolarnas ”inneboende otakt”. Är det inte fantastiskt att trots att det fanns ett naturligt hinder i stolarna att gunga i takt, anpassar vi oss efter varandra! När våra hjärnor och våra gungstolar är i takt har vi de bästa förutsättningarna för att bli goda vänner och tycka om den vi interagerar med. Det går att likna vid att vi föredrar att dansa

18

med en person som dansar i takt med oss och inte ständigt trampar oss på tårna. Uttrycket att ”klicka” kanske skulle kunna ändras till att ”klinga”, för det är just vad det hela handlar om, samklang!

Apropå samklang har man sett att personer som spelar gitarr tillsammans har liknande hjärnvågor, med andra ord synkar våra hjärnor med varandra när våra beteenden gör det. jag - bu bbl a n

Vi människor omges av en så kallad jag-bubbla som talar om för oss vad som är vår personliga sfär. Det som är innanför bubblan signalerar att det är i denna rymd som vi rör oss. Vi kan också bedöma distans genom att avgöra huruvida något är innanför bubblan eller utanför. Att veta vad som ligger i bubblan, det vill säga nära vår kropp respektive långt borta, är viktigt för vår överlevnad. Det är en stor skillnad på en björn som slår med sina ramar nära oss och en som gör det fem meter bort. Till exempel försöker vi fäkta när ­något farligt är nära, men om det är långt borta föredrar vi att fly.

Bubblan spelar även stor roll när det gäller sociala interaktioner.

Om någon tar ett steg in i vår bubbla utan att vi är beredda på det, eller om vi inte vill det, är det något vi omedelbart reagerar på och ser som ett potentiellt hot. I laboratorieexperiment har det studerats hur nära människor rent fysiskt är villiga att närma sig andra och det har visat sig att amygdala, hjärnans primitiva känslostruktur, avgör hur stor vår jag-bubbla är.

I en studie ombads en grupp försöksdeltagare att ställa sig på ett bekvämt avstånd från experimentledaren. En patient som saknade amygdala på båda sidorna(på grund av sjukdom) ombads att

19

göra s­ amma sak. Resultaten visade att ett betryggande avstånd för de friska försöks­personerna var 0,64 meter, därefter upplevde de att deras jag-bubbla var invaderad, vilket var förknippat med ett visst o ­ behag. Personen som helt saknade amygdala kände sig bekväm med ett avstånd på 0,34 meter. Vissa gånger när personen utan amygdala utförde uppgiften gick hon rakt mot experimentledaren och r­ örde vid denne utan att känna något obehag eller att hennes j­ag-bubbla var hotad. Det var som om hon saknade upp­ levelsen av att omges av en egen bubbla. I frånvaro av en egen ­jag-bubbla finns det inget avstånd att rätta sig efter. Det gör att dessa indi­v ider lätt bryter mot sociala normer som är helt självklara för ­oss andra. at t k o m m a n ä r a

Uttrycket att komma nära finns bokstavligen då storleken på vår jag-bubbla ändras när vi umgås med andra. Att interagera med en annan människa gör att jag-bubblans gränser blir snävare. Intressant nog kan jag-bubblans gränser också påverkas av om en människa är samarbetsvillig eller ej. I en studie testade forskare jagbubblans gränser efter att försökspersoner spelat ett så kallat ekonomiskt spel med en motspelare. I detta spel kunde motspelaren uppträda rättvist och samarbetsvilligt eller orättvist och icke samarbets­villigt. Resultaten visade att om motspelaren valt att samarbeta med deltagaren sammansmälte jag-bubblan med motspelarens bubbla. På så vis expanderade deltagarens bubbla till att omfatta även motspelarens rymd. Men om motspelaren inte samarbetat skedde inte detta! Intressant nog integrerar vi vårt eget jag

20

i en större social enhet när vi upplever välvilja från våra medmänniskor. När vi träffar någon vi gillar uttrycker vi ofta att två blir en, och det stämmer alltså alldeles utmärkt i detta sammanhang. Uppfattningen av vår egen rymd kan alltså både öka och minska beroende på hur vi samspelar med andra människor.

