Delbladet by Evalotta Löfborg

DELBLADET Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

DANIEL SKOGMAN: Äppelträd och körbärsträd i blom hos Selma Lagerlöf, Sven Delblanc och Tomas Tranströmer PC JERSILD: Personliga glimtar av Sven Delblanc SVEN DELBLANC: Reminiscenser från 1950-talet PER-OLA JANSSON: General Lee och Sven Delblancs stora tema ALF BRORSON OCH LARS AHLBOM: Axel Nordfälts tid i Amerika

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Min farfar var en sån där svartskalle Sven Delblanc

ag är part i målet och borde egentligen inte uttala mig. Men det hjälps inte. Det här med invandrarfientlighet, är inte det lite enfaldigt? Så vitt jag vet är våra flesta kungliga dynastier invandrade och mer än hälften av adeln. Bellman härstammade av invandrare, och hade hans anfader stoppats vid gränsen hade dessa ursvenskar aldrig fått några Fredmans epistlar. Ej heller Berwalds musik. Sergel var son av en invandrare och hans konstnärskollegor Masreliez och Deprez och Zorn var immigranter eller härstammade av invandrare. Hur vår kultur klarat sig utan våra judiska invandrare vågar jag inte tänka på. Namn som Josephson, Schück, Levertin, Lamm är bara godtyckligt valda ur en oändlig lista. Mitt eget namn är konstigt och bereder mig problem när jag ska bokstavera det i telefon, men det beror alltså på att jag är ättling av invandrare. Min farfar var mörk, en sån där svartskalle man skäller efter. Han talade tyska med sina söner och hade livet ut lite svårt med svenskan. Men han var också en duktig typograf, som arbetade hårt, betalade sin skatt och lydde landets lagar. Och som jag var han en god svensk patriot. Om han hade avvisats hade Sverige gjort en förlust. Att Sven Delblanc aldrig framträtt hade kanske inte betytt så mycket, men det finns andra namn, som synes, och listan kan förlängas – tänk efter själva! Vi är många med främmande namn och främmande ursprung som känner vrede och sorg dessa dagar. Vi är lika goda svenskar som dessa fosterländska barbarer eller på väg att bli. Vi lyder samma lagar. Är jag ”assimilerad”? Tack, jag tänker inte bli honorärsvensk eller hedersarier. Vill ni kasta ut andra invandrare får ni kasta ut mig också. Jag är svensk patriot, men detta fosterländska barbari tänker jag inte tåla. Expressen 6/10 1988

Sven Delblanc i sin trädgård. Foto: Ingemar Björkstén. Anmärkning Artikeln skrevs apropå att Sven-Olle Olsson, lokalpolitiker i skånekommunen Sjöbo, den 5/10 1988 blev utesluten ur Centerpartiet. Skälen var att Olsson varit emot att invandrare skulle ha rätt att flytta till kommunen, samt att han samarbetat med nysvenska rörelsen.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

DELBLADET

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2 Minnesglimtar, körsbärsblom och historia Innehållet i Delbladet 2014 – nummer 2 av Delblancsällskapets nya årsskrift – är liksom i premiärnumret brokigt och varierat. Många olika sidor av Sven Delblancs mångfasetterade författarskap belyses. P C Jersild ger i skriftens första text spännande glimtar från tre decennier av umgänge, brevväxling och samtal med Sven Delblanc, ”sin generations mest självklara begåvning”. Målande beskriver han sina intryck både av Delblancs fysiska gestalt och hans sätt att uppträda vid deras första möte 1963. Hans kropp och ansikte gav ett intryck av storhet och tyngd. Han hade grova bondhänder, ärrig hy med krutstänk och skrovlig basröst. Han var medveten om sin stjärnstatus, uppträdde aningen magistralt, men var samtidigt kamratlig och vänlig. Om ett starkt första möte med Sven Delblanc berättar också Stewe Claeson. Han var 20 år och gjorde lumpen vid infanteriregementet i Uddevalla, och fann det vedervärdigt. För sjutton och femtio – en förmögenhet för en fattig rekryt – inköpte han Delblancs debutroman Eremitkräftan och igenkände sin egen svartsyn, ”20-åringens upplevelse av människans absoluta ensamhet”. Det blommande körsbärsträdet är en återkommande symbol i Sven Delblancs författarskap. Daniel Skogman belyser i en essä motivet i flera av Delblancs verk och jämför det med likartad symbolik hos Selma Lagerlöf och Tomas Tranströmer. Blommande äppel- och körsbärsträd framstår som sinnebilder för kärlek och förnyelse hos alla dessa tre. Flera av artiklarna belyser skönlitterära verk av Delblanc med historisk inriktning. Leif Risberg skriver om makt och motstånd hos Delblanc och tar bl a upp 1700-talsromanerna Prästkappan, Speranza och Kastrater. Per-Ola Jansson belyser Delblancs fascination av General Lee, sydstaternas legendariska krigsledare under det amerikanska inbördeskriget – Lee är centralgestalt både i radiopjäsen Gettysburg och novellen ”Generalens natt”. I Samuels bok skildrar Sven Delblanc sin morfar Axel Nordfälts levnadsöde. En uppsats skildrar Nordfälts tid i USA. Men här finns också ett par texter av Delblanc – också de vittnar om hans historieintresse. I ett retoriskt mästerstycke ger han en levande bild av sin tid som student i Uppsala. Radikalt politiskt engagemang kunde utmärkt väl förenas med deltagande i nationslivet, säger Delblanc med udd riktad mot 68-vänstern. Han försvarar också Ingemar Hedenius mot den kritik som samma vänster gav av hans insats. I uppsatsen ”Om tid och historiesyn i dikten” möter vi den lärde litteraturvetaren och idéhistorikern Delblanc. Man förundras som så ofta över hans förmåga att skriva intressant, klart och enkelt om svåra ting. I flera texter berättar vi också om Delblancsällskapets verksamheter under året. Lars Ahlbom

Innehåll: 4

Personliga glimtar av Sven Delblanc P C Jersild

Diktaren och målaren – en ny bok

10 Äppelträd och körsbärsträd i blom hos Lagerlöf och Delblanc Daniel Skogman 13 Sena maj Tomas Tranströmer 16 Reminiscenser från 1950-talet Sven Delblanc 20 “...en levande människa mitt i detta akademiska råtthål...” Lars Ahlbom 22 Att inte underkasta sig och tåla... Leif Risberg 24 Bok- och Biblioteksmässan 2014 Per-Ola Jansson 25 Axel Nordfält i Amerika Alf Brorson och Lars Ahlbom 33 General Lee och Sven Delblancs stora tema Per-Ola Jansson 38 Ung värnpliktig drabbas Stewe Claeson 40 Kerstin Bergström – en själsfrände till Sven Delblanc Lars Ahlbom 42 En dikt, en dröm Kerstin Bergström 43 Om tid och historiesyn i dikten Sven Delblanc 46 Händelser i Hedebyland Maj-Britt Imnander Redaktör:

Lars Ahlbom

I redaktionen: Per-Ola Jansson Evalotta Löfborg, layout

ISBN 978-91-637-7308-2

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Personliga glimtar av Sven Delblanc P C Jersild

ven träffade jag första gången på en uppläsningsafton 1963. Samma höst hade han givit ut sin genombrottsroman Prästkappan, som var höstens litterära sensation. Själv hade jag publicerat min andra roman, Ledig lördag. Det första intryck han gav var rent kroppsligt: han var storvuxen och såg ut att vara tung, inte fet utan just tung. Också

P C Jersild. Foto: Sara Mac Key.

ansiktet hade tyngd. Hyn var ärrig och blank av svett; tänderna inte i bästa skick. Håret var tätt och kortsnaggat. Han bar glasögon med tjocka svarta skalmar. På hakan satt ett litet bockskägg vilket tillsammans med de starka glasögonen fick mig att tänka på den diaboliske pingstpredikanten och författaren Sven Lidman. Hans nävar var bondstora med

blå prickar, som jag först uppfattade som bläckfläckar eller möjligen sådana tatueringar som sjömän eller kriminella på den tiden hade i tumvecket. Svens prickar skulle i stället visa sig vara krutstänk. Han var klädd i en mörk illasittande kostym med slipsen på svaj. Hans röst låg långt nere i basen och var aningen skrovlig som efter en våt natt. Hans sätt att bete sig var dubbelt: han stack inte under stol med att han var kvällens stjärna och uppträdde aningen magistralt. Samtidigt var han vänlig, kollegial och uppskattande. Bland det första han gjorde var att plocka upp min debutroman, Till varmare länder, ur sin slitna portfölj och bad att få den dedicerad. Den bok jag skulle tala om under kvällen, gav han dock inte mycket för. Det gjorde mig förstås nedslagen; en författare är alltid närmast sin senaste bok. Men jag uppskattade hans uppriktighet, att han inte drog sig för att säja vad han tyckte. Ovan vid umgänget författare emellan lade jag det på minnet: med Delblanc kan man vara uppriktig. Det andra han lärde mig den kvällen var att man på en bokafton inte måste läsa högt. När det blev hans tur påstod han att han ”glömt” sitt exemplar av Prästkappan. Därför kunde han inte läsa ur den men däremot prata om den. Vilket han också gjorde med bravur. Också det lade jag på minnet, eftersom jag aldrig tyckt om att läsa högt inför publik. Under alla de decennier som gått sedan 1963 har jag kopierat Svens metod: bättre prata än läsa – förutsatt att man inte är en gudabenådad uppläsare som Torgny Lindgren. Från mitten på sextiotalet började Sven och jag att byta böcker. Vi brukade också skicka tackbrev. Det var då jag gjorde mitt fatala misstag; jag hade ju fått för mig att det var uppriktighet som rådde. Författare är inte alltid i toppform, vi har alla våra toppar och dalar. Amplituden mellan zenit och nadir kunde hos Sven vara betydande. Han rörde sig också över vida fält, från ett dekadent 1700-tal, till 30-talets bondesverige, till nutid. Ibland kunde den ena scenen

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

liksom sippra in i den andra och en 1700-talsgubbe, en Mon Cousingestalt, smita över från en epok till en annan. På sin rätta plats är fransktalande, latinsprängda, lasciva och sarkastiska adelsmän genialt placerade i berättelsen. Men hamnar de fel funkar det inte. Vilket jag litet oförsiktigt skrev när jag tackade för, jag tror det var Nattresa. I retur fick jag ett par handskrivna och delvis oläsliga krior, förmodligen skrivna under rus, där han försvarade sig, så som alla författare alltid försvarar sina verk, med näbbar och klor. Själv får man kalla sin bok en skitbok, men om andra så mycket som antyder… Unik som brevskrivare Ett par svala år följde men så småningom blev jag förlåten. Jag insåg också – jag bytte böcker med fler författare – att tackbrev har en annan funktion kollegor emellan. Man berömmer det man gillar och håller tyst med det man ogillar. Tackbrev skriver man för att hålla modet uppe på sin kollega, inte för att så tvivel. Gärna kan man också få göra sig lustig över en negativ recension i dagspressen och förtala kritikern. Som brevskrivare är Sven unik genom att han använde hela sitt konstnärliga register också i reven. Han är rolig, drastisk, infam, sentimental, kamratlig, magistral och inte minst lärd. Hans storslagna vis att formulera sig kunde ibland locka svararen att försöka returnera med samma mynt – för att snart inse det fåfänga i denna hopplösa konkurrens. Jag kan tänka mig att Sven kanske rent av är den siste store brevskrivaren innan, som nu, sms och mejl förkortat den skriftliga kommunikationen människor emellan till en sorts morsespråk. Han måste ha skrivit hundratals om inte tusen brev. Han kunde skriva till mig som om vore jag hans ende brevvän – men så var det långt ifrån. Många svenska författare kan vittna om hur nära de som brevvän stått Sven Delblanc. Sven tillhörde en prosageneration som står i centrum mellan ungefär 1965 och en bit in på 1980-talet. De flesta av oss debuterade omkring 1960, nästan alla var vi män med akademiska studier. Vår generation tillhör inte något distinkt decennium, som 30- eller 40-talisterna eftersom vår glansperiod är nästan tjugo år. Till generationen vill jag förutom

Sven räkna Lars Gustafsson, P O Enquist, Göran Tunström, P G Evander och Kerstin Ekman. Kanske bör man till uppsaliensarna också räkna P A Erkelius. Poetgenerationen tio år tidigare hade dominerades av lundensare; nu var det Uppsalas tur att stå för epiken. Från Stockholm med omnejd kom Lars Ardelius, Björn Runeborg och jag själv. Det finns förstås en rad utmärkta författare som också skrev den här tiden men det känns åtminstone för mig inte naturligt att räkna in dem. Strax efter 1980 sker ett generationsskifte. Delblanc och våra kollegor fortsätter i många fall att skriva betydande böcker men intrycket av en sammanhållen generation splittras. Men fanns det då någon Delblancgeneration? Om man ser till verk och miljö men inte till person, tror jag man kan påstå det. Som personer var vi mycket olika. Något kotteri är det heller inte fråga om; de flesta av oss sågs, om man räknar bort studentåren, högst sporadiskt. Men vi levde alla i samma epok. Den vänstervåg som börjar blåsa med Vietnamkriget öppnar för realism i vid mening. Före 1965 rådde en sorts anarkistisk frihet; man kunde skriva på vilket manér som helst. Prosa, poesi, bild och musik blandas. Politik var inte intressant, det fanns inga krav och inga litterära poliser. Men så sker en politisk vindkantring då alla vindflöjlar står åt samma håll – på ont och gott. Till den tråkiga sidan hör en platt tendens- och plakatlitteratur, till den positiva det breda, konstnärliga berättandets återkomst. Ett självlysande exempel är förstås Svens Åminneserie. Efter en förlagskris i 70-talets början kommer också nya bokklubbar, mest framgångsrik Månadens bok. Böcker som redan såldes fick en sorts turboeffekt att nå de riktigt stora upplagorna. Svenska folket läste vad de samtida författarna skrev. Det är inte som nu kriminalromanerna som säljer inom och utomlands, utan, om uttrycket tillåtas, ”riktiga” romaner. I mars 1969 gjorde jag och min fru en rundresa i Kalifornien. Sven vikarierade den tiden för Lars Lönnroth som professor vid Berkley utanför San Fransisco. Våren 1969 hade studentprotesterna startat men just när vi var i Berkeley verkade det lugnt. Ett bedrägligt lugn; ett halvår senare gav Sven ut Åsnebrygga om studentupproret. Sedan några år umgicks jag mycket med Lars Ardelius. Ardelius var en mycket berest författare och

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

hade varit på USA:s västkust tidigare. Vi hade gjort upp med honom att träffas i San Fransisco där han skulle bli vår ciceron. Om det var Lars eller jag som tog kontakt med Sven minns jag inte. Hur som helst blev vi inviterade till lunch i familjens villa. Det blev ett besök med komplikationer. Till saken hör att Lars Ardelius alltid haft ett något lättsinnigt förhållande till klockan och var en stor tidsoptimist. Vi hade hyrt en bil och skulle ”bara göra en sväng” upp i Napa Valleys vindistrikt innan vi infann oss till lunchen. Dålig planering gjorde att vi kom två timmar för sent. Sven hade tröttnat på att vänta och i stället begivit sig till frisören, vilket han avskydde lika hjärtligt som andra hatar att gå till tandläkaren. När han återkom var hans humör inte det bästa. Vi hade knappt börjat den starkt försenade lunchen när Lars i förbifarten yttrade något negativt om ett av barnen. Samvaron gick efter den incidenten ganska trögt. Det hann bli ganska sent på eftermiddagen när det visade sig att Delblancs var bjudna på party med dans på en närliggande country-club. Kanske var det någon sorts välgörenhetstillställning. Något överraskande blev vi medbjudna; kanske trodde värdfolket att det var det snabbaste sättet att få oss att lätta ur soffan. Vi for till partyt, det var mycket folk och mycket sprit. Av någon anledning, som jag inte är riktigt klar över, skar det sig nu definitivt mellan Lars och Sven. Någon uppmanade den andre att följa med ut. Lars har beskrivit det som att handgemäng uppstod, men som jag minns det var det mest verbala rallarsvingar och möjligen någon knuff. Sällskapet splittrades, Lars försvann, min fru och jag erbjöds nattlogi på annat håll och jag antar att Delblancs for hem till sig. Nästa morgon låg ett brev från Lars på vårt hotell inne i San Fransisco. Han kände sig uppriven och sviken och ville inte längre vara vår ciceron. Samma morgon lämnade han USA för Sydamerika. Vad jag lärde mig av det är, att om man sammanför två personer man är vän med men som inte känner varandra, så är det inte självklart att tycke uppstår. Sven, Författarlaget och Akademien Förutom att byta böcker och tackbrev diskuterade Sven och jag brevledes två av tidens fenomen i sjuttiotalets början, Författarförlaget och Månadens bok. Han skulle få rätt beträffande båda. Författarförlaget

(FF) startades 1970 och fick snart över tvåhundra medlemmar. Tanken, den tidstypiska tanken, var att ta över utgivningen från de ”kapitalistiska” bokförläggarna. Alla medlemmar – många hade blivit av med sina förlag under förlagskrisen – skulle kunna ge ut böcker, billiga böcker med hög royalty. Utgivningen startade storstilat med bland andra Tomas Tranströmer, Sonja Åkesson och Artur Lundkvist.

Jan Bibergs omslag till originalutvågan av Barnens ö, en av Jersilds allra största succéer. Boken blev en fin film i regi av Kay Pollack.

Vi ville förstås ha med Sven. Men han var tveksam, han trodde inte man kunde driva ett förlag på någon sorts ”demokratisk” grund, med utgångspunkt att alla böcker var lika bra. Men han kände väl trycket och gav med sig; 1972 gav han ut Trampa vatten på Författarförlaget. Med förlaget gick det så småningom precis som Sven förutsagt. Det fick ställa in betalningarna och räddades i sista stund av en finansman, Tomas Fischer, som inte bara tog över förlaget utan också utgivningsbesluten. Dessförinnan hade flera av oss givit ut böcker på FF för att rädda förlagets ekonomi. För det kritiserades vi av de författare som fick stå tillbaka i väntan på att de lönsamma böckerna skulle rädda de olönsamma. En annan tvistefråga var Månadens bok. Bokklubben valde ut ett litet avtal romaner med hög försäljningspotential, som Sven Delblancs och Kerstin Ekmans. Tongivande kollegor kring FF satte

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

igång en bojkott av Månadens bok. Också jag skrev på tyngd av skuldkänslor för att jag var en bästsäljande författare. Ett par år senare fick vi börja backa. Det var inte riktigt så att om vi i Delblancgenerationen vägrade, så tog man något höglitterärt alternativ i stället. När Bonniers ville ha min roman En levande själ som Månadens bok – och jag vägrade – tog man Bo Baldersson som huvudbok i stället. De följande åren sågs vi inte särskilt många gånger och då inte privat utan i samband med någon Bokens Dag. Vi fortsatte byta böcker och brev. Breven kunde också handla om någon aktuell händelse. Alla hade väl trott att Sven skulle bli den förste i sin generation att ta säte i Akademien. Han var inte bara sin generations mest självklara begåvning, han hade ju också disputerat på Svenska akademiens historia. Så blev det som bekant inte. Redan tidigt i vår brevväxling raljerade han en del om herrarna i akademien; samtidigt fick jag intrycket att han var ambivalent till ett inval. Det som definitivt fick honom att bli persona non grata var när han kritiserade 1974 års nobelpris till Eyvind Johnson och Harry Martinson. Inte nog med att han tyckte att akademien belönade sig själv; han blev också anklagad för att ha utlöst den ytterst kritikkänslige Harry Martinsons självmord. Men Sven fick ändå på sätt och vis sista ordet: i fortsättningen har akad-emien varit noga med att inte prisbelöna sina egna. Brevvänner, generationskamrater och konkurrenter Sven ville gärna ha rapporter från olika evenemang i Stockholm. Ett sådant var Dagens Nyheters årliga kulturmiddag. Att han skulle bli bjuden till denna kulturella begivenhet, tog han för givet. Men att gå dit – aldrig i livet! Fast han ville förstås veta hur det hela hade avlöpt och eftersom jag varit med berättade jag gärna. Det här var ju en tid då flera av de stora elefanterna, som Ingmar Hedenius, ännu levde. Och jag kunde skriva, inte om något slagsmål den här gången, men att Olof Lagercrantz, som just varit i Kina, uppträdde i ljusgrå Maokostym och i kaffesoffan häcklat en generad Gerard Bonnier för att denna var så rik. På sent åttiotal mötte jag Sven åtminstone vid två tillfällen. Det ena ägde rum i New York 1986 i samband med en internationell PEN-kongress. Han

var inbjuden till kongressen och jag var i staden i samband med att min roman Efter floden kom ut på ett amerikanskt förlag. En av kvällarna var det stort party på Metropolitan Museum. Ingen av oss kände oss särskilt hemma på denna glittrande tillställing. Så vi satte oss i ett hörn och pratade om litet av varje. 1986 var Sven 55 år och jag 51. Tiden började kännas knapp. Som alla författare oroades vi av att inspirationen skulle ta slut eller att vi inte längre skulle orka konkurrera med oss själva och skriva allt sämre böcker. Vi hade sett författare i en äldre generation som inte haft vett att sluta i tid. Vi pratade om vad man gör när man inte vet om det man skrivit håller. Jag brukade låta Lars Ardelius läsa. Sven var emot att blanda in andra. Hans recept var att lägga undan manuset något halvår och sedan läsa det igen. Vi talade om ekonomi som Sven alltid bekymrade sig över. Ekonomin var en av orsakerna till att han aldrig övervägt att bojkotta Månadens bok. Så skojade vi om att vi båda var döva på vänsterörat, att vi bägge hade storasystrar med det ovanliga namnet Else – och att våra farmödrar träffats i Dansk forening. Det säjs att min farmor var en smula rädd för farmor Delblanc. Jag är inte bergsäker, men sista gången vi sågs öga mot öga bör ha varit vid vår gemensamme förläggare Åke Runnquists sjuttioårsdag 1989. Någon författare borde hålla tal. Valet skulle rimligen ha fallit på Sven men hamnade på mig. Jag vet egentligen inte varför, kanske hade Sven tackat nej. Hur som helst trängde vi, författare och personal, ihop oss i Bonniers traditionstyngda styrelserum. Jag var förstås nervös, jag hatar att hålla tal, men på något vis överlevde jag. Trots att Mats Gellerfelts dotter satt under det tunga ekbordet och bankade med en sko. Efteråt anförtrodde Sven mig att han hört yngre kollegor muttra om oss som ålderstigna fossiler. Tre år senare var Sven död. Han berättade aldrig själv för mig att han var sjuk i cancer; han bad Åke Runnquist göra det. Runnquist hade länge fungerat som en informell budbärare mellan oss. Det hörde till att när jag var uppe på förlaget brukade jag fråga Runnquist om han hört av Sven. Och Sven brukade höra sig för om mig. Vi var ju på samma gång brevvänner, generationskamrater och konkurrenter och ville båda gärna veta om den andre hade någon ny bok på gång. Under den här tiden skrev Sven två av sina allra

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

bästa verk: Livets ax och Slutord. Sjukdomsbeskedet hösten 1991 blev också inledningen på vår allra sista brevväxling.

