Ersta diakonis historia - Staden på berget

Staden pü berget Ersta diakoni – Verksamhets- och byggnadshistoria

Redan vid invigningen 1864 av de första husen uppe på Ersta-tomten präglades uttrycket ”staden på berget” av den nyligen tillträdde föreståndaren Johan Christoffer Bring.

Diakonissanstalten bröt upp från trånga lokaler på Kungsholmen för att flytta in i egna för ändamålet nybyggda hus på Södermalm, en stadsdel i Stockholm som vid den tiden räknades till ”stadens utkanter”. Efter drygt 10 år hade man växt ur båda platserna på Kungsholmen – Pilgatan och Jaktvarvsgränd - där Diakonissanstalten hållit till. Man måste helt enkelt hitta något nytt.

Här på Ersta fanns möjligheter att expandera! Här fanns frisk luft och vackra vyer ut över Stockholms infart från sjösidan! Och dessutom erbjudande om tomtmark till rimlig kostnad. Flytten skedde med pråmar via den redan anlagda Karl Johan-slussen till strandsluttningen nedanför Ersta-tomten.

Men det var (enl. årsberättelsen 1864-65) kristider på penningmarknaden.

De kontanta gåvorna minskade och utgifterna steg. ”Det såg mörkt ut.”

Men då fick man som så många gånger både förr och senare uppleva att hjälpen kom, att inget var säkrare än att lita på –”hwad Herran ger”. I den tilliten skriver man ”Säkrare kan anstalten icke wara, blir den blott stående på trons grund”.

Så började ”staden på berget” att växa till. Mycket har byggts under årens lopp och mycket har efter hand rivits och få ge plats åt annat. Men Ersta och dess byggnader har hela tiden fyllts av liv och rörelse med syfte att vara människor, stad och samhälle till tjänst.

Jag har försökt att skildra byggnadernas historia framför allt utifrån verksamhetsaspekten. Där har det skett och där sker det idag! I vissa avsnitt – framför allt då det gäller diakoniutbildningen – ger jag några personliga kommentarer. Detta hänger samman med att jag åren 1973-1995 var i aktiv tjänst som studierektor vid Erstas diakoniutbildning.

Vår ”stad på berget” har och har haft sina ”förorter”, dvs platser utanför Ersta-tomterna, där verksamhet bedrivits och där plats funnits för vila och rekreation. Dessa förorter beskrivs mycket summariskt i slutet av häftet.

Till Ulla-Britta Wadstedt – som ritat kartskisserna och hjälpt mig med korrekturläsning – och till Sanna Lindström – som tagit fotona – riktar jag ett varmt tack.

Underlag för berättelserna har jag hämtat ur Olivebladen, Febe, Årsberättelserna, Vi på Ersta, Ersta-nytt och Rundbrev – allt tillgängligt i Erstas arkiv.

Detta är häfte sex i serien Ersta-Rapsodier, alla utgivna av Ersta diakoni på uppdrag av direktor Thorbjörn Larsson.

Samtidigt utkommer en Ersta-guide med kartskiss och sammanfattande beskrivningar av Ersta diakonis verksamheter och byggnader i nuläget – år 2007.

Ersta diakoni i Advent 2007 Gudrun Persson

Innehåll Staden på berget

6

Förhistorien Diakonissanstaltens första verksamhetsperiod 1849-1864 Kvarteren Stora och Lilla Ersta på Södermalm För och emot flyttningen från Kungsholmen Befintliga byggnader på Stora Ersta Nybyggnader och verksamheter

8 8 10 13 14 14

Verksamhets- och byggnadshistorien Norra porthuset Södra porthuset Magdalenahemmet Gamla diakonisshuset Gamla sjukhuset Hospitset Mangårdsbyggnaden på lilla Ersta Hushållsskolan – Fjällgatan 46 Kyrkan Klockstapeln Gravkapellet Ålderdomshemmet Mariahemmet Martahemmet Sjukhemmet Prästgården Direktorsbostaden Stora diakonisshuset Nya sjukhuset Lilla Ersta Höghuset Längan Erstagatan 3 – Tvättgården Personalbostadshusen – Erstagatan 1 A, B, C Nya matsalen med centralkök och cafeteria Martahuset Högskolan Park och trädgård

16 16 19 21 23 28 28 30 31 32 34 34 34 35 36 36 37 38 39 47 52 55 56 57 60 62 64 66 66

Förorterna

70

Sammanställning

73

Litteraturförteckning

74

Kartskiss

74

Staden på berget ”Må dessa boningar blifva en liten ”stad på berget” uti denna stora hufwudstad, hwarifrån någon wälsignelse må nedflyta ibland all den nöd och de lidanden, som dwäljas dernedanför.” Dessa ord är ett citat ur Olivebladet 1864/4. Det är Johan Christoffer Bring, Diakonissanstaltens föreståndare, som detaljrikt berättar om flyttningen från Kungsholmen till Södermalm och om de byggnader som där uppförts och inretts för Diakoniss-Sällskapets räkning.

Uppbrottet från Kungsholmen skedde i slutet av september 1864 och i mitten av oktober hölls en liten invigningsfest. Det var vid denna högtidlighet som begreppet ”staden på berget” användes för första gången.

Det var med tacksamhet som man flyttade över till det nya hemmet med dess ”friska och sköna belägenhet” och med bönen att Herren också skulle göra ”allas hjertan ljusare, friskare och rymligare för hans nåd och kraft”. ”Från staden på berget strålar ljus ut över nejden” - så beskrivs julen på Ersta och det på somrarna av blommor prunkande Erstaberget synes vara en plats ”för bön och kamp – för ro och stillhet”.

Biskop Brilioth talar i Olivebladet 1949/1 om ”En stad på berget – en kärlekens högborg” Föreståndaren David Lindqvist skriver i ett rundbrev på hösten

Staden på berget

1961: ”Ersta får inte bli en slocknad stad, med många byggnader, men utan ande och liv.”

Föreståndarinnan syster Elsa Scheutz skriver i sitt rundbrev i aug. 1951 – direkt efter 100årsfesten ”Låt oss be Gud att Han bygger vidare på staden på berget. Att han vill använda oss till levande och bärande stenar i sitt bygge. Inget syns mig viktigare än att vi växer inåt, alltmer beroende av Gud för vårt eget personliga liv, alltmer lyhörda för Guds mening med Ersta och med svensk diakoni.”

I oktober 1964, då Diakonissanstalten fyllde 100 år på berget, samlades man i glädje och tacksamhet över att få ha sitt hem på detta berg. Föreståndarinnan s. Anne-Margarethe Murray skriver: ”Lovsången från systrar och vänner var inte att ta miste på och vi stärktes alla på nytt i våra förhoppningar om att Ersta alltfort måtte få brukas i Guds tjänst.”

Direktor Bengt Wadensjö skriver i Vi på Ersta 1986 ”Hur än stormarna kastar sig mot Erstaklippan, står den fast. Tiden må rasa. Förändringar bli nödvändiga, men Ersta står fast i sin önskan att hjälpa Medmänniskan och det är en tjänst åt Kristus.”

Förhistorien Diakonissanstaltens första verksamhetsperiod 1849-1864 Kungsholmstiden

Den svenska diakonins historia började när en grupp personer inom den nyevangeliska väckelserörelsen år 1849 bildade en förening med målsättningen att grunda en ”Diaconiss - inrättning i Stockholm”.

Detta innebar enligt förebilder i Tyskland dels ”en Läro-anstalt för utbildning av christliga sjuksköterskor”, dels ”ett sjukhus, der Diaconissorna vårda de sjuka”.

Förestånderska för Diakonissanstaltens alla verksamheter var fröken Marie Cederschiöld, som under ett års tid fått utbildning i sjukvård, barnarbete, anstaltsledning m.m. vid Diakonissanstalten i Kaiserswerth i Tyskland.

Efter två års intensivt förberedelsearbete kunde den 9 juli 1851 ett litet sjukhus med plats för 8 - 12 patienter öppnas på Pilgatan 8 på Kungsholmen. Som patienter antogs endast kvinnor och barn.

Vid dessa sjukbäddar börjar svensk sjuksköterskeutbildning och den första svenska sjuksköterskeskolan uppstår. Som elever antas läsoch skrivkunniga ogifta svenska kvinnor i åldrarna mellan 18 och 40 år.

Ansvaret för sjukvården och undervisningen av de blivande diakonissorna togs av överläkaren vid Kongl. Serafimer-Ordens Lazarett, med.dr. Magnus Huss såsom rådgivande läkare och med.dr. Adolf Fredrik Melander, såsom sjukhusläkare.

Ganska snart fick de blivande systrarna också ta hand om de barn, som i brist på ”daghem” fick följa med sina mödrar till sjukhuset. På så sätt växte det snabbt fram både en liten skolverksamhet och ett barnhem.

Detta blev anledningen till att det redan 1855 gavs möjlighet att i st.f. ansökan om utbildning till sjuksköterska ange att man ville bli ”skolsyster”. Då krävdes att man förutom god läs- och skrivkunnighet också skulle ”hafva färdighet i handarbete samt anlag för sång”. Nu börjar under ledning av Betty Ehrenborg en speciell utbildning av

Diakonissanstaltens första verksamhetsperiod 1849-1864

blivande skolsystrar. Hon hade på initiativ av Marie Cederschiöld studerat pedagogik i London. Under hennes ledning uppstår här det första svenska småskollärarinneseminariet. Det avvecklades redan 1871 eftersom ett antal statliga lärarseminarier då hade tillkommit.

Från år 1851 heter föreningen Svenska Diakoniss-Sällskapet och har då 264 medlemmar. Stadgarnas § 1 lyder: ”Sällskapets ändamål är att i Stockholm stifta en Diakoniss-Anstalt för christliga qwinnors utbildning till sjuka, nödlidande eller eljest behöfwande likars wård och underwisning”.

Diakonissanstalten växte både vad gällde behoven av vårdplatser och av utbildningsplatser. Redan 1857 flyttade man därför från Pilgatan till Jaktvarvsgränd, där man för 27 000 riksdaler banko inköpte den s.k. Palmborgska egendomen. Sjukhuset kunde därmed utöka sitt patientantal till 25 personer.

Under de följande åren växte värdet på Jaktvarvsfastigheten från 40 000 rdr till 112 000 rdr.

Detta möjliggjorde förvärvet av tomtmarken och byggandet av Diakonisshuset och Sjukhuset på fastigheten Stora Ersta på Södermalm.

Kvarteren Stora och Lilla Ersta på Södermalm Stora Ersta-tomten

Den tidigast kända mantalsskrivningen är från 1676, då åtta personer finns antecknade. Bland dem en trolig brännvinsbrännare, Oluf Håkansson, som då ägde en tomt bestående av ”mest obrukbart berg”. På kartskisser från 1701 finns en ”trädgårdsanläggning” här och ägarna växlar vid flera tillfällen.

Från 1755 till 1775 ägdes Malmgården Stora Ersta av Abraham Grill, en förmögen handelsman, direktör för Ostindiska kompaniet och skapare av Borgerskapets änkehus.

Ny ägare blev övermasmästaren Bengt Andersson Qvist, som redan 1770 börjat anlägga ett degelstålverk. Smälthuset innehöll sex degelugnar och med sina två skorstenar var det en ganska märkligt byggnad, som syntes vida omkring. ”Ersta gjutstål” var av högsta kvalitet. Bland produkterna kan nämnas ”fint polerade rakknivar” tillverkade av ”Ersta gjutstål N:o 1” samt grindar med överstycken, varav ett vackert exemplar numera finns vid ingången till Utsiktens läkarmottagningar på Fjällgatan 45 – Stålverkets tid blev inte ekonomiskt lönsam och därför inte lång.

10

Kvarteren Stora och Lilla Ersta på Södermalm

Men speciellt intressant är stålverkets firmastämpel (avbildad i Olivebladet 1940/5) med namnet ERSTA ovanför två korslagda kvistar.

Här finns ett märkligt sammanhang! Redan på 1700-talet finns olivkvisten förknippad med den plats i Stockholm där Diakonissanstalten hamnar på 1860talet. Den diakoni-tradition som Ersta diakoni bygger Stålverkets firmastämpel. på har nämligen alltsedan tidigt 1800-tal haft Noa-duvan med olivkvisten som sin speciella symbol. (Se 1 Mos. 8:8-12). Den friska, gröna olivkvisten som duvan förde med sig var för Noa ett tecken för räddning och liv. Diakonins innersta mening är att ”bära budskap om liv”, att ”värna om liv” och att ”ge livsmöjligheter”.

Ersta diakonis logotype idag är en sammansättning av korset som symbol för Kristus, ringen för gemenskapen och duvan med olivkvisten för uppdraget att komma med ”liv”. Den symbolen finns och har länge funnits på alla våra trycksaker, på vår diakoniflagga och på det emblem som diakonissor och diakoner bär.

Qvist avlider 1799 och snart därefter nedläggs ståltillverkningen och allt såldes på 1820-talet på konkursauktion till grosshandlaren A.B. Wallis, som var ägare av ett sockerbruk på Hornsgatan 33. Då fanns så gott som ingenting kvar av stålverksanläggningen. Området hade blivit ”mål för promenerande, som dels velat njuta av den vackra utsikten och dels för att se de påfåglar, som där underhållas”.

Tack vare tips från stadsfiskalen C. Silfversparre hade justitierådet Axel Adlercreutz 1861 inköpt Stora Ersta av familjen Wallis. Adlercreutz var vid denna tid kassaförvaltare i Svenska Diakoniss-Sällskapet och såg i Stora Ersta-egendomen en utvecklingsmöjlighet för den på Kungsholmen mycket trångbodda Diakoniss-anstalten. Han inköpte fastigheten för egna medel och så snart de ekonomiska förhållandena för Svenska Diakoniss-Sällskapet tillät, såldes egendomen på mycket goda villkor till dem. Ingen ränta utkrävdes utan samma köpesumma 30 000 Rdr, som Adlercreutz betalat, gällde.

Vid inköpet fanns på tomten troligen endast de båda porthusen,

11

Kvarteren Stora och Lilla Ersta på Södermalm

ett par mindre uthus samt några äldre byggnader på terrassen neråt sjön. I dessa hade Diakonissanstaltens s.k. Magdalenahem varit inrymt sedan 1861.

Porthusen anses vara byggda någon gång på 1700-talet och har alltid varit sammanbundna med det vackra valvet.

Lilla Ersta-tomten

Tomten Lilla Ersta har en ovanlig historia. I början av 1700-talet stod här en väderkvarn. På 1730-talet hade denna brunnit och en gård som kallades Lilla Ersta hade byggts. Den hade sin motsvarighet i malmgården Stora Ersta på andra sidan Ersta backe.

Lilla Ersta inköptes 1817 av en fransman, hovtandläkaren Jean Baptiste Dubost, som på tomten lät bygga ett säreget utsiktstorn, en 48 fot hög träkonstruktion, som väckte stort intresse och som ganska snabbt i folkmun fick namnet ”Tandpetaren”. Tornet invigdes högtidligen på kung Karl XIV Johans namnsdag 1827 och stod kvar till slutet av 1870-talet.

Då hade Lilla Ersta redan inköpts av friherre Johan August Posse, en av de 16 personer som grundade Diakonissanstalten i Stockholm 1849 och som vid tiden för Diakonissanstaltens flyttning från Kungsholmen (1864) var dess ordförande. Han var gift med Betty Ehrenborg, en av medarbetarna vid Diakonissanstaltens skola och ledare för Diakonissanstaltens småskollärarinneseminarium på Kungsholmen, som blev landets första.

J.A. Posse gjorde inköpet ”i välvillig avsikt att vid lägligt tillfälle tillhandahållas anstalten”. Han dog 1865 och Lilla Ersta-egendomen (mangårdsbyggnad plus en stor och välordnad trädgård) där familjen bodde, såldes 1872 av Betty Ehrenborg-Posse till Diakonissanstalten för 25 000 kr, vilket var 8 000 kr mindre än vad hennes make hade betalat.

Mangårdsbyggnaden var ett förnämligt hus. Det finns uppgifter om att ”rester af gyllenläderstapeter och en egendomlig stenläggning af tvärstående tegelstenar” i entrén vittnade om ”svunna glansdagar”.

12

För och emot flyttningen från Kungsholmen Trängseln för Diakonissanstalten var svår på Kungsholmen och för den 1862 nytillträdde föreståndaren, Johan Christoffer Bring, blev det tidsödande och komplicerat att ha tillsyn över verksamheten på två från varandra vitt skilda områden. Förutom verksamheterna på Kungsholmen hade man 1857 övertagit ansvaret för ett s.k. Magdalenahem. Detta var under några år inrymt vid Hornsgatan, där Stockholms Drätselkommission gav hyresfri tillgång till lokaler. 1861 flyttades verksamheten till lediga lokaler i ett hus på sluttningen ner mot Saltsjön – i kvarteret Stora Ersta!

Detta föranledde ett nytänkande i Förvaltningsutskottet, som ledde till beslut att sälja egendomen på Kungsholmen för att kunna inköpa fastigheten Stora Ersta. Det fanns många fördelar i bytet.

Sjukhusbyggnaden vid Jaktvarvsgränd var på många sätt olämplig, bl.a. var det hälsovådligt att i samma hus inrymma både sjukavdelningar och personalbostäder.

På Stora Ersta fanns plats för nya byggnader, genomtänkta och ritade för sina ändamål. Därför planerades och byggdes två nya hus: ett – för den tiden – mycket modernt sjukhus och ett diakonisshus med bostäder för både systrarna och föreståndaren, rum för läkare samt skolsal, matsal och kök.

Barnhemmet inrymdes på Kungsholmen i ett förfallet trähus. På Ersta fanns utrymme i ett äldre boningshus, troligen samma hus som redan nyttjades av Magdalenahemmet eller i Porthusen.

Brygghus och portvaktshus skulle kunna få nödvändiga utrymmen i Porthusen.

Tomtmarken vare något mindre på Stora Ersta men denna ansågs mera svårsåld än Kungsholmstomten. Båda hade utomordentligt fina lägen, den ena vid Mälarstranden och den andra vid Saltsjön. Allt utgjorde en bättre och hälsosammare miljö för alla parter, både patienter och vårdare.

