Mina älskade

MINA ÄLSKADE

Pernilla Lindkvist

MINA ÄLSKADE

Till Juliette

15 maj 2012 Mina älskade. Det här blir mitt första brev till er. Det har tagit lite tid för mig att installera mig i mitt nya hem. Det var bara en massa krångel de första dagarna. Missförstånd om vilket datum jag skulle komma. Dessutom var inte huset städat ordentligt, men jag accepterade slutligen det eftersom det är svårt att diskutera med spanjorer när man inte kan språket flytande. Resan hit gick relativt bra, även om det tog mig några dagar eftersom jag reste med så många olika transportmedel. Så fort jag kom över till Danmark så kunde jag slappna av. Jag heter nu Maria Gonzalez. Isabelle Karlsson finns inte längre. Jag insåg för några månader sedan att jag aldrig ändrat passet sedan vi gifte oss förra våren. Så jag har rest på mitt mellannamn och mitt ogifta flicknamn. Ingen tittade på passet när jag reste ut ur Sverige. Så du kommer aldrig att hitta mig. Alla i Spanien tycker att det är så märkligt att en kvinna med så uppenbart skandinaviskt utseende kan ha ett så spanskt namn. Jag måste gång på gång berätta 6

att min mamma en gång var gift med en spanjor och aldrig bytte tillbaka sitt namn efter att de skiljdes. Och att hon sedan blev gravid precis innan hon reste hem. Mannen fick aldrig fick veta att han blivit pappa. Ja, jag berättar det naturligtvis inte så detaljerat. Jag utelämnar den privata detaljen om att min pappa aldrig fick veta att han fått en dotter. På ett ungefär så berättar jag. Så bra som mina språkkunskaper tillåter mig. Jag tycker att jag bara på några dagar har lärt mig en hel del spanska. I natt har jag sovit min första natt i mitt nya land. I mitt nya hus. Huset är otroligt charmigt. Litet. I rosa sten. Precis som jag alltid har velat ha det. Det är två våningar. Två små sovrum på övervåningen och ett vardagsrum, badrum och kök på nedervåningen. En gammal mörk trätrappa som gnisslar vid varenda steg. Väggarna är i ljus sten även inuti huset och här och var sitter fortfarande en del gamla färgglada bilder kvar. Till och med ett svartvitt fotografi av en ung vacker kvinna med mörka ögon. Jag lät det sitta kvar. Som någon slags respektfull gest till huset historia, antar jag. Det kändes bäst så. Trädgården är underbar. Den gamla damen som bodde här innan mig har planterat så otroligt vackra och färgglada blommor överallt. Det är som en tropisk trädgård som svämmar över av färger och blad. Jag har inte en aning om vad någon blomma heter, du känner ju mig, jag kan ju knappt skilja på tussilago och maskros. Men vackert är det i alla fall. Så mycket kan jag se. I dag är det vindstilla och det gör att det blir så otroligt hett. Skönast är att sitta hemma i köket, där är det alltid svalt. Det ligger i skugga hela dagen. 7

Jag har gått min första promenad idag. Sett mig omkring i de omgivningar som nu är mitt hem. Jag har nära till havet. Trehundra meter bara. Det är vid havet jag sitter nu. Här fläktar det lite, men inte tillräckligt. Jag har försökt att vänja mig vid vegetationen. Den är så torr och spröd på något sätt. Gräset ser annorlunda ut här än hemma. Jag tänker på er. På dig. Jag skulle helst av allt vilja posta det här brevet till er. Säga att jag älskar er. Men det kommer jag aldrig att göra. Får jag aldrig göra. Men jag ska skriva till er regelbundet ändå. Berätta hur mycket jag älskar er. Att mitt hjärta värker av längtan varje minut. Varje sekund. Men alla brev jag skriver till er kommer jag att riva. Och jag kommer låta småbitarna regna ner i havet mellan klipporna. Jag hoppas ni mår bra. Bättre än jag. Jag kommer att älska er för resten av mitt liv. Även om vi aldrig mer kommer att ses. Jag skriver snart igen. Så fort jag samlat ny ork. Ny kraft. Ta hand om er så länge. Mina älskade.

8

25 maj 2012 “Pappa. Jag har kissat i sängen.” Hannes röst lät liten och ängslig. Sebastian sov inte. Han hade legat och stirrat i halvdunklet i flera timmar. Som varje natt sedan Isabelle försvann. Det hade gått två veckor nu, men man hade ännu inte hittat någon kropp. Hon är inte död, tänkte han. Hon kan inte vara död. Samma tankar om och om igen. En evigt pågående tankespiral som aldrig ville ta slut. “Kom vännen.” Han sträckte ut armarna mot den lilla sömniga pojken. Drog av honom de våta pyjamasbyxorna och lade ner honom bredvid sin syster Hedda som hade legat på Isabelles plats hela natten. Hannes somnade om omedelbart. Sebastian skulle inte få sova den här natten heller. Han steg försiktigt upp för att inte väcka barnen, gick ut i vardagsrummet och lade sig på soffan. Han drog filten över sig. Filten som Isabelle alltid brukade svepa in sig i på kvällarna. Den luktade fortfarande Isabelle. Han skulle aldrig tvätta den filten. Inte förrän hon kom hem igen. Hannes och Hedda frågade varje dag. “Pappa, var är mamma? När kommer mamma hem? Varför är mamma borta så länge?” 9

Hannes hade till och med fått ett par raseriutbrott efter att Isabelle varit försvunnen några dagar. Varit helt hysterisk och skrikit efter mamma i flera timmar. Otröstlig, totalt otröstlig hade han varit medan Hedda stått bredvid, knäpptyst och krampaktigt kramat sin bruna nalle. Men nu de senaste dagarna hade han bara tyst och försiktigt frågat när hon skulle komma hem. Som om han sörjde. Som om han förstod att han skulle få vänta för evigt. Sebastian längtade så det värkte. Hon kunde bara inte vara död. Både hans föräldrar och Isabelles mamma hade varit där sedan den dagen. Den Dagen. Hans föräldrar var där regelbundet. Ofta. Exakt hur ofta visste han inte riktigt. Det kunde röra sig om var tredje dag lika gärna som flera gånger om dagen för hans del. Han höll inte reda på tid, timmar, dagar längre. De kom för att se till att de hade mat, för att se till att barnen blev omhändertagna ordentligt. De litade visst inte på att Sebastian skulle vara helt tillräknelig just nu. Med all rätt. Det var han inte. Men han försökte hålla ihop så gott det gick. Polisen hade hållit regelbunden kontakt med honom den första veckan när sökanden pågick som allvarligast. Margareta som hade varit hans kontaktperson. Margareta som aldrig sa det han ville höra. Sebastian insåg att allt började ebba ut. De hade inte hittat henne på två veckor. De skulle snart ge upp letandet och förklara henne försvunnen. Kanske till och med död? En ångestvåg kom över honom med full kraft. Han rusade mot badrummet men hann inte fram. Spyan 10

hamnade med en splasch mitt på golvet utanför badrumsdörren. Han andades häftigt. Stod på alla fyra och stirrade som förhäxad på den blänkande dammen av kräk. Han ville vråla ut all sin ångest och rädsla, men kunde inte. Ville inte väcka barnen. Så han reste sig. Gick mot köket för att hämta hink och trasa. Lika bra att sysselsätta sig. För att slippa tänka.

11

12

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook