Provläs Stjärnsystrarnas hemlighet, av Teresa Thurell by Ebes förlag

STJÃ&#x201E;RNSYSTRARNAS HEMLIGHET

1:a upplagan, 1:a tryckningen www.ebesförlag.se

StjĂ¤rnsystrarnas hemlighet Teresa Thurell

. . . . .

. Till mina kĂ¤ra barn Elias, Isaac och Malva . . . . .. . . . .

1. Tårar i blåbärsriset

te är det gryning och daggen glittrar som silverpärlor i spindelnäten. Luften är klar och det gröna höga gräset vajar lätt i vinden längs grusgången i trädgården. Amanda skyndar ned för trätrappan till det stora, vita, pampiga sekelskifteshuset och rycker till sig sin cykel som står lutad vid en björk. Det är skönt att komma ut men hon har bara en tanke i huvudet, att få komma bort från huset där hon sovit i natt. Drömmen som hon nyss hade håller henne fortfarande i sitt grepp. Hon låter grinden slå igen med en hård smäll och sätter sig på cykeln och trampar i väg längs cykelvägen som går förbi alldeles utanför trädgårdsgrinden. När Amanda närmar sig skärgårdsbåtarna vid Saltholmen undrar hon för en kort stund vad hon gör där, men manar sig själv att fortsätta. Det står en båt inne och några trötta resenärer stapplar i land och tar kurs mot spårvagnen längre bort. Antagligen är de på väg in till centrum, in till Göteborg, för att arbeta eller studera. Hon hoppar av cykeln och tittar upp på skärmen med avgångstider. En båt ska gå till Rönnö om fem minuter. Hon får lust att kliva på den. Varför inte? tänker hon. Jag kan följa med dit båten tar mig och sedan till fastlandet igen, som en liten kryssning, och cykeln kan jag visst ta med mig, fortsätter hon att resonera för sig själv. Hon rullar cykeln över rampen och lutar den mot relingen. På båten finns en trappa som leder upp på däck. Hon finner sig en plats och sätter sig. Det är bara hon där. Solen har stigit på himlen och färgat molnen rosa. Hon blickar ut över havet och slås av hur vackert det är och känner sig mycket nöjd med att sitta där för sig själv. Sommarlovet har precis 11

börjat och hon känner sig fri och ledig, på det där pirriga viset när allt känns nytt och lite spännande. Båten lägger ut från hamnen och vinden blåser i hennes kastanjebruna, utslagna hår. Det dåliga humöret hon haft tidigare börjar sakta gå över. Men när de närmar sig Rönnö känner hon sig plötsligt rastlös och en aning kall. Hon reser sig hastigt upp och springer nedför trappan, tar cykeln och går över rampen. Ingen annan än hon går i land. ”När går det en båt tillbaka?” ropar hon över axeln till däcks man. ”Hörru, kom tillbaka, lilla vän, så ska du få en tabell”, rop ar mannen tillbaka. Lilla vän, ja, ja, tänker hon. Så liten är jag väl ändå inte, fem ton år faktiskt! ”Tack!” säger hon och möter hans blick när han sträcker sig över rampen och ger henne tabellen. ”Är du ute på äventyr helt för dig själv så här på tidiga morgonen?” frågar han och ser in i hennes bruna ögon och ler lite underfundigt mot henne. ”Äh, nja inte direkt”, svarar hon utan att riktigt veta vad hon ska säga. Hon börjar känna sig irriterad och det dåliga humöret smyger sig på igen. Han behöver väl inte veta vad jag gör heller, tänker hon argt och ser båten vända och försvinna bort från piren. Irritationen är kvar i magen. Glädjen hon hade nyss och känslan av att faktiskt vara ute på äventyr är som bortblåst. Vad gör jag här? tänker hon. Hon tittar i tidtabellen. Nästa färja tillbaka in mot staden kommer inte att gå förrän om fyra timmar! Vad sjutton ska jag göra här så länge? undrar hon för virrat. Jag har ju inte ens ätit frukost! Amanda hoppar upp på cykeln och börjar trampa i väg längs vägen bort från kajen. Efter en bit upphör vägen och blir till en smal stig. Hon får leda cykeln in genom en träd12

