Provlas "Kvinnan pa stigen", av Lars Alm by Ebes förlag

Kvinnan pĂĽ stigen Lars Alm .

Kapitel 1

on kom gående längs kyrkstigen med långa bestämda steg. Hennes gång var framåtböjd med kraftigt svängande armar. Den toppluva hon bar var neddragen så långt över pannan att ögonen knappt var synliga. Hon bar en knälång brun kappa knäppt ända upp i halsen och byx benen som stack fram under kappan var nedstuckna i svarta gummistövlar. Med blicken riktad mot stigen pratade hon hetsigt, argsint och oavbrutet för sig själv. Johan som på samma kyrkstig var på väg till höstterminens avslutning i stadens kyrka hörde kvinnans röst och saktade in sina steg. Hon närmade sig snabbt och Johan klev åt sidan för att inte kollidera med henne. Strax innan de möttes stannade kvinnan upp och stirrade oavvänt på honom. Även Johan stannade upp. En obehaglig känsla kom över honom. Det var som om kvinnans hela väsen låste fast honom utan förmåga att ta ytterligare steg. De båda stod så en stund. Kvinnan hade slutat med sitt orerande men fortsatte att stirra på Johan. Decembermörkret var kompakt och den svaga kyrkstigsbelysningen förmådde bara belysa delar av stigen med sitt gula ljus. Terminsavslutningen som skulle äga rum i den på avstånd fasadbelysta kyrkan dämpade inte Johans oro. Han upplevde situationen som skrämmande. ”Du har en djävul på din axel … ser du inte den … det kommer gå dig illa.” Kvinnan spottade ut orden i en kaskad av saliv. Johan kunde inte röra sig, det var som om han var fastnaglad av hennes blick och utan möjlighet att bryta detta dödläge genom att ta ett steg förbi den obehagliga kvinnan. 4

Plötsligt gav hon ifrån sig ett högt rop, vände blicken från Johan och fortsatte längs stigen bort från honom. Trots decemberkylan svettades Johan. Han var tagen av upplevelsen. Hela händelsen kändes overklig och kvinnans vansinniga blick lämnade honom ingen ro. Han ruskade på sig för att befria sig från obehaget, tog ett djupt andetag och lät luften långsam sippra ut mellan läpparna. ”Vad fan var det där?” sa han högt för sig själv medan han med raskare steg fortsatte på sin väg till kyrkan. Gymnasieelever trängdes på kyrkans bänkar och Johan som nu avslutade sin första termin på tekniska gymnasiet, en termin han helst ville glömma, kände sig nedstämd och smått sorgsen. Hans studieresultat på sin väg mot en ingenjörsexamen dessa fem första månader var inte alls bra. Närmast bedrövliga, tänkte han. Speciellt proven i matematik, ett ämne han känt sig så väl förtrogen med i yrkesskolan, var långt ifrån acceptabla. Han drog sig till minnes den nesa han känt när matematikläraren redovisade elevernas resultat efter varje prov. Sorlet från ungdomarna försvann och Johan försattes som så ofta i sin egen värld och såg höstterminens händelser för sitt inre. I sitt huvud kunde han tydligt höra lärarens röst. ”Varsågod, Johan”, sa matteläraren och lämnade över Johans första matteprov. Han fortsatte med en röst som nådde ut till resten av eleverna: ”Inte många rätt på det här provet. Underkänt med andra ord. Du måste absolut bättra dig för det blir svårare framöver och har du inte grunderna blir det besvärligt för dig.” När resultatet efter det andra matteprovet delades ut var det samma visa. ”Inte var det många rätt nu heller, Johan.” Läraren suckade teatraliskt. Även sista matteprovet för höstterminen var underkänt. Johan hade inte förväntat sig något annat. 5

