UT FRÅN EN STRAND IN I ETT ÄVENTYR

VI SJÖSÄTTER och paddlar i samlad tropp iväg över fjärden. För mina vänner är detta vardag. Brittis Lindström har paddlat sedan ungdomens 70-tal. På den tiden var det kanadensare som gällde, vilket innebar att det ofta var svårt att korsa vindutsatta fjärdar.

– Men paddlingen passade mig, berättar hon från sittbrunnen. Det är mycket himmel, lätt att smyga nära land, enkelt att hitta natthamn, med djur och natur påtagligt närvarande.

Per Simonsson instämmer. Både han och Brittis är kunniga biologer och har under de senaste 40 åren tillbringat mycket tid med sina kajaker, i såväl Höga Kusten-området som i andra vatten. Gärna i augusti då havet är varmt och släta klippor och fina tältplatser lockar till landstigning.

Och även om Höga Kusten kan vara väldigt väderutsatt överväger det positiva, försäkrar han. Med stora vatten, magnifik natur, få hus och färre besökare än i södra Sverige känns det aldrig trångt.

I sakta mak paddlar vi vidare. Fjärden ligger stilla. En knappt märkbar nordlig vind svalkar ryggen.

Nerverna har lugnat sig. Kajaken känns stabil. Kroppen drar sig till minnes tidigare paddelturer.

Enstaka hus, insmugna mellan granarna på Storstenslandet, dyker upp på vår högra sida. Till vänster reser sig Hummelviksberget som är en förlängning av Skuleskogen och delvis upphöjt till naturreservat. Det är stort, vackert och vilt.

VI TAR SNART sikte på Tärnettholmarna som skymtar framför oss. De båda holmarna har tack vare den kraftiga landhöjningen vuxit samman, med smala sandbryggor att vandra på.

Härifrån går det också att vandra upp i nationalparken, till Tärnettvattnet och Slåttdalsskrevan. Lederna i Skuleskogen är väl utmärkta och lockar vandrare från stora delar av världen att upptäcka orörd skog, spännande passager, en ovanlig flora och kustnära brantberg som rest sig ur havet.

Men att vila och laga lunch på Tärnettholmarnas mjuka sandstränder lockar just nu mer än att kryssa mellan stenar och halka på hala rötter längs den branta stigen. Inte ens möjligheten att få se en skymt av Sveriges kanske största botaniska raritet, långskägglaven, kan få oss att lyfta på rumpan.

Istället blir det kaffekokning, mackor, lite choklad, en öl som knäpps upp. Därefter bad i det grunda sundet. Och planering för vår fortsatta färd.

Vi väljer bort Mjältön, som hade varit ett givet mål om väderutsikterna varit annorlunda. Särskilt vikarna på södra Mjältön, med flera fina tältplatser, lockar.

Nu utlovas sydlig vind som under eftermiddagen ska öka till 6–8 sekundmeter. Med en sådan motvind kan vi förvänta oss en lång och tung paddling, vilket gör valet lätt – särskilt som jag själv utgör den minst rutinerade länken i sällskapet.

ISTÄLLET TAR VI UT en sydostlig kurs, ut mot gattet som skiljer Skrubban och Norra Ulvön åt. Där utanför finns bara öppet hav. Men på kartan ser vi en liten prick som ser spännande ut. Intressant, enas vi, packar ihop och ger oss av.

Nu är det plötsligt tuffare att paddla. Borta är den blanka och nästan vindstilla fjärden. Istället är vågorna krabba och korta, det blir svårare att hålla kursen. Det fräser om vågkammarna och jag blir påtagligt medveten om att jag sitter väldigt nära vattnet.

Snälla och goda råd bollas från mina medresenärer.

– Sitt rak i ryggen och försök ta vågorna snett framifrån, hojtar Brittis. Och sluta inte paddla!

