Berget, staden och kärleken, av Lars Alm by Ebes förlag

Berget, staden och kĂ¤rleken

Tidigare utgivet av Lars Alm på Ebes förlag Berättelsen om Johan - trilogi Del 1 Pojken i bäcken (2015) Del 2 Kvinnan på stigen (2016) Del 3 Mannen på väg (2017) De försvunna (2018)

www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Berget, staden och kärleken Copyright © Lars Alm 2019 Omslagsfoto © Kjell Törmä Omslag layout © Eva-Karin Berglund Tryckt av DH Printing House, Riga ISBN: 978-91-88187-78-9

Berget, staden och kĂ¤rleken Lars Alm

Prolog ”

åga språnget, pojk!” ropar fadern till sin tioårige son som högst upp i hopptornet oroligt närmar sig avsatsen. ”Hur ska det gå för honom här i livet, rädd och försiktig som han är?” frågar han tyst sig själv och uppmanar återigen sin son att hoppa. Tveksamt och med korta hasande steg närmar sig pojken kanten. Hans ben skakar. Han sväljer för att kväva den gråt som vill tränga fram. Faderns högljudda uppmaningar har fått de övriga badgästerna i stadens simhall att nyfiket stanna upp med vad de har för sig för att ta del av det som händer vid hopptornets trampoliner. Med ögonen hårt ihopknipna, och driven av en rädsla att inte duga, tar pojken det sista steget över kanten och faller utan kontroll ned mot vattnet fem meter under sig. I en annan tid, fyrtio år senare, är denne pojke gift och far till två söner. Stadsomvandlingen i staden pågår och präglar till viss del vardagslivet för de flesta människor i samhället. Inte på så sätt att invånarna dagligen bekymrar sig över sin framtida situation, men känslan finns där, likt en diffus förnimmelse av att nya tider stundar, på gott och ont. Gruvbolaget LKAB, Luossavaara Kiirunavaara Aktiebolag, och gruvsamhället Kiruna har alltsedan brytning av malmfyndigheten inleddes levt i symbios. Ett förhållande som har varit till gagn för bägge parter och där ingendera parten kan klarar sig utan den andra. LKAB driver den ojämförligast största verksamheten inom Kiruna kommun. Därför är åtkomsten av järnmalm livs viktigt, både för gruvföretaget och för samhällets fortlevnad 5

och utveckling. Men den är även en viktig inkomst för staten. Gruvstaden Kiruna vilar på hängsidan av en gigantisk järn malmskropp som sträcker sig drygt tusen meter under staden. En malmfyndighet som likt en havande kvinna väntar på att bli förlöst. Åtkomsten av denna fyndighet är en ödesfråga för såväl gruvbolaget som kommunen. Men brytning orsakar markdeformationer och sprickbildningar, och redan i början av seklet meddelade gruvföretaget kommunen att markdeformationerna spred sig snabbare än man tidigare trott. Sedan tidigare hade man rivit ett bostadsområde som låg nära brytningsområdet och torrlagt nedre delen av stadssjön ”Luossajärvi”. Pojken som nu är en medelålders man befinner sig mitt i denna samhällsomdaning. Han är präglad av en uppfostran där rättskänslan alltid har haft företräde. Att aldrig ljuga, alltid göra rätt för sig, vara trogen sin familj och alltid göra sitt bästa oavsett omständigheterna. Dessa av fadern inpräntade förhållningsregler har följt honom genom livet, skapat en ångestkänsla som han har haft svårt att förhålla sig till och de har även försatt honom i kniviga situationer. Vid tiden för denna berättelse är nu stadens centrala delar hotade. Vissa bostadsområden i samhället måste utrymmas och rivas. Stora delar av centralorten måste omlokaliseras och en ny stadskärna är under uppbyggnad tre kilometer öster om stadens nuvarande centrum. Tusentals Kirunabor är berörda eller kommer att beröras av denna stadsflytt, liksom Per i min berättelse. Med detta sagda tar berättelsen nu sin början en januaridag år tjugohundraarton.