”Nej, nu får du allvarligt tänka på om ingenjörsyrket är något för dig. Inte ett rätt och tyvärr blir det nu svårt … ja, jag skulle vilja säga omöjligt för dig att bryta upp kistlocket. Tredje spiken islagen, och nu sitter locket berghårt fast.” Lärarens målande beskrivning lämnade inte Johan någon ro och han hade på allvar börjat fundera på om pluggande var något för honom. Matematiken var en katastrof men inte heller de andra naturvetenskapliga ämnena gick bra. Det försummade skolarbetet var givetvis en konsekvens av Johans idoga spelande i det popband som han och några av hans vänner startat under sensommaren. Musiken hade sedan lång tid varit Johans stora intresse och när han för första gången fick lyssna till den engelska gitarrgruppen ”The Shadows” var han fast i drömmen om att få spela elgitarr i en gitarrgrupp. Ett lokalt popband som var på väg att etablera sig nationellt gjorde sitt till för att öka hans lust att spela och framträda. Tillsammans med sina gitarrspelande kompisar, Anders och Martin, planerade man vem som skulle spela vad och vilken musik som skulle passa. Johan skulle spela gitarr och Martin var snabb med att tala om att även han skulle spela gitarr. Klart var alltså att gänget skulle uppfyllda komp- och sologitarrspelandet. Men en elbas behövdes så Anders blev ganska bryskt utsedd att spela elbas, trots att han aldrig rört en bas. ”Mycket lättare än gitarr! Bara fyra strängar! Du lär dig skitsnabbt!”, sa Johan och pratade på om att hindret att aldrig ha rört en elbas inte var några som helst problem. Allt skulle gå som smort. Det hjälpte föga att den i Johan och Martins ögon blivande basgitarristen försökte protestera, och efter ett antal övertalningar av samma slag föll Anders till föga. ”Okey, jag gör väl det, men farsan har redan investerat i en elgitarr åt mig och han kommer bli arg. Han vill ju att jag ska spela gitarr!” ”Oroa dig inte för farsgubben din! När du väl köpt basen 6

och vi börjat lira kommer han att förstå att du var född till elbasist.” En kort paus och sen fortsatte de: ”Och förresten, om han vill att du fortsätter med gitarrspelandet så kan du väl dra en låt på gitarr enbart för honom, då han nu så gärna vill lyssna till ditt gitarrplinkande, sjung också något som din farsa tycker om.” Resten av hösten och förvintern blev det ett idogt tränande i en källarlokal som Martin lyckats få tillgång till. Visst kunde det låta hyfsat, nästan likt den för stunden aktuella låten de försökte träna in, men med en trummis skulle det nog låta bättre, och dessutom skulle en trummis göra bandet mer likt ”The Shadows”. ”Det finns en kille som spelar trumma i stans musikkår”, nämnde en kompis till grabbarna när saken kom på tal. ”Är han bra?” frågade de. ”Jodå, han heter Peter och han spelar bra. Trumpinnarna går som lärkvingar samtidigt som han går i takt när musik kåren travar fram längs gatorna, så taktsinne har han”, svarade kompisen övertygande. Grabbarna tog kontakt med Peter som var i deras ålder. Han berättade att han hade ett trumset och att han hade spelat tillsammans med en dragspelare, mest vid slutna sällskap som bröllop men även vid mer offentliga tillställningar som dans. ”Fan, han är ju ett proffs”, viskade Anders till Johan och fortsatte: ”Hoppas han vill spela i vårt band.” De fortsatte samtalet med Peter och berättade hur de tänkte sig framtiden. ”Vi måste köra in ett trettiotal låtar, minst, innan vi törs ta en spelning!” sa Anders. ”Vi måste också gå med i orkesterförbundet”, fortsatte Martin. ”Och för att bli godkända att spela till dans så måste vi godkännas av orkesterförbundets representant i stan”, avslutade Jo7

