Jeunesse by Clio Pavlidis Andersson

An early period of development or existence

Jeunesse Adolescent

genierna bakom magasinet

Innehåll Ellen .............................6 Toakonst ......................11 Nåmi och Ditte .............16 Astrid..........................23 Dikter .........................26 Svante ........................28

Sigge: fotograf i och text Är ganska äcklig, dricker ca 1,5 liter coca-cola om dagen, kommer med 97% säkerhet bli bankrånare, har ofta mens och oboy-f läckar på sina lakan, är livsfarlig, hon önskar att hon var snällare en vad hon är.

Clio: fotograf i och layout Är ganska fräsch, ser ut som en ängel men är en av satans tjänare, skrattar åt allt, envis som fan, har på sig för kalla kläder på vintern, är kung på att förolämpa.

Jag ser att ni är nyf ikna, kom närmare, kom närmare, ta er en titt, var inte rädda, bläddra runt lite. Välkomna till Jeunesse en blaska gjord av ungdomen, om ungdomen, till ungdomen. Jeunesse är ett magasin skapat med avsikt att få en inblick i olika ungdomars liv, genom intervjuer där de delar med sig av deras innersta tankar. Vi vill med detta magasin få er, läsare, oavsett ålder att kunna relatera till vårt innehåll som allt är baserat på tonårslivet.

Ellen knutas t e a t e r s t u d e n t

Hur började ditt intresse för teater? Ja, jag gick ju på olika teaterskolor när jag var barn. Redan när jag var tre år gick jag på en teater-lekskola faktiskt, men det var egentligen bara skit. Jag har väl alltid tyckt det har varit kul att vara i centrum. Den riktiga avgörande händelsen var väl att jag ansökte till att vara med i en riktig pjäs på en riktig scen på Orionteatern, där en skulle spela sin idol och så skulle en sjunga och dansa. Jag spelade Magnus Uggla på provspelningen och jag f ick rollen. Då f ick jag ju spela Magnus Uggla på Orionteatern med en sådan stor publik och och det var bara så jävla jävla roligt, tyckte jag. Då var jag kanske sju-åtta år. Vi hade en regissör som alltid sa ”men Ellen, titta verkligen på publiken” och då gjorde jag det och jag tyckte det var så jävla kul att det var många som tittade på mig liksom. När insåg du att det är teater du vill hålla på med? Jag vet inte om jag har insett att det är teater jag vill hålla på med men det är klart, det skulle vara så jävla kul att få jobba med teater. Alltså såhär, jag tycker det är fett kul. Det är typ det roligaste jag vet, men sen betyder ju inte det att jag vill ha det som yrke. En grej som en brukar säga är ju att om en gör sin hobby till ett jobb har en vunnit ett jobb men förlorat en hobby och så skulle det ju kunna bli med teatern. Tänk om jag förstör teater genom att jobba med teater. Det har jag inte insett än kanske men det är det roligaste jag vet. Om du skulle hålla på med teater som yrke i framtiden, är det då skådespeleri du vill hålla på med eller kan det vara t.ex regissör?

Det är så jävla mycket med teater som jag tycker är kul. Jag tycker det är jättekul att regissera, jag tycker det är jättekul att skådespela, jag tycker det är jättekul att skriva dramatik och jag tycker hela det dramaturgiska arbetet också är jättekul. En annan grej som jag har tänkt på är att det roligaste som f inns måste nog vara att jobba som konstnärlig ledare för en teater. Det tror jag nog är ”drittkul” (läses i en norsk dialekt). Alltså jag vill egentligen bara vara på teatern. Det luktade på ett speciellt sätt på Orionteatern och jag vill att mitt liv bara ska vara som den lukten. Om jag kan få betalt för att leva i en sådan lukt så skulle det vara jättebra. När jag var liten så skrev jag i min dagbok; ”Det jag vill är att hitta en värld som är bara min och sen vill jag erövra den”. Så det är väl det som jag håller på med inom teatern, att det här kanske är min värld och sen vill jag erövra den som en riktig kejsare. Hur känns det att gå ut på scen, vilka känslor är det som väcks? Oj, det är lite olika. Jag tror inga

känslor väcks, är det ett dåligt svar? Det är väldigt få känslor som väcks i alla fall. Jag har liksom inte tid att analysera utan jag måste tänka på vad min nästa replik är. Jag får till exempel absolut inte tänka på att det är en publik. Då tappar jag ju all inlevelse liksom. Jag är väldigt fokuserad på små detaljer och försöker att koncentrera mig på hur det skulle se ut om jag till exempel korsar benen eller rynkar pannan lite. Alla sådan små detaljer gör att jag inte kan tänka på känslor. Om det är något som jag skulle känna så är det nog skam, men det är om jag märker att allting blir skitdåligt, så skam kan jag känna men det är nog den enda känslan.

”När jag var liten så skrev jag i min dagbok; ’Det jag vill är att hitta en värld som är bara min och sen vill jag erövra den.’”

Vilken är den svåraste/lättaste rollen du har spelat? En svår grej var under förra året i min skola då satte vi upp en föreställning där jag spelade en psykiskt sjuk kvinna som hade stora vanföreställningar och hon var helt obegriplig för omvärlden. När som helst kunde hon få ett utbrott och hon reagerade alltid tvärt emot det naturliga och så är ju inte jag. Jag har aldrig haft sånna hallucinationer och sådant, så det var ju svårt. Med andra karaktärer kan man leva sig in i och verkligen låtsas att en är dem tills en själv nästan går på att en är dem. Men med henne var jag hela tiden medveten om att det inte var jag. Jag kunde liksom inte frammana hallucinationer eller saker som inte fanns där så det måste varit det svåraste att göra det naturligt liksom.

Jag vet faktiskt inte den lättaste rollen jag spelat… Jag har liksom aldrig i hela mitt liv blivit typecastad, och vi håller ju ända på med massa olika produktioner i skolan, men det har aldrig varit så att någon har gjort en roll och bara ”shit det här måste Ellen spela”, det har aldrig hänt. Jag har nog ingen roll som är lättast, allt är svårt. Vilken roll som du hittills har spelat är din favorit? Oj jag vet inte… Det är jättesvårt. Jag tror inte jag kan säga någon sådan def initiv roll som varit bäst men just nu tycker jag jättemycket om att spela karaktären jag har i skolan, där jag är Brooke Wieth i ”Andra ökenstäder”. Ett recept för en roll jag gillar mycket är att det är bra text, alltså text som jag tycker känns

meningsfull att läsa. Så tyckte jag inte att det var i produktionen vi hade i skolan förra året. Då var det ganska pissigt skrivet och då är det inte lika kul. Jag tyckte det var kul att läsa Jeans monolog i August Strindbergs ”Fröken Julie”, där var det en göttig text. Gud, jag är en sån jävla klyscha. Vilken är din drömroll? Jag vet inte. Kanske Kung Ubu i ”Kung Ubu” som Alfred Jerry har skrivit. Alltså det är en sådan jävla rolig pjäs. Den är så jävla rolig och bra. Jag läste att den har satts upp som dockteater i Sverige och då kände jag bara att ”vad är det för geni som har kommit på det?” Gud, det är min drömroll, shit! Pjäsen är en assjuk, äcklig samhälls-satir som handlar om en kung som är lite som ett grinigt barn fast har jätte mycket makt så han dödar folk

hela tiden och det är jättesjuka scener där liksom hela Rysslands arme kommer upp på scenen och blir slaktade av Kung Ubus arme. Den är så himla rolig, pervers och äcklig och den är liksom motsatsen till naturalism. Det kanske inte är han som är min drömroll. Jag vill bara sätta upp den här pjäsen. Så kan det ju vara att jag förälskar mig i en pjäs och att jag därför inte kan bestämma yrkesroll för jag vill liksom vara allt i pjäsen. Jag vill bli ett med pjäsen så det är väl därför jag vill spela Kung Ubu i ”Kung Ubu”, för då tänker jag att jag skulle vara hela pjäsen. Hur gör du för att förberedda dig för en roll/ hur gör du för att bli din karaktär? I min teaterutbildning har jag lärt mig att attackera det här med karaktärsarbete från olika håll. Det som har funkat bäst tycker jag nog är att slappna av i regissörens anvisningar och verkligen lyssna på texten. Djupläsning är en metod som en kan använda sig av som jag tycker är väldigt bra och då brukar karaktären liksom bara inf inna sig under arbetets gång. Så det f inns väl egentligen ingen metod utan mer typ ”läs och lyssna så blir det något.” Sen tycker jag också det är jätteroligt att kolla på min egen garderob och bara ”vad skulle den här karaktären ha på sig”, eller hitta på olika scenarion och sen tänka vilka val karaktären skulle göra i den här situationen.

på tycker jag har haft en jobbig stämning. När en är skådespelare på f ilminspelning så måste alla andra på inspelningsplatsen hålla sitt självförtroende uppe för om självförtroendet sjunker blir resultatet mycket sämre. Så för att inte självförtroendet ska sjunka går alla runt och hela tiden berättar för en hur otroligt begåvad man är och liknade och om det behövs en omtagning så skyller dom på att det var typ dåligt ljudupptagning eller något. Så jag tycker att på f ilminspelningar känns allting så himla falskt, som att ingen egentligen vill vara där. Dessutom är f ilmindustrin så jävla ond och kall och alla är typ frilansare. Lunchrasterna är så himla jobbiga för då måste alla gå runt och networka med varandra för det är för dåligt med gig och ingen får betalt och så sitter det någon jävla scripta i ett hörn som tror att hon kommer bli nya Quentin Tarantino men det är så klart att hon inte kommer bli för det är bara killar som blir det. Sen tycker jag också mycket mer om att titta på teater än på f ilm. Jag gillar verkligen teater mycket mer än f ilm. Jag tror det dels det har att göra med rummet. Bio är kanske en annan sak,

Föredrar du teater eller f ilm? Varför? Jag gillat verkligen teater mycket mer än f ilm på alla nivåer. Jag föredrar att göra teater för det är fucking kul till skillnad från f ilm som fucking suger att göra. Alla f ilminspelningar jag har varit

men när en är i ett rum som är speciellt uttänkt för att en ska ha en kulturupplevelse så tycker jag att det underlättar för mig att sjunka ner i just den kulturupplevelsen. En annan anledning till att jag tycker mer om teater är för att allt är så mycket närmare, det känns som att jag ser det på riktigt, som om jag kan ta på det. Dessutom tycker jag teater är mer experimentellt till skillnad från den f ilm som i alla fall jag konsumerar som är mer realistisk och inte abstrakt. Jag gillar det abstrakta och i teater f inns det nästan alltid abstrakta inslag. En grej jag inte gillar med teater är applåd-tak. Det tycker jag alltid blir pinsamt och jobbigt. Det är det ända som f ilm är bättre på än teater, att det inte f inns ett applåd-tack. När det kommer till teater, har du några planer för framtiden? Jag vill prova att göra teater tillsammans med en fristående teatergrupp, alltså starta min egen teatergrupp och se om vi kan få spela på några privata teatrar i Stockholm. Jag tror att om jag och de som är tilltänkta till den här gruppen är tillräckligt bra och om vi jobbar tillräckligt hårt så tror jag att vi kan göra en

värdefull föreställning. Så det är väl planen och det hoppas jag att jag kommer kunna sätta igång med under 2017. Sen hoppas jag även att jag någon gång i mitt liv söker till scenskolan, men jag känner också att mitt liv kanske tar en vändning typ imorgon där jag bara vill syssla med regi, så jag väntar lite med scenskolan. Nästa termin ska jag plugga teatervetenskap på SU för att jag har bestämt mig för att jag ska lära mig allting om teaterteori och det är för att jag tycker att teatern håller på att tappa sina roots. Jag tycker inte svensk teaterkonst är nog förankrad i sina rötter, jag vill titta till historien. Sen vill jag bli Antonin Artaud också.

”Jag föredrar att göra teater för det är fucking ku l till skillnad från f ilm som fucking suger att göra ” Vilken är din favoritpjäs som du har sett, läst och själv spelat i? Jag kan inte säga den bästa pjäsen jag sett men jag kan säga några som jag tyckt har varit jävligt bra. Till exempel ”SCUM-manifestet” vilket är en uppläst monolog-version av ”SCUM Manif iesto”, som Counterforce Produktion tillsammans med Andrea Edwards har satt upp. Den tyckte jag var svinbra för den gjorde det jag tyckte teater ska göra, vilket är att väcka starka känslor. ”Ungefär lika med” av Jonas Hassen Khemiris är också en pjäs som är skit-kuk-bra. Sen tyckte jag att ”Marodörer” som är regisserad av Jens Ohlin också var superbra. Den är omskriven av Strindbergs marodörer då. Ja, det är mycket som har varit bra. ”I lodjurets timme” som sattes upp på Teater Giljotin för två års

