Ersta diakonis historia - Även vilan är en uppgift by Ersta diakoni

Även vilan är en uppgift Betania Styrsjöbo

Under ett par års tid har jag samlat material och historiska fakta till ytterligare några häften i serien Erstarapsodier. Framför allt har jag nu satt fokus på några mycket speciella verksamheter inom Ersta diakoni som inte direkt kan räknas till vare sig vård- eller utbildningssektorn. Däremot faller verksamheterna helt klart in under begreppet diakoni – i betydelsen tjänst. Alla arbetsinsatser – praktiska såväl som teoretiska – kräver och har rätt till tider av rekreation och vila. I början av diakonins insatser fanns inte någon klart reglerad arbetstid och begreppet semester var definitivt inte känt, men redan våra första diakoniledare insåg vikten av pauser i dags- och veckorytmerna. Det var föreståndaren under åren 1862-98, Johan Christoffer Bring, som myntade tesen ”Även vilan är en uppgift” och som använde det undersköna ordet ”sommarvila” när han uppmanade systrarna att tillåta sig ta ledigt. I sin ledaruppgift vid Sveriges första diakonissanstalt mötte han en växande skara av hänförda och kärleksfulla kvinnor, som på alla sätt ville vara sina medmänniskor till tjänst. Men deras hängivenhet mot kallelsen att ständigt ”stå till tjänst” banade också då väg för det som i vår tid kallas ”utbrändhet”. Bristen på förmåga att sätta gränser inför uppgifterna och följderna därav fick J.C.Bring att vända upp och ner på begreppen. Vilan ingår utan förbehåll i tjänsten. Den är vårt ansvar. Vi har rätt att vila och vi bör göra det för att kunna – på ett bra sätt – göra våra insatser och möjligen bryta nya vägar för kommande generationer..

Sommarvilan och sommarhemmen gav de tjänande systrarna en legitim möjlighet att koppla av från vardagens slit och arbetsuppgifternas ofta ansvarsfyllda krav. Detta häfte har fått samlingsnamnet:

ÄVEN VILAN ÄR EN UPPGIFT Här berättas i två delar dels om Betania på Värmdö, dels om Tallbacken, Styrsjöbo i Leksand. Båda sommarhemmen är donationer till moderhus-systrarna, Betania på 1890-talet och Tallbacken på 1930-talet – med allt vad det i nutiden innebär av att finna rätta tolkningar av åldriga juridiska begrepp m.m. De båda sommarhemmens historier är på många sätt helt olika. Ena donatorn är en av moderhussystrarna, den andra en för oss helt okänd person. Det som är gemensamt för dem är att de båda är kvinnor. Berättelserna om hur donationerna kom till är och förblir ”sagolika”. Hur de båda platserna kunnat användas under de gångna 120 - resp. 75 åren, har många likheter men också en hel del olikheter. Bekymmer och problem har funnits på båda ställena, men idag ser vi bakåt med stor tacksamhet och framåt med tillförsikt och gott hopp. Vi önskar och ber att våra sommarviloplatser Betania och Tallbacken fortfarande får vara stillhetens platser i vår orosmättade och jäktade tid. Ulla-Britta Wadstedt har korrekturläst och uppmuntrat. Till henne och många andra vill jag säga ”hjärtligt tack” för hjälp och stöd. Av fotona är en del tagna av Inger Brask, Sanna Lindström och Bengt Navrén; en del är hämtade ur Erstas fotoarkiv. Tack för tillåtelsen att använda bilderna! Ersta i maj 2013 Gudrun Persson 3

Innehåll

Sommarhem på Värmdö 6 Viloplatser 7 Björkvik och Kungsängen 7 Eva Beurling 8 S. Eva finner Boda 10 Byggnaderna 11 Den lilla stugan 12

Årsfesten 1892 13 Invigningen 14 J.C. Bring på Betania 14 Fortsatta Årsfest-utfärder 15 Johannesro 15 J.C. Bring går ur tiden

Nya tomtköp

Syster Eva – husmor på Betania Det dagliga livet

17 18

Byggnadernas förbättringar 19 Utebodarna 19 Brunnen 19 Boda by

50-årsminnet 1942

Friluftskyrkan 22

Ändrade förutsättningar 23 Tillflykten 23 Johannesro byggs om 24 Elevhelger 24 Förändrad användning av Betania 25 Introduktionsdagar och Stilla dagar 27 Fortfarande sommarhem 27 Helpension 28 Självhushåll 28 Badbryggan och båten 28 Betaniakommittén 29 Receptsamling 29 Frivilliginsatser 29

Betania 100 år – 1992 31 Friluftsgudstjänsten 31 Kavalkaden 32 Hyllningssången 32 Jubileumsgåvan 37 Litteratur och källmaterial

Del II Tallbacken/Styrsjöbo – Sommarhem i Leksand

Även vilan är en uppgift

Del I Betania - Sommarhem på Värmdö

Pastor Johan Christoffer Bring tillträdde sin tjänst som föreståndare på Diakonissanstalten i Stockholm 1862. Från detta år skrev han s.k. rundbrev till systrar runt om i landet för att hålla dem underrättade om händelserna i ”diakonisshemmet” och om de hemmavarande systrarnas uppgifter och hälsotillstånd. Framför allt var han noggrann med att följa upp allas behov av någorlunda reglerade arbetstider och av samman-hängande ledighet – särskilt under sommarmånaderna. I augusti 1871 är Bring på resa och skriver därifrån Rundbrev nr 36.

Han besöker systrar på deras arbetsplatser och vill gärna kombinera detta med ”att hvila” för egen del. Han skriver: ”Det är visst en god sak att någon tid få utbyta det vanliga trägna arbetet mot stillheten på en aflägsen ort … Det hafven I väl också erfarit, att det icke är nog med den yttre hvilan, att det äfven under den kan vara tröttsamt och mödosamt när hjertat icke har hvila i Gud.” Lite längre fram i brevet erkänner han sin egen svaghet: ”Efter att hafva varit ledig hela veckan igenom har jag icke kunnat undandraga mig att om Söndagarna predika, då jag derom blifvit anmodad. Så predikade jag 9:de S.e. Tref. i Ludvika. Söndagen derefter var jag i Grangärde …” Han berättar också att ca 150 församlingsbor i Ludvika resp. Grangärde ”på en förhyrd ångbåt” farit de 2 milen mellan orterna för att få lyssna till båda hans predikningar. Viloplatser Sommaren 1872 berättar han om ledighet för både Mamsell Eckerström, dvs anstaltens husmor Clara Eckerström, och för honom själv och hans familj. Därefter berättas det på rad efter rad om inte mindre än 13 namngivna systrar och deras sommar-vistelseorter: ”Så mycket vi kunna, vilja vi hjelpa Systrarne att få hvila sig något litet. Det visar ock följande: Systrarne Sofi Gestrin, Maria Ek, Bengta Nilsson och Charlotte Ljungberg vistas för närvarande på ett ställe å Wermdön, som Friherrinnan Posse för några veckor erbjudit oss att få begagna.” Andra systrar har fått vistas hos sina familjer, vid Diakonissanstalten i Christiania (Oslo) eller vid Medevi hälsobrunn. 1875-77 har man funnit viloplatser på Wäddö och Sandholmen vid Djurö i Stockholms skärgård och på Mösseberg. Björkvik och Kungsängen Sommaren därefter dyker namnet Björkvik upp – en gård som av Bring kallas ”lantstället på Värmdö”. – Björkvik finns på Värmdöns östra sidan innanför Bullarön och nås med bil via Fagerdala. Kungsängen ligger några kilometer norrut från Björkvik och nås via Saltarö. Tack vare en donation av fru Betty Elde, född Nobel kunde Diakonissanstalten bekosta många systrars sommarvilotid på Björkvik. 7

”Utaf fru Elde är gifna till anstalten 3000 kronor, hvilkas ränta skall användas för gamla och orkeslösa systrar. I enlighet härmed kommer väl räntan i år att användas till betäckande af kostnader för systrarnas sommarställe – i en vacker trakt af Wermdön, dit mycket väl äfven utevarande systrar kunna få komma och hämta saltsjöluft.” (Rundbrev 1878) I nästkommande Rundbrev (sept.1878) berättas följande: ”Från Björkvik äro nu systrarne hemkomna. Alla som hvarit der, hafva funnit sig mycket väl. Icke mindre än 24 systrar hafva der tillbringat längre eller kortare tid.” Ytterligare ett par år ”är Björkvik ganska befolkadt af både äldre och yngre systrar, så att der för tillfället icke kunna vara flera.” – ”Der ges hvila och vederquikelse”. Från 1883 - 1885 är syster Charlotte Ljungberg (f. 1822) husmor för inte mindre än 20 systrar. Hon lämnar sitt jordiska liv 1886 efter att 1855 ha blivit en av de två första kvinnorna i vårt land som blev sjuksköterskor och invigda diakonissor. Någon sommar ytterligare hade systrarna tillgång till Björkvik, men 1888 hade man funnit ”ett nytt ställe i närheten av Björkvik – Kungsängen.” Där ”finna sig systrarna mycket väl. Syster Eva Beurling är deras husmoder.” Eva Beurling Sommaren 1891 blir den sista som tillbringas på Kungsängen under s. Evas ledning. Hemresan efter sommarvistelsen företogs den 28/9. Med stor tillförsikt berättar J.C. Bring om framtiden: ”Genom en väns bemedling få vi snart såsom gåfva ett eget ställe för systrars sommarhvila, mycket vackert beläget, ½ timmas väg kortare till Stockholm, men i samma trakt som Kungsängen.” Vem denna ”vän” är förtäljer inte rundbrevet, men av köpehandlingarna framgår att det var s. Eva Beurling.

