34 minute read
Styrelsen för Finlands svenska spelmansförbund
by Fiolen min
Styrelsen för Finlands svenska spelmansförbund fr.o.m. 19.3.2022
Ordförande: Synnöve Svanström Viceordförande: Michaela Lassus
Advertisement
Styrelsemedlemmar
Ordinarie:
Personlig suppleant: Jan-Anders Barkar (Norra svenska Österbotten) Tobias Elfving Birgitta Beijar-Österberg (Mellersta svenska Österbotten) Johanna Lönngren Kenneth Nordman (Södra svenska Österbotten) Carl-Erik Herrmans Antonia Nyström (Åboland) Kurt Svahnström Sten Eriksson (Åland) Francine Eriksson Linnea Holmberg (Västra Nyland) Carita Aminoff Henrica Westerholm (Mellersta Nyland) Göran Jonsson Emil Antman (Östra Nyland) Kim Lönnroos
Sekreterare: Pia-Stina Sarin Skattmästare: Inga-Lill Sund
Utskott och kommittéer
Styrelsens arbetsutskott fungerar vid behov som beredande organ för styrelsen samt fattar i brådskande fall beslut med fullmakt av styrelsen. Arbetsutskottet består av ordföranden, viceordföranden och organisationssekreteraren. Arbetsutskottet sammankallas av ordföranden. Medlemmar 2022: Synnöve Svanström, Michaela Lassus och Pia-Stina Sarin
Stämmoutskottet samlar på erfarenheter från hållna stämmor och bistår de lokala stämmoarrangörerna med råd. Utskottet har minst två medlemmar. Medlemmar 2022: Anders Holmberg, Stefan Skata och Sten Eriksson
Kaustbyutskottet har som uppgift att i samarbete med Pro Kaustinen r.y. planera och utforma programmet för den finlandssvenska dagen under Kaustbyfestivalen. Medlemmar 2022: Jan-Anders Barkar, Johanna Lönngren och Kenneth Nordman
Ekonomiutskottet kontrollerar och arbetar för att förbättra förbundets ekonomi. Utskottet har minst tre medlemmar, varav förbundets skattmästare är en. Medlemmar 2022: Synnöve Svanström, Inga-Lill Sund, Göran Jonsson och Emil Antman
Redaktionsrådet planerar och drar upp riktlinjerna för tidskriften Fiolen min i samarbete med redaktören. Redaktionsrådet består av ordföranden och organisationssekreteraren samt två medlemmar. Medlemmar 2022: Synnöve Svanström och Pia-Stina Sarin samt Linnea Holmberg och Birgitta Beijar-Österberg
Kurs- och lägerutskottet planerar och leder förbundets kurs- och lägerverksamhet och har minst tre medlemmar. Medlemmar 2022: Kenneth Nordman, Mats Granfors, Linnea Holmberg, Henrica Westerholm och Antonia Nyström
Valberedningen inför förbundsdagen 2023:
Göran Jonsson och Greger Lindell
Arbetsgrupper för skärikursen ansvarar för att hitta lämpliga lärare till kursen. Medlemmar 2022: Stefan Kuni, Åsa Lillhannus och Kenneth Nordman.
Arbetsgrupper för barn- och ungdomsverksamheten planerar verksamhet för barn och unga. Medlemmar 2022: Johanna Lönngren, Johanna Andersson och Emma Löfdahl.
Förbundsdag och Vinterstämma i Borgå
Veckoslutet 19–20 mars samlades Finlands svenska spelmansförbund till förbundsdag och Vinterstämma i Borgå på Budget Hotell EasyStay. Det blev en massa spelande, men också en hel del dans.
redaN På Fredag eFtermiddag åkte en buss iväg från Österbotten lastad med spelmän som skulle till Borgå. I bänkarna ljöd spelmansmusiken när Greger Lindell rattade sin buss söderut. Då vi kring 22-snåret anlände till hotellet sammanstrålade vi med spelmän från sydligare breddgrader. De hade också rest till för att utan stress kunna vara på plats nästa dag. På hotellet fanns ordnat med möjlighet att göra smörgåsar och te för den som var hungrig – och så spelades det förstås. Hotellet drivs av medlemmar i Harpolekarna och de såg verkligen till att vi blev mycket väl omhändertagna under hela veckoslutet.
Förbundsdags- och vinterstämmohelgen startade officiellt på lördag klockan 14.00 med välkomstkaffe i hotellets matsal. De lokala värdarna, Harpolekarna och Sibbo spelmanslag, hade spelat ihop sig och bjöd på en förnämlig repertoar som underhållning till kaffet.
Förbundsdagen
Efter kaffet tog alla sina stolar och förflyttade sig till hotellets aula som på så sätt förvandlades till mötessal. Åsa Lillhannus valdes till mötesordförande och förbundets organisationssekreterare Pia-Stina Sarin till mötessekreterare. Förbundsdagen hade 36 närvarande deltagare och tre deltagare på Zoom. De stadgeenliga ärendena avhandlades smidigt under Åsas ledning. Den avgående styrelsen beviljades ansvarsfrihet för 2021 och återvaldes i sin helhet för 2022. För de läsare som inte deltog i förbundsdagen men är intresserade av en tillbakablick på Spelmansförbundets 2021 står verksamhetsberättelsen att läsa på förbundets webbplats under Förbundsinfo.
Efter att mötet avslutats fick Christina Frohm, sekreterare för Södermanlands Spelmansförbund och även medlem i Zornmärkesjuryn, ordet. Hon berättade att det för några år sedan diskuterats huruvida man som finlandssvensk spelman kan spela upp för Zorn-märket och riksspelmanstiteln. Då hade man från juryns sida ställt sig positiva, men av någon numera okänd anledning hade processen avstannat. Hennes hälsning var att det kan vara möjligt att återuppta arbetet så att också vi finlandssvenska spelmän kunde bli riksspelmän en vacker dag. I skrivande stund är det fortfarande öppet på vilket sätt arbetet kunde föras vidare, men ärendet har öppnats på nytt, så vi får se...
Så länge alla ännu var samlade passade undertecknad på att tacka de lokala arrangörerna för de fina arrangemangen.