sen var även den jättebra. Några bra pjäser jag har läst är ju ”Kung Ubu”, som jag tog upp tidigare. Sen är ju Strindbergs ”Fröken Julie” kuk-bra, förlåt, men den är verkligen kuk-bra. Det är svårt med manus för en vet ju aldrig hur det kommer sättas upp. Exempelvis, en teater som jag har läst som är superbra som manus men som jag tror kommer göras jävligt dålig på scen är ”Nina och Simone”. Den handlar om feministiska ikoner som sitter och samtalar och som sagt, den är jättebra som skönlitteratur men skulle nog göra sig dålig på scen. Jag tycker föresten att den förtjänar mer kredd. Bland pjäser jag har varit med i så var ”Fans” en av mina favoriter. Det är dels på grund av att det var skitkul men också för att det var min första produktion. Det var liksom då jag blev förälskad i teatern. Så det var väl i och med ”Fans” som jag insåg hur himla kul det är att skådespela. Sedan är det ju nu i de senare pjäserna där jag fått prova att vara mer i en ensemble som jag har märkt att det är mycket i teater som är svårt och gör ont också liksom. Så då får jag väl kanske säga att det var den nyförälskade perioden som var härligast, fast jag vet inte. Vad är det som är svårt och gör ont i teater? När jag träffar personer och berättar att jag går teater-linje så säger alltid de personerna hur kul det måste vara att gå teater och typ hur roligt jag måste ha varje dag som får hålla på med teater. Det är som att deras uppfattning av vad jag och min klass håller på med är att sitta i en ring och typ mysa. Men om jag rent procentuellt tänker ut hur mycket tid som jag tycker är kul när jag håller på

med teater så är det väldigt lite för som sagt, att vara i en ensemble är svårt. Att stå på scen och skämmas för att det känns aldrig som att det är bra nog och att försöka tvinga publik till ett medium som ibland känns som att det är döende, det är tungt, det är svårt och det är sorgligt. Men det är också värt det för det en av de få grejerna som jag tycker känns meningsfullt och det är den sortens kultur som jag tycker mest om att konsumera. Så egentligen så är det väl inte mer än rätt att jag ska bidra till att det ska f innas mer sådant och förhoppningsvis lite bättre, till skillnad från till exempel Stadsteatern som bara visar skit, jävla kommersiella fanskap. Dom springer efter storkapitalet… Nej, men de visar ingenting som är intressant eller nytänkande eller spännande överhuvudtaget och deras scenkostym är för ren och deras skådespelare är för tillgjorda. Det är lite som att titta på barnprogrammet ”Barbies Drömhus”, förutom att någon kommer att hålla en meningslös monolog och ha innerliga ögon och en torr feministisk analys. Förutom då denna torra feministiska analysen som en kan argumentera för om den är politisk överhuvdtaget så är det helt opolitiska föreställningar som inte tar någon form av sida. Men det är ju jättebra. Jättebra. Kul att ni håller på, era jävla fuckfaces.

Toakonst

Tvillingarna Lindroths stil Hur skulle ni beskriva er stil? Ditte: Det varierar lite från dag till dag. Men jag skulle väl säga att jag har en relativt klassisk stil nu, med typ blå jeans, vit T-shirt, randig tröja och sen någon kul jacka för att spica upp det. Nåmi: Jag skulle nog säga att, vare sig jag vill eller inte, har jag fått en stil som nog ganska många har nu, vilket är jätte-irriterande. Jag gillar liksom basic plagg, att det inte är så wild ´n´ crazy även fast jag kanske skulle vilja ha så. Men nu skulle jag nog säga att det är mycket basic plagg, kvalitet före kvantitet, mycket randigt och vanliga färger. Det

är väldigt enkla kläder, med är också lite klassiskt. Du är sneakers till. Det är avslappnat en blandning av klassisk och och lite tomboy-aktigt. modernt typ. Ditte: Sen har du ju din dunjacka och dina utsvängda jeans. Det är lite Berlin-igt. Nåmi: Näe, inte Berlin, jag vill inte det. Det kanske blir så men jag vill inte ha så. Hur skulle ni beskriva varandras stil? Ditte: Jag skulle nog beskriva Nåmis stil som kanske lite Berlin-aktig och modern. Sen tror jag också att om en tittar tillbaka på din stil om tjugo år, så tror jag inte att du skulle se helt knäpp ut, för din stil

Nåmi: Mm, jag gillar den beskrivningen, men om jag får lägga in min egna lilla input, så är min stil inte så Berlin. Eller alltså jag har ju inte Berlin-stil på det viset att jag har jätte-weird skor, en överdriven dunjacka och typ rakat huvud liksom. Ditte: Nej, det är sant, men du har ju ändå dunjacka och så har du page, som typ alla har. Nåmi: Mm, jag har ju ändå page med lugg, men jag ska inte påverka dig. Jag skulle nog säga att Dittes stil är

feminin även fast den är lite maskulin. Alltså, som det du har på dig nu till exempel skulle funka oavsett kön. Din stil är liksom unisex men den är ändå feminin. Jag skulle nog också säga att du har klassiska kläder men ibland så kör du lite 90-tals-aktigt stil. Din stil är också lite typ franskt på ett sätt blandat med lite amerikanskt. Ditte: Amerikanskt?! Nåmi: Okej okej, inte amerikanskt men engelskt. Lite franskt men lite engelskt. Klassiska pieces liksom. Har ni alltid haft den stilen? Ditte: (skakar på huvudet)

och emos var vi kanske i fem år ungefär. Efter vår emo-fas så gick vi över till någon form av hipster kille-stil… Nåmi: Aa, vi handlade mycket från Topmans herravdelning. Det var mycket stora stickade tröjor och sådant som hipster-stilen såg ut som då. Ditte: Jag ville nog se lite intellektuell ut, tror jag, för jag hade runda glasögon och Docs. Sedan såg jag f ilmen ”This is England” och då ville se ut som en skinhead. Det gick skitdåligt. Efter det försökte jag vara lite mod-aktig och lite 90-tals- aktig. Jag har varit typ allt, känns det som.

