ISHAVET
ISHAVET Michèle Glatthard
Tidigare utgivet i trilogin Lövjekarlens vandringar: Del 1 Bärnstenar i vattnet (2017) Del 2 Trollsländor (2018)
Ishavet är den tredje och sista delen i Lövjekarlens vandringar.
www.ebesförlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Ishavet Författare © 2019 Michèle Glatthard Ansvarig utgivare: Ebes förlag Grafisk formgivning: Eva-Karin Berglund Omslag layout © Fanny Axelsson Omslagsfoto © Michèle Glatthard ISBN: 978-91-88187-72-7
Lövjekarlen
V
id Styråns strand, intill en rutten stubbe, står ett kors. Ett gammalt, väderbitet träkors, omärkt och oansenligt. På våren blommar vitsippor runt omkring det, på sommaren åkerkullor. På hösten lägger vinden eldröda lönnlöv vid dess fot och på vintern glittrar snö och is på de murkna brädorna likt tusentals kristaller. Hur länge korset har stått där minns knappt någon och inte heller till vems minne det restes. De få som fortfarande minns har olika minnen, varenda en, för mannen som ligger begravd där har berört deras hjärtan på olika sätt. Han har varit fader och bror, älskare och vän, en som alltid fanns vid ens sida, samtidigt som han var flyktig som en skugga, omöjligt att få i hand liksom dimman som reser sig från ån om morgnarna. Han ska ha varit en vandrare, sägs det. Var han kom ifrån minns dock ingen. En helare ska han ha varit, sägs det. En som ska ha gjort mycket gott i bygden. Han ska ha tröstat och väglett trasiga själar, ska ha gett mod och styrka till de som behövde det och förlöst många från sina plågor. Hans gåvor gjorde honom omtyckt men även fruktad. För likväl som hans händer kunde ge tröst och lisa, kunde de även släcka liv. Hans egna plågor, hans djupa smärta, har liksom hans namn burits bort av vinden, namnet som han hade hatat, namnet som blott hans älskade hade fått viska. Det sägs att man kan höra henne ibland när dimman svävar över Styrån och Näckens visa hänger i luften. Då kallar hon på honom och leder honom in i älvornas dans. Hennes Einar. Vandraren. Lövjekarlen. Det här är början på hans berättelse, början på hans långa vandring hem. 5
6
Kapitel 1
Hösten, 1636 Skellefteälven, Västerbotten
K
arin betraktade sig själv i den spruckna spegeln som stod på bordet. Hon hade varit uppe tidigt denna söndag, hade hunnit med sina sysslor innan morgonmålet och haft tid att göra sig fin. Hon hade lagt mycket möda på att fläta håret och nu fanns det inte ett enda hårstrå som spretade åt fel håll. Hättan hon bar var nytvättad, liksom förklädet var den vit som vinterns första snö. Hon tog några steg tillbaka. Spegeln var liten och Karin ville se att söndagsklänningen satt ordentligt. Livet hade hon snörat hårt denna morgon. Inte för att det behövdes. Hennes midja var smal ändå, och höfterna mjuka, men hon ville vara fin för sin Anders, gårdens grannaste dräng. Hon lät händerna glida över bysten och höften för att stryka bort de sista rynkorna, blundade för ett ögonblick och föreställde sig att det var Anders som smekte tyget. Trots att han arbetade hårt var dag och att hans händer var grova, var Karin säker på att hans beröringar skulle vara fjäderlätta, hans kyssar mjuka och hans … – Vem tror du att du är egentligen? En fattig torpardotter som stryker efter husbondens bror likt en kelsjuk katt. Fåfänga! Den kommer att bli ditt fördärv, flicka! Karin ryggade till, inte så mycket för gamla Ingeborgs olycksbådande ord utan för att hon hade låtit tankarna flyga i väg. Det var även dessa tankar som fick henne att rodna. Vad var det för sätt att tänka på Anders, egentligen? De hade förvisso suttit bredvid varandra på bänken bakom drängstugan några kvällar i somras, tätt, tätt intill varandra. De hade hållit hand men Anders hade aldrig rört henne på något sätt som inte var tillbörligt. De var trots allt inte 7