Författare, läkare och debattör

er Christian Jersild, född 1935, debuterade med Räknelära (1960) och tillhör samma framgångsrika författargeneration som P O Enquist, Sven Delblanc och Kerstin Ekman. Jersild har förenat sitt författarskap med arbete som läkare, debattör och opinionsbildare, därtill inspirerad av Lars Gyllensten som var hans idol under gymnasietiden. Ett stort genombrott fick han med den historiska pikaresken Calvinols resa genom världen (1965). Till Jersilds succéer hör också Grisjakten (1968), Barnens ö (1976), Babels hus (1978) och En levande själ (1980). I sin senaste roman, Ypsilon (2012), konfronteras berättarjaget, författarens alter ego, med huvudpersonerna i ovannämnda romaner, Lennart Siljeberg, Reine Larsson, Primus Svensson och Ypsilon, den sistnämnde identisk med den levande hjärna som framlever sitt liv som ett preparat i en glasburk och som är huvudperson och berättare i En levande själ. I Ypsilon berättar Jersild också i ett kort avsnitt om sin vänskap och brevkontakt med Sven Delblanc och citerar ur ett av hans brev från sjukdomstiden. Sven Delblanc figurerar även i Jersilds novell Författarnas himmel (2013).* Där skildrar berättaren, en författare som förefaller vara Jersild själv, vad som händer honom efter döden. Han kommer till ett hotell som sköts av avlidna författare och får återse gamla författarvänner. Jersilds bild av den efterjordiska tillvaron verkar inspirerad av Swedenborg. Människornas intressen i livet verkar avgöra deras liv efter döden. Sonja Åkesson arbetar på hotellets konditori och Lars Görling i garaget. Sven Delblanc har skött baren innan han befordrades till hovmästare. Där finns också Lars Ardelius, Per Agne Erkelius och Göran Tunström. Hotellets fina övervåning är reserverad för de verkligt betydande författarna. Där finns t ex Swift, Tolstoj, Tjechov, Kafka, Woolf, Joyce, Proust och Orwell. * Författarnas himmel är nr 34 i Novellix serie av noveller och kan beställas på www.novellix.se

Omslag till P C Jersilds bok Författarnas himmel.

Sjuka och friska bor i olika länder ”Hemkommen tog jag fram ett brev, det sista jag fått från min generationskamrat Sven Delblanc. Han hade i början av 1990-talet insjuknat i en sjukdom liknande den som Lennart Siljeberg drabbats av. Vi hade genom åren brevväxlat i perioder. När jag fick veta att Sven var sjuk skrev jag till honom för att höra hur han mådde. Jag skrev att jag inte trodde mig om att kunna leva mig in i hur han kände sig, jag skrev att ’friska och svårt sjuka lever i olika länder’. Och han svarade: ’Två rader alltså – du har förstås rätt. Sjuka och friska bor i olika länder. Vad vet vi om varann? Inte mycket. Jag har börjat glömma hur det är att inte ha ont, att äta med aptit, inte spy på morgonen, eller om natten svettas sängen blöt… Trista observationer – så litet – om något – vi kan återge om dessa sjukdomars realiteter? I dikt o konst, alltså. Det är bara blaj o retorik. Livsviljan är det starkaste, kanske kan verkligheten bli så jävlig att man – nån sällsynt gång – orkar med ett s k filosofiskt självmord. Om man är klipsk nog att genomskåda hoppet, och det är man sällan…” Ur Ypsilon av P C Jersild (2014) , s. 117 f.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Diktaren och Målaren – en ny bok

Delblancsällskapets alldeles färska bok – Diktaren och Målaren – berättar Lars Ahlbom, Leif Risberg och Kewe Zahr om det fascinerande samarbete och den djupa vänskap som Sven Delblanc och Reinhold Ljunggren utvecklade under drygt två decennier, från 1970 fram till Sven Delblancs död 1992. Boken har sin utgångspunkt i det seminarium Delblancsällskapet arrangerade i Trosa den 26 maj 2013 om diktarens och målarens mångfasetterade och rika samarbete, men de flesta bidragen har omarbetats och utvidgats och fler har tillkommit. Författarna kan genom tillgången till Sven Delblancs 220 brev till Ljunggren ge en spännande bild av de processer som ledde fram till de olika produkter som samarbetet skapade, men Delblancs brev är inte bara ett viktigt källmaterial, de utgör en skatt i sig själva – Sven Delblanc var en mästerlig brevskrivare. Vad åstadkom de då tillsammans, dessa två? Ljunggren gjorde sju omslag till Sven Delblancs romaner – tre till Hedebysviten, alla fyra till Samuelsviten. Han porträtterade Sven Delblanc i en stor oljemålning för Bonniers porträttsamling på Manilla. Sven Delblanc skrev många texter om Reinhold Ljunggrens bildvärld och till slut en hel bok. Tillsammans gjorde Delblanc och Ljunggren också en bok om Sörmland, med prosabitar av Sven och bilder av Reinhold. I kontakt med Reinhold Ljunggren blomstrade också Sven Delblancs eget bildskapande och tog sig uttryck i drastiska karikatyrer och abstrakta färgpasteller. Sven Delblanc och Reinhold Ljunggren är bo-

Omslag till boken Diktaren och Målaren.

kens självklara centralgestalter, men en tredje person finns också med på ett hörn, nämligen Gunnar Ekelöf. Ekelöf var Ljunggrens vän och fick sitt porträtt målat av honom. Sven Delblanc beundrade också Ekelöf djupt. Det finns många band – som vi ska se – mellan dessa tre. Ekelöf dyker upp här och var i boken. I två kapitel är han en av huvudpersonerna. Boken är i A 4-format, innehåller 192 sidor och är rikligt illustrerad. Det är en vacker bok och en idealisk julklapp. Den kan beställas på e-postadressen: ahlbom.lars@telia.com Priset för medlemmar är 200 kronor. Porto tillkommer.

Sven Delblanc, Reinhold Ljungren och Gunnar Ekelöf Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Äppelträd och körsbärsträd i blom Kärlekens, godhetens och förnyelsens symboler hos Selma Lagerlöf och Sven Delblanc

uvudrubriken till min studie återfinns i Tomas Tranströmers dikt ”Sena maj”, publicerad i Stigar (1973). Träd, skog och naturens alla skiftningar är ett centralt inslag i hans produktion. I nämnda dikt sätter den vita blomningen diktjaget i kontakt med ljusare tider och de blommande träden signalerar ungdom och framtidshopp. På liknande sätt förhåller det sig med äppelträden hos Selma Lagerlöf och körsbärsträden hos Sven Delblanc och jag ämnar nu reflektera kring denna likartade symbolik i några av deras verk. Delblanc uttryckte under sin levnad stor uppskattning av Lagerlöfs författarskap. Med sitt värmländska påbrå var hon och Gustaf Fröding för honom diktens båda modersbröst och han menade att hon var en högst levande klassiker. Dock är det Delblancs omdömen om Lagerlöf i Den svenska litteraturen (1987-1990) som uppmärksammats mest. Lagerlöf kallas där en ”lysande relikt från berättarkonstens äldsta tider” och beskrivs som en berättarteknisk atavism med svårigheter att hålla ihop större episka strukturer. Kritiken mot detta porträtt var skarp och därefter har sammanförandet av Delblanc och Lagerlöf varit ett infekterat ämne. Det är därför hög tid för ett närmande utifrån en annan infallsvinkel.

avslutning. I den vuxne Delblancs trädgård växte också ett körsbärsträd, något som skänkte honom stor glädje. Drabbad av dödlig sjukdom fann han tröst i att betrakta trädet och i vetskapen att det skulle överleva honom.

Livets och diktens träd Man kan något tillspetsat uttrycka det som att verklighetens träd var en förutsättning för diktens hos både Delblanc och Lagerlöf. I memoarboken Livets ax (1991) berättar Delblanc om en uppväxt i rädsla och skräck, ofta i flykt undan den brutale fadern. I skogen hittar han en fredad plats och där växer just ett körsbärsträd, vilket för honom blir ”en vän och syster”. Trädets blomning har ett budskap till honom om liv och hopp och om detta ”måste han vittna, innan slutligen bara tystnaden återstod”, lyder bokens

Selma Lagerlöf. Kärleken till äppelträd gick i arv på Mårbacka. Selma Lagerlöfs anförvant Erik Wennervik lät där i slutet av 1700-talet anlägga en trädgård med djupt älskade fruktträd. Efter att gården gått ur familjens händer närde Selma drömmen om att kunna köpa tillbaka barndomshemmet. En av drivkrafterna var att än en gång få känna smaken av de daggfriska och

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

solmättade astrakanerna. När det älskade Mårbacka kunde återköpas sålde hon dessa speciella äpplen på marknaden i Sunne. I brev till Sophie Elkan berättar hon stolt att Sven Hedin vid ett besök på gården bjudits på ”delikata, alldeles genomskinliga äpplen”. Hon myntar ett uttryck – ”äppletrånad” – för kärleken till frukten i romanen Liljecronas hem (1911), vilken utspelar sig på Lövdala, ett förtäckt Mårbacka.

plockad höna. Men många år kan trädet stå alldeles bortglömt i djupa skogen, blommar osett, ger sin frukt åt ingen.

Drömmen om det goda och rätta livet Det blommande körsbärsträdet förekommer första gången i Homunculus (1965), Delblancs tredje roman, som utspelar sig i en kaosartad samtid. Den handlar om individuell revolt mot en hård och brutal värld. Sebastian Verdén – hjälten, alkemisten och magikern – skyr ett samhälle som låser fast människor i kollektiv och namn. Mästerstycket människan är för stor för all form av kategorisering. Att ge människor namn är att distansera sig och förödmjuka dem, det vet Sebastian. Men han har svårt att leva efter det stora kravet att älska och se. Hans relation till Olga, älskarinna och hemhjälp, visar med all önskvärd tydlighet detta. På samma gång som han hunsar och utnyttjar Olga plågas han av skulden att inte kunna gå in och låta sig omslutas av henne. Något så oerhört skulle kräva ett helt liv av vaka och sinnrikhet och kärlek. Allt han kan göra är att ge henne namn. Olga försöker behaga sin lynnige herre med mat och dryck. Kanske ska hon då lyckas nå fram till honom, få honom att se och ta i henne. När hon står där med stekspaden i hand träder plötsligt det stora körsbärsträdet i Aska skog fram för hennes inre syn. När Sankte Petter for genom Sörmland och vilade i Aska skog hade han i sin matsäckskorg en saftig körsbärskaka. Ur en utspottad kärna som fuktats av den helige mannens saliv har detta körsbärsträd spirat, skyhögt över gran och tall: Om vårarna i ymnig blomning, en jättekvinnas vita särk, frusande av spetsar, en vit pyramid över barrträdens dystert gröna. I juli dignar grenarna av blåsvarta, saftiga bär. Då kommer pojkar hit från vida omkring, kartar i körsbärsträdet, plundrar, skövlar, bryter de bärande grenarna, och efteråt står trädet som en ruggig, halvvägs

Sven Delblanc 1990. Foto Weine Lexius. Vad Olga drömmer om är den livgivande kärleken, vilken symboliseras av drömmen om körsbärsträdet och dess rika gåvor. Hon vill ge honom mat – kärlekens föda – och tänker med saknad på barndomens storhushåll med många karlar att mätta och ge mannakraften åter. Men hon når inte fram till honom med sina välgärningar. Alltför väl vet Olga vad Sebastian sysslar med i badrummet: där är han i full färd med att skapa en homunculus, en levande och god människa. Olga kommer att dras in i hans experiment på de mest rysliga sätt. Det är symptomatiskt att äppelträden inte förekommer i någon större utsträckning i Lagerlöfs debutverk Gösta Berlings saga (1891). Här är den vilda naturen i fokus. Romanen handlar om, med hennes egna ord, ”en stor omvälvning”. När majorskan på Ekeby drivs från sitt hem försvinner också Lövsjö härads samlade enhet och en storm drar över landet. I så motto finns en likhet med den omvärld som skildras i Homunculus: här finns ingen ordning utan det är vildhet, kaos och ett värdesystem satt ur spel som råder. Kavaljererna – vars enda mål och mening det är att låta lusten, leken och äventyret

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

styra livet – blir traktens nya härskare och under deras år vid makten sprids orons smitta till allt levande i nejden. Känslorna sätts ur spel. Kärlek och hat flammar upp. Skogens vilda djur går loss som aldrig förr och naturen gör revolt: ”Aldrig hade vårfloden härjat så svårt. Aldrig hade åskan anställt så mycken skada redan före midsommar.” Och det är från Ekeby oron utgår. Som en antites till det vilda livet på Ekeby står Lövdala, kavaljeren och fiolspelaren Liljecronas hem. Här härskar lugnet och friden under hans hustrus milda vård. Liljecrona älskar sitt hem och sin familj men Ekeby befinner sig i händelsernas virvel. Så slits han mellan de båda gårdarna, var och en oumbärlig på sitt sätt. Vid återkomsten till Lövdala blommar äppelträden: ”Det hade han sett att de gjorde på alla andra herrgårdar också, men det var bara det, att de inte på något ställe blommade så, som de gjorde på den gården, där han hade sett dem blomma, alltsedan han gifte sig”. Med andäktigt knäppta händer vandrar han längs sandgångarna, där han känner ”varje träd så, som man känner sina syskon och lekkamrater”. Man och hustru möts under äppelträden och han förkunnar henne sin kärlek genom att tala om gårdens skönhet, där hon och barnen lagt ned så mycket arbete. Men sin längtan att återvända till Ekeby kan han dock inte motstå. Förutom i kapitlet om Liljecronas hem, där äppelträden som synes spelar en stor roll, skymtar de endast glimtvis fram på några få ställen i romanen. Typiskt nog växer ett äppelträd utanför den svärmiska och romanläsande kaptenskan Ugglas fönster, hon som är ägare till Madame de Staëls Corinne, kärleksromanen som Gösta Berling symboliskt kastar i gapet på vargarna under den äventyrliga slädfärden med Anna Stjärnhök. En viktig innebörd har äppelträden som Gösta Berling vill plantera vid husknutarna hos folket. Träden och hans vilja att lära ut melodier och sånger visar nämligen prov på hans förändrade sinnelag. Genom att skänka glädje till de fattiga börjar han sin botgöring. Om detta berättar han för den döende majorskan i romanens slut. Själv planerar han och Elisabeth Dohna att bosätta sig i ett skogstorp efter kavaljersåret. Gösta har tidigare levt – för att använda ett uttryck från Homunculus – ”i valfiskens varma buk”. Han har varit själva sinnebilden för glädje och livsk-

raft, men också för det rent destruktiva: ”starkast och svagast bland människor”. Hans kavaljersliv i Lövsjö härad liknar Sebastian Verdéns romantiserade berättelse om Södermanland, där Trosaån liksom Löven utgör dess centrum. I den förstnämnda flyter inte brännvin som i den senare utan klart silverförande vatten men likväl finns det drömska och mytiska där: vid källsprånget vilar nämligen härskaren, flodguden, med sexton spädbarn som diar hans bröst. Här finns också, precis som i Värmland, de sköna kvinnorna och det söta brännvinet, som männen på Flotten, de utvalda och betrodda, får njuta av under det viktiga och sägenomsusade värvet att rensa Trosaån. För Sebastian är dock inte detta liv möjligt. Det vore en flykt undan friheten och verkligheten, liksom det också är för Gösta. Tillsammans med Elisabeth Dohna vill han hädanefter stå i nära kontakt med sina medmänniskor och förena arbetet med glädjen. Att stångjärnshammarens slag åter hörs i Ekeby smedja är en viktig symbol för denna omvandling, men också att Gösta ska plantera äppelträd: de tidigare blossande enleveringarna av sköna kvinnor med bitter förlust som resultat är nu ersatt av den självuppoffrande kärleken. Så väl slutar inte Delblancs mörka roman. Sebastian väljer att ”föda sin död”. Hans sista val i frihet är att ta sitt liv. Olgas dröm om det blommande körsbärsträdet stannade vid just en dröm. Kärlekens blommande träd Körsbärsträden och äppelträden blommar med särskild intensitet i Delblancs Kära farmor (1979) och Lagerlöfs Liljecronas hem. Så är de också föga förvånande två stora kärleksromaner. Delblancs karaktärisering av män och kvinnor hos Lagerlöf, återgiven i Den svenska litteraturen, kan här appliceras: de svaga männen Erik Feldmann och Sven Liljecrona är båda i behov av den kvinnliga kärlekens kraft för att undgå rena självförstörelsen. Kära farmor utspelar sig i maj 1968, studentrevoltens vår, då körsbärsträden bär en rik blom. Erik Feldmann har följt sin farmor till graven och besöker hennes hus i Enskede för att försöka komma tillrätta med vem hon var och vem han själv är och söka svaret på den stora frågan om hur man och kvinna ska leva på jorden. Han är ännu en ung man men har klätt sig som en gubbe då han inte längre

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Vildapel i Skedevi socken. Foto Per-Ola Jansson.