Nåmi: Ja, eller hur! Jag känner Nåmi: No no no! också att jag har haft typ alla Ditte: När jag var liten hade jag stilar, att man har ändrat lite i sin stil nästan varje år. bara blå kläder… Nåmi: …och jag hade bara rosa kläder. Ditte: Blåa kläder med katter på, väldigt larvigt. Någonstans runt 2008 blev vi båda emos

Ditte: En blir ju väldigt inspirerad av att ändra sin stil på grund av vilka f ilmer en sett. Nåmi: Ja, vilka f ilmer en ser och vilka en hänger med för

människor och typ vad en gör på internet och sådant. Till exempel under min hipster-tid så var jag väldigt mycket på tumblr och tyckte det var så extremt coolt, liksom med hela den stilen. Förut ville också verkligen se ut som en snygg allternativ kille typ, men det har förnedrats nu. Nu vill jag vara lite mer feminin. Har ni några stilikoner? Ditte: Ja, alltså Jane Birkin skulle jag nog säga för hon har jättesnygga blå jeans och vita skjortor. Väldigt simpla kläder vilket passar henne väldigt bra. Nåmi: Jag har väldigt många från typ Instagram och sådant. Det känns som att det är där stilikonerna f inns i nutid och då kan det ju vara hur många som helst. Så kollar en på vad de har på sig och så blir en inspirerad av deras stil och vad de har på sig. Ditte: Sen är det också som jag

sa innan att en hämtar inspiration från de f ilmer en ser. Vi såg ju f ilmen ”The Dreamers” och efter det ville vi klä oss som Eva Green, eller jag ville det i alla fall. Nåmi: En annan stilikon är Camille Rove. Ditte: Det är mycket franska människor. Francoise Hardy hade typ den coolaste stilen på 60-talet. Nåmi: Det f inns hur många som helst. Alexa Chung är väl en stilikon, med typ hängslebyxor och sådant. Liksom köra på den avslappnade stilen, få det att se ut som att en bara har slängt på sig något. Så är ju Jane Birkin sådan också att hon bara tar på sig typ en skjorta som är

jätte-uppknäppt och sedan ett par jeans och typ barfota och sedan är hon good to go typ, det tycker jag är skit coolt.

Förutom stilikoner, var hämtar ni inspiration ifrån? Nåmi: För mig är det mycket Instagram och mycket Pinterest, med olika boards och Ditte: Sen är Sadie, vår kompis, en stilikon. Hon är typ bäst sånt. på att klä sig. Ditte: Förut för mig brukade Nåmi: Aa eller hur! Jag blir fett det vara manliga musiker. Alltså typ engelska artister inspirerad av henne. från typ 70-90 talet, men det Ditte: Hon har på sig väldigt har jag växt ifrån lite nu känklassiska kläder och allting typ ner jag. Nu är det mer kanske passar henne. Hon kan typ kvinnliga musiker från 60talet sätta på sig en sopsäck och då och f ilmer såklart. vill en ha en sopsäck liksom. Nåmi: Mm, f ilmer också. Ja, Nåmi: Aa, allt sitter verkligen men till exempel när jag såg snyggt på henne. Samma sak f ilmen ”Palo Alto” så hade en är det med Astrid. Jag blir karaktär på sig en gul tröja inspirerad av henne också. och jag kände hur mycket jag Jag blir inspirerad av alla mina ville ha en gul tröja och sen kompisar egentligen. hittade jag en sån tröja på Tradera och köpte den.

Har er uppväxt tagit del i hur ni klär er? Ditte: Alltså, det har ju varit väldigt fritt hos oss. Vi har alltid fått klä oss hur vi vill. Hur dumma vi än har sätt ut så har vi fått klä oss på det sättet och fått färga håret hur vi vill från en tidig ålder och sådant. Så det har ju påverkat fett mycket. Nåmi: Jag tror också det har påverkat hur vi var klädda när vi var små. Det var aldrig så att våra föräldrar la fram kläder till oss varje morgon och bestämde vad vi skulle ha på oss, utan vi f ick verkligen klä oss hur vi ville. Sedan har våra föräldrar också varit väldigt noggranna med att vi inte ska ha på oss lik dana kläder, så vi har liksom fått skapa vår egna stil och det har nog påverkat tror jag. Vad är era favoritplagg? Ditte: Typ min blå och vit-randiga tröja eller typ en vit skjorta, skulle jag säga. Nåmi: För mig är det nog mina svarta hängsle byxor från Cheap Monday, de är verkligen mitt go to plagg. Eller mina svarta jeans som är lite utsvängda, alltså jag har på mig dem varje dag. Klassiskt svarta jeans liksom. Vad är era drömplagg? Ditte: För mig så skulle det nog vara en klänning från Saint Laurent eller en Gucci klänning. Nåmi: För mig är det väll en Congraso-hoodie, för 2000 spänn som jag aldrig kommer ha råd med. Jag vill jättegär-

na ha en sådan men alltså jag kommer aldrig kunna lägga den summan pengar på en hoodie. 2000 kronor för en hoodie är för mycket. Om ni skulle jämföra er stil med en karaktär från en f ilm/ serie, vem/vilka hade ni valt? Nåmi: Alltså, jag vet att vi har någonting men jag kan inte komma på vad det är. Ditte: Vi ser ju ut som Daria och Jane, ifrån serien Daria. Men det är egentligen inte vår stil utan det är mer våra ansikten. Men jag tror att det är den isåfall.

Rent klädmässigt, vilken tidsepok skulle ni ha valt att leva i? Ditte: Det f inns så mycket, det är guld i varenda epok. Nåmi: Ja, alltså 90-talet på ett sätt, för jag tycker det f inns så mycket kul kläder. Ditte: Ja, för mig är det också 90-talet men kanske inte själva grunge-90-talet. Jo men jag skulle nog säga 90-talet. Nåmi: Mm, 90-talet eller typ 70-talet.

Ditte: Ja, 70-talet också, med punkrörelsen och allt det. Ja, men 70-talet också då. Nåmi: Ja, det är så sant. Ja, jag Beskriv er go to outf it. Ditte: För mig är det typ tror nog också det. svarta korta shorts, en randig tröja, den jackan jag har på mig nu och ett par svarta

”Det spelar egentligen ingen roll vad en har på sig utan mer hur en bär upp det”

Dr. Martens, eller bara svarta lågskor egentligen.

obekväm tröja om den var skitsnygg. Eller om jag säger såhär, jag har aldrig haft på Nåmi: Jag skulle nog säga mig obekväma kläder men mina svarta jeans som är lite utsvängda, med ett par svarta jag skulle nog kunna köpa ett strumpor, ett par sneakers, en obekvämt plagg om det var enfärgad tjocktröja, kanske ett snyggt. tunt halsband och en axelDitte: Jag skulle säga att det remsväska. är en blandning för mig, men om jag skulle välja något är FEM SNABBA det nog bekvämlighet tror jag. Second hand eller inte? Men jag skulle aldrig ha på mig Ditte: Second hand. bekväma fula kläder bara för Nåmi: Second hand. att dom är bekväma. Kjol eller byxor? Nåmi: Byxor. Ditte: Byxor. Högklackat eller platta skor? Ditte: Platta skor. Nåmi: Platta skor. Bekvämlighet eller ska en vara f in får man lida pin? Ditte: Gud, det är en blandning av båda, det beror på. Nåmi: Nej ska en vara f in får man lida pin. Jag skulle nog kunna ha på mig en riktigt

Nåmi: Nej, men eller hur, jag skulle nog hellre sätta på mig ett par byxor som var lite obekvämare ifall de var snyggare. Ditte: En blandning av båda. Nåmi: Ja, en blandning. Uppklätt eller nedklätt? Nåmi: Nedklätt. Ditte: Uppklätt. Nåmi: Det är roligare med uppklätt men jag är alltid nedklädd.