trolovade och Karin vågade knappt drömma om att han någonsin skulle fria till henne. Ingeborg hade rätt. Anders var bror till husbonden och Karin blott en menlös piga. Att drömma om äktenskap med honom var mer än förmätet av henne. Ändå kunde hon inte låta bli att hoppas att Anders snart skulle ta mod till sig och ge henne en kyss. För inte kunde hon ta första steget inte. Anders skulle tro att hon var lösaktig. – Låt tösen vara i fred, tyckte Gunnel som hade kommit in i kammaren samtidigt som Ingeborg. Dessa två gamla systrar hade delat kammare sedan de kommit till gården för så många år sedan att ingen av dem ville minnas hur länge sedan det var. Länge hade de varit tre i kammaren men när gamla Kristina hade dött för två år sedan hade en säng blivit ledig. Sedan förra hösten sov Karin i den, torpardottern som efter föräldrarnas död hade varit tvungen att söka anställning på gården. Hon trivdes där och de gamla systrarna var snälla mot henne, även om Ingeborg valde lite väl vassa ord ibland. – Minns du inte när du var ung och grann, käraste syster? frågade Gunnel men hon förväntade sig nog inte något svar från Ingeborg. I stället vände hon sig mot Karin och klappade den unga pigan vänligt på kinden. – Ingeborg minns inte vad hon åt till morgonmål, viskade hon med ett flin. Och grann har hon aldrig varit. Karin fnissade till, vilket fick Ingeborg att blänga ilsket på henne från andra sidan kammaren. Gunnel log ett av sina mjuka leenden som kunde lysa upp vilken mörk dag som helst. Hon log alltid med ögonen. – Lyssna inte på Ingeborg, flicka lilla. Du ska få göra dig så fin du vill för din Anders. Men det är brått nu om du vill åka med vagnen. De andra väntar redan. Karin flämtade till och roffade åt sig duken som hon hade lagt fram, en av hennes käraste ägodelar. Mor hennes hade vävd den. Hon hade blivit klar med den bara några dagar innan bröstsjukan hade tagit henne. Duken var allting annat än grann att se på men varenda gång Karin lade den om axlarna trodde hon sig känna moderns om8
famning. Denna söndagsmorgon tyckte hon sig höra hur modern önskade henne lycka till. – Skynda nu, flicka, manade Gunnel. Karin skulle gärna ha tittat i spegeln en gång till för att se att allting verkligen var oklanderligt men vågade inte av rädsla för att missa vagnen. Förvisso var det ännu gott om tid innan mässan började. Hon skulle hinna att gå till fots om de andra åkte utan henne. Men då skulle hon behöva skynda sig och bli svettig. Kinderna skulle bli rödflammiga och skorna dammiga. Det hade hon inte råd med i dag. Dessutom skulle även Anders sitta i vagnen. Det var angeläget att hinna med. Det var den mest långtråkiga predikan i mannaminne. Karin ansträngde sig för att lyssna uppmärksamt men om och om igen kom hon på sig själv med hur hon stirrade rakt fram utan att se prästen och utan att höra ett enda ord av det han sade. Då rodnade hon, makade lite på sig i bänken och försökte återuppta tråden som hon hade tappat. Någon gång ibland sneglade hon förstulet bort mot bänken där hennes husbonde Per satt. Hans två bröder satt på hans högra sida, Anders närmast honom, Leif på andra sidan om lillebrodern. Karin lade huvudet på sned. Att Per och Anders var släkt kunde vem som helst se, även om Anders var nästintill tio år yngre. De hade samma linblonda hår, samma vänliga blå ögon. Den tredje brodern, Leif, passade däremot inte riktigt in bland dem. Han var blond han med, ett arv efter brödernas mor, sades det, men hans ögon var grå, blicken i dem ständigt kall som is. Det viskades om att det hade funnits en dräng med sådana isgrå ögon på gården för snart tjugofem år sedan. Han sades ha försvunnit den natten då Leif kom till världen och aldrig mer synts till. Ståtlig ska han ha varit, lång och bred över ryggen, liksom Leif. Denne var gott två huvuden längre än Per och så bredaxlad att lillebror Anders nästintill försvann i hans skugga. Men det var inte bara hans storlek som skiljde honom från hans bröder utan även hans sätt. Medan både husbonden och Anders var tystlåtna 9
och vänliga var Leif bullrig och högljudd. Han höll med kvinnfolk, söp och slogs. Det gick rykten om att husbonden mer än en gång hade hotat med att förvisa honom från gården om han inte tyglade sitt humör. Anders tog alltid Leif i försvar, gick i god för honom och lovade att det skulle bli bättring. Finaste Anders, tänkte Karin med en salig suck. Han var alltid vänlig och snäll, ville se det bästa i alla människor och behandlade dem därefter. Det kvittade honom om det var brodern eller en främling han hade att göra med, en fin kvinna från ett stort gods eller en fattig torpardotter. Karins kinder blev lite röda. Han hade småpratat med henne i vagnen, Anders. Han hade komplimenterat henne för hennes granna klänning och beklagat hennes moders död när duken hade kommit på tal. Sedan hade de pratat om vädret och skörden, som nu äntligen var