BRUSTNA FÖRHOPPNINGAR
Brustna förhoppningar En broderifamiljs liv och leverne i Léfkara och senare i Stockholm
Michel Koumi
www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Brustna förhoppningar Författare © Michel Koumi(2021) Omslag © Fanny Axelsson Utgiven av Ebes förlag Tryckt av DH Printing House, Riga ISBN: 978-91-89263-34-5
Det bittra brödets ö. Så kallas Cypern av sin egen befolkning.
Förord
J
ag, Michel Koumi, föddes av cypriotiska föräldrar i Uleå borg i Finland. På grund av Vinterkriget flydde min mamma och pappa från Finland via Sverige till Cypern då jag var ett spädbarn. När vi anlände till Léfkara var jag knappt två månader gammal och vi stannade där under hela den tid som andra världskriget pågick. Berättelsen fortsätter sedan med livet för familjen i Léfkara, Paris och Stockholm. Vissa delar av berättelsen skrivs i tredje person, andra i jag-form, beroende på sammanhanget. Vissa delar innehåller även förklarande minnen som fogas in i berättelsen. Allt som skildras i romanen har hänt i verkligheten, även det som gör ont att nämna, inget är fiktivt. De grekiska namnen är skrivna som de uttalas på Cypern. Berättelsen i romanen kan delas i 3 delar: Kap. 1-5 utspelas under andra världskriget, dels i Finland och dels i Léfkara och då är pappa där med oss. Kap. 6-12 berättar om den tid pappa är i Helsingfors, medan mamma och vi barn är i Léfkara och våndas över att brev och pengar inte kommer i tid. Kap. 13-17 berättar om mamma och oss barn i Stockholm, pappa arbetar då i Helsingfors och kommer ofta till oss på korta besök. Här skildras vad det innebar för oss att komma till en stad där moralen är annorlunda än den vi var vana vid, vår kamp att lära oss svenska och mammas förfäran att inte ha ett stabilt boende. När vi så småningom får en egen hyreslägenhet förbättras mammas trivsel avsevärt. 7
Brustna förhoppningar rör sig i huvudsak om en ordinär migrationshistoria, en historia, som gick snett för mamma, för hon räknade inte med att stanna för alltid i Sverige. Långa studier tar lång tid och under tiden som vi barn studerade omvandlades Sverige från att vara ett utland till att bli vårt hemland, ett land som vi inte ville lämna. För att ge en bakgrund till romanen börjar den med en inledning, där Léfkara och broderinäringen presenteras, och en avslutning, där bland annat ämnet assimilation tas upp. Jag har varit noga med att språket ska vara enkelt och lättbegripligt och har undvikit för många citat. Svåra ord förklaras etymologiskt, men det är inte enbart huvudpersonerna som är viktiga i romanen. Jag tar också upp valda delar av Cyperns historia, filosofi och teologi, för ön har spelat en viktig roll under den apostoliska tiden i Kristendomen. Och så det viktigaste: Under många hundra års främmande herravälde har människorna där inte lärt sig att stå på egna ben och därmed hamnat i klorna på rovgiriga främmande politiker, det är det mest utmärkande för alla länder, som har råkat ut för kolonialmakternas styre.