Ditte: Men om en ska gå ut är det kul och klä upp sig. Nåmi: Men jag skulle nog vara mer bekväm i att vara för nedklädd än för uppklädd. Ditte: Det skulle jag också vara. Ja, men då väljer jag nedklädd isåfall. Nåmi: Det kanske känns cheesy att säga men det spelar egentligen ingen roll vad en har på sig utan mer hur en bär upp det. Så även om jag kanske är nedklämd och bara har på mig en grå hoodie och ett par svarta jeans, så spelar det ingen roll om jag bär upp den outf iten snyggt och att jag känner en trygghet i det jag har på mig, eftersom jag tycker att blir det så extremt snyggt. Så därför är bekvämlighet kanske snyggare för det är så extremt snyggt när en är bekväm i sina kläder och visar att det här är jag.

Astrid om Tonårsliv Beskriv dig själv som barn och hur det har format dig som tonåring. Som liten älskade jag att klä ut mig till olika karaktärer och sådant. Jag var väldigt blyg som liten och genom att klä ut mig till andra karaktärer var det ett sätt för mig att hantera min blyghet. När mina föräldrar gifte sig ville jag vara Lilla My från Mumin, annars tänkte jag inte gå in i kyrkan, sa jag till min mamma. Jag tror att med min fantasi har jag alltid hittat sätt att hantera mina problem genom att ta mig in i andra världar eller vad man ska säga. Är du fortfarande blyg? Ja, alltså jag är ju fortfarande blyg på vissa sätt men på andra sätt är jag inte blyg alls det beror lite på situationen. Jag är väldigt social och utåt och säger typ vad som helst till vem som helst och då kan jag ibland få typ som en vargtimme där jag får jätte mycket ångest över det jag sagt till en viss person och efter det kanske jag blir lite blygare för den personen. Beskriv hur det är att vara Astrid. Det är så himla svårt att beskriva vem jag är för jag har så svårt att se mig själv som mig själv. Jag ser mig själv i relation till andra människor, som att jag behöver bekräftelse av andra människor för att jag ska förstå vem jag är antar jag. Jag har en

ganska klar estetik runt mig själv, eller jag försöker snarare att ha en klar estetik där jag lite mer koncentrat kan säga att det här är jag även fast jag egentligen inte riktigt vet vem jag är. Jag gillar att liksom kapsla in mig i en estetik där jag kan typ kategorisera saker, till exempel så jag har spellistor som matchar olika humör och känslor, som speglar sig i de böcker jag läser eller hur jag skriver i min dagbok. En bra beskrivning av mig skulle nog vara att om jag hade levt under 1910 så hade man antagligen opererat bort mina äggstockar för att inte sprida den så kallade ”kvinnliga hysterin” vidare, eftersom att alla känslor jag känner oftast blir ganska mycket. Jag gillar ändå mig själv på ett sätt men ibland känner jag typ att varför måsta jag vara så jobbig, varför måste jag hålla på hela tiden, jag har inte alltid så bra självkänsla och jag tror att alla har en annorlunda bild av mig om jag skulle jämföra med min egen självbild. Till exempel var jag rädd i början när jag och min nuvarande bästa vän inte började hänga, jag var rädd för att jag inte skulle matcha hennes bild av mig och kanske inte vilja vara vän med mig längre. Men jag vet ju nu att det egentligen inte är så utan det är bara jag som inbillar mig. Men annars är jag social, lite förvirrad, jag säger det jag

tycker och tänker, jag är väldigt mån om mina vänner. Jag är ju kräfta va, om man tror på sånt, vilket jag typ inte gör men jag tycker ändå att kräftan stämmer väldigt bra in på mig för jag är liksom omhändertagande men jag har också ett hårt skal mot vissa personer. Särskilt mot killar haha.

”Jag tror att med min fantasi har jag alltid hittat sätt att hantera mina problem geom att ta mig in i andra världar.” Hur ser tonårsliv ut på f ilm och f inns det liknelser från hur det porträtteras i ditt eget tonårsliv? Tonårsliv på f ilm och tonårsliv i verkligheten är så himla annorlunda. Till att börja med så är det alltid vuxna som gör f ilmer eller serier om tonåringar och det blir alltid så fel, dom tror dels att tonåringar pratar på ett sätt som inte alls stämmer med verkligheten och dom ska alltid göra allt så extremt, saker som liksom inte händer. Det f inns en serie som gick på svt play förut som hette Portkod och i den serien är allt så sjukt överdrivet, huvudkaraktärerna är med om så orimliga saker, dom går liksom på gymnasiet men från ingenstans blir dom typ klubbvärdinnor. Inte för att vara den som är den och inte för att det har med f ilm att göra men jag känner att sociala medier också porträtterar

tonårsliv men det är liksom bara de riktigt coola tonåringarna man ser och tänker att så ska det vara men så är det ju inte på riktigt liksom. Men jag förstår ju också, för man vill ju på ett sätt försöka efterlikna sitt eget liv, efterlikna en viss känsla eller stämning från någon f ilm. Jag känner mig väldigt mycket som en tonåring på många sätt, jag är ofta uttråkad och rastlös, och jag känner att jag vill upptäcka nya saker men att jag alltid kanske inte vågar. Jag lyssnar hela tiden på musik, jag tycker allt förstärks väldigt mycket med musik. Som tonåring så är mina vänner extremt viktiga för mig och jag gillar att prata mycket med dom om olika ämnen, jag gillar egentligen att prata med alla olika människor om olika ämnen, för det är fett intressant, att lära sig om andras liv.

