Provläs_Vi barn i Underlandet, av Ellen Kellman

Vi barn i underlandet

Tidigare utgivet av Ellen Kellman Albedo (2017) Margareta (2017) Valsång (2017) Emma och Tobias, ärret och känslorna (2017)

www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Vi barn i Underlandet Författare © Ellen Kellman (2020) Omslag: Design och layout © Fanny Axelsson Tryckt av DH Printing House, Riga ISBN: 978-91-88187-93-2

Vi barn i Underlandet

Ellen Kellman

Inledning

Vi barn i Underlandet är en sann berättelse om Ellen Kellmans liv, om hur hon utsattes för incest, misshandel, förtryck och psykvård.

Incest är ett så horribelt brott att man som läsare av denna bok, eller i sin kontakt med utsatta barn, kan ha svårt att ta det till sig. Många blundar hellre och kanske tänker att ”det jag inte vet har jag inte ont av”. Men när det kommer till de drabbade är det ett brott i sig att blunda och förminska denna typ av handlingar, i Ellens fall flera riktigt brutala.

Först när saker kommer upp till ytan går de att göra någonting åt. Ellen är mycket modig som nu går ut med sin berättelse om sitt liv. Hon gör det i förhoppning om att kunna hjälpa andra drabbade, få dem att förstå att de inte är ensamma, att det finns ett ljus i allt det mörka, men också för att belysa den brist på hjälp som hon var i så stort behov av. Hon sätter ljus på den typ av behandlingshem där hjälp är en bristvara och det snarare handlar om någon slags nedtryckande förvaring. Vi får följa hennes erfarenheter av det ställe där hon förvarades, behandlingshemmet som hon själv kallar ”Hell Hotell”.

En underbar plats, kan tyckas, men detta är en vacker kyrkogård åt förtappade barn; en bra förvaringsplats, enligt kommunen. Här finns naturen och djuren, personalen, aktiviteterna.

Och inte minst det låsta skåpet varifrån allsköns psykofarmaka delas ut med givmild hand, morgon som kväll, under den milda violblå himlen.

I Vi barn i Underlandets epicentrum står en psykopat, liksom i alla krigs mitt, i alla dysfunktionella konstellationer.

Denne psykopat är hennes egen far. Hans sadistiska metoder 5

splittrade och traumatiserade henne svårt och i denna självbiografi tar hon upp den misshandel han utsatte henne för, såväl den fysiska och känslomässiga som den sexuella.

Som föremål för en psykopats metoder går man in i det som kallas stockholmssyndromet, ett slags medberoende till sin egen förövare som är svår att bryta. Detta gjorde att Ellen blev kvar i sin fångenskap också när hennes pappa inte befann sig i hennes absoluta närhet och hon fick ingen hjälp att bryta sig loss.

Flera personer under Ellens barndom, bland annat hennes moster, beskriver henne som en gräslig unge med en taskiga attityd, när det snarare handlar om kärlek och kraft som satts i bojor. Men det finns också några människor under hennes uppväxt som ser henne för den hon är, en liten och sårbar flicka som behöver uppmuntran och stöd, och dessa människor bär hon med sig i sitt hjärta − dem tar hon fram när livet blir alltför svårt.

Trots det horribla Ellen blir utsatt för älskar hon sin familj – allt det onda som händer henne förtränger hon djupt in i minnets dimmiga skugga. Men en dag kommer allt upp till ytan. Ellen har då hunnit bli vuxen och försöker, efter alltför många år på ett behandlingshem, hitta vägen till ett liv som går att uthärda och leva. En psykolog hjälper henne att inse att hon inte har den diagnos som hon blivit tilldelad i sina unga år. Det hon lider av är PTSD (posttraumatisk stress) och dissociation och ingen psykisk sjukdom − och hennes älskade mormor, som alltid har kallat henne ”Guldhjärtat”, ger genom sin kärlek henne livet åter.

Denna bok inbegriper även den del av Ellens som innehåller allt det som ett liv normalt gör, glädje, sorg, äventyr och smärta, för i grunden var att hon var en helt vanlig unge med ett liv. Hon hade drömmar och relationer som var viktiga för henne. Hon gick i skolan som andra barn och lekte med sina kompisar, samtidigt som hon utsattes 6

för onämnbara övergrepp av sin pappa. Som läsare kanske man funderar på hur det går att leva ett till synes ”normalt” liv vid sidan om, men då får vi inte glömma att Ellen, precis som andra barn i liknande situationer, förtränger det som de är med om. Detta är en försvarsmekanism för att ens orka överleva.

Från Ellens barndom får vi följa henne genom en grymt plågsam resa som ledde till att hon hamnade på ”Hell Hotell” men vi får även följa hennes väg in i vuxenlivet och genom boken skymtar hela tiden ljuset i tunneln.