Eva Beurling föddes 1830 Katarina församling i Stockholm. Fadern var major. Vid inträdet på Ersta 1876 var hon egentligen överårig men antogs och blev provsyster 1878 och tjänstgjorde under åren fram till diakonissvigningen 1881 vid Diakonissanstaltens hushållsskola. Hon visade tidigt stort intresse för sömnad och engagerades därför i den 1880 nyöppnade paramentverkstaden. Den uppgiften, tillsammans med hennes goda bildning, ledde henne ut till många av de tyska diakonissanstalterna tillhörande Kaiserswerther Generalkonferenz. 1881 gick hennes tre månader långa resa till Köpenhamn, Hamburg, Altona, Kaiserswerth, Strassburg, Neuendettelsau, Dresden och Berlin. Framför allt i Neuendettelsau och Dresden fick hon god inblick i ”paramentiken” – den kyrkliga textilkonsten.

Skärgården är underbar

Under några år var s. Eva församlingsdiakonissa i Östermalms församling – det s.k. Ladugårdslandet och i Maria församling. Men kroppslig svaghet lade hinder i vägen och hon tvingades avstå från den uppgiften. Åren 1887- 91 var hon varje sommar husmor på de tidigare nämnda viloplatserna för sina medsystrar. Under vinterhalvåret var hon tidvis husmor på Ålderdomshemmet hemma på Ersta, aktiv i enskild sjukvård och närmaste medhjälpare till fröken Clara Eckerström – Diakonissanstaltens husmor.

Syster Eva finner Boda Under vistelsen på Kungsängen sommaren 1891 gjorde s. Eva den förunderliga båtfärden då hon i Boda by påträffade markägaren Carl Gustaf Ulltin. Med honom och hans hustru uppgjordes ett köpeavtal där s. Eva mot en köpeskilling av 200 kronor tillskrevs äganderätten av tomtmarken Boda 1:7, Storudden – 2 hektar och 20 kvadratmeter. Köpehandlingen är undertecknad den 4 sept. 1891 av C.G. Ulltin och Bernardina Ulltin.

Familjen Ulltin (omkr. sekelskiftet 18-1900

Det framgår av både muntliga och skriftliga skildringar att paret Ulltin gladdes åt att få överlämna en del av sin egendom till ett så gott ändamål – som sommarviloplats för Diakonissanstaltens systrar! Makarna Ulltin hade stor familj och ättlingar i tredje och fjärde led finns fortfarande i byn både som fasta ”Bodabor” och sommarboende. Byggnaderna Av text i Febe framgår att s. Eva fick välja på tre tomter. ”Valet var snart gjordt, och ej långt derefter vidtog samma syster åtgärder för att uppföra ett hus.”

Huvudbyggnaden från havssidan

Byggnaden kallas från första början Betania. och beskrivs noggrant i ett brev (finns i Erstas arkiv) från s. Eva. ”Huset, enligt ritningen, sju rum, kök, glasveranda, källare skafferi, brunn, badhus och vedskjul, blir färdigt att öfvertaga den 1 juni, såsom för all framtid, ett Hvilohem för Diakonissanstaltens medlemmar. Då byggnaden företogs och kostnadsförslaget lydde på 4 000 kronor tänkte jag lemna det till Anstalten utan ringaste ersättning, men när kostnaden genom den dyrbara sprängningen för grunden, källaren, väganläggningen m.m. stiger till 8 000 kronor så ser jag mig nödsakad att begära en lifränta, dock så anspråkslös som möjligt, (jag hade tänkt föreslå 200 kronor årligen), men den måste utfalla

redan den 1 juni detta år, emedan jag icke tror mig kunna reda mig derute utan denna lilla summa.” Till penninghistorien hör att s. Eva vid inköps- och byggnadstidpunkten fått ut sitt fadersarv och medvetet ville använda det till glädje för sina medsystrar i Diakonisshemmet.

Den lilla stugan I det citerade brevet skriver s. Eva vidare: ”Utom ofvannämnda byggnad blir äfven vid samma tid färdig en liten stuga på ett rum och kök, belägen ett stenkast från stora huset. – Denna lilla stuga, som kommer att kosta minst 800 kronor får vid min död lösas af Anstalten för halva byggnadssumman, men förblifver så länge jag lever min enskilda egendom, tillika med den lilla jordbit den står uppå…Då mina kära Förestående icke längre vilja hafva mig till hvilohemmets vårdarinna, eller jag icke känner mig hafva krafter dertill, så vill jag gerna vara tillsammans med systrarna derute, dock utan att upptaga utrymmet för dem och då tänker jag att – om min Herre Gud så vill och behagar, den lilla stugan kan bli en liten fristad för gumman att hvila uti.”

Den ”lilla stugan” fick namnet Johannesro

I ett gåvobrev den 19 april 1892 överlåtes fastigheten Bethania till Svenska Diakonissanstalten i Stockholm av diakonissan Eva Beurling. Lagfart utfärdas den 17/5 1892.

Årsfesten 1892

Förhoppningarna inför den nya gåvan och dess tydliga målsättning såsom en viloplats för trötta systrar, visade sig redan under tillkomståret, då J.C. Bring i mars 1892 inbjuder till Diakoniss- anstaltens Årsfest med följande ord: ”Årsfesten blir troligen den 9:de juni och bedja vi så många systrar som kunna komma då, eller sedan för att hvila ut på det nya stället Bethania, som blifvit oss beskärdt som en stor gåfva af vänlig hand..”

Ångbåt på väg in mot Boda brygga

På lördagen i samband med Årsfesten företogs en båttur med ångbåten Ronneby till Boda brygga. Omkring 125 personer – de flesta systrar – samlades på båten. Efter två timmars färd nådde de målet: Betania, som ”låg högt uppe p å en bergshöjd, omgifvet af löfträd, med den herrligaste utsigt öfver en stor fjärd”.

Invigningen Sedan alla druckit kaffe, samlades man på en klippavsats. J.C. Bring talade över orden i Mark.6:30-31 och nedkallade Herrens välsignelse över ”det nya hvilostället och öfver alla dem, genom hwilkas händer denna gåfva gått”. På Betania räknade man med plats för 12-14 systrar samtidigt. När Betania stängdes sent i september 1892 hade många systrar varit där och det första året hade fört mycket gott med sig. ”Vår husmoder är nyligen kommen derifrån, ännu dväljes der ett par systrar.” Bring på Betania Först i juni 1893 vistas J.C. Bring några sammanhängande dagar på Betania. Därifrån skriver han i sitt rundbrev ”Här är vackert, ovanligt vackert, stilla och tyst. Mycket lätt kan hvar och en här finna en stilla, ensam plats… Vid vackert väder har man här den skönaste bönsal med himmelshögt blått hvalf… med vackra ekar och andra löfträd till förgrund… mellan hvilka åkerns gröna säd skymtar fram… Här fattas då intet som kan göra Bethania till en vederqvickelseort. Här bör då icke heller fattas tacksägelse till Herren. Igår förrättades här barndop. (Av familjen Ulltins yngste son Johan.) De hade långt till kyrkan och prestgården, så att det var en tjänst jag gjorde med att döpa barnet. Derefter hölls eftermiddagsgudstjänst, som bevistades af många utaf Bethanias grannar. Att de äro mycket vänliga emot Diakonisskolonin, är ju också en stor gåfva.”

Även J.C. Bring behöver en vilopaus

Fortsatta Årsfest-utfärder till Betania ”Dagen efter årsfesten (1894) bereddes oss, liksom två år förut, tillfälle att med ångfartyget Ronneby göra en utfärd till Bethania. Äfven i år beskärdes oss strålande väder derute, efter en något regnig färd.” Sommaren 1894 ”har bortåt 60-70 systrar tillbringat längre eller kortare hvilotid på Betania. Både vår husmoder (Clara Eckerström) och jag (J.C. Bring) har fått njuta af dess sköna luft och dess ljufliga stillhet.” Johannesro I samband med Årsfesten 1895 ägde den då till tradition gjorda båtresan till Värmdö rum. Där fanns nu en överraskande nyhet. ”Många våra vänner hade den dagen slutit sig till oss. Vädret var vackert och med ny tacksamhet och glädje återsågo vi vårt vackra Betania. Den lilla byggningen på klinten har fått en tillbyggnad af två rum, afsedd för företåndaren och husmodern, som gerna sjelfva ha bidragit till denna utvidgning för att icke upptaga de rum, som äro afsedda för systrar. Efter att ha vandrat omkring, druckit kaffe, betraktat Guds ord och sjungit, återkommo vi (till staden) kl. 10 på aftonen.” Den omtalade tillbyggnaden var två våningar hög och vette med stor balkong mot havssidan. Huset kallades så småningom ”Johannesro” och var avsett för husmor s. Eva och för föreståndaren vid Ersta. I nästföljande rundbrev formulerar Bring sig angående Betania på följande sätt: ”Bethania har under denna sommar varit flitigt anlitadt och stigit i värde för oss alla”

Johannesro med tillbyggnad

J.C. Bring går ur tiden Följande blev Brings sista ord om det älskade sommarhemmet: ”Gud vare tack för Bethania! – det må vi väl av hjertat säga”. Mitt i sommaren 1898 – den 4 juli – avlider teol.dr. J.C. Bring. Han efterlämnar ett mycket stort tomrum efter sina 36 år som diakonipastor på Ersta. Även för Betania innebär hans bortgång en del förändringar. Till J.C. Brings efterträdare som föreståndare utsågs pastor Ernst Lönegren.