8
Inledning
F
öljande berättelse handlar om en cypriotisk familj som bodde i kommunalsamhället Léfkara och arbetade med att sälja broderier. Den handlar samtidigt om själva samhället för under början av 1900-talet fram till andra världskriget arbetade många familjer inom broderinäringen. I berättelsen tas också kultur, moral, religion och etymologi upp samt vissa inslag av Cyperns historia och politik, vilka pekar på de skador som kolonialismen har åstadkommit då ön under många århundraden har tillhört olika stormakter som skott sig på öbornas bekostnad. Léfkara ligger på den södra delen av ön, cirka fyra mil från städerna Nicosia, Larnaca och Limassol, och klättrar sextill åttahundra meter upp på ett berg som tillhör Tróodos- massivet. I folkmun kallas byn endast Léfkara, men den går även under namnat Pano Léfkara, det övre Léfkara, i förhållande till Kato Léfkara, det nedre Léfkara. Gatorna i Léfkara är stenlagda, trånga och egentligen så svårforcerade att de inte passar för bilar. Tio kilometer runt omkring samhället har invånarna sina jordlotter. I dag ligger de flesta av dem i träda, men under århundradena före broderinäringens tid levde samhällets invånare gott på jordbruksprodukter som oliver, olivolja, mandlar, vindruvor, vintillverkning och johannesbrödsfrukter. När kommunikationerna förbättrades under 1900-talets början åkte männen till de rika länderna i världen, främst till Europa och USA, för att sälja broderier. På 1930-talet växte sig konsthantverket så till den grad att det blev samhällets huvudnäring. Broderierna har alltid varit av ypperlig kvalité och skönhet. Detta har gått i arv sedan antiken och 9
fått influenser från bland annat Venedig som styrde över ön mellan 1489–1571. Det går tyvärr inte att med säkerhet att belägga när de började tillverkas. En del specialister på området påstår att vissa vaser från 1600-talet f.Kr. har motiv som starkt påminner om Léfkara-broderierna, vilka man tror överfördes från vaserna till dagens broderier. Andra anser att dagens broderier starkt påminner om de gamla venetianska. Hur det än förhåller sig med den saken är det tack vare kvinnornas flit som broderierna har utvecklats under århundradenas lopp och genom broderiförsäljarna har de blivit kända över världen. Efter en lång tid i utlandet valde många broderiförsäljare att bosätta sig med sina familjer i landet där de arbetade, vilket fick till följd att samhället tömdes på sin befolkning. Ett fåtal försäljare övergick efter några år i branschen till mer inkomstbringande arbeten och blev rika. De åkte hem och som bevis på deras duglighet smällde de upp pampiga hus med trädgård och swimmingpool, för så byggde man i de främmande länder där de hade bott. Medan andra världskriget pågick återvände de allra flesta försäljarna hem och invånarantalet i samhället nådde sin ursprungliga kulmen. Gatorna, kaféerna och tavernorna fylldes med män som sökte sig dit för att fördriva tiden. Efter krigets slut började den ene efter den andre försäljaren att åka tillbaka till sina arbeten i andra länder och samhället tömdes återigen på sina invånare. I dag har Léfkaras invånarantal sjunkit från cirka femtusen, som det var fram till andra världskrigets början, till drygt niohundra. De äkta broderierna säljer i dag dåligt. De är utvalda av UNESCO som ett världsarv och är alldeles för dyra för att kunna köpas av gemene man. Visserligen ser man fortfarande kvinnor som sitter utanför sina portar och broderar på de berömda dukarna, men marknaden är inte stor. Trots 10
det kommer det då och då rika turister till Léfkara enbart för att köpa de äkta broderierna. I övrigt är samhället känt för sitt silversmide, sin tidiga kyrkohistoria, sina vackra vyer och de blomsterprydda gränderna. De fallfärdiga husen som gapar tomma är dock ett störande inslag och påminner om de familjer som har åkt utomlands för att arbeta med broderier och stannat där för gott. Broderinäringen har inte berikat Léfkara på pengar, där emot har den gjort mycket gott på andra områden. Försäljarna som återvände tog med sig nya vanor, ett nytt sätt att tänka samt språk och kultur från de länder där de hade bott. Detta spred sig sedan vidare och berikade hela ön på alla områden. Barn och barnbarn till broderiförsäljarna innehar i dag examina från världens förnämsta universitet samt åtråvärda poster i det cypriotiska samhället inom politik, bankväsende, finansvärlden och undervisning. Det enda negativa är att broderinäringen tömde samhället på sina invånare, förstörde sammanhållningen mellan människorna och ersatte altruismen, som förut var självklar, med individualism som ofta övergick till egocentrism. Intresset att hålla kontakten med utlandet har emellertid inte sinat. I dag håller borgmästaren tät kontakt med två EU-städer. Den ena är Lusignan i Frankrike, som är Léfkaras vänort. Den andra är den italienska staden Milano. Den förstnämnda staden är en påminnelse om att frankerna styrde över ön i tvåhundranittiosju år. Under denna tid blomstrade kommersen och Famagusta blev en viktig knutpunkt som förband Indien och Kina med medeltidens europeiska städer. Lusignandynastin lämnade efter sig gotiska palats och kyrkor som hör till Mellersta Österns allra finaste. Den andra staden är förknippad med det stora italienska renässansgeniet Leonardo da Vinci som levde mellan 1452– 11
1519. Under en resa till Medelhavsländerna besökte han Cypern och köpte från Léfkara ett stort broderi som han skänkte till Milanos katedral. Broderiet finns än i dag att beskåda på nattvardsbordet. Slutligen kan sägas att Léfkara inte bara är ett vanligt mindre kommunalsamhälle. Föreningslivet blomstrar, den intellektuella diskussionsnivån är hög och på gatorna hörs människor tala flera språk. Léfkara har producerat höga politiker, varav två ministrar och en partiledare.