bärgad, och om Mickelsmäss som stod för dörren. Anders såg fram emot dansen nästa lördag, det hade han sagt när han hjälpt Karin av vagnen utanför kyrkan och hon hade kunnat svära på att han varit på väg att bjuda henne. Men då hade Leif ropat på honom från andra sidan gårdsplanen. Anders hade muttrat en ursäkt och bara snabbt kramat Karins hand innan han hade ilat i väg. Hon hade sett efter honom ända tills att han och Leif hade försvunnit runt knuten och Sanna, gårdens mjölkpiga, hade krokat arm med henne och dragit henne mot kyrkporten. När församlingen reste på sig för att sjunga en psalm hade Karin återigen svårt att slita blicken från Anders ryggtavla. Hon mindes en dag under slåttern då hon hade burit en korg med bröd och torkat kött samt ett krus öl till honom. Det hade varit en varm dag och han hade tagit av sig skjortan. Svetten hade glittrat på hans hud som Karin nu mindes som gyllenfärgad. Hon hade inte vågat röra vid honom då men nu längtade hon efter att få låta sina fingrar glida över hans armar, hans bringa och hans rygg. Hon ville se och känna hur han spände sina muskler, hon ville … – Sluta gana, fräste Ingeborg från bänken bakom. Det passar sig inte i kyrkan. Jag ganar inte, ville Karin svara men bet sig i stället i läppen. Hon 10
var alldeles torr i munnen. Nog hade hon ganat, antagligen med öppen mun. Och det i kyrkan! Vad var det som hade kommit över henne? Förvisso hade hon varit förtjust i Anders länge, för ärlighetens skull ända sedan första dagen hon hade kommit till gården och stött ihop med honom i storstugan, men tankarna som fyllde hennes huvud denna söndagsmorgon var nya för henne. Hon hade aldrig tidigare funderat på hur det skulle vara att smeka honom, hade aldrig undrat hur han skulle smaka om hon lät sina läppar … Hon kippade efter andan och tog ett hårt grepp om psalmboken. Nu fick hon ändå ta sig samman. Om hon fortsatte ha sådana tankar i Guds hus skulle det väl snart komma ned en blixt från klarblå himmel och slå ihjäl henne. Förtjäna skulle hon det också. Hon kände hur kinderna ännu var röda när kyrkoherden uttalade den sista välsignelsen över församlingen och tordes knappt se upp mot honom. Han skulle säkert se på henne vilka orena tankar hon haft och tillrättavisa henne inför hela församlingen, inför hennes husbonde, hennes matmor och framför allt inför Anders själv. Då skulle han väl aldrig bjuda henne på dansen, inte om han trodde att hon var ett lösaktigt litet stycke. Han skulle aldrig ens se åt henne igen. Själva tanken drev tårar i ögonen på Karin och hon smög ut ur kyrkan med sänkt blick för att snabbt ila bort till kyrkogården, till föräldrarnas sista viloplats. Graven låg i skuggan och trots att Karin drog duken tätt omkring sig huttrade hon. Hon kände en klump i halsen och hade helst brustit ut i gråt. Men det var inte för att hon sörjde sina föräldrar som hon hade nära till tårar. Det var skammen som tärde på henne. Vad var det som farit i henne? Var hade dessa liderliga tankar kommit ifrån? Hon blundade och andades djupt in igenom näsan. Kanske borde hon inte åka hem med de andra utan gå till fots. Den friska luften skulle säkert göra henne gott och om hon inte hade Anders framför ögonen under färden skulle hon kanske lyckas sansa sig. Ja, det skulle hon göra. Hon skulle gå till fots, alldeles ensam, tänka över sina synder och be Gud i himmelen om förlåtelse. Hon hade nyss fattat sitt beslut när en mansröst ljöd över kyrkogården. 11
– Mina föräldrar ligger där borta. Far dog för fem år sedan. Mor gick bort knappt ett halvår efter honom. Karin for med handryggen över kinden, nästan som om hon ville torka bort tårar, innan hon såg bort mot Anders som stod lutad mot kyrkväggen. Han måste ha stått där ett bra tag. Kanske hade hon till och med gått förbi honom utan att ha lagt märke till honom. – För fem år sedan var du bara barnet, sade hon lågmält. – Knappa tretton år fyllda, bekräftade Anders. Sedan dess har Per varit som en far för mig. – Men nu är du vuxen, påpekade Karin. Är du nöjd med att vara dräng till din bror? Anders skrattade till. – Än så länge så, svarade han. Han stoppade händerna i fickorna och släntrade bort mot Karin. Med varje steg han tog blev hans leende bredare. – Jag trivs på gården och Per är en god husbonde. Men vem vet, den dagen jag hittar ett fruntimmer som jag kan