Nya tomtköp

Syster Eva Beurling gör sitt andra tomtmarksköp på våren 1902. Denna gång sker överenskommelsen mellan henne och August Viktor Sundberg – den andra tomtägaren i Boda by. Även släkten Sundberg finns kvar i byn idag. Köpet kommer att gälla granntomten till Betania med beteckningen Boda 1:9 o 1:10 Lilludden 1 och 2 Köpesumma 1000 kronor, Köpehandlingarna är daterade den 4 mars 1902.

Lilludden 1 överlåtes den 1 nov. 1902 till Svenska Diakonissanstalten i Stockholm – för att utgöra ett med Storudden d.v.s Betaniatomten sammanhängande område. Denna tomt är fortfarande obebyggd. Lilludden 2 överlåtes i mars 1902 till Erstas dåvarande föreståndare, Ernst Lönegren. – Denna tomt bebyggdes redan på Lönegrens tid med den s.k. prästgården. 1909 utnämns Ernst Lönegren till biskop i Härnösand och flyttar från Stockholm. Han erbjuder då Diakonissanstalten att för kommande föreståndares behov och nyttjande inköpa Lilludden 2. Köpet möjliggöres genom en penninggåva från en ”vän till anstalten”.

Från sommaren 1910 står Lilludden 2 – Prästgården till Erstaföreståndarnas förfogande ända fram till 1980-talet då sådan förfoganderätt blir beskattningsbar. Dåvarande direktorn Bengt Wadensjö bad då styrelsen för Ersta Diakonisällskap att förändra statuterna. Beslutet blev att Lilludden 2 som ägs av Ersta Diakonisällskap därefter veckovis kan uthyras till all personal. Under föreståndaren Johannes Norrbys tjänstgöringstid – 1910-36 – byggdes på tomten Lilludden 2 en sommarstuga tillhörig familjen Norrby. Detta ärende har numera lagligen reglerats genom tomtavyttring.

S. Eva – husmor på Betania

Syster Eva Beurling (1830-1914) tog väl hand om både gäster och byggnader ute i Boda by. Från tillkomsten 1892 och 20 år framåt var hon aktiv husmor där. År 1913 skriver s. Anna Weman i Olivebladet nr. 1: ”Hur skall man kunna tänka sig Bethania utan s. Eva! De båda höra ju ihop. Vid 80 års ålder har man rätt att känna värdinneplikterna något tyngande i fråga om ett så stort hushåll. Fullt säker kan man dock ej vara, att inte vår kära s. Eva begifver sig åstad och också på gammalt beprövat sätt löser uppgiften. S. Eva blev 84 år. Hennes sjukdomstid blev kort. Efter bara ett par dagars sjukdom insomnade hon ”i tidigaste morgonväkten den 11 december 1914” och ur hennes livsberättelse är följande citat hämtat: ”Rätt tidigt på året, när isarna lossnat, drog syster Eva ut till Bethania. Detta var ett första vårtecken. – I sena hösten kom hon åter och ordnade skördefest för Erstafolket… S. Eva var medelpunkten i samvaron, intresserad och intressant, samlad och samlande kring Guds ord, men också vaken för tidens tilldragelser… Hon var i flera avseenden en förgrundsgestalt i systerkåren.”

Det dagliga livet I dagsrytmen på Betania under de många somrarna ingick god mat, dagliga andakter, vila, tystnad men också glad gemenskap, härliga bad, båtturer, utflykter, bärplockning, högläsning m.m. Ansvaret för det dagliga livet sköttes år efter år av någon eller några systrar: Amelie Follin, Anna Jansson, Hilda Mossberg, Signe Marell, Hanna Karlsson, Frida Bergsten, Beda Jansson, Klara Svensson, Gertrud Larsson. Klara Svensson, Ebba Ringheim, Walborg Widlund m.fl. Det är med stor tacksamhet som alla dessa namn kan nämnas.

s. Ulla tillsammans med s. EvaMaria Johansson och s. Kerstin Andersson/ Stenberg

Ett namn bland systrarna som särskilt förknippas med Betania på 70-och 80-talen är s. Ulla Bengtzon. I sin tjänst som elevkurator och bitr. föreståndarinna blev hon på många sätt ett med Betania. Man hittade henne vid köksspisen och diskbaljan, med skurhinken och sopkvasten, med tvättkorgen och strykjärnet, med spade och kratta… men också med a ndaktsbok och psalmbok, med små blombuketter och tända ljus.

Byggnadernas förbättringar Byggnaderna på Betania har under årens lopp genomgått förändringar. Det stora ursprungliga huset har vid flera tillfällen restaurerats och byggts till. Bland annat har verandan på gårdssidan (1915) förlängts i samband med utvidgningen av köksutrymmena. Verandan utgör idag ett stort allrum med mängder av fönster med blommande pelargoner. En ny yttertrappa utgör ingång till de båda våningarna. Ovanvåningen är planmässigt oförändrad med sina sex små sovrum och stor solig balkong. På bottenvåningen finns två gästrum, duschrum och kontor. Den första matsalen, som fanns mellan verandan och ett sovrum, har utökats fram till det stora panoramafönstret vid utgången till sjösidan. I matsalen finns en eldningsbar öppen spis. Detta skedde 1974. Köket som är väl utrustat med elspis, mikrovågsugn, stora kyl- och frysskåp samt en väl fungerande diskmaskin, har byggts om flera gånger och har nu serveringsutrymme i öppningen mellan kök och matsal samt en egen ingång på gavelsidan. Utebodarna Någon gång på 1960-talet förbättrades utrymmena för ”utedassen” – miljövänliga mulltoaletter – i ett nybygge som tillsammans med tre verktygs- och vedbodar ligger på sluttningen ner emot vattnet på huvudbyggnadens vänstra sida. Brunnen Tillgången på friskt brunnsvatten förblev länge ett problem på Betania. Men…i februari 1916 skriver föreståndarinnan s. Lullu Heimbürger: ”Vår grenljusfabrik hade äfven till sistlidne jul god avgång på sina varor, som inbragt en summa af ej mindre än 1.250 kr. S. Hildas önskan är att dessa pengar skola användas dels som kostnadsbidrag till brunnen på Bethania, hvilken redan är halfvägs färdig, och dels till fortsatt förbättring af inventarierna därstädes… De tillbyggnadsarbeten på Bethania om hvilka jag skrev i ett föregående bref, närma sig äfven sin fullbordan, och vi känna oss mycket nyfikna på att få se hur det skall taga sig ut. Jag fruktar nog att husets yttre blifvit förfeladt, men det

betyder ju icke så mycket, om trefnaden vunnit därpå.” I ett rundbrev 1917 skriver föreståndaren Johannes Norrby: ”Just när jag skriver detta, inträder s. Lullu glädjestrålande och omtalar, att budskap kommit från Bethania, att man efter arbetsamma gräfningar nu funnit rikligt med vatten. I sanning ett icke ringa tacksägelseämne. Må på vårt kära Bethania, äfven långt efter vår tid, skaror af systrar finna vederkvickelse! Må framför allt aldrig det lefvande vattnet tryta på något af våra hem!”

Boda by

Till följande avsnitt har jag hämtat uppgifter ur uppsatsen ”Boda by” av Sebastian Brytting. Här framföres ett varmt tack till honom och till alla i Boda by berörda personer. Det är många som villigt berättat och förmedlat kunskap och hjälp. Framför allt gäller det allt jag fått veta om och av de båda släkterna Sundberg och Ulltin. Om Boda by kan följande berättas: Byn är omtalad redan för hundratals år sedan som en liten fiske- och småbruksort. Som många fiskebyar vid svenska östkusten brändes byn ner under härjningarna år 1719. Ryssarna var på väg mot Vaxholm och ”i förbifarten” tände man på också Boda by.

Någon skolbyggnad har aldrig funnits i byn. Barnen undervisades så sent som 1899 i någon av byns byggnader av en lärarinna från Gällnö. Därefter var det skolan i Saltarö som gällde. Barnen fick då till fots ta sig via Kolvik och därifrån med båt över Saltaröströmmen. Från 1938 fick Bodabarnen undervisning i Kyrkskolan vid Ängsvik. Ångbåtsbryggan vid Boda byggdes omkring 1880. Vid Betanias tillkomst befolkades och ägdes Boda by av de två släkterna Ulltin och Sundberg. I båda hemmen växte stora barnaskaror upp och efter arvsskiften blev byn uppdelad i många mindre tomter. Nu bor här släktingar till både Ulltins och Sundbergs samt en del andra, både helårsoch sommarboende.

Landsvägen till Boda by blev färdig först 1937. Fram till dess ställde Johan Ulltin upp med häst och vagn för att hämta systrarna och deras bagage vid dåvarande busshållplatsen vid sandtaget vid stora vägen. Handelsboden nere vid Boda brygga innehades av Petrus Dahlberg, som också var fotograf och vykortsförläggare. Den gamla affärsbyggnaden håller nu på att restaureras.

50 års-minnet 1942

Den 15 augusti 1942 – mitt under brinnande krig – samlades en grupp systrar tillsammans med några Bodabor och bitr. pastorn på Ersta, Göte Hedenqvist, kring festligt dukat kaffebord för att fira och ”högtidlighålla Betaniahemmets 50-åriga verksamhet”. Tre av syskonen Norrby: Samuel, Gunnar och Magda, berättade minnen från trettio somrar ute i Boda och förhöjde högtidsstämningen med skön musik. Gästernas tack framfördes av herr Erik Sundberg och av kyrkoherde Stenberg i Värmdö församling.

