Författare in på livet! Vem är Elliot Ellen Kellman
Författarintervju med Elliot Ellen Kellman I december 2020 gav Ellen Kellman ut sin debutroman ”Vi barn i Underlandet”, en roman baserad på egna erfarenheter. Detta är en mycket stark roman. Med en pappa som är psykopat och pedofil invaderades Ellen till kropp och själ och levde med förtäckta hot och känslomässig utpressning. − Men också en grym barndom innefattar lekar, vänskap, upptäckter och underbara överraskningar, säger Elliot Ellen Kellman, vilket inger kraft åt att både överleva och läka. Snart utkommer en ny bok, denna gång en diktbok med titeln ”Fönstervy” och denna gång under författarnamnet Elliot Ellen Kellman, så vem är egentligen denne författare. Vi låter Elliot Ellen Kellman själv berätta i denna författarintervju.
Elliot (Foto privat)
Hur skulle du beskriva dig själv för någon som inte känner dig? Jag är väldigt snäll. När jag bar på för mycket skam och skuld kände jag mig som en skurk, men det är en annan sak. Jag vet att jag gav bort mina leksaker till andra barn när jag var liten och jag har mycket empati. Blyg är jag, men också vild, båda på samma gång. Jag har en järnvilja innerst inne och jag är inte rädd för att gå emot sådant som verkar fel eller skadligt i mina ögon, har alltid haft en benägenhet att gå utanför mallarna.
Under slutet av 2020 gav du ut en bok som heter ”Vi barn i Underlandet”. Vill du berätta lite om den? Vad handlar den om? I den här boken berättar jag om min tid på behandlingshem liksom vägen som ledde dit och ut igen. Jag skickades dit när jag var nyss sexton år fyllda och jag minns hur jag hoppades och litade när jag först besökte behandlingshemmet. Här skulle jag få bli frisk, tänkte jag. För jag led av ätstörning och kände sorg och ångest, livet var så mörkt just då och jag kände mig så desperat. Som det visade sig fanns det ingen behandling på detta behandlingshem. Det handlade om medicinering och förvaring och jag förvarades, liksom fastfrusen i min kris, i över fem år. Denna upplevelse påverkade mig djupt. Jag levde med tungt medicinerade, psykiskt sjuka vuxna och personalen hånade oss öppet. Jag fick ingen terapi, utan pratade med en kontaktperson som hade ett rejält maktbehov. Jag behandlades som sjuk och hopplös fastän jag var ett traumatiserat barn. Inte sjuk. Utan traumatiserad. Det är skillnad. Jag ville inte skriva i offerkofta, för jag tror på liv och kraft. (Offerkofta kan missbrukas och jag menar inte att man inte ska känna smärtan och sorgen. Och läkningsprocessen tar väldigt lång tid. Men det är viktigt att välja livet.) Jag är stolt och tacksam över mycket i mitt liv. För att gå emot svart/vit-tänk beskrev jag det fina jag har upplevt vid sidan av övergreppen i hemmet. Just för att poängtera behandlingshemmets brister: vi är inte vandrande diagnoser. Såklart, eller? Vi är komplicerade värdefulla människor, vi traumatiserade såväl som de som kämpar med psykiska sjukdomar. Vi är lika bra om än inte samma.
”Just det fina jag har upplevt hjälper mig ännu idag att befria mig själv från Underlandet.”
”Vi barn i Underlandet” är en viktig bok, vilka vill du i första hand skall läsa din bok och varför? Jag vill i själva verket att alla ska läsa, för att det är en mänsklig berättelse. Den beskriver hur en vanlig flicka hanterar det mycket komplexa, som är incesttraumat. Ju fler som förstår incesttraumat desto bättre. För som det är idag offras vi som utsatts för incest gång på gång. Även inom psykvården är människor ovilliga att sätta sig in i vår verklighet. Ändå händer det en i varje klass i varje skola i varje land. Pedofilernas jaktmarker är i skuggorna dit ljuset inte når. Skuggorna är vår tystnad.
Ellen som skolflicka (Foto privat)
at) rn (Foto priv Ellen som ba
”Pedofilernas jaktmarker är i skuggorna dit ljuset inte når. Skuggorna är vår tystnad.”
Med min bok vill jag inte döma ut någon. Däremot var den så kallade behandlingen på behandlingshemmet oerhört skadlig och fel och det har jag valt att berätta om. Som udda, plågad och traumatiserad människa är det meningen att jag ska vara lägst i rang och tacksamt tiga och le när folk kastar bort mitt liv och strör så mycket salt i såren att varje liten vardagshandling blir en plåga, full med smärta och oro. Men detta går jag emot och jag vet att min bok på vissa vis är före sin tid. Dock är vi jämlikar, vi människor.
”Även om jag har varit kritisk mot psykvården så tror jag på godheten som finns i både be- handlare och patien ter.”
