Provläs "Världens dummaste folk? Så blir de godtrogna svenskarna grundlurade", av Sven Ruin by Ebes förlag

VĂ¤rldens dummaste folk? SĂĽ blir de godtrogna svenskarna grundlurade

ebesforlag.se

VĂ¤rldens dummaste folk? SĂĽ blir de godtrogna svenskarna grundlurade

Sven Ruin

Innehåll

1. ”Squerheads” 5 2. Ett klassiskt trick fungerar ännu 14 3. Sandra Morgan 27 4. Palmeutredningen saboterad 34 5. Vår egen militär eller någon annans? 65 6. Sverker Ödesjö 79 7. Svensk propaganda 84 8. Demokratin fungerar inte som vi tror 99 9. Thage G Peterson 116 10. Att anmärka på ord 119 11. Lögnerna i näringslivet 128 12. Vägen framåt 141 Källförteckning 148

Kapitel 1

”Squareheads” Det gamla svenskamerikanska paret berättade för mig hur svenskar som emigrerade till Amerika ansågs dumma, i den bemärkelsen att de var lättlurade. Vi kallades ”squareheads”, berättade de. Jag var arton år då jag kom till USA som utbytesstudent. I stort sett varje söndag gick jag med min värdfamilj till St. James Episcopal Church, och det var där jag träffade det gamla paret som bjöd hem mig. Deras berättelse lade grunden till att jag lärde mig en av livets viktigaste läxor, vilket många svenskar inte har gjort ännu: Vi är nog världens mest lättlurade folk. Samtidigt är det viktigt att framhålla att vi inte ska skämmas över vilka vi är. Jag kommer att tänka på en numera pensionerad konsult, som liksom jag har arbetat i vindkraftsbranschen. I byn där han växte upp, i Norrlands inland, låste folk dörren när de lämnade sitt hem och hängde nyckeln väl synlig utanför så att grannarna skulle veta att där var ingen hemma. Den tilliten som de måste ha haft till varandra är för mig något av ett idealsamhälle. Att någon skulle missbruka den upphängda nyckeln exempelvis för att stjäla var uppenbarligen otänkbart, och det fungerade där och då. Jag tror att en liknande til�lit fanns i stora delar av Sverige. Det är lätt att tankarna leder till Astrid Lindgrens berättelser, såsom Bullerbyn. Vi ska vara stolta över de goda delarna av vårt arv, även om det gav upphov till att svenskarna blev ansedda som

dumma. I detta fall bestod ju ”dumheten” i att lita på varandra. Om möjligt skulle jag vilja att vi hittade tillbaka till seden att kunna hänga upp nyckeln utanför dörren. Men vi förstår också att när dessa intet ont anande människor mötte en annan miljö, såsom när de emigrerade, blev de lätta offer. För många måste det ha inneburit mycket stora besvikelser, att de blev grovt lurade, och kanske ledde det även till personliga katastrofer. Som Vilhelm Moberg skildrar i Utvandrar-serien förekom det i USA också att svenskar lurade andra svenskar – ett extra försåtligt spel. Huvudpersonen Karl Oskar klarar sig i Mobergs bok med nöd och näppe undan detta, vilket annars kunde ha kostat honom livet och ställt hela hans familj på bar backe. Vi har en parallell i dagens svenska samhälle där några lärt sig hur de kan vinna på att lura den stora massan av godtrogna. Likt en skock dumma får leds vi in på vägar som kan innebära något helt annat än vi trodde och som ibland kan vara väldigt farliga. Att bli lurad är ofta en del i att bli utnyttjad. Jag har också varit ett av fåren i skocken. Ett vardagsnära exempel var när personalen på ett offent ligt sjukhus utanför Stockholm blev tillfrågade om de ville ta över och själva driva ett antal vårdavdelningar i privat regi. I alla fall var det så som frågan kunde uppfattas. Någon i personalen drev saken och fick stort gehör. Personalen fick svara vad de tyckte och många var positiva. Sedan blev några väldigt förvånade när ett av de stora, privata vårdföretagen istället tog över avdelningarna. Men när förvåningen lagt sig var det ganska tyst. Sådana är vi svenskar ofta. Många uppmärksammar inte ens att de antagligen blivit lurade. Kanske är det en grund för varför vi tycks bli lurade om och om igen. 8

Anledningen till att jag skriver denna bok är för att varna hur farlig svenskarnas godtrogenhet är i dagens samhälle. Att Sverige inte längre är som Bullerbyn har de flesta nog bara delvis förstått. Många har inte heller förstått att det finns svensk propaganda. Att informationen, som vi vanliga svenskar och våra politiker baserar sina beslut på, ibland är hårt vinklad exempelvis genom att endast en liten del av sanningen berättas medan annat viktigt utelämnas eller till och med kan vara medveten lögn. ”Falska nyheter” har varit mycket omtalade på senare tid. I etablerade medier kan det låta som om det problemet främst förekommer på sociala medier, från ryskt håll eller från andra som kan tyckas vara skumma källor. Men tyvärr kan falska nyheter med rena lögner spridas även i etablerad massmedia och i sammanhang som uppfattas ha en hög trovärdighet, till exempel Sveriges Riksdag. Så som debatten om falska nyheter har förts kan den utnyttjas för att tysta kritiska röster. Det verkligt farliga är när vilseledning eller minskande av yttrandefriheten blir en del av det etablerade samhället. Genom den tidigare stora trovärdighet som många etablerade media och institutioner har åtnjutit kan de först lura många. Effekterna blir då stora, på sikt även för dem själva som förlorar sin trovärdighet. Det är bråttom att bryta den onda cirkeln av halvsanningar och lögner, vilka är roten till många svåra samhällsproblem, mycket lidande och död. Att försöka skyla över kommer inte fungera i längden. Journalisten Hanne Kjöller har i sin bok En halv sanning är också en lögn angående våra massmedier skrivit:

Arbetsverktyget är ofta en dramaturgisk modell med offer, hjälte och skurk. Haken med denna Holly woodtypiska berättarteknik är att den vanligen fördummar mer än den förklarar. Och det är då vi får en pseudodebatt om ett problem som kanske inte finns, eller i alla fall inte ser ut som det framställs.

Hon berättar också om hur direktsända TV-debatter kan vara som en teater, där de medverkande ges både repliker och regi inför sin medverkan. Godtrogenheten inför halvsanningarna och lögnerna gör att svenskarna nu håller på att utveckla en annan betydelse av ordet ”dum”, nämligen att göra dumma saker. Vi hade en rekordlång tid av fred och hade vunnit en viss respekt för vårt land. Nu verkar vi vara på väg att spela bort alltihop. Nästa område kanske är välfärden. Kvar finns en skenhelighet, under en täckmantel av fina ord.

Vad gör Sverige egentligen i Afghanistan? Ett exempel på skenhelighet gäller så kallade ”utomrättsliga avrättningar”, ”utomrättsligt dödande”, eller vad man nu ska kalla det. Man skulle också kunna säga statligt sank tionerade mord. Under 2016 blev det rubriker efter det att Sveriges utrikes minister, Margot Wallström, ville veta om Israel gjort sig skyldig till utomrättsligt dödande. Från israeliskt håll kom naturligtvis stark kritik där de slog ifrån sig anklagelserna och Wallström var inte välkommen dit, men egentligen vet alla insatta att Israel länge sysslat med utomrättsliga avrättningar. Det handlar om tusentals fall. Senast har det

berättats av den israeliske journalisten Ronen Bergman, men även innan hans bok Rise and Kill First kom ut 2018 har en del av detta varit känt. Speciellt här i norden borde vi känna till det, eftersom israeliska underrättelsetjänsten Mossad lät mörda Ahmed Bouchiki av misstag i Lillehammer 1973. För ovanlighets skull dömdes flera personer för inblandning i mordet, men de frigavs efter en kort tid genom ett hemligt avtal mellan de norska och israeliska regeringarna och hälsades som återvändande hjältar i Israel. Ett annat känt exempel är mordet på den syriske generalen Muhammad Suleiman vid hans hus nära Tartus 2008. Det som jag menar verkligen sticker i ögonen med Wallströms uttalande är att hon kastar sten i glashus – hon borde nog också ha frågat om Sveriges inblandning i utomrättsligt dödande och gjort något åt saken. Något sådant kan väl inte Sverige vara inblandat i, tänker kanske många. Jo, tyvärr är det antagligen så (även om vissa säkert skulle invända och vilja använda förskönande omskrivningar). Det är möjligt att Sverige medverkar i en statlig mördarmaskin som är större än den israeliska. Sekretessen som omgärdar detta gör att det naturligtvis är svårt att veta exakt, men The New York Times kunde 2015 rapportera om hur svenska och tyska officerare – i strid med regler – deltog i så kallade ”kill decisions”, framför allt gällande attacker med så kallade drönare. Artikeln uppger att i synnerhet tyskarna inte var bekväma med detta. Det svenska Försvarsdepartementets tales person förnekar att svenskar varit inblandade. En tysk talesperson, Konrad Lax, förnekade också först, men tog sedan tillbaka förnekandet och bad om ursäkt. Efter att 11

Nato gjort ett uttalande kom Lax med en uppdatering där han citerade den tyske försvarsministerns förklaring att tysk militär varit där men inte varit inblandade. Vad gäller USAs fjärrstyrda attackdrönare tros svenska och norska satellitstationer också assistera. Det finns dock många fler uppgifter om att Sverige är medskyldigt till utomrättsliga avrättningar, vilket bland annat uppmärksammats av Göran Drougge redan 2008. Det vi ser kan vara toppen av ett isberg, där man kan undra om svensk militär har varit inblandade även i andra misstänkta brott, inte minst under snart sjutton års krig i Afghanistan. Det skulle ligga helt i linje med misstankarna mot många andra som stridit där. Då en norsk förbandschef skulle ge en ocensurerad bild av kriget under ett seminarium på den norska krigsskolan blev många chockade av vad de fick höra. Norska soldater uppgavs bland annat ha skjutit ihjäl en sårad motståndsman och använt sig av afghaner som levande sköldar under ett strids uppdrag. När något sådant kommer upp till ytan kan man få höra att det bara skulle bero på några enskilda soldater som är rötägg, vilket jag starkt betvivlar. Det största ansvaret måste ligga på de överordnade och i förlängningen på politikerna som skickat dit dem. Vi kan inte heller dra oss undan att svenskarna som röstat fram dessa politiker har ett visst ansvar. Det gäller åtminstone för alla som vet vad som faktiskt pågår. Ett av problemen är att vi ofta inte vet. Och vilket ansvar har andra kraftfulla intressen som kan påverka?