dunge och uppför en brant backe. Medan hon knuffar sin cykel framför sig pustar hon tungt. Inne bland träden hör hon några fåglar kvittra och sjunga en morgonsång. Hon stannar och blickar upp mot himlen. Nu kan hon urskilja att det är flera olika kvittrande. En fågel längre bort har en helt annan melodi. Hon lutar cykeln mot ett träd och sätter sig under en björk med ryggen lutad mot stammen. Solens strålar silar ned genom trädens kronor och det är helt vindstilla. Så här vilsamt vet hon inte när hon hade det sist. Ett lugn sprider sig i kroppen och huvudet faller åt sidan. Allt känns så fridfullt, så stilla, så vackert! Mitt i stillheten dyker det upp en bild för hennes inre. Minnen från när hennes mamma står och rotar i en låda i mormors källare, sveper över henne. En skakning går genom kroppen, hon rycker till och hoppar upp från marken och sparkar frustrerat till trädet. En svart fågel blir skrämd och flaxar upp i luften. ”Åh, förlåt!” ropar hon och tittar upp mot trädet. ”Förlåt”, viskar hon igen och brister ut i gråt. Tårarna väller ut ur ögonen och hon börjar skaka ännu mer. Det blir alldeles tjockt i halsen, saliv rinner ur munnen och hon ser knappt för alla tårar som störtar fram. Fler bilder kommer inför hennes inre syn, ett enda virrvarr av minnen i en kaotisk röra. Hon känner sig svimfärdig och lägger sig ned på marken och gråter i blåbärsriset. ”Hjälp!” hör hon sig själv snyfta. Hon blir själv förvånad. Vadå hjälp? undrar hon förvirrat. Hon behöver väl inte bli räddad heller. Vad är det frågan om? Hon sätter sig upp och blickar upp mot himlen, tar ett stort blad från en buske och torkar bort snor från näsan. Det känns genast bättre, lite lättare att andas igen. Men ögonen är svullna och det sticker i dem. Hon vill tvätta sig i ansiktet och undrar var hon ska kunna göra det någonstans. Men så kommer hon på att hon faktiskt är på en ö och inser 13

att hon kan ta sig till en strand. ”Tänk inte mer just nu! Gå! Lyssna på fåglarna!” manar hon sig själv och puttar cykeln framåt, uppför den slingriga backen. Att ha ett mål känns med ens väldigt skönt. Efter bara några meter vänder uppförsbacken. När hon når krönet ser hon havet breda ut sig och glittra i morgonsolen framför henne. Hon skattar till. Var det så nära! Med bestämda steg och med ett fast tag om cykelstyret följer hon den smala stigen ned mot stranden. Det är en sandstrand med stora höga klippor som skjuter ut i havet på båda sidor. Vågor slår lätt mot klipporna och några strandskator vadar i kanten. Ett svanpar ses lite längre bort i bukten som en siluett mot horisonten och det öppna havet. Amanda ställer cykeln mot en nyponbuske och springer ned till strandkanten, kupar sina händer och skvätter det salta havsvattnet i ansiktet. Det är kallt, men skönt. Ögonen känns genast mycket klarare igen. Hon slickar sig runt munnen, känner den salta smaken och tar några steg bakåt dit vågorna inte når och där sanden är torr. Hon sätter sig ned och blickar ut över havet men märker att hon känner sig trött och får lust att sträcka ut kroppen och vila en stund istället, så hon lägger sig tillrätta i den mjuka sanden och drar sin gröna jacka tätare runt sig och blundar och lyssnar på vågornas rytmiska brusande. Efter bara en liten stund somnar hon alldeles rofylld och lugn där hon ligger för sig själv under den stora himlen på den öde stranden.