Det blir en dryg överfart, men inte värre än att jag överlever. Och Höggrundet visar sig göra strapatserna väl värda. Mjuka klippor av röd rapakivigranit tar emot. Förtjusta drar vi upp kajakerna och ger oss ut för att upptäcka det lilla skäret.

Per pekar på en liten vit blomma som växer i en klippskreva.

– Strandtrav, förklarar han belåtet. Den växer bara här i Höga Kusten och i Nordnorge.

De röda berghällarna är på många håll täckta av en tjock grå lav. Överallt fågelspillning, drivved och krumma tallar. En gul lav ser ut som att färg på måfå kastats ut över stora stenar. Gullriset växer i vackra buketter mellan lingonriset. Vi ser skrak, svan och tobisgrissla.

Det tar inte lång tid att gå runt ön. Höglänta öar avtecknar sig mot horisonten. Ulvöns norra spets. Skrubbans grå klippvägg. Vi skymtar Trysunda, ser i sydväst Mjältöns mörka och olycksbådande siluett.

In mot land reser sig Skuleskogens höglänta bergsformationer mot den blå himlen, och vi mer anar än ser hur Slåttdalsskrevan skär som ett svärdshugg genom graniten. Begreppet Höga Kusten blir här en realitet.

DEN LÅGA SOLEN penslar nu graniten i varmt röda nyanser och vi får brått att komma iväg till vårt nattläger. Ännu en dryg etapp väntar, nu med den sydliga vinden i ryggen och kajaker som surfar på vågtopparna. Vattnet är blåsvart och inte alls lika trevligt som när vi samma morgon paddlade iväg från bryggan i Näske.

Med ont i ryggen, svidande magmuskler och känning av kramp i benen kan vi så äntligen dra upp kajakerna på en fin sandstrand på Röholmen. Kvällssolen värmer ännu en liten stund och vi får snabbt fram tält och kök.

Behagligt tillbakalutade, och med varm mat i magarna, konstaterar vi en stund senare tacksamt att den frystorkade friluftsmaten blivit avsevärt mycket bättre sedan 80-talets fjällvandringar.

Efter kvällsdopp och småprat kring gemensamma bekanta, och med solens sista strålar i ögonen, är det så dags att dra sig tillbaka. Men först hinner vi hälsa på en nyfiken säl som dyker upp invid stranden och följer oss med stora bruna ögon.

Natten blir sval, dess alla ljud håller oss sällskap och gryningen kommer alltför snart. Morgonen är stilla, det doftar friskt av tång och hav och vi ser Skuleskogen i nytt ljus där varje skreva, rasbrant och klapperfält framträder tydligt ovan den mörka skogen närmare vattnet.

Morgonbestyren klaras snabbt av. Vi vill snabbt komma ut på havet som ligger stilla och blank, som

Sanden och solen och Skuleskogen som dramatisk kuliss gör det lätt att luta sig tillbaka och bara vara.

täckt av olja, med bara en loj dyning som långsamt rullar in från öster. Öarna i havsbandet ser ut att segla över horisonten.

– Helt magiskt, utbrister fotograf Borgelid, lätt stressad över att inte hinna fånga allt detta vackra innan det försvinner.

Tillsammans paddlar vi återigen in mot Tärnettholmarna. Vi känner oss inte riktigt färdiga med strandlivet nedanför Skulebergets branter. Det blir där favorit i repris, med morgontidiga vandrare som morgonbadar och lagar frukost vid de långgrunda stränderna där havsslipad drivved förvandlas till aska under kastrullerna. En ensam kanotist ansluter.

– Hej, hej.

– Bra tur?

– Fantastisk!

Och så paddlar han vidare igen.

Själva väljer vi att stanna kvar för några timmars vila. Sanden och solen och Skuleskogen som dramatisk kuliss gör det lätt att luta sig tillbaka och bara vara.

Vi blir länge liggande med huvudet mot varsin stubbe och luftar våra intryck.