han. Till deras stora belåtenhet avskräcktes inte Peter. Han tyckte det skulle bli kul att få vara med och ville installera sitt trumset i källarlokalen så fort som möjligt. En mer seriös fas av övande inleddes och Johan och hans kamrater kom att spendera den mesta av fritiden med att lära sig låtar och att få orkestern att låta så likt originalen som möjligt. Även då Johan satt i skolbänken gick hans tankar för det mesta till spelandet och till de egna förberedelserna inför varje nytt övningspass med bandet. Johan skötte skolan på så vis att han dagligen gick dit men eftersom musiken tog mer och mer av hans tid blev skol arbetet ett tvång som han dessutom misskötte, vilket även studieresultaten vittnade om. Väl medveten om allt detta gjorde han sig heller inga illusioner om sin framtid inom ingenjörsyrket. Där han satt i sina egna tankar i kyrkbänken dök den förvirrade kvinnas ord åter upp. ”Du har en djävul på din axel. Ser du inte den. Det kommer gå dig illa.” Börda lades på börda kunde han i sitt vemod tycka. Allt började med leken vid bäcken som fick ett så tragiskt slut då hans kompis Tage, på grund av vad Johan ansåg som sin förskyllan, drunknade. Minnet från den dagen lämnade honom aldrig någon ro. Elva skuldtyngda år hade passerat och bilderna satt fortfarande som fastetsade i hans sinne. Det hade hänt en senhöstdag i oktober. Tage som då var sex år hade tillsammans med honom, som var två år äldre, planerat att med hjälp av en planka ta sig över en bäck som låg drygt en kilometer bakom husen de bodde i. Olyckligt vis hade Tage trampat igenom den tunna isen vid stranden vid sina försök att styra plankan till den motsatta sidan med följden att han föll i bäcken. Johan mindes hur han med hjälp av plankan hade försökt rädda sin vän, men den tunga plankan hamnade olyckligtvis 8

rakt på Tages huvud. Inom några sekunder hade Tage försvunnit i det oktoberkalla vattnet. Tages förtvivlade ansikte, hans viftande armar och rop på hjälp innan han slutligen försvann under vattenytan skulle Johan aldrig glömma. Olycklig och orolig hade han lagt benen på ryggen och inte gjort något mer för att rädda sin vän. Han hade inte haft förstånd och förmåga att göra något åt situationen. Att han dessutom ljugit och förneka sin inblandning, till och med för polisen, var ett handlande som plågat honom under många år därefter och fortfarande dök det ofta upp i hans tankar. För att ytterligare lägga skuld på hans börda hade Tages mamma, ett par år efter sonens död, hamnat på mentalsjukhus. Det var känt bland grannarna att hon redan före olyckan hade haft klena nerver. Efter sonens tragiska bortgång blev hon periodvis mer och mer förvirrad. Hon åt väldigt lite. Hon magrade och orkade inte utföra de mest enkla hushållsbestyr. Då det blev alltför besvärligt för den övriga familjen togs hon in på mentalsjukhus. Hon blev undersökt och behandlad med lugnande medel för att efter ett tag skrivas ut. Förvirringen fanns där fortfarande men dämpades något av den lugnande medicineringen men fullt återställd blev hon inte. Ibland struntade hon i att ta medicinerna trots makens och barnen enträgna försök att få henne att göra så. Folk hade sett henne promenera på de mest konstiga tider på dygnet. Familjen kunde heller inte hindra henne från att promenera. Hon kom ju alltid hem efter en sådan promenad, resonerade de. ”Hon kan inte komma över pojkens död”, var grannarnas bestämda uppfattning. Johan tyckte att det var befriande att modern och han hade flyttat till en lägenhet en bra bit därifrån. Även om grannarna inget visste om det som hänt vid bäcken hade Johan ändå upplevt att de kastade anklagande blickar mot honom. I den 9

nya lägenheten slapp han grannarnas anklagande miner. De gånger då han i staden såg Tages pappa eller något av barnen i familjen tog han omvägar för att slippa möta dem. Mamman hade han senast sett vid Tages begravning så henne skulle han ha svårt att känna igen, trodde han. Johan sjönk djupare ned i kyrkbänken. Klasskamraterna och övriga elever från gymnasiet verkade trivas, de skrattade och stojade i väntan på att avslutningsceremonin inför den stundade julledigheten skulle börja. Inte mycket för mig att glädjas åt med tanke på mina studie resultat, tänkte Johan. Han kände sig nedstämd och misslyckad gällande sina bristfälliga försök att mobilisera någon slags studiemotivation. Den fanns inte där, så enkelt var det, intalade han sig själv. Det enda som är viktigt just nu är bandet, fast jag kan ju inte leva och försörja mig på att spela ännu. Dock närde han en from förhoppning om att det så skulle kunna bli i en snar framtid. Hur som helst, ett jobb måste jag ju ha, tänkte han vidare. Vårterminen i skolan får klara sig utan mig. Säkert ingen större förlust för klassen, jag har ju inte gjort mycket väsen av mig förutom att vara de flesta lärares hackkyckling på grund av min okunskap och bristande vilja. Kanske har det varit bra för de övriga. De har haft någon att jämföra sig med och den jämförelsen blev alltid till det bättre för de flesta av dem. Den sistlidna veckan hade han varit till arbetsförmedlingen och sökt ett tillfälligt jobb med föresatsen att han åter skulle uppta studierna under höstterminen nästa år. Inte helt omöjligt att detta skulle kunna gå att ordna enligt den kvinnliga arbetsförmedlaren han talat med. ”Det kanske kan ordna sig. Vi hör av oss”, var beskedet han fått av henne och med detta besked hade han känt sig nöjd. Fångad i sina tankar denna decembermorgon uppmärksammade Johan att stojet långsamt avtog tills det var tyst i 10