Dessutom räknade man med att Kungsholms-tomten var ”ganska begärlig och hade stigit i värde” sedan den 1854 – då den med hjälp av sångerskan Jenny Lind – inköptes för 26 000 Rdr. Försäljningssumman 1863 var 112 000 Rdr. – alltså en betydande vinst som tillsammans med ett ovanligt stort testamente möjliggjorde att nybyggnaderna på Stora Ersta inte förorsakade Diakoniss-Sällskapet några större skulder.

13

Befintliga byggnader på Stora Ersta Vid inköpet 1862 fanns: Porthusen från 1750-talet – valvet med de två porthusen står än idag som entré. I norra porthuset inrymmes Ersta diakonimuseum och i södra Erstas oblatbageri samt lokal för arkivering m.m.

Dessutom magdalenahemsbyggnaderna – rivna 1877, nybyggda 1878 och rivna 1901 – samt några mindre byggnader i form av lusthus och uthus – allt borta idag.

Nybyggnader och verksamheter Nybyggnaderna

Den 19 juni 1863 lades grundstenarna till de två nya byggnaderna på Stora Ersta och därefter påbörjades byggandet.

Nästa sommar stod de båda husen i stort sett färdiga och på Kungsholmen förberedde man sig för att lämna ”det gamla, wackra, stilla hemmet” för att flytta in i det nya hemmet med dess ”friska och sköna belägenhet”.

Gamla diakonisshuset som idag är De båda byggnaderna var administrationshus och restaurang. ritade av arkitekten Per Ulrik Gamla sjukhuset som 1907 blev Hospits (revs 1965) Stenhammar.

Verksamheterna

Många verksamheter följde med vid inflyttningen från Kungsholmen och fick utrymme på Stora Ersta.

Diakonisshemmet med utbildning av diakonissor till sjuksköterskor och skolsystrar i Diakonisshuset – under ledning av pastor Johan Christoffer Bring och husmor, mamsell Clara Eckerström.

Sjukhuset – under ledning av diakonissan Ada Terserus Skolan fick utrymme i Diakonisshuset – under ledning av diakonissan Elise Djurberg Barnhemmet i Porthuset - under ledning av provsystern Elna Alström Magdalena - och Räddningshemmet – under ledning av diakonissorna Karin Jonsson och Sophie Holmblad

14

Nybyggnader och verksamheter

I april 1865 fanns 45 diakonissor och 52 provsystrar. Av dessa var 61 (35 diakonissor och 26 provsystrar) placerade i arbetsuppgifter utanför diakonissanstalten: 33 vid skolor, 14 vid barnhem och räddningshem och 14 vid fattighus, sjukhus m.m. Övriga 36 arbetade inom anstaltens egna verksamheter Samtliga verksamheter utgjorde viktiga övningsfält för de blivande diakonissorna.

En bild från 1875 med Ersta sjukhus och kyrka

15

Verksamhets- och byggnadshistorien Svenska Diakoniss-Sällskapet Här görs nu ett försök att i någorlunda kronologisk ordning skildra med Diakonissanstalten i StockSvenska Diakoniss-Sällskapets/Ersta holm var officiella beteckningar Diakonisällskaps verksamhets- och byggfrån verksamhetens begynnelse nadshistoria från inflyttningen till Ersta1851. Det förberedande arbetet kvarteren fram till våra dagar. Oftast sköttes av Sällskapet för bereväljer jag att beskriva byggnaderna i dande af en Diaconiss-anstalt i den ordning de funnits eller tillkommit, samtidigt som jag redovisar vilka verkStockholm, bildat 14 april, 1849. samheter som tidigare bedrivits och nu Efter inflyttningen på Söderbedrivs där. malm kom namnet Ersta Diakonissanstalt ganska snart och allt oftare att användas i dagligt tal och snart blev det enbart Ersta.

Från 1 januari 1978 stadfästes det nya namnet Ersta Diakonisällskap i en ny av Regeringen fastställd stadga och man försöker att lämna det i svenska språket något belastade ordet ”anstalt”, vilket visat sig inte vara alldeles enkelt.

Från arbetsåret 2004 har begreppet ”Ersta diakoni” införts som ny beteckning för den förening som äger, bedriver och förvaltar det nu mer än 150-åriga uppdraget att ”stå i och brukas i Guds tjänst”.

Norra porthuset Uppgifterna är här något otydliga, men troligen flyttades Barnhemmet med de 20 barnen 1864 efter kort tid i Magdalenahemslokalerna till Norra porthusets övre våning, där de var kvar till 1872, då Barnhemmet flyttade in på andra våningen i Mangårdsbyggnaden på Lilla Ersta. På nedre botten fanns utrymme för den portvaktande systern.

Efter det att barnhemmet flyttat över till Lilla Ersta, blev ett rum i Norra porthuset inrett såsom det allra första ålderdomshemmet för två ”åldriga, sjuka systrar”. Inte förrän 1884 blev ett nybyggt ålderdomshem klart för inflyttning.

16

Norra porthuset

Norra porthuset förblir under många år arbetsplats för Erstas portsyster. En av dem, syster Maria Johansson, fick en ovanligt lång tjänstgöringstid där. I drygt 20 år (1924 - 44) blev hon ”känd och älskad av Stockholms hemlösa män, som i henne fann en outtröttlig givare och vän”. Hon försåg dem under svåra krigs - och kristider med varm och god mat, hämtad i de olika köken. Det större rummet på nedre botten användes under många år som ”matsal för hemlösa”.

Det med vit duk dukade bordet blev för männen ett tecken på hennes människosyn. De kände sig väntade och välkomna. De vågade tro på sig själva och sitt människovärde. Hon mättade dem och upprättade deras många gånger förlorade självkänsla. Hon var för dem den mycket uppskattade ”syster Maria i porten” och det hon gjorde uppfattades av gästerna som en mycket värdefull insats. Genom henne hölls Ersta-porten i egentlig mening öppen för nöden utanför.

Portsysters uppgift var att bevaka in- och utfarten, visa besökande till rätta men också att öppna och stänga igen själva dörrarna i portalen. Det var tunga och höga trädörrar, som räckte upp till trälämmar i det halvcirkelformade överstycket. Trädörrarna hölls öppna dagtid och vid behov skulle även trälämmarna öppnas. 1966 finns en anteckning om att träporten var ”så smal, låg och tung att portsyster inte orkade öppna och stänga den”. Detta ledde till den radikala

17

Norra porthuset

18

förändringen att både träporten och trälämmarna togs bort och att en järngrind placerades som spärr strax innanför porthusen. För gående fanns en liten grind.

Till historien om ”porten” hör också den möjlighet som fanns för sent hemvändande systrar och gäster. De kunde via en numera igenmurad liten dörröppning i muren utåt gatan (till vänster om stora portalen) bli insläppta, dock inte utan att bli observerade av portsyster. Den lilla luckan i väggen i portsysterrummet i nuvarande museet vittnar om den tiden!

Frimärksavdelningen huserade här en del år parallellt med portsystern, men flyttades 1960 till Stora diakonisshuset.

Från 1976 sköttes portvaktssysslan nattetid av anställd personal från ett vaktbolag. Då var järngrinden försedd med automatisk öppnare och övervakades under några år av Mariahemmets nattpersonal.

På området boende bilägare hade möjlighet att öppna med egen nyckel. Alla grindar av olika slag är idag borta och någon ”bevakande” portsyster finns inte längre.

Erstas bokförråd får 1967 sina lokaler här. Det hade då – på initiativ av intendenten Birger Nilsson och under ledning av Sven Eneroth - kopplats samman med en ”arkivarbetarcentral” i samarbete med Arbetsmarknadsstyrelsen. Med stor glädje kunde Ersta erbjuda meningsfulla uppgifter åt ett femtontal personer, som ” på grund av ålder eller av annat skäl blivit friställda i det samhälleliga arbetslivet”.

Både Frimärksavdelningen och Bokförrådet fick ”en stor del av sin nödvändiga arbetskraft” genom dessa medarbetare.

1982 flyttades Bokförrådet åter, denna gång till Entrén till Cafeterian och Matsalen i dåvarande Ersta-terrassen, för att nu ge plats åt det planerade diakonimuseet.

Ersta diakonimuseum öppnas högtidligen den 5 juni 1983 av biskop Lars Carlzon, då ordförande i Erstas styrelse, i Norra porthuset och på vinden ovanför oblatbageriet i Södra porthuset.

Lokalerna hade då renoverats med anslag från Riksantikvarieämbetet. Penninglotteriet bidrog också med medel och Stockholms Stadsmuseum bistod med kunnig expert-hjälp vid utställningarnas färdigställande.

Huvudansvariga för inredningen av museet var från Erstas sida s.

Ulla Bengtzon, s. Astrid Jonasson och Kristina Telerud. Tack vare det

förarbete som några äldre systrar gjort i små lokaler på Gamla diakonisshusets vind, fanns det gott om material.

Museet hölls från början öppet söndagar kl. 14 -16 plus andra tider för förbeställda grupper. Första året besöktes museet av ca 3 100 personer. Högsta besökarantal noteras för 1986 med 4 400 personer. Ansvarig för museet de första åren var tjänstgörande portsyster. ”Söndagsöppet” sköttes av volontärer, framför allt av diakonissor. En muséi-assistent – Birgitta Wendt – blev efter några år anställd för att sköta museet och stå för visningarna. Vid hennes pensionering drogs den tjänsten in och idag förmedlar Ersta konferens & hotell visningarna och redovisade 2006 ca 1 400 besökare som deltagit i guidade visningar. Till detta kommer något hundratal enskilda personer, som på egen hand besökt museet.

Ersta museum beskriver i första hand Diakonissanstaltens tillkomsthistoria, dess traditioner och utveckling och har därför en viktig roll som kunskapsförmedlare. Men det bidrar till att sprida kunskap inte bara om diakonins och sjukvårdens historia utan ger också inblickar i kyrkohistoria, kvinnohistoria och inte minst i Stockholms historia. ”En livskraftig institution vårdar sig om sitt förflutna”.

Södra porthuset Södra porthuset gav till en början utrymme åt bagarstuga och brygghus. Ännu omkring sekelskiftet 1900 var det tvättstuga på nedre planet och strykrum på ovanvåningen. Denna gamla tvättstuga genomgick 1916 en grundlig renovering och togs med stor tacksamhet och tillfredsställelse i bruk. Kommentaren i Olivebladet 1917/1 angående förändringarna var följande: ”Det är väl litet underligt att se den nya tiden tränga in på alla områden och i stället för våra många tvättgummor vid sina bunkar, mötas af surrande ljud och svänganden hjul.

Men helt visst komma dessa nya hjälpmedel att visa sig bli till stor nytta för arbetets rationella bedrifvande. Allt är också nytt och fint, och utrymmet synes äfven motsvara behofvet.”

Efter 20 års tid dyker tvättstugeproblematiken åter upp och nyblivne föreståndaren, Teol. Doktor Dick Helander skriver 1936 litet skämtsamt att han direkt från sina ”professorsföreläsningar i Uppsala

19

Södra porthuset

20

kallats att sätta sig in i konstruktionen av tvättmaskiner”. Men uppgiften gällde också hela planeringen av inredningen och installationen av nya maskiner. Allt det gamla var utslitet. Arbetet var tungt och kläderna for illa i de gamla maskinerna. Man hade ett kostnadsförslag på över 51 000 kr och styrelsen insåg att något måste göras. Och det gjordes med följande kommentar i Olivebladet: ”När vi se tillbaka på den närmast förflutna tiden inom Erstahemmet, glädja vi oss åt den utveckling och modernisering som i vissa avseenden kommit till stånd.

Jag tänker på vår nyreparerade och nyinredda tvättinrättning med ångmangel och moderna strykpressar m.m. Fastän denna ombyggnad varit förenad med stora kostnader, tro vi att den ekonomiskt lönar sig, då den väsentligt sparar arbetskraft och tid”.

Bokförrådet flyttar in i Södra porthuset 1961 och syster Anne-Margrethe Murray skriver ”… det lyser så inbjudande från den trevliga julförsäljningen därinne”.

1965 anställdes Sven Eneroth som föreståndare för Bokförrådet med biträde av den då 83-åriga diakonissan Anna Andersson. Erstas bokförråd flyttas 1973 från Södra till Norra porthuset och får där större utrymme.

Tvätten har fått nya lokaler i anslutning till det nybyggda Höghuset, och ovanvåningen i Södra porthuset inreds till lektionssal med ett litet pentry. Där bedrivs diakonissutbildningen ett antal år för att 1967 flytta samman med sjuksköterskeutbildningen i nybyggda lokaler i anslutning till elevhemmet på Lilla Ersta.

Södra porthuset genomgår då en grundlig restaurering för att kunna bereda plats för Oblatavdelningen, som flyttas från Gamla diakonisshuset. Hela nedre planet specialinredes för Oblatbageriet och där finns det än idag med anställda och frivilliga medarbetare.

Idén att konstruera en ”oblatmaskin” som skötte om alla olika moment i tillverkningen, väcktes 1990. Maskinen installerades i december 1993 i Stora diakonisshuset, men ”den lyckades aldrig uppfylla de utlovade kraven, varför hela projektet skrinlades”.

Oblattillverkningen är därför fortfarande ett ”hantverk”. Oblatjärnen är numera moderna – teflonbelagda och termostatstyrda; medan stansningen fortfarande sker med enkla maskiner – en och en stansas både små och stora oblater ut; packningen i ”papprör” sker för hand; distributionen sker per post; beställningar och fakturering

sker till största delen med datorns hjälp. Årligen tillverkas över 2 miljoner små oblater och ca 15 000 stora. Mest efterfrågas numera glutenfria oblater.

I samband med tillkomsten av Ersta diakonimuseum 1983 utnyttjades övre våningen i Södra porthuset till utställnings- och visningsrum, bl.a. för de speciellt kyrkliga aktiviteterna. Men, den långa och ganska branta trappan blev mer och mer ett hinder för besökarna och numera ingår inte denna del i museivisningarna. I stället har den s.k. ”oblatvinden” blivit arbetsplats för några pensionerade systrar, som tillsammans med frivilligarbetare sysslar med olika uppgifter.

Magdalenahemmet Detta låg på sluttningen ner mot Saltsjön på en terrass strax nedanför nuvarande ingången till läkarmottagningarna i hörnet Fjällgatan – Erstagatan. Magdalenahemsverksamheten som riktade sig mot ”sedligt förkomna kvinnor” skulle vara ”en fristad och förbättringsskola för frigifvna qvinnliga fångars och andra fallna qvinnors emottagande och försök till deras återförande från brottets och lastens vägar”. Den hade startats i lokaler på Kungsholmen på privat initiativ av makarna Emilia och Per-Magnus Elmblad redan 1852. På grund av ekonomiska svårigheter och klagomål från grannarna övertog Diakoniss-Sällskapet 1857 ansvaret för arbetet.

Med bistånd från Stockholms Drätselkommission fick man 1858 tillgång till lokaler på Södermalm, först på Besvärsgatan 47 och därefter 1861 i lokaler på tomten Stora Ersta. Där fanns då ”på trenne omsorgsfullt murade och rymliga terrasser, omgifne af en hög stenmur, hvarinom flera smärre hus af sten och trä äro uppförde. Egendomen är i anseende till rymlighet och för sitt sunda och afskilda läge särdeles passande”.

1861 inköptes denna del av Stora Ersta-tomten för Diakoniss-Sällskapets räkning av Axel Adlercreutz. Magdalenahemsverksamheten fortsatte och några år senare flyttade hela Diakoniss-anstalten hit.

De gamla byggnaderna var egentligen både trånga och opraktiska för det omfattande arbetet. Där fanns förutom bostäder utrymme för bokbinderi, tvättstuga, bakstuga, vävstuga, bönsal samt en ladugård med plats för tre kor, som försåg inrättningen med mjölk.

21

Magdalenahemmet

22

Bostäderna, köket, matsalen med tillhörande skafferier m.m. fanns i byggnader närmast sjön. Allt var Idag kan vi säga att tack vare vid inflyttningen 1864 gammalt Magdalena-hemsverksamheten kom och i ganska dåligt skick.

Erstatomterna att bli ”staden på berGanska snart börjande man get” – platsen för dagens Ersta diakoni på allvar att samla in medel för – med områdets fantastiska läget vid infarten till Stockholms innerstad och att kunna bygga nya, mera ändamed huvudstadens vackraste utsikt. målsenliga lokaler. Arbetet var uppskattat av myndigheterna och Kungl. Maj:t bidrog med en summa på 10 000 kr ”af fångvårdsmedel” och en speciell insamling inbragte 18.000 kr.

Redan 1878 stod ett nytt Magdalenahem färdigt, med plats för 30 skyddslingar.

Det nya husets läge på Stora Erstas område var förträffligt, ”alldeles isolerat och ändock i omedelbart grannskap till Diakonissanstalten, så att hemmet därifrån kan erhålla behöfligt stöd, hvarjämte anstalten förser hemmet med rikliga arbetstillfällen”.

Efter 1880-talet övergick hemmet mer och mer att ge plats åt enbart yngre flickor och blev 1888 ett egentligt Skyddshem med plats för ca 40 flickor i åldrarna 12-15 år. Skyddshemmets flickor sysselsattes med vanlig skolundervisning och med praktiska sysslor såsom bakning och tvätt.

Så gott som allt bröd som Diakonissanstalten behövde och mer I Minnesskriften vid Svenska Diakonissanstaltens femtioårsjubiän hälften av dess tvätt sköttes leum skriver Ernst Lönegren: ”Öfver av Skyddshemmet. Som ledande vårt skyddshem hänger emellertid syster fungerade diakonissan ett Damoklessvärd. Stockholms stad Brita Norlén i över 30 år och som utvidgar raskt sin stadsgårdshamn och lärarinna tjänstgjorde diakonissan kommer därvid att spränga bort hela den sluttning, hvarpå skyddshemmet Hilda Öberg fram till 1899, då är byggt. Hemmet måste tyvärr vara skolan lades ner.

