Nestorn. Bo Algers är en av landets mest rutinerade djur- skyddsforskare. Att ta djurens parti har gett honom ovänner.

Han är förmodligen Sveriges mest rutinerade djurskyddsforskare och har anklagats för att ha orsakat låg lönsamhet för svenska grisbranschen. Bo Algers berättar om djurforskningens skamfläckar, varför han vill stöka om hos sin gamla arbetsgivare, att inte titta bort när grisar gasas och suggan han aldrig glömmer.

av Josefin Strang foto Nicke Messo

NESTORN

NESTORN

Hon har varit med länge nu och har inga planer på att kliva ner från barrikaderna. MIAN LODALEN

snackar den stora kärleken, kärringkakor och den omättliga kamplusten som smittade svenskarna under senaste sommarpratet.

av Josefin Strang foto Sara Arnald

Tanken var att mer eller mindre tillbringa yrkeslivet med att operera hundar, men under veterinärutbildningen skulle ett obligatoriskt moment slunga Bo Algers mot en helt annan bana. Det var 1970-tal och dags för veterinärstudenterna att besöka djurfabriker. De möttes av fjäderlösa höns som tryckte i trånga burar, i grisfabriken fanns inte ett enda halmstrå för grisarna att sysselsätta sig med, inte heller några fönster. Ljusen hölls släckta förutom när grisarna utfodrades. – Sådana besättningar fick jag och mina kursare komma ut och se. Där tändes gnistan för djurvälfärd. Hur fan kan man hålla på på det här sättet?

S

Å SNART HAN hamnat på forskningsbanan fanns många djurskyddsbränder att släcka. Suggor hölls i burar under hela dräktigheten och digivningen. Produktionsaveln av kor hade gått överstyr – juvren var så tunga av mjölk att korna klev på sina egna spenar, samtidigt som kornas fertilitet dalade av att producera slitsamma störtfloder med mjölk. Kycklingindustrin svällde snabbt under 70-talet och Bo Algers skakar på huvudet när han minns branschens barnsjukdomar. – Vi gjorde studier i broilerbesättningar och det var vidrigt att åka dit. Ammoniakkoncentrationer på över 50 ppm, man kunde inte vistas där utan gasmask. Det kryllade av larver till någon jäkla skalbagge, och ägaren ville inte ens gå in till djuren. VARJE ÅR SLAKTAS två miljoner grisar i Sverige och hundratusentals hamnar på julborden, oklart är hur många av julfirarna som mellan tuggorna kommer att begrunda grisens sista stund i livet. När grisar ska bedövas inför slakt sänks de ner i ett gasfyllt schakt. Få har tittat på. Bo Algers är en av dem.

– För att hålla på med det här forskningsområdet har jag fått stålsätta mig. Jag vet vad jag kommer att se, men det är inte roligt någon gång. Man härdas genom åren eftersom man tvingas se det år efter år i olika sammanhang. När jag tagit med veterinärstudenter till slakterier har stor del handlat om att få dem att orka se det där. En del vill inte gå in. En del börjar gråta. Men en del är jättetuffa och konstaterar ”det är så här det är”.

Det är tack vare Bo Algers forskning som det finns videomaterial från ett koldioxidschakt i just Sverige. Den gryniga svartvita snutten på 43 sekunder är svår att glömma. När grisarna andas in koldioxiden utbryter panik, de klättrar på varandra för att fly kvävningskänslorna, studsar runt så korgen skakar, det är utdragna skrik tills grisarna till slut kvider till och svimmar. Dessa 43 sekunder sändes faktiskt i SVT i samband med dokumentären Köttets lustar, där komikern Henrik Schyffert tog hand om två smågrisar och svor att han skulle sluta äta kött om han inte hade hjärta att döda grisarna vid experimentets slut (spoilervarning: Schyffert bröt löftet). Filmsnutten hade spelats in i samband med en studie om olika gasblandningar vid bedövning inför grisslakt, men dokumentärens skapare tvingades ta omvägar för att få tag på videosnutten. Bo Algers förklarar: – Studien gjordes inte under villkoret att visas upp i SVT. I en rapport till Jordbruksverket hade jag lagt in filmen som bilaga.

Därmed skulle dokumentärmakarna kunna få tag på filmsnutten tack vare offentlighetsprincipen. Men det visade sig att Jordbruksverket inte diariefört bilagan. – Så kan man tydligen göra på Jordbruksverket om materialet är känsligt för näringen, tillägger Bo Algers krasst.