Sena maj Tomas Tranströmer

Äppelträd och körsbärsträd i blom hjälper orten att sväva i den ljuva smutsiga majnatten, vit flytväst, tankarna går vida. Gräs och ogräs med tysta envisa vingslag. Brevlådan lyser lugnt, det skrivna kan inte tas tillbaka. Mild kylig vind går genom skjortan och trevar efter hjärtat. Äppelträd och körsbärsträd, de skrattar tyst åt Salomo de blommar i min tunnel. Jag behöver dem inte för att glömma utan för att minnas. (Ur Stigar, 1973)

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

vill ”kärleken och livet”. Äktenskapet med Cecilia är kallt och kärlekslöst, hemmet en likkista och de äger inte ett gemensamt språk. I skarp kontrast står farmors leverne, hon som ”var liv och liv alltigenom, i kärlek och hat, i högmod och förkrosselse”. Hennes djuriska livskraft har skrämt in Erik i ett sterilt liv. Men detta är en dag av död och uppståndelse. Han erinrar sig mötet med flickan på bussen och den lätta beröringen av hennes bröst: ”Känslor som vaknar till liv, vårljus och körsbärsblom, bilden av Cecilia för min inre blick”. I romanens slut vandrar Erik hem under de blommande träden i vårens skymningsljus. Med sig från farmors hus har han inga svar men en möjlig insikt om att farmor innan sin död insåg dårskapen i sin maktlystna kärlek och ville försoning. Men hon lämnade endast två ord efter sig: ”Kära Erik”. De orden bär han med sig som en påminnelse och maning. När han nuddar en gren snöar kronblad av körsbärsblom ”ner i stilla virvlande flingor, blom som snö, liv som är döden nära”. Väl hemma möts man och hustru återigen med ömhet och kärlek. Inför Cecilias blick tänds hans lust och livet blossar upp. Erik beslutar sig för försöka leva närmare livet och närmare farmor och lämna den iskalla grav som tidigare varit hans tillflykt. Detta är romanens enda namngivna kapitel, betitlat ”Körsbärsblom och kärna”. Våren på Lövdala innebär också en tid av död och uppståndelse. En vacker natt står lilljänta och förundrar sig över att trädens lövverk och de stora vita blomklasarna får husen på gårdsplanen att se så fallfärdiga och bedrövliga ut. Hela gården framstår plötsligt som gammal och längtande efter unga friska krafter. Så får hon se vättarna dansa. Lilljänta skyndar in till Maja Lisa, prästdottern, som genast förstår detta omen: när vättarna dansar betyder det att Lövdala ska få en ny ägare. Hennes far, prosten Lyselius, dör den natten. Utom sig av sorg sitter Maja Lisa uppe en tidig morgon då hon hör ett vackert fiolspel ute i trädgården. Sven Liljecrona, hennes stora kärlek, har åter tagit sitt älskade instrument i sin hand för att trösta Maja Lisa. Snart förändras dock spelet till något vilt och dystert för att sedan tvärt upphöra när han får syn på henne. Liljecrona bär nämligen på en stor sorg, vilket gjort honom djupt deprimerad. En gång spelade han sin fästmö till döds. Exalterad av musiken dansade hon livet ur sig. Liljecrona gav se-

dan ett löfte på fästmöns grav att aldrig mer röra en stråke. Därmed tog han också, såsom Erik Feldmann, avstånd från livet. Musiken är nämligen för honom synonymt med trygghet, passion, ja livet självt. Försöket att trösta Maja Lisa med musik väcker upp alla undanträngda känslor på nytt och han försjunker i djup melankoli och vill bryta med sin trolovade. Maja Lisa upptäcker häpet att alla äppelträd gått i blomning: ”Det var, som om ett stort tak i vitt och skärt bredde ut sig alltifrån boningshuset ända ner till björklunden, som skyddade trädgården mot nordanvinden.” Hon förstår att detta måste ha skett under natten då fadern dog. På samma vis förhåller det sig i Delblancs roman: dagen då farmor går bort slår körsbärsträden ut i blom. Hennes blick vänds i döden ”mot deras vita ljus”. Trädens blomning kan hos både Delblanc och Lagerlöf förutom godhet och kärlek också symbolisera förnyelse och uppståndelse. Musiken är för Sven vad Lövdala är för henne, resonerar Maja Lisa: ett älskat hem. Hon bönfaller honom att spela upp än en gång, för hennes skull. Motvilligt godtar han hennes önskan och går en hård strid till mötes med sig själv och sitt mörker. Så plötsligt vänder spelet med jubel och fröjd och himlen öppnar sig med ljus och prakt och härlighet. Han förstår att det är Maja Lisa som räddat honom från självförstörelsen med sin kärlek. Liljecrona har hittat tillbaka till livet och till sitt hem. Det tystnar i trädgården och äppelblommen välver ”sig som en brudpäll över de unga människornas huvuden”. En i det närmaste identisk avslutningsscen återfinns i En herrgårdssägen (1899). Fiolspelaren Gunnar Hede räddas från sinnessjukdomens mörker genom Ingrids stora kärlek. Andra människor har distanserat sig och gett honom namn – Getabocken – ”som kommer igen” i rop, viskningar och väsningar och särskilt i gälla barnrösters grymma skrik. Medveten om att han kommer att ses som galningen som neg för djur vill han återigen glida in i sjukdomen. Ingrid förmår dock att ”rasera murar av namn”, för att knyta an till Delblancs namngivningsproblematik och använda ett uttryck från Nattresa (1967), då hon ser människan under vidundret. Och detta äger rum under de blommande äppelträden.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Farmors körsbärslikör och Karl-Arturs äppelkart Avslutningsvis ska också sägas något om kärlek på villovägar eller, om man så vill, kärlekens ytterligheter hos Delblanc och Lagerlöf. Också detta gestaltas med trädsymboliken. Farmor upplever ett kärlekssvek i sin ungdom och det kommer att bestämma hennes karaktär i det att hon hädanefter ser mannen som sin naturlige fiende. Därför blir också hennes kärlek en maktutövning som är färgad av vaksamhet, misstro och behärskat hat. Av körsbären från slaktar Johanssons trädgård brygger hon körsbärslikör av körsbärskärnor och nittiosexprocentig sprit. Denna veritabla trolldryck – kärleksmakt i koncentrat – använder hon sedan för att uppnå sina syften. En åsktung och het julisöndag sammanför farmor sitt barnbarn med en i hennes tycke lämplig flicka, den frodiga Irmelin, i sitt hem. Hon suktar efter en avkomma för släktens fortlevnad och trakterar dem båda med sin danska dryck och får sin vilja fram: rusiga och med körsbärsdoftande andedräkter och kyssar begår de kärlekens gärning i Helmuth Feldmanns dubbelsäng. Erik sjunker in i Irmelins våta och mjuka famn och upplever det hela som i en förtrollning iscensatt av sin häxa till farmor. Karl-Artur Ekenstedt, den idealistiske prästen i Charlotte Löwensköld (1925) och Anna Svärd (1928), tillhör de människor som inte kan frälsas genom kärleken. Det är vad Delblanc kommer fram till efter att ha gett sin syn på Lagerlöfs stora tema, ”den kvinnliga kärlekens befriande och förlösande makt”, i förordet till Selma Lagerlöfs skrifter i tio band (1984). Dessa båda sena romaner i författarskapet visar enligt honom prov på hur Lagerlöfs till en början så ljusa kärlekslära till slut gick i stycken. Vägen till Karl-Arturs undergång börjar med moderns destruktiva dyrkan av honom i barndomen. Men hon älskar honom inte för den han är, resonerar Delblanc, utan den bild hon gjort sig av honom. I sin oförmåga att leva upp till moderns ideal glider KarlArtur in i asketism, skyr allt vad högfärd och materialism heter, och hamnar snart på kollisionskurs med hemmet. När modern försöker hindra honom från att äkta en flicka av folket, dalkullan Anna Svärd, är brytningen ett faktum. Sedan försöker han leva ett liv som försakande präst tillsammans med sin enkla hustru i en fattig stuga och med en hoper

föräldralösa barn, ädelt inköpta på auktion, men som han är i total avsaknad att ta hand om. I sinom tid övertalas Karl-Artur av den lömska Thea Sundler att uppsöka moderns sjukbädd för att försonas. Så inleds Anna Svärd. Innan mötet vandrar han runt i barndomshemmets vackra trädgård, kärlekens rum hos Lagerlöf. Det finns ömhet i hans sätt att betrakta grönsakslandet, omskött av honom som barn och nu uppodlat på samma sätt på moderns inrådan, vilket indikerar hennes ännu starka känslor för sonen. Därefter stoppar han på sig en äppelkart – ”kålgrön och hård” – från ett astrakanträd. Handlingen kan tyckas märklig men har en djupare innebörd. Det finns skäl att tolka äppelkartet som omogenhet i överförd bemärkelse: Karl-Artur har nämligen inte förmågan att älska. Därför slutar också den tänkta försoningen i djup tragedi. Han kräver en ursäkt av modern, som då ser honom som den han verkligen är. Insikten leder till en hjärnblödning. Se där en påminnelse om att vårda kärleken och bara låta den få finnas och bli till. Källor utöver de som nämnts i texten: Ahlbom, Lars: Sven Delblanc (1996). Bergsten, Staffan: Tomas Tranströmer: ett diktar poträtt (2011). Blomqvist, Helene: Vanmaktens makt. Sekulariseringen i Sven Delblancs Samuelsvit och Änkan (1990). Edström, Vivi: Selma Lagerlöf. Livets vågspel (2002).

aniel Skogman är född 1984 och bosatt i värmländska Sunne, där han arbetar som lärare på Fryxellska skolan. Han är medlem i Delblancsällskapets styrelse. Till Daniels intressen hör bl.a. kultur i olika former, främst litteratur och teater. Sedan några år tillbaka guidar han på Mårbacka Minnesgård.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Reminiscenser från 1950-talets Uppsala Sven Delblanc

en 10 oktober 1983 höll Sven Delblanc ett tal på Södermanlands-Nerikes nation vid Seniorföreningens årsfest. Han var sedan drygt tre decennier medlem av nationen och sedan drygt ett hedersdito. Sven Delblanc blickade tillbaka på och reflekterade över sitt 50-tal i Uppsala. 60-talsradikalismen såg med kritik på 50-talets kulturklimat och på nationslivet. Sven Delblancs bild av decenniet är i stort positiv. Talet är ett retoriskt mästerstycke. Snabbt jagar stormen våra år, snart fäller vintern sin snö i våra lockar, snart mattar tiden våra sinnen – dock, det måste allt fördragas. Värre ändå, om tiden får oss rygga våra föresatser och svika våra heligaste löften. Ack, jag minns med bitter klarhet mitt eget heliga löfte i ungdomens dagar, ofta framviskat över en kallnande varmrätt eller en smältande glass – aldrig, aldrig blir jag en av dessa gamla män, som står där vid hedersbordet och gaggar om sina ungdomsminnen från nationen på den gamla goda tiden, minnen av den gudabenådade gluntsångaren och dåvarande klubbmästaren Lundblad, nuvarande protokollsekreteraren i Nedre justitierevisionen, eller hur man nu drog sina senila skrönor. Aldrig att jag spelar den rollen, sade jag mig då, i ungdomens dagar, men nu står jag här likafullt, ett offer för den tidens flykt, som får oss rygga våra föresatser och svika vår ungdoms löften. Men det är sant, jag talar inte bara till ett yngre släkte, många av er som samlats här äger minnen gemensamma med mig. Och jag säger mig, att detta är en god och meningsfull akt, att vi samlas kring våra minnen, om bara vår blick på det förflutna är klar och oförvillad, om bara våra minnen kan styrka oss i vår föresats att hjälpa och stödja de unga, om bara vår pilgrimsvandring till det förflutnas brunn leder fram till en stärkande och förnyande dryck ur ungdomskällan. Hur rätt att samlas här i minnen av vårt förflutna, om detta möte för en flyktig stund ger oss vår ungdom tillbaka.

Södermanlands-Nerikes nationshus i Uppsala. Vi kom till Uppsala från en skola, som längesedan gått i graven, den som nedlåtande kallas för ”den gamla pluggskolan”. Låt det vara sagt, i denna stund, då ingen begär annat, än minnets subjektiva sanning, låt det vara sagt, att jag minns denna skola med djupaste tacksamhet. Jag förstår att den kunde verka tröttsam och föråldrad för bortskämda barn från bildade hem, att dess fostrande gärning kunde vara en överloppsgärning för dem, men för oss studiebegåvade barn från arbetarhem och bondgårdar var denna skola en god fostrare. Den gav oss en grund att bygga på, en ganska snäv grund om också byggd på hälleberget, och visst hörde vi våra gynnade kamrater i Uppsala tala om filosofer och diktare vi aldrig hört talas om, men det var ett stadigt fundament, på vilket universitetet kunde bygga vår bildnings boning, som skyskrapa eller radhus, allt efter fallenhet och lust. Vi kom till Alma Mater i det tidiga femtiotalet,

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

och det vore fel att påstå, att vi mottogs med öppna armar. Studierådgivning var en okänd lyx, vi förväntades själva ta reda på kurslistor, som sällan fanns, och finna läroböcker, som alltid var utlånade och inte alltid stod att köpa i bokhandeln – det var en darwinistisk djungel. Vi var förunderligt nära det Uppsala Strindberg tecknar i sin självbiografi, där den unge Johan lullar omkring en hel termin i vanmäktiga försök att finna ut hur fan det egentligen går till att studera. Jag hade en studentkamrat, som drabbades av samma öde, som aldrig hittade en kursbok, långt mindre hittade vägen till en föreläsning. Han resignerade ganska snart och förnötte sina dagar i yttre biblioteket, där han tålmodigt läste och läste om hembygdens tidningar, särskilt annonserna om förlovade och gifta: så kunde han åtminstone betrakta livet utifrån. När jag skyndade förbi i hallen, på väg från ett proseminarium till ett annat, kunde han ropa till mig, med en ton av hopplös vädjan: ”Är du inte klar snart, så vi kan gå på Gillet?” Tyvärr var jag inte beredd att gå så ofta som han ville, denne sörmländske Oblomov, och jag betraktade hans letargi med förtvivlan. Slutligen tog jag honom i kragen och sa: ”I morgon klockan tio ska du vara på Gustavianum – det är det gula huset där borta – och du ska höra på en föreläsning av SäfweSöderberg om en eller annan Ramses eller Amenhotep. Jag väcker dig på morgonen och följer dig dit och släpper dig inte förrän du sitter i salen med papper och penna i högsta hugg!” Det var ett stort beslut, och det måste vi fira, och den kvällen blev det lite sent på Gillet, och nästa morgon råkade vi bägge försova oss. Så hade den akademiska friheten skördat ännu ett offer. Min olycklige vän hade en rundligt tilltagen livränta, och hade det velat sig illa, hade han ännu i dag setat i nationens tidningsrum, begrundande dödsannonser i Eskilstuna-Kuriren, ett älskat och patetiskt inventarium, som Tjechov kunnat göra en pjäs om, men som väl var blev han infångad av en söt och klok flicka, som mycket riktigt fick liv i hans handlingsförlamning. Hon lyckades förträffligt där jag gick bet, min vän blev välbeställd samhällsmedborgare och familjefader. Så blev han ändå inget offer för den akademiska friheten, men alla var kanske inte så lyckliga som han.

Samtal om politik och livsfrågor, om dikt och moral De flesta orkade ändå kravla sig över den höga tröskeln och blicka in i den akademiska Uppsalas värld av stora andliga värden, men gunås också pedanteri, självtillräcklighet och bildningshögfärd. Femtiotalets andliga klimat har många skildrat i efterhand, och de flesta i mörka färger: om jag rätt förstått dessa minnesskildrare, var femtiotalet en tid av reaktionär likriktning och förtryck av progressiva andar, som förskrämda huttrade i sina katakomber. Bland de främsta förtryckarna utpekas sådana som Herbert Tingsten, ofta på besök i staden, och Ingemar Hedenius. Låt det vara sagt, som min personliga mening, detta är inte sant, knappast ens en halvsanning. Jag var själv en av dessa progressiva studenter, och jag kände mig alls inte förföljd. Jag var medlem av Laboremus, jag tillhörde Verdandis styrelse, jag gick ibland på Clartés öppna möten, helst de litterära, ty då som nu låg mitt intresse närmare dikten än politiken. Men nog var min politiska hemvist klart bestämd på vänsterkanten, och jag hade aldrig känslan att jag och mina meningsfränder skulle varit förföljda för våra åsikter. Och det förefaller mig att dessa som framställt femtiotalets reaktion i de mörkaste färger, själva stod ganska långt ut på högerkanten när det begav sig. Det fanns ingen ledande andlig personlighet i tiden, det fanns ingen Geijer att uppvakta med fackeltåg och punschdränkta sånger av studentkåren, och lika gott var det, säger jag, som är en vän av pluralism i kultur och politik och ser fackeltåg och likriktning med misstro. Och låt det vara sagt, femtiotalets Uppsala var inte bara kulturradikalism och Hedenius. Ingemar blev min vän på gamla dagar, i de tider då han fick stryk offentligt av sina forna anhängare, och då han behövde all sympati han kunde få. Men på femtiotalet var jag en av många studenter, som såg hans religionskritik med ganska svalt intresse. Vi var inte oense med honom i sak, men vi ansåg att det fanns viktigare ting att diskutera. Femtiotalet, det är för mig bl.a. den tid, då Verdandi hade sin stora och ambitiösa programserie om de underutvecklade ländernas problem, med de yp-

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

persta experter vi kunde finna, men tyvärr med klent intresse från massmedia och studenter. Men när vi, inför glest besatta bänkar, diskuterade Afrikas omvandling och Indiens befolkningsproblem, då ansåg vi detta vara viktigare ämnen än helvetesläran och sexualmoralen, och i detta har nog tiden givit oss rätt. Vi var tidigt ute, men vi visste att de stora problemen en gång skulle tränga igenom, om inte annat i enskilda samtal studenter emellan. Samtalen studenter emellan var det blod som förde syre och nytt liv till denna gamla kropp, som är det akademiska Uppsala: vi hade tid att samtala. Den gången, om politik och livsfrågor, om dikt och moral, och vi samtalade och debatterade och grälade på kafé Alma och på Kajsas kafferum, vid modesta måltider på Delmonico och Bruhns matsalar, och vid alltmer formlösa, ibland grälsjuka eller tårdränkta nattliga debatter på Stadshotellet, Flustret och Gillet. Vi hade ännu tid att samtala under detta decennium, och dessa ändlösa samtal gav oss kanske mer för livet än de flesta seminarier och kurser. Våra debatter gällde ofta litterära ämnen, ty dikten hölls ännu högt i ära. Skolan hade givit oss ett litterärt arv, och på köpet en skatt av citat och allusioner, som var själva ryggraden i tidens spexkultur. Stadens litterära studentklubb hade heroiska minnen från fyrtiotalet och stod ännu i sitt flor, våra yppersta författare var glada att komma hit, och de fyllde jättelika lokaler vid sina uppläsningar, nya diktsamlingar av Lindegren, Martinson och Ekelöf var stora evenemang för oss intresserade: när Lindegren äntligen återkom efter lång tystnad med Vinteroffer köade vi tidigt i morgonväkten utanför Lundequistska bokhandeln. De stora förlagen såg det som en självklar skyldighet att sända recensionsexemplar till nationsbiblioteken, böcker vi kalfatrade lång in på natten, något stärkta av rödvin och pain-riche. Studenterna var självklara arvtagare till en ämbetsmannakår, som kände sig ha ansvar för kulturen, de var på väg ut i ett ämbetsmannasverige, där man lika självklart måste läsa årets Olle Hedberg, Hjalmar Gullberg och Vilhelm Moberg som man måste bära slips och kavaj. Och studenterna på vänsterkanten var ännu eldade av arbetarrörelsens folkbildarpatos och vördnad för kulturen. Uppsala var en läsande stad på femtiotalet och nationen en hemvist för kulturell idealism, låt oss inte glömma det för minnet av alla glada gasker.