Kring sekelskiftet hade planerna betänkt på att flytta. Inom anstaltens område finns ingen lämplig byggnadspå utbyggnad av Stadsgårdhamnen plats och därför har den planen mognat framskridit och det var klart sagt att förlägga hemmet till landet. Till från Stockholms stads sida att - det sådant ändamål är redan inköpt en synnerligen vacker torplägenhet, Sjötorp, tämligen nya - Magdalenahemmet under Balingsta egendom i Huddinge måste rivas. Diakoniss-anstaltens socken, 13 kilom. söder om Stockholm.” verksamheter var under dessa år

mycket störda av de pågående sprängningarna.

Men en för Diakonissanstalten fördelaktig överenskommelse utarbetades. Den innebar att genom s.k. ”kvittning” blev hela Ersta-klippan mot öster Erstas egendom, medan sluttningen och terrasserna ner mot Saltsjön kom i stadens ägo.

I Årsberättelsen för år 1901 framgår att Skyddhemsverksamheten stod inför förflyttning till Sjötorp i Huddinge, där ett nytt hem var under byggnad. För Magdalenahemsverksamheten blev Hemmet Fristad i Spånga ersättaren.

Gamla diakonisshuset Byggdes precis till vänster innanför porthusen och stod tillsammans med ett sjukhus färdigt vid inflyttningen från Kungsholmen.. Båda byggnaderna var i nyklassisk stil och invigdes högtidligen på hösten 1864.

Gamla diakonisshuset innehöll 29 rum, varav 16 var ”bestämda för diakonissor, profsystrar och Över porten till Gamla diakonisshuset tjenarinnor till ett antal af 40 stod orden ”Tjener Herranom med á 50 personer, 5 till anstaltens fröjd!”, Psalt. 100:2 samma bibelord som förståndare, 2 till läkaren os.w., ännu idag pryder portalen till det Stora en större skolsal, en matsal jemte diakonisshuset, som invigdes 1896. kök m.m”.

Det var således en stor skara som fick både sina bostäder och sina arbetsuppgifter här. I Olivebladet 1864 konstateras ”att de nybyggda husen icke äro för stora, det har redan visat sig”.

Mellan 60 och 70 barn från den närmaste trakten av Katarina församling undervisades i skolan, som dessutom utgjorde ”övningssskola” för de blivande skolsystrarna. Skolverksamheten upphörde 1884.

Den relativt stora skolsalen användes därefter för diakonisslektioner, konfirmandundervisning, för ”fattigbjudningar”och andra större fester. Skolsalen var inrymd till vänster på bottenplanet, där en av matsalarna finns idag. Kök och matsal fanns till höger på samma plan.

Gamla diakonisshuset utgjorde under åren fram till 1896 platsen för kök och matsalar, bostäder och undervisning i stort sett som vid inflyttningen 1864. Men allteftersom verksamheterna växte och fler

23

Gamla diakonisshuset

24

och fler systrar utbildades, blev behovet av ett större diakonisshus alltmera akut.

När Stora diakonisshuset var Det betonas att ”den gamla stugan blef för trång, icke genom stegrade anspråk klart 1896 flyttades elev-och på bekvämlighet och lyx, utan på grund provsysterrummen, köksutrymaf det stora hemmets tillväxt”. En stor men och matsalar, arbetsrum för donation på mer än 100.000 kronor föreståndare och föreståndarinna av en frk Lovich möjliggjorde det stora m.fl. dit. nybygget.

Det Gamla diakonisshuset fylldes då med andra och ibland nya aktiviteter. Kvar blev skolsalen, som utnyttjades för diakonissutbildningen ända fram till 1961, samt några systerbostäder. Dessa utrymdes först när ”Längan” var färdigbyggd 1968 med små ”ettor”, dit systrarna kunde flytta för att få bo i ”egna” lägenheter.

Köksutrymmena byggdes om och blev omkring 1900 nyttjade som två ”ljusa och luftiga sjuksalar” för att under väntetiden på ett nytt och större sjukhus ge plats åt ytterligare några patienter i behov av sjukhusvård.

Senare användes dessa rum som sammanträdesrum och blev så småningom platsen för den s.k. Bibelkommissionens arbete inför den nya översättningen - Gustaf V:s bibel av år 1917. Det var tydligen med viss stolthet, som Ersta betraktade detta arbete och gladdes åt att få vara värdfolk åt arbetsgruppen. Medlemmarna var en grupp lärda män med både språkliga och teologiska kunskaper och rummet behöll länge namnet Bibelkommissionen.

Paramentavdelningen som bildades på 1880-talet började sin verksamhet i lokaler utanför Diakonissanstalten, men flyttades 1896 till lediga utrymmen på tredje våningen i Gamla diakonisshuset. Paramentavdelningen gjorde otroliga insatser för att bidraga till kyrkorummens liturgiska utsmyckning. Här ritades, syddes, knypplades och tillverkades kyrkliga textilier av alla slag; antependier, mässhakar, stolor, altarbrun, altardukar, nattvardsservetter m.m. ”Hög konstnärlig nivå, gediget utförande och prima material – allt till lägsta möjliga pris – är egenskaper som kännetecknar de alster som utgår från Ersta paramentavdelning.”.

I mitten av 1960-talet märktes en tydlig minskning av beställningarna, delvis beroende på ökade priser och ökad konkurrens. Detta

Gamla diakonisshuset

ledde till beslutet att arbetet skulle upphöra den 1 juli 1966.

Namn att nämna bland de många trogna medarbetarna är fru Alida Heimbürger, fröknarna Jenny Stille och Gerda Peterson, diakonissorna Ida Örwall, Lisa Johansson och Kerstin Jonson.

Erstas s.k. Syavdelning fick också sina första lokaler i Gamla diakonisshuset. Där tillhandahölls diakonissdräkterna, både den svarta högtidsdräkten, den grå vardagsklänningen och den blå sköterskeklänningen med tillbehör i form av förkläden, diakoniss- provsyster- och elevmössor samt ytterkappan. Syavdelningen flyttades efter några år över till Hospitset.

I och med tillkomsten av det Stora diakonisshuset 1896, dit elever och provsystrar flyttade, fanns det vid denna tid ett antal rum lediga i Gamla diakonisshuset. Då beslöts att den mycket förminskade Hushållsskolan med halvvuxna barnhemsbarn skulle flyttas från Fjellgatan 46 till Gamla Diakoniss-huset, där det gamla köket kunde användas.

Där bereddes också plats åt ett antal inackorderade gäster, som där kunde ”finna en lugn tillflyktsort” och betjänas av ”hushållsskolans flickor, som fick undervisning och övning i att bli goda tjänarinnor”.

Detta var grunden och utgångspunkten för den verksamhet som kom att kallas Hospits i betydelsen Gästhem.

När Nya sjukhuset 1907 blev färdigt, flyttades detta hospits med sin gästhems-verksamhet in i det Gamla sjukhuset, som därefter kal�lades Hospitset.

Det 1909 nyöppnade Oblatbageriet – med tillverkning av nattvardsbröd - fick sina första lokaler innanför lektionssalen med fönster åt havssidan.

Erstas blomsterfond, som grundades 1936 hade lokaler på tredje våningen och sköttes mestadels av pensionerade systrar. Blomsterfonden får så småningom flytta ner till första våningen, där ”Kassan - Melin” och intendenten Birger Nilsson redan huserade. Siv-Inger Melin var i Erstas tjänst åren 1953 – 1999 då hon gick i pension. Birger Nilsson var också en trotjänare. Från 1959 och fram till 1988 var han förvaltningschef. Detta innebar att han var aktiv under Erstas långa nybyggarperiod.

Både på mellanvåningen och på tredje våningen erbjöds bostäder – dvs enkelrum – till tjänstgörande systrar. 1954 genomfördes där en grundlig översyn, bl.a. byttes de gamla fönstren ut mot nya

25

Gamla diakonisshuset

26

dubbelkopplade och de gamla ”gubbarna” ( dvs kaminerna ) byttes ut mot värmeelement under fönstren. Först 1961 får dessa bostäder tillgång till ett gemensamt badrum på mellanvåningen! Dessa bostäder fanns kvar en bit in på 1960-talet, då systrarna för första gång erbjöds egna lägenheter i den nybyggda sk Längan och i Personalbostadshuset uppe på berget med ingångarna Erstagatan 1 A,B,C. Två omfattande renoveringar av Gamla diakonisshuset är omtalade. 1954 snyggades lektionssalen upp ordenligt. Den fungerade då fortfarande som lokal för diakonissutbildningen. Både väggar och pulpeter fick rena ljusa färger och en del stora gamla skåp togs bort. ”Vi är glada att våra ungdomar nu får ett så trivsamt arbetsrum”, skriver s.

Elsa Scheutz i sitt rundbrev.

1961 gjordes åter en omfattande renovering och förändring i Gamla diakonisshuset. Mer och mer plats krävs för kontorsutrymmen. Den urgamla lektionssalen byggdes om till kontorsrum. Det innebar att diakonissutbildningen får flytta till Södra porthusets övervåning.

I början av 1970-talet togs ett par små rum på vinden i bruk som den första etappen av ett ”diakonimuseum”. Det var några systrar, med s. Elsa Scheutz, s. Gull Andrén och s. Karin Stensgård i spetsen, som under den berömda ”slit- och slängperioden på 60-talet” påpassligt nog hade tagit hand om och därmed ”räddat” en del inventarier, både stort och smått, från förgängelsen. Dessa hade nu med omsorg och pietet placerats i två vindsrum, där de också kunde beses. Detta var embryot till det diakonimuseum som 1983 inreddes i de båda Porthusen.

Omkring 1970 omvandlades den nedlagda Paramentavdelningens lokaler och tidigare ”systerbostäder” på tredje våningen till ”direktorsvåning” med kontor och två rymliga sammanträdesrum.

När dataepoken gör sitt inträde var det Oblatavdelningen som fick flytta ut. Erstas första dator var nämligen stor och krävde stort utrymme! Det var 1973! Snart blir datorinvesteringen ett dyrbart men nödvändigt kapitel. 1984 noteras en kostnad på bortåt 800 000 kr för byte till en ny IBM dator, ”System 36”. Idag är hela Ersta datoriserat och IT-avdelningen har sina lokaler med ingång från ”gamla tvättgården”.

Någon gång på 1980-talet var åter ”stugan för trång” för administrationen, trots att hela Gamla diakonisshuset nu utnyttjades av den.

Vid denna tid fanns nära 900 fasta heltidstjänster samt över 500 på

Gamla diakonisshuset

annat sätt anställda personer, varför bl.a. de personaladministrativa uppgifterna och löneutbetalningarna krävde mer personal och bättre och egna lokaler. Det resulterade i ett nybygge i hörnet ErstagatanFjällgatan med anslutning till det Gamla diakonisshuset.

Huset stod färdigt 1985 och benämndes ”det tredje porthuset”.

Byggnaden harmonierar i sin byggstil med de gamla porthusen. Där fanns arbetsplatser i två våningsplan för personalavdelning och lönekontor samt i gatu- och källarplanen lokaler för Centralköket och Cafeterian. Dessutom byggdes här två i berget insprängda brandsäkra arkivrum.

En stor och hastigt påkommen omorganisation gjordes under år 2001 med namnet Mötesplats Ersta. Det Gamla diakonisshuset blev då Administrationshus utom på bottenvåningen, som tillsammans med nybygget ”Tredje porthuset” blev matsalsutrymme. Något eget kök finns inte längre. En catering-firma levererar maten. Sedan 2004 sköts hela restaurangen av en extern cateringfirma.

Sommartid utnyttjas den stora terrassen intill Stadsgårdsbranten för uteservering. Och då kan man känna viss glädje över återvunnen ”havsutsikt”!

27

Gamla sjukhuset Detta byggdes längre in på tomten (ungefär där klockstapeln står idag) – också det i nyklassisk stil med tre våningar. Därmed fick man både en kvinnlig och en manlig avdelning med bortåt 40 sängplatser.

På de båda övre våningarna fanns förutom sjukrummen också ett bostadsrum för sjuksköterskan med tillhörande s.k. värmekök samt rum för apoteket.

På bottenvåningen inrymdes en stor samlingssal – ”bönsalen” – samt ett rum för ”sjukhusets ekonomi”. Dessutom inreddes här ett speciellt sjukrum med 5 sängar avsedda för anstaltens egna sjuka systrar. Sjukhuset var efter tidens mått mycket ”modernt” och försett med vattenledning och badrum på varje våning.

I stället för kakelugnar fanns i golven både i korridorerna och sjukrummen nedlagda järnrör, fyllda med vatten. Vattnet uppvärmdes i en gemensam större värmepanna, passerade genom rören och avgav varmluft. En kommentar till denna nymodighet var: ”Nu kan systrarna mera ägna sig åt omsorg och vård av patienterna, eftersom de inte längre behöver passa kaminerna!”.

För friskluftsventilationen tillämpades också den tidens främsta metoder.

Byggkostnaderna för sjukhuset uppgick till ca. 50 000 Rdr, för värmeledningen, ventilationsapparaten och badvattencisternen nära 10 000 Rdr. Denna sjukhusbyggnad från 1864 blev, allteftersom åren gick, både sliten, för liten och omodern. Problemen blev föremål för många överläggningar och planeringar och ett stort förbönsämne för systrarna och Diakonissanstaltens vänner. Man behövde ett nytt sjukhus.

1907 stod det stora nybyggda sjukhuset färdigt på Lilla Ersta-tomten på andra sidan Erstagatan. Det gamla sjukhuset fick då göra tjänst som ”Hospits”, dvs. gästhem.

Hospitset

28

Efter en genomgripande renoveringen flyttades de första gästerna 1909 från gästrummen i Gamla diakonisshuset till det nyrenoverade Gamla sjukhuset, som nu kallades Ersta Hospits.

Många är de enskilda gäster och mindre grupper, som på Ersta

Hospitset

Hospits njutit av den goda och trivsamma miljön. Det har alltid känts som ett behov vid en Diakonissanstalt att ha möjlighet att ta emot gäster och erbjuda dem en god miljö. ”De som kommit hafva varit glada åt den stillhet, ro och hemtrefnad, som de här funnit för ett jämförelsevis ringa pris.” Då kostade en helinackordering 4 kr/dygn.

I reklamen för hospitset beskrevs läget i storstaden så här: ”Från hufvudstadens centrum, Gustaf Adolfs torg, kan färden ske på 20 min, vare sig man vill använda spårvagn eller färja och trots närheten till storstadslifvet kan man känna sig förflyttad till landtlig stillhet.”

Så småningom blir det restiden med spårvagn till och från Centralstationen som beskrivs. ”På mindre än en halvtimme kan man vara där.”

Några år senare konstateras att spårvagnsresan från Centralen inte tar mer än en kvart.

Ett annat argument för gästhemsverksamheten uttrycktes 1925 så här: ”Det hör ju med till det kristna livets eget väsen: att bevisa gästvänlighet… så ville vi tro, att även denna verksamhet är en tjänande gärning.” ”Många äldre anse ett par veckors sommarvistelse här som ett lämpligt sommarnöje (1932).” ”Genom hospitsverksamheten fick Ersta många trofasta vänner”, konstateras det 1937.

Hospitsets kök nyttjades dessutom också för att förse Sjukhemmet med mat. ”Ett gott bord bidrager också i rik mån till trevnaden.” Vid de stora helgerna var alla platserna upptagna och följande skrevs 1915: ”En gammaldags julstämning, som man ej så lätt får känna där nere i staden, möter här, och de stilla gudstjänsterna i helgedomen bringa vederkvickelse åt de trötta.”

Redan 1910 omnämnes ”Bibelkommissionens högt vördade medlemmar” som hospitsgäster.

En återkommande uppgift i årsberättelserna är ”under kyrkomötestiden utgjordes gästerna till stor del av kyrkans män. Ej mindre än sju av Sveriges biskopar hade här sin hemvist (1921)” Redan på 1940-talet började det regelbundna Biskopsmötet att ha sammankomster här. Och det kommenteras så här: ”Sådant låter oss få känna den samhörighet med hela vår Kyrka, som vi räkna såsom ett väsentligt värde.” Förutom plats för hospitsgäster och några inackorderade studenter inreddes där senare en bostad för biträdande pastorsfamiljer. och för några diakonissor.

29

I hospitset fanns förutom 12-14 gästrum också ett par stora salar, som kunde lånas ut för större samlingar ända in på 1960-talet. Antalet gästrum krympte på 1920-talet till 8 men med 12 bäddar.

I mitten av 30-talet utökas antalet bäddar till 22 och ett nytt dagrum inredes med ”hänförande utsikt ut emot Saltsjön och över Stockholm”.

1948 presenterar Årsberättelsen följande angående hospitsverksamheten: ”Ersta hospits är snart ett minne blott.” Rumsbrist och andra anledningar tvingar fram en nedläggning från den 1 aug. Trots detta finns också under de följande åren redovisning för hospitset, dock med stora inskränkningar. Bl.a. har köket nedlagts och därmed måltidsgemenskapen. Några år senare har hospitset återfått sina rum och förfogar nu över 14 rum ”vilka varit ständigt upptagna”. 1955 står det ”Ersta hospits har för varje år visat sig fylla en allt större uppgift”.

Definitiv nedläggning skedde först 1964. De sista både diakonissorna som arbetade där var s. Beth Donnér och s. Rut Hedin.

Syavdelningen för tillverkning av diakonissdräkter, kappor m.m. började sin verksamhet i Gamla diakonisshuset och flyttades med ”gästhemsverksamheten” till Hospitset. Syavdelningen fanns där fram till 1965, då huset inom kort skulle rivas. Rivningen var ena anledningen till nedläggningen, den andra var alltför dyra omkostnader och de nya möjligheterna att få konfektionssydda plagg till överkomliga priser. Ledare de sista åren var s. Ella Franzén.

1966 var det dags för rivning av det 102-åriga huset. Då ersattes gästhemsverksamheten – under ledning av s. Britta Christoffersson – i elev- och systerrummen i Stora diakonisshuset.