Kapitel 1

ag vaknade med känslan av att jag föll. När jag yrvaket låtit ögonen registrera det välbekanta sovrummet drog jag en suck av lättnad, jag var inte på väg ned i något avgrundsdjupt svart hål, jag låg i min egen säng. Mona, min hustru sedan drygt tolv år tillbaka, snarkade lätt invid mig. Mina ögon började alltmer vänja sig vid mörkret i rummet och jag kunde urskilja föremål, om än bara konturerna på vissa. Tavlan som hängde på den motsatta väggen behövde jag inte se detaljerna i, jag visste vad den föreställde – Edvard Munchs ”Skriet”. Varför den kom att hänga mitt framför vår sovrumssäng, och därmed det första blicken föll på när jag vaknade, hade jag aldrig förstått. Trots protester från min sida hade Mona envisats med att det var den rätta platsen för detta verk. Ett vulkanutbrott i Indonesien hade varit inspirationskällan för konstnären. Enligt sakkunskapen hade han beskådat de blodröda solnedgångarna, som på grund av vulkanutbrottet hade varit synliga i Oslo under vintern 1883-1884, och som i sin tur hade gett upphov till den dramatiska målningen. ”Ja men, inte vill jag vakna upp till ett fruktansvärt skri. Inte den bästa starten på morgonen, kan jag tycka”, hade jag envisats. Men icke. Tavlan skulle upp på väggen, med eller mot min vilja och som många gånger tidigare hade hennes vilja fått råda. Jag borde kanske nämna att det absolut inte är något original vi har hängande på väggen, nej, långt därifrån. Den tavlan inhandlade min kära fru för en hundring på ett loppis för många år sedan nu. Jag förstod mig inte på Mona. Vissa saker hade jag under åren kommit underfund med, men fortfarande var mycket 7

väl förborgat inom henne. Det störde mig inte, vi levde ett bra liv med två välartade barn. Men så här i vargtimmen dök obönhörligt alla mindre trevliga tankar upp. Varför jag börjat drömma mardrömmar den senaste tiden förstod jag inte. Det gick knappast en natt utan att jag vaknade i svinottan med en obehaglig känsla av att katastrofen var nära förestående, och inte gav tavlan på den motsatta väggen någon lindring, snarare tvärtom. Jag hörde hur Mona vände sig om i sängen och mumlade något i sömnen som jag inte kunde uppfatta. Så tyst som möjligt satte jag mig upp och smög försiktigt ut ur sovrummet mot toaletten. Efter uträttat behov och ett glas vatten kröp jag åter ned vid hennes sida och föll in i halvslummer. ”Skynda dig, Klas! Du måste i väg till förskolan!” Jag vaknade upp till Monas högljudda uppmaning. Vår sexårige son hade tydligen fastnat framför ett barnprogram på Tv. Jag hörde hur han kinkade och ogärna ville lämna den tecknade filmen ”Kom nu, sa jag!” Monas rop hade nu fått en irriterad ton. När Tv:n därefter tystnade förstod jag att hon med en förälders självskrivna rättighet hade stängt av den. Gråt och jämmer från yngstingen och jag förstod att hon med milt våld drog honom ut i hallen. Jag visste vad som skulle komma och hoppade ur sängen. ”Per! Du måste skjutsa Nils till skolan … hör du det! Han måste vara där till halv nio!” ”Jag kommer så fort jag fått kläderna på mig!” ropade jag tillbaka och skyndade in på toaletten för att hastigt tvätta mig och borsta tänderna. I ögonvrån såg jag hur Mona stod böjd över pojken och drog på honom hans overall. ”Du måste skynda dig, Per! Klockan är redan tio över så det är hög tid att ni sätter fart. Nils är inte klädd ännu … ” 8

”Ta det lugnt. Skrik inte, jag får ont i öronen av ditt gastande.” Jag snabbade mig och klädde mig för dagen, vilket i stort sett var desamma som för alla andra dagar. Jeans, undertröja och skjorta. Så nonchalant som möjligt släntrande jag därefter leende ut i hallen för att ge sken av att jag hade all tid i världen. Jag såg hur Mona ilsket spände ögonen i mig. ”Nils! Stäng av paddan och gör dig klar för ännu en trevlig skoldag!” ropade jag med retsamt tonfall in mot barnens sovrum. Med surmulen uppsyn lämnade den åttaårige Nils sitt favoritspel och började demonstrativt långsamt ta på sig ytter kläderna. Hans två år yngre broder var med moderns hjälp redan klar. ”Se så, skynda på, slöfock”, uppmanade jag vår äldste son och tog samtidigt på mig täckjacka och skor. ”Så där ja. Nu är alla klädda och ivriga att få komma i väg”, sa jag muntert och höll upp ytterdörren för bröderna och som varje skoldagsmorgon gick de trumpna mot hissen. ”Jag förstår dem. Tyckte själv att skolan var rena pesten”, fortsatte jag med en menande nick mot pojkarnas ryggtavlor. ”Du får sköta om hämtningen av dem i dag. Jag är tvungen att arbeta sent.” Jag kastade en slängkyss till henne innan jag stängde ytter dörren om mig. ”Hej, Klas! Vad roligt att se dig.” Förskolläraren, som gick under det exotiska namnet Melody Jansson, kom emot oss när jag skulle lämna av minstingen på dagiset. Klas och jag gillade henne. Alltid glad och tillmötesgående, och hitintills hade det aldrig varit några problem för honom att se sin pappa åka i väg. ”Är det jäktigt? Jag tar av honom ytterkläderna. Kom, Klas!” Hon kastade en hastig blick på mig samtidigt som 9