Vilt och dramatiskt, med härliga vikar att utforska och nära till vandring – men stundtals med krabb och besvärlig sjö som snabbt kan byta riktning, blir den korta sammanfattningen.

Och så är det dags att ge sig av hemåt igen, mot Näske. Nöjda packar vi ihop och paddlar iväg.

Men nu är det inte längre ett stilla och solglittrande hav som möter oss när vi rundat udden utanför Tärnettholmarna. Istället är det kraftig sjö med vågor på dryga metern som rullar in från söder. Det känns inte bra alls.

Efter att ha passerat den första udden paddlar jag snabbt in i nästa vik där jag vet att det finns ett smalt näs där jag kan släpa kajaken över till den andra, vindskyddade, sidan. Planen fungerar utmärkt. Jag får bärhjälp av några tältande ungdomar som imponerat frågar om jag kan göra en eskimåsväng.

Det kan jag inte.

LÄTTAD TACKAR JAG för hjälpen och paddlar vidare, nu i betydligt lugnare vatten. Men det blir bara en kort frist innan jag är ute bland vågorna igen. Det är en obehagligt grov sjö, rakt i ryggen. Jag känner hur kajakens akter gärna vill ge sig iväg så att jag får sjön från sidan och riskerar att välta. Nu är jag, på flera sätt, ute på djupt vatten. Och det återstår lång väg innan jag kan paddla in i lä vid Näske brygga.

Jag håller andan och paddlar på, försöker på alla sätt hålla kajaken på rätt kurs, med aktern mot sjön. Nu börjar dessutom vågorna bryta och jag känner hur det kommer in vatten under kapellet.

Jag borde försöka ta lite höjd för att gå fri från den udde jag ska runda. Och det lyckas jag faktiskt med. Men sedan dyker ytterligare en udde upp, som jag också ska förbi.

Nu är sjön annorlunda, med korta fräsande vågor som attackerar i grupper om tre och tre. Och värre blir det när jag närmar mig land och det blir allt grundare. Jag tror i det längsta att jag ska lyckas. Och jag vet att bakom nästa udde är det lugnare. Men dit når jag inte. När jag märker att den steniga stranden snabbt kommer allt närmare och det blir för sent att försöka komma längre ut måste jag bestämma mig. Och det måste gå fort om inte kajaken ska slås sönder. Ska det inte bli haveri får det bli en kontrollerad nödlandning.

NÄR JAG HÖR hur kajaken går mot stenarna river jag av kapellet och häver mig ner i vattnet utan att välta. Turligt nog får jag direkt ett bra fotfäste och kan styra in kajaken mellan några stora stenar. Snabbt tar jag mig iland och drar upp den på stranden.

Det första jag gör är att äta en chokladbit. Sedan meddelar jag fotograf Borgelid vad som hänt och att allt är lugnt. Därefter tar jag några djupa andetag och märker att jag skakar och är alldeles torr i munnen.

Och nu?

Med kajaken i säkerhet vandrar jag iväg för att hitta ett hus. Stranden är oländig och det är inte idé att försöka bära kajaken över stenar och nerfallna träd. Inte heller kan jag, utan att riskera brutna fötter, dra den i vattnet så länge vågorna bryter. Återstår att vänta tills vinden mojnat och vågorna lagt sig.

Katastrofkänslan ebbar sakta ut. Ingen skada skedd, på vare sig människa eller kajak.

Att det dessutom är en liten värld vi lever i bekräftas när jag möter Bo Hedberg som bor i huset jag hittar. Det visar sig att det var hans farfar som tidigare ägde Röhällan där vi bara några timmar tidigare har tältat.

Senare på kvällen hjälper han oss att hämta kajaken och lasta den på bilen.

Höga kusten ger och Höga kusten tar, tänker jag, när jag trött men välbehållen kör hemåt igen. Men visst var det värt besväret. Och visst blir det en nästa gång, men då med bättre koll på väder och vind.

