Låt 2023 bli året då vi glömmer rädslan på banan

Jag sitter i bilen på den slingriga grusvägen och lyssnar på Charlotte Kallas sommarprat på väg till golfklubben och hör hur hon berättar om rädsla. Rädslan för att tävla. Rädslan för vad andra ska tycka. Rädslan för att inte träna på rätt sätt. Skiddrottningen som har det hårdaste av pannben när vi sett henne i längdspåren genom åren. Att ta in att hon varit rädd för att palla trycket är kanske lika självklart som oförståeligt – hon har ju tillhört världseliten under så lång tid?

Liknelsen med stundande sällskapsrunda på hemmabanan kan såklart vara något överilad. Att jämföra en avkopplande promenad i kvällssolen i goda vänners samvaro med att slåss om segern i Tour de Ski och skejta upp för en svart skidbacke är minst sagt långsökt. Men visst känns ibland den mentala spärren närmast oövervinnerlig? Att ”våga gå för det”; att ta beslutet att satsa över vattenhindret i stället för spela fram kort om det men ändå inte riktigt våga genomföra slaget så du träffar bollen lite tunt och inte når över hindret.

Eller varför inte ta utslaget från första tee på min hemmabana. Du behöver en bollflykt på maximalt 75 meter för att med god marginal landa tryggt på andra sidan vattenhindret, men ändå finns de gula pinnarna där i ögonvrån. Att utmaningen ens finns med i sinnebilden som ett regelrätt hinder, som ska inverka på slaget, kan ju få de flesta att dra lite på smilbanden. Men inte sällan hörs ett fräsande ljud när bollar slingrar sig ner mellan vasstråna och försvinner ner och stannar bland hundratals, ja kanske tusentals andra splitternya bollar. Det blir en oundviklig walk of shame till bagen för att hämta en ny boll. Att pegga upp på nytt, och med ännu lite högre puls ge sig i kast med att nå över det första vattenhindret på hål nummer ett. Dessutom väl medveten om att alla på övningsgreenen precis intill hör det så bekant fräsande boll-mot vasstrå-ljudet kort efter att bollen lämnat klubbhuvudet.

DET ÄR I DESSA ögonblick jag ser upp till, och blir lite avundsjuk på, Torbjörn Svenssons öppna sinne och positiva inställning till golfen. Jag hade förmånen att spela en runda med Torbjörn som är dövblind när han besökte Askersund på sin resa genom Sverige på Deaf Blind Challenge. (Läs mer i artikeln senare i Dormy Magasin). Torbjörn får sin omgivning mycket utförligt beskriven av sina tolkar. Han vet precis vilka hinder som ligger framför honom på golfbanan, men ändå väljer han att bara se möjligheter. Han har en attackerande spelstil som att hindren inte existerar, som att han bokstavligt talat inte ser dem. I Torbjörns fall blir det hans styrka och efter att ha sett honom spela sig runt Askersunds GK på ett föredömligt sätt blir jag imponerad. Inte bara av att han lärt sig och spelar golf som blind utan just avhans spelstil. Jag, som spelat banan oräkneliga varv, får mentala begränsningar och försökte vid några tillfällen i all välmening hejda honom från några taktiska beslut. Men Torbjörn bara log och klappade iväg bollen. Och jag måste erkänna – i de allra flesta fall höll hans plan och han lyckades. Det är en befriande och bekymmerslös golf som utspelar sig och man blir glad av den positiva inställningen. Så målet för 2023 är att sluta var rädd och börja blunda för hindren. Har jag en gång lyckats flyga en järnfyra 180 meter, då räknar jag med att det funkar varje gång – oavsett vilka hinder jag ska över.