Han tipsade filmmakarna om att han brukar lägga sina mejl hos sin arbetsgivares utgående diarium. Och på så vis kunde tevetittarna få en bild av vad två miljoner grisar utsätts för varje år i Sverige.

UNIVERSALT RESPEKTERAD ÄR han inte – den som googlar Bo Algers hittar branschföreträdare som anklagar honom för att vara orsaken till att svensk grisindustri inte är lönsam. Kritiken tar han med ro. – De är rädda för förändring, vill jag påstå. De är av åsikten att villkoren för djurhållningen i Sverige ska skalas ner till någon slags miniminivå som gäller internationellt, för att jämna ut konkurrenssituationen. Sverige kan inte konkurrera på lika villkor, för att vi har dyrare omkostnader i Sverige såsom löner och byggnader. Konstigt att man inte har den debatten.

Bo Algers har vevat både höger och vänster när han fått chansen. Historiskt

Bo Algers var inblandad i Djurskyddsmyndigheten, som blev en kortlivad historia åren 2004 till 2006. När den nytillträdda borgerliga regeringen la ner myndigheten återgick djurskyddsfrågorna till Jordbruksverket, som också ansvarar för att främja svenskt lantbruk. ”Nu ser vi gång efter en annan hur Jordbruksverket går i LRF:s ledband”, säger Bo Algers.

axplock: Debattartikel om att han blir kräkfärdig av Ikeas köttbullar från grisar med stympade knorrar. Utspel om att Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) borde ansa medlemmar med skandaldjurhållning. På sin Twitter jabbar han ständigt mot minkbranschen. – När man sticker ut hakan så här och driver en debatt, så pratas det mycket om en, men inte med en, säger Bo Algers.

Ett pris han definitivt betalat för sin stridbarhet är indragen gästfrihet. Akademiker kan inte fritt valsa in i en djurfabrik, samtycke från djurhållaren behövs. Snålblåsten var värst efter en artikel i Expressen på 90-talet, där andemeningen blev att Bo baktalade svensk djurhållning. Först blev han utskälld i korridoren av en kollega. Därnäst blev han uppringd av en grisbonde som sa att Bo och veterinärstudenterna inte längre var välkomna på studiebesök.

– Jag blev också uppringd av bönder som sa att de inte vill ha mig som professor. Jag var nytillsatt professor då, och de hade för sig att LRF betalade min lön.

Bo Algers kunde sitta lugnt i båten. Han är den sista generationen professorer med en nästintill orubblig anställningstrygghet, som fanns för att garantera vetenskaplig frihet. – Numera kan universiteten alltid hävda att man inte vill satsa så mycket på ämnesområdet längre. Det har hänt på SLU vid några tillfällen.

”När man sticker ut hakan så här, så pratas det mycket om en, men inte med en.”

OM BO ALGERS fick bestämma så skulle han upplösa sin gamla arbetsplats. De olika institutionerna som SLU driver runt om i landet skulle han tippa in i närmaste sedvanliga universitet. SLU har nämligen en udda position. Sveriges övriga universitet lyder under utbildningsdepartementet, medan SLU styrs av näringsdepartementet och därmed Jordbruksverket. I referensgrupperna sitter representanter från LRF och Bo Algers är väldigt kritisk till att LRF:s fingrar är nere i forskningsburken. – LRF:s inflytande i SLU är ohälsosamt och osunt. Vi har en näring som påverkar ett universitet, ett universitet som medborgarna betalar för via skattemedel, och borde därför arbeta efter medborgarnas intressen. Vi har ett problem: både Jordbruksverket och SLU pressas av LRF.

Insyltningen har lett till förhalningar och försämringar av djurskyddet. Exemplet

som fortfarande höjer Bo Algers blodtryck är från 2017. Grisbranschen ville börja skilja tidigare på sugga och smågrisar, syftet var att få marginellt fler smågrisar per sugga och år. Jordbruksverket skulle utröna frågan i samråd med branschrepresentanter och forskare. Från forskningshåll var man rörande överens om att behålla 28 dagars digivning – Bo Algers konstaterar att frågan är välundersökt både i Sverige och världen. Men grisbranschen sjösatte ett eget projekt, som inte genomfördes av forskare, som kom fram till att det är okej med tidigarelagd avvänjning. – Om man skulle tro på den studien – vilket jag inte tycker att man ska göra – så ökar det sjukligheten hos suggorna med 50 procent. Det sa man inget om.

Det slutade med att Jordbruksverket lutade sig mot den kritiserade studien och gav tummen upp för tidigare avvänjning. – Hela studien är åt pepparn. Men Jordbruksverket struntar i det, tog siffran man ville ha, och struntade i att hela forskarvärlden är överens. För att man lyssnar på LRF.