Vinterstämman
Efter förbundsdagen blev det middag. Stolarna bars tillbaka och ordningen i matsalen återställdes och alla lät sig väl smaka av den goda maten.
Efter middagen tog Vinterstämmans program vid med kurser följda av spel, dans och samvaro i föreningshuset TALO i Hammars. Programmet avslutades klockan 23.00 varefter många återvände till hotellet och fortsatte med jam och samspel till efter midnatt.
På söndag förmiddag sökte sig ett litet sällskap till Näsebackens begravningsplats. Initiativet hade kommit från syskonen Evalds och från styrelsens sida hade vi sett det som ett fint tillfälle att genom ljuständning uppmärksamma dem som lagt grunden för vår verksamhet. Vi tänkte särskilt på Klas Gustafsson, Waldemar Lönnroos, Rurik Lönnroos och Knut Ewalds. Tyvärr låg drivorna så djupa över gravarna att man inte kunde gå fram till dem eller ens se dem riktigt bra, men vi kunde se var de fanns och var och en delade med sig av sina minnen av våra föregångare när vi vandrade fram över de isiga gångarna i det vårliga solskenet. Ljusen tände vi på den allmänna minnesplatsen mitt på gravgården. Det var en fin stund.
Efter ljuständningen återvände vi till hotellet för lunch före avsked och hemfärd. Ett trevligt spelmansveckoslut var till ända. Men det ska erkännas, för oss som reste norrut blev det ännu några timmar spelmansmusik i bussen innan vi skiljdes åt.
Synnöve Svanström, återvald ordförande
Välkomstkaffe.
Foto: Pia-Stina Sarin
Adrian Lillhannus spelar med Sibbo Spelmanslag.
Foto: Greger Lindell
Besök på gravgården.
Foto: Greger Lindell
Spelmän dansade till musik ur gammal notbok
Spelkursens deltagare spelar upp till polloness.
Foto: Pia-Stina Sarin
I anslutning till förbundsdagen ordnas alltid en vinterstämma för att de spelmän som sluter upp till årsmötet ska få tillfälle att spela tillsammans och också uppträda om man så vill. Så också i år.
ViNterstämmaN Har UNder åreN haft lite olika utformning och program, men ofta har den omfattat en konsert och/eller en danstillställning för allmänheten på lördag kväll, med en massa ”buskspel” och jam i korridorer och aulor. På senare år har det också varit vanligt att man på söndagen haft en kort låtkurs kring årets stämmolåtar. I år hade Vinterstämman ett lite annorlunda program och ett tema. Temat var melodier ur Adolf Fredrik Stares notbok – i spel och dans – och det förverkligades i samarbete med Södermanlands Spelmansförbund.
200-årig notbok i faksimiltryck
Notboken i fråga är ett handskrivet nothäfte. På pärmen har den ursprungliga ägaren skrivit ”Pollonesser tillhörige [otydbart] År 1806 AFStare”. Notboken finns bevarad vid Sibeliusmuseum och gavs 2015 ut i faksimiltryck i ett samarbete mellan Södermanlands Spelmansförbund, Finlands svenska spelmansförbund och Sibeliusmuseum vid Åbo Akademi. En av eldsjälarna bakom utgivningen var Finlands svenska spelmansförbunds tidigare ordförande Stefan Kuni som länge hade intresserat sig för Stares notbok. Tillsammans med riksspelmannen Christina Frohm från Sollentuna och danspedagogen Bert Persson från Svartsjö utanför Stockholm – båda aktiva i Södermanlands spelmansförbund – kompletterade han faksimiltrycket med texter om musiken, om hur man dansade i början av 1800-talet och om Adolf Fredrik Stare själv. Sedan boken kom ut har de båda spelmansförbunden hållit kontakt och nu den 19 mars 2022 fortsatte samarbetet i form av en kväll med ”pollonesser” i Borgå.
Vem var A. F. Stare?
Vinterstämmans lördagskväll inleddes efter middagen på Budget Hotell Easystay med ett bildspel förevisat av Christina Frohm som berättade om Adolf Fredrik Stares liv. Adolf Fredrik föddes 1787 som son till prosten i Klosters församling i Eskilstuna i Södermanlands län. 1796 började han i Strängnäs trivialskola, en skola där sång och musik värdesattes och där elever med fallenhet gavs instrumentundervisning. Tio år senare, efter avlagd examen från gymnasiet, skrevs han 1806 in som studerande vid Åbo Akademi, men studierna i Åbo avbröts efter att Ryssland 1808 invaderat Sveriges östra rikshalva och i mars intagit Åbo. Adolf Fredrik återvände till den västra rikshalvan för att avsluta sina studier vid Uppsala Akademi, men hade det inte varit för hans notbok som blev kvar i Åbo hade vi knappast känt till så mycket om unge herr Stare idag. Han dog nämligen sommaren 1810 endast 23 år gammal. Tack vare notboken är Adolf Fredrik Stare ändå numera ett känt namn bland många spelmän och låtarna han tecknade ner har rönt intresse bland folkmusikforskare och spelmän allt sedan Otto Andersson upptäckte notboken i början av 1900-talet.
Danskurs
Efter bildspelet delade sällskapet på sig. En del av vinterstämmodeltagarna – däribland undertecknad – åkte i väg till Hammars Arbetarförenings föreningshus TALO för att få lära sig dansa så som man tror att man dansade till melodierna i Stares notbok. För dansutlärningen stod tidigare nämnda Bert Persson och hans danspartner Lena Vik Iggendal från Enskede. Till danskvällen hade också nejdens folkdansare och andra intresserade inbjudits, men tyvärr märktes det att coronapandemin ännu inte släppt sitt grepp
och fler hade gärna fått vara med på kursen. Å andra sidan var vi tillräckligt många för att det skulle bli en riktigt trevlig stämning utan att det blev för trångt på dansgolvet.