Mangårdsbyggnaden på lilla Ersta

30

När Diakonissanstalten flyttade till Ersta-tomten 1864 hade barnen från Räddningshemmet redan 1861 placerats i samma hus som Magdalenahemsverksamheten. Men hela tiden hade man bekymmer med de äldre kvinnornas negativa påverkan på de yngre. Detta var anledningen att Räddningshemmets barn ganska snart flyttades därifrån till bottenplanet i Mangårdsbyggnaden på Lilla Ersta.

Lilla Erstas ägare var då familjen Posse. 1872 fick Diakonissanstalten på förmånliga villkor köpa hus och tomt. Och med glädje kunde

barnhemmet i Norra porthuset omgående flyttas dit. Flyttningen skildras så här i Olivebladet: ”Barnhemmet flyttades den 7/10 1872 öfwer till Lilla Ersta. Härmed hafwa wi nått ett af wåra efterlängtade mål. Barnen kommo förr i alltför mycket beröring med dem som besökte diakonissanstalten, då barnhemmet låg just wid sjelfwa stora ingången till diakonissanstaltens gård. Nu äro de mera för sig sjelfwa, utan att dock wara på längre afstånd från oss, än att de kunna höra då klockan kallar till de gemensamma morgonbönerna”. Dessutom var porthuset både för ”trångt och osundt”! På Lilla Ersta fanns stor plats inomhus på andra våningen och dessutom en stor trädgård att leka i.

Efter några år som två enskilda verksamheter, slogs Barnhemmet och Räddningshemmet 1885 samman till en enhet och man inriktade sig därefter mer och mer på att ta hand om och fostra yngre barn.

När Nya sjukhuset omkring sekelskiftet skulle byggas blev Lilla Ersta-tomten byggplatsen. Mangårdsbyggnaden revs och man måste söka efter nya lokaler för barnhemmet. Till all lycka fann man dessa på landet, först på Stenby gård i Munktorps församling i Västmanland och därefter på Stjärnviks gods i Gryts församling i Södermanland.

Erstas barnhemsverksamhet där upphörde 1950.

Hushållsskolan – Fjällgatan 46 Barnhemsbarnen fick i regel stanna kvar på barnhemmet tills de blev konfirmerade, och därefter skulle de om möjligt placeras ut i tjänst.

För att göra dem mera dugliga för det uppdraget startades redan 1872 en Hushållsskola, där de under något år fick undervisning och fostran till ”goda tjänarinnor”. Detta också för att de inte skulle ”indragas i dåligt umgänge och utsättas för storstadslifvets frestelser”.

Till en början bedrevs denna verksamhet i Magdalenahemmets lokaler, men 1874 inköpte fastigheten Fjällgatan 46 för hushållsskolans räkning, en ”tomt som ligger oss så nära att den stöter intill Lilla Erstas vidsträckta trädgård”. Där ordnades plats åt ”7 barn och 2 systrar samt åt de inackorderade som af barnen skola betjenas”. Men antalet barnhemsbarn minskade successivt och därmed också antalet som skulle genomgå hushållsskolan.

31

Omkring 1897 förlades Hushållsskolan därför, både med sitt boende och sin undervisning, till lokaler i Gamla diakonisshuset.

Huset på Fjällgatan 46 byggdes om till bostäder åt biträdande pastorn Claes Caroli och aktuarien Wilhelm Sondén.

Under åren 1921-30 hade syster Hanna Geijer sitt hem här. Hon bedrev ett viktigt kontakt- och uppföljningsarbete med sina tidigare ”flickor” från Hemmet Fristad (där hon var i tjänst åren 1905-21) Senare blev sjukhusets första röntgenavdelning placerad här.

Kyrkan

32

En stad utan ett kyrkorum var för föreståndaren Johan Christoffer Läs mer Kyrkans tillkomst och historia skildras i Bring inte helt tillfredsställande.

Erstarapsodi nr 1 med titeln Och då dessutom ”staden” var ”Vad specieriksdalern blev värd” en diakonissanstalt med uppgift att ”på evangelisk grund” utbilda ”christliga qvinnor” till tjänst ”bland sjuka, nödlidande eller eljest behöfvande likars vård och undervisning”, så togs Brings idéer om en egen kyrka på fullt allvar. Redan1866 inköptes en för kyrkobyggnaden lämplig tomt. Insamlingar sattes i gång och både penningmedel och byggnadsmaterial utlovades.

Vid årsfesten1870 antogs arkitekt P.U. Stenhammars förslag och i oktober samma år hade insamlingen inbringat ungefär hälften av de beräknade kostnaderna, varför man beslöt att ”snart skrida till verket”. Det dröjde emellertid till sommaren 1871, då man den 25 juli kunde ta det första spadtaget. Trots otjänlig väderlek kom byggandet igång och stod under hösten 1871 under tak och färdigställdes under följande år. Kyrkan som från början kallades kapellet invigdes under högtidliga former av dåvarande ärkebiskop Anton Niklas Sundberg söndagen efter jul 1872.

Ersta kyrka byggdes under åren 1871-72 efter ritningar av P.U. Stenhammar. Den genomgick en omfattande restaurering 1968-69 under ledning av arkitekten Carl-Hampus Bergman. Tillbyggnad av sakristian gjordes 1986.

Ersta kyrka byggdes i centrum på Erstaberget. Där har åren igenom söndagsgudstjänster och vardagsandakter firats.

Fortfarande används kyrkan på Ersta ofta vid begravningsgudstjänster, minnesstunder, dop och vigslar Där har diakonissor och diakoner vigts till sin kyrkliga tjänst. (Från år 2000 sker denna vigning i landets domkyrkor.)

Där har år efter år jubilanthögtider firats, då 25- ,50- ,60- ,70- och 75årssystrar inbjudits till högtidsstund vid altaret. En gång har det t.o.m. hänt att en syster tillhört Ersta i 80 år. Det var år 2000, då den 100-åriga f.d. föreståndarinnan, syster Elsa Scheutz, ännu fanns bland oss.

Idag inbjuder Ersta kyrka till morgonandakt kl. 8.15 på vardagsmorgnarna och högmässa kl. 11 på sön- och helgdagar.

Vardagsmässa firas onsdagar kl 18 och Taizémässa fredagar kl 7.30. Dessutom erbjuds ofta musikandakter och konserter av olika slag.

33

Klockstapeln Denna restes utanför kyrkan och togs i bruk 1:a söndagen i Advent 1877 och då infördes en regelbunden ringning varje morgon kl. 6.00 och varje kväll kl. 20.00 samt helgmålsringning på lördagarna kl. 16 på vintern och kl. 18 på sommaren.

I samband med kyrkans restaurering 1969 flyttades klockstapeln till den plats, där den står idag.

Numera rings endast i samband med gudstjänster och förrättningar i kyrkan.

Gravkapellet Det byggdes 1881 på södra sidan om den nybyggda kyrkan och ersatte då det lilla enkla kapellet, som stod på terrassen vid nuvarande stentrappan upp till kyrkan och som ursprungligen var ett ”lusthus” kvar från den tidigare epoken.

Här inreddes förutom själva gravkapellet, där begravningsgudstjänster kunde äga rum, både sveprum och obduktionsrum. Diakoniss-Arbetsföreningen donerade ganska snart en liten kammarorgel med motiveringen ”att de efterlefvande wilja ju gärna sjunga en psalm vid de hädangångnas jordfästning”.

Gravkapellet ersattes 1907 av motsvarande lokaler i det nya sjukhuset.

Ålderdomshemmet Nästa nybyggnad på Erstatomten var ”ålderdomshemmet”, Läs mer Ålderdomshemmets historia skildras i som invigdes på hösten 1884. nr 2 med titeln Huset, som ritades av arkitekt Erstarapsodi ”Låt åren tala” Kumlien och byggdes i klassisk stil med två våningar, placerades på kyrktomten precis framför kyrkporten. Där fanns plats för 18 systrar. Bland de först inflyttade diakonissorna var Ebba Zetterström – en av Sveriges två första diakonissor.

34

När det Stora diakonisshuset byggdes förenades detta med ålderdomshemmet genom en gångbro, som senare byggdes in i förbindelse med trapphuset.

1904 beslutar Styrelsen om tillbyggnad av ålderdomshemmet med en våning. Denna blir klar 1905 och nu fanns sammanlagt 10 rum fördelade på tre våningar. Redan 1911 beklagar man åter att ålderdomshemmet är för trångt.

En speciell ”ålderdomshemsfond” inrättas och några år senare, 1917, påbörjas byggandet av ett stort och efter den tidens krav högst ändamålsenligt hem. Detta kom att få benämningen Mariahemmet – med hänsyftning till berättelsen i Luk. 10:38-42, där Maria är den vilande och lyssnande medan Marta är den arbetande och något jäktade systern.

Mariahemmet Byggtiden för Mariahemmet blev denna gång väldigt lång och utdragen beroende på att det var krigstid och ständigt återkommande strejker och leveransbekymmer.

Invigningen ägde rum i december 1919. I nästan 50 år fylldes detta hem av åldrande systrar. När detta Mariahem revs 1969 flyttade 76 systrar därifrån och i slutet av sommaren 1970 står det nya Pensionärshemmet klart för inflyttning, nu med utökad kapacitet och med plats förutom för ett 30-tal pensionerade systrar, ett antal synskadade samt andra pensionärer, sammanlagt ca 85 personer.

Dagens Mariahem har plats för drygt 70 gäster. Antalet diakonissor är nu mycket reducerat. Under senare år har man specialiserat vården på ett par våningar för personer med demensdiagnos.

Den nu snart 40-åriga 60-talsbyggnaden har sedan ett par års tid varit i stort behov av en ingripande ombyggnad.

35

Martahemmet Det gamla ålderdomshemmets tre våningar blev nu ombyggda och inredda som bostadsrum för provsystrar och några arbetande systrar.

På bottenvåningen inreddes ett stort samlingsrum, som invigdes 1920 och fick namnet Martasalen.

Tillgången på diakonisselever växlade ofta kraftigt år från år och därmed också behovet av bostäder för elever och provsystrar. Detta resulterade i tillkomsten av en fjärde våning på Martahemmet, som framför allt skulle ge plats åt flera elever. Tio nya rum inreddes ”trevligt och praktiskt”. Den nya elevavdelningen blev färdig och togs i bruk hösten 1938. Därigenom fick Ersta möjlighet att ta emot ett större antal elever.

Martahemmet blev därefter i många år huset för Erstahemmets yngre och aktiva systrar.

I samband med tillkomsten av ”systerbostäder” i Längan och ABChusen, i slutet av 1970-talet, blev det nödvändigt att hyra ut delar av Martahemmet. Endast 4:e våningen användes då fortfarande som elevbostäder.

Stiftsbyrån i Stockholms stift blev en av de första hyresgästerna, som på ett par av våningarna skapade arbetsrum för sina medarbetare.

Från stiftsledningen uttalades önskemål om att få förlägga hela sin stiftsadministration till Ersta-området.

Martahemmet var nu gammalt och utslitet, ritningar för ett nytt hus – där stiftet skulle hyra sju plan av tio – hade utarbetats. Rivningen av det gamla Martahemmet verkställdes, men då drog sig stiftet ur bilden.

Men något måste byggas och efter förändringar av framför allt husets inre planering kunde flera av Erstas egna verksamheter under år 1992 flytta in i det mycket moderna huset. Eftersom inga bostäder, vare sig för elever eller andra inrymdes i huset, förändrades namnet till Martahuset.

Sjukhemmet

36

Sjukhemmet är nu rivet, men byggdes på Stora Ersta strax öster om dåvarande sjukhuset och stod färdigt 1885. Tomtmarken måste inköpas från Stockholm stad.

Sprängning av tomten krävdes, själva byggandet gick fort p.g.a. goda väderleksförhållanden och invigningen skedde i november 1885

i närvaro av Drottning Sophia och Kronprinsessan Victoria. Ovanför huvudingången stod orden ”Våra sjukdomar har han burit”. Arkitektfirman A. och H. Kumlien anlitades.

Sjukhemmet skulle vara till tjänst för vård av patienter med obotlig eller långvarig sjukdom. Man kunde ta emot både betalande patienter och erbjuda friplatser. Avgiften var vid öppnandet 1 kr/dag på allmänt rum, 1:50 kr i dubbelrum och 2 kr i enskilt rum med allmän kost. Ville man ha ”bättre kost” och enskilt rum var kostnaden 3 kr.

Sjukhemsverksamheten bedrevs t.o.m. 1965. Kvarvarande patienter förflyttades i början av 1966 till Stora Sköndals nya och moderna sjukhem.

Det gamla sjukhemmet revs på hösten 1966 men vid denna tidpunkt gavs inga möjligheter till nybygge på Ersta-tomten och därför framtvingades en djupgående förändring i Erstas sjukvårdsprocess.

I september 1972 stod en ny anläggning färdig – Stortorpskliniken med plats för 120 långvårdspatienter – som blev fortsättning på Erstas tidigare sjukhemsverksamhet.

Prästgården 1887 hade J C Bring varit föreståndare i 25 år. Då instiftades en jubileumsfond ”För uppbyggandet af ett pastorshus”. Under år 1888 tillväxer fonden och man letar efter lämplig byggnadstomt. Arkitekt Kumlien anmodas göra ritningar. 1889 meddelas i Olivebladet två att byggandet av pastorshuset skall påbörjas.

Grundstenen lades i samband med Årsfesten 1889. Byggplatsen var ”ute på höjden bakom kapellet midt emot sjukhemmet”, tomten där C-huset nu står. Psalmen ”Jag lyfter mina händer” sjöngs och Herrens välsignelse nedkallades över nybygget. Huset var inflyttningsklart 1890 och vid invigningen talade föreståndaren utifrån orden ”Låt dina ögon stå öppna över detta hus” och redogjorde för huset, som kommer att ha ”6 rum jemte kök och pigkammare på nedra botten hwartill kommer 3 vindsrum”.

Kostnaderna uppgick till ca. 24 000 kr, varav 21 117 kr hade inkommit som gåvor. Nu hade föreståndaren på Ersta fått en värdig bostad på en plats, som fick kung Oscar II att vid ett besök utbrista i orden: ”Du bor finare än jag”.

37

Nedanför Erstaberget ”låg det wackra inloppet till Stockholm, (ofta) swept i ett lätt töcken, som gaf åt den vackra taflan en alldeles särskild, egendomlig prägel”.

Här fick Diakonsällskapets sex första föreståndare, Johan Christoffer Bring, Ernst Lönegren, Johannes Norrby, Dick Helander, Sven Danell samt Sven Åke Rosenberg med sina familjer sin tillflykt. Den stora prästgården blev genom familjernas gästfrihet också en mötesplats för systerkåren. De ofta ganska stora barnkullarna utgjorde ett frisk och nyttigt inslag i Diakonissanstaltens miljö. Över pastorshusets dörr stod orden: ”Herren bevare din ingång och din utgång”.

Fram på slutet av 1950-talet var prästgården nedsliten och ansågs inte ens kunna restaureras. Till en början stod den tom, därefter iordningställdes några bostadsrum och 6 sjuksköterskor flyttade in och vid några tillfällen användes den som logement för ungdomar som deltog i s.k. ”diakonidagar”.

Prästgården revs 1966. På prästgårdstomten byggdes så småningom C-huset.

Direktorsbostaden Redan 1955 hade Ersta inköpt fastigheten Klippgatan 4 – nuvarande Lilla Erstagatan 4 – med tanke på kommande behov av tjänstebostäder.

S. Elsa Scheutz skriver i november 1959 ”Med all sannolikhet får vi en ny föreståndarbostad tillgänglig i vårt hus vid Klippgatan” och i Årsberättelsen 1963 står det: ”Fastigheten Klippgatan 4 har ytterligare snyggats upp och ser nu inbjudande ut” och där inredes nu tjänstebostad åt föreståndaren. I övrigt innehåller huset ett antal större och mindre personalbostäder.

David Lindqvist var den första föreståndaren som flyttade in och därefter bodde Yngve Iverson med familj där. Eftersom tvånget att bebo tjänstebostad upphörde på 70-talet, valde Bengt Wadensjö att bo på annan ort. Detsamma gjorde Anders Wejryd de första åren, men han flyttade senare in i direktorsvåningen, som därefter blev bostad både åt Staffan Hellgren och Thorbjörn Larsson.

38

Stora diakonisshuset

Stora diakonisshuset Nästa större nybygge på Ersta-området var det Stora diakonisshuset, som byggdes mitt emot det Gamla, precis till höger innanför Porthusen. Ett tänkvärt citat ur Årsberättelsen 1893 måste få följa oss i Ersta-historien: ”Wäxer ett barn, så behöfwer det nya, större kläder; wäxer ett träd, så behöfwer det större område; wäxer en anstalt, så behöfwer den ökadt utrymme… Wi äro ej angelägna om att bygga.

Wi såge helst, att det icke behöfdes . Men då så är, att wårt arbetes framgång deraf är beroende, så få wi underkasta oss det.”

Framför allt var det behovet av församlingsdiakonissor som ökat, och detta, om något, var vid denna tid uppmuntrande för diakonissanstaltens ledning. ”Wi hoppas att denna tillwäxt skall glädja anstaltens wänner och wår kyrkas målsmän. Det är ju till församlingarnas tjenst wi utbilda wåra systrar.”

Vid denna tid fanns 137 diakonissor och 42 provsystrar. Av dessa bodde 8 på ålderdomshemmet.

Utanför anstalten var 39 i tjänst på 19 olika sjukhus ute i landet, 13 på barnhem, 8 på barnkrubbor, 12 på fattighus, 2 på skyddshem, 1 i fängelse och 41 i församlingsvård samt några vid tillfälliga arbetsplatser. Övriga 55 systrar tjänstgjorde inom Diakonissanstalten på sjukhuset, sjukhemmet, barn- och räddningshemmen, Magdalena- och skyddshemmen, hushållsskolan, ålderdomshemmet, paramentverkstaden, i kapellet och i husligheten.