sonen snabbt släppte min hand och sprang fram till henne. Melody gav honom en kram. Jag blev varm inombords när jag såg grabbens spontana omfamning av sin fröken och tänkte att den kramen även hade suttit bra på mig, för jag törstade efter trygghet. Allmänt betraktades jag nog av min omgivning som en lugn och trygg person, på arbetet även som kompetent, fast det inom mig hela tiden fanns en känsla av att jag inte dög och inte räckte till. Från förskolan fortsatte jag bilfärden mot mitt arbete. Nils hade jag tidigare lämnat av vid sin skola, men där fanns ingen fröken som välkomnade honom med en kram. Fast å andra sidan ville han nog ingen kram ha. Det skulle kännas alltför genant för en yngling som spenderade en stor del av sin lediga tid med att manövrera Tv-spelens kontroll, i akt och mening att döda hemska monster och allehanda fantasi varelser. ”God morgon! Det är dags att komma nu. … försovit sig, som vanligt?” frågade receptionisten Ulla skämtsamt när jag passerade receptionsdisken på väg in i korridoren som ledde till mitt rum. ”Nehej du! För en hårt arbetande familjeförsörjare finns ingen rast och vila. Mycket att rodda med på morgnarna. Ungarna ska till förskola och skola − och förresten har jag flextid, så när du gått hem för att njuta din välförtjänta vila sliter jag fortfarande mitt hår med allehanda arbetsrelaterade problem.” Ulla skakade på huvudet åt mitt svar och lutade sig fram över disken. Med handen vinkade hon mig till sig. ”Du. Eivor är på dåligt humör. Sur som ättika när hon kom i morse, sa inte ens ett ynka hej. Såg ut som om hon var bakis … så passa dig om du har något möte med henne i dag”, viskade hon hemlighetsfullt. ”Tack för upplysningen, min sköna”, sa jag, bugade lätt och fortsatte in mot korridoren. 10

Jag låste upp dörren till mitt rum och trevade med handen på insidan av dörrposten efter strömbrytaren till taklampan. ”Varde ljus”, sa jag tyst för mig själv när rummet lystes upp. Samma gamla skrivbord som jag lämnat kvällen innan. Där låg anteckningarna från avdelningsmötet som vi haft för någon dag sedan, fortfarande utan åtgärd från min sida. Jag visste att jag hade ett par saker att ta itu med så det var nog bäst att jag i alla fall ögnade igenom dem. Men inte genast. Det kunde vänta till i eftermiddag. ”Hallå!” Min kollega Rolfs huvud blev synligt i dörröppningen. ”Hej”, svarade jag och hängde av mig täckjackan på den enda klädkrok som fanns i mitt rum. ”Har du någon ledig tid före lunch?” fortsatte Rolf. ”Tid för vad?” ”Vi måste planera för Eivors och din resa till Japan. I förra veckan bad ni ju om ett möte för att gå igenom de kvarstående tekniska detaljerna som de ville ha svar på innan ni möter dem … har du glömt?” Rolf tog ett steg in i rummet och med armarna i kors ställde han sig lutande mot dörrposten och iakttog mig. Rolf var företagets tekniska expert och tillika min vän sedan barnsben. Enligt mitt förmenade borde han följa med på japanresan och jag hade försökt att få verksamhetschefen Eivor på andra tankar när det gällde vilka som skulle resa, men nej, det gick inte. ”Det blir för dyrt med tre deltagare. Du och jag blir perfekt och mest kostnadseffektivt”, hade hon svarat. Eivor var chef för företagets kontor i Kiruna och tillika min närmaste överordnade, så jag hade ingen bestämmanderätt, och vis av erfarenhet från tidigare diskussioner med Eivor visste jag när ett nej var ett nej. Jag såg på min kollega som frågande väntade på mitt svar. ”Nej. Jag har inte glömt, var bara lite off. Kan vi ta det klockan tio?” 11