Ack, denna tröga, bigotta, stolliga och varmt älskade nation Var fanns nationen i allt detta? För mig innebar nationen, och jag erkänner det med tacksamhet, för mig innebar den trygghet och mänsklig gemenskap. Det var en traditionsrik nation, och tradition innebar trygghet bland mycket annat, även när traditionen tål att skrattas åt. Stämningen kunde vara lite auktoritär mellan dessa väggar, men också det var bättre än likgiltigheten. De flesta av oss är föräldrar, och ett har vi åtminstone lärt oss, genom att gräla eller berömma, genom att ge goda råd eller predika för döva öron – för ett barn är allting bättre än likgiltigheten. Och nationen var inte likgiltig för oss, den kunde vara inskränkt och lite bigott, bevars, men den ville oss väl, och alla dessa traditioner var också en form av omvårdnad och trygghet. Nationen kunde inte skryta över så särskilt lysande genier, och lika gott var det, vår nation var en god och lite konventionell moder, som önskade oss ett stilla levernes lycka i Örebro eller Nyköping, men bevars inget så tvivelaktigt som ett snillrikt leverne. Här fanns ett guldramat porträtt av den ordensbehängde pekoralisten Bernhard von Beskow, men bilder av ett snille som Hjalmar Bergman sökte man förgäves efter: han var bestämt för begåvad för en aktningsvärd nation som vår. Ack, denna tröga, bigotta, traditionsrika, stolliga och varmt älskade nation, visst var hon värd vår kärlek, trots alla egenheter. Och inte var det något problem på femtiotalet, att på en gång vara en smula politiskt radikal och verksam inom nationens ram, vilket tydligen sextiotalsgenerationen fick för sig. Nationens festkalender, från recentiorsgask till Bastiljens stormning var lika trygg och stabil som kyrkoåret, låt vara lite mer dionysisk. Men på den tiden var vi inte fler än vi kunde hålla reda på varandra, och alla inser vad det betydde för gemenskap och även disciplin. Att dricka sig berusad inför främlingar och ställa till bråk, det är bara alltför lätt, att göra det i familjens sköte är otänkbart. Det var ett grupptryck, som var svaga själar till stöd och hjälp. Till vår hyfsning bidrog inte minst flickorna, som länge sedan hade klippt våra skägg och brutit vårt nationella barbari med sin älskvärda närvaro, låt vara att Cupido, särskilt om våren, blev ett lika effektivt

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

studiehinder som den vinlövskransade Bacchus, om också de obekväma sängarna på Arkadien innebar ett mäktigt incitament till kyskhet. Traditioner gav trygghet och gemenskap Ingen mänsklig gemenskap är fullkomlig, inte ens den gemenskap som kallas Södermanlands-Nerikes nation, men detta är inget argument för att störta en gemenskap över ända: må nationen leva och frodas är min dagliga bön och min ständiga förhoppning. Mycket har väl hunnit ändra sig sedan femtiotalet, då traditionerna levde så envist kvar. Och det hörde till charmen med vår nation, att den kunde fylla traditionernas former med ständigt nytt innehåll. Hornboskap och nationsexercis levde kvar, fast de stammade från skarpskytterörelsens och studentbeväringarnas 1800-tal, stormningen av Bastiljen levde

Trappsexa på Södermanlands-Nerikes nation, 1950-tal.

kvar från Benjamin Höijers rabulistiska Uppsala, trappmarschen levde kvar sedan den första unionstidens punschdränkta patriotism, stipendieväsendet hade delvis rötter i 1600-talets spannmålsfinanser, och efter herrmiddagarna kunde vi utkämpa torneringar, galopperande runt festsalen på omvända pinnstolar, en kuriös relikt från de medeltida vaganternas drift med riddarväsendets former, och som natten fortskred blev traditionen alltmer götisk, med dryckesblot och hårda bardalekar, för dem som inte i

tid hade lagt sig till vila i Morfei armar eller annat älskvärt sällskap. Vi levde i traditioner, vilkas bakgrund vi kände högst ofullständigt, men all gemenskap behöver ritualer, och traditionens är tryggheten till god hjälp i en otrygg värld. Traditionerna bidrog till vår sammanhållning, ty det var svårt att känna någon enhetlig hembygdskänsla för ett stycke Sverige, som sträckte från Närkeslätten till yttersta havsbandet: i så måtto var vi sämre lottade än värmlänningar och smålänningar, om jag nu vågar störa festglädjen med förhatliga folknamn. Må andra sjunga om värmeland, du sköna, vi däremot står enade, skuldra mot skuldra, i vår hyllning av skyddsgudinnan Uschiameja och av Carl Carlsson Gyllenhielm, vår huldrike patron. Så har vi i traditionen en enighet och ett fäste och ett tryggt bo att återkomma till: Uppsala må förändras av vandaler eller av mer legitima byggherrar, universitetet må härjas av bisarra reformer, t o m nationens lokaler kan ändras, men i traditionen äger vi en gemenskap som griper över generationer och förenar oss alla. Det finns minnen, som är vår enskilda egendom, som vi inte kan dela med någon, minnen av kärlekens lycka, att bära med sig till sina sista stunder, minnen av sorgens fågelsång i livets vår, minnen av soluppgångar över slätten, ljusa och klara som framtidshopp, minnen av kalla februaridagar, då Vintergatan stod som ett vitt och rykande frågetecken över kyrkogården och ingav oss en rysande aning om de livsfrågor inga läroböcker kan besvara. Ja, sådana minnen måste vara vår enskilda egendom, men det är i namn av gemenskap vi träffas i kväll, det är till gemensamma minnen vi samlats, som törstande samlas vid en ungdomskälla, i hopp om förnyat livsmod och ungdomlig glädje. I namnet av denna gemenskap höjer jag min bägare, för Uschiameja och allt hon företräder, för Carl Carlsson Gyllenhielm, för SödermanlandsNerikes nation, detta hem på jorden för vår ungdoms käraste minnen. Nationens skål! Ur Majhälsning till landsmännen nr 57, 1984

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

”… en levande människa mitt i detta

akademiska råtthål…” Sven Delblanc och Ingemar Hedenius

sitt tal på Södermanland-Nerikes nationsfest 1983 invänder Sven Delblanc mot de radikaler som i sina tillbakablickar på 50-talet beskrivit decenniet som ”en tid av reaktionär likriktning och förtryck av progressiva andar” och som utpekat Ingemar Hedenius som en av de främsta förtryckarna. Jag var själv en av dessa progressiva studenter, och jag kände mig alls inte förföljd. Jag var medlem av Laboremus, jag tillhörde Verdandis styrelse, jag gick ibland på Clartés öppna möten, helst de litterära, ty då som nu låg mitt intresse närmare dikten än politiken. Men nog var min politiska hemvist klart bestämd på vänsterkanten, och jag hade aldrig känslan att jag och mina meningsfränder skulle varit förföljda för våra åsikter.

Delblanc framhåller i talet att han under 50-talet såg Hedenius religionskritik med ganska svalt intresse, trots att han kunde dela hans åsikter. Andra problem vägde tyngre. Delblanc ansåg att u-ländernas problem, Afrikas omvandling och Indiens befolkningsproblem, var viktigare än ”helvetesläran och sexualmoralen”. Delblanc berättar i talet att Hedenius senare blev hans vän, ”i de tider då han fick stryk offentligt av sina forna anhängare, och då han behövde all sympati han kunde få”. Vänskapens begynnelse var ett brev som Delblanc skrev till Hedenius i 3 september 1967. Anledningen var att Hedenius samma dag i en artikel i Dagens Nyheter nämnt de ”kulturradikalas” opposition mot hans verksamhet. Delblanc skriver: Kära Ingemar, Redan för många år sedan borde jag väl ha skrivit till dig och tackat för vad du betytt och betyder, för vad du skrivit och för att du är en levande människa mitt i detta akademiska råtthål. Vet inte vad som avhållit mig: vanlig fäaktig svensk blyg-

het kanske. Och kanske känslan att jag inte skulle ha särskilt mycket att komma med i den krets av briljanta unga män som omger dig. Något du skriver i DN 3/9 om ”kulturradikalas” opposition mot din verksamhet får mig att ta till orda. Mycket i den yttersta ”nya vänsterns” verksamhet inger misstro hos mig, gamle gråsosse. Jag ska inte gå i detalj. Kritiken mot din antiteologiska verksamhet är bara ett exempel. Förlåt Ingemar, men det fanns kanske ögonblick under 50-talet, då jag tyckte att en man med din eld och intelligens kunde finna värdigare anfallsobjekt än vasariddare och biskopar. Men dagens kritik av ditt arbete kan jag fanimej inte vara med om. Jag tycker den är a/ologisk b/skum till ursprung och syfte. ”Skälla på biskopar när det finns en LBJ!” Detta är en enfaldig anmärkning. Den ena goda utesluter inte det andra. Det internationella engagemanget ska väl för helvete inte hindra oss i den behjärtansvärda aktiviteten att sparka ut teologerna ur den vetenskapliga gemenskap, dit de inte hör. /- - -/ Detta brev blev inledningen till en vänskap och en sporadisk brevväxling mellan Sven Delblanc och Hedenius som varade till Hedenius död 1982. Hedenius skymtar i Åsnebrygga (1969), dagboksromanen från året som gästlärare vid Berkeley 1968/69. Delblanc berättar att han äter lunch med Hedenius som är på besök som gästlärare och han kommenterar den ”besynnerliga roll som ungdomens förförare” som Hedenius fått i Sverige: Hans f.d. elever skriver argsinta artiklar i tidningen och skäller på honom för att han inte var marxist på femtiotalet. Att de på egen hand skulle ha kunnat skaffat sig en smula kunskap om världen tycks inte falla dem in. (Åsnebrygga, s. 162)

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Delblancs och Hedenius brevväxling har kommenterats av Svante Nordin i boken Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid, 2004 (s. 418- 426). Det fanns en hel del som förenade Delblanc och Hedenius, menar Nordin. De hade en i vissa avseenden ”gemensam hållning i fråga om den nya vänstern, i fråga om kyrka och kristendom, i fråga om livsproblematiken”. Det fanns också ett förenande band ”i de bådas pessimism”. Hedenius kom till Delblancs och pessimismens försvar i den debatt om Delblanc som Maria Bergom-Larsson initierade i en stor artikel i Dagens Nyheter 1973. Svante Nordin menar dock att ”åsiktsöverensstämmelsen mellan Hedenius och Delblanc knappast var så stor” som deras brevväxling låter förmoda:

tillvitar honom är nog skenbar. Delblanc betonar människans det svåra autenticitetskrav människan står inför: att ansvarigt bära frihetens börda är att ta individuellt ansvar, för sitt eget liv och för medmänniskan. Utifrån denna ståndpunkt riktar han kritik både mot kristendom och kyrka och kulturradikalism och sekulär hedonism. Sveket mot kärleken i en sekulariserad värld som omhuldar idéer om värderelativism och som ser värderingen av kärleken som heligt livsvärde som en fördom, kan följas genom hela Delblancs författarskap, från Eremitkräftan via Grottmannen till Samuels döttrar och Moria land. Lars Ahlbom

Delblanc var en extremt motsägelsefull författare som vid sidan av till synes kulturradikala utfall mot kristendom, kyrka och ståndsamhälle också härbärgerade en lika skarp kritik mot kulturradikalism, sekularisering och avkristning. Det av rationalism och vetenskap präglade moderna samhälle som Hedenius restlöst bejakade sporrade honom till protest. Ingemar Hedenius dog 1982. Nordin ställer frågan vänskapen mellan honom och Delblanc skulle ha överlevt de attacker mot Knut Jaensson och kulturradikalismen som Delblanc levererade i Samuels döttrar (1982) och Livets ax (1991). I förstnämnda roman kritiseras ”Knut Jaenssons och Tora Dahls kulturradikala åskådning och ansträngningar att befria Maria, som Knut förför, från hennes kristna ’fördomar’”, skriver Nordin. Man kan lägga till följande citat ur romanen för att tydliggöra Delblancs kritik: ’Fördomar’ var den stora synden i deras värld. Men exakt vad denna synd bestod i kunde hon aldrig riktigt förstå. Den hade att göra med skuldkänslor, ansvar, moraliska hämningar, så mycket var säkert. Något som kallades ’dubbelmoral’ var också fel. Det var rätt att göra det onda, bara man inte hyllade det goda med läpparna. Att hylla det onda och göra det onda var förmodligen rätt, bara man inte hycklade. (Samuels döttrar, s. 238)

Med ett brev från Sven Delblanc till Ingemar Hedenius den 17/11 1981 följde denna karikatyr av en nöjd, lätt demonisk filosof och debattör som just fällt en teolog till marken. Dedikation: Ingemar, till minne av 50-talet.

Nordin träffar helt rätt när han pekar på att Delblanc kritiserar företeelser som ter sig som varandras motsatser, men den motsägelsefullhet som Nordin Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Att inte underkasta sig och tåla... Om makt och motstånd i Sven Delblancs böcker Leif Risberg

ven Delblancs författarskap kom att omfatta sista romanen, Ifigenia, han som ser sig tvingad att ett 40-tal titlar, publicerade under trettiotalet döda sin dotter för att det trojanska kriget ska bli av. år. Skiftande kultur- och debattklimat har Bakom dessa despoter, i det innersta skräckkabinaturligtvis satt sin prägel på det skrivna. Det handnettet, intrigerar maktens uttolkare och ideologer. lar ju om en period från rekordår till krisår, via ett Det är de som rättfärdigar och legitimerar överhetens ideologiernas tumultuariska mellanspel. Ingen lever grymma handlingar; därför har de en nyckelposioch verkar oberoende av sin tion. I Ifigenia insisterar prästen samtid. Ändå präglas Delblancs Kalkas: ”Gudinnan kräver ett samlade verk i flera viktiga hänsynslöst offer. All mänsklig avseenden av en påfallande och gudomlig ordning kräver ofenhetlighet. Inte minst gäller fer.” Det är i detta sammanhang detta gestaltningen av Makten, vi möter den store skeptikern hur den uppenbaras och utövas och genomskådaren Sven Del– och motståndet mot denna blanc. Han visar hur männisMakt. Det är detta motiv jag korna flyr från en frihet de inte här vill ägna några tankar. orkar bära till de färdiga idéDet är en brutal och kuslig systemens ordning och därmed bild Delblanc tecknar av mänanser sig befriade från perniskornas och gudarnas värld, sonligt ansvar. I den upphöjda en bild som ett mustigt och idéns namn blir det omänskliga burleskt språk ibland kamoumöjligt. Fundamentalismen är flerar. Historien skildras som humanismens motsats. ett skrämmande narrspel. De ”Människan skapar ideologivna rollerna är bödelns och gier till sin hjälp, ideologierna offrets – och ofta finns i dramat blir egenvärden och blodtörstiga en sökande intellektuell som avgudar”, säger Delblanc i en trevar efter en position utanför artikel. I de heliga idéernas Omslag till originalutgåvan av Jan Biberg. dessa kategorier. namn offras generationer. BefälMen förtryckarna är alltid havaren över skeppet Speranza, närvarande, i skilda skepnader. Det kan som i som stävar mot framtidens förlovade land, bär Sta1700-talsromanen Prästkappan vara en general och lins omisskännliga drag. De vackraste utopier blir bondeplågare som föraktar sina feodalbönder och användbara instrument i förtryckarnas händer. Det är ”höll efter packet som en nitisk jägmästare håller i detta ljus man måste se den närmast gnostiska efter skadedjur i markerna, satte dem på trämärr, gudsuppfattning som ofta uttrycks hos Delblanc: fängslade och pryglade och sköt efter dem när jak”Denne blinde Gud krävde hekatomber av männitlyckan varit klen”. Det kan vara en myndig och skooffer för att känna den lidandets vällukt han beokänslig statskyrkopräst som i Samuels bok, eller en gärde.” I Jerusalems natt, som utspelas år 70 under slavskeppskapten som i Speranza. Det kan vara en romarnas belägring av staden, blottas den manliga maktens tragiske fånge som kung Agamemnon i den övermaktens pervertering av evangeliernas ideal.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Konsten, som borde visa maktens män sanningen, pastorn in i förtryckarrollen och är moraliskt sin sviker alltför ofta sin uppgift eller kapslas in och herres överman. Lång-Hans återkommer i Kastrater, oskadliggörs i den repressiva toleransens tecken. I långt senare i författarskapet, med samma utmanande Kastrater säger sångaren Farinelli: ”Så har vi varit inställning. Han hånas av den cyniska maktmännimaktens apor /.../ Sanningen är att vår konst aldrig, skan greve Kyhle: aldrig skall avtorka en tår, mätta en svulten eller värVaba /.../ Inte underkasta sig och tåla? Har nån ma en frysande, nej, slickningar i de mäktigas öron människa hört på maken till stolleri … Tocken är vår konst, har varit och skall alltid förbli...”. Att domestik – jag dör! som konstnär medvetet anta en offerroll och därmed undvika att vara ”maktens medbrottsling och bödelsI Hedebysviten företräds den folkliga klokheten av dräng” framhålls här som den anständiga utvägen. kvinnorna i rakt nedstigande led: Karolina – Signe Delblanc erbjuder således en radikalkur mot – Agnes. Genom hårt arbete och obruten lojalitet utopisk förblindelse, men ett centralt motiv hos värnar de om de sina. Deras inre resning bär dem honom är också kampen för människans värdighet. genom svåra år. Den politiskt medvetna Signe, en Motståndet mot Makten kan komma från en intellekav de stora gestalterna i sviten, tuell, som skeptikern och sansäger i Stenfågel:”... jag kan inte ningssägaren Tersites i Ifigenia. tåla mig med det som är. Och jag Som en antik föregångare till tror, jag måste tro, att det komDostojevskij utropar han:”Så mer ett bättre liv för såna som oss hör då, storkonung, vad jag … Inte i år och kanske inte nästa. säger! Det finns inga gudar Men nån gång ...”. I den stränga så mäktiga, ingen historia krigsvintern står den unga Agnes och ingen politik, som är med en lykta i det djupa mörkret. värda att man offrar ett ungt För Axel, Delblancs alter ego, blir människoliv på deras altare.” hon något av en poesins och livets Tersites mördas, trots att han sinnebild. Hon skildras via Axels förödmjukat sig och lovat medvetande i ett lyriskt mättat hålla inne med sanningen. Och språk: oftast framstår de intellektuella som opålitliga själar när det /- - -/bara en vanlig flicka här gäller att stå det onda emot. i Hedeby, vanlig och oansenDe bländas av Makten och blir lig, ändå så egendomligt och själva förtryckare, som upsmärtsamt skön, och som vi alla plysningsmännen Hermann i bär du på oändliga möjligheter, Prästkappan och Malte Moritz att vingklippas och trampas i i Speranza – så ihåliga var deOmslag till originalutgåvan av smutsen och förstenas av livets Herbert Lindgren. ras stolta tankar. vinternätter, men ändå står du Hos Delblanc försvaras den där med ditt fladdrande ljus mänskliga värdigheten genomgående av personer som om kölden och natten inte funnes till i världen med mycket låg social ställning, människor utan hög …Så äger jag att följa ditt föredöme /- - -/ att lysa formell skolning och vad som traditionellt kallas ehuru förstenad, en frusen darrande snölykta i bildning. De kan ses som representanter för en sund tidens natt. folklig skepsis, misstänksam mot överhetens svårI skådespelet Morgonstjärnan skildrar Delblanc en begripliga påhitt. Här manifesteras också Delblancs regelrätt folklig revolt, det omfattande bondeuppror jämlikhetsvision och motvilja mot hierarkier. I Prästkappan har den jättelike drängen Lång-Hans en 1743 som går under den pejorativa benämningen Stora daldansen. Bönderna protesterar mot adelsviktig roll. Hans credo lyder ”en ska inte underkasta välde och krigspolitik. De vägrar att underkasta sig sig och tåla”. Han vägrar att följa den intellektuelle Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

och tåla, tar till våld (morgonstjärnan – spikklubban är deras fälttecken) och marscherar mot Stockholm. Upprorsmännen hotar på allvar Makten men tvekar inför den avgörande attacken. De styrande slår tillbaka med full kraft. Resningen slutar i blodbad. Den samvetsömme diktaren Olof Dalin, ytterligare en av Delblancs svekfulla och opportunistiska intellektuella, drivs av herrarna med hot och pengar att skriva nedsättande om bönderna. Dalin formar därmed mot bättre vetande upprorets eftermäle – och plågas av självförakt. De slagna bönderna inser att allt är förlorat, även minnet av upproret. ”Vad skulle det vara att minnas? Det är herrarna som fäller våra domar. Det är herrarna som skriver vår historia.” Men pessimismen behärskar inte fullständigt dramat; när det slutar lyser fortfarande morgonstjärnan på himlen. I den mörka värld Delblanc gestaltar finns således en svag strimma ljus, ibland nästan omärklig. Slutbilden i den skrämmande självbiografin Livets ax är den av ett blommande träd, ”som en gåta i denna klara och kalla bild av livet”. Och i sina mörkaste stunder kan människan trots allt hämta lindring och kraft i den stora och äkta konst som ändå existerar. Mot den förtryckande Makten, som uppenbarar sig på skiftande sätt, ställer Delblanc konstens motstånd: ”Bara med sångens hjälp är människan större än sitt öde och starkare än Gud. Bara en liten tid och sedan

förbi.”

eif Risberg började läsa Sven Delblanc i studieåren och fascinerades av språket, fantasin och idéerna. Han lade 2003 fram sin lic-avhandling i litteraturvetenskap med titeln Den politiske Sven Delblanc. En studie i hans skönlitteratur, litteraturkritik och debattartiklar 1956-1966. Han skriver artiklar om litteratur och kultur i dagspress och andra medier. Är gymnasielektor och undervisar i svenska, historia och kultur- och idéhistoria. Ledamot av Delblancsällskapets styrelse.