Vid årsfesten 1894 togs beslut om uppförandet av ett nytt Diakonisshus och strax därefter satte byggnationen i gång. Mycket sprängningsarbete blev nödvändigt eftersom byggnadsplatsen var en klippa. Redan den 13 september kunde grundstenen muras in i ena ytterväggen. I rundbrev från s. Louise Heimbürger i oktober 1894 står följande, något svårtolkade uttryck för grundstenens placering i husgrunden : ”Wi samlades wid öfre, sydöstra hörnet af nybyggnaden”.

39

Stora diakonisshuset

Grundstenen murades in tillsammans med ett tidsdokument med följande lydelse, textad på pergament: I året efter Kristi börd det 1894:de, den 13 September, i konung Oscar II:s 22: dra regeringsår och i det 46:te året af Diakonissanstaltens werksamhet, lades grundstenen till ett nytt diakonisshus, sedan det gamla, efter 39 års begagnande, befunnits för trångt och Herren beskärt de nödiga medlen till ett nytt.Huset uppfördes efter ritning af arkitekten Befwe af byggmästaren Ankarstrand under öfwerinseende af hovintendenten A. Kumlien. Jemte detta meddelande nedlades i grundstenen Diakonissanstaltens 45:te årsberättelse, utwisande hwilka personer som denna tid woro Anstaltens styrelse, förestående och öfriga medlemmar.

Hwile Anstalten uppå hörnstenen Kristus, som denna byggnad hwilar på klippgrunden och blifwe dess werk sådant, att det kan bestå, när elden en gång skall bepröfwa hwars och ens gerning! Åt Herren, Herren ware detta hus anbefaldt med alla dem, som i detsamma skola ingå och utgå. Amen.

40

I det nya huset, som verkligen var stort, inrymdes mycket: Källarvåningen – värmepanna och bränsleförråd, badrum, bageri, matkällare m.m. Bottenvåningen – kök, skafferi, diskrum, personalrum, kontorsrum m.m. En trappa upp – Bönsal och matsal (förenade med breda skjutdörrar), serveringsrum, husmorsrum, linneförråd och syrum, inventarierum m.m. Två trappor upp – sammanträdesrum, skrivrum, föreståndare- och föreståndarinnerum, lektionsrum samt rum för provsystrar och gäster. Tre trappor upp – rum för 30-40 elever och hemmaarbetande systrar. Vindsvåningen – några bostadsrum samt rymliga vindar med plats för koffertar m.m.

Märkligt nog blev våningen 3 trappor upp först klar för inflyttning.

Där inrymdes elevavdelningen, som på grund av stor elevtillströmning var i stort behov av flera rum. Den öppnades i november 1895.

Dagarna före jul detta år samlades man för första gång till morgonbön i Bönsalen. Mycket återstod då av inrednings- och utrustningsarbetet.

Den 17 mars 1896 kunde huset invigas. Då vajade en stor ”diakoniflagga” – den vita duvan på blå botten – på fasaden ovanför ingången. Den flaggan var en gåva som överlämnats till pastor Bring vid Årsfesten 1895 av, som han skriver i sitt rundbrev: ”några hundra av mina f.d. nattvardsbarn”.

Denna flagga hissades därefter alltid i samband med stora diako-

Stora diakonisshuset

nihögtider som t.ex. vid Årsfesterna med jubilanthögtid samt diakonoch diakonissvigning. Den gamla flaggan utbyttes vid Årsfesten 1985 av en av s. Ulla Bengtzon nysydd likadan flagga. Tyvärr har denna de senaste åren inte kunnat hissas på grund av alltför riskfylld upphängningsanordning.

Styrelsens ordförande, protokollsekreterare Matthiesen, gav vid invigningen av Diakonisshuset en ganska utförlig sammanfattning av Diakonissanstaltens historia och framförde å Styrelsens vägnar ett hjärtligt tack till arkitekten Kumlien, byggmästaren Ankarstrand och med namns nämnande samtliga övriga entreprenörer och arbetspersonal. Ett tack uttrycktes också till ”alla glada gifware, hwilka till stor del försett det nya huset med inventarier”.

Kostnaderna för själva husbygget uppgick till ca 108 000 kr. Därtill kom inredningskostnader för värmeledning, elbelysning, gasmotor, ångkök, vatten och avlopp m.m. med ca 30.000 kr.

Dessa siffror redovisas med tillägget: ”Denna byggnad är den dyrbaraste som hittills uppförts för Diakonissanstalten, och det oaktadt hafwa wi icke slutat någon nybyggnad med en så ringa skuld”.

J.C Bring höll invigningstalet, Min hjelp kommer från Herren, som har där han anknöt till de tre citat ur skapat himmel och jord. Psalt. 121:2 psalmerna 121, 33 och 34, som Se, Herrens öga är wändt till dem, som fortfarande står att läsa i stor frukta Honom, till dem, som hoppas på skrift längs takfrisen i dåvarande Hans nåd. Psalt. 33:18 Bönsalen, numera Bringsalen.

De, som skåda upp till Honom, warda I bönsalen finns också det strålande af fröjd, och deras ansigte skall icke rodna af blygsel. Psalt. 34:6 vackra glasfönstret med ”Jesus på besök i Betania hos Marta och Maria”. Både det och de ovannämnda psaltartexterna tillkom på initiativ av ett par systrar, s. Ingrid Eneroth var en av dem. De ordnade med insamling bland sina medsystrar och lät en av de konstnärligt begåvade medsystrarna, s. Ida Öhrwall, göra förlagan till glasfönstret efter en bild i Hoffmans illustrerade bibel.

Efter Stora diakonisshusets uppbyggnad 1896 fanns det fortfarande en tomtremsa som inte tillhörde Diakonissanstalten. Den kallas den Wännska egendomen och sträckte sig från kyrkan ut mot Erstabacken/Erstagatan. Den stack ”i hög grad olämpligt in i anstaltens område”.

41

Stora diakonisshuset

42

Tack vare en gåva på 5 000 kr kunde marken inköpas och Diakonissanstalten blev då ägare av hela Stora Ersta-tomten. Detta förhöjde väsentligt både utseendet och värdet av Ersta-området.

Stadsgårdshamnens utbyggnad gav också sten och jord till utfyllnad. Den nya marken ute på ”udden” blev anlagd till trädgård och Erstas ”sköna belägenhet” kunde verkligen träda fram och vara både ett glädje- och tacksägelseämne.

Under årens lopp har Stora diakonisshuset genomgått många förändringar. Bönsalen användes för andakter och gudstjänster men också för samkväm och andra större samlingar. Den försågs redan 1902 med sin första flygel. I början av det året omtalas en gåva på 50 kr utgörande grundplåt för inköp av ”ett nytt piano till anstaltens samlingssal. Det gamla är nästan obrukbart, men då här ej föreligger något nödvändigt, blir väl det frivilliga gifvandets väg den enda som får leda till det önskade målet.” I oktober månad fanns det ca 680 kr i pianofonden och då tar man tillfället i akt, trots att den insamlade summan inte helt räckte till, och köper ”en mycket god flygel af Blüthners berömda tillverkning” och sätter sitt hopp till att ytterligare gåvor skall komma in och ”täcka även denna brist”.

Matsalen med tillhörande kök svarade främst för mathållningen till systrarna och ledningen. Där fanns tre dukade bord. Vid långbordet mitt i salen satt diakonissorna och prästerna; vid långbordet på fönstersidan satt provsystrarna och vid väggen satt eleverna. Man började med gemensam bordsbön och maten serverades – av elever och provsystrar, som där fick rejäl övning i både serveringskonsten och i att ”plocka disk”! Flera årtionden framöver serverades dagens huvudmåltider på detta sätt vid ”sittande bord”.

Första direkta annonseringen om Diakonissanstaltens Bokförråd finns i Olivebladet 1928/2. Det är framför allt diakonilitteratur, mycket skrivet av föreståndarna J. C. Bring och J. Norrby.

Bokförrådet inrymdes i Diakonisshuset och var kvar där till 1961, då plats bereds i Södra Porthuset. Då hade 1960 en liten försäljningskiosk som filial till Bokförrådet öppnats i sjukhusets nya entré vid Fjällgatan. 1965 anställdes Sven Eneroth som föreståndare för Bokförrådet med biträde av den då 83-åriga diakonissan Anna Andersson.

Under taket på fjärde våningen i Diakonisshuset inreddes 1935 ett speciellt litet bönerum. Det togs i bruk i samband med Stilla dagar i

Stora diakonisshuset

mars och var under många år framöver en tillflyktsort för elever och systrar som i stillhet, bön och lovsång upplevde Gudsmötet inför ett litet altare.

1940 blev ett viktigt år i Diakonisshusets historia. Föreståndarinnan, s. Elisabeth Holmqvist skriver i ett rundbrev om en donation – den största gåva Ersta någonsin fått av en och samma person – nämligen mer 400 000 kr från presidentskan Augusta Lovén, som var en trofast Erstavän – mer än 25 år aktiv i Diakonissarbetsföreningens styrelse och åren 1919-1936 i Svenska Diakoniss-sällskapets styrelse. Förutom penningmedel fick Ersta vid hennes bortgång också andra gåvor, bl.a. en stor kristallkrona, som placerades i bönsalen, där det under hösten 1940 gjorts en nödvändig renovering. Glädjen var stor och får sitt uttryck i orden: ”Tacksamhet och ansvar åligger oss alla inför vad som blivit oss anförtrott”. S. Elsa Scheutz skriver, efter den första samlingen i den förnyade bönsalen: ”Ljuset strålade från den ståtliga kristallkronan… Tak och väggar ha ommålats i vita och grå färger som tillsammans med de nya gardinerna förlänar salen ett utseende av stilla och ren stilfullhet”. Takkronan hänger idag i Norrbysalen, dvs i den tidigare matsalen.

1940 slås Mariahemmets kök samman med diakonisshusets kök.

Det innebar en ökad arbetsbörda för syster Klara Svensson, men ”s. Klara och hennes stab klarar även detta”, står det lite skämtsamt i Olivebladet.

På Dick Helanders tid (1936-41) genomfördes en mängd åtgärder för att rationalisera de vardagliga sysslorna i köken. Bl.a. ändrade man sina inköpsrutiner, från att ha gjort inköpen hos detaljhandlare

43

Stora diakonisshuset

44

till att köpa direkt från grossister. Arbetsbesparande moderna hushållsmaskiner installerades och en viss centralisering gjordes av de 3-4 olika köken inom anstalten.

1958 är köket och den s.k. husligheten åter i behov av restaurering.

Höghuset nere på hörnet Folkungagatan/Erstagatan var nu byggt och där fanns på bottenplanet utrymme för en blivande restaurang. Där intogs under ombyggnadstiden de gemensamma måltiderna och så snart matsal och kök var klara flyttade man tillbaka till Stora diakonisshuset, där det bl.a. installerats en mathiss bredvid den befintliga personhissen.

En kulvert byggdes 1958-59 som underjordisk förbindelse mellan Diakonisshuset och Sjukhuset med tanke på att så småningom kunna laga också patientmaten i Diakonisshusets kök.

Från sommaren 1963 koncentrerades all matservering till Diakonisshuset. Där åt sjukhusets läkare och övrig personal tillsammans med systrar och elever, och man hoppades att på ett naturligt sätt därigenom kunna minska den klyfta som lätt uppstår mellan arbetsplatserna och personalen på de olika sidorna av Erstagatan.

Vid den här tiden är bristen på bostäder överhängande. För att bereda några systrar möjlighet till eget boende inrättades 1964 inte mindre än 6 systerlägenheter på 4:de våningen.

I början av 1970-talet sker ytterligare förändringar i Diakonisshuset. Hospitset hade upphört , elevhemmets rum hade flyttats till Martahemmet. Allt detta ledde till att rummen i Diakonisshuset förvandlades till en Gästvåning med s. Britta Christoffersson som värdinna.

Dessutom gjordes hela tredje våningen om till Systervåningen med två salonger, bibliotek, gästrum och föreståndarinneexpedition. I Årsberättelsen 1970 står det: ”Till systrarnas tjänst har styrelsen beslutat bygga om den gamla elevavdelningen till ett systerhem med förhoppningen att den nya systervåningen skall bidraga till systerkårens gemenskap och trevnad.” Drivande kraft vid denna ombyggnad var föreståndarinnan s. Anne-Margrethe Murray. Vid Årshögtiden 1971 invigdes och överlämnades Systervåningen till Diakonisshemmet och den blev ”mycket omtyckt och utnyttjades i stor utsträckning”.

Vid denna tid infördes barsystemet i matsalen, vilket innebar en betydande rationalisering och personalbesparing. Samtidigt infördes också matkupongerna. Även diakonissorna skulle nu betala sina

Stora diakonisshuset

måltider eftersom Moderhuset hade upphört, vilket bl.a. innebar att systrarnas ekonomiska bidrag till diakonisshemmet, den s.k. hempenningen, som utgick med 5-15 % av bruttolönen, hade upp hört att vara obligatorisk.

Ganska snart och vid många tillfällen räckte matsalen inte till utan för att alla skulle få sittplatser fick både Bönsalen och verandan – som då kallades ”läkarmatsalen” utnyttjas.

I början av 1970-talet började planeringen av nytt storkök och nya matsalar med kapacitet att täcka alla Erstas behov av mat och dryck.

Det gällde således patienter, personal, gäster, boende, konferensdeltagare m.fl. Utrymmena i Stora diakonisshuset hade blivit otillräckliga.

Ett unikt byggprojekt fullföljdes och 1975 kunde storkök och nya matsalar invigas.

När den nya matsalen var klar, påbörjades en ny era för Stora diakonisshuset. Kök, diskrum, förråd m.m. samt matsalarna kunde nu fyllas med andra verksamheter. Vid denna tid hade gästhem och kurs- och konferensverksamhet blivit en viktig uppgift för Ersta och de båda stora salarna på våning 1 (matsalen och bönsalen) utnyttjades.

Några tidigare arbetsrum på våning två hyrdes av Svenska kyrkans diakoninämnd.

Påpassligt passade man 1977 på att ge namn åt dessa salar. Bönsalen blev Bringsalen, matsalen blev Norrbysalen och verandan blev Lönegrenrummet. På så sätt fick de tre första prästerliga föreståndarna ge namn åt var sitt rum.

De båda föreståndarinnorna Clara Eckerström och Karin Berg har senare gett namn åt konferensrum i Stora diakonisshuset. Övriga föreståndarinnor Marie Cederschiöld , Louise Heimbürger, Sigrid Heurlinger, Elisabet Holmquist och Elsa Scheutz har ihågkommits med namn på konferensrummen i Martahuset.

Under några år på 1980-talet öppnades på andra våningen Ersta kyrkotextil, en efterföljare till den nedlagda Paramentavdelningen. Här ville man tillhandahålla goda produkter i enklare utförande till lägre priser. Ersta kyrkotextil tillkom på initiativ av s. Ulla Bengtzon, som där bl.a. tillverkade flera nya skrudar ( den vita, den violetta och den röda) till Ersta kyrka. Från hösten 1986 samarbetade Ersta kyrkotextil med Libraria, som flyttat hit och som därefter övertog tillverkningen, men som något år senare flyttade härifrån.

45

Stora diakonisshuset

Under 1980-talet ökade uthyrningen av konferenslokalerna och av gästrummen. En av de biträdande föreståndarinnorna , diakonissan Monica Carlsson, fick ett speciellt ansvar för denna ”nya” Ersta-verksamhet, som i första hand skulle stå till förfogande för Erstas medlemmar och för diakoniss- och diakonkåren. ”Höjdpunkten i det här jobbet är faktiskt när det är fest”, säger s. Monica, ”då får vi visserligen jobba lite extra, men det är värt allt besvär”.

Den största renoveringen av Stora diakonisshuset skedde inför 150-årsjubileet. Hela huset var slitet och behövde förnyas både då det gällde el-, vatten- , avlopps- och värmeledningar. Hänsyn togs då till den påbörjade förändringen från ”diakonisshus” till konferenscentrum med hotellstandard på rummen. Då fick den nuvarande konferens- och hotellverksamheten också helt modern utrustning vad gäller AV-tekniken. Denna ombyggnad kostade ca 35 miljoner. Återinvigningen skedde vid årsfesten den 27 maj 2000.

Hotellet har idag 22 enkel- och dubbelrum som under 2006 nyttjades 3.978 nätter. Antalet konferensbesökare uppgick under samma år till 35.613 personer vid 2.027 bokningar.

Ersta konferens & hotell ansvarar idag för verksamheterna på bottenplanet, där receptionen finns tillsammans med en liten bokhandel, samt för samtliga övriga utrymmen på våning 1 och 2 plus hotellrum på våning 3. I de gamla köksregionerna på bottenplanet finns konferensrummet Clara Eckerström-salen samt en trivsam lobby.

Tredje våningen som kallas ”Systervåningen” är kvar som arbetsoch samlingsplats för Ersta diakonkår och dess verksamhet samt för Ersta kyrkas verksamhet.

På fjärde våningen har Ersta Vändpunkten sin verksamhet för ”anhöriga till drogberoende”. Över ingången till Stora diakonisshuset finns en stenplatta med texten ur Psaltaren 100 ”Tjänen Herranom med Fröjd” Den hade flyttats med från I stora diakonisshuset finns idag Gamla diakonisshuset och uppErsta konferens och hotell manar till glädjefylld tjänst.

Bokhandel Systervåning Ersta Vändpunkten

46

Nya sjukhuset I aprilnumret av Olivebladet 1899 Byggdes 1906-07 på Lilla Ersta-tomten. finner vi för första gång redovis- Röntgenavdelning 1924 och 1934 Behandlingsavdelning 1961 ning för en Sjukhusfond. ”För Stillhetens kapell 1966 försålda frimärken 36 kr; Onämnd Psykiatrisk klinik 1965-67 3 kr; W.S. 10 kr. Summa 49 kr.”

Ersta hospice 1987 Vid årets slut hade fonden växt Erstabacken 2005 till 13 836 kr, vilket tolkades som Utsikten 2007 ett bevis för behovet av ett nytt sjukhus.

Så började det alltså – med några kronor för försålda frimärken!

Och en längtan efter bättre möjligheter för vården av de sjuka!