2. Svarta vingar

å samma ö i ett litet vitt hus sitter en svart katt och kikar ut genom glasverandans fönster. Med huvudet lite på sned granskar katten den äldre kvinnan som kommer in genom dörren. Greta ler och tittar ömt på katten. ”Ja, nog ska du få frukost alltid. Jag har inte glömt bort dig”, säger hon och stegar vidare in i köket. Katten hoppar ned från fönsterbrädan och skuttar förbi henne in till det lilla bordet i hörnet av köket där hennes matskålar står. Greta öppnar kylskåpet och tar fram en vit tillbringare i porslin. ”Här får du det sista av mjölken vi har i huset”, fortsätter hon och häller upp mjölken i en av skålarna och klappar katten över ryggen. ”Jag går ut igen, jag har allt lite att göra i trädgården, Missan min”, säger hon och går ut ur köket med en korg i ena handen och en lång blommig sjal i den andra. Katten svarar inte, den bara lapar i sig den goda frukosten som nu är serverad. Ute i trädgården är luften klar och nästintill vindstilla. Några mesar pickar febrilt på några upphängda talgbollar som hänger på en gren i björken rakt framför verandan och en grupp måsar hörs skräna lite på avstånd över havet. Greta går fram till en blomsterrabatt som är kantad med runda stenar. Sjalen har hon svept om axlarna. På dagg kåporna med sina mantelliknande blad skimrar några droppar som pärlor i solens morgonljusa strålar. Med en liten flaska försedd med en ännu mindre tratt samlar hon in dessa droppar med stor försiktighet. Hon är fullt koncentrerad och njuter i fulla drag av det hon håller på med. ”Det blir visst inte så mycket i dag”, säger hon och reser 15

sig upp. ”Annat var det förra veckan! Men, men, det är ju som det ska vara med det. Daggen är inte lika ymnig längre.” Från en buske tar hon några utslagna, gula blommor i sin hand, böjer på huvudet och låter näsan snudda vid dem och drar in doften. ”Jaha, nu mina sköna är ni klara för saft. Det kanske är bäst att jag handlar honung redan i dag, det kanske blir regn i morgon”, funderar hon högt för sig själv och börjar gå mot huset. Mitt på grusgången stannar hon till och blickar ut över sin trädgård. Hon sträcker på sig och kisar upp mot solen som nu börjar stiga över trädtopparna en bit bort över fältet. Hon andas djupt några gånger och fyller lungorna med luft. Hon andas med träden runt henne, med måsarna uppe bland molnen och med korpen som plötsligt lyfter från ett träd och nu ropar sitt ”Kraa”, över fältet. Den närmar sig och gör en sväng över hennes huvud. ”Kraa Kraa”, ropar den igen. ”Jaså, du säger det”, säger Greta med ett brett leende och sträcker upp armarna i vädret mot korpen som gör ännu en cirkel runt henne i luften. ”Jaså, du säger det”, säger hon igen och börjar röra på sig. Hon går upp för den lilla stentrappan, vidare in genom glasverandan och hämtar portmonnän i byrån som står där bredvid moraklockan. ”Kommer om en stund”, ropar hon till katten. Hon tar på sig sin röda, bredkantade hatt, sätter den över sina grå lockar och stänger dörren efter sig. Med raska steg går hon över gräsmattan och öppnar grinden som gnisslande faller i lås när hon släpper den bakom sig. Vid fältet svänger hon in i skogen på en liten stig som leder henne fram till en grusväg. Hon följer den och går med så snabba steg, som hennes gamla knän tillåter, förbi tegelhuset som vetter ut mot vägen. En stor schäfer kommer skällande och 16

springande mot henne men rycks tillbaka av ett långt koppel som är fäst vid en hundkoja på tomtens innergård. Att denna rackare alltid ska skälla så förskräckligt, tänker hon irriterat, och tänk att jag alltid blir lika rädd för honom. Jag kan inte begripa varför. Nog för att jag vet att paret där inne inte har något gott öga till mig, men att hunden deras ska vara så ilsk på mig, det förstår jag inte. Hon pustar högt och travar på med beslutsamma steg. Väl framme vid handelsboden är hon på strålande humör igen. Noggrant väljer hon ut lite färska grönsaker, honung och lite annat smått och gott och packar ned allt i två pappkassar och tackar för sig. Hon promenerar tillbaka samma väg som hon kommit, men när hon närmar sig stigen som leder till havsviken hör hon en korp. Hon tittar upp mot skyn och ser den göra en sväng ner mot havet. Hon stannar till och knycker på huvudet. ”Jaha, bäst att se efter då”, säger hon bestämt och tar av in på stigen.

3. Den gyllene ramen

manda känner en hand på sin axel och spritter till, öppnar ögonen och sätter sig upp. Lutad över henne står en gumma med en stor hatt och en sjal runt axlarna. ”Kära barn, inte ska du ligga här och sova inte”, säger hon och ser med en klar blå blick in i henne ögon. Amanda ruskar på sig och känner att hon fryser. Gumman tar sjalen och sveper den om henne, räcker fram sin hand och drar upp henne från sanden som hon ligger på. ”Vad gör du här alldeles ensam på stranden?” säger Greta och drar in henne i sin famn för att värma henne än mer. En doft av kaffe och rosor slår emot Amanda som låter en tår falla på gummans kappa. ”Så ja, lilla vän, så ja”, säger gumman som märker att Amanda gråter. ”Allt blir bra ska du se”, säger hon ömt och klappar henne över håret. En mås skränar till och får dem båda att titta upp mot himlen. ”Vem är du?” frågar Amanda blygt. ”Jag är Greta, om det nu säger dig något”, svarar hon och tittar lite okynnigt på henne. ”Jag bor här på ön och har just varit i handelsboden”, fortsätter hon och pekar på kassarna som står lite längre upp i sanden. ”Följ med mig hem på en kopp kaffe vet jag, jag har nygräddade bullar som väntar och nu har jag mjölk med mig hem, till både mig och katten.” Det låter lockande, tänker Amanda. Tanken på bullar är enormt frestande. ”Ja, tack gärna. Jag går efter min cykel”, svarar hon därför glatt och går i väg. Vid cykeln stannar hon till och för handen mot fickan. Jag 18

borde meddela Lina att jag har gått, tänker hon och tar upp mobilen. Den är urladdad, helt tom på batteri, så hon lägger tillbaka den i jackfickan och suckar för sig själv. Gemensamt placerar de kassarna på var sida av styret och går tillbaka på den lilla stigen och in i skogsdungen. När Amanda passerar platsen där hon förut satt och grät skakar hon på sig och märker att hon inte alls är ledsen längre. Nu, i gummans sällskap, känner hon sig glad och full av energi. När de närmar sig fältet börjar schäfern skälla igen, envetet och högt hörs skallen från hundgården och får Amanda att spritta till. Hon är rädd för hundar, särskilt stora som låter arga, som den här. ”Inget att bry sig om”, säger Greta som ser hur Amanda blir alldeles stel i kroppen. ”Så där skäller den varje gång jag går förbi. Stackaren har väl inte så mycket annat att göra, kan jag tro, än att vakta huset, och inte går det någon förbi så ofta heller. Nu är vi snart framme, det här är mina närmaste grannar.” ”Har du någon hund?” frågar Amanda oroligt. ”Nä du, inte har jag det, inte. En katt har jag, och hon är den snällaste i världen, så inte behöver du vara rädd för något hemma hos mig.” ”Jag gillar katter och önskar att jag hade en själv”, förklarar Amanda drömmande och sneglar på gumman bredvid sig. Vid grinden till Gretas hus stannar Amanda till och märker hur hennes puls stiger och får hjärtat att banka snabbare. Hon känner igen sig, precis som om hon varit här förut! Allt känns plötsligt så bekant på något sätt. Den smala grusgången, björkarna, den lilla fontänen i hörnet vid buskarna och glasverandan. Hur är det möjligt? Hon blir inte rädd, snarare än mer nyfiken på att komma in i huset och se om hon ska känna igen sig där också. ”Ja, här bor jag”, säger Greta och slår ut med armarna och ler brett. ”Här är mitt lilla paradis på jorden. Välkommen!” 19