”Det f inns något i hur jag är idag som leder tillbaka till min barndom vilket är feminism.” Tänker du mycket på din barndom? Nej jag tror att man nu är i det stadiet att man inte alls vill tänka på sin barndom utan man tänker mest på framtiden. Att man nu typ accepterar att jag är såhär och sen när man är äldre kanske man tänker hur blev jag såhär och då kanske man går tillbaka till sin barndom. Det f inns dock något i hur jag är idag som leder tillbaka till min barndom vilket är feminism. Jag känner att redan när jag var kanske sju år så var jag nog feminist fast jag inte fattade det. Jag såg ganska tidigt orättvisor och mönster i min klass. Jag kommer ihåg en gång när jag gick i trean och alla killarna hade kärlekslistor på vilka av tjejerna i klassen som

var snyggast, men grejen var att tjejerna också hade listor på vilka av tjejerna i klassen som var snyggast, det blev liksom en tävling om vem av tjejerna som var snyggast helt enkelt. Så alla hade liksom listor om tjejerna och om deras utseende men ingen gjorde listor om vilken av killarna som var sötast, man pratade aldrig om killarnas utseende. Jag var dessutom väldigt väldigt osäker då för jag hade eksem i ansiktet och jag tyckte att jag var jätteful. Jag kommer ihåg när vi skulle ta skolfoto och jag var jätteledsen och grät och sa att jag var ful, att jag inte ville vara med på fotot. Sånt kan ju följa med i livet, sånna komplex, just nu tycker jag för det mesta att jag är snygg men det f inns liksom kvar i en och vår värld har ett sånt sjukt fokus på skönhet hela tiden. När det kommer till mitt utseende så kommer det och går lite. Jag kan tycka att det är jobbigt att jag är ganska spinkig och platt, folk tror att jag är mycket yngre än vad jag egentligen är för att jag är platt och det kan jag tycka är lite jobbigt. När det kommer till personlighet kan jag känna att när jag är ledsen drar jag ner folk eftersom att jag vill prata om allt. Men jag tycker det är så man löser problem, för om man inte pratar med varandra så kommer ingenting någonsin att bli bra. Jag tycker att det är svårt när folk inte är ärliga och inte vill prata utan bara försöker hinta att dom är arga, då tycker jag att det är bättre att bara säga att man mår lite dåligt så att man vet. Men just för att jag pratar om allt hela tiden kan jag känna att folk kanske tycker jag är jobbig och jag vill verkligen inte bli sedd som självcentrerad eller liknande.

På tal om kärlek, har du varit kär någon gång? Ja, jo det har jag men då gick det inte så bra haha. Det är ofta så att jag blir kär i personer som inte blir kära i mig eller så vågar jag aldrig säga något och då rinner det bara ut i sanden. Jag blir alltid så himla blyg och nervös när jag är kär i någon och jag vet liksom inte vad jag ska göra. Jag är inte mig själv när jag pratar med den jag är kär i heller utan jag blir typ jättestel och blyg vilket jag inte tycker om. Första gången jag var kär var när jag var fjorton till typ sexton tror jag och det var lite från och till i samma person. Men han var jättetaskig mot mig, och man blir så korkad när man är kär i någon för man har så mycket ursäkter för den personens beteende. För han kunde verkligen vara skit taskig mot mig och säga saker jag mådde dåligt över men jag försvarade ändå honom och sa att det är så hans humor var och han kanske är lite bitter men det är gulligt, sånna saker. Jag hade aldrig varit kär i honom nu. Jag kan också känna att jag är ”kär” i mina kompisar för det fungerar nästan lite på samma sätt som att vara romantiskt kär i någon, minus attraktionen då. Mina vänner är superviktiga för mig.

”Vänskap mellan tjejer är så himla speciellt och viktigt.” Hur är det att vara tjej och tonåring? Det är ganska jobbigt men på ett sätt är det också fett nice. Jag gillar att vara tjej, jag hade liksom aldrig velat vara kille, det beror nog på att jag tycker att tjejer är så himla speciellt och viktigt, man pratar väldigt myck-

et med varandra som tjejer, om väldigt intressanta saker vilket är väldigt bra och stärkande. Men det är ju såklart också jätte jobbigt att vara tjej. Jag är som tjej till exempel alltid rädd när jag går ut för det är typ alltid äckliga män och killar som håller på, och det är väll det man som tjej ofta är rädd för, sexuella övergrepp. Men som jag sa innan är det också fett nice att vara tjej på många sätt. Jag tror tjejer har lättare att bjuda in andra tjejer, att tjejer tar hand om varandra mer för jag kan tänka mig att med killar så är det lite mer matcho stämning. För till exempel så skrev jag ett inlägg på min blogg, som jag skriver på från och till. Det inlägget hette tonårsdramatik och då skrev jag just om hur det kan kännas att vara tonårstjej, och då var det en tjej som hade läst det här inlägget och skrivit till mig på Facebook där hon berättade att hon hade läst och att hon kände

igen sig och undrade ifall jag ville ses, och då gjorde jag det och nu är vi kompisar.Men det är dock väldigt mycket negativa känslor som uppstår kring tonåren, vilket såklart är jobbigt. Just nu känner jag dock att jag kan omfamna de negativa delarna men när jag var tolv då tyckte jag det var svårt för jag förstod inte vad det var och då blev jag faktiskt deprimerad ett tag. Vill du prata lite om din psykiska ohälsa? Jag har haft psykiska problem så länge jag kan minnas, jag har alltid varit ganska ångestfylld och deppig. Jag är egentligen ganska grund glad och jag har ofta en glad personlighet utåt men jag kan också bli väldigt ledsen, att jag känner att ingenting jag gör är tillräckligt. När jag var yngre blev jag mycket mer ledsen men nu blir jag mer arg, jag blir arg på mig själv och jag blir arg på hela situationen. Jag blir dock

väldigt ledsen om jag känner att jag typ inte blir sedd när jag mår dåligt. Jag är också väldigt rädd för att jag ska bli en jobbig person när jag mår dåligt vilket har lett till att jag skjutit undan folk istället. Hur gör du för att må bättre? Jag skriver listor på allt jag vill göra, listor på allt som får mig att må bra och sen försöker jag göra dom grejerna och känna att jag gör dom för min egen skull och att det inte f inns någon press på att man måste göra det. På nyår skrev jag en lista i min dagbok på mål istället för nyårslöften. Jag skrev saker som att gå ut mer i naturen, gå på bio själv, göra grejer ensam i ren allmänhet så att man blir typ kompis med sig själv också. För som sagt så känner jag att jag alltid behöver någon som bekräftar mig och det kan vara bra att börja bekräfta sig själv lite mer så kanske den känslan går bort.

