Ut i naturen — Havtorn

Scouting skall möjliggöras för alla som vill vara scouter, men det betyder inte att scouting är en hobby för alla. Vi, som scoutledare, behöver då inte heller anpassa scoutprogrammet för att passa alla. Det vi som scoutledare skall göra är att anpassa scoutprogrammet så att de barn och unga som vill vara scouter, som vill ”scouta”, skall ha en möjlighet att förverkliga och utveckla sig själv inom scouting. ÄR SCOUTING EN HOBBY FÖR ALLA?

Vad är scoutigt och vem bestämmer vad som är scouting? Vi har såklart scoutidealen, och som ideal nummer två, efter att ”respektera andra”, kommer ”att älska naturen och skydda miljön”. Vi kan här säga att alla friska människor uppfyller det första idealet och scoutingen således kunde vara för dem. Men redan i ideal nummer två, som skall eftersträvas redan av vargungarna, ser jag det inte som en självklarhet att alla älskar naturen och vill skydda miljön. I de yngre åldersgrupperna kan barnen säkert fostras till det och jag hoppas innerligt att det är det vi gör, men det kräver att ledarna är medvetna och trogna det samma idealet.

Problemet är inte barnen i de lägsta åldersgrupperna, utan ungdomarna och de vuxna ledarna. Bland oss finns många som inte prioriterar naturen och miljön, i alla fall inte som (näst) högsta ideal. Skall vi då låta scoutingen glida in på ”kolla lite film”, ”myspys med chips” och pysselklubb, framförallt om det regnar ute? Häng inte upp er på detaljerna, ni hänger med, då vi var unga, för hundra år sedan, gick vi med facklor till skogs mitt i natten för att hitta grottan (orienteringsövning …) och då jag tog över patrulledarskapet som 11 åring gick första mötet ut på att vi firade oss utför en klippa i skogen med rep, det var scoutigt det (bortsett från att jag då kanske inte respekterade patrullkamraterna med höjdskräck). Så är scouting en hobby för alla? Då det gäller vargungar och mestadels äventyrsscouter är det nästan det, bortsett från de barn som tydligt säger att de inte vill, av en eller annan orsak, och då är det vår skyldighet att respektera dem som medmänniskor och låta dem göra något annat istället. Men när barnen blir ungdomar, skall vi hålla kvar dem till vilket pris som helst? Vilka är orsakerna till att vi vill att de skall välja scoutingen för och vilka orsaker godtar vi då de vill sluta? Faktum är att många ungdomar blir allt mer distanserade från naturen och likgiltiga till miljön, och vill vi då hellre minska på natur&miljö delen av scoutingen för att hålla kvar fler ungdomar, eller vill vi driva en idealistisk renodlad organisation där vi småningom inte är fler kvar en några stycken som var superscouter för 100 år sedan? Jag hoppas att verkligheten ligger någonstans mittemellan. Det första scoutidealet ”att respektera andra” är fortfarande det viktigaste för mig, och om någon säger att scoutingen inte är hens grej vill jag respektera det. Om jag inte gör det, utan istället försöker få personen att hållas kvar genom att tumma på natur och miljö idealen i scoutprogrammet så sviker jag både första och andra idealet. Jag är Fredrik Aspö, före detta superscout (kunde allt om eld, knopar, överlevnad, ledarskap och liknande) från Östersundom scouter. Jag är för tillfället passiv-scout, disponent på Kåtan, samt sporadiskt kåraktiv. Jag jobbar som bergsguide i Lyngen i Nordnorge. Jag önskar med den här texten lyfta fram en del åsikter, och hoppas kunna väcka tankar och skapa diskussion. Om jag låter provokativ skall du inte ta det personligt, och jag hör gärna motargument och är beredd att ändra kurs då jag blir motbevisad eller överröstad. Det är ni där ute på mötena och lägren som gör scoutingen, inte en filosoferande föredetting knapprandes på ett tangentbord.