Även Bos nu bortgångna hustru Anne Algers hade erfarenhet av att Jordbruksverket dansar efter branschens pipa. Hon hade länge jobbat med att ta fram DISA, en databank som visar hur föredömlig slakt ska se ut. Veckan innan publicering hör branschorganisationer av sig till Jordbruksverket och kräver att bilderna och filmerna ska ligga bakom lås och bom. Branschen blir inledningsvis bönhörda, och under ett möte försökte fem pers övertyga Anne Algers om att det vore rätt väg att gå att låsa in DISA. – Hon spelade in, transkriberade och skrev en rapport om hur branschen påverkar forskare. Den ligger ute på Google Scholar och allt.

Anne Alges gick segrande ur slutstriden, DISA är öppen för alla.

SISTA YRKESÅRENS GNETIGA jobbpendling mellan Skara och Björkö är över, för fem år sedan gick Bo Algers i pension och fick hederstiteln professor emeritus. Här ute i den salta skärgården handlar bybornas småsnack om båtar, och Bo sticker ut på Björkö genom att inte ha en skuta guppandes nere i hamnen nedanför huset. Efter 50 år i forskningens tjänst är meritförteckningen fylld med sisådär 600 studier. Hans djurforskning var långt ifrån bara ond bråd död. Ibland var forskningen riktigt mysig – många timmar av hans yrkesliv har tillbringats med att observera grisar som sover, pruttar och småsprattlar i sina drömmar. Han glömmer aldrig en sugga som han tillbringat mycket tid med, som drabbades av en komplikation i samband med grisning. Två kultingar hamnade på kollisionskurs i livmodern och Bo Algers fick rycka in i egenskap av veterinär. – Hon låg där i sitt grisningsbo hon byggt en bit från de andra. Vi kände varandra sedan tidigare hon och jag, och hon tillät mig att komma intill. Jag behövde gå in med handen och försöka putta undan ena smågrisen och dra ut den andra – det intressanta var att hon lät mig göra det, i stället för att resa sig och jaga bort mig ur boet. Mitt i proceduren reste hon sig för att lägga sig på andra sidan, det var allt, en halvtimma senare lyckades hon föda grisarna. Jag kände ett slags samförstånd där, som är svårbeskrivbar. Ett problem vi behövde lösa på något sätt. Jag blir nästan lite rörd när jag tänker på det, säger han.

Det som fick honom att hålla lågan uppe alla år var den där frågan ”hur fan kan man hålla på på det här sättet”. Visst lyckades han bidra till konkreta förbättringar i djurvälfärden, bland annat tågade Bo Algers mot den smärtsamma stympningen av griseknorrar. Och tillsammans med doktoranden Sophie Atkinson gjorde han ett detektivarbete för att lista ut varför mer än vart tionde nötdjur vaknade och sprattlade efter bedövningen med bultpistol (en projektil som går in och ut genom pannbenet). En pling till kusinen som är neurolog ledde dem rätt – obduktionerna visade att bultpistolerna bara hade pajat venerna, för att djuret inte ska vakna mer måste artären brista. Upptäckten och åtgärderna ledde till att bedövningen fick en effektivitet på 99,8 procent.

TROTS ALLA FJÄDRAR i hatten har inte Bo Algers några planer på att slänga upp fötterna i soffan och begrunda bilmekanik och Volvocabbar resten av pensionen. Han är kvar på barrikaderna och de senaste åren har han skrivit flera debattartiklar om minkfarmning. Just minkfrågan har allt som krävs för att trycka på hans knappar – slapphänt politik, dålig forskningssed och djur som lider. – En sorglig historia, av så många skäl. För det första är det i grunden onödigt, det finns ingen som helst anledning att hålla på med minkfarmning förutom att tjäna pengar på att plåga djur. Och minkfrågan är det mest tydliga exemplet på det jag kallar filibusterforskning.

Frasen är besläktad med ordet filibusterpolitik, som handlar om olika fördröjningstaktiker. Minkvälfärd är inte det mest mag-

”Hela studien är åt pepparn. Men Jordbruksverket struntar i det.”