Hon öppnar grinden och stänger den varsamt när de gemensamt puttat in cykeln. Ena kassen håller på att tippa, men Amanda är snabb att fånga upp den. Ett högljutt ”Kraaaaa” hörs plötsligt rakt ovanför deras huvuden. Amanda tittar snabbt upp och får se en stor svart fågel cirkla över dem ovanför trädtopparna. ”Åh!” flämtar hon och förundras över hur lätt den sveper sina kraftfulla vingar när den ger ifrån sig ytterligare ett ”kraaaaaa.” ”Vad är det för en fågel?” frågar hon andlöst. ”Det är korpen det, ser du. En vän till mig. Han bor där borta i en av tallarna på andra sidan ängen. Han har en familj. Fem stycken är de. De har fått tre ungar i år. Ibland ser jag dem flyga alla fem tillsammans.” Greta går före och öppnar dörren till glasverandan. Amanda följer efter och tittar med stora ögon vart hon än ser. Jo, även här finns igenkänning! När hon kommer in i det lilla köket tappar hon nästan andan, för över köksbordet hänger en liten tavla som hon har sett förut. Det är ett fotografi i en gyllene ram, föreställande en grupp kvinnor som stående i en ring vänder sig mot himlen, ett svagt eldsken från en brasa i mitten lyser upp deras ansikten. Hon går fram till tavlan och granskar den ingående. ”Vad är detta?” utbrister hon bestört. ”Jag har sett en lika dan hemma hos min mormor.” ”Vad säger du? Är du säker?” ”Javisst är jag säker. Jag såg den alldeles nyligen. När mamma och jag skulle tömma hennes källare så hittade vi en låda med de mest märkliga saker. Jag brydde mig inte så mycket om den, men nu minns jag att där låg en exakt kopia av den här.” ”Så spännande, henne vill jag träffa!” ”Hon är död! Hon finns inte mer”, skriker Amanda alldeles utom sig av förtvivlan. 20

”Men kära barn!” Greta tar ett raskt steg mot henne, tar henne i sin famn och klappar henne ömt över ryggen. Amanda gråter så att hon hulkar. Tankar och bilder snurrar i hennes huvud och hon kan inte hejda tårarna från att välla ned för kinderna. Hon darrar i hela kroppen och flämtar som om hon sprang. Det gör ont i hjärtat, som om en hand kramar om det och vill slita det ur kroppen. Greta står tålmodigt och håller om henne, låter tårarna fläcka ned hennes vita linneklänning och säger ingenting, hon bara fortsätter att smeka flickans hår och vagga henne stilla i sin famn. Efter en stund som känns som en evighet släpper Amanda taget om henne och backar ett steg. ”Förlåt! Så konstigt jag beter mig.” ”Vad är det för dumheter! Att gråta är väl inget att be om ursäkt för, heller. Kom och sätt dig här nu, vet jag, så värmer jag lite kanelbullar i ugnen till oss.” Amanda sätter sig på en stol vid fönstret. Katten kommer in i köket och gnider sig mot Gretas ben och smyger sedan fram till Amanda och hoppar upp i hennes knä, lägger sig tillrätta och börjar spinna. Amanda klappar henne bakom öronen, slappnar av och skrattar till. ”Vad fin hon är! Vad heter hon?” ”Safira, men jag kallar henne lite allt möjligt. Hon är en riktig medicinkatt, det är hon.” ”Vad menar du med det?” ”Hon är en katt med minst nio liv. Flera gånger har hon varit nära på att stryka med, men alltid repat sig och blivit pigg igen, som om ingenting har hänt. Dessutom tycks hon märka när någon behöver tröst. Se nu bara hur hon kom till dig eftersom du var så ledsen. Håll med om att du känner dig bättre redan!” ”Jo, det stämmer faktiskt!” Greta ställer fram kaffe i en kittel och en korg full med varma bullar, mjölken står redan i en liten kanna på bordet. 21

”Ta för dig nu och låt dig väl smaka!” ”Tack! Jag brukar inte dricka kaffe men just nu har jag faktiskt lust att göra det. Bullarna doftar underbart!” säger Amanda och tar en stor tugga. Greta sätter sig mittemot, häller upp kaffe till dem båda och griper sig an en bulle hon också. ”Så trevligt att ha sällskap. Det är inte varje dag. Berätta nu, vad har fört dig till ön. Hur kommer det sig att du sov på stranden?” Amanda tittar ned i golvet och säger tyst, nästan för sig själv: ”Det var drömmen som väckte mig.” ”Drömmen? Vilken dröm?” ”Jag minns den inte så tydligt längre men jag vaknade av en dröm. Det var som om jag var utanför min kropp och jag kunde se mig själv ligga i sängen. Det var otäckt och jag vaknade med ett ryck och sprang ut genom huset som om någon jagade mig. Jag ville bara bort från huset där jag sov och tog cykeln och cyklade i väg. Jag var knappt vaken, så känns det i alla fall nu när jag tänker på det. Och sedan, ja, jag bara cyklade på och hamnade på Saltholmen och när jag såg en färja så tog jag den utan att riktigt tänka på vad jag gjorde. När färjan stannade till vid den här ön fick jag en enorm lust att kliva i land och gjorde det, vet inte riktigt varför jag kände så. När jag väl var i land ångrade jag mig nästan. Jag brukar inte alls göra sådana här konstiga saker. Och nu sitter jag här och äter bullar och dricker kaffe, kaffe som jag inte alls gillat förut. Vad är det som händer med mig, egentligen?” Hon tittar upp på tavlan igen och skakar på huvudet. ”Det här är ändå det konstigaste av allt! Hur kommer det sig att du har en likadan tavla som min mormor? Och varför kände jag igen mig vid grinden när jag kom hit, det var precis som om jag har varit här förut?” ”Minsann, detta är bra nyheter!” ”Varför säger du så? Vad menar du?” 22