”Har du kollat med Eivor då? Kan hon? Om inte så är det ingen idé att du och jag snackar. Du vet ju vad det är frågan om, men hon kan inget om teknik.” ”Jag ringer direkt”, svarade jag och slog Eivors nummer på bordstelefonen. När hon svarat frågade jag henne om hon hade tid för ett möte. Rolf såg nog av min hopbitna min under samtalet att det inte skulle bli något möte klockan tio. ”Vad sa hon? Vad är det som gäller? Du var så tyst … ”, frågade han efter det att jag hade lagt på luren. ”Hon hade mycket att göra och kunde inte, men föreslog klockan två i eftermiddag.” Rolf slog ut med armarna i en hopplös gest. ”Fan, jag hade tänkt åka från jobbet klockan två för att hinna vara med på grabbens uppvisning i skolan. Bara att planera om”, sa han besviket och lämnade rummet. Alltid samma sak, tänkte jag. Eivor ska för det mesta ha sista ordet, och i dag var hon rent av arg när jag med så kort varsel ville få till stånd ett möte. Nåväl, jag blev ju förvarnad av Ulla. Jag sparkade av mig ytterskorna och bytte till ett par slitna inneskor som sett sina bästa dagar. Jag synade den till hälften urdruckna kaffemuggen jag kvällen innan hade lämnat odiskad på skrivbordet. Med muggen i handen och med riktning mot det kök företaget disponerade lämnade jag rummet. När jag stående vid kaffeautomaten för påfyllning av mitt så viktiga livselixir ringde mobiltelefonen. ”Hej! Jag får inte tag på Mona så jag ringer dig. Du eller hon måste nog hämta Klas. Han verkar inte pigg, troligast en förkylning. Han hostar och är allmänt hängig.” Melodys lugna röst var som alltid ljuv musik för mina öron även om hennes budskap var mindre trevligt. Jag kastade en snabb blick på klockan. ”Jag kommer inom en halvtimme”, svarade jag och återvände till mitt rum. 12

Mona är ledig i dag. Vart har hon tagit vägen som inte svarar, tänkte jag och slog hennes nummer. Inget svar så jag lämnade ett meddelande på hennes telefonsvarare. Jag tog på mig ytterkläderna och skyndade fort längs korridoren ut till receptionen. ”Det var till att ha brådis!” ropade Ulla när jag passerade henne. ”Utryckning! Minstingen måste hämtas från förskolan”, ropade jag tillbaka och fortsatte ut ur byggnaden. Vädret som mötte mig var minst sagt otrevligt. Den tidigare klara morgonen, visserligen mörk så här års, hade slagit om till en tät vit ridå av ett kraftigt snöfall. Jag stannade till i den decimeterdjupa snön som hunnit bildas och svor till när jag insåg att jag fortfarande bar inne skorna. Inget att göra åt, hinner inte byta, och med bara händer borstade jag bort den värsta snön från framrutan. Klas förskola låg i andra änden av staden och efter en stunds körande var jag framme. Jag frös om fötterna för snön på de gamla inneskorna hade tinat och trängt igenom och gjort strumporna våta. Melody såg förvånat på mig när jag utan betänkligheter drog in ett sjok av snö i skolans farstu. ”Var är sjuklingen?” frågade jag med ett fårlikt grin på läpparna. Hon tittade på mina skor och skrattade till. ”Vänta jag ska hämta honom … dina skor är ju sjöblöta. Ställ dig vid elementet så hinner de åtminstone torka lite.” Hon vände sig om och försvann in på avdelningen. Väl hemma i garaget tog jag pojken i min famn och bar honom till hissen. Under bilfärden hem hade jag försökt prata med honom utan resultat, han sov. ”Mona! Mona … Klas är sjuk så jag kommer hem med honom. Det är inget farligt … bara en förkylning men du får ta hand om honom. Jag måste i väg till jobbet igen”, ropade 13

jag utan att veta om hon var hemma eller inte. Kånkande på sonen steg jag in i hallen. Mona kom snabbt ut från sovrummet samtidigt som hon drog morgonrocken tätare omkring sig. Av hennes förskräckta min förstod jag att hon hade blivit överraskad över att se mig. Snabbt drog hon igen sovrumsdörren och med den sov ande sonen i min famn granskade jag henne förvånat. Hon var rufsig i håret och hennes blick ville inte möta min utan irrade mellan pojken och golvet. ”Gick du och lade dig sedan vi åkt i morse? Klädde av dig och allt? Är du sjuk?”

Vill du läsa hela? Köp boken till bästa pris i Ebes förlags webbshop. https://www.ebesforlag.se/store Den finns även hos de flesta nätbokhandlare.