Ellen behövde tid samt lugn och ro för att våga ta första stegen mot läkning, hon behövde vägledning och beskydd.

Ett steg mot detta var när hon av psykologen fick reda på att hon inte var en trasig leksak, heller felkonstruerad, hon var inte sjuk utan traumatiserad.

Ellen vill med sin berättelse belysa att vi alla är individer, och vill väcka förståelse för det själsliga traumat som de som utsätts för incest och övergrepp får. Dessa är fler än många kanske tror eller vill kännas vid. Men med rätt stöd att läka kan de läka och ta tillbaka sina liv och även om allt i övergreppens fasansfulla sken verkar hopplöst, så är det inte det.

Detta är Ellen själv ett bevis för.

Huvudpersonen i denna berättelse heter Anna och allt det som hon har gått igenom är detsamma som Ellen själv har genomlidit. Berättelsen är inte alltid skriven i kronologisk ordning så läsaren kommer att få följa med på ett par resor i tiden tills hela bilden är uppmålad och klar. Den tar sin utgångspunkt i ”Hell Hotell”, och hon berättat där om det som krossade henne och det som sedan läkte henne. Ena stunden är hon barn och nästa stund vuxen. Ena stunden lider hon och i nästa kommer en lösning, en möjlighet eller en kraft inifrån.

Namn, platser och några omständigheter är ändrade för att inte peka ut någon, och hennes syster Lottas berättelse, 7

som skildras parallellt i boken, är sådan Ellen tolkar den, inte Lottas egen. Likaså kontaktpersonen Mias berättelse bygger på den bild Ellen själv har fått av henne efter att ha lyssnat på henne och levt med henne på behandlingshemmet.

Orsaken till detta är att Ellen har velat skildra de olika roller vi får i dysfunktionella familjer samt det som döljs under ytan i såväl dysfunktionella familjer som på vissa behandlingshem. Just därför anser hon att hennes bok är alla de barn som vuxit upp i Underlandets bok. De som tvingas spelar enligt Underlandets regler med skolgårdens hierarkier – den som inte mobbar mobbas. Alla dessa barn behöver läka och har rätt att läka.

Ellen känner mycket för dessa barn som hon och de andra i hennes bok en gång var, och även för de rädda och arga vuxna de blev, oavsett vilket lag de i dag spelar för. Denna bok är skriven för dem, och för de som i dag, tragiskt nog, befinner sig i Underlandet.

Innan smärtan tog över i Ellens liv fanns det starka band, djup kärlek, vänskap och tacksamhet. Det är detta som har räddat henne.

Slutligen vill jag tacka dig, Ellen, för ditt mod och för din styrka. De som läser denna bok kommer att förstå och inse att det har kostat på att berätta om ditt liv.

Jag hoppas också innerligt att denna bok kommer att nå ut till många, till de som drabbats, till de som i dag är drabbade, men framför allt till dem som i sina yrken arbetar med barn, ungdomar och vuxna som är/har varit utsatta för det du, Ellen, har varit.

Jag tillhör själv en av dem som kommer i kontakt med ungdomar som av olika skäl mår psykiskt dåligt då jag arbetar som gymnasielärare. Det är oerhört viktigt att alla vi som kommer i kontakt med dessa barn, framför allt redan då de är små, ser tecken och i ett tidigt skede kan gå in med hjälp och stöd för dessa barn.

8

Tack, Ellen, för att du delar med dig av ditt liv så att vi, alla tillsammans, kan nå ut och på så sätt förhoppningsvis bidraga till att fler barn får hjälp och stöd i tid. Helst i så god tid att det aldrig ens hinner hända.

Eva-Karin Berglund

Redaktör och förläggare på Ebes förlag Lidköping 2020-09-20

9

10

Hell hotell

B

ehandlingshemmet ligger i en backe och bokskogens trädkronor ramar in den avlånga vita byggnaden med röda jalusier där den breder ut sig bland kullarna som löper vidare mot himlen. Från den blomstrande terrassen ser man en glimmande rand av havet. Nedanför terrassens många trappsteg sluttar den stora parkeringen söderut, ett stenkast från den lummiga hembygdsparken i dalen där man har veteran­bilsmarknaden varje sommar.

Framför och bakom hotellbyggnaden ligger djurhagarna utspridda, smådjurshagen med getter och buksvin och de stora hagarna som löper in under bokkronorna där fåren och minihästarna betar. Där finns också ett stall, och burar med fasaner och höns. En underbar plats, kan tyckas; en bra förvaringsplats, enligt kommunen. Här finns naturen och djuren, personalen, aktiviteterna. Och inte minst det låsta skåpet varifrån allsköns psykofarmaka delas ut med givmild hand, morgon som kväll, under den milda violblå himlen.