Ellen med sina älskade husdjur (Foto privat)
Jag vet att de allra flesta vill göra gott. Vi människor vill förstå och hjälpa varandra. Men ofta vet vi inte hur vi ska kunna göra det, vi blir rädda eller saknar kunskap. Även om jag har varit kritisk mot psykvården så tror jag på godheten som finns i både behandlare och patienter. Vi skulle kunna ge varandra så mycket genom att respektera varandra och lyssna.
Under den tiden som boken skrevs och sedan publicerades genomgick du själv en förändring, vill du berätta om den? Ja, mitt i detta så fick jag beviljat byte av juridiskt kön, det vill säga jag föddes kvinna och lever nu som man.
”Jag valde att lägga till mitt manliga författarnamn, Elliot, istället för att byta namn helt.”
Elliot (Foto privat)
Du har även ett nytt författarnamn, kan du berätta om det och varför du valde just detta namn? Jag valde att lägga till mitt manliga författarnamn, Elliot, istället för att byta namn helt. På ett vis gör det lite ont att se mitt kvinnliga namn, på ett sätt som kanske bara andra transpersoner skulle förstå, ja, det är ett slags förminskande. Å andra sidan gick jag igenom så väldigt mycket som flicka och kvinna att jag känner att jag ska hedra just detta, för jag är stolt över henne och skulle inte vara jag utan henne. Jag är stolt över alla kvinnor, vill säga, unga flickor som kämpar för att acceptera sina kroppar liksom transkvinnor som för första gången upplever hur det är att bli antastad på tunnelbanan… Smärtan och skönheten i att vara kvinna. Men själv råkar jag vara man. Och jag har landat i att detta också var en del av min resa, och att en del måste vara transpersoner också, enligt den mänskliga normalitetsskalan.
Hur har din personliga förändring påverkat din marknadsföring och release av ”Vi barn i Underlandet?” Det har varit tufft. Boken är sårbar. Jag har inte pratat med min ursprungsfamilj på femton år och jag ville inte att de skulle veta att jag är en transperson, om de nu hittade boken. Jag har skyddat namnen och hänger inte ut någon, men jag blev nästan mördad av min pappa vid ett tillfälle och rädslan för hans våld och mammas psykiska motsvarighet till det har varit stor. Dessutom vet jag att maktmissbrukare inom psykvården kommer att dissa min bok. Sedan, mitt i alltihop, är det en man som nu ska ut och berätta, inte den kvinna som skrev självbiografin. Det har varit omöjligt att marknadsföra boken i någon vidare utsträckning. Författarträffar och högläsning har bara inte gått. Men nu har ett år gått och jag känner mig trygg med mig själv på ett annat sätt. Har ju mött mina rädslor i och med boken, som också är en skilsmässohandling mellan mig och mina förövare.
”Sedan, mitt i alltihop, är det en man som nu ska ut och berätta, inte den kvinna som skrev självbiografin”
Ellen (Foto privat)
Du kommer även snart att publicera en diktsamling – vill du berätta lite om den? Ja, det är en samling dikter och tankekorn som handlar om livet och om knasigheter som vi alla stöter på oavsett vilka vi är. Första delen är lite klurig och kanske lite humoristisk. Andra delen tar upp lite svårare saker, men sådant varje människa stöter på. Jag trodde inte att det skulle bli en diktsamling, men helt plötsligt hade jag fått ihop en ändå. Jag är nog poet i grund och botten. Även om jag numera tycker bäst om att skriva prosa.
”Då är livet Stig-Helmers huvud och man själv är tofsen” (Ur Fönstervy)
Du har gått igenom många svåra saker och händelser i ditt iv. Har skrivandet varit ett sätt för dig att hantera detta – och i så fall hur? Absolut! Det viktigaste verktyget! Alltså, för tio år sedan pratade man inte om ptsd och dissociation. Jag sökte terapi för mina barndomstrauman men fick ingen hjälp. Jag var inte sjuk, utan traumatiserad. Att få feldiagnos är kränkande och lika allvarligt som om det hade varit en fysisk smärta. Andra människor runt omkring vill man heller inte betunga med sitt lidande. Tack och lov har jag älskat att skriva sedan jag var liten och det har gett mig avlastning och mening. Skrivandet är mitt liv.