”Det var menat att du skulle komma hit i dag!” ”Menat, vad betyder det? Jag förstår ingenting!” ”Vissa dagar är mer betydelsefulla än andra. Denna dag är en bra dag för oss båda. Vissa människor behöver mötas för att få igång skeenden, så har det alltid varit.” ”Jag förstår fortfarande ingenting! Vad då skeenden?” ”Åh, jag går visst för snabbt fram, förlåt, jag blev bara så ivrig. Berätta om din mormor är du snäll!” Amanda tittar först ut genom fönstret, rör om i kaffekoppen, suckar djupt och börjar sedan berätta att hennes mormor var hemma med henne och hennes bror när de var små, att hon var pensionerad och hade all tid i världen med dem. Hon bakade ofta och fyllde hemmet med en ljuvlig doft av hembakat bröd. Medan degen jäste brukade hon berätta historier för dem och var en sådan mormor som alla vill ha. Det förstod hon på sina kompisar som gärna var hemma hos dem och lekte på eftermiddagarna efter skolan. Ofta var det många barn på besök, både killar och tjejer. Det fanns en stor korg fylld med massa roliga kläder som de använde för att iklä sig olika roller. Hennes mormor brukade kika på dem med en road min när de kom ut i köket för att visa henne hur fina de var, eller för att få hjälp av henne med att rätta till en volangklänning med säkerhetsnålar så att den skulle sitta som på en riktig drottning eller dansös, eller hjälpa killarna med att knäppa västar eller dra åt spännen. Särskilt kul hade det varit när hon och hennes kompisar fick hennes bror att se ut som en prinsessa eller påskkäring. ”Sedan måste det ha varit något som hände mellan mormor och mamma”, berättar hon vidare, nu mer allvarlig igen. ”De måste ha bråkat om något stort. För från den ena dagen till den andra var mormor plötsligt inte hemma hos oss längre och stämningen mellan mamma och mormor var spänd på något sätt, de gånger de sågs. Jag och min bror var hemma hos mormor ibland men hon var sällan hemma hos oss, och 23

jag har aldrig fått någon förklaring till varför.” Amanda tystnar tvärt och tar ett bett av bullen. ”Vill du ha mer kaffe?” frågar Greta och höjer kaffekitteln. ”Nej tack, det var starkt. Men gott! Är det kokkaffe, eller? Det har jag bara hört talas om men aldrig smakat förut.” ”Ja, det är det bästa, ser du. Så ska kaffe smaka. Inte kan jag förstå hur folk vill balja i sig det där blaskiga bryggkaffet hela dagarna som de tycks göra här i landet nu för tiden. Berätta mer om din mormor, vet jag.” Amanda drar ett djupt andetag och börjar berätta igen, nu om en gång i våras när hon var ute och cyklade och fick för sig att hon skulle hälsa på sin mormor, något hon aldrig gjort ensam tidigare. ”När jag kom fram och ringde på hennes dörr så öppnade hon inte, vilket först fick mig att tveka och vilja vända om, men så kände jag efter och märkte att dörren var olåst och att jag kunde ta mig in i lägenheten, vilket jag gjorde. Jag ropade på henne utan att få svar och fann henne i sängen, mitt på dagen. Det var inte alls likt henne och jag blev rädd av att se henne ligga där och se så svag och frånvarande ut. Jag var bara där en kort stund och sedan cyklade jag hem igen och berättade för mamma att mormor verkade vara sjuk. Mamma ringde genast till mormor men utan att få något svar. Då kastade hon sig i väg i bilen och åkte dit för att se efter hur allvarligt det egentligen var, och då, när hon satte sig bredvid mormor, fick mormor en hjärtattack rakt framför ögonen på henne. Mamma ringde direkt efter en ambulans som kom och hämtade dem och körde i väg med dem i ilfart till sjukhuset, med sirener och blinkande blåljus.” Amanda suckar tungt och sorgset. ”Tänk om jag hade ringt ambulansen på en gång! Varför kom jag dit just den dagen?” Amanda låter ursinnig nu och skrämmer i väg katten som hoppar ned från hennes knä och springer ut ur köket. 24