12
Prolog
M
ormor Anastasía var det äldsta barnet av åtta i prästfamiljen från byn Kato Léfkara. Den ligger på drygt tio minuters promenadavstånd från Léfkara och i följande berättelse kommer vi också att stifta bekantskap med hennes bror. Han hette Pávlos och utvandrade till Nya Zeeland där han bodde resten av sitt liv. Mormor föddes 1878, samma år och dag som osmanerna sålde Cypern till Storbritannien. Människorna samlades i kyrkorna med tända ljus för att tacka Gud att den turkiska ockupationen äntligen hade tagit slut. De flesta i byn trodde att Storbritannien var ett civiliserat land som förstod att Cypern egentligen borde tillhöra Grekland. Men några av de som var mer upplysta förstod hur politiker tänker. Eftersom Storbritannien hade köpt ön skulle cyprioterna få betala för förvärvet. Dessutom stred det mot all logik att Storbritannien skulle skänka sitt köp som gåva till Grekland. En av de så kallade upplysta gick till och med längre och blev kallad för ”olyckskorpen”. Han hade under sitt liv gjort många resor till Storbritannien och Frankrike, talade deras språk och visste hur dessa stormakters ledare fungerade. Därför sade han som det egentligen var: ”Akta er för de så kallade civiliserade kolonialmakterna, de är lömska och suger musten ur sina kolonier på ett diskret och obemärkt sätt. Deras politiker behärskar intrigspelet. Dessutom har de arméer, vapen och framför allt en underrättelsetjänst som hjälper dem att driva igenom sitt rävspel utan att omgivningen märker deras avsikter.” Ingen trodde på honom. Storbritannien var ett civiliserat land, vidhöll de. Men med facit i hand skulle det cypriotiska 13
folket få känna på vad Storbritanniens ledare var kapabla till när de såg till att ön delades mellan turkarna och grekerna. Fast detta var långt efter ”olyckskorpens” död. Mormor gifte sig med Antónis Fokás, en broderiförsäljare och bonde från Léfkara. Hon flyttade in i hans hus som låg i samhällets gamla stadskvarter, ett stenkast från kyrkan. I äktenskapet föddes tre barn: Panajóta, Loízos och sist, den 9 november 1909, Maria, som skulle bli min mamma. Syskonen var mycket äldre än hon. När hon gifte sig hade de redan halvvuxna barn. Panajóta flyttade efter andra världskrigets slut med hela sin familj till London medan Loízos var bosatt i Paris sedan sjuttonårsåldern. Han gifte sig med en fransyska, ändrade sitt namn till Louis och stannade kvar där resten av sitt liv. Till Léfkara kom han en gång som gammal man tillsammans med sin fru och en del av sin franska familj. *** När mamma inte arbetade med hushållsarbeten lärde hon sig att sy hos en utbildad sömmerska. Hon blev med tiden så skicklig att hon både kunde sy sina barns och sina egna kläder. Jag kan se henne framför mig. Symaskinen hon använde var liten och lätt. Den kunde placeras var man ville och mamma sydde med handkraft genom att greppa handveven som satt fast på ett hjul på maskinen. Genom att med ena handen snurra runt hjulet fick hon symaskinen att arbeta. Hon var koncentrerad och metodisk och utstrålade en inre ro, samma ro som när hon läste. Vilken stillhet! tänker jag i dag. Hon älskade de vardagliga sysslorna. ”De upphöjer vardagen och gör den meningsfull”, brukade hon säga till oss när vi blev äldre. När vi hade flyttat till Stockholm älskade jag att promene14