Och vad var det då vi dansade? Jo, ”Sörmländsk” slängpolska. Men vi fick börja med att bara gå runt i rummet och vi kunde genast konstatera att för de spelmän som varit lite skeptiska till sig själv som dansare var Bert en idealisk pedagog. Han fick vårt gående att bli till dans och när han sa ”Jag kommer inte att säga åt er vilken fot ni ska börja med” var det precis rätt sak att säga i sammanhanget. Han lärde oss att vara lyhörda för den vi dansar med, lärde oss att följa den som för och att vara tydliga och ta ansvar om vi för. Och hela tiden beledsagades vi av tonerna från Christina Frohms fiol som lät den ena vackra ”pollonessen” efter den andra klinga ut över dansgolvet.
Så småningom hade vi lärt oss att gå slängpolskans inledande promenad – som vi testade att stiga på olika taktdelar – under vilken damen förs från kavaljerens ena sida till den andra och sedan tillbaka. Vi hade lärt oss att vända under armarna, hur kavaljeren snurrar damen vid sin sida och till slut prövade vi också på omdansning på fläck.
Spelkurs och avslutning tillsammans
De som valt att bli kvar på hotellet hade möjlighet att delta i en spelkurs och lära sig låtar ur Stares notbok med Stefan Kuni som lärare. Tre låtar hade man övat in och kring 20.30 anlände också spelkursens deltagare till TALO för en kvällsbit innan vi fortsatte med en gemensam repetition där vi alla tillsammans spelade eller dansade det vi hade lärt oss tidigare under kvällen, nämligen ”pollonesser” anno 1806, d.v.s. melodier och dans som är över 200 år gamla.
Som en liten dansbonus lärde Bert och Lena också ut Engelska från Stigtomta till alla som var på plats, både de som gått danskurs och de som gått spelkurs. Fastän många av oss var ovana dansare – eller kanske inte alls dansare – gick dansen till allas förtjusning riktigt bra till slut.
Kvällen avslutades med att Ingå spelmansgille spelade dansmusik en liten timme. Många av spelmännen hakade på och spelade tillsammans med dem, några dansade, men många satt bara och trivdes, umgicks och njöt av den fina musiken. När kvällen var slut och jag letade efter mina uteskor i garderoben hörde jag ett par spelmän förundra sig över att det hade varit så roligt att dansa. Det hade de inte räknat med, och det lät på dem som om de kanske kommer att våga sig ut på dansgolvet fler gånger.
Synnöve Svanström
Artikeln publiceras även i Finlands Svenska Folkdansrings tidning Folkdansaren inom ramen för ett materialutbyte i anslutning till SamStämt 2022.
Originalpärm till Stares notbok.
Pärm till faksimilutgåvan.
Exempel på hur en sida kan se ut i Stares notbok. Här sidan 24, pollonesserna 95–98.
Bert Persson och Lena Vik Iggendal dansar Sörmländsk slängpolska ackompanjerade av Christina Frohm.
Foto: Pia-Stina Sarin
Klas Gustafsson lyckades inte få med spelmännen i Folkdansringens Spelmansgille, men hans goda samarbete med Folkdansringen fortsatte. Till höger svänger han och Gunnel Biskop om i Åtta man engel på Arbær museiområde vid den nordiska folkdansstämman på Island 1975.
Foto: Privat
Folkdansringens roll i framväxten av Spelmansförbundet
Finlands Svenska Folkdansring (Folkdansringen) arbetade länge med att samla spelmännen från olika delar av Svenskfinland. Dessa strävanden har varit närapå osynliga. I sin förtjänstfulla artikel Från knutdans till spelmansstämma, spelmansmusiken under 100 år, 1991, lyfter Ann-Mari Häggman i korthet fram den roll som Folkdansringen hade vid bildandet av Spelmansförbundet, här granskar jag rollen närmare. Min artikel är samtidigt en fortsättning på serien "Folkdansringen – nittio år" och belyser en bortglömd verksamhet som Folkdansringen har bedrivit.
Folkdansringen grundades 1931 och genast från början hade man tankar om att samla spelmännen. Inför arrangemangen av den första nordiska folkdansstämman i Helsingfors 1934 gav man spelmännen Gunnar Granroth och Åke Långberg i uppdrag att kontakta äldre spelmän och de lyckades samla tio spelmän inför stämman. Vid öppningshögtidligheten i Helsingfors konservatoriums konsertsal uppträdde spelmännen i samlat lag med några låtar under ledning av Granroth. De första spelkurserna ordnades även redan under 1930-talet.
Spelmansförbund diskuteras
Efter att Folkdansringens verksamhetsområde hade indelats i distrikt 1947 började styrelsen, förutom till styrelsemöten, även sammankomma till Förstärkta Centralstyrelsemöten. I dessa senare deltog distriktsordförandena och vid dessa möten framkom ofta idéer till hur verksamheten kunde utvecklas. I januari 1949 föreslog ordföranden för Mellersta Nylands distrikt, Per-Olof Morélius, att spelmansgillen borde bildas inom distrikten. Vid mötet utspann sig, enligt protokollet, följande diskussion: "Intresset för spelmansmusik kunde därigenom väckas bland ungdomen. Ytterligare borde en nyrekrytering av fiolspelare befrämjas. Herr G. Granroth, som varande expert i denna fråga, upplyste mötet om, att det inte är så lätt att samla spelmännen i Nyland till sådana gillen, emedan fiolspelarna vanligtvis medverka i dansorkestrar där förtjänsten är större. Mag. Y. Heikel berättade därefter att spelmansgillen redan bildats i Österbotten, och att ordf. i Vasa-Brage vänt sig till Brage i H:fors med förfrågan om instruktioner för en gemensam spelmansorganisa-
tion. Mag. Heikel hade därför anhållit om stadgar från motsvarande organisation i Sverige."
Diskussionen fortsatte vid följande möte. Någon undrade om målsättningen borde vara att återuppliva gammal folkmusik i allmänhet eller enbart folkdansmusik: "Mötet ansåg att härvidlag inga gränser borde dragas då båda formerna ha nära samband med varandra. Beslöts att i cirkulär anmoda distriktsstyrelserna att utse en person, som inom resp. distrikt så vitt möjligt försöker få till stånd en dylik spelmansorganisation, och som upprätthåller kontakt med Centralstyrelsen i dessa ärenden."