Men sanningen är den att detta är en vacker kyrkogård åt förtappade barn. De kallar det för hjälp. Till exempel när de skickar i väg den gängliga tonårspojken dit, pojken som begått en del smårån, utfört en misshandel och som uppför sig så omoget att han ansetts behöva en psykologisk utredning. Pojken har inte klarat av skolan − det kan alltså röra sig om ett milt förståndshandikapp. Och i journalen står det att han bodde i en fosterfamilj under ett års tid när han var sex år gammal. Orsaken var mamman som hade psykiska problem. Pappan är missbrukare. Slutsats: ett hopplöst fall, skeppa i väg honom.

11

Hit skickas också den unga kvinnan med självskadebeteende.

Hon har varit utsatt för incest av fadern, beter sig udda, passar inte riktigt in någonstans. Slutsats: inga framtidsutsikter, packa prydligt och städa bort.

Till hemmet skickas också ungdomarna med schizofreni och bipolär sjukdom, en del lider av psykos, andra befinner sig inom autismspektrat. Slutsats: udda pusselbitar slänger man helst.

I socialtjänstens ögon är de alla den samma, våldtäkts­man som våldtagen, barn som vuxen, begåvad som förståndshandi­ kappad, och likaså alla med ätstörningar, alla med tvångsbeteenden, alla med personlighetsstörningar − ett problem.

I den vackra, vita byggnaden på kullen får de bo, med närhet till naturen och de trevliga djuren i hagarna. Här finns aktiviteter i mängd − men inga behandlingsplaner, vart skulle sådant ändå leda? Men medicinskåpet, vännen, är fullmatat med allt man någonsin kunnat drömma om.

Välkomna till behandlingshemmet där havet skymtar från terrassen … Välkomna till Blekinges naturreservat … Välkommen till Hell Hotell där tiden avtjänas i ett vakuum och hoppet möter en plågsam död. Skäms på dig, lilla barn, och varsågod.

12

Del 1 Underlandet

13

14

1.

Skolflickan

A

nna stod framför badrumsspegeln i en av de gamla pampiga lägenheterna på Östermalm. Den hade polerat parkettgolv, kakelugnar och stora fönster som vette mot gården, trafikbruset befann sig runt hörnet och duvor knackade mot plåttaket. Hon gjorde sig i ordning inför skolan.

Stor flicka, tänkte hon och nickade åt spegelbilden. Tonåring. Hon kammade håret bakåt i en snedbena och fäste det i nacken med ett spänne. Niondeklassare − och hon började förstå hur en vuxen människa skulle vara, tyckte hon. Ibland förstod hon det i alla fall, det kom som en vild melodi och lyfte henne, att hon skulle bli en egen människa som själv valde sina vägar.

Men inför saker som politikerdebatter på TV, att betala räkningar och köra bil var hon ännu ett barn och en turist i de vuxnas värld. Hon var blyg − känslig också, hade mamma sagt. Det var inte Lotta − hon var praktiskt lagd och fick saker gjorda. Det skilde bara tretton månader mellan dem och Anna var äldst men Lotta hade vuxit om henne på längden redan i mellanstadiet. Därefter hade hon fortsatt att växa rakt medan Anna slirade omkring bland kurvorna.

Just nu hade hon sitt liv på Östermalm i Stockholm, men hon hade bott på många olika ställen under sin nu avtonande barndom. Alltifrån skånska landsbygden till New York.

Alla dessa flyttar hade varit ett äventyr för Anna och Lotta.

Det var roligt att få se nya delar av världen och uppleva nya gator, ny natur och nya dofter men det var även smärtsamt att lämna kompisar och skola och börja om som en främling 15

någon annanstans. Med tiden hade flyttarna blivit en vanesak för systrarna. De lärde sig att inte fästa sig så djupt vid nya bekantskaper. Länge höll de distans till allt och alla runt omkring sig, innan omgivningarna tilläts sippra in och påverka, eftersom de visste att de när som helst kunde få packa flyttkartongerna igen.

Lotta blev allt svårare att tyda för varje flytt, det var som att hon hade vänt sig inåt och ihärdigt fokuserade på någonting inombords. Anna var i stället ute och fladdrade. Hon fick nya vänner och behövde inte gå ensam − men hon valde ofta enskildhet ändå. Ensam men fri. För Lotta betydde umgänge hörnstenar − hon hade valt att bo kvar hos mamma i Skåne efter skilsmässan, just för att hon hade sitt liv på privatskolan i Malmö.

Anna hade valt att flytta igen. Hon visste ju att varje flytt innebar en förnyelse − man kunde lämna sådant man inte visste vad man skulle göra av, glömma problemen och bli en annan flicka på en annan ort i och med att nya klasskamrater såg en med nya ögon. Ja, tack!