tänka mig att gifta mig med ska jag kanske fundera på saken. Min hustru ska inte behöva gå piga åt min bror. Hon ska få en egen gård. Det glittrade till i hans blå ögon och Karin sänkte blicken. För hennes skull behövde Anders inte köpa någon gård. Bara hon fick vara med honom skulle hon kunna bo i en fäbod. Men hur förmätet var det inte att inbilla sig att han ens hade henne i åtanke? – Vi får nog ta och skynda oss om vi ska hinna med vagnen, på pekade han efter vad som i Karins ögon hade varit en smärre evighet. – Jag hade tänkt gå till fots, svarade hon med blicken i marken. – Det låter som ett ypperligt förslag! utropade Anders. Det är en sådan vacker dag. Får jag göra dig sällskap? Karin svalde tomt. Hon hade tänkt gå ensam. Hon hade tänkt gå till fots just för att komma ifrån Anders en stund. Nu när han hade talat om äktenskap kändes det ännu mer angeläget. Om hon gick hem med honom skulle hon kanske komma på dumma tankar. Samtidigt ville hon inte göra honom besviken och hon kunde inte neka till att hon hemskt ogärna ville släppa dagdrömmen. Tänk att 12
få vara hans hustru. Tänk att få vara bara hans. Hon tog mod till sig och tittade Anders i ögonen. – Jag skulle bli glad över ditt sällskap, svarade hon. Det skulle hon sannerligen vara. De hade inte brått. De gick makligt längs vägen, vinkade till vagn arna som körde om dem och tackade vänligt nej till skjuts. De pratade en hel del, fast vad de pratade om skulle Karin inte komma att minnas. Det kändes så skönt att få höra Anders röst att det kvittade vad han sade. – Då har du inte någon kvar i livet som du ska hälsa på nästa vecka, antar jag? frågade han när de passerade grindstolparna. Karin skakade på huvudet. Större delen av gårdens tjänstefolk skulle åka i väg under Mickelsmäss för att hälsa på föräldrar och släktingar. Till och med Gunnel och Ingeborg hade talat om att de skulle fara uppåt landet för att hälsa på sin äldsta syster. De hade fått tillåtelse att fara redan på lördagen. Karin skulle stanna på gården vilket matmor var glad för. Hon hade redan talat om vilka sysslor som behövde skötas. – Vill du följa med till marknaden? frågade Anders vidare. – Det vill jag gärna, svarade Karin, så ivrigt att hon rodnade. Anders skrattade. – Fint. Det gläder mig. Vi blir några stycken. Leif skulle be Per om att få låna vagnen. Leif? Karin rös till. Hon tyckte inte om Leif. Han var stor och bullrig och hade mer än en gång klappat henne på ändan när han trott att ingen skulle se. En morgon vid mjölkningen hade han tagit i henne på ett sätt som hade fått henne att inte vilja vara själv i ladugården efteråt. Av Sanna, som hade följt med henne nästa dag, hade Karin fått höra att det inte bara var mot henne som Leif betedde sig på detta viset. Han hade visst gjort mer än en piga med barn och om ryktena var sanna nöjde han sig inte med pigor. Det viskades om att han även hade legat hos prästens äldsta dotter, strax innan hon hade skickats till släktingar nedåt landet. Men det talade förstås ingen högt om. Leif var trots allt husbondens bror. Dessutom var 13
han ökänd för att lätt bli vred. Ingen ville göra sig ovän med honom. – Sedan på kvällen, du vet, brukar det vara dans, fortsatte Anders och slet Karin ur tankarna om Leif. Jag undrar om du ville … Han tystnade och harklade sig, såg ned på stövelspetsarna och suckade. Nog hade han föreställt sig det här lite annorlunda och även Karin hade tänkt sig att han skulle vara lite modigare när han bjöd henne på dans. Men egentligen kvittade det vilka ord han valde eller om han vågade se henne i ögonen. Han hade frågat och det var allt Karin begärde. – Jag vill hemskt gärna gå på dans med dig, svarade hon med en röst som var så stadig att det förvånade henne själv. Då lyfte Anders blicken. Hans leende lyste klarare än solen och hans blå ögon glittrade som älvens vatten om sommaren. Han tog Karins hand och när hon log mot honom var hennes leende minst lika lyckligt som hans. Tankarna om Leif, hans grova händer och nariga läppar, hade flytt hennes sinne. Hon skulle inte ens bry sig om han satte sig bredvid henne i vagnen nästa lördag. För på kvällen, då skulle hon få gå på dans med den grannaste karlen hon visste.
Vill du läsa hel boken? Beställ den till bästa pris i Ebes förlags e-butik. www.ebesforlag.se/store Den finns även på Adlibris, Bokus m.fl.
14
15