Vid Folkdansringens 20-årsjubileum i Lovisa 1951 påpekade ordföranden Yngvar Heikel i sitt festtal, att det i Österbotten fanns flera spelmansgillen och att man borde bilda ett spelmansförbund i nära samarbete med Folkdansringen. Heikel hade, som redan framkom, året förut införskaffat stadgar från Sverige för att ha som modell. I Sverige hade det första spelmansförbundet, Södermanlands spelmansförbund, grundats 1925 i nära samarbete med folkdansarna, och landskapsförbunden i Sverige bildade en centralorganisation 1947. Dessa hade man som förebild och i tankarna. Man kände också till att i Danmark hade spelmännen slutit sig samman 1943 med uppgift att stöda dansen och sammanslutningen ingick i folkdansorganisationen.
Tre år senare sammankallade vice ordföranden Sigurd Kjällman och spelmannen Frans Svahn till ett möte för att föra ärendet vidare. Kjällman berättade om målsättningarna i en intervju i Hufvudstadsbladet 30.10.1954: "Finlands Svenska Folkdansring försöker spåra upp och samla spelmännen i svenskbygden, berättar Folkdansringens vice ordförande Sigurd Kjällman för Hbl. - Det har ju under flera år sett ut som om bygdespelmännen skulle försvinna. Men felet är antagligen bara det, att kontakterna med dem är obefintliga. I Sverige är spelmännen organiserade i egna landskapsförbund och i en central riksorganisation. Då Folkdansringen har till uppgift att främja finlandssvensk folkdans och bygdemusik, är det naturligt att vi söker nå förbindelse med spelmännen och samla dem under ett tak, men för att detta skall lyckas måste spelmännen själva hjälpa till… Det bästa vore om spelmän i närliggande trakter skulle samlas till 'gillen' enligt rikssvensk förebild. Samverkan kunde utsträckas att omfatta Folkdansringens distrikt i de svenska landskapen, och småningom till en generalmönstring av svenska bygdespelmän vid Folkdansringens riksstämma. Vi vet att ett spelmansgille är verksamt uppe i Österbotten, men har aldrig fått något svar på våra förfrågningar, då vi velat närmare utröna vad de sysslar med. Nu har alltså Frans Svahn och jag fått i uppdrag att samla ihop så många spelmän i svenskbygderna som vi kan nå, vi lovar att göra vårt bästa men som sagt, gubbarna skall hjälpa till själva. Och de kvinnor som trakterar bondfiolen skall vara med förstås. Saken är desto mera aktuell som Folkdansringen planerar deltagande i en samnordisk utsändning av bygdemusik. Saken kräver många förberedelser, och vi skulle
Spelmän vid Folkdansringens stämma i Vasa 1945. I förgrunden känner vi igen Åke Långberg och som den tredje från höger Gunnar Granroth.
Foto: Folkdansringens arkiv
gärna se att alla de svenska landskapen vore företrädda i utsändningen."
Man arbetade vidare med frågan. I januari 1955 riktades en annons till bygdespelmän, äldre och yngre i Kyrkslätt, Esbo, Helsinge, Tusby, Sibbo och Helsingfors, med inbjudan till ett diskussionsmöte. Intresset var ringa och de få spelmän som hörsammade kallelsen ansåg att någon egen organisation inte behövdes, men att det var brist på tryckta finlandssvenska låtar.
Eldsjälarna gav inte upp. I Folkdansaren 1/1955 skriver Kjällman: "Såsom i dagspressen framgått försöker Folkdansringen samla alla bygdespelmän i Svenskfinland till ett fastare samarbete. Såsom ordspråket säger, 'all vår början är svår', besannas även detta i detta fall. Frans Svahn och Sigurd Kjällman vilka speciellt gått in för denna sak, har i alla fall kommit så långt att 8 spelmän under Gösta Björns överinseende samlats i Västra Nyland och omkring 10 spelmän i Helsingfors med omnejd. Vi ska hoppas att denna 'rörelse' så småningom också sprider sig till Östra Nyland, Åboland och Österbotten, samt att skarorna ökas så vi snart har ett hundratal bygdespelmän samlade vid någon folkdansstämma."
Folkdansringens Spelmansgille bildas
Våren 1955 bildades Folkdansringens Spelmansgille med Frans Svahn som spelledare och Sigurd Kjällman som organisatorisk ledare. Vid folkdansstämman i Tolkis 1955 hade Spelmansgillet ett eget säruppträdande. Spelmansgillet sammankom till sporadiska övningar i samband med olika uppvisningar, där gillet uppträdde.
Önskemål om finlandssvenska låtar
Spelmännen, som hade samlats i början av 1955, hade önskat tryckta noter till finlandssvenska låtar. Önskemålet uppfylldes genast och Kjällman skriver i Folkdansaren 4/1955: ”Bygdespelmän. Från och med detta nummer kommer Folkdansringen att publicera noter till musik från våra svenskbygder. Bygdespelmän intresserade av samarbete med Folkdansringen, och vilka ha 'låtar', upptecknade i sin hembygd, vilka tills dags dato icke utgivits i tryck, uppmanas kontakta Folkdansringen för eventuell publicering i 'Folkdansaren'. Folkdansringen hoppas att bygdespel-
männen ute i bygderna förstå betydelsen av att alla melodier upptecknas och tillvaratages för kommande släktled.” Under de fyra följande åren publicerades tjugo finlandssvenska låtar i Folkdansaren.
Om framtiden fortsätter Kjällman: ”Folkdansringen hoppas även på ett fruktbringande samarbete med alla bygdespelmän, dessa kunde ju någon gång samlas till spelmansdagar och till gemensamma radioframträdanden, förutom de tillfällen då Folkdansringen samlas i sin helhet. När vi kommit så långt står vägen öppen för eventuellt nordiskt samarbete. Det vore även intressant att höra spelmännens åsikt om eventuella tävlingar mellan bygdespelmän. Huru vore det om vi här i Finland kunde få ett märke motsvarande 'Zorn-märket' i Sverige?" Kjällman lovade även att Folkdansaren kommer att sändas till alla spelmän, kostnadsfritt.
Sigurd Kjällman. Initiativtagare till Folkdansringens Spelmansgille.