Bok- och Biblioteksmässan 2014

et är en överväldigande upplevelse att delta i Bok- och Biblioteksmässan. I år var antalet besökare drygt 97.000 under fyra dagar. De litterära sällskapen har en egen avdelning med en egen scen. Ulrika Pohl Andersson, Maj-Britt Imnander, Lasse Zilliacus och jag arbetade där tillsammans med representanter för Hjalmar Bergman Samfundet i en gemensam monter under mässan. Vi erbjöd till försäljning alla Delblancsällskapets utgivna böcker. Ett ”Delblancpaket” bestående av Strindbergsboken, Kritik och Essäistik, Det är du själv som bestämmer och Mest personligt kunde köpas till ett förmånligt ”mässpris”. Intäkten från vår försäljning blev blygsam – men vi har fört många samtal med intresserade som fastnat i monterns ryssja. I den har vi mött vänner och elever till Sven, som berättade minnen från möten med honom. En avlägsen släkting dök upp, som till sin egen förvåning hittade vår monter av en slump. Lika överraskande var mötet med Eva Bonnier, Svens sista förläggare, som bjöd intill samtal om hur en eventuell nyutgivning av Svens böcker skall kunna bli möjlig. Lars Lönnroth föreläste på DELS scen om det tema som finns i hans text i Svartsyn och Humor : Hjalmar Bergmans och Svens Delblancs Amerikabilder. Stewe Claeson berättade om hur det var att läsa Eremitkräftan som 20-åring (se s. 38), men även om andra verk av Sven. En särskild uppskattning visade han pjäsen Senecas död.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Per-Ola Jansson

Axel Nordfälts tid i Amerika Alf Brorson och Lars Ahlbom Samuels bok – historia och dikt Samuels bok, 1981, blev en av Sven Delblancs största framgångar. Romanen fick lysande recensioner och många läsare och belönades med Nordiska rådets stora romanpris. I berättelsen om den högt begåvade, gode och känslige Samuel Eriksson som i ett kallt och auktoritärt samhälle bryts ned och går under bygger Sven Delblanc på sin familjehistoria. Den historiske förebilden till Samuel Eriksson är Delblancs morfar som i verkligheten hette Axel Nordfält. Han hade studerat i USA, avlagt en lysande examen vid Augustanasynodens teologiska seminarium, men återvänt till Sverige i förhoppningen att kunna verka som präst där. Hans examen gällde emellertid inte i Sverige. I romanens första del möter vi honom som dåligt avlönad vicepastor på Gotland. Samuel, som har fru och flera barn att försörja, har inte möjlighet att komplettera sin examen och nekas dispens. Han tvingas ge upp sin dröm om ett liv som präst och får försörja sig som folkskollärare, ett arbete han inte passar för. Han bryts ned och går under i sinnesjukdom. Samuels bok har en historisk bakgrund men är en roman. Delblanc brukar fiktiva namn och har – det påpekar han i en efterskrift – tagit sig de friheter han ansett ”estetiskt nödvändiga i fråga om kronologi, psykologi och i utfyllnaden av traditionens vita fläckar”. Samtidigt poängterar författaren att hans berättelse ligger nära en dokumentär verklighet och att han kunnat styrka sin berättelse med ”brev, dagböcker, sjukhusjournaler och andra dokument”. Romanens första del bygger sålunda på morfaderns dagbok som han ”återger ordagrant, med vissa förkortningar”. I Läs-Femina nr 2 1981 skildrar Sven Delblanc i en artikel den historiska bakgrunden till sin berättelse. Texten illustreras av det gripande fotografi av morfadern och hans familj (som också återgavs på romanens skyddsomslag) som togs en kort tid innan Axel slutgiltigt bröts ned och gick under. I artikeln återges också i faksimil ett blad ur morfa-

Originalomslag av Reinhold Ljunggren.

derns dagbok från hans tjänstgöring som vicepastor på Gotland. Delblancs artikel har rubriken: ”Den tidens samhälle krossade hans drömmar.” Delblanc ligger i Samuels bok nära en historisk verklighet, men har alltså tagit sig konstnärliga friheter. I likhet med många andra halvdokumentära verk lämnar Samuelsviten läsaren i ovisshet om vad som är dikt och vad som är historisk verklighet. Flera forskare har undersökt hur Delblancs skildring av Samuel Eriksson förhåller sig till denna verklighet. Högskolelektorn Nils Håkanson har i två studier sökt svaret på frågan. ”Sven Delblancs ’Samuel’ i dokumentens belysning” publicerades i årsboken Werm-

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Axel Nordfält med sin familj år 1907 eller 1908. Sven Delblanc har kommenterat bilden så här: “Morfar var redan sinnesjuk när bilden togs eller på väg att bli det. Två år senare dog han och lämnade familjen i stort armod. Det är som om dessa blickar såg in i framtiden med undran och skräck.” (Läs-Femina nr 2 1981).

Omslag till den dagbok Axel Nordfält förde hösten 1895 då han tjänstgjorde vid Fardhems kyrka på Gotland.

Ett blad ur Axel Nordfälts dagbok från 1895.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

landica 1989, s. 35-78 och ”Ett ’litterärt’ psykfall från seklets början. Sven Delblancs pastor Samuel på Kristinehamns hospital” står att läsa i Svensk Medicinhistorisk Tidskrift nr 1 1997, s. 89-96. Professor Sten Carlsson har i en uppsats, ”Augustana Lutheran Pastors in the Church of Sweden”, publicerad i The Swedish-American Historical Quarterly, July 1984, uppmärksammat och kommenterat Axel Nordfälts livsöde. Louis Hård, kyrkoherde i Fardhem på Gotland, har i uppsatsen ”Pastor Samuel Eriksson, ämbetsbiträde i Fardhem”, tryckt i boken De hundra kyrkornas ö, 1986, skrivit om Nordfälts tid på Gotland. Här ska vi ta upp Axel Nordfälts tid i USA. Vi kommenterar Nils Håkansons skildring av denna tid och kan på viktiga punkter komplettera hans uppgifter. Vi hoppas att i en kommande artikel belysa hur Axels Nordfälts liv i Sverige efter återkomsten från USA förhåller sig till Delblancs skildring av Samuel Erikssons liv under samma period i Samuels bok. Frågeställningen Samuels bok inleds med året 1895, då pastor Eriksson är 31 år gammal och sedan tre år befinner sig i Sverige. Hans situation är svår och ska bara bli värre. Den slutar som vi vet med att han går under i sinnesjukdom, 46 år gammal. Delblanc skildrar inte Samuels tid i Amerika annat än i tillbakablickande glimtar. Tiden i Amerika skildras som ljus, en skarp kontrast till de tunga åren i Sverige. I ett dagbokscitat mottar Samuel ett ”kärkommet och viktigt brev” av en gammal studiekamrat och prästkollega inom Augustanasynoden . Samuel väcks ur sin dysterhet och förlamning. Med glädje minns han tiden i Amerika: Och sedan – så underbart att fly in i minnet av ungdomsåren där borta, de ljusa åren då han ännu kunde hoppas. Åren i frihetens land, så fjärran från kung Oscars kvava och instängda Sverige, där man alltid måste stå på näsan för överordnade och förmän… (s. 99) Den historiska förebilden till romanens Samuel Eriksson är alltså Delblancs morfar, Axel Nordfält. Hur tedde sig åren i Amerika för honom i befintliga dokuments belysning? Var de lika ljusa som de framstår i Samuels bok?

Frågan är av stor betydelse för bedömningen av Delblancs skildring. Hur sanningsenligt och trovärdigt återger han sin morfar Axel Nordfälts liv? Sven Delblanc skildrar Samuel Eriksson som en både begåvad och godhjärtad person, besjälad av en vilja att verka som präst. Han är dock känslig och vek och bryts ned av ett stelt oscarianskt samhälle. Om Samuel hade mötts med större förståelse, om han hade fått verka i Sverige som präst, hade den katastrof som drabbade honom kunnat undvikas och hans liv blivit både längre och lyckligare. Nils Håkanson, som är den som utförligast studerat Axel Nordfälts liv och jämfört det med Delblancs bild av Samuel Eriksson, ger en annan bild. Han sammanfattar själv sin ståndpunkt så här: Den insufficiens, som visar sig redan under hans tidiga studieår i USA och som sedan framskymtar i flera sammanhang, synes mig vara Nordfälts verkliga fiende, medan de flesta av de personer, som han sedan kom i beröring med och var beroende av, visade honom en påtaglig välvilja. Var Axel Nordfälts psykiska problem och sammanbrott en följd av den stora press han levde under i Sverige? Orsakades problemen av den oförståelse och de besvikelser han drabbades av eller fanns de psykiska problem redan tidigt i hans liv? Var de kanske ärftligt grundade? Var de i så fall så stora att ett sammanbrott inte kunde undvikas, trots att Nordfält bemöttes med ”påtaglig välvilja”? För att besvara frågorna krävs förstås en grundlig undersökning av Axel Nordfälts hela liv och en jämförelse med romanens skildring av detsamma. I denna uppsats står Amerikatiden i fokus, de åtta år som Axel Nordfält vistades där. Hur ljusa var de? Stämmer det att Axel Nordfält, som Nils Håkanson hävdar, redan under åren i Amerika visar tecken på psykisk insufficiens? Lysande studieresultat Sensommaren 1884 for en snart 20-årig Axel Andersson till Amerika. Hans utflyttningsort var Brattforshyttan och hans yrke missionselev. Axel hade fått goda vitsord av föreståndaren vid Ahlbergs skola i Örebro, där han gått i två år:

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Axel Andersson från Wäse i Wermland, född 24/10 64, bondeson, en mycket älskelig och begåfvad yngling, som jag hoppas skall blifva en prydnad för August. Synoden.

bland mina landsmän i Amerika.” Följande läsår tog han namnet Nordfält för att undvika personförväxling. Från 1888 återfanns han på det teologiska seminariet för två års avslutande studier. Studiemässigt är Axel Nordfälts tid i USA en oomtvistlig succé. Det har Nils Håkanson övertygande dokumenterat. Slutbetyget från de första tre åren i ”Junior Class” blev: Christian Religion - a; General History - AB; Physics - AB; English Language and Literature - AB; Swedish Language and Literature - a; Swedish Composition – AB; German Language – AB; Latin Prose and Composition – AB; Greek Prose and Composition – AB: Gymnastics – AB. Med de avslutande två årens egentliga teologiska studier lyckades Nordfält ännu bättre. Betygen i de olika ämnena (här återgivna på svenska) blev följande:

Undomsfoto av Axel Nordfält. Sven Delblanc har kommenterat bilden i Livets ax (s.84): “Hans drag finns bevarade på ett ungdomsfoto, som jag betraktar med undran och ängslan. Han är så lik min mor - samma överkänsligt undrande öppenhet och vekhet, som om han frågade sig om denna världens grymhet kunde vara verklig och rimlig. Att den var verklig skulle han erfara i fullt mått.” Pastor P A Ahlbergs skola i Örebro utbildade predikanter för tjänst inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Utbildningen var tvåårig och dugliga elever kunde efter fullbordade studier få fortsätta präststudierna vid Fjellstedtska skolan eller vid Lutherska Augustanasynoden i Rock Island i USA. Augustanasynoden hade grundats sommaren 1860 och var det utan jämförelse största och mest betydelsefulla kyrkosamfundet bland svenskar i Nordamerika. I början av oktober 1884 blev studerande Axel Andersson medlem i Första Evangeliska Lutherska kyrkan i Moline, Illinois. Då han saknade egna tillgångar hade han även ansökt om friplats vid Augustana College, i Molines tvillingstad Rock Island, vilket beviljades nästa sommar då han antogs i första årsklassen. Den avslutande meningen i hans ansökan löd: ”Derföre är min innerliga önskan att blifva prest i vår Ev. Lutherska kyrka för att i en framtid verka

Exegetisk teologi: Gamla testamentets teologi – AB; Nya testamentets teologi – AB; Isagogik – a; Religionshistoria – AB. Historisk teologi: Kyrkohistoria – AB; Symbolik – a; Dogmhistoria – a. Systematisk teologi: Dogmatik – a; Etik – a. Praktisk teologi: kateketik – AB; Homiletik – AB; Liturgi – AB; Pastoralteologi – AB. Som Håkanson framhåller är Nordfälts studieprestationer mycket goda, ja, lysande. Han poängterar också att studiernas omfattning både för de grundläggande tre collegeåren och de två åren vid teologiska seminariet är imponerande. De teologiska studierna var dock både tidsmässigt och omfångsmässigt mindre än vid de svenska universiteten, vilket var anledningen till att de Augustanapastorer som ville bli präster i Svenska kyrkan måste komplettera sina studier. Ett bevis för Nordfälts stora framgång är att han får förtroendet att hålla studenternas tack- och avskedstal till lärarna efter fullbordade studier. Axel Nordfält var uppenbarligen en av de allra bästa eleverna och därtill betrodd. Sommaren 1886 Nils Håkanson hävdar att Axel Nordfält redan under

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Nordfälts ”i avseende till sin ålder goda predikogåfvor”. Men pastorn skriver också:

xel Nordfält fick hedersuppdraget att hålla avgångsstudenternas tack- och avskedstal, Valedictory. Talet föreligger i tryckt form. Häftet består av 12 sidor och saknar uppgift om vem som utgivit det, liksom uppgifter om tryckort, utgivningsår och tryckeri. Vi vet inte hur häftet kommit till, men mycket talar för att det utgivits av Augustanasynoden. Att bokstäverna å, ä och ö förekommer i häftet medger inga slutsatser om tryckorten – de användes i tryckta skrifter som Augustanasynoden utgav. Talet visar att Nordfält är en renlärig, begåvad och betrodd person. Det ger prov på stor retorisk förmåga och är medvetet disponerat. Den inledande religiösa förkunnelsen under rubriken Korsets välsignelse, med inslag av roseniansk väckelsefromhet, är ett uttryck för den lutherska ortodoxi som var Augustanakyrkans bekännelse. I talets senare del avtackas i högstämda ordalag skolans lärare.

studietiden i USA ”led av psykiska problem”. Det enda stöd han anför för detta påstående, förutom att Nordfält noterats för viss frånvaro, är ett brev skrivit av M. P. Odén, pastor vid den svenska lutherska församlingen i Ottumwa i Iowa. Efter ett års studier fick Axel Nordfält sommaren 1886 tjänsten att i den svenska lutherska församlingen i Ottumwa, Iowa, hålla småbarnsskola förutom att han också förrättade gudstjänster och predikade. Odéns brev tillkom när Augustanasynodens ledning efterfrågade hans uppfattning om Nordfält. Enligt Odén finns inte något att anmärka mot Nordfält ”såsom kristen”, och vidare noterar han

Nordfält är mycket sluten och tyst; talar sällan, utan då han tilltalas. Synes tänka mycket för sig sjelf. Ofta har jag måst påminna honom om samma sak gång efter annan. /---/ En och annan har anmärkt att de tyckt, att han är något underlig. Han har mycket lidit af hufvudverk i sommar. Detta torde härleda sig af den starka värmen. Han har mycket behof af att sofva, och känner sig ofta trött. S.s. ett ex. på tanklöshet vill jag endast anmärka, att en söndag /---/ glömde han att läsa ’tron’ vid altaret och ’Fader vår’ på predikstolen. Endiakon påminde honom derom sedan. Söndagen efter läste han väl ’tron’, men omedelbart efter Syndabekännelsen och medan han ännu var knäböjande. Jag menar ej att detta exemplet dock skall väga något. Det är Odéns övertygelse, att Nordfält behövde ”en allvarlig och kärleksfull ledning och kanske noggrann eftersyn för närvarande. Kanske behöfde han komma under en förståndig och kunnig läkares vård något. /---/ Jag vill väl icke föreskrifva något, men jag hoppas det förlåtes, om jag säger, att I bören behandla honom ömt, ty han är i behof af vård.” I brevet poängterar Odén Nordfälts för sin ålder goda predikogåvor och att inga anmärkningar finns på Nordfält ”såsom kristen”. Han ser alltså Nordfälts förtjänster men oroas av dennes beteende. Han är sluten och tyst, tankspridd och glömsk. Odén är bekymrad över Nordfält, känner ett ansvar att meddela sina iakttagelser, men vill samtidigt inte klandra Nordfält eller överdramatisera hans beteende. Nordfält förefaller honom känslig. Han behöver stöd och uppmuntran. Han bör tas om hand och behandlas ömt. Brevet synes vittna om Odéns äkta omsorg om en medmänniska. Nils Håkanson menar att brevet visar att Nordfält vid denna tid lider av psykisk insufficiens. Man bör dock ha i minnet att Odéns iakttagelser gäller några få månader i Nordfälts liv. Han är 22 år gammal och har sin första tjänstgöring. Han befinner sig borta från sina kamrater och dessutom i ett främmande land, långt borta från sin familj. En förmildrande omständighet är också ”den starka värmen”, dvs sommartidens tryckande präriehetta i Mellanvästern.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Brevet vittnar om Nordfälts problem under en kort tid under första delen av hans USA-tid. Nordfälts betyg från fem års avancerade studier väger förstås mycket tyngre när det gäller att bedöma Nordfälts kapacitet. Hans synnerligen goda betyg vittnar om intelligens och studiebegåvning, men också om förmåga till uthålligt och koncentrerat arbete. Att han fick uppdraget att hålla avgångsstudenternas avskedstal visar också att man hyste förtroende för honom. Nils Håkanson poängterar Nordfälts fina studieresultat och säger att de bör ”så mycket mer uppmärksammas som han under sin tid vid Augustana College led av psykiska besvär”. Håkanson slår alltså fast att de problem Nordfält hade under en sommar efter första studieåret gällde under hans hela studietid. För detta påstående har han inget stöd. Det är svårt att dra några säkra slutsatser av de iakttagelser Odén gör av Nordfält sommaren 1986. De kan ju möjligen vittna om egenskaper som följde Nordfält genom livet. Han var mycket begåvad, en god kristen och bra predikant, men var kanske ibland tankspridd och glömsk och mindre hemma i praktiska värv? Åren som pastor i Grantsburg – enligt Nils Håkanson Den 22 juni 1890 prästvigdes Axel Nordfält. Han kallades sedan till en tjänst som pastor i Grantsburg i Wisconsin. Söndagen den 6 juli predikar han för första gången i den lutherska kyrkan i Grantsburg. Efter cirka två år i Grantsburg återvänder han till Sverige. Sommaren 1892 utfärdas venia för honom att bistå pastorn i Visby med ”presterliga förrättningar utom vigsel”. Från den 1 augusti anställs han som stadsmissionär i Visby. Hur gestaltade sig för Nordfält de cirka två år som varade mellan hans tillträde av tjänsten i Grantsburg och hans ankomst till Sverige? Hur länge tjänstgjorde han i Grantsburg? Varför slutade han sin tjänst? Varför återvände han till Sverige? Nils Håkanson ger i sin uppsats ”Sven Delblancs ’Samuel’ i dokumentens belysning” en mycket knapp beskrivning av dessa två år i Nordfälts liv. Han kan inte ge besked om hur länge Nordfält stannade på sin tjänst i Grantsburg. Han har i Grantsburgs Church

Register funnit en märklig anteckning om Nordfält: ”Hemligen afflyttadt”. Håkanson misstänker att Nordfällt avvikit från sin tjänst och spekulerar i orsaken: ”Kanske hans hälsa vacklade också när han blev färdig med studierna?” Håkanson tänker sig att den psykiska insufficiens som uppenbarade sig sommaren 1886 och som Odén beskrivit möjligen återkommit. Ett intyg utfärdat av Augustanasynodens president S P A Lindahl den 28 maj 1991 gör det dock möjligt för Håkanson att grovt tidsbestämma Nordfälts tjänstgöring i Grantsburg. I intyget omnämns Nordfält i positiva ordalag och han rekommenderas ”å det hjertligaste”. Håkanson drar slutsatsen att Nordfält sannolikt inte hade fått någon rekommendation ”om han avvikit” från sin tjänst före det datum då intyget utfärdades. Han bör rimligen ha varit kvar i tjänst i Grantsborg i slutet av maj 1891. Enligt Håkanson har Nordfält sannolikt avvikit från sin tjänst i Grantsburg någon gång efter maj 1891 utan att ta avsked, möjligen på grund av psykiska problem. Många läsare drar sannolikt slutsatsen att Nordfälts återresa till Sverige sker efter att han misslyckats på sin första tjänst som pastor i USA. Håkanson har inte heller funnit att Nordfält åberopat något tjänstgöringsintyg från sin tjänst i Grantsburg, när han sökte tjänster i Sverige. Däremot har Nordfält i en ansökan till Kungl. Maj:t uppgett att han ”tjänstgjort såsom pastor i svensk-amerikanska församlingar”. Pluralformen (församlingar) är endast befogad – menar Håkanson – om Nordfält också tagit med predikotjänster under studietiden. Håkansons framställning är onekligen en smula försåtlig. Han har inte närmare undersökt Nordfälts liv under dessa två år, har ytterst få uppgifter att gå på, men suggererar en verklighet som inte är till Nordfälts fördel. Studerar man tillgängligt material (kyrkoprotokoll och tidningsnotiser) framträder – som vi ska visa – en tydligare bild som är betydligt mer gynnsam för Nordfält.