Europeisk systersamling

Pastor Hedenqvist sammanfattade Betanias tillkomsthistoria och dess viktiga uppgift som vilo- och rekreationsplats med orden ”Under Jesu välsignande händer”. Han påminde om hur de systrar som i s. Eva Beurlings efterföljd och anda drivit verket vidare fått vara ”Herrens välsignande systrar”.

Friluftskyrkan

I Olivebladet 1949 berättar nytillträdde föreståndaren för Ersta Diakonissällskap pastor Sven-Åke Rosenberg om hur han – tillsammans med de systrar som vid Årshögtiden skulle vigas till diakonissor – på Betania varit med om att på en av bergknallarna bygga upp ett altare och resa ett kors. Han skriver: ”Gemenskapen med fäderna blev påtaglig för oss, som buro mossa till kormatta, sopade bort löv från stenbänkarna, planterade violtuvor vid korsets fot…" För den vigningsgruppen liksom för många andra blev slutorden i Lukasevangeliet till verklighet: ”Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje”.

Friluftskyrkan i vårens tid

Ändrade förutsättningar Under efterkrigsåren som följde var det mycket som förändrades också i diakonissors vardag och levnadsvillkor. Ökade möjligheter att resa och ta emot nya intryck kom att förändra formerna för semesterfirandet. När det gamla moderhussystemet för diakonissorna helt upphörde i slutet på 1960-talet, fick diakonissan i likhet med andra tjänstinnehavare rätt till både lön och semester. Samtidigt kom semesterresandet till främmande länder i gång. Detta och mycket annat påverkade negativt användningen av Betania som viloplats. Antalet gäster minskade och därmed ökade de kostnader som Diakonissällskapet måste stå för, framför allt i form av nödvändig upprustning och underhåll av vägar, trappor, badbryggor m.m.1974 satsades medel till ombyggnad av kök, matsal och innertrappa. Tillflykten I slutet av 1970-talet - då elevgrupperna började bli större - räckte sovrummen på Betania, Johannesro och Lilludden inte längre till vid de båda i diakoniutbildningsåret så viktiga samlingarna ”Introduktionsdagar” i augusti och ”Stilla dagar inför vigningen” i maj-juni. Då diskuterades möjligheten att på tomten bygga ett annex

Så blev det och 1982 stod ett nytt hus – Tillflykten – färdigt till vänster vid uppfarten. Där gavs plats för ytterligare 8 övernattningsgäster och ett stort konferensrum på ovanvåningen. Väl utrustat kök och två vattentoaletter finns på bottenplanet.

Från den trivsamma verandan ser man Tillflykten

Johannesro byggs om I samband med byggandet av Tillflykten revs den då oanvändbara tillbyggnaden av Johannesro, som tillkommit redan under s. Eva tid. Det som är kvar av Johannesro idag är två ganska rymliga sovrum på bottenplanet och en nyanlagd terrass. De flesta byggnaderna på Betania-tomten har under de senaste åren genomgått välbehövliga reparationer och målningsarbeten bl.a. med hjälp av volontärverksamhet på Ersta. Under den gångna sommaren 2012 har byggnadernas ytterväggar målats. Det bidrar till att Betania-området nu möter sina gäster och besökare med byggnader i Sörgårdsmiljö.

Elevhelger Betania blev under årens lopp också en tillflyktort för elevsamlingar av olika slag. Inte minst den underbart sköna naturen gav många tillfällen till avkoppling och stillhet. Här en bild från en härlig kväll nere vid vattnet – just när solen går till vila.

Den dag du gav oss, Gud, är gången och mörker sänkes kring oss ned. Ditt lov steg upp i morgonsången ditt lov skall signa nattens fred. Sv. ps. 191:1

Förändrad användning av Betania Trots tidens många förändringar var det fortfarande ganska många av våra systrar som tillbringade en stor del av sommartiden på Betania och som inte kunde önska sig något bättre. Här måste några systrar nämnas vid namn: Lisa Djurson ((1872-1979), Eva Maria Johansson (1910-91), Ruth Norén (1905-97), Elsa Scheutz (1899-2000), Oktavia Johansson (1912-2008). Dessa och många, många andra lämnade stora tomrum efter sig – inte minst på Betania.

Mycket kaffe har druckits under årens lopp. Här s. Gerda Hudin, Alma Holmlund och Rut Norén

Verandan

Under många år på 1970-80-talen låg ansvaret för Betania på bitr. föreståndarinnan Ulla Bengtzon. Hon löste husmorsfrågan bl.a. genom att anställa någon diakonisselev/nyvigd diakonissa eller genom att själv ta på sig uppgiften. Tillkomsten av Tillflykten och arbetet med iordningställandet och anskaffandet av dess inredning var en av s. Ullas stora insatser därute.

Den trivsamma matsalen med utsikt mot havet

Introduktionsdagar och Stilla dagar Mycket tidigt blev Betania viloplatsen där t.ex. diakonisskursen både började och slutade sitt utbildningsår med några dagars gemenskap. Höstterminens introduktionsdagar hade som främsta syfte att ge tid och rum för att de från de olika stiften kommande diakonieleverna skulle lära känna varandra. Men också vårterminens avslutande ”Stilla dagar” tillbringades på Betania. Här fanns den stillhet och ro, som både vigningsgruppen och den enskilda systern längtade efter att få ta emot inför vigningshögtiden. De ”stilla dagarna” gav tillfälle till bearbetning av utbildningstiden och förberedelse inför den kommande tjänsten. En stilla mässa, firad i friluftskyrkan uppe på berget, ingick i programmet. Dagarna gav också tid och utrymme för gemenskap och möjlighet till enkelt friluftsliv och naturupplevelser. Fortfarande sommarhem Men Betaniaområdet med hemkänslan, värmen och minnena, platsen med den underbara naturen, havet, klipporna, solnedgångarna, promenaderna, baden, bärplockningen kan vara miljö för många olika aktiviteter. Bland annat får vi inte glömma bort 1980- och 90-talen med bitr. föreståndarinnorna Karin Mårtenssons och Gun Berglunds tjänstgöringsår med de många både trivsamma och arbetskrävande ”vårstädningarna” och ”höströjningarna”, som de tillsammans med Betaniakommittén inbjöd till. Under deras ledning och i samarbete med Erstas präster planerades och genomfördes även ”retreater” och ”gemenskapsdagar” med teman som ”Han låter mig vila på gröna ängar”, ”Besök i det osynliga”, ”Tron, hoppet, kärleken”, ”Förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”. Den långa raden av ”Hälsoveckor med näring för kropp och själ i vacker skärgårdsmiljö” var Gun Berglunds speciella skötebarn. De genomfördes regelbundet under 10 somrar med hjälp bl.a. av Erstas sjukgymnast Gertrud Södergren. De årligen förekommande ”Boda-dagarna” och gudstjänstgemenskap med Värmdö församling har blivit viktiga traditioner.

Helpension Numera erbjuds Betaniavistelse dels som helpension under vissa veckor i början och slutet av sommaren, dels som självhushåll under mellanliggande veckor. Vid helpension finns personal tillgänglig. Under många år har det varit det Karin Karlsson och Sven Norin och nu de senaste åren Brita Humbla och Gunilla Rosén, Lena Westius och Christina Ulfstig samt Gun Berglund och Yvonne Åkerstedt som svarat för matlagning och värdskap. Självhushåll Vid självhushållsveckorna svarar ”värdinnor” för de dagliga rutinerna i huset. Några av dessa har de senare åren varit Ulla Almquist, Mikael Halldin. Birgitta Johansson, Gunnel Johansson, Christina Larsson, Sanna Lindström, Ulla Olsson, Gudrun Persson, Kerstin Rodenstam, Gisela TittelbachSchröder och Margareta Wolving. Dessutom bereds plats för mindre konferenser, endagsbesök med eller utan mat- och kaffeservering. Badbryggan och båten Vad vore väl Betania utan sin båt- och badbrygga? – Dessa båda faktorer har naturligtvis varit ett stort plus för Betanias dragkraft på gäster och besökare. Där nere har man en underbar och stabil träbrygga med plats för ett par bänkar och vilstolar. Bryggan är byggd längs en hög strandklippa på uddens västra sida – d.v.s. med eftermiddagssol och solnedgång. Vattnet är oftast klart och rent och åtminstone ganska ofta behagligt varmt! Vägen ner till bryggan är en ganska brant plattbelagt stig med många trappsteg. Ärligt talat är den för en del alltför jobbig. ”Det går väl an att ta sig ner – men upp! Hur kommer det att gå?” så undrar många. För dessa tveksamma gäster göres varje år ivriga ansträngningar för att bereda en badplats på uddens nordsida. Dit kan man lättare promenera. Båten som inköptes för Jubileumsgåvan 1992 är utrustad med en utombordsmotor, men kan också ros med åror.