Foto: Folkdansringens arkiv
Bristen på tryckta låtar var verklig. Vid denna tid hade Otto Anderssons utgåvor med melodier inte utkommit, den första utgåvan kom 1963. Folkdansringens styrelse beslöt genast att avhjälpa bristen på tryckta finlandssvenska låtar och bad fil. dr John Rosas vid Åbo Akademi att ur Litteratursällskapets ”rikhaltiga melodisamlingar” deponerade vid Åbo Akademi, välja ut ett antal melodier och arrangera dem. År 1956 utkom ett häfte med 24 låtar, Finlandssvenska folkmelodier, arrangerade för tre violiner. Folkdansringen hade inte råd att stå för tryckningen och häftet utkom på Brages förlag.
I förordet skriver John Rosas bland annat att han arrangerat trestämmigt "ett antal av de tusentals melodier som har upptecknats på finlands-
svenskt håll". Han fortsätter: ”Tredje stämman kan utföras antingen på violin eller viola. Tempobeteckningar och nyanseringstecken har inte utsatts. Ordningsföljden har gjorts så att varje låt kan spelas utan bladvändning. Det ankommer således på spelmanslagens ledare att bestämma tempi och nyanser samt sammanställa sviter och potpurrier av varierande innehåll och längd.” Han avslutar med orden: ”Jag hoppas,
Spelmän vid Folkdansringens stämma i Pargas 1948. Fr.v. Åke Långberg, Gunnar Granroth, Gösta Björn, Gio (Georg) Grönvall, Helge Eriksson, Frans Svahn, Einar Pehkonen och okänd.
Foto: Claes Orre, Folkdansringens arkiv
Frans Svahn
Foto: Folkdansringens arkiv Gunnar Granroth t.v. och Åke Långberg har avtackats med blommor efter en kurs 1935.
Foto: Folkdansringens arkiv Oiva Finér.
Foto: Folkdansringens arkiv
Fjorton spelmän vid en uppvisning i Finska Handelshögskolan, 1950.
Foto: Folkdansringens arkiv
att arrangemangen skall bidraga till att hålla de gamla melodierna vid liv och samtidigt såväl uppöva spelmännens förmåga att läsa noter som sporra dem att företaga även längre strövtåg i musikens värld.” Även Hufvudstadsbladet (25.5.1956) uppmärksammade utgivningen: ”Alla de fyra svenska landskapen är representerade och låtarna är gjorda i lätt utförbar sättning. De är väl egnade att berika spelmansgillenas repertoar. Om häftet vinner talrik spridning, planeras utgivandet av fortsatta häften.”
Pärmen ritades av Waldemar Helén och notskriften var av Kurt Helander. I slutet av häftet ingår en förteckning över melodierna med uppgifter om vem som har spelat eller sjungit dem och vem som har upptecknat dem. Häftet, kallat ”Rosas häfte”, började spridas med detsamma och delades bland annat ut till alla fjorton spelmän, som medverkade vid Folkdansringens årliga folkdansuppvisning på Svenska Handelshögskolan – som erkänsla för insatsen.
I början av 1960-talet föreslog Klas Gustafsson att Folkdansringens Spelmansgille skulle ha en egen styrelse. Frågan behandlades vid Folkdansringens årsmöte 1961 och Folkdansringens Spelmansgille fick status av ett distrikt, samt tilldelades 50 000 mk för anskaffning av noter m.m. Talman blev Klas Gustafsson, spelledare Oiva Finér, skattmästare Sigurd Kjällman och notbevarare Valdemar Lönnroos. Folkdansringens styrelse bistod med kansliarbete. Folkdansringen hade inga anställda varvid det var Folkdansringens förtroendevalda sekreterare, Signe Westerholm, som hade hand om ärendena. Till Folkdansringens styrelsemöten kallades en representant då spelmansfrågor behandlades.
Vid folkdansstämman i Sibbo 1962 inleddes festuppvisningen med att Folkdansringens Spelmansgille, tjugofem man starkt, spelade "Gästerna samlas" under ledning av Oiva Finér. Samma år utgav Spelmansgillet en grammofonskiva med fem dansmelodier: Åtta man engel, Oravais menuett, Tanila, Pellinge kontra och Österbottnisk fyrkant. Av skivomslaget framgår att för musiken stod ”Spelmän från FSF:s Spelmansgille”, ledare Oiva Finér. Det var den fjärde grammofonskivan som utgavs av Folkdansringen för att avhjälpa bristen på spelmän.
Folkdansringens Spelmansgille var med på den nordiska folkdansstämman i Oslo 1963 och stämman blev en stor upplevelse för spelmännen. Tio gemensamma låtar hade publicerats i Folkdansaren och inövats och ett eget spelmansmärke med bokstäverna ”FSF” och "S-G" hade framställts. I Oslo hade Spelmansgillet det ”rätt arbetsamt med olika uppvisningar på tun och torg" och gillet uppträdde tillsammans med de österbottniska spelmännen bland annat i Norges Radio. Folkdansringen stod för spelledarens och ansvariga spelmannen Oiva Finérs kostnader samt understödde alla spelmän ekonomiskt.
Efter Oslo-stämman framförde Klas Gustafsson tanken på att spelmännen kunde ha ett särskilt musikprogram vid nordiska folkdansstämmor och kom överens med danskarna, som ordnade följande nordiska stämma, att det kunde finnas en spelmanskonsert på programmet. Så blev också fallet i Odense 1966.
Folkdansringens Spelmansgille började ordna kurser för spelmän, på samma sätt som det ordnades kurser för folkdansare. I november 1964 hölls en kurs i Kronoby på inbjudan av Rudolf Svahn, ordförande i Österbottens folkdansdistrikt. Kursen hade aderton österbottniska spelmän, vilka spelade under Waldemar Lönnroos ledning. Vid kursen medverkade också Klas Gustafsson och avsikten var egentligen att hjälpa till att organisera ett spelmansgille ”i denna nordligaste utpost”. Samma år hade Spelmansgillet enligt Folkdansringens verksamhetsberättelse medverkat i 14 evenemang.
Inför den nordiska folkdansstämman i Oslo 1963 fick Folkdansringens Spelmansgille ett eget märke, som ritades av konstnären och spelmannen Gio Grönvall i Lovisa. Upptill bokstäverna FSF och nertill S G.