Att länder som vi brukar kalla demokratier skulle vara inblandade i utomrättsligt dödande är i många sammanhang ett tabubelagt ämne, eftersom sådant egentligen inte hör hemma i en demokrati. Att vara en rättsstat brukar ju anges som en förutsättning för demokrati. Om vi har fått blod på våra egna händer gör det inte saken lättare. Det är som ett gäng kriminella, där ingen får tjalla fast många vet eller i alla fall anar vad som händer. Även i Sverige var en del upprörda över hur Wallström kunde kritisera ”Mellanösterns enda demokrati”, trots att många av dem måste ha vetat hur det egentligen låg till. Exemplet med det utomrättsliga dödandet visar hur ett inslag av kriminalitet kan finnas i staten, även om gränsdragningen mellan kriminellt och lagligt kan vara otydlig. Det är tyvärr så att många länder är inblandade i utomrättsliga avrättningar och liknande, på många olika platser. Mycket talar alltså för att Sverige är med på listan av länder. Detta strider mot etablerade rättsprinciper och många oskyldiga drabbas, inte minst i drönarattacker. Därför förnekas ofta det som sker eller så hävdar individer att de inte visste om det. Bortförklaringar, som att sådant händer i krig och terrorbekämpning, är ett annat sätt. Det är välkänt att myndigheternas första försvarslinje ofta är att först förneka oegentligheter. Om det inte räcker är en andra försvarslinje att tillsätta någon typ av utredning eller granskning som bara gör ”lagom mycket”. Oegentligheterna möts alltför ofta inte med någon verklig korrigerande åtgärd utan med lögn. Även i så kallade västerländska demokratier har vi i praktiken fått ett rättssystem som består av flera skikt. Vi vanliga människor är i ”mellanskiktet”. Vi lever i alla 13

fall i förhoppningen att vi har en likhet inför lagen. Bottenskiktet utgörs av människor som satts upp på en dödslista eller sanktionslista. De blir ofta varse att de inte har några grundläggande rättigheter kvar. Inte ens om de ber en domstol att pröva deras sak kan de få en rättssäker behandling. I vissa länder, såsom Israel, finns även censur som kan hindra massmedia i sin rapportering, exempelvis kring en persons död. Dessutom finns toppskiktet, vilket består av människor som anser sig stå över lagen och i praktiken också verkar göra det. I slutänden är det i stort sett ingen förövare av exempelvis statligt sanktionerade mord som bestraffas. Men det är väldigt många som blir lidande. Bakom vackra ord, som att vi måste vara med i kriget i Afghanistan för flickornas skull, eller att vi tar ansvar genom att vara med i krig, finns en helt annan bister verklighet. Sedan det senaste kriget påbörjades där 2001 har många dödats där och miljontals Afghaner har tvingats på flykt. Då gick antalet flyktingar som kom till Sverige från Afghanistan upp och har sedan fortsatt ligga på en hög nivå, ofta mycket hög. Upp gick också narkotikahandeln och missbruket i Afghanistan – till att Afghanistan nyligen har uppgetts stå för över 90 % av världens heroinproduktion. Det här hänger naturligtvis inte på några enskilda soldater. Många militärer i Afghanistan har säkert åkt dit med god intention och gjort goda insatser. Men, handen på hjärtat, det sammantagna resultatet i Afghanistan blev verkligen inte bra. Och var det verkligen för flickornas skull som så många människoliv gick till spillo, miljarder spenderades och en nästan tvåhundra år lång period av ett fredligt Sverige tog stopp? 14

Ärligheten behöver komma tillbaka Den här boken handlar om mycket mer än Afghanistan kriget. Den tar upp en rad svenska samhällssektorer, där svenskarna blivit grundlurade, och visar att du ibland varken kan lita på etablerade politiker, rättsväsende, militär, massmedia, orden vi använder eller flera andra saker som vi lätt tar för givet. När det svenska samhället där vi så ofta kunde lita på varandra försvinner, och förvandlas till ett lögnsamhälle, är det inte bara i Sverige som vi förlorar något. Vi berövar inte bara oss själva, utan också många andra, ett hopp. Ärligheten behöver komma tillbaka för att återfå det vi förlorat – och att vara alltför godtrogen underlättar inte i det här läget. Det är bråttom, innan vi sjunker under lögnerna. Annars kommer det att få fler konsekvenser. Vilka vet vi inte riktigt ännu. Men vi kan ana och vi känner ju till det gamla ordspråket ”som man sår får man skörda”. Vill du läsa hela? Beställ boken till bästa pris i Ebes förlagsbutik. www.ebesforlag.se/butik