G R E E N F E E GÄ S T E N / J E R K A J O H A N S S O N
Min birdielängtan blev till lera i halsen
L
åt mig börja med att vara väldigt tydlig med att jag hatar golf. Det finns ingenstans jag kan falla ner i ett så avgrundsdjupt mörker som när jag är ute på banan. En gång blev jag så arg över att jag duffade en järnnia att jag gick direkt av tee, rakt ut i skogen och BET av en gren. Min mun fylldes med näver och bark som jag spottade ut föraktfullt mot trädet som att det hade förolämpat något av mina barn. En annan gång slängde jag, efter en bedrövlig fyrputt, en putter som jag lånat av min vän Jonas i sjön. När han fortfarande, år efter, frågar när han ska få tillbaka den svarar jag, just det, ”finns i sjön”. Ingen skrattar. Jag har varit så arg på mina klubbor, en gång efter en hook på ett enkelt par 3-hål, att jag ställde mig och skällde ut min bag och hotade med att smälta ner alla järn som står så korkat och tittar upp ur sina dumma små hål till ett samurajsvärd och sakta begå harakiri framför fullsatt uteservering på Husby Golfklubb utanför Stockholm.
DET HAGLAR INTE birdieputtar över en 27-handicappare som jag, det ska gudarna veta. This is huge. Jag känner livet i mig. Kanske älskar jag golf trots allt? Jag går förväntansfullt fram till bollen och upptäcker att den tyvärr rullat hela vägen fram till vattnet (dyn) i vänsterkant. Den har inte gått i helt, utan ligger lömskt och kikar fram, precis i den leriga kanten mellan vatten och gräs. Jag KAN slå den. Jag KAN nå green, trots det lite…komplicerade läget. Det kommer krävas ett otroligt slag, men jag har det i mig känner jag. Utslaget var ju nästan magnifikt. Jag har ett inre lugn. Jag är på gång. Den här säsongen är det en ny Erik på banan. Iceman. Inga mer utbrott, inga mer kastade klubbor och könsord. Erik 2.0 hanterar både motgångar och framgångar med ett behärskat lugn, varje slag är ett nytt slag. Inget är kört och inget är vunnet förrän efter 18:e hålet. Jag stansar upp mig vid vattenbrynet. Jag kommer
EN ANNAN GÅNG, på Tyresö GK, en tidig vårdag i maj, hamnade jag precis i ett vattenbryn. Eller vatten… det var ett lerigt kärr. Man kan väl ärligt säga att Tyresö GK:s vattenhinder en tidig vårdag ser ut ungefär som att alla bakfulla festivaldeltagare i Sweden Rock tömt sig i dem. Det är grumligt, tjockt och det doftar inte persikoblomster. Jag har hur som helst slagit ett hyfsat utslag, på ett par 4-hål, dogleg höger. Jag har varit mogen och slagit ut med hybriden istället för drivern. Stolt över mig själv. Jag har chans att nå green på andra slaget. Jag gick ut lite väl långt till vänster men jag övertygar mig själv att jag bara ”öppnat upp hålet”, som man brukar säga när det bara nästan gått åt helvete på utslaget.
”Det haglar inte birdieputtar över en 27-handicappare som jag, det ska gudarna veta. This is huge. Jag känner livet i mig.”
48
/ HÖST 2022
behöva ha min högerfot halvt dränkt i dyn, jag måste därmed kompensera med klubban med tanke på att min högerfot står lägre. Allt detta känner jag att jag klarar. Mina vänner står förväntansfullt och tittar, redo att se en man personifiera orden ”momentum” och ”flow”.