Betaniakommittén Tack vare en under många år aktiv Betaniakommitté bestående av Gun Berglund, Kerstin Berglund, Ingegärd Christensson, Birgitta Johansson och Astrid Ohlsson har diakonkåren tagit ansvar för användandet och tillsynen av Betania-området både före och efter sommarsäsongerna. Nuvarande Betaniakommitté består av Mikael Halldin, Birgitta Johansson, Christina Larson och Margareta Wolving. Receptsamling Vila och god mat har alltid hört samman med sommarhemmet Betania. Ofta fick husmor frågan om recept till någon av middagsrätterna, de hembakade bröden och den goda måltidsdrycken. Resultatet blev ett enkelt Ingegärd Christensson, Birgitta Johansson spiralhäfte med namnet ”Betanias lilla och Astrid Ohlsson receptsamling”. Det tillkom under s. Kerstin Berglunds aktiva år och utgavs av Betania-kommittén. Receptsamlingen finns fortfarande att köpa till ett billigt pris. Där finner man de ofta efterfrågade bak- och matrecepten till ganska många favoriter, t.ex. den härliga surmjölkslimpan, som kallas Betanialimpan

Mikael Halldin vid vårstädning

Frivilliginsatser I detta sammanhang är det särskilt viktigt att också nämna alla de diakoner, diakonissor, diakonissmän och andra Betaniavänner som villigt ställt upp och ställer upp med kunskap, verktyg och obetalbara arbets-insatser. Under senare år har betydande insatser också gjorts av en grupp nytillkomna volontärer. Vid höst- och vårstädardagarna har år efter år en stabil grupp troget ställt upp

och blivit en tillgång som man verkligen kan lita på. Dem vill jag verkligen nämna här: Margit Asplund, Gun och Folke Berglund, Birgitta Eriksson, Sixten Gill, Karin Gunnard, Jane och Bengt Johansson, Karl-Gustaf Johansson, Seppo Kilpi, Sanna och Hans-Erik Lindström, Lasse Magnusson, Siv-Inger och Birger Melin, Raija Möller, Bengt Navrén, Berit och Ulf Pettersson, Susanne Rudbeck, Astrid Svensson och Yvonne Åkerstedt. Ansvarig för dessa – inte bara för arbetsinsatserna – så viktiga dagar utan också för den goda gemenskap som råder, har under senare åren varit Betaniakommittén med Mikael Halldin som ansvarig.

Lövräfsning

Allas vår förhoppning är att Betania skall få fortsätta vara vårt älskade sommarhem.

Betania 100 år 1992 Många hade samlats för att fira friluftsgudstjänst

I samband med 100-årsminnet av Betanias tillkomst firades den 23 augusti 1992 en oförglömlig högtidsdag. Dagen och inte minst s. Eva Beurling till ära framfördes då en historisk kavalkad. Det här häftet av Ersta-rapsodier innehåller en sammanfattning av Betanias långa och sagolika historia och bör därför också presentera några avsnitt av programmet på 100-årsdagen. En stor skara Erstavänner – mer än 110 personer – hade kommit för att fira 100 åringen… och vädret var strålande. Friluftsgudstjänsten Programmet inleddes med gudstjänst kl. 11. Den leddes av direktor Anders Wejryd. En förstärkt Erstakör medverkade. Därefter följde sedvanligt kyrkkaffe, serverat både ute och inne och alla njöt av det goda hembakade kaffebrödet och tårtorna.

Direktor Anders Wejryd leder gudstjänsten

Kavalkaden Därefter framfördes en ”historisk kavalkad” med tre avsnitt. Kavalkaden tillkom på initiativ av s. Astrid Jonasson. Research, text och regi av s. Astrid och s. Gudrun Persson. I rollerna: Berättare: Gudrun Persson Avsnitt 1: Syster Eva Beurling – Ingegärd Christensson Carl-Gustaf Ulltin – Folke Berglund Bernhardina Ulltin – Siv-Inger Melin Pastor J.C. Bring – Anders Wejryd Avsnitt 2. Ella Andersson, Oktavia Johansson, Eva-Lena Eriks son, Gun Berglund, Sanna Jansson, Alice Tideberg, Berit Wennerström, Britt Jonsson, Astrid Ohlsson, Astrid Jonasson och Anders Hagermark. Avsnitt 3. Samtliga Avsnitt 1 Först fick vi möta syster Eva Beurling då hon landstiger vid Boda brygga och så småningom möter paret Carl-Gustaf Ulltin och hans hustru Bernardina. Syster Eva framför sina önskemål om att kunna bygga ett sommarhem för sina medsystrars behov av ”sommarvila”. För detta behöver hon en tomt. Resultatet blev ett köp av tomten Boda 1.

Köpehandlingarna skrivs

Avsnitt 2 Nu följde olika scener med tema från dagsrytmen på Betania. Det är morgon. Några systrar sover ännu. Någon kommer från morgonbadet. Husmor kommer med kaffebricka och sjunger ”Din klara sol går åter upp…”

Morgonsysslorna. Morgontvätten, nattkärlet skall tömmas, daglig städning, sängbäddning m.m. Fritidsaktiviteter. Promenader, blom-, svamp- och bärplockning, roddtur med bad och fiske, vila och läsning m.m. I köket full aktivitet: bak, matlagning, dukning med servettväskor som placeringskort. Gong-gongslag till måltid. Husmor ber bordsbön. Mitt i måltiden kommer Johan Ulltin medförande en bukett rosor och en av honom själv bakad sockerkaka. Johan Ulltin var den son till makarna Ulltin,som föddes 1894 och som döptes av J.C. Bring på Betania. Johan Ulltin besökte systrarna på Betania, ofta medförande just en sockerkaka. Det var han som med häst och vagn mötte systrarna vid busshållplatsen och hjälpte till med deras bagage. 33

Med Johan Ulltin i roddbåten vågade sig många ut på rodd- och fisketurer. Om systrarna sade han ofta: ”Oh dessa kvinnor!” Efter måltiden vilar alla. Högläsning och handarbete på eftermiddagen. Husmor läser högt – helst ur Sven Hedins skildring av Tibets ökenvärld.

Mitt under högläsning. passerar en stor båt. Någon ropar: ”Båten kommer…” Det blir kaos, alla rusar upp för att se. – Allt annat får vänta!

Aftonpsalmen. ”Bred dina vida vingar…” sjunges. God natt. Alla säger ”God natt och tack för idag” och går därefter var och en till sitt nattläger. Avsnitt 3 Här lästes en rad citat ur några av Betanias gamla ”Gästböcker” upp: ”Betania – TACK – Eder Fader vet att I behöven detta!” ”Att här var så ljuvligt kunde jag ej drömma om. Nu vet jag vad jag har att längta till.” ”Ingen sommar utan Betania! Res till Betania! Gör det! ”Vi är på nytt djupt förälskade i Betania med allt vad det ger av vila och glädje och skönhet”. ”Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte lämna Betania! Tack för sommaren!” ”Det var riktigt roligt att få åka till Betania och träffa vänner, sitta vid sjö och berg och njuta med kaffe och kakor och berätta litet om Betesda och Betlehem”. Ovanstående skrevs 1966 av s. Lydia Vedanayakam från Sydindien vid hennes sista besök i Sverige. S. Lydia var en indisk kvinna som utbildades på Ersta i Stockholm 1935-36. Hon vigdes 1945 till Tamulkyrkans första diakonissa. Diakonissanstalten som grundades i staden Tanjore fick namnet Bethania. I Ersta kyrka påminns vi dagligen om detta diakoniss-arbete,eftersom inkomsterna av ljusförsäljningen vid ljusbäraren går till det fortsatta arbetet där. Betesda och Betlehem var namn på några av deras hem.

S. Lydia i Indien 35

”Oj, vad det regnar idag – plisk, plask! Vilket pangställe vi har här. TACK!”

Det regnar ibland…

Eftersom det väldigt ofta i gästböckerna skrives något om vädret – antingen är det kallt och regnigt och då hölls uppspända paraplyer över deltagarna eller så är det sol och varmt och då höjdes en stor gul sol upp – medan de citaten lästes!

… ibland skiner solen

”Till Stilla dagar på Betania – kom vi bleka och taniga Men i solens varma sken – blev vi bruna om armar och ben”. ”Den goda maten – låg oss väl i faten”. ”Efter samtal om kallelse och tjänst är det slut på vår ambivalens. – om det har vi kommit överens!” Hyllningssången Som avslutning på 100-årskavalkaden sjöngs den av s. Ruth Norén – flitig Betaniagäst under många många år – skrivna hyllningssången till ”Jag längtar till Betania, till Betanias sköna strand, Där systrarna ses vandra tillsammans hand i hand. Det är det paradis vi fick till Herrens pris En gång av Boda hövding, Ulltin som alla vet! Jag längtar till Betania ännu på gamla dar Jag här min glädje finner i sköna sommardar Bland äldre och de unga, då vi tillsammans sjunga Guds lov för vårt BETANIA, som alla håller kärt.”

De som sjunger är diakonissorna Alice Tideberg, Britt Jonsson/Elleborn, Astrid Jonasson, Oktavia Johansson, Eva-Lena Eriksson och Sanna Jansson/ Lindström. 37

Dagen avslutades med en god middag serverad vid festligt dukade bord. Husmor och ansvarig för de kulinariska delarna av festen var s. Kerstin Berglund. Värdinna för jubileumsfesten var s. Gun Berglund.

Gun och Kerstin

Jubileumsgåva En Jubileumsgåva till Betania hade inbringat över 22 000 kr. Önskemålet om en ny båt kunde därmed förverkligas. Till 100-årsjubileet hade en liten minnesskrift framställts av Anita Olsson och Anders Wejryd. Den heter ”Betania 1892 1992 – En älskad hundraåring”.

Valet av namnet på sommarhemmet var för s. Eva Beurling klart bibliskt förankrat. Betania är namnet på en plats i Jerusalems närhet, som ofta nämns i evangelierna. Där bodde bl.a. syskonen Marta, Maria och Lasarus – tre vänner till Jesus och vars hem han ofta besökte (se Mark.10, Joh. 11). Där visade sig Jesus också efter uppståndelsen. Evangelisten S:t Lukas skriver: Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. (Luk. 24:50) S. Eva Beurling blev tidigt en förebild för oss. Låt oss se hennes insats i Erstas långa historia och tacka för och lära av hennes uthållighet. Må vårt Betania få förbli en plats där vi får vila i Guds välsignande händer.