Paddling H Ga Kusten

Höga Kusten utsågs till Världsarvet av UNESCO på grund av den stora och snabba landhöjningen i området. Den varierande kustlinjen med många vikar och fjärdar gör området särskilt lämplig för upptäcktsfärder med kajak. Höga Kustens skärgård med många öar gör det dessutom möjligt att hålla sig inomskärs väl skyddad från det öppna havet. Men inte alltid. Väder och vind kan vara krävande. Erfarenhet och planering är därför viktigt.

Hyr kajak

Höga Kusten Kajakcenter friluftsbyn.se / Lappuddens Friluftscenter lappudden.se / Bönhamn Kajak 070-6353661

Hemsö Kajak 0611-690 58 / Handelsboden, Ulvön 0660-224016 Utekompaniet utekompaniet.se

5 bra stopp för paddlare

Trysunda och Ulvöns fiskelägen. Genuina och välbevarade fiskelägen med anor från 1600-talet.

Mannaminne. Unikt besöksmål i Häggvik. Ett allkonst verk av konst, teknik och historia för alla åldrar.

Högbondens fyrplats. Överst på en klippa i havet utanför Bönhamn. Idag varsamt renoverat vandrarhem och kafé.

Slåttdalsskrevan. En 200 meter lång, 30 meter djup klippskreva i Skuleskogens nationalpark. Väl värd en omväg.

Hemsö Fästning. Intakt försvarsanläggning från kalla krigets dagar nersprängt i ett berg utanför Härnösand.

3 paddelturer i Höga Kusten

Höga kusten sträcker sig från Högakustenbron i söder till Skagsudde i norr. Här finns många möjliga kajakturer att göra, allt efter var och ens förmåga och erfarenhet, från den korta prova på-turen till den krävande långpaddlingen.

Norrfjärden. Öster om Skuleberget finns den ordentligt skyddade Norrfjärden, en havsvik med Skuleberget och Värnsberget som dramatiska kulisser. Att paddla Norrfjärden runt är en lämplig introduktion för nybörjaren. 10-15 kilometer, 4-8 timmar.

Mjältön. En tur till Mjältön, som är Sveriges högsta ö, 236 meter över havet, är kanske en av Höga Kustens mest populära paddelturer. Under lugna dagar är det en tur som de flesta klarar av men om det blåser kan passagen vid Fanöns sydspets bli utmanande. 30 till 40 kilometer, 1 – 2 dagar. Bastu och toalett i Baggviken på Mjältön.

Härnösand-Örnsköldsvik. En långtur utmed hela den dramatiska kuststräcka som döpts till Höga Kusten, med många öar, vikar och fiskelägen att upptäcka. Ingen nybörjartur, men en utmärkt paddeltur för den som har gott om tid och vill tillbringa en vecka nära vatten och natur. Går också att kombinera med att vandra i Skuleskogen. Cirka 100 kilometer, 5-7 dagar. hogakusten.com

Norrfällsviken, en genuin gammal fiskeby där atmosfären är balsam för själen. Här finns en underbar 4-stjärnig camping och stugby. Du kan boka husvagns-/husbilsplatser, stugor, båtplatser och nere vid marinan finns även hotellrum.

Här ligger Norrfällsvikens 18-hålsbana om du vill aktivera dig mellan de lata dagarna i sanden efter ett dopp i havet vid Storsands havsbad. Ingen annanstans smakar en skärgårdstallrik bättre än på klassiska Restaurang Fiskarfänget där man sitter på bryggan medan solen sänker sig. På Restaurang Kompassen i gästhamnen kan du med fördel välja Annas skärgårdspizza med kräftstjärtar, räkor och annat gott medan du lyssnar till vågornas kluckande.

Norrfällsvikens Rum & Kök är det lilla charmiga hotellet på höjden med utsikt över viken. I restaurangen serveras mat med norrländsk inspiration, onsdag-lördag. Poolen och poolbaren har öppet alla dagar.

Varmt välkomna till Paradiset...

Här finns något för alla!