Folkdansringen planerar ytterligare nothäften
Inom Folkdansringen hade man planer på att ge ut nya nothäften. På egen bekostnad lät Sigurd Kjällman 1966 trycka och utge den vals som G. Waldemar Lönnroos hade komponerat och tillägnat honom på hans 70-årsdag 1965. Häftet har nummer 1, vilket visar att det fanns planer på flera häften. ’Källsunds Sigges Wals’ för tre fioler och altfiol. Utgivare Finlands Svenska Folkdansrings Spelmansgille. Häfte 1, kommenterades i verksamhetsberättelsen med orden "Det stiliga häftet utgör en vacker början till det länge påtänkta nothäftet som Spelmansgillet så småningom hoppas kunna utge."
Häftet såldes till förmån för Folkdansringens spelmansgille och i förordet konstaterar Waldemar Lönnroos bland annat: ”På grund av att Sigge Kjällman varit initiativtagare till bildandet av Spelmansgillet inom Folkdansringen, anmodade Östra Nylands spelmansgille, på förslag av Runar Lindroos, undertecknad att komponera en vals tillägnad Sigge på hans 70-årsdag den 23.4.65.” Valsen framfördes på födelsedagen och sedan av Spelmansgillet under festuppvisningen vid folkdansstämman i Borgå 1968.
Folkdansringen planerar spelmansstämma
I mitten av 1960-talet hade Spelmansgillet två spelledare, Waldemar Lönnroos och Oiva Finér. Bland framtidsplanerna i årsberättelsen 1965 nämns att "försöka få till stånd en hela Svenskfinland omfattande spelmansstämma i Borgå", men någon sådan blev inte av. Vid folkdansstämmorna fortsatte spelmännen att ha ett gemensamt framträdande. T.ex. i Borgå 1968 spelades sex låtar gemensamt vid festuppvisningen och vid samkvämet spelade varje lag två låtar separat. Samma år valdes Klas Gustafsson in i Folkdansringens styrelse och spelmännen var därmed representerade vid alla styrelsemöten.
Spelmän sammankallas till möte
De flesta medlemmarna i Spelmansgillet fanns i södra Finland och inom Folkdansringen ville man få ett närmare samarbete mellan spelmännen i hela Svenskfinland. På vice ordförande Jarl Westerholms initiativ gavs styrelsemedlemmen Klas Gustafsson i maj 1968 i uppdrag att sammankalla ”alla landets spelmän” till ett gemensamt diskussionsmöte, "kanske även spelmöte", skriver man i protokollet.
Under sommaren skrev Klas Gustafsson ett upprop under rubriken ”Riksspelmansstämma”, som publicerades i samtliga femton finlandssvenska dagstidningar. I texten framlade han planerna på att få alla Svenskfinlands spelmän samlade till en första riksspelmansstämma.
Uppropet väckte inget intresse och han fick inte ett enda svar. Folkdansringens styrelse gav dock inte upp tanken utan spred uppropet ytterligare och uppmanade Gustafsson att fortsätta ansträngningarna. Med 1 000 mk till disposition för resor och andra kostnader lyckades han sedan samla två spelmän från Åland, två från Nyland och Lappfjärds spelmansgille på tolv personer till ett möte i Lappfjärd i januari 1969. Avsikten var att få spelmännen intresserade av ett fastare samarbete med Folkdansringens Spelmansgille och på så sätt med i Folkdansringen.
I Lappfjärd var dock mötets åsikt att "spelmännen önskar arbeta i ett självständigt förbund" och dagen räknas som Finlands Svenska Spelmansförbunds tillblivelse. Klas Gustafsson valdes till interimsstyrelsens talman och Tua Henriksson från Hammars till sekreterare. Gustafsson upplevde det som "ganska snopet", att han i egenskap av Folkdansringens styrelsemedlem och med Folkdansringens pengar inte lyckades samla spelmännen i Folk-
dansringens led, berättar han i Fiolen min 4/1979. Folkdansringens initiativ och ansträngningar ledde inte till avsett resultat – att få spelmännen med i Folkdansringen – men det ursprungliga ändamålet, att samla och aktivera spelmännen uppfylldes däremot. På så sätt hade Folkdansringen en avgörande roll i att Spelmansförbundet bildades, då det bildades.
Klas Gustafsson talar vid spelmansstämman i Borgå 1989..
Foto: SLS/Hans Bergström
Folkdansringens Spelmansgille avslutas
Folkdansringens Spelmansgille, som hade status av ett distrikt, fortsatte att verka ännu något år. Vid årsmötet i januari 1971 valdes delvis ny styrelse och Klas Gustafsson fortsatte som verksamhetsledare. Spelmännen som spelade till folkdans fanns kvar, men för övrigt nåddes inte nya spelmän. Vid Folkdansringens årsmöte 1973 avslutades Folkdansringens Spelmansgille, som hade verkat i 18 år, varav 12 år med status av ett distrikt. Som mest hade Spelmansgillet 41 medlemmar. Under åren arrangerades bland annat kurser och seminarier, fram till 1973 ordnades tio avgiftsfria spelmanskurser, där deltagarantalet varierade mellan sex och aderton spelmän.
Den osynliga grunden
Under decennier, då folkmusiken runt om i Svenskfinland ”slumrade i en törnrosasömn”, arbetade Folkdansringen för spelmansmusiken på olika sätt. Med impulser från Sverige och Danmark arbetade man med att sammanföra spelmännen och 1961 blev Folkdansringens Spelmansgille jämställt med folkdansdistrikten. Stor skillnad låg dock däri, att folkdansdistrikten omfattade ett mindre geografiskt område med möjlighet till ett närmare samarbete, medan spelmännen var utspridda över hela Svenskfinland. Folkdansringens Spelmansgille hade dock en betydande roll genom att spelmän från olika landsdelar kunde mötas vid kurser och folkdansstämmor i hemlandet och i Norden. Inom Folkdansringen togs initiativ till att publicera låtar från Svenskfinland, då melodierna för övrigt låg i arkiv. Inom Folkdansringen lades den ”osynliga grunden” och Folkdansringen hade den avgörande rollen för tidpunkten, när Finlands Svenska Spelmansförbund bildades. Samarbetet har förlöpt väl förbunden emellan. I mitten av 1980-talet föreslog undertecknad ett utbyte av medlemsblad styrelser emellan. Genom Fiolen min och Folkdansaren har båda förbundens styrelser varit väl insatta i vad som sker. Idag står den fjärde gemensamma stämman för dörren.
