Strömbrytare och uttag

Elektrifieringen av svenska hem har skett successivt i takt med att elektricitet funnits tillgängligt i olika delar av landet. På 1890-talet fanns det elektricitetsverk endast på ett tjugotal orter i Sverige. Tekniken var ny och kostnaderna stora. Den mesta elektriciteten användes i industrier och offentliga inrättningar som ofta hade egna elverk. Elen nådde därför endast undantagsvis privata hem.

De första installationerna under sent 1800-tal gjordes med utanpåliggande eldragning. Eltrådarna tvinnades kring isolatorer som skruvades fast på väggen och i taket. Strömbrytare och eluttag var därmed också utanpåliggande. I byggnader från denna och äldre tider ligger elinstallationen ofta kvar som utanpåliggande även om eldragningen (förhoppningsvis) har blivit moderniserad sedan den ursprungligen installerades.

Kring 1910 utvecklade den tyske elektrikern Ernst Kuhlo en gummiisolerad ledning vilket gjorde elinstallationerna säkrare. Det har givit namnet åt dagens kulokabel avsedd för dragning direkt på vägg och tak.

På 1920- och 30-talet förekom både utanpåliggande installationer, som då låg i tunna rör av bleckplåt, och dold installation som låg i rördragning i vägg och tak. Till den dolda installationen monterades apparatdosor i väggen för strömbrytare och eluttag och elen blev därmed en integrerad del av väggen.

Form och utseende har också varierat genom åren, både av material- och stilmässiga skäl. Både material och stilar på strömbrytare och uttag har använts parallellt.

Porslin

Porslin användes tidigt till elektriska komponenter. På strömbrytare och uttag användes de både till kopplingsinsatsen och till hölje och vred. I Sverige förekom strömbrytare och uttag av porslin primärt under slutet på 1800-talet fram mot 1920-talet.

Porslin var länge det material som användes till apparaternas kopplingsdelar. Insatsen byttes från porslin till plast på 1960-talet. I de apparater Byggfabriken säljer används både porslin och termoplast i kopplingsdelarna.

Bakelit

Det syntetiska materialet Bakelite®, som Leo H Baekeland tog patent på 1908, visade sig passa utmärkt till elektriska apparater då det tål höga temperaturer och är formstabilt. Men framför allt är det isolerande mot elektrisk spänning.

En låg tillverkningskostnad gjorde snabbt bakelit till ett populärt material för användning i många detaljer i hemmen, till exempel strömbrytare och andra elektriska apparater. Det gjorde att huvuddelen av de strömbrytare och vägguttag som monterades in under 1920-talet fram till 1960-talet var tillverkade av bakelit.

Duroplast

Duroplast är liksom bakelit en härdplast . Till skillnad från bakelit armeras duroplasten med fiber, inte sällan bomullsfiber. Den är nära besläktad med bakelit och kallas därför ibland för vit bakelit.

Vit bakelit var vanlig på 1930-, 40- och 50-talet, inte minst i funkismiljöer. Den ersatte under 1900-talets andra hälft bakeliten i den moderna tillverkningen av strömställare. Inte minst för att uppnå en riktigt vit kulör – något som inte är möjligt med bakelit.

Glas

De första strömbrytarna med ringar av glas kom på 1920-talet och var en del av modernismens nya funktionella formspråk. Strömbrytare med glasplatta syns i Bauhausbuch Nr.3 – Ein Versuchshaus des Bauhauses in Weimar (Adolf Mayer, 1924).

I Sverige var strömbrytare med glasplatta vanligt i funkisbebyggelse från 1920-talet till 1940-talet. Baksidan av glaset målas eller tapetseras och strömbrytaren blir en del av väggen – material och funktion helt i funktionalismens anda.