Greta drar fram stolen och sätter sig närmare Amanda. Hon sträcker sig över bordet och tar hennes ena hand i sin och smeker den ömt. ”Hör på mig nu! Det som du har berättat för mig är väldigt stort. Du ska vara mer än nöjd med dig själv! Att du var där hos din mormor var enastående! Kom ihåg att din mamma hann möta henne. Utan dig hade det tagit ännu längre tid innan någon förstått att hon behövde hjälp. ”Men jag kunde ha varit snabbare!” skriker Amanda. ”Ja, men hur skulle du kunna veta att det var så allvarligt, inte tror man att det ska vara så illa innan det verkligen händer. Efteråt kan man alltid tänka att man skulle agerat annorlunda. Verkligheten är en annan. Vi gör bara det som vi tror är bäst eller mest naturligt i stunden. Klandra inte dig själv.” Amanda blir åter försjunken i sina egna minnen och fortsätter berätta för Greta som tålmodigt och nyfiket lyssnar från andra sidan bordet. ”På natten hade jag en mycket konstig dröm. Jag drömde att jag var på sjukhuset. Några läkare stod vid mormons säng och sade att hennes hjärtklaffar var för svaga för att opereras. När jag vaknade tyckte jag att det var så underligt. Drömmen hade varit ovanligt tydlig, nästan som om jag själv stått där i rummet på riktigt. Senare samma dag när jag kom hem från skolan fick jag veta att mormor hade dött under natten och att operationen inte blivit av. Jag saknar henne så! Och det värsta är att det känns som om jag inte har fått säga till henne hur mycket jag älskar henne. Det känns som om jag inte har visat hur mycket hon betyder för mig!” Tårar börjar rinna på hennes kinder igen. ”Nu ska jag berätta något för dig som kanske gör att du förstår lite mer om dig själv”, säger Greta och tittar djupt in i hennes mörkbruna ögon. ”Det du har berättat för mig har fått mig att förstå att du har en speciell gåva som du skall vara glad för. Du är stark i ditt innersta väsen och har förmågor 25

som många dödliga skulle vilja ha.” ”Vadå? Vad menar du?” flämtar Amanda förvånat. ”Du är ännu ung och jag förstår om det är svårt för dig att förstå det som händer dig. Du känner igen platser som du aldrig har varit på, du drömmer starka drömmar och framför allt så har du en stark intuition som du handlar efter. Att du uppsökte din mormor, just den dagen då hon fick en hjärtattack tyder på att du handlar efter en mycket stark vilja i ditt hjärta.” ”Jag tycker att det är otäckt. Jag vill inte alls ha det så här!” säger Amanda hastig. ”Just så svarar man när man har denna gåva. Det är det största tecknet på att du verkligen har den”, säger Greta och tittar menande på henne. ”Många andra vill gärna ha det som du har helt naturligt. De äkta upplevelserna av att uppleva andra dimensioner är till en början skrämmande. Det förstår inte de som avundas oss. Vi måste lära oss att hantera gåvan som vi har, vare sig vi vill det eller inte.” ”Oss? Har du också upplevt sådana här konstiga saker? Vad är andra dimensioner? Vad är intuition?” frågar Amanda ivrigt och lutar sig närmare Greta över bordet.

. . Vill du läsa hela? Köp boken hos htpp://www.ebesforlag.se