Gunnel Biskop
Artikeln publiceras även i Finlands Svenska Folkdansrings tidning Folkdansaren inom ramen för ett materialutbyte i anslutning till SamStämt 2022.
Johanna Lönngren
– fiollärare och folkmusiker
Text: Simon Gripenberg
Efter studier i finska vid Åbo Akademi sadlade Johanna Lönngren om och utbildade sig till musikpedagog med inriktning på folkmusik. Idag undervisar hon i fiolspel och folkmusik. Hon är också engagerad i många egna musikprojekt och har nyligen inlett produktionen av sin andra skiva.
samtidigt som Vi sätter oss Ner vid ett bord i Campus Allegro i Jakobstad plingar det till i Johannas telefon. Hon får svar på en mejlförfrågan som hon tidigare skickat till Korsholms vuxeninstitut. De bekräftar att det finns intresse för att ordna en kurs kring finlandssvensk folkmusik från 1800-talet och det tidiga 1900-talet.
Johanna har många järn i elden. Efter intervjutillfället skall hon till Edsevö för att hålla spellektioner för barn inom Pedersöre MI. Innan hon kör hemåt mot Vasa skall hon ännu tillbaka till Jakobstad för att undervisa vid kvällens kurstillfälle av Återuppta ditt spelande. Jag börjar ändå med att fråga hur det kom sig att Johanna över huvud taget började intressera sig för folkmusik. – Min morfar spelade i Vörå Spelmansklubb, där min morbror Greger Lindell och kusin Isabella Lindell också är aktiva. Jag inledde själv med att spela klassisk musik vid musikinstitutet i Jakobstad men vid 16-årsåldern tog folkmusiken över. Jag växte upp i Sandsund, som ligger i Pedersöre, så min mamma tipsade mig om Pedersöre Spelmanslag – som jag anslöt mig till och trivdes jättebra.
I gruppen Rie samarbetar Johanna med musikerna (från vänster) Valter Söderbacka, Martin Nybacka, och Egon Veevo
Foto: Anders Eklund
Från studier i finska till finska folkmusikstudier
Det var fiolen som gällde från första början. Johanna berättar hur hon inspirerades av dagisföreståndaren Gunilla LutherLindqvist – numera eldsjälen bakom hjälpföreningen NadaNord. Gunilla hade ibland med sig sin fiol och spelade för barnen vid daghemmet Sandskutan. Hon kom att bli Johannas första stora förebild. Efter musikinstitutet, grundskolan och gymnasiet sökte sig Johanna till Åbo för att studera finska vid Åbo Akademi. Under studietiden spelade hon i folkmusikgruppen Ostämt och dansade i folkdanslaget Otakt – vilka bägge är studentföreningar inom Åbo Akademi. – Någonstans under studierna insåg jag att det nog är med folkmusik och fiolundervisning som jag vill arbeta. Efter examen i Finska språket med litteraturen började jag sedan studera vid Centria i Karleby. Där finns en skild linje för folkmusik och därifrån fick jag sedan en YH-examen som musikpedagog – med inriktning på folkmusik. Under studierna hade vi ganska mycket samarbete med folkmusikfestivalen i Kaustby. Det fanns veckor när folkmusikstuderande från hela Finland träffades där och vi fick ha ”pelimannikeikat” under festivalen. Förut samarbetade Centria också med Ala-Könni-opisto i Kaustby.
Johanna trivdes mycket bra på folkmusiklinjen vid Centria – såväl med studierna som med kompisarna och lärarna. En vecka per år fick de som studerade folkmusik åka iväg på NordTrad-utbyte, exempelvis till Vilnius i Litauen och Telemark i Norge.
Jag frågar Johanna ifall hon haft nytta av sina tidigare studier i finska – utöver att hon förmodligen lättare kunde anpassa sig till den finskspråkiga studiemiljön vid Centria. Hon berättar att hon har vikarierat som finskalärare och bland annat arbetat som översättare vid Kaustbyfestivalen, där hon översatt programbladen till svenska.
Fiollärare åt Fiddlarna
Johanna trivs med att undervisa och efter intervjun skall hon som sagt hålla spellektioner inom Pedersöre Medborgarinstitut. Hennes elever strålar samman i gruppen Fiddlarna, som brukar uppträda bland annat på Kaustbyfestivalen. – Fiddlarna består av alla de elever som jag undervisar vid Jakobstads Arbetarinstitut, Pedersöre MI och Vörå MI. Åldersskillnaden är väldigt stor – 6 till 70 år – och vi har så roligt tillsammans. Ofta spelar föräldrarna tillsammans med sina barn, vilket skapar en fin samhörighet. Vi spelar allt från finländsk och nordisk folkmusik till irländskt. Eleverna får
ha egna önskemål så det blir även en del modern popmusik och klassiska låtar. Senare på kvällen skall Johanna alltså hålla andra tillfället av kursen Återuppta ditt spelande på Fiika Café, som ligger ett stenkast från Campus Allegro där vi sitter som bäst. Hon håller en kurs på samma tema även i Vasa. Kurserna har 5 respektive 4 deltagare och på repertoaren finns traditionell finlandssvensk folkmusik. Vid sidan av fiolundervisningen hinner Johanna ägna sig åt flera egna musikprojekt.