kyrksalen. Orgelmusiken ryckte honom tillbaka till verkligheten. Upptakten till en julpsalm spelades och Johan bläddrade i psalmboken till rätt sida. Inte för att han tänkte sjunga utan mer för att ha någonting att göra. Organisten avslutade sin improvisation med ett ljudligt bullrande ackord som för att markera att nu började psalmen och de församlade stämde in i ”Det är en ros utsprungen” men inte Johan som bara önskade att kyrkobesöket blev så kort som möjligt. Han visste att psalmsången skulle följas av några i juletid väl valda ord av en präst. Sen skulle skolans rektor ta vid för att premiera vissa av skolans berömvärda elever. Prästen talade, rektorn talade och flera elever, däribland några ur Johans klass, fick gå fram till altaret för att ur rektorns hand ta emot en premie. Vad denna premie bestod av sa aldrig rektorn men de som gick fram till honom fick ett kuvert. Kanske är det pengar i det, tänkte Johan. Den högtidliga ceremonin avslutades med ytterligare en psalm och därefter drog sig alla gymnasieelever med viss brådska ut ur kyrkan. Det var det, tänkte Johan när han gick på sin väg mot hemmet. Samma kyrkstig men i andra riktningen och nu blev han inte antastad av den förvirrade kvinnan. ”Är du redan hemma? Det gick fort”, sa Johans mamma, Maja, när Johan klev in i hallen. Hon inväntade inte sonens svar utan fortsatte: ”Gick det bra?” ”Vad fan tror du?” svarade han med trumpen uppsyn, irri terad som han redan var efter rektorns lovordande av vissa elever. Han hade med visst avund lyssnat till rektorns tal om deras begåvningar och vilken lysande framtid som låg framför dem om de bara fortsatte på den inslagna vägen. ”Utmärkt presterat. Ni är lysande exempel för alla andra och en heder för skolan.” Rektorns avslutningsord ringde fort farande i Johans öron. Tjockskallar, tänkte han, inga kul typer alls. Dryga och utan humor. 11

Utan att säga något mer till sin mor gick han in i sitt rum för att skriftligt formulera sina tankar. Han brukade ofta skriva ned vad han tänkte och nu skrev han med stora bokstäver överst mitt på pappret: ”Terminsavslutning” och därefter: Jag vaknade ur drömmens värld utav en gäll signal. Min väckarklocka hoppade, mitt drömspel var utav. Jag på mig bästa kläder tar, det hör ju till god sed. Det är ju min avslutningsdag, den dag jag borde le. Och rektorn som är skolans chef han talar till de få, som trots sin tjocka huvudsvål hans gunst har lyckats få Jag hemåt går med sorgset sinn, jag går liksom jag kom Jag av mig bästa kläder tar, kom drömspel börja om! Nja, tänkte han. Inte det mest intelligenta … bara en massa nödrim. Han skrynklade ihop pappret till en boll och slängde det på golvet. ”Johan! Jag har kokat kaffe och brett några ostsmörgåsar åt dig. Kom och fika”, sa modern som tyst hade öppnat dörren till Johans rum.