Bo Algers

Född: 1950 Bor: Björkö i Göteborgs skärgård. Familj: Fyra barn och tre barnbarn. Gör: Professor emeritus i husdjurshygien vid Sveriges lantbruksuniversitet i Skara. ”Husdjurshygien är ett konstigt ord. Vi håller inte på att badar hundar, som någon ringde mig och frågade om vi gjorde. Institutionsbeteckningen är bättre – husdjurens miljö och hälsa”, säger han. Bo ingår i flera expertgrupper, däribland har han suttit i EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet (EFSA). Gör annars: Målar tavlor ibland, hänger med i samhällsdebatten, driver en klubb för Volvo C70-entusiaster och snickrar på bastun fritidshuset i Årjäng. Bland annat. Läser just nu: Skogslandet av Lisa Röstlund.

netiska forskningsområdet för finansiärer, så det är främst minkbranschen som puttar pengar åt minkforskningens håll, och det som Bo Algers kallar filibusterforskning faller då i god jord. Bo lutar sig fram ur soffan och börjar gestikulera allt mer. – Man ändrar någon kvadratcentimeter här, lägger till någon hylla där, och frågar sig om minkarna mår bättre av det. Det är inte i närheten av vad minkar egentligen behöver. Näringen är väldigt glad i att sponsra den här filibusterforskningen, då kan de säga ”vi forskar på det här, och vi har till skillnad från andra satt in en hylla till minkarna, vi är bäst”. Det här har ingenting att göra med vad minkar behöver, som är ett semiakvatiskt rovdjur. Att sätta in små plastbaljor har inget att göra med minkars instinkt att söka föda i vattendrag. Ren idioti menar jag.

Bo Algers säger att han är ”fruktansvärt besviken” på insatserna från SLU:s vetenskapliga råd i samband med Jordbruksverkets stora minkutredning från 2019. – Det är det mest flagranta sättet som visar hur forskaren går i näringens ledband. De skrev bara några enkla stycken som handlade om den här centrala frågan om minkars behov av tillgång till vattendrag, och citerade inga artiklar. Vi vet tillräckligt om minkar för att veta att de inte får sina motivationssystem tillgodosedda genom de här burarna. Jag tycker bevisbördan ska vara den omvända än den är i dag.

Kanske har Bo Algers också svårt att slita uppmärksamheten från minkfrågan eftersom det finns hopp. Under pälshandelns storhetstid på 70-talet fanns cirka 1 300 pälsfarmer i Sverige, nu har antalet dalat till ett tiotal minkfarmer. Allt fler länder lagstiftar mot minkuppfödning, men i Sverige är det bara tre riksdagspartier som vill begrava branschen. – Jag tycker nästan lite synd om minkproducenterna. De borde få ersättning för att avveckla, i stället för att självdö. Jag tycker det vore ärligare och rakare, för de har trots allt gjort något som varit tillåtet. OM BO ALGERS ska utse forskarkårens skamfläck så är det dock inte filibusterforskningen som stå längst vid skampålen. Större problem finns, enligt honom. – Problemet är självcensur. Forskare undviker att gripa sig an kontroversiella frågor. Där har du det stora problemet, som nog bara ökar.

Vad för kontroversiella frågor? – Som det här med gasningen av grisar. För väldigt länge sedan gjorde svenska forskare en pytteliten studie på några få grisar, det lilla underlaget och outvecklade metodiken kritiserades, studiens slutsats blev att koldioxidbedövning ”inte är så farligt”. Nästan 20 år gick, och tack vare

5

SNABBA OM DJUR

Lantbruksdjur närmast hjärtat? Grisen, måste jag erkänna. Suggans komplexa modersegenskaper är så fascinerande. Grisar är civiliserade, smarta, intelligenta, stora personligheter. Det är charmigt att umgås med grisar i en vettig miljö som inte luktar grisbajs.

Fråga du vill kunna ställa till ett djur? ”I vilket sammanhang känner du ångest?”, det skulle jag vilja veta.

Djur du vill vara i ditt nästa liv? En katt hos ett pensionärspar. Jag vill äta gott och ha kattlucka så jag kan gå in och ut som jag vill.

Vilt djur du vill se? Jag har bara sett varg en enda gång, fastän jag har sommarstuga mellan två vargrevir.

Din bästa studie? Asch. Är man någorlunda självkritisk tänker man på allt som kunde gjorts bättre. Men några studier som fått stort genomslag är den om att buller i djurstallarna inte är bra när suggorna ger di, för att smågrisarna inte hör mamman. Studien fick vingar och flög ut i världen. Och en annan studie, för evigheter sedan, då när det var en stor fråga om kors fertilitet påverkas negativt av stora kraftledningar. Vi ställde 60 kvigor under 400 kilovolts kraftledningar, och 60 kvigor som kontrollgrupp en bit bort. Vi kunde inte hitta några effekter. En del länder hade debatter om kraftledningarna i sina parlament och hängde på låset, de ville ha resultaten samma dag på fax.