Vid anstaltens 50-årshögtid 1901 överlämnades av kung Oscar II en jubileumsgåva – 76 000 kr – till sjukhusfonden. Jubileumsgåvan hade tillkommit på initiativ av H. M. Drottning Sophia. Därefter kom planering och projektering i gång. Sjukhuset skulle bli stort. Fyra vårdavdelningar med 64 platser på kirurgi- och 43 på medicin-sidan.

Byggkostnaderna beräknades till 500 000 kr och bygget skulle kunna genomföras tack vare ett statligt lån som man kunde återbetala inom 14 år.

Nya sjukhuset byggdes på Lilla Ersta-området. Grundstenen lades den 23 sept. 1905 efter mer än 10 års förberedelser. Arkitekt var Axel Kumlien. Byggmästare E. Andersson från Gefle fick uppdraget att bygga. Den 1 juli 1906 skulle huset vara under tak och den 1 juli 1907 skulle det vara helt inflyttningsklart. Invigning skedde högtidligen i Allhelgonahelgen 1907 i närvaro av sex representanter för kungahuset, fem av Sveriges biskopar och ett stort antal stockholmspräster.

Förutom vårdavdelningarna med allmänna salar, några två till

47

Nya sjukhuset

48

trebäddsrum och några enkelrum fanns det nu i källarplanet dels köksavdelning, dels en rymlig badavdelning med elektriska ljusbad och finsk bastu med bassäng. På bottenplanet fanns poliklinikavdelningen och den speciella barnsalen. Två trappor upp inrymdes operationsavdelningen, som betraktades som en av sjukhusets viktigaste delar – ja t.o.m. som dess ”prydnad”. På övriga våningar fanns sjuksalar och sjukrum för kvinnliga och för manliga patienter och dessutom ett vackert dagrum.

Samtliga sjukrum hade sina fönster mot solsidan och korridorerna sina mot sjösidan. Luftiga verandor fanns på alla våningarna i ena flygeln med utsikt åt söder.

Vårdavgifterna var vid denna tid: På allmän sal 1 kr, för trebäddsrum 3 kr, för halvenskilt rum 4 kr och för enskilt rum 5 kr I sjukhusledningen fanns Dr Hugo Toll som överläkare och diakonissan Louise Heimbürger som husmor. Dr Toll avgick 1923 och efterträddes då av Dr Torsten Silverstolpe. S. Louise efterträddes som husmor 1932 av s. Elisabeth Holmqvist.

Den första legitimerade sjukgymnasten anställdes 1910. Genom Röda Korstes försorg utrustades sjukhuset 1914 såsom extra krigssjukhus och fick ansvar för utbildning av reservsjuksköterskor för krigstjänst.

En röntgenavdelning inrättades 1924 inom sjukhusbyggnaden.

Nya moderna apparater införskaffades och både en röntgenläkar- och en sjukskötersketjänst inrättades. Tio år senare 1934 invigdes i stor glädje och tacksamhet det gamla huset med adress Fjällgatan 46, som tidigare varit personalbostadshus, till en efter dåtida förhållanden högklassig och utvidgad röntgenavdelning. Föreståndaren Johannes Norrby talade om ”den strålande utbyggnaden på Ersta… och att det är ett under huru 46:an, som höll på att mögla ner, nu förvandlats till en ljus boning, där dolda lidanden skall blottas och i många fall botas”. Dagen efter invigningen besöktes detta ”förstklassiga röntgeninstitut” av ett 70-tal röntgenologer från landets olika delar.

Nybyggnaden ”Lilla Ersta” tillkommer 1931 för att lösa sjukhusets

Nya sjukhuset

utrymmesbehov. I det nya huset som bygges utmed Folkungagatan beredes nu bostäder för läkare, sjuksköterskor och annan personal samt för sjuksköterskeskolan. Av sjuksköterskorna flyttade nu de flesta från sina rum på sina respektive avdelningar och gav därmed plats åt fler patientplatser, laboratorium och arbetsrum för läkarna.

Vid sjukhusets 25-årsjubileum 1932 var medelbeläggningen på de ca 100 bäddarna 96-97 %. Läkarstaben var betydligt utökad, likaså avdelningsskötersketjänsterna som dubblerats från 6 till 12 och biträdena som ökat från 8 till 17. Dessutom fanns det röntgen- och laboratorieskötersketjänster.

Under ledning av arkitekt A. Tengbom planerades på 1950-talet en genomgripande ny - och ombyggnad av sjukhuset.

Nybyggnaden innebar rivning av ”röntgenavdelningen i 46:an”.

Tillbyggnaden utmed Fjällgatan blev en behandlingsbyggnad på sjukhusets norra sida. Där inrymdes administration, röntgen, poliklinik, operation och laboratorier. Denna del var klar för invigning i september 1961. Därmed fick sjukhuset sin nuvarande huvudentré med adress Fjällgatan 44.

Ombyggnaderna innebar stora förändringar i de båda sjukhusflyglarna, som upprustades till moderna vårdavdelningar. Dessa var klara i juli 1964. Platsantalet hade utökats till ca 150 platser fördelade på 6 vårdavdelningar. Kostnaden för hela denna ombyggnad uppgick till drygt 13 miljoner kronor.

Nu fanns inte mindre än fem överläkartjänster: Thore Olovson, Rune Frisk, Bruno Jäderholm, Nils Wikström och Torsten Silander.

Samtidigt fick Diakonissanstaltens och sjukhusets byggnader en gemensam värmecentral – inrymd i bottenplanet på Höghuset med adress Erstagatan 5 . Dessutom anlades kulverten som inomhusförbindelse mellan Sjukhuset och Diakonissanstalten, dvs under Erstagatan.

Vid Årsfesten 1966 invigdes det sjukhuskapell – Stillhetens kapell – som på initiativ av dåvarande sjukhuspastorn Einar Göth inretts på sjukhusets översta våning och som under många år framöver kom att tjäna som gudstjänst- och andaktsrum för sjukhusets patienter och personal. Till utsmyckningen hörde från

49

Nya sjukhuset

50

början två speciella konstverk; dels glaskorset över altaret, komponerat av konstnärinnan Gerda Lüning, dels keramikreliefen på vänstra sidoväggen, gjord av konstprofessorn Otte Sköld, föreställande änglar och ljuslågor. Andaktsrummets förrum pryddes av en tavla med ”den heliga familjen”, målad av konstnären Gustav Andréasson, och utgjorde en stilla plats med en vidunderlig utsikt över Diakonissanstalten och Saltsjön med den vackra infarten.

Nästa tillbyggnad av sjukhuset gällde en länge närd önskan om en psykiatrisk klinik tillhörande Ersta sjukhus. Därmed skulle sjukhusets tidigare specialiteter – medicin, kirurgi, röntgen och neurologi – utökas på ett viktigt område. Tack vare en ovanligt stor donation (1,7 milj. kronor), som av Kungl.Maj:t bland 7 sökande tilldelades Ersta Diakonissanstalt från L. J. Boëtius´ testamentsfond, vågade styrelsen fatta beslut om nybyggnad inom sjukhusområdet på Lilla Ersta-tomten. Den psykiatriska kliniken fick sina lokaler i en vinkelbyggnad till sjukhusets västra flygel och med gaveln ned mot Folkungagatan.

Byggarbetena påbörjades hösten 1965 och kliniken kunde invigas i november 1967. Den psykiatriska kliniken hade från början två vårdavdelningar med 42 vårdplatser, mottagnings-avdelning, EEG-laboratorium samt en väl dimensionerad terapi- och sällskapsvåning.

I detta sammanhang fick sjuksköterskeskolan också nya lokaler, både lärosalar och elevrum och en aula, som kunde nyttjas som gymnastiksal. Dessa inrymdes i de tre nedre våningarna i sjukhusbyggnaden. De fyra övre våningarna disponerades av Psykiatriska kliniken - med adress Folkungagatan 121. Lilla Ersta-bostäderna fick också del av en välkommen och behövlig renovering.

I sjukhusparken står sedan 1970 en skulptur ”Källan” av konstnären Gudmar Olovsson.

Epilepsisjukhuset Erstagården inordnas 1970 i Erstas sjukhusorganisation som en avdelning för neurologisk rehabilitering och får benämningen Erstagårdskliniken i Nacka – verksam ännu idag.

Nya sjukhuset

Långvårdskliniken på Stortorp invigs i september 1972 med 120 vårdplatser och väl genomtänkta utrymmen för terapiverksamheter av olika slag – bl.a. simbassäng, bibliotek, samlingsrum, andaktsrum m.m. samt eget kök och matsalar. Under år 2001 såldes Stortorpsegendomarna till Huddinge kommun som övertog verksamheterna.

Betydelsefullt var förändringen då sjuksköterskeskolan 1995 flyttades till den då nyinköpta f.d. Sjöbefälsskolan med adress Stigbergsgatan 30. Det är den fastighet som idag inrymmer Ersta Sköndal Högskola – Campus Ersta med utbildningar inom vårdyrkena, teologin och diakonin.

En stor del av elevbostäderna på Lilla Ersta omvandlades 1997 till Hospice-klinik med plats för 17 patienter. Hospiceverksamheten hade startat på Stortorpskliniken några år tidigare och flyttades därifrån för att få närmre anknytning till sjukhuset och utökad hemsjukvård.

De sista elevbostäderna på Lilla Ersta försvann 2005, då avdelningen Erstabacken inrättades med plats för åtta hemlösa och svårt sjuka personer. Ingång från Erstagatan 12.

Idag – år 2007 – har Ersta sjukhus vissa specialistmottagningar med beteckningen Utsikten i f.d. matsalarna och med ingång från Fjällgatan 45.

För 2007 redovisar Ersta sjukhus följande verksamheter Mag-tarmcentrum med anestesi- och intensivvårdsklinik, Röntgenklinik, Neurologisk rehabiliteringsklinik, Hospiceklinik, Psykiatrisk klinik, Specialistmottagningar och Sjukgymnastik

51

Lilla Ersta

52

I ett rundbrev 1927 skriver Johannes Norrby om trångboddheten på Ersta men också om tron på att ”Herren förser”. Han har nämligen fått ”den glädjande underrättelsen om en stor gåva som kan underlätta våra byggnadsplaner”.

I februarinumret av Olivebladet 1930 förekommer en ny fond med namnet Nybyggnadsfonden. I samband med dr Johannes Norrbys 60-årsdag i maj samma år tillkommer en stor gåva på 50 000 kr.

Givaren är okänd, men gåvan mottages med stor tacksamhet av styrelsen och utlöser dess aktivitet för att förverkliga drömmarna om bättre utrymme för bl.a. sjukhussystrarna, de biträdande pastorerna och en underläkare. ”Större och mindre gåvor hava influtit, så att väl hälften av det nödiga kapitalet finns för handen. Tomt för nybyggnaden äga vi nedanför sjukhuset i hörnet av Ersta- och Tjärhovsgatorna.” Beslut om nybyggnaden tas i augusti 1930. Behållningen av den höstens försäljning ”var avsedd för inventarier i beslutad nybyggnad på Ersta” och den gav lite över 16.000 kronor. På hösten börjar arbetet med grundläggningen, som ”på grund av oförutsedda hinder tager mer tid än vad som beräknats”.

Taklagsfesten firades i februari 1931. ”Omkring 70 arbetare och förmän voro inbjudna på middag. Ett vackert hästskobord med ljus och blommor stod dukat, och det vilade en glad och festlig stämning över samvaron. Dr Norrby talade och byggmästaren svarade, att det kändes särskilt gott att få bygga ett hus, som skulle tjäna ett så gott ändamål, som detta skulle”. I augusti står huset färdigt och man gläds åt ”det nya utrymme som var nödvändigt både för systerutbildningens och samlivets skull”.

På hösten kommer inredningens tid. Den 1 september flyttar en av prästerna in och den 1 oktober är det dags för elever och systrar. På de två mellanvåningarna finns det 26 rum för dem. Till deras förfogande finns tekök, badrum och stora piskbalkonger. Rummen är ljusa och trivsamt inredda och de flesta ”så stora , att de två, som skola dela rum, ej behöva trängas med varandra”. På översta våningen får kamrern sin bostad. På bottenvåningen finns bostäder för portvakt, maskinist och snickare, var och en får tillgång till två rum och kök.

Lilla Ersta

På Allhelgonadagen hölls högtidlig invigning av det som kom att kal�las ”Lilla Ersta”, och som var en både praktisk och vacker byggnad.

Byggnadskostnaderna uppgick till ca 525.000 kronor, varav hälften måste lånas, men ”hemmets värde är betydligt större än den skuldsättning som det åsamkat”.

Huset skulle förutom bostäder också inrymma en, som den beskrives ”ny, vacker sal”, där både läkarna och s. Anna von Engeström håller sina lektioner för de blivande sjuksköterskorna.

Rektor för Sjuksköterskeskolan var därefter under mer än 30 år s. Alice Tideberg. 1983 efterträddes hon av s. Anne-Marie Wallstedt, som blev den rektor som var delaktig i den process som förändrade sjuksköterskeskolan till Sjuksköterskehögskolan.

I mitten av 1960-talet blev nya lokaler för Sjuksköterskeskolan färdiga i fastigheten Folkungagatan 121 (Psykkliniken) och då flyttades också diakoniss-utbildningen dit. Här fanns då lektionssalar, studierum och lärarrum, en stor gymnastiksal och en aula, samt ett stort antal elevbostäder. Allt välutrustat efter tidens mått.

Under dessa år pågick en djupgående diskussion och därpå följande förändring av diakonissutbildningen. Systemet med elev- och provsystertid upphörde. Utbildningen skulle förutom fackutbildningen

53

bestå av två terminer, diakonisskurs 1 och diakoniseminariet. Kursoch timplaner blev gemensamma för landets samtliga diakoniskolor och fastställdes av Svenska kyrkans diakoninämnd. En studierektorstjänst inrättas och uppehålles de första åren på halvtid av en av de biträdande pastorerna.

De första åren på 1970-talet var elevtillgången mycket minimal, men den ökade strax därefter igen. Då blev det för trångt på Lilla Ersta och det var dags för nya och egna lokaler för diakoniutbildningen. Från den 1 januari 1974 tillsattes studierektorstjänsten på heltid och då var det dags att flytta till I Lilla Ersta-byggnaden finns idag nyinredda lokaler i Längan.

Hospiceavdelningen och Erstabacken Sjuksköterskeutbildningen samt ett antal bostäder fortsatte sin verksamhet med ständiga och av behoven påkallade lokalförändringar. 1991 inköptes Sjöbefälsskolan på Stigbergsgatan av Stockholms kommun. Efter grundlig renovering och ombyggnad flyttades Sjuksköterske-högskolan tillsammans med Vårdetiska institutet dit på våren 1993. Huvudsakliga anledningen till denna förflyttning var planerna på att sjukhusets Hospice-verksamhet på Stortorpskliniken skulle få sina lokaler i närheten av sjukhuset och med bättre möjligheter till hemsjukvård.

Ersta Hospice har ingång från Folkungagatan 121 och tog över både elevrummen på Lilla Ersta och utbildningslokalerna. Hospiceplatserna var från början 18 och man riktar sig i första hand till yngre patienter med långt framskriden cancer och till barnfamiljer.

Sedan år 2005 har ytterligare en verksamhet fått utrymme på Lilla Ersta. De allra sista elevrummen har tagits i anspråk för ”ett medicinskt stödboende för svårt sjuka personer utan bostad”, dvs ”en kompetent sjukvård i kombination med kvalificerat socialt arbete” riktad mot en grupp i samhället som lätt ”hamnar mellan stolarna”.

Verksamheten kallas Erstabacken, har plats för 8 boende och ingång från Erstagatan 12.

54

Höghuset Dess planeringstid var lång. Redan 1953 berättar s. Elsa Scheutz i ett rundbrev att arkitekt Lallerstedt håller på med ritningarna till ett höghusbygge i hörnet Erstagatan-Folkungagatan där den s.k. ”röda stugan” låg. Huset skulle i stort sett bli ett bostadshus. Ersta hade – då som nu – behov av bostäder till den ökande medarbetarstaben. Men främsta anledningen till att det skulle bli ett ”höghus” var ”ett oundgängligt behov av en ny värmecentral” med kapacitet att värma upp alla Erstas byggnader. Och då krävdes en skorsten så hög att röken kunde släppas ut högre upp än någon av byggnaderna ! För att inte förstöra exteriören på Ersta-tomten, föreslogs att skorstenen skulle byggas in i huset och utgöra dess mitt.

Höghuset har idag 19 lägenheter.

På nyåret 1956 revs ”röda Terrassvåningarna högst upp hyrs nu av en arkitektfirma. stugan” nere vid Folkungagatan och ett omfattande sprängningsarbete påbörjades. Den 25 januari 1957 - ”en nästan historisk dag för Ersta” - kunde byggnadsfirman Oskar Hegert sätta i gång med själva höghusbygget, som beräknades vara färdigt för inflyttning på hösten 1958. Allt gick sin gilla gång och strax före jul 1957 kunde taklagsfesten äga rum.

Många blivande hyresgäster hade anmält intresse för höghuslägenheterna och den 1 oktober 1958 flyttade de första in. I höghusplaneringen ingick önskemålet om utrymme för en ”restaurang” speciellt tänkt för ungdomar och med tanke på ”de utbildningsanstalter som är belägna i Erstas närhet. Restaurangen blev klar i november och kom då att temporärt användas som matsal för

55

Diakonisshusets räkning p.g.a. nödvändig modernisering och upprustning av köksregionerna där.

När man senare försökte sätta i gång den planerade restaurangen, visade det sig - ”trots att det såg så hoppfullt ut” – vara ogörligt att finna någon intresserad entreprenör. Detta ledde till att höghusets ekonomi 1960 gick med 60.000 kronor i förlust, vilket i sin tur ledde till beslutet att ”restaurangen i stället skulle uthyras som kontor”.

Däremot kunde Diakonissanstaltens tvätteri 1959 förflyttas från Södra porthuset till Höghuskällaren och intilliggande utrymmen.