Poängen med att jag-bubblans gränser förflyttas med sociala ­interaktioner är att det främjar vår förmåga att förutse och ut­vär­ dera andra människors beteende samtidigt som det gör det enklare för oss att anpassa vårt eget beteende efter andra män­niskor. Vad händer i hjärnan när vi uppfattar andra människors rymd? En ny studie visade att en del av rörelsecentrum, kallad premotor­cortex, kodar för vår och andras gemensamma rymd. Att hjärnan kan koda för en unison rymd betraktas som en för­utsättning för att flera personer ska kunna rikta sin uppmärksamhet mot samma sak och på så vis vara del av en och ­samma upplevelse. Att vi får en förståelse för vad personen som vi interagerar med uppfattar och inte. Samma studie visade också att anteriora cingulära cortex (ACC), hjärnans avancerade känslo­område, aktiverades mer för en annan persons rymd jämfört med den egna. Detta tyder på att ACC använder information om andra människors sfär när den hjälper oss att tolka andra människors tankar och intentioner. at t dö m a h u n d e n e f t e r h å r e n

Att förstå och knyta an till andra människor bygger alltså på att vi efter bästa förmåga härmar dem och låter dem komma oss in på livet. Att härma sker inte bara direkt när vi interagerar med andra, ansikte mot ansikte, utan kan även ske via text.

21

I en studie var forskarna intresserade av att ta reda på om del­ tagarnas beteende kunde påverkas om de läste ord som var förknippade med ålderdom. I försöket utsattes försöksdeltagarna för olika typer av stereotypa uppfattningar i text, det vill säga de primades (se Ordlista). Primingen gick till så att deltagarna fick i uppgift att ordna ordföljden i meningar som ”gammal dam en i gråhårig Florida bor” till ”En gammal gråhårig dam bor i Flo­ rida”. Efter att försöksdeltagarna färdigställt meningarna, som de trodde testade deras språkliga färdigheter, hade de blivit instruerade att gå genom en korridor för att tala om för försöksledaren att de var ­f ärdiga med uppgiften. De skulle då få en ny uppgift.

Vad del­tagarna inte visste var att de klockades på tiden det tog för dem att gå från experimentrummet till försöksledarens rum, en sträcka på cirka tio meter. Det visade sig att de som hanterat ord som var ­relaterade till ålderdom, jämfört med neutrala ord, gick tiometerssträckan betydligt långsammare! Allt detta skedde ­naturligtvis helt utan att försöksdeltagarna var medvetna om det.

Ovanstående försök visar att när vi blir primade med stereotypa föreställningar om en grupp människor apar vi efter! va r f i n n s j a g e t ?

En annan grundbult i att förstå andra är att veta vilka vi själva är.

Teoretiskt sett har vi både ett kroppsligt och ett icke-kroppsligt jag. Det kroppsliga jaget talar om vilken kropp som tillhör oss, vilka avgränsningarna är och vilket ansikte som är vårt. Denna information kodas i en rad olika hjärnområden, bland annat i de som är viktiga för minnet, känslor, uppmärksamhet och rörelser.

22

Intressant nog har vi även ett icke-kroppsligt jag. Vi kan till exempel ha utomkroppsliga upplevelser som innebär att vi har förlorat kontakten med vår fysiska kropp, men fortfarande upplever vårt medvetande, vårt icke-kroppsliga jag.

Tekniskt sett behöver vi alltså inte någon kropp för att uppleva vårt icke-kroppsliga jag. Eftersom det gängse synsättet i världen är att tänka att allt är fysiskt och konkret (även om kvantfysikerna kanske inte skulle hålla med), betyder det att vår upplevelse av vårt jag måste skapas någonstans i hjärnan. I dags­läget föreslås det inom forskningen att vårt icke-kroppsliga jag bland annat skapas av de kortikala mittstrukturerna, belägna i mitten av frontal­loben.

Forskning som givit upphov till denna ­teori visar att när vi tänker på oss själva och bedömer, respektive värderar oss själva, aktiveras dessa strukturer.

Jag tänker på denna process som att det egna jaget får en speciell märkning i frontalloben varje gång något sker som är relaterat till oss själva. Lite som en graffitikonstnär som märker alla sina skapelser med en så kallad tagg. När vi till exempel ser adjektiv som beskriver oss så aktiveras jag-taggen i frontalloben. Denna aktivering uteblir när ord som vi inte alls identifierar oss med visas eller när vi ­bedömer andra människor. Frånvaron av jag-märkningen gör att vi vet att det som sker har att göra med någon annan. Hos människor som l­ider av schizofreni har man sett att överdriven jag-märkning hänger ihop med att vara paranoid. När de exempelvis ser på tv tror de att programmen handlar om dem och att nyhets­uppläsaren talar just till dem.

Områdena som utgör de kortikala mittstrukturerna överlappar

23

strukturer som är aktiverade i hjärnans viloläge och ingår i det så kallade ”default mode network” (DMN). Aktiviteten i detta nätverk är låg när vi löser svåra uppgifter som kräver mycket tankekraft, men hög när vi löser uppgifter av social karaktär, till exempel att observera sociala interaktioner jämfört med vardagliga upp­ gifter. När hjärnan är i vila och vaken, och vi inte tänker på ”någonting” är hjärnan trots det påslagen. Man kan likna viloläget vid en dator som är på, men som inte används. Till synes verkar ingen ­aktivitet pågå eftersom vi inte gör något med datorn, men faktum att den är påslagen betyder att något ändå sker. Hjärnans viloläge är inte ett riktigt viloläge eftersom det sker en massa tankeprocesser.