Litteratur och källmaterial Johan Christoffer Bring: Rundbrev till systrarna Nr 36, 39, 62, 64, 104, 116, 118-120, 123-124, 127-128, 131-132 omspännande åren 1871 – 1895 Johannes Norrby: Rundbrev nr 208/1917 Louise Heimbürger: Rundbrev 1915 okt, 1916 febr. Aina Törnqvist: Rundbrev 1975 juni Rundbreven finns inbundna i Erstas arkiv Köpehandlingar och gåvobrev finns i Erstas arkiv Tidskriften Febe, årgång 1896 och 1915 Olivebladet årgång 1891-95, 1900, 1915-16, 1940, 1942 Anders Wejryd och Anita Olsson: Betania 1892 – 1992 – en älskad 100-åring Kerstin Berglund: Betanias lilla receptsamling; Ersta 1998 Sebastian Brytting: Boda by – Ett skärgårdssamhälle (stencil)

Innehållsförteckning Sommarhem i Leksand

Den stora gåvan

Maria Gallander – vem var hon ? 46 Donationen 46 Öppnandet 47 Invigningen 48 Byggnaderna 49 Gäststugan 49 Storstugan 50 Interiörer 51 Sommarhemsverksamheten 52 Dagböckerna 1966-70 och 1974-81 53 Årstidernas växlingar 56 Gåvogivarna 56 Reparationsarbeten 57 De dagliga sysslorna 59 De följande åren

Styrsjöbokommittén 62 Förändringar måste planläggas

PR-insatser gör viss nytta

Husmödrar 65 Litteratur och källor

ÄVEN VILAN ÄR EN UPPGIFT Del II Tallbacken/Styrsjöbo – Sommarhem i Leksand

Utsikt över byn

Den stora gåvan På sommaren 1935 erhöll Diakonissanstalten i Stockholm en stor donation, bestående dels av penningmedel, dels av en fastighet i den lilla byn Styrsjöbo i Leksands kommun.

I fastigheten ingick en ganska stor tomt, belägen alldeles intill korsningen mellan Leksandsvägen och vägen mot den lilla byn Heden, dvs i det vägskäl där dalabyns obligatoriska midsommarstång är placerad. Tomten var vildvuxen och kraftigt kuperad och högst upp skogbevuxen. Idag finns stora gräsytor. Längst upp – bakom byggnaderna finns tallskogen som gett anläggningen dess namn: Tallbacken. Så småningom blev namnet Systerhemmet Tallbacken.

Välkommen att lära känna Styrsjöbo 43

Nuvarande byggnader är den stora huvudbyggnaden – Storstugan – högst upp på sluttningen, den mindre – Gäststugan – nere vid vägen samt ett par små härbren. Gåvan gavs och emottogs med tanke på diakonissornas behov av viloplatser.

Storstugan ligger högst upp i skogskanten

Redan under vintern 1935-36 kunde Systerhemmet användas lite då och då. Givarinnan var en lärarinna från Uppsala – okänd för Diakonissanstalten.

Härbrena ligger i höjd med Storstugan och förstärker dalamiljön

Gäststugan framför Storstugan

Det ena härbret kan vid behov nyttjas som sovplats. Vid solsken utgör det alltid en utmärkt skön plats för solbadare. Från byvägen ser man hur de båda byggnaderna ligger i förhållande till varandra. Gäststugan längst ner. Den stora gåvan från Maria Gallander kom överraskande. I Olivebladet 1935/11 beskrivs den så här: ”Hemmet ligger i en vacker skogsbacke omkring 4 km från Leksands kyrkby, helt nära Styrsjön, med en underbar utsikt över sjön och de blånande höjderna där bakom… Gripande var det att få mottaga denna gåva, få besöka detta hem, där allt fått sin prägel av en levande personlighet… Måtte detta nya hem få bli en rofylld och välsignad tillflykt för trötta systrar.”

Porträtt av Maria Gallander

Maria Gallander – vem var hon? Maria Gallander föddes 1873 i Uddevalla. Fadern dog tidigt och modern fostrade ensam de tre barnen, två söner och dottern Maria. Den äldste brodern Emil dog ung. Brodern Georg var gift och bosatt i Chikago. Maria förblev ogift. Av en bevarad meritförteckning framgår att Maria utbildades till lärarinna vid Kungl. Högre Lärarinne-Seminariet 1894. Därefter tjänstgjorde hon kortare perioder vid elementarskolor i Uppsala och Örebro. Från 1902 till pensioneringen var hon ämneslärarinna vid Upsala Högre Elementarläroverk och Gymnasium för flickor. Meriterande viktiga var för henne också några tidiga utlandsresor, bl.a. till Dresden och Berlin 1903 och till USA 1904. Där besökte hon Världsutställningen i S:t Louis och Bethany College, Kansas. Maria Gallander dog 7/6 1935. Gravsattes på Norra kyrkogården i Uddevalla i Gallanderska familjegraven.

Donationen Vid sin död 1935 donerade Maria Gallander hela sin förmögenhet: fastigheten Tallbacken i Styrsjöbo med möbler och lösöre plus kapitaltillgångar till Diakonissanstalten i Stockholm. Ett antal antika möbler

och tavlor samt en stor mängd mycket värdefullt porslin och ett rikt bibliotek ingick i gåvan. Proceduren vid arvskiftet blev utdragen p.g.a. förändrad testamentstext. Det var först i andra omgången som Diakonissanstalten i Stockholm kommer in som mottagare av testamentgåvorna. Bouppteckning förrättades den 17 juni 1935. Sammanlagda behållningen utgjorde 50.995:97 kronor. Dessa tillgångar skall efter donators fria vilja fördelas på följande sätt: Avkastningen av boets aktier, obligationer och kapitaltillgångar (sammanlagt ca 30.000 kr) skall tillfalla brodern Georg och hans hustru, så länge någon av dem är i livet. Övrigt kapital tillfaller Diakonissanstalten i Stockholm Fastigheterna i Styrsjöbo med inventarier (sammanlagt värde10.000 + 20.000 kr) överlämnas med full äganderätt till DA. Donationen skulle förvaltas i en stiftelse inom DA.Om inte DA vore villig att emottaga testamentsgåvan - skulle den erbjudas Svenska Kyrkans Diakonisällskap (detta är en organisation som aldrig funnits!) för anordnande av vilo- och semesterhem för emeritiprästfamiljer.

Vid bouppteckningsförrättningen var underståthållaren Richard Bring närvarande. Han var kusinbarn till J. C. Bring och ordförande i Diakonissanstaltens styrelse (1930-36). Året därpå övertogs ordförandeskapet av biskop em. Ernst Lönegren som återvänt till Stockholm efter sina år som biskop i Härnösand. I samband med Johannes Norrbys sjukdom och död tjänstgjorde Lönegren som tf föreståndare och blev därigenom den som tog emot donationen. Öppnandet I slutet av maj 1936 öppnades Tallbacken som vilohem för diakonissor. Som första husmor flyttade s. Gerda Flach dit över sommaren. I Olivebladet 9/1936 finns följande skildring: ”Hemmet har under sommaren, när båda stugorna kunnat användas, plats för sju gäster, och platserna har varit mycket eftersökta. Vackert är hemmet beläget vid Styrsjön med utsikt över blånande höjder, och systrarna ha känt det så gott där i den härliga luften och

det stilla hemlivet. Mycken vänlighet har ock mött dem från ortsbefolkningen sida. Ofta hade systrarna givit uttryck för sin längtan, att hemmet skulle få en enkel invigning, och stor blev därför glädjen, när biskop Lönegren skrev och erbjöd sig att komma upp över en söndag.” Invigningen Redan lördagen den 15 augusti kom biskop Lönegren till Leksand. Han hade blivit ombedd att predika i högmässan i Leksands kyrka på söndagen. Det blev på olika sätt en stor högtidsdag i Leksands församling. Tidskriften Olivebladet beskriver dagen på följande sätt: ”Bland sommargästerna i Leksand befann sig också biskop Einar Billing, och de båda biskoparna gingo, iklädda mässkrudar, inför altaret. Biskop Lönegrens predikan gjorde ett outplånligt intryck. Det var 10: söndagen efter Trefaldighet (med rubriken Förspillda tillfällen). Texten fick en djupt personlig belysning, och främst fick den tala om Guds oändliga tålmodiga kärlek." Kl. 5 på eftermiddagen ”ringlade sig ett tåg av Leksandskullor i sina färgrika dräkter uppför backen till Maria Gallanders stiftelse. Hela byn var inbjuden och minst ett hundratal hade hörsammat inbjudningen… En liten stund innan gästerna samlades, solade det upp, och invigningen kunde försiggå i det fria. Sedan en psalm sjungits, talade biskopen över Mark. 6:31… Han påminde om vikten av att när det beredes oss vila från arbetets mångahanda, vi då verkligen gå avsides med Honom.” Efter några tacksamhetens ord om henne som så överraskande och utan nära relation till Diakonissanstalten överlåtit det hon ägde, riktade han sig också till Styrsjöbogrannarna med tack för deras öppna mottagande av systrarna. Alla bjöds på kaffe och därefter kunde man ”gå husesyn”. ”Sist samlade biskopen våra hjärtan i tack till Gud och i bön om hans välsignelse över hemmet.” Föreståndarinnan s. Sigrid Heurlinger som skrivit ovanstående avslutar sin artikel med orden: ”Kring oss som dröjde kvar, slöt sig hemmets frid

och ro. Och djupt gripna tänkte vi på henne, som fått gå Guds ärenden, men som vi aldrig härnere fått tacka.” Olivebladet 1936/9.