ra med henne. En dag sade hon: ”Livet ska kännas skönt, man ska njuta av att arbeta, äta, vara med vänner. Ja, helt enkelt trivas med sig själv. För gör man det trivs man med andra människor, och man mår bra.” En dag vet jag inte vad som flög i mig när jag hörde orden ”mår bra”. ”Det är inte första gången jag hör dig tala på det sättet”, sade jag. ”Du har faktiskt lyckats reta gallfebern på mig några gånger.” Hon stannade förvånat upp som om hon inte hade förväntat sig en sådan kraftig reaktion från mig. ”Livet är inte alltid funtat så”, fortsatte jag. ”Det är massor med måsten som varken ger oss trivsel eller glädje, men vi gör dem ändå. Det vet du, om någon. Se på oss i dag. Sedan vi kom till Stockholm byter vi ständigt boende, likt jagade vilddjur, och ser ingen ljuspunkt. Vi varken trivs eller njuter av ett sådant liv.” ”Det har du rätt i”, svarade hon lugnt. ”Trots det ska man ändå eftersträva att allt man gör ska kännas skönt. För då har man positiva känslor kring det man håller på med och möjligheterna att göra ett gott arbete ökar då avsevärt.” Inte lång stund efter vår promenad ångrade jag att jag hade varit så tillrättavisande, men jag sade ingenting. När jag blev äldre tänkte jag att när man är ung och oerfaren så tror man att man har alla världens lösningar i sin hand. Naturligtvis hade mamma rätt den gången. Man lyckas alltid bättre med ett arbete om man börjar med ett positivt sinnelag. Hon var min vardagsfilosof som lärde mig mycket och som jag älskade högt. När mamma kom till giftasvuxen ålder började hennes föräldrar söka efter en lämplig make. I berättelsen nedan omnämns mamma vid sitt namn, Maria, och mormor vid sitt namn, Anastasía. I början av 1900-talet gifte man sig i Léfkara med hjälp av 15
äktenskapsförmedlare. Det var personer som kände båda familjerna väl och som såg till att friaren och flickans föräldrar träffades i hennes hem. Accepterades han av föräldrarna som dotterns blivande make informerades äktenskapsmäklaren och föräldrarna i båda familjerna träffades för att samtala om hemgift, förlovning och bröllop. Så gifte sig mammas äldsta syster, hon själv och alla flickor på Cypern på den tiden. Äktenskapet var en av grundpelarna i samhället och ingicks för livet. Därför ansågs ett äktenskap baserat på kärlek som tämligen osäkert. I stället hoppades man att det tycke som personerna kände för varandra skulle utvecklas till kärlek. Äktenskap sågs också som en förening mellan två familjer och inte bara mellan två personer, därför var det viktigt att äktenskapet blev framgångsrikt.
16
Kapitel 1
E
n eftermiddag mitt i den heta sommaren kom en advokat, som hade studerat i London, och bad om Marias hand. Han hade feminina drag, magert benigt ansikte, tunn mustasch över hela överläppen och luktade parfym. Hennes mor Anastasía blev förskräckt. I Léfkara brukade flickor inte närvara vid själva äktenskapsförmedlingarna, men de kunde ibland få växla någon blick med friaren och Anastasía var generös med att dottern åtminstone skulle få se hur hennes friare såg ut, till och med växla ett par ord med dem som kom för att be om hennes hand. Men i just detta speciella fall gömdes Maria undan. Att det var till hennes mamma och inte till båda föräldrarna man vände sig till berodde på att Anastasía inte tillät sin man att bestämma i sådana frågor. Hon ansåg att hon visste bäst vilken man som passade hennes älskade dotter. Redan från början tyckte hon inte att advokaten var en lämplig make. En man som luktade parfym som en kvinna var inte ens att tänka på, menade hon. Med honom kunde hennes dotter inte ens visa sig på gatan. Till råga på allt haltade han. Hon gjorde korstecken för att avlägsna det onda. Det där med parfym höll hennes man Antónis inte med om. Han hade sett andra världar på sina resor och tyckte att en karl som luktade parfym var modern. Så gjorde framgångsrika män när de skulle vara fina. Gjorde man som alla andra stack man inte ut från mängden och advokater måste visa att de är duktiga yrkesmän. Nej, den unge friaren visade framåtanda och att han kunde stå på egna ben, menade Antónis med bestämdhet. Men Anastasía var lika bestämd. ”Jag gifter inte bort vår dotter med en man som haltar 17