Åren i Grantsburg – Håkansons bild ifrågasatt Grantsburg, där Nordfält fick tjänst, ligger i nordvästra Wisconsin vid gränsen till Minnesota, och fick sin benämning som by 1865. Där slog sig bosät-

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

tare ned, bland dessa många svenskar och norrmän. Efter att de uppfört enkla bostäder blev nästa steg att bygga kyrka och skola. Det pastorat Nordfält kommit till omfattade tre församlingar, församlingarna i Grantsburg, Wood River och Falun/North Sweden med sammanlagt drygt 220 medlemmar. Kyrkan i Grantsburg var uppförd 1888, och hade ett intilliggande ”prästhus”. Det var därifrån ”fyra mil” till Wood River och ”åtta mil” till Falun. Nordfälts uppgift att han tjänstgjort som pastor i fler församlingar än en stämmer alltså. Pastor Nordfält skötte sedvanliga prästerliga göromål, och att han bedrev läsundervisning för svenska lutherska barn i kyrkan en gång i veckan. Om hans tid i Wisconsin vittnar dels församlingsprotokoll, dels tidningsnotiser som åren 1890-92 stod att läsa i The Burnett County Sentinel och som kommit oss till del. Här några notiser i Axel Nordfälts liv åren 1890-1892. Söndagen den 6 juli 1890, klockan 10.30, predikade Axel Nordfält som prästvigd första gången i den svenska lutherska kyrkan i Grantsburg, för att senare på eftermiddagen också förrätta gudstjänst i Wood River. På eftermiddagen den 18 november installerades han formellt i Grantsburg av Minnesotakonferensens president. Installationen följdes av två sammankomster, med som det uppges trevlig samvaro. I slutet av november stod den nybyggda prästgården klar för inflyttning, ett ”förstklassigt arbete”, och i december vigdes där ett par av pastor Nordfält. I slutet av januari 1891 hade man även kunnat iaktta pastor Nordfält ute med häst och släde som den förste sedan snön fallit. I januari detta år överraskade man pastor Nordfält med en fest som bevis på sin uppskattning. Sommaren 1891 företog Axel Nordfält en återresa till Sverige. Uppenbarligen gjorde han resan för att rekognosera möjligheterna att återvända till Sverige för att tjänstgöra som präst där. Det framkommer bland annat av det intyg som presidenten i Augustanasynoden S P A Lindahl utfärdade 28 maj 1891 och som lyder: Hr pastor Nordfält, som under sommaren ämnar besöka fäderneslandet, är en aktad medlem av Augustanasynoden och varder han på det hjertligaste

rekommenderad hos Sveriges presterskap och trosbröder i allmänhet till det förtroende och den uppmuntran, som han under resan kan komma i behof af. Kommen till Sverige uppvaktade Nordfält biskop C H Rundgren om att få tjänstgöra i som präst i Karlstads stift. Återkommen till Amerika återtog han brevledes denna kontakt senare under året. Hans syfte är klart: ”Det var då och är ännu min innerliga önskan att vinna inträde i svenska kyrkans tjänst.” Att bege sig till Nordamerika och erövra en

Den gamla lutherska Salemkyrkan i Grantsburg, 2013. Foto: Alf Brorson. friplats vid Augustanasynodens seminarium var ett alternativ som valdes av många som ville bli präster men som här hemma saknade möjligheter, dvs egna tillgångar. De var ofta begåvade söner till svenska torpare och bönder. Många av dessa hade sannolikt redan från början siktet inställt på att efter genomgången utbildning återvända till Sverige för att verka som präster där. Vi vet inte om Nordfält hörde till dem eller om hans planer på att återvända till Sverige kom senare. Det vi vet är vad som tidigare citerats, att han i sin ansökan till Augustana College uttryckte en önskan att som präst verka bland landsmän i Amerika. Återkommen till Grantsburg fortsatte Nordfält med församlingsarbetet under hösten 1891. Under första halvåret 1892 slutar Nordfält sin tjänst i Grantsburg. Som ovan nämnts står vid Axel Nordfälts namn i Grantsburgs kyrkobok den odaterade

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

noteringen ”Hemligen afflyttadt”, som Håkanson tolkat som möjligt tecken på att Nordfält avvikit från sin tjänst utan att ta avsked. Uppgifter i lokaltidningen och i kyrkliga protokoll motsäger detta. En notis i The Burnett County Sentinel den 5 februari 1892 meddelar att pastor Nordfält begärt avsked från sin tjänst. Av kyrkliga protokoll framgår att Nordfält tjänstgjorde till och med april 1892. Enligt ett kalendarium i nyss nämnda tidning höll Nordfält sin avskedspredikan söndagen den 1 maj 1892. Det kan alltså tämligen exakt avgöras hur länge Nordfält verkade som präst i Grantsburg. Uppgifterna tyder på att Nordfält sagt upp sin tjänst i vederbörlig ordning och tagit avsked som brukligt är. Noteringen att Nordfält hemligen avflyttat ter sig mot denna bakgrund desto mer förbryllande. Hur ska uppgiften förstås? Kan ”hemligen” i det blandspråk som talades av många svenskamerikaner ha haft en annan betydelse än den för oss vedertagna? Ska noteringen tolkas så att man inte vet vart han begivit sig? Om innebörden är att Nordfält plötsligt utan avsked givit sig av till okänd ort, så motsägs det av uppgifterna att han sagt upp sin tjänst den 5 februari och hållit en avskedspredikan den 1 maj. Uppgiften att Nordfält lämnat ”sin tjänst i Amerika utan att begära avsked” finns, som Nils Håkanson noterat i den sjukjournal från Kristinehamns hospital som upprättades många år senare, utan angivande om varifrån uppgiften kommit. Enligt sjukhusjournalen den 8 februari 1908 ”ville Nordfält inte vidgå, att han lämnat tjänsten i Amerika utan att begära avsked”. Det är sålunda svårt att veta något säkert. Att Nordfält på grund av psykiska problem avvikit från sin tjänst och tagit sin tillflykt till Sverige, som Nils Håkanson antyder, får ett visst stöd av anteckningen i kyrkoboken, men förefaller inte särskilt troligt. En sannolikare bild av verkligheten är följande: Axel Nordfält hade för avsikt att söka bli präst i Sverige. Han företog en rekognoseringsresa till Sverige sommaren 1891 utrustad med ett rekommendationsbrev från Augustanasynodens president. Han sade upp sig i början av år 1892, arbetade till och med april och höll sin avskedspredikan den 1 maj. Därefter reste han till Sverige. Ingenting – utom möjligen anteckningen i kyrkoboken – tyder på att

Nordfält under tiden i Grantsburg led av psykiska problem. * Hur ska vi bedöma Axel Nordfälts åtta år i USA? Var de så ljusa som Sven Delblanc låter Samuel Eriksson minnas dem i Samuels bok? Att som en medellös 20-åring ge sig av till USA för att söka utbildning där är naturligtvis ett vågspel som kräver både dristighet och mod. Axel Nordfält lyckades mycket väl uppnå sina mål. Efter ett år blir han antagen vid Augustanasynoden som frielev. Han lyckades utmärkt med sina studier, och fick sin läroanstalts hedersuppdrag att hålla avskedstalet. Han prästvigdes och fick en kallelse från en församling där han verkade under knappt två år. Ingenting tyder på att han var något annat än en aktad och betrodd person inom Augustanasynoden. Men det måste samtidigt sägas att den kunskap vi har om Axel Nordfälts liv i USA under dessa åtta år är begränsad och det finns som vi sett några oklara punkter. Förhoppningsvis kan mer material komma i dagen som kan belysa Nordfälts liv under hans Amerikaår, brev av honom och till honom, dagböcker, iakttagelser av andra om honom och hans liv. Det är bara att hoppas. Källor och dokumentation se sid 39.

lf Brorson, född i Silbodal, Värmland, har efter akademiska studier och lärarhögskola i Uppsala varit verksam inom den svenska skolan, från1980 till 2011 vid Stjerneskolan, Torsby gymnasium/idrottsgymnasium. Han ingår i redaktionen för tidskriften Sverige & Amerika / Sweden & America och i styrelsen för Svenska Migrationscentret i Karlstad, har en månadskrönika i The Lindsborg News-Record. Utmärkelser under senare tid är Torsby kommuns kulturstipendium, och Swedish Council of America`s Award of Merit, 2006, samt stipendium från Helmiastiftelsen 2009.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Slaget vid Gettysburg av Nathaniel Currier och James Merrit Ives.

General Lee och Sven Delblancs stora tema Om frihet och tvång i radiopjäsen Gettysburg och novellen “Generalens natt” Per-Ola Jansson

v en slump lyssnade jag våren 1973 på 1 Sveriges Radios utsändning av Gettysburg av Sven Delblanc. Det som berörde mig mest, som jag fortfarande minns det, var den punkt i samtalet mellan general Lee och poeten, den misstänkte spionen professor Gustawi, när Lee frågar: ”Tror ni verkligen att negerslavarna skulle få ett bättre liv som fria? I nordstaternas industrier och slum?” Året därpå ropade jag in en samling av Herbert Tingstens böcker på bokauktion i Stockholm. I samlingsvolymen ”På krigsstigen” (1958) hittade jag en essä om det amerikanska inbördeskriget, Ett krig inför historien. Jag läste denna historiografi om olika uppfattningar om krigets orsaker och förlopp med upplevelsen av Sven Delblancs Gettysburg i färskt minne. Sedan dess har jag, som många andra, fascinerats av det amerikanska inbördeskriget. Gettysburg är berömt som krigsskådeplats för det slag som ägde rum där de tre första dagarna i juli 1863, ett för kriget avgörande slag då nordstatsarmén tog över initiativet i inbördeskriget. General Robert E. Lee var en av sin tids högst rankade militärer i USA och utexaminerades från West Point med högsta betyg. Hans far var en av krigshjältarna i det amerikanska frihetskriget och dekorerades av Georg Washington. Lee kom att bli

de konfedererades militäre befälhavare efter att ha avvisat ett erbjudande från president Lincoln att ta över ledarskapet för unionens stridskrafter. Trots att Lee ansåg att utträdet ur unionen var ett anarkiskt beslut och att han var beredd att ”om han ägde 4 miljoner slavar skulle jag offra dem alla för unionen”. General Lee är en historisk gestalt som uppenbarligen fascinerade Sven Delblanc. Förutom i radiopjäsen Gettysburg spelar han huvudrollen också i Delblancs långa novell ”Generalens natt”. Min avsikt med följande text är att i en läsning av dessa två verk pröva giltigheten av Peter Luthersons påstående: Delblanc är en författare med ett stort tema, ett och bara ett stort tema. Och det är just detta med frihet och tvång. Det varieras på olika sätt. Eremitkräftan och Änkan är samma bok, bara formulerad på lite olika vis - men med samma idé2 innehåll. Radiopjäsen Gettysburg I inledningen får vi höra en speaker berätta om slaget vid Gettysburg, om dess fältherrar och om dess utgång. Speakern informerar om att Carl Jonas Love

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Almqvist, alias Lewis Gustawi , en månad efter ”spionen” som gjort Lee nyfiken. Sedan följer en slaget sänder ett brev med ett foto till sin dotter i nattlång dialog mellan Lee och Gustawi. Sverige. Vi får ta del av författarens kommentarer till bilden och påståendet att han befunnit sig på slagDialog fältet, på nordstatssidan, och sett en nära vän stupa. Lee försöker ta reda på vem spionen är, varifrån han Vännens soldathatt har han behållit och bär den på fotografiet. Sedan följer en polemik mellan speakern kommer. Han förstår av spionens språk att han inte är amerikan, ej heller fransman, engelsman eller och Gustawi där speakern påstår att berättelsen om 4 tysk. Gustawi hävdar: ”Mig känner ingen – jag känGustawis närvaro på slagfältet är lögn, något som ner mig knappast själv…/” Gustawis ålder diskuteras ivrigt förnekas av denne. och denne hävdar att han är 50 år, medan Lee tycker Speakern leder oss sedan ut på slagfältet för att att han torde vara 70. Gustawi invänder att hans utreda sanningen. Vi får följa Lees generaler på sin sinne är ungt och hans tänkande väg från olika håll i kvällningen hör framtiden till, medan Lees mot högkvarteret för överläggtänkande ”dog redan 1789”. I ningar och ordergivning. En en jämförelse med Gullivers fältskär är i verksamhet med att resor misstänker Gustawi att amputera en sårad vars vrål hörs Lee är så upptagen av nuet och i bakgrunden. Generalerna Longdess detaljer att han inte ser i street och Ewell låter oss ta del av vilket stort historiskt skede han sina tankar, rädslor och bekymbefinner sig. mer inför mötet med Lee. Vilka Ganska snabbt inser Lee frågor kommer han att ställa? På att han inte har med en spion sin väg mot högkvarteret passerar att göra. Gustawi förklarar att generalerna lägerplatsen för ett Historien är hans lidelse, hans starkt reducerat kompani i ett älskade. Han har lockats till miserabelt skick – och vi får ta slagfältet för att med egna ögon del av de menigas skepsis inse framåtskridandet utspela sig. för en eventuell fortsättning av Han utgår från att Lees sak är slaget under morgondagen. En General Robert E. Lee förlorad, även om denne skulle av generalerna, Stuart, samtalar 1807-1870. segra under morgondagen, med chefen för det 12 man starka eftersom frihetens idé obönhörligt verkar genom kompaniet, Butler, de är vänner. Butler ber Stuart Historiens makt. försöka påverka Lee att befordra honom till major. Sedan följer Lees fråga om Gustawi verkligen Nu tränger högljudda och förtvivlade rop från Gustror att negerslavarna går ett bättre öde till mötes i tawi fram. Han har förirrat sig in på slagfältet och nordstaternas industrialiserade slum än det liv som tagits tillfånga som misstänkt spion. de lever i trygghet på plantagerna i söder? Gustawi När genomgången i stabstältet börjar hörs Gustror det, men det är inte helt säkert – ” ibland tar Histawis förtvivlade rop i bakgrunden. Lee informeras om att det är en spion som förhörs. Han ber sin adju- torien två steg fram och ett steg tillbaka.” Lee inser det konstiga i att han konverserar Gustant att få tyst på karln. Det blir ingen ordergivning tawi istället för att fatta besluten om morgondagen. på grund av att generalerna har olika uppfattningar Men Gustawi tycker inte att det är ett dugg konstigt, om huruvida man skall dra sig tillbaka eller våga en de är ju så lika! Det som förenar dem är ju att båda fortsättning av slaget under morgondagen, en dag två är skådespelare i rollen som tragisk hjälte ”på som kan komma att avgöra krigets fortsatta utgång. Historiens skådebana”. Lee häpnar, han finner det Generalerna drar sig tillbaka till stabstältet i väntan märkligt att Gustawi ser sig som en tragisk hjälte? på att Lee skall fatta sitt beslut. Lee summerar läget Gustawi faller honom i talet med att föreslå sig själv med sin adjutant – och ber sedan denne att föra in som en narr i Lees ögon – och börjar sjunga:

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Låt all sorgen åka bort på fiol och stråkar: Hej 5 sań, hoppsań, kör sań – så ska det gå!

Lee, Ewell, Taylor och negerslaven Banjo i samtal. Även denna gång tilldrar sig samtalen i Lees tält – men nu är vi inte i Gettysburg, utan i Richmond, Gustawii sammanfattar likheten männen emelde konfedererades huvudstad, och året är 1865. Vid lan med att de båda är tragiska hjältar, Lee för att Gettysburg led Lee ett stort nederlag, hans armé var han kämpar för en förlorad sanning, Gustawi för att nära att förintas, I Richmond tvingas Lee överge han ”förgäves kämpat för en sanning som ännu inte staden och en vecka senare kapitulerar han inför kommit till världen”. Lee misstänker att Gustawi är Grant i Appomattox. för Lincolns program, för unionens bevarande och I denna natt, som kommer att bli avgörande för slavarnas frigörelse. Lee invänder mot detta: ”Ni har krigets utgång, berättar Lee för oss om hur illa ställt aldrig betänkt, att det som kallas frihet idag kan kaldet är med honom, sjuk och kraftlös vilar han i sin las förtryck i morgon?” tältsäng. Delblanc parallelliserar hans öde med Jobs. Dagen gryr och Lee vill gå Han för en dialog med sin slav, igenom Gustawis papper, vilket Banjo, om sakernas tillstånd. är den egentliga anledningen till Vi får reda på hur uselt trupderas möte. Lee läser: perna har det, han tvivlar på sin auktoritets makt. Är det inte så Jag vill sjunga och måla för att trupperna önskar hans död, mig, ensam och allen, helt tyst så att hans död kan skänka dem och stilla och aldrig göra den friheten åter? Avgörandets stund ringaste varelse i världen det är inne, ett beslut måste fattas 6 minsta illa. innan midnatt. Lee tänker: ”jag är stenen på den väg där HistoKonfunderad frågar Lee hur riens vagn måste färdas. Jag kan denna poesi kan bidra till förnyingenting avvända, jag kan bara elsens idé? Gustawi medger att hejda framfarten en stund. Hjulet det finns en knut han inte lyckats höjer sig på stenen, vagnen vacklösa – men att en poet ändå inte lar och blir stående en sekund… är helt betydelselös för Historiens Carl Jonas Love Almqvist Så krossas stenen till vitt mjöl gång. 8 alias Lewis Gustawi 1793-1866. och vagnen rullar vidare” . De båda männen skiljs och Nästan omärkligt glider Lee ber Gustawi vänta med kriberättelsen över i andra person. Lee förvandlas till ett tiken till ridån gått ner. Gustawi önskas lycka till, objekt för läsaren. Då och då blandas texten upp med denne kan dock inte säga detsamma till Lee, men han önskar generalen kraft att spela sin svåra roll till erlebte rede. Banjo uppfattar Lee som en god herre, men nu anklagar han honom för att blunda för slavslutet. eriets verkliga innebörd. Men Lee vill inte höra talas När Gustawi gått meddelar Lee generalerna sitt om Banjos fasansfulla berättelser om andra slavars beslut att anfalla. Butler får besked av Stuart om lidanden. Banjo berättar att han önskat Lees död, anfallsplanen och att frågan om hans befordran ej hunnits med. Två soldater ledsagar Gustawi bort mot önskat att han måtte falla i en segerrik strid. Banjos erkännande förvånar Lee. Lee får vidare höra att för unionsarméns linjer. När soldaterna skall återvända föreslår Gustawi att de skall följa med honom – över en vit är det som om en mulåsna börjar prata när en till andra sidan. Efter en kort diskussion huruvida de neger säger något förnuftigt. Lee tar inte illa vid sig. kan ses som förrädare eller inte följer soldaterna med Det Banjo sagt betyder inget, han är fri att gå. Men Banjo vägrar, han kan inte gå. Inte nu. Grants artilGustawi, de deserterar. leri mullrar, känslan av hot ökar. Taylor, adjutanten ber om lov att utfärda en anNovellen ”Generalens natt” fallsorder, vilket beviljas. Lee läser igenom den fär7 diga ordern, godkänner den – men river sedan sönder I Sven Delblancs novell, Generalens natt , möter vi Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

den. I bakgrunden gevärseld vilket innebär att ”oskyldiga män nu bultas till mos i Historiens mortel”. Nu inkommer general Ewell i tältet. Han betraktar Lee på samma sätt som Bildad av Suah betraktar den orättfärdige Job på sin hög av smuts och aska. Också Ewell ber om order, om en kvart kan det vara för sent. Lee medger att ett anfall på Grant kan lyckas, men vägrar ändå att utdela en order om detta. Han vill inte segra längre. Trots sin höga uppskattning av sin egen militära förmåga vill han inte längre uppträda som fältherre. Ewell får lyssna till en klagosång: ”Jag trodde i mitt högmod att jag kunde tvinga Historien att kyssa min hand… Men jag tog miste, och hundratusentals människor har dött för mitt misstag.” Ewell vägrar förstå: ”Ditt jobb är att slåss för vår frihet, slåss mot fienden så länge du orkar lyfta en arm.” Lee invänder nu magistralt: ”Jo, jo. På ett sätt tycker jag väl det. Men det som är frihet och rätt för oss, vad betyder det för alla dessa andra, vad betyder det för Banjo och hans folk? Ingenting. Vad betyder vår frihet och vår rätt? Är de kanske bara lyxartiklar? Våra rop på frihet och rätt drunknar i deras skrik efter sin frihet, sin rätt, och vem vet om inte deras 9 skrik är det starkare… Man måste stå det onda emot (min kursivering). Och det onda är ont även om det är nödvändigt. Men finns det inte en nödvändighet så förkrossande stark, att alla begrepp av orätt och rätt blir meningslösa? Jag orkar inte förklara. Låt oss få ett slut på det här, jag vägrar att anfalla.”10 Ewell anklagar nu Lee för förräderi. Hotar honom med att själv ta över befälet. Men han inser att Lees status som befälhavare är honom övermäktig. Den stora roll som han försökt spela blir till ett fiasko. Pendylen slår 12 slag – och tiden är ute. Lee ger nu order till Taylor att skriva ned marschvägarna till de defensivpositioner som de konfedererade måste inta för att sluta kriget på ett värdigt sätt. Ewell är förkrossad, Taylor lättad. Banjo har lyssnat och förstått – ”i natt har generalen gett honom en kostbar gåva.” Ett citat ur Jobs bok avslutar novellen: Herre, jag tackar dig. Si, ja haver bannats, vad skall jag svara? Jag vill lägga min hand uppå min mun. Jag haver en gång talat, därföre vill jag icke mera öppna min mun; på en annan tid vill jag icke göra det mera. Välsignat vare ditt namn. 11