Byggnaderna Gäststugan Den byggdes av Stenbacks Per omkring år 1900. Där bodde familjen August Johannesson. Sonen Bertil och dottern Ingrid har gett oss dessa uppgifter. Övervåningen i gäststugan plus ”ett litet hus” bredvid hyrdes på somrarna av Dr. Gustaf Tingvall, som 1914 köpte båda husen. Av honom köpte Maria Gallander 1925 hela tomten med tillhörande byggnader. Hela backen var då trädbevuxen. Här finns idag sovplatser för 6 personer. Huset är inte vinterbonat men utrustat med rinnande varmt och kallt vattnet, vattentoalett och dusch. Enkel köksutrustning (kyl och frys, elplattor och mikrovågsugn). Diskar gör man bäst och enklast utomhus. Matserviser m.m.

Gäststugan ligger närmast vägen 49

Lämpligt för dem som önskar enkelt boende. Kök, matrum och två enkelrum finns på bottenvåningen. Två rymliga sovrum och en liten hall på andra våningen. Storstugan Denna ritades av arkitekt Georg Dardel (samme man som bl.a. ritade Rottneros herrgård i Värmland). Byggnaden uppfördes av bröderna Lång. Denna byggnad är vinterbonad – uppvärmes med el. och öppen spis. På nedervåningen finns kök, skafferier, matrum, två salonger, litet sovrum med toalett och utgång till altan. På ovanvåningen 5 enkel- och 1 dubbelrum, två toaletter varav en med duschrum samt utgång till stor balkong. Till storstugans interiör hör också det vackra bibliotekshörnet och trapphallen upp till andra våningen.

Storstugan rymmer många rum, präglade av givarinnan

Interiörer

Maria Gallanders rum

Röda havet

De två salongerna har alltid kallats ”Maria Gallanders rum” och ”Röda havet”, det senare helt säkert med anledning av de många rödklädda möblerna

Bibliotekshörnet

Trapphallen

Fröken Gallander hade Tallbacken som sommarnöje. Hon dog 1935 och Ersta fick hela hemmet att användas som sommarhem för diakonissor.

I tomträtten ingick en liten bad- och båtplats nere vid sjön. Stenpiren och det lilla badhuset byggdes av August Johannesson. Idag finns en ”allmän” badplats alldeles i närheten. Den ovan omtalade Back Anders var 80 år 1966 och gjorde i många år tjänst som ”allt-i-allo-vaktmästare” vid Erstasystrarnas gästhem.

Sommarhemsverksamheten

Med trötta systrar som sommargäster började verksamheten redan nästföljande sommar (1936). Tyvärr finns inte något mera omfattande skrivet från de första årtiondena. Men från för åren 1966 – 1981 har ett par enkla, handskrivna dagböcker återfunnits. Dagböckerna 1966-71 och 1974-81 Tack vare två små skrivhäften som nu finns arkiverade bland handlingar från Styrsjöbo, låter jag s. Ester Andersson berätta om livet däruppe i Dalarna. S. Ester var fram till sin pensionering 1966 församlings-diakonissa i Ystads församling. Samma år väljer hon att ta på sig uppgiften att vara husmor på Tallbacken – en uppgift som hon omsorgsfullt skötte i 15 år. Så här formulerar hon sig: 1966 Då började jag som husmor på Tallbacken. Alice Wikström, som haft tjänsten förut satte mig in i arbetet en veckas tid. I början av augusti kom Astrid Lundberg och hjälpte mig tills vi stängde… Sommaren var god i alla avseenden. Den 22 september överlämnade vi allt i Back-Anders vård. 1967 Den 5 maj åkte vi i bil till Dalarna. Back Anders stod vid grinden och tog emot oss. Han hade tagit bort luckorna från balkongerna och värmt upp huset… Jag lagade mat och fyllde frysboxen med kött… I slutet av maj kom de första gästerna och då var allt putsat och fint… Den 25 augusti hade vi bjudning för grannarna. S. Anne-Margrethe Murray (föreståndarinna på Ersta 1959-72) kom och medverkade… Den 21 september slipades alla golven i huvudbyggnaden. En fin sommar med rara gäster – men ganska arbetsamt. 53

1968 ”Med tillfälliga arbetare, murare, elektriker, rörmokare och Back Anders med son, då var vi rätt många kring kaffebordet… I slutet av maj kom de första gästerna. Grannarna hade vi på kaffe i tre omgångar… Vattenfrågan var särskilt besvärlig, en hel vecka var vi totalt utan vatten. Senare på sommaren blev det en ny och större brunn. Så nu hoppas vi det blir bättre… Med stor tacksamhet för en fin sommar med god beläggning for vi söderut den 19 september då allt var tillbommat.

Alla samlade kring middagsbordet. S. Ester sitter längst till höger

1969 Detta år började säsongen den 1 maj. ”Snön låg ganska djup i skogarna, men det var ingen tjäle i jorden. Vi köpte ett lass jord och fyllde på i alla rabatter… Drygt 30 l hallon fick vi på buskarna. Dåligt med skogsbär. Ingen svamp.” Till hjälp i början av sommaren infann sig s. Astrid Lundberg och s. Margareta Sergmo.

1970 Denna sommar på Tallbacken började redan den 29 april. ”Det snöade och en del snö låg på tomten. Men den försvann snart och jag krattade alla backarna… Golvet på verandan blev slipat i maj. Fint!”

Många vackra föremål och konstverk pryder rummen

Små och enkla sovrum ger god vila

Årstidernas växlingar Sommarperioderna i Styrsjö blev oftast långa, från slutet av april eller början av maj ända fram till de första veckorna i september. Både gäster och husfolk kunde/och kan få uppleva både den tidiga vårens spirande grönska och blomning, sommarens värme med tillgång till bad i Styrsjöns tämligen varma vatten och höstens glädje över skörd av blåbär, lingon och svamp.

Utsikt mot Styrsjön - i höstens tid

Gåvogivarna Gåvogivarna var många under de här sammanfattade åren och gåvorna välkomna och välbehövliga. Här berättas inte minst om systrarnas givmildhet. En okänd gåvogivare skänkte (1966) en tvättmaskin. Något år senare skänkte syföreningen i grannbyn Heden en centrifug till tvättmaskinen. Textila mattor till både rum och trappor skänktes. Omklädning av salongsmöblerna bekostades också av gåvomedel. Trädgårdsmöblerna kunde tack vare givmildhet ständigt förnyas. På 70-talet var det modernt med hammockar – och då kommer en sådan som gåva – utrustad med plastskydd! Då inköptes också den första diskmaskinen och en TV med kanal 2 – båda bekostades av gåvokassan.

Numera ett bra utrustat kök

En mängd inköp av möbler, bäddutrustning, korkmattor, elspis, dammsugare, salongsmattor, frysbox, m.m. – allt behövliga inventarier – bekostades av syföreningar och församlingsbor i Jönköping. I dagboken skriver s. Ester: ”Bakom allt ser vi den goda givarinnan, frk Gallander, som skänkt oss sitt vackra hem. Gud vare tack!”

Reparationsarbeten Back Anders med son satte 1968 upp staket längs med vägarna. Då berättar s. Ester också om det omfattande renoveringsarbetet som påbörjades i mitten på april. Då kom fyra målare och snickare från Ersta för att bo kvar och arbeta under tre veckor. Köket helrenoverades, vilket innebar vedspisen ut, kyl- och frysskåp in. Matsalen och alla rum på andra våningen målades och tapetserades. Golven slipades m.m. Om inget annat hände 1969, så passade värmepannan på att gå sönder. Den reparerades för 600 kr. Något år senare byts oljetanken ut. 57

Bland reparationer (1978) antecknades följande: ”Knutarna på gäststugan kuprinolades kostnadsfritt av en Jönköpingsbo…. Claes Åsberg + 1 målare och 1 snickare från Ersta arbetade d. 30.8 – 3.9 med diverse saker (indragning av vatten till gästrum, plattläggning vid köksingången, tapetsering, utbyte av takpannor, flaggstångsmålning m.m.)

Solparasollen är en skön uppfinning

Styrsjön tittar fram i grönskan mellan husen

När vädret var för dåligt för utomhusarbete satte man igång med att tapetsera och måla salongen, som då fick nya tapeter för första gången sedan huset byggdes 1933. S. Ester skriver: ”Svårt med tapetval, men jag tror att det lyckades. Så nu är salongen fin. De dagliga sysslorna I köket bakades vetebröd, skorpor, smålandskringlor, maränger och matbröd. Mängder av mat lagades och lades i frysen: pressylta, leverpastej, pölsa, köttbullar, fläskrullader, kalops, kokt skinka och saltrullar tills den var full och allt tillvarataget. Linneförrådet krävde också tillsyn. Gardinerna skulle tvättas och stärkas vartannat år. Säng- och tvättrums-mattor måste tvättas regelbundet. Tomt och trädgård skulle också skötas om.. På våren såddes grönsaker och tomatplantor. Gräset måste klippas och på vissa ställen slås med lie, rabatterna rensas, trädgårdsmöblerna hållas i gott skick, rishögarna brännas m.m. Nu och då dyker det – i s. Ester lilla dagbok – upp namn på bybor, som hjälper till: Ulf Gabrielsson klippte gräsmattorna; Anna Johansson slog gräset bakom stugan; Nisse Jobs slog gräset vid badhuset; Anna Lundkvist målade trädgårdsmöblerna, Peter Holm klippte gräset för sista gången den 25.8 1981. Om Tallbacken skriver s. Ester. 1971: ”God sommar, fast inte fullspikat”.