Kapitel 2

elefonen i hallen ringde. Johan som suttit och tittat på ett tv-program ropade högt. ”Jag tar det!” varefter han skyndade sig att lyfta luren och svara med ett tyst: ”Hallå.” Johan hade förväntat sig att tjejen han träffat på den senaste skoldansen och som han dansat med nästan hela kvällen var den som nu ringde. ”Talar jag med Johan Hansson”, hördes en mansröst i andra änden. ”Ja, det är jag.” Johan blev orolig. Vad ville han? Mannen i den andra änden fortsatte: ”Jag heter Klas Lindström och ringer från arbetsförmedlingen. Du var ju på arbetsförmedlingen för ett par veckor sedan och pratade med min kollega om möjligheten att få ett jobb eftersom du ville ta en paus i skolarbetet. Vi har ett, som jag tycker är lämpligt, nämligen att vara behjälplig som pinnpojke i arbetet med att bygga upp det nya industriområdet.” Här gjorde Klas Lindström en paus för att lyssna till eventuella kommentarer från Johan som förblev tyst. Klas Lindström tog åter till orda, nu med något irriterad röst: ”Passar det inte så finns det säkert någon annan som är villig att ta jobbet.” ”Nej, nej, förlåt, jag vill visst ha jobbet.” Johan rabblade snabbt fram sitt korta svar, orolig att hans tystnad skulle tolkas som att han inte var intresserad. ”Ja, det var väl bra det. Du börjar första vardagen efter nyår och du skall anmäla dig hos lantmätare Bengt Skoglund. Han finns på din blivande arbetsplats och du skall hjälpa honom med utstakningar av byggnader.” 13

Det prasslade av papper i andra änden som om mannen letade efter något. Efter en kort stund fortsatte han: ”Varma och oömma kläder rekommenderas, det kommer att bli kallt, väderleksutsikterna pekar mot minus trettio grader. Lönen är i enlighet med lärlingslön, vilket är två och femtio i timmen och det är en utmärkt inkörsport till lantmäteriyrket om du planerar att fortsätta på den banan med dina studier.” Klas Lindström tystnade åter. Johan tänkte febrilt. Vad skall jag svara? Vad förväntar han sig? Innan han hann tänka tanken klart fortsatte Klas Lindström: ”Förutsatt att du är punktlig och flitig, förstås?” Han lät frågan hänga i luften. ”Jag skall göra mitt bästa”, hasplade Johan ur sig. ”Bra! Lantmäteriet sköter om allt som har med din anställning att göra. Jag skall informera Bengt Skoglund. Har du några ytterligare frågor?” och utan att invänta Johans svar: ”Då säger vi så och jag önskar dig lycka till.” Med detta avslutade Klas Lindström samtalet och lade på. Johan hörde knäppet i andra änden. Det blev tyst men han stod fortfarande kvar en kort stund med luren mot örat, rädd för att missa något om nu arbetsförmedlaren skulle fortsätta. Men det förblev tyst. Det gick fort, tänkte Johan. ”Morsan!” ropade Johan högt in mot köket för att påkalla moderns uppmärksamhet. ”Jag har fått jobb som lantmätare på det nya industribygget.” Pinnpojke lät inte så värst upplyftande, tyckte Johan, så inför morsan kan jag bre på. ”Vad roligt. Men det är väl bara ett halvår? Du fortsätter väl på din ingenjörsutbildning?” ”Ja, ja, naturligtvis. Det här jobbet kommer att ge mig bra praktik och jag tjänar samtidigt en slant.” Johan gjorde en kort paus: ”Inte mycket i början men ligger jag i så får jag nog bättre betalt.” 14