Berätta om ditt tjejgäng Mina bästa vänner Nåmi och Maja är ganska lika mig. Maja och jag skrattar extremt mycket tillsammans och vi båda älskar naturen. Vi kompletterar varandra väldigt bra eftersom att vi är både lika men lagom olika och förstår varandra i det. Jag och Nåmi är väldigt lika då vi tillexempel överanalyserar nästan allt, har väldigt lik stil och lika åsikter om mycket. Fast jag tycker att hon är som en bättre version av mig och hon tycker att jag är en bättre version av henne. Vi tre pratar väldigt mycket med var-

andra vilket är både mysigt men också viktigt då vi alltid lär oss något nytt varje gång vi umgås, det är som att vi har haft en liten lektion som inte är tråkig utan rolig. Vi pratar om allt ifrån tjejers sexualitet och hur synd det är att vi tjejer ska behöva skämmas så mycket för den, psykiska problem och erfarenheter osv. Sedan brukar vi slå ihop vårt lilla gäng med Dittes, Nåmis systers gäng och jag tycker även att det är supermysigt att göra saker ensam med Hannah, Sadie eller Ditte. Alla vi är lagom olika, alla trivs med alla och tillför liksom

någonting nytt. Jag uppskattar verkligen att ha min lilla tjejfamilj. Borde alla ha ett tjejgäng? Ja, det tycker jag! Jag tror det f lesta killar också skulle dra fördelar av att ha många tjejkompisar. Man lär sig fett mycket och jag tycker att killar borde prata mer med tjejer och vice versa då det ger alla nya perspektiv.

Dikter Ute swishar det tusen swish, för löven hann inte falla och snön är inte f lingor utan små fasta kanonkulor. Och inne hos min granne precis mot min vägg spelar någon gammal musik och röster pratar upphetsat, mest, eller bara högst, mansröster. Och Alice sa vad ska jag göra när du blir sådär. Och jag sa jag vet inte. Men jag tycker grannarna ska vara tysta nu för det känns som de är inne här oss mig eller ännu värre i mitt huvaud som spöken eller ännu värre levande och det tycker jag inte om. Nu hör jag. Nån däruppe kände på dörrhandtaget den hör nog också grannen. Jag ska bara lägga mig ner och vila en stund, så säger nog de f lesta innan de dör och jag innan mattheten och det stora intet och brännande innanför ögonlocket tar över. Fast det får inte bli så igen jag förbjöd det jag vill inte mera då var jag lugn nu sprattlar jag emot greppet jag vill inte experimentera med det där mer. Grannen drar in eller ut stolar invid ett bord har de inte klistrat nån möbeltass under så det slipper låta.

21/2-2017 21.29 Undantagstillstånd råder i samhällskroppen. Immunförsvarsmakten står i givakt och partierna enas - - Hon orkar inte. Den vanliga agendan - - Skämma ut sig, slicka röv, slå som hjärtat i takt med belöningen Ersätts av - - Ställa in, tacka nej. Tacka nej tack, undantagstillstånd råder. 14/12 Idag var en dålig dag. Otåligheten härjade i kroppen och gjorde mig odräglig. Samtidigt som jag kände mig tom och ogenomtränglig (onåbar) inuti (det var nog bara gammalt vanligt bekräftelsebehov (och PMS såklart) Jag önskar jag hade mer stolthet i mitt dåliga mående, sånt svår-kulturman-mode-typ. Istället skäms jag bara över hur irriterande jag är inför andra, försöker tvångsmässigt släta över det hela vilket såklart är ännu mer irriterande. Min panikångest tidigt i höstas hade i alla fall den goda smaken att få mig att dra mig undan från folk = mycket mindre skam.

Kaffekoppar 2 mycket stora Sidor i boken 44 Snökulor för många Sorger 0 Teaterföreställningar 1 Älsklingar 3 Fotbollen 1-1

Det har visserligen snöat i f lera dagar, men inte som just idag. Meterhöga drivor och konstant - stora tunga kramsnö f lingor som blockerar trappstegen i den stora trätrappan upp emot hemma på Ljusstöparbacken. Fram på dagen hade någon skottat upp smala gångar överallt som ersättning för trottoarer och övergångställen och ännu längre fram på dagen var det mycket upptrampande av den ständiga rörelsen av alla stressade rörelseenergi blev värmeenergi och det smälte lite högst upp - och sen frös det såklart och blev till smala isbanegångar när folk lugnat ner stegen lite. Men snöstormen var inte det första jag såg idag. Det var istället en display som visade 07.00 och nyheten att Trump blivit president ändå.

Att inte gå till skolan DET VILL SÄGA - Komma till insikt om att man aldrig vill gå tillbaka. Att vara halvsjuk, och gå runt och vänta på en känsla av FRISKHET bara för att inse att den inte kommer inf inna sig för man mår ju alltid lite halvtaskigt. Det låter kanske SUPERhemskt, men det är mer som en axelryckning. Observera! Allt är lugnt!!! 6. Att bejaka sin paranoia, den om att ingen gillar en, det är nog inte bra. Men att berätta för Sigrid, att den gamla paranoian var berättigad (han pratade skit om mig med alla!!) och sen förklara uppå vilka lösa grunder den nya vilar, så att hon säger: DU ÄR GALEN och ignorerar det hela och börjar prata om SKAM istället, det är nog bra.

Nyårslöften: 1. Vältra dig i självömkan. 2. Ta en årslång ångestpromenad mot döden. 3. Kastas (mot din vilja och bättre vetande) ut i arbetslivet. 4.Knarka. supa. knulla. slåss. 5.Ät dom rika. 6.Ät dom med kulturellt/socialt kapital. 7. Baka utan recept. 8.Ge upp rikedom och berömmelse. 9.Starta ett misslyckat coverband för att matcha din copy pasta:ade - personlighet. 10. Gör en Sebbe Staxx - Heroin sen Jesus. 11. Sov som Leonardio Da Vinci, en halvtimme i taget (du är på god väg!). 12.Smällt in. Smällt sen ut osmidigt. 13. Gör revolution.

20/2 UNDANTAGSTILLSTÅND råder. Jag orkar inte annat och hinner inte falla in i en period så tvingas ta hand om mig själv. Varvar impulsiva belöningar (typ fryspizza) med det som känns tråkigt men effektivt (typ promenader) och det motar bort dödsångesten rätt bra. Fast jag klarar inte av att ställa in, tacka nej eller ens backa från ett ansvarsområde som inte behövts vara mitt. Det lär jag mig aldrig. UNDANTAGSTILLSTÅND och en dag i taget.

Svante Löfgren om film Varför valde du att studera f ilm? Jag har alltid gillat f ilm. Sedan jag var liten har jag och min pappa tittat på mycket f ilm tillsammans och vi har alltid haft det intresset gemensamt. Film var det enda jag ville läsa på gymnasiet. Har du alltid gillat f ilm? Ja, jag har alltid tyckt om att titta på f ilm. När jag var yngre så kanske jag inte tänkte på allting som ingår i skapandet av en f ilm, men vid ändå en ganska tidig ålder hade jag koll på skådisarnas namn och regissörerna och sådant. Jag tyckte det var kul liksom, att veta om och ha koll på olika f ilmer. Sedan efter ett tag började jag bli intresserad i tekniken när en f ilmar.