Det charmiga härbret

Med sommaren 1981 avslutades s. Ester Anderssons långa och hängivna Styrsjöbo-epok. Hon återvände till Ystad, där hon fick sluta sin diakoniss-tjänst och jordiska vandring 1993. Ett är helt säkert: Systerhemmet Tallbacken i Styrsjöbo var hennes skötebarn och ögonsten.

Tallbacken är ett skönt namn

De följande åren Charterresornas tid var inne och svensken i allmänhet gav sig gärna iväg utomlands under semester-veckorna. Detta var en trend under 1970- 80-talen. Detta gällde även diakonissorna och våra sommarhem stod mer eller mindre tomma. Men trender vänder. Under fortsättningen av 1980-talet såg det positivare ut. Antalet sommargäster ökade samtidigt som öppethållandet, på grund av personalproblem, inskränkte sig till ca tio veckor under juni-augusti. I reklamen för Systerhemmet Tallbacken visade man på de många möjligheter till kulturella arrangemang i Siljansbygden, som kunde vara utflyktsmål under vistelsen i Styrsjöbo. Bl.a. erbjöd Siljansveckan ett otal musikaliska program och Rune Lindströms ”Ett spel om en väg som till himla bär” i Leksand tillhörde ”dalaklassikerna”. Att Dala-bygden som sådan är attraktiv för semesterfirare borde också kunna öka beläggningen. Där finns sommar som vinter möjlighet till naturupplevelser av olika slag – från vintersporter till bär-och svamp-plockning och fäbodsbesök – allt inom räckhåll. Det finns dessutom diakonissfamiljer som år efter år firar jul där. Likaså satsades energi och kraft på att inbjuda de bofasta grannarna och de många semestrande människorna till ”öppethus” samlingar av olika slag, ofta med musikaliska programinslag. Detta skedde speciellt under en period då en av våra diakoner, Ingemar Hällqvist, var anställd som kyrkomusiker i Lupiner Åhls församling. Under 1990-talet hände det mycket på sommarhemmet i Styrsjöbo – ibland kallat Tallbacken och ibland Systerhemmet. Diakonissan Gun Berglund ägnade i sin bitr. föreståndarinnetjänst tillsammans med en

Styrsjöbo-kommitté mycken tid, stort arbete och stor möda för att marknadsföra och hålla i gång verksamheten där. Ur befintliga protokoll m.m. hämtas följande uppgifter: Antalet övernattningar uppgick sommaren 1991 till 232, vilket var en ökning från året innan med 88. Särskild samling under 4 dagar i augusti kallades Bibel- och bönedagar och leddes av föreståndarinnan Stina Nilsson. Året därefter minskade antalet övernattningar katastrofalt – summan blev endast 70. De planerade Bibel- och bönedagarna fick ställas in p.g.a. för få anmälningar. Man kan ställa sig frågan: Var det vädermässigt en dålig sommar? Något säkert svar får vi aldrig, men något måste göras.

Styrsjöbokommittén

Några för Styrsjöbo-anläggningen särskilt intresserade diakonissor bidrog till bildandet av en Styrsjöbokommitté, som på uppdrag av Diakoniss-och diakonrådets AU skulle ansvara för planeringen av nästkommande sommars verksamheter där. De systrar som tog initiativ till detta var: Marianne Andersson, Marianne Koch, Maria-Louise Larsson, Gerd Rendlert, Gunnel Thyr och Christina Uggla. Kort därefter utökades kommittén med Inger Brask, Ingemar Hällqvist och Inga Pagréus. Några nya idéer specificerades inför nästkommande sommar. Detta innebar framför allt ett erbjudande till diakonissor och diakoner att boka in några dagars vistelse i Styrsjöbo för enskilda församlingsbor eller grupper för att med ett visst tema dela gemenskap med varandra. Sommaren 1993 kom genom detta initiativ att se ut så här: Familjevecka med Gunnel Thyr; Besöksgrupp med Barbro Lööf och med Barbro Slaug, Till dig som mist en anhörig med Maria-Louise Larsson; Församlingsgrupp med Jane Grimhammar; Himlaspelet med Siv Lindgren

Dessutom inbjöds till Midsommarfirande och Musik vid Siljan-vecka.Detta innebar en väsentlig ökning av antalet gäster med drygt 500 övernattningar. En mycket glädjande uppgift från ekonomiavdelningen på Ersta var att inkomsterna för Styrsjöbo ökade från 27.000 kr till ca 100.000 kr. Allt det arbete med städning inomhus och trädgårdsarbete utomhus, som tidigare skötts av somrarnas husmödrar och insatser från byborna övertogs nu av Styrsjöbokommittén. En minibus hyrdes till städteamets resa upp till Dalarna och under en förlängd helg vårstädade och vårröjde man både ute och inne.

Förändring måste planläggas

Nu inträder en period, då antalet sommargäster på Systerhemmet Tallbacken synes vara alltför litet. Man bedömer att kostnaderna för anställd husmor blir mycket dryga och föreslår att hela nästa år skall enbart ”boende med självhushåll” erbjudas. Med den nya ordningen besöktes Styrsjöbo vid 20 tillfällen av en eller flera personer under 2 - 16 dygn. Stilla dagar med temat ”Guds härlighet oss styrka ger” hölls under tiden 1- 4 augusti under ledning av föreståndarinnan Stina Nilsson och s. Margareta Clereland. På önskemål från äldre systrar beslöts att Styrsjöbo under några sommar-veckor kommer att ha husmor och kunna erbjuda helpension. Karin Karlsson och Sven Norin hade lovat ställa upp idéellt under tiden 18-30 juni, d.v.s. över midsommarhelgen. Det kom 12 gäster och det innebar ett gott tillskott till kassan – intäkterna för året blev 50.000 kr mot budgeterade 40.000 kr. Förutom helpensionsgästerna besöktes Systerhemmet av 30 personer med familjer/grupper eller ensamma. Detta innebar 175 övernattningar.

PR-insatser gör viss nytta

Utan tvekan hade PR-insatser gjort verkan. Åter ökade antalet övernattningar och översteg 400. Fortfarande var och är frivilliginsatserna av stor betydelse. Bland anteckningarna finns ex. följande notiser som alla på olika sätt ger uttryck åt engagemang och kärlek till just Styrsjöbo:

Målning och tapetsering av Gäststugan kommer att ske med hjälp av Folke Berglund, Sven Brask och Harry Kynnefjäll, (tre diakoniss-män!) Karin Karlsson och Sven Norin lovar att även nästa år vara värdpar under några dagar i juni. S. Inger Brask sammanställde en diabildserie med text, som kunde lånas för visning. Från s. Stina Lundkvist i Alingsås kommer 1996 en gåva på 60.000 kr till Styrsjöbo. Denna summa användes bl.a. till upprustning av den lilla gäststugan. Kårens sekreterare Heidi Hecht har köpt in en begagnad cykel och låtit renovera den. Nu skall den bli till glädje och nytta i Styrsjöbo. Under många år har S:ta Katarinastiftelsen hyrt hela Styrsjöbo för att kunna härbärgera sina gäster vid större konferenser. De senare åren har Ersta diakoni genom sin fastighetsförvaltning sett till att byggnaderna årligen sköts om. Bl.a. har salongen upprustats. Utvändigt har huvudbyggnaden rödmålats; balkongen och altanen oljats och nya yttertrappor har byggts vid både köksingången och altanen.

Storstugan i hela sin längd

Husmödrar: 1939-48 1949-51 1952 1953-60 1961 1962-65 1966-81 1982 1983-90 1991-92 1993 1994

Gerda Flacch Gerda Lindström Alice Pettersson Stanny Rockström Astrid Palmgren Alice Wikström Ester Andersson Margita Öhman Saga Andersson och Britta Christoffersson Ingrid Perman Barbro Norrgo Marianne Wester

Denna summariska skildring av Systerhemmet Tallbackens historia är en berättelse om Erstadiakonissornas insatser och betydelse för bibehållandet av möjligheter till gemenskap, för avkoppling och vila. Det har någonstans sagts att diakonala platser - även i en ny och på många sätt annorlunda tid - vill vara viloplatser och miljöer som slår vakt om andliga och kulturella erbjudanden. Dessutom kan det konstaterats att självhushållsuthyrning passar bra i Dalarna.

Underbara höstfärger

Till alla i detta häfte omnämnda medhjälpare och gåvogivare uttryckes här ett varmt tack.

I tacksamhet över åren som gått, ser vi nu fram mot en välsignad framtid och väntar på många gäster och säger hjärtligt välkomna!

I väntan på gäster

Litteratur och källor Olivebladet 1935/sid 11 och227, 1936/sid. 203 Årsberättelser 1936 – 1974 Dagböcker för åren 1974 – 1981 av s. Ester Andersson Kopior av testamentena finns i Erstas arkiv. Detsamma gäller protokollen från Styrsjöbokommitténs sammanträden 1992-2001 och diverse andra handlingar. Fotona är tagna av Inger Brask och Sanna Lindström. Tack för era goda insatser.

I rapsodiserien finns sedan tidigare: Vad specialdalern blev värd – om tillkomsten av Ersta kyrka och dess fortsatta historia Låt åren tala – om tillkomsten av ålderdomshem för diakonissorna Kungahusets förbindelser med Diakonisshuset – om Erstas kungliga kontakter Alla äro våra bröder – om diakonins insatser i kris- och kristid Guds outsägligt rika gåva – om Advent och Jul på Ersta Staden på berget – verksamhets- och byggnadshistoria Välkommen in genom porten – en guide till Staden på berget I starka kvinnors sällskap – om Erstas sociala verksamheter

Ersta diakoni Besรถksadress: Erstagatan 1 Box 4619, 11691 Stockholm tel 08-7146100, fax 08-71493 27 www.erstadiakoni.se