Längan

56

Denna byggdes utmed Folkungagatan samtidigt med Höghuset och de båda byggnaderna bands samman med varandra. Diverse verksamheter har under årens lopp använt dessa mellanlokaler. Idag är det Ersta hemtjänst, som sedan tillkomsten 2004-05 har sin replipunkt där.

Själva Längan blev färdig för inflyttning 1958 och hade 18 ”vackra systerlägenheter i två plan”.

I bottenplanet i Längan fanns ett par ganska stora uthyrbara lokaliteter, som till en del 1974 blev omdisponerade för Diakoniutbildningens räkning. Där inreddes lektionssal, samlingssal samt kontorsrum för studierektor och elevkurator. Dit flyttade utbildningen i januari 1974 från de med sjukIdag finns ett antal lägenheter kvar i Längan. sköterskeskolan gemensamma Erstas Hemtjänst finns i lokalerna mellan lokalerna på Lilla Ersta.

Höghuset och Längan Övriga lokaler är uthyrda Samtidigt utrustades lägenheterna på plan 1 som elevrum.

Tillsammans med s. Ulla Bengtzon fick jag då som nyanställd studierektor med en ganska liten grupp elever flytta in i dessa nya utbildningslokaler. Dagrummet kallades Martasalen. Vi trivdes och det kändes gott att få husera i egna lokaler!

Närmaste grannar var i flera år Tuborg, som hyrde halva första våningen och då och då bjöd på läsk, och Shellmacken, som finns där ännu denna dag. Ett par bekymmer mötte oss ganska snart, dels fuktskador i golven, dels ganska dålig luft och mycket buller från trafiken på Folkungagatan. Detta ledde till sökandet efter bättre lokaler – helst något längre in på Ersta-området.

När därför Höjdpunktens lokaler i personalhuset blev lediga, flyttades diakoniutbildningen dit. Lokalerna i Längan övertogs då 1983 av den öppna verksamhet, som kallades Erstaträffen och som riktade sig till ensamma och hemlösa. Där erbjöds frukost och kaffe samt möjlighet till dusch och tvätt m.m. Det var en dagverksamhet för människor med svåra sociala och psykiska problem och den drevs i direkt samarbete med Socialdistrikt 5 på Södermalm.

Efter några år – 1986 – ersattes Erstaträffens verksamhet av Ersta Vändpunkten, en verksamhet som vänder sig till anhöriga till drogberoende. Vändpunktens verksamhet har efter hand utvecklats med olika program för barn i åldrarna 6-8, 9-12 år och för tonåringar, för föräldrar och för vuxna anhöriga. Dessutom axlade Vändpunktens personal ansvaret för utbildning av gruppledare för likartat arbete på många andra platser i landet. 1996 fick Vändpunkten ta över Diakoniutbildningens fina lokaler på 9:de och 10:de våningarna i Martahuset.

Därefter har Längans lokaler hyrts ut till externa verksamheter. Idag är det en Öppenvårdsenhet som hyr där.

Erstagatan 3 – Tvättgården I samband med Höghusbygget planerades och iordningsställdes det område mellan Höghuset och Stora diakonisshuset, som dagligdags kallades för Tvättgården. Där fick bl.a. Ersta-tvätten 1958 nya och välrustade lokaler. I och med att Ersta sjukhus växte, blev också tvättvolymen större och större. Tvättverksamhet i Ersta egen regi har nu upphört. Den var som allt annat från första början en så gott som daglig sysselsättning för de första systrarna och medarbetarna. Utan några som helst moderna hjälpmedel fördes tvätt ner till vattnet vid nuvarande Stadsgårdshamnen. Där fanns ”klappbryggorna”. Så småningom utrustades Södra porthuset till tvättstuga och sedan de nya lokalerna på Tvättgården. Där tvättades på 1980-talet tvätt för ca 2 milj. kronor. Det innebar att man förutom Erstas egen tvätt från sjukhus, gästhem m.m. också kunde ta emot en ganska stor mängd tvätt från externa kunder. Den största tvättmaskinen tog 80 kg tvätt, torkrummet klarade 1 500 kg tvätt per dag. Tvättmästare var under drygt 35 år Lars Robertsson och bland de trogna medarbetarna fanns under många år Bengt Navrén. Bland de större investeringarna fanns bl.a.

57

Erstagatan 3 – Tvättgården

58

en jättestor varmmangel, en s.k. ”tunnelmaskin”, där sjukhusrockar med en hastighet av 87 rockar i timmen kunde levereras släta, fina och direkt användbara, samt en vikmaskin. Hela tvätteri-utrustningen är nu borta. En utomstående firma hyr lokaler enbart för tvättsortering.

1984 byggdes det hus inne på gården som idag utgör en viktig del av miljöarbetet på Ersta och som idag benämnes Miljöstationen.

Anledningen till nybygget var behovet av hög- och lågspänningsställverk, reservelverk, en rejäl sopkomprimator samt garageplats för truckar och andra fordon. I dag är komprimatorn omgiven av en lång rad av tunnor för sortering av avfall och sopor. Huset kallades från början Teknis och hade då arbetsrum för driftsledningens personal på andra våningen. Dessa lokaler är idag uthyrda. Ett litet utrymme med ingång från Erstagatan hyrs av Röda Kors-kretsen i Sofia församling.

Gårdsutrymmet – Tvättgården - är idag ett tätt trafikerat område.

Här levereras och förvaras catering-maten m.m. till Mariahemmets kök. Här finns ingångarna till Kontorsservice, IT-avdelningen, Ersta fastigheter med Kundtjänst m.m.

Kontorsservice finns en trappa ner från gården. Här finns kopieringsmaskiner av olika slag och här utförs det dagliga servicearbetet åt samtliga verksamhetsgrenar. Mindre trycksaker framställes här. Stig Norling är ansvarig och är den som byggde upp Ersta första kontorsvaktmästeri, som till en början hade sina lokaler på bottenvåningen i Gamla diakonisshuset.

Av verkstäderna finns endast snickeriet kvar med sin utrustning. Övriga verkstadslokaler användes som utbildningslokaler för ITavdelningen. Allt flera inom alla verksamhetsgrenar får numera kontinuerlig data-utbildning.

IT-avdelningen har ansvar för Ersta diakonis hela datorisering och står för ”backup”-tjänsten för ca 550 datorer.

För medarbetarna inom Ersta Fastigheter med Kundtjänst iordningställdes ljusa och trivsamma lokaler år 2004, då dess stab flyttade ur Martahusets 8:de våning och gav plats åt de sociala verksamheternas administration.

Ersta Fastigheter leds av en fastighetschef. Här finns yrkesmän och kvinnor med olika kompetens. Här ligger ansvaret för hus och trädgårdar, för daglig skötsel och framtida planering, för värme- och vattenförsörjning till samtliga byggnader och inte minst för miljöfrågorna.

Erstagatan 3 – Tvättgården

Ett intressant projekt bedrivs sedan några år tillbaka inom värme- och vattenförsörjningen: Värmepannorna drivs dels med olja och dels med el. Genom att byta från tjockolja till den mera miljövänliga tunnoljan hade förbrukningen minskats från ca 1 600 m3 tjockolja 1979 till ca 400 m3 tunnolja år 2000 som då kostade ca 2 miljoner kronor.

El-ångpannan installerades 1985. Den förbrukade ca 4 600 MWh under år 2000 också det till en kostnad av ca 2 miljoner kronor.

1993 påbörjades Erstas solvärmeanläggning. 350 m2 solfångare med reflektorer är placerade på taket till fastigheten Erstagatan 1 A,B,C. 1997 hade man ett utbyte på ca 450 kWh per m2, vilket kan betraktas som ett bra resultat. Men tekniken förbättras ständigt och nya anläggningar blir allt effektivare.

Anläggningen kostade 1993-94 sammanlagt drygt 1,8 miljoner kronor. Statliga Boverket bidrog med 30 %, varför egenkostnaden för Ersta blev ca 1,2 miljoner. De årliga driftskostnaderna är mycket låga, varför investeringen synes vara betydelsefull.

Energin som utvinns i solfångarna används för att producera varmvatten. Ersta förbrukade under år 2000 ca 59 000 m3 vatten till en kostnad av ca 771 000 kronor. Av någon anledning har vattenför-

59

brukningen under åren 1991-99 minskat med ca 26 %. Värmepannorna förbrukade under år 2000 ca 8.800 MWh till en kostnad av ca 4 miljoner kronor.Elkostnaderna till belysning m.m. uppgick år 2000 till ca 2,7 miljoner kronor. Behovet av el har ökat under år 2000 med drygt 3,6 %.

Förutom tydliga ekonomiska vinster har ”solfångarna” bidragit till positiva miljövinster genom att mindre mängd olja har behövt utvinnas, transporteras och förbrännas, allt sådant som har negativa belastningar på vår yttre miljö.

Personalbostadshusen – Erstagatan 1 A, B, C Efter tillbyggnaden av sjukhuset och tillkomsten av psykiatriska kliniken på 1960-talet ökade behovet av bostäder för sjukhuspersonal.

Som provisorisk lösning placerades en monteringsbar bostads- Idag är samtliga lägenheter personalbostäder och Höjdpunktens lokaler är länga på en av Stockholm stads uthyrda till externa hyresgäster. tomter nedanför Erstaberget, Frimärksavdelningen finns på plan 7 utmed Folkungagatan och de båda utdömda husen, Prästgården och Hospitset, togs tidvis i anspråk för nyanställd personal. Samtidigt pågick planering och nybyggnad av ett stort personalbostadshus med en del i terrassform utåt Folkungagatan och en del på Erstaklippan. Detta blev de s.k. ABC-husen.

Den terrassformade delen – C-huset - har 13 våningar, varav de två nedersta byggdes som garage med infart från Folkungagatan. A- och B-husen har 5-6 bostadsetager samt källarutrymmen och modernt utrustade tvättstugor. Samtliga bostäder har adress Erstagatan 1 med huvudingångar från kyrkplanen på plan 9.

I juni 1967 skriver s. Anne-Margrethe Murray att ”bostadshuset börjar bli färdigt och att de 168 lägenheterna skall hyras ut i första hand till systrar och annan personal på Ersta”. Kallhyran är beräknad till 113 kr/m2. De allra minsta lägenheterna är på 25 m2 och de största på 126 m2. Inflyttningen skedde från och med mars månad 1968.

På plan 7 utrustades under 1970-talet ett logement med 20 sovplatser, litet pentry och efter några år med två duschar. Här finns nu frimärksavdelningen.

60

Personalbostadshusen – Erstagatan 1 A, B, C

I en del av plan 9 i hus B planerades och byggdes samlingslokaler, som så småningom kom att kallas Höjdpunkten. De första hyresgästerna där var SESG (Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasistförbund), som hyrde både dessa samlingslokaler och elevbostäder på plan 9 i C-huset.

För Diakoniutbildningen som hade sina lokaler i Längan och där drabbades av fuktskador i golven och stördes av närheten till Folkungagatans trafikbrus och bilavgaser, dröjde det ganska länge innan man kunde finna några andra lämpliga lokaler, som också var rymliga nog. 1982 flyttade SESG och här fanns nu de lokaler som diakoniutbildningen behövde.

Efter omfattande renovering kunde Diakoniutbildningen flytta in i dessa lokaler och hela rumskorridoren på plan 9 blev nytt elevhem, som kompletterade de ännu befintliga rummen på Martahemmets fjärde våning. Det året deltog 15 elever i Diakoniseminariet.

Det kändes bra för diakoniutbildningen att ha kommit ordentligt in på området. Vi hade nära till kyrkan och nära till möten med både arbetande och pensionerade systrar. Det nya dagrummet var stort och ljust och liksom lektionssalen försett med balkong åt öster med utsikt över Finlandsbåtarna och Fåfängan.

61

1992 blev det åter dags för uppbrott för Diakoniutbildningen. Det gamla Martahemmet hade rivits och ett nytt hus - Martahuset - stod färdigt med nyinredda lokaler på 9 och 10:de våningarna för Diakoniutbildningen och Biblioteket.

Höjdpunkten blev nu under några år väl nyttjade lokaler för församlingsdiakonissans arbete. Där utvecklades välbesökta Öppet-husverksamheter, samtalgrupper kring Lilla och Stora boken om kristen tro, bibelstudier, studiecirklar m.m. Särskilt väl besökta var Öppet hus med ”dagens gäst”, en verksamhet som pågick t.o.m. maj månad 2005. Där deltog i medeltal 20 personer/gång och kaffeserveringen sköttes av frivilliga medarbetare.

Höjdpunkten blev också platsen för en väl använd vävstol samt annan skapande verksamhet. Ibland hyrdes lokalerna av utomstående, bl.a. ofta förekommande akvarellkurser.

I samband med Estoniakatastrofen 1994 användes lokalerna för både Öppet-hus-samlingar, handledning och krisgruppssamtal.

Vid årsskiftet 1998-99 övertar frimärksavdelningen lektionssalen och delar gemensamma lokaler med församlingsverksamheten. Den ekonomiska situationen för Ersta Diakoni leder senare till beslut om nedläggande av verksamheterna på Höjdpunkten under år 2005. Idag finns en extern firma här.

Nya matsalen med centralkök och cafeteria

62

Behovet av nya köksdomäner blev akut redan omkring 1970 och det kom att innebära ett otroligt arbete för Byggnadsutskottet under flera år framåt. Idén att bygga, dvs spränga in matsalen på ena våningen och därunder storköket med alla dess behov av förvarings- och kylutrymmen hade dragit stort intresse till sig. De nödvändiga tillstånden från Stockholms stad lät vänta på sig. Det gällde ett ingrepp i Stadsgårdsbranten och sprängningar i berget skulle bli nödvändiga. I gengälld levde förhoppningen att man skulle få till stånd en ”matsal med havsutsikt”.

För Erstas egen del gällde det att försäkra sig om att Gamla diakonisshuset inte skulle skadas och att det sk ”Hagalund” – Erstas soptipp – skulle rivas. I februari 1974 skriver s. Aina Törnqvist ”Just nu är gården uppgrävd och man spränger för den nya kulvertdelen, som skall

Nya matsalen med centralkök och cafeteria

förbinda den gamla kulverten med det nya köket. Dessutom skall en matsalsingång – som kom att kallas Gröna tornet – byggas från gårdsplanen till höger om Gamla DA”.

Dåvarande intendenten Birger Nilsson och direktor Yngve Iverson fullföljde tillsammans med Byggnadskommittén visionen. 1975 var allt klart för invigningen, som förrättades av biskop Helge Ljungberg vid personalfesten den 15 maj. Det var då dukat för över 350 gäster. Man njöt av matsalens otroligt vackra utsikt och man gladdes åt att även kökets personal under arbetets gång kunde njuta av densamma.

Lena Werner/Åkerman hade anställts som kökschef och så följde några år med många nöjda och glada vardagsgäster men också med många minnesvärda högtidsstunder, då det i de stora utrymmena kunde beredas plats till många sittande middagsgäster. Inte minst behövdes plats för de stora vigningsgrupperna och deras anhöriga.

Och vem minns inte den glada och välsmakande julaftons-lunchen åtföljd av långdansen till sjukhuset?

Och ännu idag talas det med begeistring om den fantastiska utsikten. Det var som att sitta ombord på någon av finlandsfärjorna! Men ett påtagligt problem under alla år var akustiken! ”I köket lagar vi maten till sjukhusets patienter, Mariahemmets pensionärer, konvalescenthemmets gäster, elever och kurs- och konferensdeltagare. Vi producerar ca 900 måltider per dag, därav ca 200 specialkost-dieter.” berättar Lena Werner, dåvarande kökschef.

Denna matsal fungerade så småningom också som lunchrestaurang för externa matgäster. Planen på sjösidan utanför Gamla diakonisshuset blev en fin terrass för uteservering sommartid.

Den intill liggande Cafeterian färdigställdes 1976 och Erstas bokförråd flyttades dit och kopplades 1982 samman med ett ”kontaktcentrum för Södermalm”, som utvecklades till ett ”kristet bokkafé” och räknades som en del av Erstas sociala verksamheter. Där erbjöds kristen litteratur, musikkassetter och vykort av olika slag, framför allt av Erstas egna s.k. blomsterkort, målade av diakonissorna Lisa Johansson och Anna-Lisa Björnstedt.

Kulturella program erbjöds på onsdagseftermiddagarna med föreläsningar, musikprogram eller samtal samt möjligheter till god mänsklig gemenskap. Till detta arbete knöts under några år en diakontjänst men också medverkan av Erstas kyrkomusiker. Programmen var ofta

63

mycket uppskattade av besökarna. I genomsnitt besöktes caféet på onsdagarna av 60-70 personer för att ”få något både för själen och kroppen”.

Bokcaféet bytte senare namn och blev Ersta bokhandel med alltför trånga lokaler vid cafeteria-ingången. Utbudet av litteratur och musik utökades kontinuerligt, med tyngdpunkten på kristen litteratur resp. musik. Efter renoveringen år 2000 av Stora diakonisshuset fick bokhandeln flytta till goda utrymmen på entréplanet där.

Efter mer än 25 års dagligt bruk, var både matsal och kök i behov av upprustning. Ökade ekonomiska problem föranledde styrelsen att år 2001 ta beslut om nedläggning av centralköket samt att i maj 2002 stänga café- och restauranglokalerna. Nya lokaler för servering av personallunch m.m. inreddes snabbt på bottenvåningen i Gamla diakonisshuset och i Tredje porthuset. Något eget kök skulle inte finnas utan maten skulle levereras av ett cateringföretag. Det nya namnet blev Café Ersta, men inte heller denna konstruktion gav ett positivt ekonomiskt slutresultat.

Från 1 april 2004 lades café- och restaurangverksamheten helt ut på entreprenad. En cateringfirma övertog verksamheten med namnet Ersta terrass och ger nu hyresintäkter till Ersta diakoni. Idag har både matsal och kök byggts om till specialistmottagningar m.m.

Saknaden är emellertid stor efter de många fönsterborden i matsalen med den fantastiska utsikten över vattnet, Skansen, Gröna Lund, Kastellholmen och Gamla stan.