Forskning har visat att när friska individer inte tänker på ”någonting särskilt”, tänker hjärnan på oss själva, andra personer, tidigare erfarenheter och vad framtiden har att ­erbjuda oss. för m y c k e t j a g

Intressant nog har det visat sig att förändrad aktivitet i DMN är länkad till sjukdom. Hos personer med schizofreni ses en ökad ­aktivitet av DMN och detta nätverk är heller inte avslaget när de löser tankekrävande uppgifter. Det betyder att schizofrena per­ soner har ett överdrivet fokus på sin inre värld, vilket överensstämmer väl med de symptom som ses, exempelvis paranoia och hallucinationer. Det förstnämnda speglar att patienten tror att den är förföljd på något vis medan hallucinationer kan yttra sig i form av inre röster. Parallellt med det inre fokuset kan oförmågan att hämma DMN ses som att hjärnan inte får tillräckligt med ­resurser för att koncentrera sig på en specifik uppgift. Detta tros vara en del

24

av förklaringen till varför schizofrena patienter presterar sämre vid många tankekrävande uppgifter. Hos friska har man å andra sidan sett att ju bättre man är på att hämma DMN vid en tanke­ krävande uppgift, desto bättre presterar man. Patienter med depression uppvisar också en ökad aktivitet i DMN, men här tycks det inre fokuset leda till grubbel och negativa tankar. Samman­ taget har ovanstående resultat gett upphov till teorier om att DMN utgör en del i uppfattningen av det icke-kroppsliga jaget.

Varför är det då intressant att känna till hur hjärnaktivitet är länkad till olika sjukdomar? Det finns flera anledningar till detta, bland annat har det visat sig att hjärnaktivitet är ett väldigt bra sätt att förutspå vem som kommer att ha nytta av en viss typ av behandling. Att ha koll på hjärnaktiviteten kan även i sig självt vara en del i en behandling. En relativt ny metod vid psykiatriska sjukdomar är ”neurofeedback”. Med neurofeedback ser patienten sin egen hjärnaktivitet i ett visst område, på så sätt kan patienten ha koll på om han eller hon använder rätt del av hjärnan för att ­exempelvis reglera smärta. Detta går att likna vid att titta sig i ­spegeln då man styrketränar. Då kan man se att man använder rätt muskler i övningen och därmed få en bekräftelse på att övningen utförs på rätt sätt. Samma syfte fyller neurofeedback, den ger oss möjlighet att bli ”starkare” i vissa delar av hjärnan, även om det kräver ett mer avancerat hjälpmedel än en spegel. v et jag det du v et ?

De kortikala mittstrukturerna är även viktiga för sociala rela­ tioner och interaktioner, igenkänning av ansikten och att bilda sig

25

en uppfattning om andra människor. Det är i dessa processer och strukturer som bearbetningen av det icke-kroppsliga jaget och duet överlappar. Vi jämför oss med andra och andra jämför sig med oss.

Att förstå att en annan person skiljer sig från oss bottnar i in­ sikten om att andra personer har sina egna intentioner och er­fa­ renheter i förhållande till oss själva. Förmågan att sätta sig in i en annan persons perspektiv kallas för mentalisering eller ”­Theory of Mind” (ToM), vilket kan översättas till inlevelse­ förmåga. ­Föreställ dig följande: Det är eftermiddag och Kalle är sugen på ett litet mellanmål. Han hittar en bulle i köket och äter upp halva, ­resten l­ägger han på diskbänken. Sedan springer Kalle iväg till fotbolls­träningen. Under tiden hittar hans lillasyster b­ ullen och lägger den i skafferiet. När Kalle kommer hem från ­fotbollen, var ­tittar han då efter bullen: på diskbänken eller i s­ kafferiet? Svarade du disk­bänken? Grattis! I så fall har du en god inlevelseförmåga i att föreställa dig hur andra människor tänker! Utför man ovan­ stående test på barn innan de fyllt fyra år, tror de att Kalle tittar efter ­bullen i skafferiet. De saknar förmågan att f­ öreställa sig hur andra tänker utifrån ett annat perspektiv. Små barn tror nämligen att ­andra vet det som de själva vet. En förutsättning för goda so­ ciala interak­tioner är att förstå att den man umgås med har helt egna tankar och nödvändigtvis inte tänker som man själv gör.

Det område i hjärnan som är viktigt för ToM är en specifik del av frontalloben och det lyser upp så fort vi försöker förstå andra människors intentioner, exempelvis när vi försöker vinna en omgång sten-sax-och-påse.

26