Frihet och tvång I Gettysburg möter vi en Lee som anser att den typ av Frihet, som Gustawi är övertygad om håller på att realiseras i och med inbördeskriget, inte är önskvärd. Negerslavarnas underkastelse i södern är nödvändig för att ge stabilitet och ordning. En patriarkal ordning skänker trygghet för alla samhällsmedlemmar. Gustawi lever med föreställningen att Historien är på väg mot Friheten, och är därför inställd på att bidra till Frihetens sak genom sitt skrivande, sin poesi, där utopin fritt kan gestaltas. Inte bara som en ”dröm”, utan som en i Historien potentiell realitet, en romantisk framstegssyn hämtad från Hegels idévärld. Gustawis tragedi är vetskapen om att Friheten äger realitet och är möjlig, men att han inte i sitt liv kommer att få uppleva dess förverkligande. Lincoln, och unionens företrädare står på Historiens sida, medan de konfedererade försöker bromsa den. Lees tragedi är hans föreställning om att i den amerikanska söderns livsform har civilisationen redan nått sitt högsta stadium, men att han inte förstår att den är dömd till undergång, och att han därför kämpar för en förlorad sak. Bakom Lees skepsis inför den samhällsutveckling som börjar skönjas i norr med marknadsekonomi, industrialisering och individualisering finns hans insikt om att frihet ofta leder till sin motsats, till förtryck. Här blir Gustawi honom svarslös. Gettysburgs ganska så enkla upplösning alluderar 12 på en av Almkvists berättelser i Törnrosens bok , där ”ironin och kvickheten är lika viktiga som suggestionen och illusionen.” De två soldaterna som ledsagar Gustawi över till unionisterna kommer med hjälp av denne till insikt om att de är ”förrådda” och upplever orättvisan i den sak de kämpar för. Själva har de absolut inte råd med att hålla slav, inte ens en mulåsna. När de sedan övermannas av en enkel frestelse som längtan efter en god frukost med ”skinka och smör och bröd och kaffe”, deserterar de och överlämnar sig till ”friheten”. Läsaren bjuds därmed in i berättelsen för att själv reda ut det vidare sammanhanget. I novellen Generalens natt, publicerad två år efter Eremitkräftan, utgår berättelsen från Jobs bok. Lee för en dialog med Historien, som spelar Guds roll. Han har kommit till insikt om att hans sak är men-

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

ingslös, i motsats till den Lee vi möter i Gettysburg. Han har hädat i tron på att kriget varit rättfärdigt. Han har kämpat för en sak som öppnat för ondskan. Det är inte bara krigets förlopp, de avgörande nederlagen, utan även självrannsakan som lett honom fram till den slutsatsen. Frihet för den ene leder ofelbart till en begränsning för den andre. Han ställer dessutom en fråga ”om det inte finns en nödvändighet som är så förkrossande stark, att alla begrepp av orätt och rätt blir meningslösa”? Men – ändå, ”man måste stå det onda emot”. Ewell och Taylor får representera omedvetna och konventionella förhållningssätt om plikt och ära. Banjo, bunden av respekten för sin husbonde, inser när Lee böjer sig att ”något stort” har inträffat, att han fått ”en kostbar gåva.” I Sven Delblancs båda berättelser om det amerikanska inbördeskriget är det uppenbart att han utnyttjat ett historiskt skeende, i vilket kända personer uppträder i olika roller, i syfte att gestalta hans stora tema, det om Frihet och Tvång.

Generalens natt, sid.289.

Utryck som är frekvent i många Delblanctexter.

Generalens natt, sid.305.

En parafras på Bibeltexten som Sven Delblanc förmodligen komponerat själv. 11

Jmf. här med fängelset i Eremitkräftan och med Storinkvisitorns berättelse i Bröderna Karamasov. 12

I Almqvists Törnrosens bok i avsnittet Jagtslottet uppträder Richard Furumo som berättare i familjekretsen runt Hugo Löwentjerna. I Dialog om sättet att sluta stycken skildrar Hugo Richards sätt att avsluta en berättelse: ”Med ett ord, du lemnar åt din åhörare eller läsare en slututredning af händelsens idé, en oändlig sensation, en serie av tankar, ett göromål, som väl vore författarens”. Se vidare Louise Vinge i DSL sid. 89 ff. 13

Sänd i radio den 29 april samt den 3 och 7 maj 1973 i regi av Per Verner Carlsson. 1

Ett påstående av Peter Lutherson vid ett ABF-seminarium i april 2001. Det återfinns i Röster om Sven Delblanc, s. 95. Se även Sven Delblanc av Lars Ahlbom, Natur och Kultur, 1996, sid. 7. 2

Historien om hatten och besöket vid Gettysburg har Almqvist skildrat i ett brev hem till familjen i Sverige. Brevet innehåller en kopia av fotot taget i Philadelphia med nordstatshatten på. Carl Jonas Love Almqvist gifter sig med Emma Nugent i Philadelphia 1854. Det nya äktenskapet upptäcks först 1928 i brev skrivna hem där han kallar sig Lewis Gustawi. 3

Här alluderar Delblanc på Tintomaras sång.

Här citeras Songes V.

Ur Hymn till Gud.

Novell publicerad i BLM nr 2, 1964 och i Mest personligt, Carlssons i samarbete med Delblancsällskapet. Red. Lars Ahlbom. 7

Per-Ola Jansson, Delblancsällskapets ordförande sedan 2008. Han är naturvetare med examen från Uppsala universitet. Medlem av Södermanlands-Nerikes nation. Han är folkbildare och har varit verksam som lärare och rektor vid tre olika folkhögskolor. Sudermannonericisk patriot och kännare av Uschiameja.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Ung värnpliktig drabbas Stewe Claeson

1962

inföll min födelsedag på en fredag. Som värnpliktig vid infanteriregementet i Uddevalla hade jag synnerligen begränsade ekonomiska resurser; i princip skulle de räcka till kaffe och parisare tre kvällar i veckan på Konditori Princess och hemresor de helger jag inte kunde lifta med någon annan. Att göra lumpen var mig vedervärdigt, men efter att ha undvikit livkompaniet, där de flesta av mina studentkamrater hamnade, och konstaterat att regementets bibliotek skulle kunna hålla mig vid liv alla kompaniförbudskvällar och dessutom att det nybyggda stadsbiblioteket ner i stan på ett föredömligt sätt höll sig à jour med det som kom ut, hade jag bestämt mig för att acceptera frihetsberövandet. Denna fredag, hösten 1962, steg jag in på Hallmans bokhandel och gjorde något jag annars aldrig tillät mig: jag köpte en nyutkommen svensk debutroman till fullpris, sjutton och femtio, en förmögenhet. Dessutom hade jag redan läst boken. Bokhandlaren skrattade och frågade varför i hela friden jag köpte en bok jag redan hade läst. Jag sa att jag skulle studera den noggrannare för jag tänkte skriva till BLM och föreslå att den fick BLM-priset. Sedan gick jag över Kungsgatan till konditoriet. Den äldre av damerna på Princess hade sett mig genom fönstret och när jag klev in stod redan kaffe och parisare på det lilla bordet i det yttre rummet där jag redan suttit så många kvällar, hon hade inte tänt stearinljuset, det var fortfarande ljusa kvällar. Vid det bordet hade jag hunnit läsa Camus La chute och känt mig befryndad med den stackars domaren. Jag hade helt uppslukad läst Faulkner och Hjalmar Bergmans språkligt makalösa Mor i Sutre, jag hade skakad läst en roman om hur tillvaron faktiskt är i all sin obegripliga omänsklighet och hur stark mänsklig gemenskap kan vara, jag hade läst Vesaas Fuglane. Och nu hällde den vänliga servitrisen upp kaffe åt mig och lät mig breda ut mig på den virkade duken, bok, anteckningsbok med långa kapitel ur mitt eget

första mästerverk (aldrig utgivet), reservoarpenna, en studentgåva. Och jag öppnade romanen. Jag mindes fortfarande första läsningen tydligt, men ville kontrollera att det verkligen var en roman skriven med samma oerhörda svartsyn som min egen, dvs 20-åringens upplevelse av människans absoluta ensamhet. Jag läste mig fram till Chefens samtal med Axel och konstaterade på nytt, men med en obehaglig rysning, att jag på något sätt gillade Chefen. Men Fängelse är Fängelse. Ofrihet är ofrihet. I 17 är ett regemente och ett regemente är på samma gång ofrihet och – fängelse. Servitrisen log mot mig: ”Han dricker ju inte sitt kaffe!” Jag hade just fått Gubben att forsla mig bort från fängelset och nästa kapitel hette ’Den vita staden’. Jag skyndade mig uppför backen till regementet för att inte ännu en gång komma för sent till grindarnas stängning. Jag minns aldrig mina drömmar, men jag vet att boken bläddrade omkring inuti mig i sömnen. Man kan pröva sin ofrihet. Trettiofem år senare mötte jag regementets nu pensionerade överste, som skrattande berättade om att han från kansliets fönster kunnat se en pluton värnpliktiga marschera och att en av soldaterna gick med en uppslagen bok i handen. Han visste att det varit jag. Men den gången var det inte boken om Axel jag gick med, det var Koestlers Natt klockan tolv på dagen. Skakad av påståendet att det skulle finnas en ofrihet som innebar frihet, hade jag inte kunnat lägga bort boken, och det var lätt att marschera läsande, de andra svängde och jag svängde med, de andra gjorde halt och då stannade jag också. På måndagskvällen satt jag på Princess, kaffet kallnade, parisaren blev bara halvt äten, servitrisen knackade mig på axeln: ”Nu måste jag stänga.” Lilith såg upp, och jag såg upp! Och skakad insåg jag att jag var i Uddevalla, att Lilith inte bara var söndersliten, utsatt, misshandlad, döende, utan att hon också visat samma lustfyllda ansiktsuttryck som

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

den sönderslitna kvinnan på Dalis bild om spanska inbördeskriget, och jag skyndade uppför backen. Hem. Till fängelset. På onsdagen började jag göra anteckningar, Chefens ironiska, lite trötta accepterande av Axels återvändande till fängelset. Jag läste det med ett slags uppror och samtidigt insikten om att just så just så är det! Och i huvudet cirklade Moskvaprocessernas obegripliga bekännelser och min trötte filosofilärares kommentar att man till sist måste vänja sig vid den obehagliga tanken att frihet kan erövras genom att acceptera nödvändigheten. Och Chefen säger, med ett slags leda till den unge bildstormaren att den frihet Axel tänker sig eller drömmer om är falsk. Jag ryckte till när servitrisen rörde vid min arm. ”Han pratar högt, är han inte lite för ung för det? Drick nu kaffet.” Friheten, fortsatte Chefen i innerörat, är bara ett hölje kring en större ofrihet. Herredumilde. Och att en ung svensk mans debutbok kunde innehålla allt detta! Jag skrev på kompaniets skrivmaskin ett brev till BLM: det nyinstiftade priset bör tilldelas Sven Delblanc för Eremitkräftan. Någon annan fick priset. Men Delblanc fick det för nästa bok. Den läste jag också. Och sedan alla hans böcker, så snart de kommit ut.

Förutom Stewe Claeson har Tomas von Brömsen, Hagge Geigert, Karl-Gerhard och Harry Martinson med flera kända svenskar gjort lumpen vid I 17.

Fortsättning från sidan 32:

Källor till “Axel Nordfälts tid i Amerika” Conrad Bergendoff, The Augustana Ministerium. A Study of the Careers of the 2,504 Pastors of the Augustana Evangelical Lutheran Synod/Church 1850-1962 (Augustana HistoricalSociety, 1980); Alf Brorson, Axel Nordfälts tid i Amerika (Torsby 2013); Nils Håkanson, Sven Delblancs ”Samuel” i dokumentens belysning (årsboken Wermlandica 1989); C.A. Swensson och L.G. Abrahamson, Jubel-Album. Tillägnat Augustana-Synoden (Chicago, 1893); Gunnar Westin, Emigranterna och kyrkan. Brev från och

tewe Claeson växte upp i stadsdelen Landala i Göteborg. Han har varit verksam som lärare och rektor vid olika folkhögskolor. Han var en av initiativtagarna till och del av kursledningen för Litterär gestaltnings vid Göteborgs universitet. Claeson är mest känd som författare. Han debuterade 1969 med diktsamlingen Semantica. 1993 kom hans första roman, Pigan i Arras. Bland hans senare romaner märks Rönndruvan glöder (2002), om Easias Tegnér. Den gav honom Svenska Dagbladets pris och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Hans senaste bok Komma nära (2014) är en fängslande utvecklingsroman med kopplingar till korruptionsaffärer som under senare år ägt rum i Västsverige Claeson har också varit verksam som översättare och introduktör, bl a av samtida amerikansk lyrik.

till svenskar i Amerika 1849-1892 (Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm 1932). The Augustana Synod biographical cardfile index, ELCA:s arkiv i Elk Grove Village, Illinois; Emigrantdokumentation (skeppslistor m m), Sverige Amerika Centret i Karlstad; Svenskamerikanska kyrkoarkiv Nr 0030, 0031, Svenska Emigrantinstitutet i Växjö; Predikosamlingar i Värmlandsarkiv Axel Nordfält (1864-1910), SE/VA/51005, Karlstad. Tidningsnotiser i The Burnett County Sentinel (1890-92). Alf Brorsons informant på ort och ställe i USA: Berdella Johnson, Grantsburg Area Historical Society, Wisconsin.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Kerstin Bergström - en själsfrände till Sven Delblanc Lars Ahlbom tiden, fastvuxen vid hans rygg som en djinn, fadern som finns i allt han skriver. ”Ack, jag skriver ju aldrig om något annat.” Jag behövde ju bara byta ut ”far” mot ”mor”, allt stämde, och allra mest hatet och kärleken. Och jag visste ju att någon gång, i någon tid skulle – måste! – jag skriva om min mamma, om hennes alkoholism, om oss, om skulden och sveken, och sommaren 1974 skrev jag på en månad, direkt på maskin en lång episk dikt om allt det svåra. Kerstin hade när dikten om mamman tillkom ett par gånger haft brevkontakt med Sven Delblanc. Hon hade kommenterat texter han skrivit och fått positiva svar. I sitt första brev till henne skrev Delblanc följande:

örfattaren Kerstin Bergström dog den 23 mars 2014, 79 år gammal, efter ett liv i Boliden, Kiruna och till slut Seskarö. Hon debuterade vid 41 års ålder och skrev 19 böcker, både prosa och lyrik. Kerstin arbetade vid sidan om sitt författarskap som lärare i svenska och engelska. Hennes författarskap är både viktigt och betydande, men kom som Åke Lundgren påpekar ”orättvist i skymundan”. Sven Delblanc betydde mycket för Kerstin Bergström. Det berättade hon i Minnesbilder av Sven Delblanc II (2010). I början av 1970-talet talet läste Kerstin Bergström Delblancs sex första böcker och kände en stark själsfrändskap med författaren: Den blev mycket tydlig vid läsningen av Åsnebrygga (1969), där man får möta hans far, för första gången bortom myter, bilder och förklädnader: ”Jag hemsöks av minnen av min far. Min far – han som jag hatat och älskat mer än allt.” Fadern som han bär med sig genom

Kära Kerstin. /- - -/ Be inte om ursäkt för att Du skriver, det sätter jag bara värde på och vill gärna vara mänskligt anträffbar så långt jag kan. Här är jag! Kerstin hade tilltalats av tonen i Delblancs svarsbrev och nu skrev hon ett brev till Delblanc och frågade om han kunde tänka sig att läsa ”något som jag skrivit”, dvs den långa dikten om mamman. Sven Delblanc svarade med tre ord: ”Du är välkommen!” Kerstin skickade sin dikt till Sven Delblanc som uttryckte intresse och gav beröm. Han gav henne rådet att behandla stoffet i prosa och kom också med konkreta råd hur hon skulle gå till väga. Dessutom skickade han dikten till Bonniers, och Kerstin fick uppmuntrade ord också från förlagsredaktören Sven Lindner. Kerstin arbetade med prosaversionen vid sidan av sitt lärarjobb och var klar efter ett år. Hon skickade boken till Lindner och fick snart besked av Åke Runnqvist att boken var antagen och skulle ges ut av Bonniers dotterbolag Forum. Kerstins debutbok fick namnet Parkeringsplatsen och kom ut 1976. Den följdes sedan av romanerna Rollen (1977)

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

och Resan (1978). Dessa böcker utgör en trilogi som handlar om författarens relation till sin alkoholiserade mor, som fortfarande var i livet när böckerna gavs ut. Kerstin Bergström karaktäriserade dem som ”en sorts förtvivlad, smärtsam och verkningsfull psykoanalys på egen hand”. Orden befriade henne. 1988 återkom hon till ämnet med romanen ”Boken om Henne”, en bok som talar om den då nyss bortgångne modern med större försoning. Kerstin Bergström led av en reumatism som till slut blev så svårartad att hon inte kunde skriva utan svår smärta. Hon beslöt då vid 79 års ålder att skriva en sista bok, där hon blickar tillbaka på sitt liv och författarskap, sammanfattar och tar avsked. Hon gav den namnet ”Slutord”, vilket visar hur mycket Sven Delblanc betydde för henne – Sven Delblanc utgav ju 1991 en bok med den titeln, dock utan citattecken. Det kändes rätt att ”avsluta med just Sven Delblanc, eftersom han var med från början”, skriver Kerstin Bergström och berättar den ovan återgivna historien bakom sin debutbok. De tre orden ”Du är välkommen!” förändrade mitt liv, säger hon. Hon frågar sig ”om förlaget hade antagit mitt manus utan Sven Delblancs ’inblandning’, ett manus skrivet av en fyrtioårig, helt okänd debutant, bosatt i Boliden”. Slutord blev inte Sven Delblancs sista bok som han trodde när han skrev den. Han fick leva ytterligare ett år innan cancern tog hans liv, vilket gjorde att han kunde skriva Agnar, andra delen av sin självbiografi. ”Slutord” blev inte heller Kerstin Bergström sista bok. På boken baksida meddelar författarinnan att hon ett par månader efter att hon avslutat manuskriptet fick veta att hon led av en långt framskriden cancer och att prognosen var mycket dålig. Hennes allra sista skrift blev dessa dagar, en 27-sidigt häfte, som hon skrev under några timmar under två nätter. Hon berättar där om sin sjukdom och sin sista tid och sitt val att avstå från livsuppehållande behandling. Boken genomsyras av en känsla av tacksamhet över vad livet givit henne, ett gott äktenskap, barn och barnbarn och ett författarskap som hjälpte henne att försonas med en svår uppväxt.