Martahuset Detta byggdes 1991–92 och invigdes ”med trummor och trumpeter” vid Årsmötet 1992. Högst upp på våningarna nio och tio fick Diakoniutbildning och Erstas bibliotek sina lokaler.

Här var allt genomtänkt och välplanerat. Stor lektionssal, väl rustad med dåtidens AV-material, arbetsrum för studierektor, lärare och sekreterare. Dessutom ett vackert dagrum med öppen spis, pentry och balkong åt öster och med kyrkan som närmaste granne. Någon uttryckte sig så här om dessa lokaler: ”Där hade vi nära till himlen, men i gengäld längre till spontana möten på gården !”

64

Ett keramik-konstverk av konstnären Eva Berglind (1982) finns inmurat i väggen i det rymliga dagrummet. Det är ”bespisningsundret” med de två fiskarna och de fem bröden.

Efter en lång och intensiv debatt om diakoniutbildningens integrering i en blivande Ersta Högskola och därmed sammanhängande krav på flyttning till Högskolans lokaler på Stigbergsgatan, tog Erstas styrelse beslutet att från ht 1996 förflytta både diakoniutbildningen, som sedan läsåret 1994-95 benämns den ”Karitativa profilutbildningen” och biblioteket.

Det expanderande Vändpunktsarbetet fick 1996 för ett par år flytta in i lokalerna högst upp. Då hade arbetet utökats med grupper för tillfrisknande pappor och med olika handledaruppdrag ute i landet. Redan 2004 förflyttades detta arbete in på fjärde våningen i Stora diakonisshuset och de båda översta planen (nio och tio) hyrdes ut till externa firmor. Övriga verksamheter i Martahuset var från början Tekniska sektionens administration på plan åtta, lokaler för Ersta konferens på plan sju ; konferensrummen fick namn efter fem av Erstas tidigare föreståndarinnor, Erstahälsan på plan sex, Villa Cederschiölds dagverksamhet på plan fem, hotellrum på plan fyra och verkstäder för målare och snickare på plan tre. De båda övriga planen är stora förvaringsutrymmen i källarnivå.

Tekniska sektionen flyttade 2004 med all sin personal till nyinredda lokaler vid gamla tvättgården med adress Erstagatan 3.

Erstahälsan upphörde år 2001. Lokalerna på plan sex överläts först till de sociala verksamheterna, men är nu uthyrda till extern verksamhet.

Ledningen av de sociala verksamheterna håller till på plan åtta.

65

Högskolan Utvecklingen för Ersta sjuksköterskeskola var i mitten av 1980-talet på väg mot högskolestatus, vilket krävde en viss storlek på elevkåren.

Från hösten 1985 heter det Sjuksköterskehögskola och för att ha möjlighet att expandera inköps 1991 Sjöbefälsskolan på Stigbergsgatan 30 för dess räkning. Ombyggnad och renovering i stor skala genomförs.

Inflyttning och invigning sker på våren 1993.

Tillsammans med sjuksköterskehögskolan flyttar också Erstas Vårdetiska institut in i de vackra lokalerna med den obeskrivliga utsikten över Stockholm och Saltsjön.

Diakoniutbildningen, som fått högskolestatus och benämnes ”Karitativa profilen”, plus Erstas stora bibliotek flyttades 1996 från Martahuset till Högskolan.

Från den 1 januari 1998 har Ersta Sköndal högskola bildats med Ersta Diakonisällskap och Stiftelsen Stora Sköndal som likvärdiga ägare med avsikt att bedriva utbildning, utveckling och forskning inom diakoni, kyrkomusik, omvårdnad, socialt arbete, teologi och vårdetik. Verksamheten bedrivs på Från 1 januari 2006 är högskolan ombiltvå platser: Campus Ersta och dad till Ersta Sköndal högskola AB med Campus Sköndal. drygt 1.000 studenter.

Visionen för Ersta Sköndal högskola är att: ”utgöra en kvalificerad och kreativ utbildningsmiljö som utvecklar kunskap och färdighet att arbeta för människors livskvalitet och rätt till ett värdigt liv”.

Park och trädgård Sprängningarna omkring sekelskiftet då hamnen byggdes

Stadsgårdshamnens utbyggnad gav sten och jord till utfyllnad uppe på Ersta-tomten och förorsakade visserligen rivningen av Magdalenahemmets byggnader, men kvittningen mellan Diakonissanstalten och Stockholms stad gav äganderätten till klipporna längst österut på Stora Ersta-tomten.

66

Park och trädgård

Den nya marken ute på ”udden” blev anlagd till trädgård och Erstas ”sköna belägenhet” kunde verkligen träda fram och vara både ett glädje- och tacksägelseämne.

1916 skriver s. Elisabeth Holmqvist ”Hvarje sommar erfara vi med tacksamhet liksom på nytt, hur härligt vårt Erstahem är beläget. Man kan knappt något bättre begära än att efter arbetsdagens slut få vistas därute på bergskrönet, där grönskan i år är så riklig, eller å terrassen under blommande lindar och med utsikt över staden med de många uppåtsträfvande tornspirorna och strömmen, återspeglande aftonsolens glöd.”

Men andra tider stod för dörren. Syster Lullu (Louise Heimbürger) skriver 1918: ”Nu har fler gräsplaner än i fjor blivit förvandlade till potatisland och köksträdgård”. Detta var en följd av livsmedelsransoneringarna under 1:a världskrigets nödår. Då var det gott att ha lite odlingsbar mark att nyttja! Även om det naturligtvis innebar ett merarbete för köksföreståndarna.

S. Lullu skriver vidare: ”Inför hvad vi hör från Finland, kunna vi ju inte tala om brist. Men dock äro svårigheterna stora äfven här, i afseende att anskaffa vårt dagliga bröd”.

Ytterligare sprängningar

När Lilla Ersta omkring 1930 byggdes, föregicks det av sprängningar och en rad av små stugor längs med Folkungagatan gick förgängelsen till mötes.

Ungefär samtidigt upptäcktes farliga sprickbildningar på klipporna från Erstaberget ner mot Stadsgården. Stockholms stad, som i tydlig överenskommelse var ägare och därmed ansvarig för klippväggen måste för att undvika att ett stort klippblock rasade ner, företa omfattande sprängningar på Erstaberget. Dessa medförde stora skador och för att återställa god ordning, anlades – på stadens bekostnad – en bred promenadväg uppe på berget utmed hela tomtgränsen mot Stadsgården. Den gamla lindallén härstammar från den tiden.

Syster Louise Heimbürger låter nöjd och tillfreds när hon i juli 1930 skriver: ”därtill har staden – utöver sin skyldighet – längs med gången planterat en lång list med bortåt 200 rosor! T.o.m. vårt trädgårdsland fingo vi gött och till större delen omgrävt av stadens arbetare. Så vackert skulle anstalten aldrig haft råd att själv ordna sitt bergområde.”

67

Park och trädgård

Från denna tid finns ”berget” som promenadområde och med odlingsbar mark. Under krigsåren berättas det att för varje vår omvandlades allt mer av gräsmattorna till potatisland! Flera av de äldre systrarna tillbringade mycket av sin tid vår och sommar i ute på berget, rensande både i potatisland och blomsterängar.

Trädgården på berget

68

Syster Elsa skriver 1952: ”Eliasson (Johan Eliasson, under många åren av Erstas trogna medarbetare, kallad Mäster Eliassson, död 1959) krattar och gräver. Solen lyser och vattnet är kornblått. Vårblommor och ljus grönska smeker ögat … Jag önskar att Ni alla hade sett vårt Erstaberg just nu, badande i sol och prunkande av vårens blomsterprakt och med de nyss utslagna trädens skira grönska.”

I slutet av 1980-talet formulerade s. Oktavia Johansson (f. 1912) ett förslag angående skötseln av berget. Hon skriver: ” Vi är några som engagerat oss i jordbruk på BERGET – vårt älskade. Vi har förstått att många fler vill göra detsamma. Finns det någon möjlighet att ge tillfälle för alla (boende) att göra denna insats?”.

Detta brev ledde till en informell inbjudan och bildandet av något som kallats ”Bergslaget”. Det blev en uppgift för s. Monica Carlsson, bitr. föreståndarinna, att inbjuda till deltagande och hålla samman aktiviteterna – allt i samråd med dåvarande trädgårdsmästaren Sven

Park och trädgård

Lewenhagen, som i sin tjänst skulle få bidraga med hjälp och stöd och goda råd.

Många är de boende som under årens lopp skött om var sin liten jordbit och nu med åren fått berget att grönska och blomma. Varje vår och höst ordnas en arbetsdag på berget, då det krattas löv och gräves och rensas i gemensamma rabatter.

Klosterträdgården

I samband med nya Mariahemmets byggnad tillkom en liten oas mellan det nya huset och Längan, en liten trädgård som kom att kallas Klosterträdgården. Där grönskar och blommar det till glädje för de boende. Där är ett litet område av avskildhet, om än inte helt tyst och stilla, så dock en skön tillflykt undan det hårdaste gatubullret och trafikbruset!

Duvan med olikvisten

Till 150-års högtiden 2001 planterades Ersta diakonis logotyp - Duvan med olivkvisten – på grässluttningen vid trappan från gårdsplanen upp mot kyrkan. Den finns där sommar som vinter. Med hjälp av olika växter och färgstarka blommor blir den lilla planteringen en tydlig påminnelse om Erstas diakonal uppdrag.

Vårt berg är verkligen en skön oas i storstadsvimlet.

69

Förorterna Varje stad med självaktning har utanför sin egentliga citykärna en rad ”förorter”. Så blev det också för Ersta-staden. Växande och nytillkomna verksamheter måste ibland av utrymmesskäl placeras som utgårdar utanför själva staden.

Filialer utanför Ersta är och har varit följande. De i fetstil existerar fortfarande: Betania – sommarhem vid Boda brygga på Värmdö 1892 Sjötorp i Huddinge – skolhem och skyddshem för flickor 1902-1950, hemskola 1940-1950, gästhem 1951-1971 Sjötorps gästhem med konvalescentverksamhet 1971-1993 Nissabo i Halland, sjukhem 1903-1945 Stiftelsen Hemmet Fristad i Bromma.

Fortsatt Magdalenahemsverksamhet 1904-1921 Sjöliden i Hemmesta 1930-1938 Unga Kvinnors Värn i Stockholm fick under 1938 och några år framåt bidrag till en diakonisstjänst med kurativ inriktning samt till verksamheten vid Lännahemmet.

I Äppelviken, inackorderingshem för flickor 1947-1949 Smålandshemmen Viebäck – hem för minderåriga kvinnliga förbrytare 1906-1947 Björkhaga – vårdhem 1909-1948 Solhyddan – vilohem och sanatorium för systrarna, 1908-1930; skyddshem 1931-1948 Mossebo – vårdhem och yrkesskola 1917-1947 Grankulla – vårdhem 1919-1947 Lannaskede – ungdomsanstalt 1943-1949; Gästhem 1949-1956.

70

Förorterna

Stenby gård i Munktorp, Västmanland – barnhem 1907-1911 Stjärnviks gård i Gryt, Södermanland – barnhem 1911-1950 Vårsta diakonissanstalt i Härnösand – filial till Ersta 1912-1929 Ekenbergsvik i Södertälje – hem för vila och rekreation 1917-1960, sålt till Scania Vabis Uppsala blindskola – Anna Wikströms stiftelse¸1920-1935 därefter Blindhemmet för äldre blinda kvinnor 1969 Tallbacken, Styrsjöbo i Leksand – Maria Gallanders stiftelse, sommarhem för systrarna 1935 Erstagården i Nacka – epileptikerhem 1936-1966 epilepsisjukhus 1966-1972, E rstagårdskliniken med neurologisk rehabiliteringsavdelning 1972 Sjöliden i Hemmesta – ungdomshem, ungdomsfängelse 1941, mödrahem 1945, öppen fångkoloni 1948, såldes 1951 till Sammanslutningen Syskonbandet Erstaberg i Trosa – sommarhem för systrar, 1941-1946, såldes 1949.

Lännahemmet i Trångsund – Ingrid Sandegrens minne Flickhem i samarbete med Unga Kvinnors Värn och Hemmet Fristad 1952-1968, därefter helt i Erstas regi som inackorderings hem för ungdom, 1969-1992, behandlingshem för ungdomar 1992. Har nu beteckningen Ersta flickhem 2007 Erstahus i Mölle, konvalescent- och gästhem 1956-1969

71

Förorterna

Stortorps konvalescenthem i Trångsund 1964-1993 – Stortorps rehabiliterings- och konvalescenthem 1993 1997; Ersta Rehab i Stortorp 1998-2000 Erstas härbärge för hemlösa kvinnor i Älvsjö 1969-1998; i Sköndal 1998-2006; nu kallat Ersta Fristad 2006 Stortorpskliniken i Huddinge, somatisk långvård,1972-1993 Stortorps sjukhem med äldrevård 1993-2001; Sjukgymnastiken finns kvar, numera lokaler i Farsta 2007 Lunds barnhem, grundat 1866.

Från 1939 en egen stiftelse i samarbete med Svenska Diakoniss sällskapet. Stiftelsen Lunds barnhem bedriver sedan 1 september 2006 ingen barnhemsverksamhet. Huset hyres ut Villa Cederschiöld i Nacka, dagverksamhet för glömska och förvirrade personer, 1988-1992, därefter i lokaler på vån fem i Martahuset 1992 Marsta gård i Nynäshamn; behandlingshem för flickor, utsatta för sexuella övergrepp 2003.

Har nu tillsammans med Lännahemmet beteckningen Ersta flickhem

72

Sammanställning Åren 1851-1864

Då fanns verksamheten på Kungsholmen.

Diakonissanstalten öppnade sommaren 1851 på Pilgatan både Sjukhus och Diakonisshus och flyttade 1857 till Jaktvarvsgränd.

Då hade skolverksamhet och barnhem tillkommit. Åren 1864 - 1900

Under denna period byggdes följande på Stora Ersta: Diakonisshus och Sjukhus 1864 Ersta kapell 1872 Klockstapel 1877 Nytt Magdalenahem och skyddshem 1877 Gravkapell 1881 Ålderdomshem 1884 Sjukhem 1885 Prästgård 1887 Nytt diakonisshus 1896 Under 1900-talet tillkom följande byggnader

Nytt sjukhus 1907 Mariahemmet 1919 och 1970 Martahemmet 1920 Lilla Ersta 1930 L:a Erstagatan 4 1955 Höghuset och Längan 1958 Behandlingsavdelningar på Sjukhuset 1961 Psykiatriska kliniken med Sjuksköterskeskolan 1967 Erstagatan 1 A, B och C 1968 Nya matsalen med cafeteria och storkök 1975 Erstagatan 3 1985 Tredje porthuset 1985 Martahuset 1992 Högskolan 1993 73

Litteraturförteckning Svenska Diakoniss-Sällskapets Årsberättelser 1849-1977 Ersta Diakonisällskaps Årsberättelser 1978-2006 Olivebladet 1864-1950 Febe 1887-1945 Vi på Ersta 1979-1996 Erstanytt 1997-2005 Dialogen 2006-2007 Rundbrev från föreståndarna, direktorerna och föreståndarinnorna på Ersta P.A. Fogelström: Ett berg vid vattnet, Bonniers 1969 Birgit Lindberg: Malmgårdarna i Stockholm, Liber 1985 ”Söders historia 2”, Hans Nordmark förlag 1990

Kartskiss Här hittar man de nuvarande byggnaderna med hjälp av följande teckenförklaringar:

74

Norra porthuset – Diakonimuséet Södra porthuset – Oblatavdelningen Gamla diakonisshuset – Administrationshuset med Café och restaurang Kyrkan Klockstapeln Stora diakonisshuset – Konferens & hotell, Systervåningen och Vändpunkten Nya sjukhuset med behandlingsavdelningen och entrén ” psykiatriska kliniken ” hospice ” Erstabacken ” Utsikten Höghuset Längan Erstagatan 3 med servicefunktionerna

1 2 3a 3b 4 5 6 7a 7b 7c 7d 7e 7f 8 9 10

Kartskiss

Mariahemmet – Äldreboende Personalbostäder – Erstagatan 1 A,B,C Nya matsalen med Centralkök och Cafeteria Martahuset Lilla Erstagatan 4 - Personalbostäder Högskolan Trädgården på ”berget” Klosterträdgården ”Duvan”

11 12 7f 13 14 15 16 17 18

Här fanns förr följande byggnader: Magdalenahemmen – revs i början av 1900-talet Gamla Sjukhuset, som blev Hospits - revs 1966 Mangårdsbyggnaden Lilla Ersta, som blev Barnhem och Räddningshem – revs 1906 Fjällgatan 46, som blev Hushållsskola/Röntgenavd – revs 1960 Åldersdomshemmet, som blev Martahemmet – revs 1988 Klockstapeln – utbyttes 1969 Sjukhemmet – revs 1966 Prästgården – revs 1966 Gravkapellet – revs 1907

P Q R S T U V X Y

75

Kartskiss

76

Kartskiss

77

I serien med historiska Ersta-rapsodier finns nu följande titlar: Staden på berget – om Erstas verksamhets- och byggnadshistoria Vad speciedalern blev värd – om tillkomsten av Ersta kyrka och dess fortsatta historia Låt åren tala – om tillkomsten av ålderdomshem för diakonissorna Kungahusets förbindelser med Diakonisshuset – om Erstas kungliga kontakter Alla äro våra bröder – om diakonins insatser i kris- och krigstid Guds outsägligt rika gåva – om Advent och Jul på Ersta Finns till försäljning i Ersta diakonis bokhandel och på kårexpeditionen.

Visst paketpris tillämpas vid beställning av tre eller fler häften.

Kan beställas på www.erstadiakoni.se eller tel. 08-714 63 60 eller 714 63 48. Frakt tillkommer.

Skrifterna är skrivna av diakonissan Gudrun Persson efter studier i arkivmaterial och utgivna på uppdrag av Thorbjörn Larsson.

78

Ersta diakoni Besรถksadress: Erstagatan 1 Box 4619, 11691 Stockholm tel 08-7146100, fax 08-71493 27 www.erstadiakoni.se