Hur tänker du dig framtiden som författare med tanke på att du har skrivit böcker utifrån den flicka/kvinna du var för att nu skriva böcker utifrån den man du är? Jag kommer aldrig förneka det liv jag hade som kvinna, men aldrig heller förneka den man jag är idag. Jag berättar gärna om detta och många andra transpersoner delar också med sig av sina upplevelser. Som sagt är vissa ämnen och områden komplicerade, men för den sakens skulle inte dåliga eller omöjliga att förstå. Jag hette Ellen och nu heter jag Elliot och har kommit hem till mig själv, men själen och hjärtat är ett och samma. Det var kroppen som hade problem. Vill du berätta om din resa från liten och utsatt flicka till man? Under barndomen så fanns det ingen möjlighet för mig att tänka på vem jag är egentligen. Jag hade fullt upp med att överleva mina förövare. Från fyra års ålder levde jag med skräcken inför nästa våldtäkt. Vi flyttade kors och tvärs och jag kunde aldrig känna mig trygg någonstans. Men när jag tänker tillbaka så var jag varken eller. Rosa föraktade jag, gillade blått. Förstod inte Barbie utan gillade pilbågar och att klättra i träd. Jag var och är inte särskilt maskulin men inte var jag heller feminin, även om jag hade långt hår då osv.
”Från fyra års ålder levde jag med skräcken inför nästa våldtäkt.”
Ellen som liten sårbar flicka (Foto privat)
Tonårstiden var svår på så många sätt, att det är svårt att veta vad som är vad där, men jag brukade gå igenom min brors garderob och hungra efter att få klä mig i skjortor, ja, alltså i manligt kodade kläder. Samtidigt ville jag inte vara man. Män var farliga. Med tiden smög sig ändå sanningen närmare. Jag blev överlycklig när jag hittade en kartong med herrkläder som hade lämnats kvar på vinden. Jag älskade att se filmer med manlig gemenskap och grabbgäng. Jag VAR man. Men att orka bära detta ovanpå allt annat var något som var svårt. Nu skulle jag ta in att jag faktiskt är udda trots allt. Inte normal så att säga. Även om jag trots allt är normal som transperson, dock i en minoritetsgrupp. Jag skulle aldrig bli en vanlig människa, tänkte jag med stor sorg, för ända sedan jag kom ut från behandlingshemmet har jag bara velat vara normal. Men där hade jag fel. Jag är faktiskt en väldigt normal medelålders snubbe idag, i alla fall känner jag mig sådan. Hur tror du att andra kommer att bemöta dig som författare då du har skrivit en bok som kvinna men att du nu är man? Vissa kommer att tycka att jag är helknäpp, ett freak, och andra kanske kommer att känna ilska och förakt. Många kommer dock att känna empati och visa intresse för en väldigt svår livsresa. Som sagt, ingen är en diagnos. Ingen är en samling konsonanter och vokaler, alltså ett namn. Ingen är bara en kropp heller. Jag är jag men med ett svårt tillstånd som heter transsexualitet som gör att man inte kan leva och vara sig själv fullt ut på grund av hur kroppen är. Det kan liknas vid att födas med missbildningar. Att bli sedd som den man är utan missbildningen är en glädje och befrielse. Väldigt stärkande. Hur ser du själv på framtiden när det kommer till ditt skrivande och ditt författarskap? Jag har alltid skrivit och jag skulle tro att jag alltid kommer att skriva. Mina erfarenheter av livet både inspirerar mig och begränsar mig. Jag vet hur undergången känns, men jag vet inte hur en vanlig frukost med familjen går till. Min hjärna är en slags labyrint ibland på grund av alla trauman och jag tänker lite annorlunda om saker och ting ibland, har jag märkt. Vilket både kan vara en fördel och en nackdel. Har aldrig haft någon större längtan att resa utomlands, kanske för jag utforskar mycket inom mig själv. Men jag kommer som författare och på andra sätt att fortsätta jobba emot incestbrottet. Har två romaner att ge ut inom närmsta tiden, båda skönlitterära och ett annat manus som jag jobbar på, som handlar om andlighet, identitet och transsexualitet, vilket är ett spännande område.
”Jag är faktiskt en väldigt normal medelålders snubbe idag”
Slutligen, vad vill du skicka med till andra som befinner sig i den situation som du har varit, samt till de som arbetar inom psykvården eller inom andra yrken där man möter människor med trauma, dels utifrån det trauma du upplevde som barm, dels utifrån ditt könsbyte och dels utifrån hur samhället bemöter människor utifrån dessa aspekter? Det finaste man kan ge sig själv och andra är acceptans och gränser. Att lyssna och att veta att du är du och jag är jag. Vi är båda värdefulla. Om jag inte gillar dig eller förstår mig på dig så behöver jag se på min egen anledning till det. Jag vill inte att någon ska tänka att det är hopplöst, varken ens egna förmågor eller andras situation. Vi har en massa redskap inom oss för att klara av saker och ting. Massa slumrande gåvor. Förut var psykisk ohälsa, som det kallas, eller ren sorg och smärta, något som i sig var dåligt, skamligt. Lika illa är det inte längre, nu får man vara lite mänsklig, trots allt. Det finns så mycket vackert som har sagts om att gilla sig själv och att vara stolt över sig själv och jag har väl inget att tillägga utom att det är det som är det viktigaste. Helt enkelt, bjussa lite så kommer det åter. Ett stort tack Elliot Ellen Kellman för att du delade med dig av ditt liv och dina tankar!