Men i jakten på förnyelse fanns också ett begär att komma tillbaka. En sökande drivkraft inom henne som ville återfinna sådant hon hade förlorat. För visst var det mycket hon hade förlorat? Men var började man leta − när man är femton år?

Hon gick in på rummet för att packa skolväskan. Hon, och Lotta som kom varannan helg, bodde i det största sovrummet i lägenheten. Där fanns en våningssäng, Lottas piano och Annas skrivbord, en tung gammal möbel som de hade hittat under en inspektionsrunda uppe på vinden och släpat ned.

Att utforska nya omgivningen var obligatoriskt efter varje flytt och Lotta och Anna hade tillsammans utforskat stränder, skogsdungar, verkstäder, källare och vindar runt om i världen.

Ute i hallen var det tyst. Monica var upptagen med Jonathan, halvbrodern på ett halvår. Det fanns en bror till, han 16

var åtta år och Annas ögonsten, samt en liten halvsyster nere i Skåne som bara var några månader gammal. Först hade det bara varit Anna och Lotta, i många år, men nu var de många i och med plastsyskonen som också tillkommit på vardera hållet. De tyckte båda två att det var helt okej, ju fler som kunde tampas med föräldrarna desto bättre.

Mamma och pappa hade varit unga när Anna föddes. De hade haft ett av- och på- förhållande tills de gått och gift sig och flyttat med barnen till USA. När Anna var tolv hade de skilt sig och hittat nya partners omedelbart bums.

Hennes pappa hade en hög position inom ett försäkringsföretag. Varje morgon satte han på sig en av sina dyra kostymer. Han brukade be Anna välja slips, bara Anna.

Pappan hade en dubbelnatur, en kall och dominant sida likaväl som en mycket barnslig och lekfull personlighet. Alla hans ungar dyrkade honom, fast alla var också lite rädda för honom.

Pappas nya fru hette Monica. Hon älskade pappa och hon betedde sig som en vuxen människa, bestämde saker och ting på ett sätt som mamma inte kunde göra. Lotta och Anna såg upp till henne. Nu för tiden var Monica så upptagen med baby Jonathan att hon inte hade mycket tid över. I ärlighetens namn sade hon knappt ett ord till Anna. Men Anna hade sitt. Hon hade viken bortom Kaknästornet där hon kunde sitta och dagdrömma, se på vattnet och skissa på någon bild som kom för henne. Ibland vandrade hon dit, bort från skolan och klasskompisarna. Inför dem var hon en flicka som hade problem − ja, hon var skygg och blyg för det mesta, vild och egensinnig likväl. Svår att få ihop, enligt Lotta. På sådana här ställen, som viken vid vattnet, levde hon: lyssnade på vinden i vassen, löftet om något ännu okänt i antågande, något som skulle svepa i väg med henne.

Livet hade varit svårt − länge. Som tolvåring, innan föräldrarnas skilsmässa, hade hon blivit inskriven på en barn17

psykiatrisk avdelning och sedan dess hade hon kämpat med ångest. Det hade varit svårt att bli ett psykfall ... falla från sig själv och behovet av att vara normal. Sedan dess hade hon vandrat sina vingliga vägar.

18

Några ord till dig som har läst

Incest är ett brott. Man kan känna att det är en skam, en skuld, ett misslyckande, en onämnbarhet eller en familjehemlighet, men det är ännu mer ett brott. Det är ett brott mot existensen. Det finns bara en skyldig och det är förövaren − som tränger sig in i och hjärntvättar sina offer.

Efter en sådan allvarlig attack borde skadestånd och kvalificerad rehabilitering vara en självklarhet, men det vet vi ju att så inte är fallet. Vi som har drabbats av detta brott är modiga. Vi är många också, världen över ligger siffran på 1/5 individer som drabbats av incest och sexuella övergrepp.

Det jag vill säga till er är att ni är tusen gånger starkare än era förövare, det är de som har behövt använda oss och inte tvärtom fastän det var vi som var barn.

Om du behöver hjälp kan du bland andra vända dig till dessa organisationer: BOJ, brottsofferjouren (https://www.brottsofferjouren.se) Rise (https://rise-sverige.se) nxtMe (https://nxtme.se) Tjejjouren (https://tjejjouren.se) BRIS (https://www.bris.se) Maskrosbarn (https://maskrosbarn.org) Rädda barnen (https://www.raddabarnen.se) Röda korset (https://www.rodakorset.se) Wonsa (http://www.wonsa.se/sv/) Tack till er därute, för all kraft ni ger,

Ellen 19

Vill du läsa hela?

Du finner boken hos de flesta internetbokhandlare och i den fysiska bokhandeln och bibliotek.

Om de inte har den i lager kan du be dem att ta hem den.

Du kan även köpa den direkt via förlagets e-butik: https://www.ebesforlag.se/store

20

21