Kerstin Bergström, Torbjörn Säfve och Sara Lidman. Foto: Åke Lundgren.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

En dikt, en dröm Kerstin Bergström Det gula huset här på Seskarö är det första hus vi ägt, om man inte räknar den lilla hytten i Riksgränsen som ett hus. Hytten – femton kvadratmeter på arrenderad mark, varken vatten, avlopp eller el, byggd på 1920-talet, köpt 1974 och i vår ägo i drygt trettio år. Jag har skrivit om den, om himmel och helvete, dagar av sol på snö när vindarna vilade, dagar när snöstormen rasade och Jøtulkaminen darrade i de värsta stormbyarna. Hytten, fjällen, vitheten födde ord, och jag vill så gärna citera en dikt som föddes i hytten. Den är skriven vintern 1978, vintern efter Hennes död, då Hon fortfarande fanns så starkt för mig och födde mörka tankar. Den finns i Féernas klänningar, som kom ut vintern 1979, innan vi flyttat från Boliden till Kiruna. Och den är mörk… I natt (i hytten) I natt när alla sov och stormen tystnat och himlen sopats ren smög jag mig ut och stod på bron och såg den bleka skäran som liknade en liten båt av silver. I natt när alla sov rodde jag över himlen i en liten båt av silver och sov i den vita skålen på Tuolpagorni. När jag vaknade var silverbåten borta. Det var därför min säng var tom. I vintras, när jag gick och väntade på snön som aldrig kom, återkom min hyttedikt, som dröm. Jag var fyrtiofyra år när jag skrev dikten. Jag var sjuttioåtta år när jag drömde drömmen. Jag sover i den vita skålen under det tjocka, mjuka snötäcket. Jag sover lugnt, och när jag vaknar av att det börjar ljusna, blir jag inte rädd. Jag hör en röst som säger: – Sov vidare, du. Och jag säger: – Det kan jag inte. Jag måste tillbaka till hytten innan de vaknar. Och jag sätter mig upp och ser mig om efter silverbåten men den är borta. Som om rösten kan läsa mina tankar säger den: – Du behöver ingen silverbåt. Du kan lugnt sova vidare. Jag väcker dig när det är dags. – Dags? – Dags för dig att gå vidare, till nästa liv. Seskarö i maj 2013 (Ur ”Slutord”, 2014)

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Om tid och historiesyn i dikten Sven Delblanc

åt oss framkalla för vår blick en ung poet från 1620, för att utröna något om hans syn på tiden i samhället och tiden i individens medvetande och de konsekvenser dessa föreställningar kunde ha för hans litterära skapande. Vår unge harpolekare skulle först förvåna sig över vår okunnighet – är då inte Sverige 1986 en kristen stat? Och han skulle sedan meddela oss följande fakta: i år 1620 tror vi oss veta, att jorden skapades för 5 630 år sedan, att syndafloden inträffade vid pass 4 000 år sedan, 1 600 år efter skapelsen, sålunda att Jesus föddes för 1620 år sedan och ungefär 30 år senare led offerdöden på korset, och att Yttersta domen kommer att inträffa omkring 2 000 e Kr. Fromma och lärda män är inte helt ense om siffrorna, eftersom de använder olika beräkningsgrunder, hämtade ur Bibelns odiskutabelt sanna text: sålunda kan man komma långt genom att summera de bibliska patriarkernas ofta imponerande levnadsålder. Jag unge poet tror emellertid på en sådan bibliskt grundad kronologi, som är i hög grad meningsfull, teleologisk, förtröstansfullt vänd mot ett meningsfullt slut, då rättvisa ska skipas och fåren skiljas från getterna. Men vi sentida, krasse, förkrumpne och sene att tro, skulle säga oss, att i denna vackra kronologi är på sin höjd den förebådade Yttersta domen sannolik, låt vara att vi inte hoppas på den rättvisa vår unge poet kunde emotse med förtröstan. Vi har svårt att se en gudomlig mening i de historiska förloppen, om vi inte har en rejäl dos hegelianism i det andliga bagaget, vi fruktar världsundergången men väntar inget av den utom livets förintelse på vårt klot. Vår unge poet var i vissa stycken avundsvärd. Den väldige Augustinus hade påbörjat arbetet att skapa en kristen historiesyn, varmed Guds vägar med människan kunde rättfärdigas. Den yttre anledningen till ”De civitate Dei” var Alariks erövring av Rom, som medförde stor förstörelse. Vad var Guds mening med en sådan katastrof? Augustinus kunde överty-

gande bevisa, att historiens mål inte var världsstaten Rom utan en avlägsen Gudsstat. Även syndafallet i Eden var en lycklig händelse – ”Felix culpa!” – eftersom den ledde fram till försoningsoffret på korset. Augustinus var, som senare Milton och Bossuet, Vår Herres försvarsadvokat.

Augustinus. August Strindberg var en sen aktör i samma apologetiska roll, så i den sällsamma skriften ”Världshistoriens mystik” från 1903. Dess enkla tes är denna: eftersom Gud verkar i historien kan inga katastrofer, folkmord och lidanden vara onda, de har alla ett gott syfte, som vi inser om vi blott efterforskar Guds dolda vilja. Tyrannen är ingen tyrann utan ett redskap, ”Guds gissel”. Djingis Khan planerade att utrota alla bönder i Kina och förvandla jorden till betesmark, vilket enligt den imponerade diktaren belyser ”mannens storslagna sätt att se på sin uppgift”. Strindberg står på samma grund som Augustinus, men han är ett sent och ganska isolerat fenomen. Den kristna historiesynen började brytas upp redan under renässansen och processen fortsatte under upplysningen. Ökade kunskaper om Kina och Egypten gav nya historiska perspektiv, geologiska fynd kunde inte förenas med tron på skapelse och syndaflod. Montesquieu och

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Herder bidrog att luckra upp vår judeo-kristna etnocentricitet och Giambattista Vico suggererade en cyklisk historieuppfattning. Historieskrivningen blev pragmatisk och sökte utforska kausala sammanhang. En ny historiesyn kom till triumferande uttryck i Viktor Rydbergs kantat i ett ögonblick av solenn akademisk offentlighet: ”Ur nattomhöljda tider emot ett mål fördolt för dig, o, mänsklighet…” Nattomhöljda tider? Ett mål fördolt för mänskligheten? Det krävs kanske en smula eftertanke för att inse att Rydberg med dessa ord slänger både Genesis och Yttersta domen på historiens skräphög. Det hör till anekdotaget kring dikten, att referera Anton Niklas Sundbergs svavelosande bifallsrop, om med rätt eller orätt vet jag inte. Karl Warburg har citerat en domprost och teolog, som uttryckte sig mer nyanserat om kantaten: ”Ja, estetiskt sett är den nog bra… ur kristlig synpunkt är det den rena hedendomen.” Och däri hade domprosten rätt. Men vi framkallar åter vår tänkte poet från 1620 för att fråga honom: i vad mån tar du i din dikt hänsyn till människans subjektiva erfarenhet av tiden, av stillastående och flykt, av mystisk vila och rastlöst jäkt? Han skulle svara, i den mån han var historiskt medveten, att han helst arbetade med en lineär diskurs från alfa till omega, från vaggan till graven, med få och oviktiga undantag. Homeros hade tagit sig före att börja berättelsen ”in medias res” för att därpå återberätta förhistorien innan hexametrarna följde skeendet till slutet, och Homeros och än mer Vergilius var självfallet orubbliga mönster. Sofokles hade i Konung Oidipus låtit handlingstid och upplevelsetid sammanfalla, så borde det alltså vara i en god tragedi, enligt estetikern Aristoteles. Litteraturen var ännu muntlig eller upplevdes som sådan, strukturerad enligt retorikens lagar, och den muntliga texten kan ej handskas för godtyckligt med åhörarens tidsupplevelse. När poesin under 1800-talet började förlora kontakten med antikens klassiker och retorikens strukturer, kunde man i stället vända blickarna mot musiken, ej utan avund. Dikten syntes dömd att verka i ett ”nacheinander”, medan musiken arbetade med simultana effekter, i ackordet, i operans ensembler. Problem: hur samla maximal upplevelseintensitet i en språklig utsaga? En klassiskt och retoriskt skolad diktare kunde

uttrycka en känsla av depression och melankoli sålunda: Vad vill mig verkligheten med sin döda, sin stumma massa, tryckande och rå? Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda! Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå! Och så vidare. Tegnér talar om att han är ”mjältsjuk” och exemplifierar sina besvär med retorisk klarhet och precision. Borde han vara realistisk i uttrycket, återge depressionen med klinikens mummel, suckar och skrik? Nej, självfallet inte. Men den moderne diktaren skulle nog söka en form – genomtänkt och genomarbetad – som bättre suggererade depressionens tillstånd och förmedlade känslan med starkare emotionell intensitet: mer upplevelse på knappare språktid, sålunda. Musikälskaren, Wagner-beundraren Baudelaire fann en metod att uttrycka samma känsla mer komprimerat, så här exempelvis: ”Je suis une cimetiére, abhorrée de la lune.” Vi är så vana vid modernistiskt språk att vi knappt inser hur häpnadsväckande detta måste ha tett sig för en klassiskt och retoriskt skolad publik. Hur kan ett talande jag kalla sig kyrkogård? Och hur kan månen känna avsky och fasa. När den inte uppträder som mytologiskt väsen, som Selene eller Artemis? Ändå gör versen starkt intryck, av sorg, skuld, melankoli. Ett maximum av uttryck på ett minimum av tid. Men när vi vill analysera texten och vår egen upplevelse blir vi snart varse, att vi måste övergå till en ganska omständlig lineär diskurs: ”Diktaren vill uttrycka en känsla av skuld och hopplöshet i bilden av en kyrkogård med döda kroppar, kanske mördade, kanske i ett tillstånd av förruttnelse, vilket skulle förklara månens fasa”, osv. Därmed är vi tillbaka i logik och lineär struktur. Den emotionella intensiteten i upplevelsen, uppnådd med ett komprimerat uttryck, vinns bara till priset av en viss oklarhet. I någon mån har vi närmat oss musikens sätt att verka, men inte helt. ”Absurdism” kallas en livskraftig rörelse i den moderna teatern, som minst av allt kan utgå från den historiesyn vi har funnit hos vår poet från 1620, den som vi självfallet kan söka hos Shakespeare. Absurdismens historiesyn är cyklisk, allt går igen och upp-

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

repas idiotiskt, till inget syfte och ändamål. ”Så går vi då”, säger luffarna som väntar på Godot, men de förblir på scenen, och skådespelet kan börja på nytt, i en evig väntan på Godot. Det tragiska slutet hos Shakespeare rymmer alltid en försoning och en framtidsutsikt. Moraliska lärdomar kan dras av det skedda, ätterna Montague och Capulet försonas, den döde hjältens mantel upptas av annan lämplig hjälte, samhället lever vidare, de brottsliga straffas. Guds rättvisa sätts ej i fråga, och historiens lugna vandring mot målet fortskrider som förr. Även massmorden i Titus Andronicus kan sluta med en förtröstansfull ton, sedan Lucius straffat Tamora och satt Aaron kvick i jorden: ”Sen skola visligt vi vår stat regera och slika olycksfall ej hända mera.” Om vi upplever dessa tragedislut som överflödiga, om de nästan alltid numera stryks vid sceniska produktioner, har det möjligen något att säga om vår hopplösa syn på historien. Massiv katastrof eller idiotisk upprepning är de möjligheter som tycks oss rimliga. Epikens urform torde vara att berätta kronologiskt från alfa till omega, från vaggan till graven, och en sådan form kan aldrig bli omodern. Dock kunde redan Homeros finna det möjligt att börja mitt i händelseförloppet, och i modern tid har de kronologiska greppen varit många och varierande: Joseph Conrad är ett exempel på en berättare, som förfaret arbetar med omkastad tidsföljd, ofta med växlande berättarteknik i de olika tidsplanen. Diktaren kan retardera tidsflödet med lyrism och essäism, eller komprimera väldiga tidsavstånd till en handfull impressioner, berätta om en familjs, en ätts, ett samhälles liv under sekler eller berätta om en dag i juni 1904 – möjligheterna tycks obegränsade. Den modernistiska dikten kulminerade i Finnegan’s Wake av James Joyce, som betecknande nog hämtade sin historiesyn från Giambattista Vico. ”Handlingen” utspelas i drömmen under en natt i Dublin och samtidigt i alla tider och överallt, boken har ingen början och inget slut, och dess språk är det slags ordmusik vi säg komponerat av Baudelaire, en musik med rötter i många språk. ”Sir Tristram, violer d’amordes, fr’over the short sea, had passeneore rearrived…” Men vad tjänar det till att citera? Det krävs många genomläsningar innan vi lärt oss vilken återkomst som här avses, vilken roll som spelas av

James Joyce. Tristan och Isolde, vilket erotiskt övergrepp (”viol”) som är viktigt och centralt. All analys måste slutligen bena ut betydelseelementen och ordna dem i någon sorts logisk sekvens. I någon ringa mån kan vi närma oss musikens magi, detta att i samma moment av tid tala med hundra röster, närma oss men ej sammansmälta. Vi är slutligen fjättrade vid språkets modus, det som Lessing kallade ett ”nacheinander”. Med detta resignerade resultat lämnar vi vår unge poet från 1620-talet, då det förmodligen var mycket enklare än nu att handskas med historien och tiden. Anm. Kristen teologi diskuteras passim av Tore Frängsmyr i Geologi och skapelsetro. Lychnosbibliotek 26, Uppsala 1969, som också förtecknar relevant litteratur. Viktor Rydbergs kantat, Lund 1985, av Rolf Lindborg, diskuterar kantatens ideologiska hållning. Tiden i litteraturen har i Uppsala ägnats intresse i Staffan Bergstens Time and Eternity. A study in the Structure and Symbolism of T S Eliot’s Four Quartets. 1960, och I Pär Bergmans “Modernolatria” et “Simultaneità”, 1962. Henri Bergsons distinction mellan subjektiv tid och astronomisk tid i Essai sur les données immédiates de la conscience, 1889, svensk översättning 1912, m fl verk, har varit av betydelse, direkt och indirekt, för Marcel Proust och många andra författare. Om Finnegan’s Wake ger Campbell-Robinson en elementär översikt i A skeleton key to Finnegan’s Wake, 1944, många senare upplagor. Grundligare idéanalys meddelas i W. Y. Tindalls James Joyce. His way of interpreting the Modern World, 1950. Annales. Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala Årsbok nr 27, 1987-1988, s 47-50.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

Händelser i Hedebyland 2014

Maj-Britt Imnander

et var en stor händelse när ett nytt bibliotek invigdes i Vagnhärad våren 2013. Det tekniskt välutrustade mötesrummet i biblioteket fick namnet Delblancrummet och blev en självklar mötesplats för Delblancsällskapets lokala arbetsgrupp i Trosa/Vagnhärad. Där placerades de porträtt av Delblanc som vi samlat ihop under åren och bokskåpet där vi presenterar Sven Delblancs författarskap. Det är en perfekt omgivning för våra möten och bokträffar och de goda samtal vi för där. Aktör i bygdens kulturliv Delblancsällskapets arbetsgrupp tar del i bygdens liv och samverkar ofta med andra föreningar. Vi deltog i Vagnhärads dag den 17 maj, när en stor kommunal satsning på upprustning av Vagnhärads centrum och åmiljön där intill firades. Vi har i sommar också haft glädjen att återse två av skådespelarna i friluftsteatern Hedebyborna som vi satte upp i Trosa 2010 och 2011. Den ena var Vibeke Nielsen, som spelade grevinnan. Hon bjöd oss nu på en enmansföreställning med sin egen pjäs Den stolta skammen, ett aktuellt inlägg i landsbygdsdebatten. Vi samarbetade med två andra kulturföreningar och platsen var Hembygdsgården Trostorp. Det andra glada återseendet gällde Anna Bromee, Signe i Hedebyborna. I början av september deltog vi i ”Kulturfnatt”, ett årligen återkommande evenemang där kulturföreningarna samordnar ett brett programutbud. Vår arbetsgrupp var med i samarbetet kring ett uppskattat program med titeln ”Jag har en liten melodi”, där Anna Bromee uppträdde med sång och imitationer. Vi har också deltagit i marknadsföringen av de uppskattade flottfärderna på Trosaån som startade sommaren 2011 och fortsatt vara en succé – dock med ett avbräck i år, då vattnet i ån sinade och flottarna inte kunde ta sig fram. Tillsammans med Vagnhärads hembygdsförening har vi tagit emot grupper som bjudits på en ”Utflykt i Hedebyland” med humoristiska guidespel som uppskattade inslag.

Ett av dem, ”Stinsen och den ängsliga resenären”, uppfördes också på Tullgarnsdagen med Ulrika Pohl Andersson som presentatör. S:ta Annas kapell Vi gläder oss åt att S:ta Annas kapell i Trosa lands kyrka har kommit att bli en spännande och uppskattad konsthall, och vi försummar inte att tipsa besökarna om Delblancs skildring i Stenfågel där Karolina sitter i kyrkbänken och betraktar skulpturen av S:ta Anna. Bilden är inte gjord på riktigt, den är gjord på vackert, tänker hon, och Delblanc kommenterar: … och detta finner Karolina förkastligt, varför kan hon inte själv reda ut. Jag tror inte att Delblanc var helt ense med Karolina, men formuleringen har en kärna som är värd att ta på allvar för den som har med bildkonst att göra. Bokcirkel med högläsning och samtal Året 2014 inledde vi med att starta en bokcirkel med utgångspunkt i Sven Delblancs kvinnoskildringar. Vi möttes varannan vecka i Delblancrummet i Vagnhärad och fortsatte till frampå vårkanten. Då hade vi stiftat närmare bekantskap med bl a Signe Svensson och bondhustrun Maria på Mölna , som båda återkom i samband med Åpromenaden i Vagnhärad den 26 maj. Den 18 februari inbjöd vi tillsammans med biblioteket och Trosabygdens kulturråd Helena Brodin som gäst, och ersatte samtalet i den lilla studiecirkeln med att i en större grupp lyssna till Helena när hon berättade om sin roll som Signe Svensson i TV-serien Hedebyborna. Bl a berättade hon hur rollen som Signe följde henne också i privatlivet – människor kände igen henne, tyckte synd om henne och pratade med henne om livet som fattig torparhustru. Men Helena berättade också om vilken underbar roll det var att få spela Signe, om samvaron med de andra skådespelarna och om de ibland stökiga inspelningstillfällena. Vi fick insyn i filminspelnigarnas teknik och förflyttningarna från en inspelningsplats till en annan. Hon beskrev bland annat hur scener

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

som togs vid samma tillfälle kunde höra hemma i helt skilda delar av filmen. Det senare var något som krävde en särskild uppmärksamhet vid inspelningarna. Mötet med Helena blev en uppskattad kväll med ett imponerande stort antal besökare i vårt lilla bibliotek När vi avslutade cirkelarbetet för säsongen avtalade vi med biblioteket att Delblancrummet skulle stå till vårt förfogande första måndagskvällen i varje månad fr o m hösten . Från åvandringen 26 maj 2014.

Från åvandringen 26 maj 2014.

Bokcirkel “träffpunkt Delblanc”.

Helena Brodin berättar om sin roll som Signe i Hedebyborna.

Åpromenaden 2014 Den 26 maj på Sven Delblancs födelsedag var det så dags för Åpromenaden, som i år i likhet med Delblancsällskapet kunde fira femtonårsjubileum. Den här gången var målet gården Mölna, som förändrats på många sätt sedan familjen Delblanc bodde där åren kring 1940. Under blommande fruktträd på gårdsplanen bjöd vi på en ”dramatiserad uppläsning”, där Birgitta Lerjeryd var berättare. Maj-Britt Imnander och Ulrika Pohl Andersson läste en text ur Maria ensam som innehåller en laddad dialog mellan Maria och Signe där de möts i Mölnas trädgård. Samvaron fortsatte under kvällen i Betelkyrkan som har ett strategiskt läge vid Trosaån. Som vanligt var de formella och informella samtalen livliga och engagerade – många Delblancläsare deltar återkommande i de årliga åpromenaderna, nya bekantskaper görs och allt fler hittar hit även från andra delar av Sörmland och från Stockholmsområdet. Träffpunkt Delblanc I perioden när sommaren blev höst startade vi ”Träffpunkt Delblanc”, som vi kallar våra återkommande månatliga möten i biblioteket. Vi inbjuder till högläsning och har valt olika teman för kvällarna. Utan undantag har läsningen varvats med livliga samtal, där känslor och minnen väcks till liv. Inte minst har träffarna inspirerat deltagarna till mer läsning av Delblancs böcker på egen hand. Att fortsätta en regelbunden verksamhet knuten till Delblancrummet är en spännande utmaning, när det gäller att utveckla vårt lokala arbete. Intresset från besökarna är inte att ta miste på, och Sven Delblancs författarskap och hans anknytning till bygden ger oss ständigt nya infallsvinklar och teman att gå vidare med.

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2

”Var rolig, din djävul!”

Denna teckning av Sven Delblanc fick följa med när han levererade den beställda essän “Tid och historiesyn i dikten” till Kungliga Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok 1988. Beställare var årsskriftens dåvarande redaktör Gunnar Broberg, docent i Idé- och lärdomshistoria. På teckningen uppmanar han en pressad Sven Delblanc att åstadkomma något roligt.

Delblancpriset Instiftare av priset är Trosa kommun i samverkan med Delblancsällskapet. Priset ska tillfalla en kulturpersonlighet som verkar i Sven Delblancs anda. Delblancpriset delades första gången ut 26 maj 2011. Priset gick då till Sigrid Combüchen. Priset kommer att delas ut igen 23 maj 2015 i Trosa lands kyrka. Besked om vilken som fått priset 2015 ges 15 januari. Prissumman är 40.000 kr. ISBN 978-91-637-7308-2

Delblancsällskapets årsskrift 2014 årg 2