Egentligen bar Johan på en idé om att kunna utöva musik på heltid. Denna idé baserades på att han nu slapp alla prestationskrav gällande skolarbete, han skulle vara fri. Arbetet som pinnpojke måste givetvis skötas men han skulle slippa att tänka på läxor, skrivningar och den ständiga nesan att han inte räckte till, han kunde nu utöva musik utan att känna dåligt samvete. Drömmen han levde i var onekligen något att förverkliga. Vid biobesöket på kvällen satt Johan tillsammans med sina kompisar i bandet på en av stans biografer. Filmen för kvällen var en western med John Wayne. Grabbarna satt bekvämt nedsjunkna i biograffåtöljerna. Johan tog tillfället i akt och berättade nyheten att han hoppat av vårterminen för att göra en nystart med skolgången till hösten. ”Under tiden kommer jag att hjälpa en lantmätare med utstakningsjobb av det nya industriområdet och det bästa är att jag kan spela hur mycket som helst på min lediga tid. Inga läxor att bry sig om”, avslutade Johan och såg förväntansfullt på sina spelkompisar. ”Är det ett vanligt dagtidsjobb måndag till fredag?” frågade Anders. Johan nickade jakande och svarade: ”Och det bästa är att man får vara ute i friska luften.” ”Ja, fy fan för att sitta instängd på något dammigt kontor och umgås med en massa inkrökta pärmbärare och skrivbordsslavar.” Anders luftade sin åsikt vad han ansåg om kontorsarbete. Han var som de övriga grabbarna i gänget uppvuxen i en gruvarbetarfamilj och var präglad av föräldrarnas tal om arbetarklassens ständiga kamp mot arbetsgivare. Proletariatets diktatur som höll sin piska över den förtryckta arbetarklassen var en bild som ofta målades upp närhelst arbetarnas villkor kom på tal. 15

Han fortsatte: ”Farsan berättade att de nu har börjat med tidsstudier på verkstan. Man klockar av varje arbetsmoment och jämför med vad någon kontorsnisse har räknat ut att momentet skall ta. Går det för långsamt sätter de ytterligare press på arbetarna och i många fall bestraffas de.” Han höjde rösten: ”Till och med avsked, kan ni tänka er?” Anders hade under sin harang eldat upp sig. De övriga sa inget och kände sig smått besvärade å sin kompis vägnar. De sjönk djupare ned i fåtöljerna som för att fjärma sig från den aggressiva och högröstade Anders. Detta bekymrade inte honom som nu på allvar kommit igång. ”Och till råga på eländet så bestraffas arbetarna enligt ett ledningssystem på trettioen teser som någon jävla relationsforskare har hittat på.” Anders var nu högröd i ansiktet. De övriga biobesökarna började hyssja åt honom. ”Var tyst!” Och än hårdare: ”Håll käften!” hördes ur biografdunklet. Det bekom inte Anders som enträget fortsatte. Han började berätta om hur illa det kunde gå för en arbetare som inte mötte den av kontorsnissarna beräknade tiden det skulle ta att gå tjugo meter. Men här blev han bryskt avbruten av biografens vaktmästare som nu stod i gången vid grabbarnas bänkrad och med befallande röst ropade till Anders att följa med ut ur biosalongen. ”Nu kommer du med mig!” uppmanade biografvaktmästaren och började ta sig in i bänkraden till fåtöljen där Anders satt. Anders avbröt sin berättelse. ”Är det mig du menar?” frågade han förvånat. ”Ja, just dig! Nu följer du med ut, du har skrikit tillräckligt!” Biografvaktmästaren sträckte fram högerarmen och tog ett bestämt tag om Anders högerarm. ”Följ med här!” Anders såg uppmanade på sina kompisar som för att söka stöd men grabbarna såg ned i golvet, generade å kompisens 16

vägnar. Ingen av dem var beredd att hjälpa honom ur det trångmål han nu befann sig i. ”Vilket jävla översitteri! … Får man inte prata? Filmen har ju inte börjat än, det är ju bara reklamtjafs som visas nu?” Anders uttryckte en sista åsikt innan han med visst motstånd lät sig ledas ut ur biografsalongen. Johan och de två kvarvarande kompisarna såg westernfilmen med John Wayne utan större entusiasm och när filmen slutat skyndade de sig ut ur biografen så fort de kunde. De följdes åt till busstationens korvkiosk. Ingen tog upp det som tidigare hänt. Alla kände sig fortfarande något förbryllade över kompisens beteende. Han brukar inte vara sådan. Nog är han intensiv och har många idéer om vårt spelande som han gärna vill diskutera när vi tränar in låtar men jag har aldrig sett honom så upprörd och högröstad, tänkte Johan när han efter att inmundigat den sedvanliga korven med bröd traskade hemåt i den sena decemberkvällen. I Johans inre dök åter bilderna upp och påminde honom om sitt eget beteende när Tage drunk nade. Jag gjorde ingenting då för att hjälpa min kompis och jag gjorde heller ingenting nu.