och dessutom beter sig som en kvinna. Det fattar du väl …” I och med det förstod Antónis att det inte hjälpte att argumentera. Advokaten fick avslag på sitt frieri. En lång tid senare hörde en ny friare av sig. Han var läkare och gjorde två dagar i veckan sin praktik på ortens sjukhus. På den tiden tog folk emot sina gäster i husets salong. De bjöds på frukt i sockerlag och ett glas vatten som serverades på en silverbricka av finaste filigran. När läkaren kom till Anastasías salong begärde han att få träffa dottern i huset. Detta bröt på ett uppseendeväckande sätt mot den dåtida konvenansen. Anastasía blev ännu en gång chockerad. ”Vilka krav han har”, sade hon till sin man. ”Det är inte en ko vi säljer.” Även det framfusiga sättet som doktorn talade på gjorde att hon fick ett dåligt intryck av honom. Återigen hade Antónis en annan åsikt. Friaren visste vad han ville, ansåg han. Att inte veta vad man vill visade på dåligt självförtroende. Hur skulle han annars klara sig i dagens hårda samhälle? Men hans åsikt räknades inte, och också läkaren fick avslag på sitt frieri. Vad gäller tron på sig själv hade Antónis egen erfarenhet och visste att han hade rätt om doktorn. Liksom många andra män på den tiden hade han sålt broderier i Alexandria, London och Paris och tjänat bra med pengar. Men nu hade han blivit så pass gammal att han tyckte att det var dags att sluta arbeta. En endaste resa till ville han dock göra. Han och hans bäste vän kom överens om att åka till Alexandria och sälja antikviteter. De hade hört att i den branschen gick det att göra mycket pengar. När Anastasía hörde sin man säga så försökte hon stoppa honom. ”Du är alldeles för gammal för att arbeta med något som du inte kan”, sade hon. ”Risken finns att du kommer att förlora de pengar som du med mycken möda har tjänat.” 18
Men Antónis litade blint på sin vän och trodde att allt skulle gå bra. Utan att ta risker kunde man inte tjäna pengar. Några dagar senare åkte de i väg. De båda vännerna visste att det bodde många européer i Alexandria, framför allt cirka en halv miljon greker. Därför började alla broderiförsäljare sin karriär i Alexandria, för det var nära och så fick de tala sitt modersmål, grekiska. Några dagar senare kom han hem med fickorna tomma och utan sin vän som hade roffat åt sig deras gemensamma kapital när han hade börjat förstå att antikviteterna som de hade köpt med dyra pengar var skickligt gjorda plagiat. När Antónis berättade det för Anastasía blev hon arg och sade att han borde ha lyssnat på henne. Och som den prästdotter hon var, tillade hon: ”Gud straffar de giriga. Se hur det har gått för dig.” Från den dagen blev det inga fler resor. Bitter och besviken på sig själv brukade han under sommarens varma dagar sitta i sin innergård under mandarinträdets skugga och förebrå sig själv för att han hade varit för lättlurad. ”Anastasía hade rätt. Jag ångrar att jag inte lyssnade på henne”, brukade han upprepa högt för sig själv. Långt senare, en het sommardag då luften stod stilla och det var svårt att andas, låg han i sin järnsäng under samma träd och yrade på franska medan febern steg. ”Vill du ha vatten?” frågade Anastasía som ingenting begrep av det han sade. ”Nej”, svarade han. ”Men se vilka fasoner! Här står några fina herrar och kalasar på vattenmelon och de bjuder inte mig som är deras gäst.” Han badade i svett. Anastasía torkade honom på pannan och förstod att han var illa däran. Därför stannade hon vid hans sida. ”Jag har aldrig varit med om sådana gentlemannafasoner!” utbrast han. 19
Under hela sin sjukdomstid gjorde han inget annat än att gräma sig över sin misslyckade resa till Egypten och sin otrogna vän. Vill du läsa hela? Boken finns där böcker vanligtvis finns. Om din bokhandel eller bibliotek inte har den hemma kan du be dem ta hem den. Den kan också beställas direkt från förlagets egen e-butik. https://www.ebesforlag.se/store/p/biografi-självbiografi-296935/brustna-förhoppningar,-av-michel-koumi-1021740
20
21