Jag kommer ihåg när jag gick i trean så f ick vi en uppgift i skolan där en skulle rita vad en ville göra i framtiden och då ritade jag en regissörs-stol som jag satt i. Sedan dess har jag alltid vetat att jag vil1l göra f ilm.

”Det enda jag känner att jag inte vill hålla på med är stora blockbusters.” När började du tycka det var kul att f ilma? Det första jag gjorde inom f ilm var nog på min fritidsgård när jag var liten. Då brukade jag och mina kompisar f ilma typ komedif ilmer, där vi egentligen bara hade kul, som vi sedan klippte ihop i iMovie på fritids-

gårdens datorer. Det är grejer som säkert är jättedåliga nu men jag kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt kul. Sedan i sexan fortsatte jag och mina kompisar att göra f ilmer men mina kompisar tröttade efter ett tag och vi gjorde aldrig klart projektet. Jag ville dock fortsätta. Vad gillar du att göra för f ilm? Allt möjligt. Det f inns ingen direkt genre eller så som jag håller mig fastbunden till. Eftersom jag inte är gammal och vis och inte har alla kunskaper inom f ilm testar jag just nu mycket olika sorters genrer. Det enda jag känner att jag inte vill hålla på med är stora blockbusters. Jag gillar att titta på dem men jag tror inte jag skulle tycka det var

så kul att göra sådana. Men för det mesta tycker jag om att göra det jag gillar att titta på. Vad gillar du mest att titta på? Det är en jättesvår fråga. Jag gillar att typ slötitta på actionrullar eller komedier, men annars f inns det egentligen ingen specif ik genre som jag tittar mest på. Det är inte så att jag bara ser på komedier eller draman liksom. Vad inspireras du av? Nästan vad som helst. Oftast olika f ilmer och typ människor runt om kring mig. Nämn en f ilm som har inspirerat dig. Just nu håller jag på med en f ilm i skolan och till den har jag inspirerats lite av f ilmer som ”American Graff iti”, ”Dazed and Confused”, ”Collateral” och ”In the Mood for Love”. Det är oftast f ilmer som de här som fastnar i minnet som jag inspireras av.

Berätta om f ilmen du gör nu. Det är en uppgift som hela klassen f ick på f ilmlektionen som går ut på att vi individuellt ska göra en f ilm på max fyra minuter och med max fyra repliker och min f ilm ska mesta dels utspela sig i en bil över en natt. Jag tycker om sådana f ilmer som ”American Graff iti” och ”Dazed and Confused”, som utspelar sig under en natt, för sedan när f ilmen är slut känns det som en gått i genom värsta storyn. Vad handlar din f ilm om? Jag vet inte alltså… Den ska ju som sagt bara vara fyra minuter och innehålla fyra repliker så det blir inte så jätte mycket story liksom. Men kort och gott handlar den om en person som får skjuts av någon. Personen blir sedan avdumpad mitt ute i ingenstans och måste hitta tillbaka.

Anderson och hans f ilmer. En av hans f ilmer ”Fantastic Mr. Fox” var en av de f ilmer som f ick mig att inse att jag ville hålla på med f ilm, att det liksom inte bara var en dröm utan snarare typ ett mål.

Vem är din favoritregissör och varför? Jag har ingen specif ik favorit just nu men när jag var yngre tyckte jag väldigt mycket om Wes

Har du någon annan favorit regissör? Just nu är jag väldigt förtjust i Wong Kar-wais f ilmer. Hans f ilmer är väldigt vackra,

Sedan tycker jag väldigt mycket om den stil Wes Anderson har i sina f ilmer. Han har verkligen en egen stil, vilket jag gillar och i några av hans karaktärer kan jag ibland identif iera och känna igen mig. Vilka karaktärer, från vilka f ilmer känner du igen dig i? Jag vet inte det är ingen specif ik karaktär jag känner igen mig i, utan mer det olika känslorna vissa karaktär har. Många av Wes Andersons karaktärer är ganska fåtaliga och tysta vilket jag också är.

ljussättningarna är vackra, berättelserna är också väldigt vackra. Sedan har Wong Kar-wai också en unik stil, precis som Wes Anderson. Vilka är dina favorit f ilmer och varför? Jag har många f ilmer jag tycker om, det är svårt att bara säga några. Men Wes Andersons f ilm ”The Royal Tenenbaums” är en av mina favoritf ilmer. Jag har sett den väldigt många gånger. Jag vet inte hur jag ska förklara varför jag tycker om den… Men dels är det för att jag som sagt tycker om Wes Anderson och sen tycker jag mycket om storyn… Jag vet inte hur jag ska förklara, jag tycker bara väldigt bra om den. ”City of God” är en f ilm jag också tycker om väldigt mycket. Alla borde se den, den är riktigt bra. Sedan tycker jag om ”Amadeus” och ”Gökboet” som båda är Milos Formans f ilmer. Det här är bara några f ilmer jag tycker om andra också.

Har du ett favorit-soundtrack från någon f ilm? Alltså det f inns ju olika versioner av soundtrack så det beror helt på. Men när det kommer till låtsamlingar så tycker jag om ”Dazed and Confused” soundtrack, dels för att den innehåller bra musik från många bra artister men också för att jag tänker på f ilmen när jag lyssnar på den, f ilmen handlar liksom om coming of age och just nu är jag själv lite i det stadiet. På tal om musik, vad lyssnar du på för att känna dig pumped up? Ja, jag lyssnar på en del hiphop så vissa låtar av typ Pete Rock och CL smooth blir jag väl pumped up av, dock har inte dem varit med i ett soundtrack, vad jag vet. Finns det någon låt som du har hört i en f ilm och känt det här är det bästa jag har hört? Ja, det hände senast för inte så länge sedan när jag såg en f ilm som heter ”American Honey” där

en låt som spelades i f ilmens slutscen. Hela den scenen är ganska tuff och musiken passar bra in, låten var ganska maff ig och pampig. Det var väldigt coolt. Finns det någon scen i en f ilm som tycker mycket om? Det f inns en scen i f ilmen ”Goodfellas” där det är en långtagning med steady cam. Den är väldigt snyggt gjord och den förklarar så jäkla mycket, så snabbt och lätt och är bara väldigt nice att titta på. Jag antar att jag gillar långtagningar. De använder sig av typ samma teknik i ”The Shining” där det f inns många bra och snygga scener. Vilka är dina fem favorit f ilmer? ”The Royal Tenenbaums” ”City of God” ”Amadeus” ”Den gode, den onde, den fule” ”The Graduate”