Grymma grisfakta

Forskningsmysteriet som Bo Algers är gladast över att ha löst handlar om suggors finurliga digivning. Mjölken rinner bara till en kort stund. Hur vet kultingen att det är dags att växla från juvermassage till att dia? Bo Algers och Per Jensen samkörde smågrisarnas beteenden med suggans grymtningar, och ”gamla datamaskiner stora som garderober” bekräftade hur de två sammanföll. På suggans signal så växlar smågrisarna mellan massage och di – därför är det viktigt att grisstallar inte är bullriga. Dessutom kan smågrisen beställa storleken på sitt mål genom så kallad eftermassage. Smågrisarna brukar för det mesta hålla sig till en och samma spene.

Meritförteckningen är lång. Bo har suttit i otaliga referensgrupper, bland annat EFSA som är EU:s livsmedelssäkerhetsorgan. EFSA-experterna är nästan alltid överens, men stormigaste debatterna har varit fixering av suggor och uppbindning av kor.

en spansk forskargrupp kunde man visa att bedövningen verkligen är så ångestframkallande som man trott. Det här var runt 2006–2007. Då blev det en väldig fart på den här frågan, säger Bo Algers.

Problemet med koldioxidbedövningen är stort, det kommer inte vara någon enskild forskargrupp som självmant löser grisarnas situation. Bo Algers är glad över att kunna skymta ljusningar i frågan. I fjol gav EU tummen upp för att portionera ut 20 miljoner euro till forskningsprojekt om bättre bedövningsmetoder av grisar, något som både Bo Algers och Djurens Rätt varit med och arbetat för.

”Frågan borde inte vara vad det kostar. Frågan borde vara vad fasen vi får göra med djur.”

– Om vi vill fortsätta ha industriell slakt, då måste vi hitta gaser som funkar. Argon är lovande men har ansetts för dyr, men om den ska masstillverkas för världens slakterier så kan den bli billigare. Och den kräver lite långsammare slakttempo.

Är inte lägre slakttempo dyr, naiv utopi? – Frågan borde inte vara vad det kostar. Frågan borde vara vad fasen vi får göra med djur, och inte får göra med djur. Kostar det så får det kosta. Köttet är så vansinnigt billigt ändå. För några år sedan såg jag ett kilopris på skivat svenskt griskött, 75 kronor kilot, precis som chips. En potatis och en gris kostar lika mycket. Fullständigt absurt.

NERE I BJÖRKÖS fiskehamn börjar allt fler båtentusiaster ge upp för säsongen och släpa upp skutorna på torra land. När öborna röstat om en broförbindelse till fastlandet blev det ett rungande nej. Här finns all nödvändig service och en anstormning av utbölingar skulle äventyra idyllen. Bo spanar ut över böljande kullar och en klippig kustlinje. – För inte så länge sedan var det några som såg späckhuggare inte långt härifrån. Ibland händer det att någon vilsen val letar sin in ända hit.

De fyra barnen och tre barnbarnen kommer gärna på besök, men det blev inga tredje generationens veterinärer. – Barnen blev avskräckta av alla diskussioner vid middagsbordet om slakt, haha. BO ALGERS MÅ vara luttrad, men kan inte låta bli att känna glimtar av hopp. Han nämner välfärdskriterierna European Chicken Commitment (ECC) som fått vingar senaste åren. – På slaktkycklingssidan har vi inte kommit någonstans. ECC tycker jag är ett utomordentligt bra initiativ, i kombination med utedrift blir slaktkycklinguppfödningen någorlunda anständig. Men i dag använder vi fel raser, vi har inbyggda problem i de snabbväxande raserna. Vi har benfelsproblematiken, de gigantiska flockarna, beläggningsgradsproblematiken, för monotona miljöer … Det finns så mycket kvar för näringen att göra. ECC är en bra väg att vandra framåt, säger Bo Algers.

Den 15 april 2021 var han inbjuden till en hearing i Bryssel om End the Cage Age, den gräsrotsdrivna kampanjen som ser ut att lyckas fasa ut burarna ur EU:s djurfabriker. – Jag satt och nöp mig i armen och tänkte, det här händer inte! Förslaget röstades igenom med bred majoritet. Jag fattade ingenting, jag är så luttrad. Men sen slog det mig, det är ju väljarna som säger till sina folkvalda ”gör så här”. Och då måste de faktiskt lyssna. ●