Eget spelande, komponerande och skivutgivning
Vi diskuterar vidare kring Johannas eget spelande. För några år sedan lyssnade jag till hennes konsert under folkmusikfestivalen i Kaustby. Hon framträdde då tillsammans med några andra musiker som gruppen Johan"Någonstans na Lönngren & Rie. I september 2019 gav de ut en skiva som bestod av tradlåtar samt under studierna några låtar komponerade av Johanna själv. – Musiken på skivan är ganska insåg jag att det lugn. En av låtarna jag skrivit, Algots schottis, var med i YLE-radions Vegatoppen, nog är med folk- vilket var trevligt. Min pappa konstaterade roat att jag för en stund fick befinna mig i musik och fiol- ”popdjungeln” med min folkmusik. Det är ju inte så ofta som folkmusik tar sig in på undervisning som de allmänna spellistorna. Musikerna i Rie, som Johanna jag vill arbeta" samarbetar med, är Martin Nybacka (gitarr), Egon Veevo (kontrabas), Valter Söderbacka (slagverk) och Viktor Veijola (mandolin). Även dragspelaren Antti Paalanen medverkade på en av låtarna, Brudpolka/Kvickströms polka – Antti gör många spännande projekt på 2-radigt och fåradiga dragspel och nuförtiden har han rätt mycket utlandsspelningar. Jag tyckte att hans spelstil skulle passa bra in i låten och frågade ifall han var intresserad av att medverka. Han gjorde således en inspelning på treradigt dragspel åt mig. Medlemmarna i Rie har för övrigt själva en hel del egna musikprojekt. Valter och Egon spelar bland annat med i Jorma Lover & The Others och Egon gör mycket mixningsarbete i sin egen musikstudio. Martin studerar musikvetenskap i Åbo och brukar spela tillsammans med Janeta Österberg. För tillfället övar Rie faktiskt på låtar till sin nästa skiva. Denna gång blir det huvudsakligen mina egna kompositioner samt några tradlåtar. Tyngdpunkten på låtmaterialet är således en annan om man jämför med första skivan. Skivprojektet är i startgroparna och albumet kommer troligtvis ut nästa år. Johanna har nyligen skickat ut låtmaterialet åt bandmedlemmarna men eventuellt hinner det ännu födas någon låt till. Även på denna skiva kommer hon att ha
Rie uppträder på Jeppis Folk Fest 2021.
Foto: Björn Lindholm
Det var många som deltog i den barn- och ungdomskurs som ordnades i samband med Vasa Folk 2015.
Foto: Camilla Hagström-Lindell Deltagare på kursen Återuppta ditt spelande – Vasa hösten 2021.
Foto: Privat
med utomstående musiker. Jarmo Romppanen kommer att spela 10-strängad mandolin i en av låtarna. – Jag brukar ta kontakt med bekanta musiker när jag tycker att det skulle passa att samarbeta kring en specifik låt. För ett antal år sedan hade vi gruppen Trinda, där Jarmo var med. Han är även aktiv i bland annat gruppen Rosenfink. När jag nu tänkte att det skulle passa med mandolin kom jag att tänka på honom. Han spelar in sin del och skickar den sedan åt mig.
Johanna har också tidigare spelat med i La Riippa Group, som gav ut en skiva år 2018. Låtarna var i huvudsak skrivna av sångerskan Jessica Riippa.
Inspirationskällor och förebilder
När det gäller förebilder inom folkmusiken kommer Johanna genast att tänka på de gamla spelmännen – Johan-Erik Taklax är en av favoriterna. Många av de Oravaislåtar som hon lärt ut och också lärt sig av deltagarna under kurserna i Vörå MI – till exempel låtar av Erik Johan Lindvall och Bagg-Matt – tilltalar henne. Även rikssvenska spelmän inspirerar.
– Den svenska folkmusikern Ellika Frisell är en av mina stora förebilder. Hon undervisar i Stockholm på Musikhögskolan och är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademin. De gamla dalaspelmännen, till exempel Nils Agenmark, är också inspirerande. Det känns roligt och meningsskapande att lyfta fram det gamla kulturarvet och föra den traditionella spelmansmusiken, vidare.
Jag frågar Johanna på vilket sätt hon hittar intressanta gamla låtar, botaniserar hon i folkmusikarkiven? – Det mesta har jag faktiskt lärt mig direkt av spelkompisar men visst vore det spännande att ta sig tid att studera gammalt arkivmaterial. Det har förstås funnits en del spelmän i Pedersöre, bland annat Johan Johansson Bränn – jag undrar ifall jag kunde hitta någon spelman med rötterna i Sandsund?
Under studietiden tog Johanna ett mellanår från Åbo Akademi för att åka till Malungs folkhögskola i Dalarna. Där kom hon i kontakt med rikssvenska spelmän och deras historia.
– Det var en rolig tid. Varje skoldag fick jag spela fiol från klockan 8 till 15 och dessutom blev det förstås en hel del
spelande på kvällar och helger. Jag gick ett helt år på fiolkurs i Malung och även ett halvt år på folklig danskurs.
Pedersöre–Vasa
Som 16-åring gick Johanna med i Pedersöre Spelmanslag. Eftersom hon numera bor i Vasa tillsammans med sin familj blir det inte så mycket spelande med spelmanslaget. – Jag deltog aktivt tills jag åkte iväg för att studera. Visst har jag hoppat in ibland även senare och jag har många goda vänner i gänget. Det vore förstås roligt att också hitta en grupp i Vasa att spela med.
Johanna är medlem i Folkmusiksällskapet och intygar att det kommer att arrangeras Folkmusikdagar även denna höst. Eventuellt blir de ”mobila” detta år och går i så fall av stapeln i både Kristinestad, Vasa och Jakobstad. På grund av pandemin blev evenemanget 2020 mycket småskaligt medan det förra året åter gick att skala upp konceptet en aning i Medborgarinstitutet Almas utrymmen. – Vi får verkligen hoppas att restriktionerna släpper helt och hållet. Vi har förstås inte heller kunnat ha spelningar som normalt med Rie. Förra sommaren i samband med Jakobs Dagar ordnade vi dock en folkmusikkväll vid Café Skorpan där också Kusinerna Riippa uppträdde. Den var riktigt lyckad, det var fullt med folk. Själv var jag nyligen till Ritz i Vasa och lyssnade på en konsert med gitarristen Knipi från gruppen Egotrippi. Det märktes att både han och publiken var ovana. Han skämtade och konstaterade att vi i publiken får ha överseende med att ”han ännu övar”.
Bag of music
Ett speciellt musiksamarbete som Johanna ännu vill lyfta fram går under titeln Bag of Music. Tillsammans med sin pappa Markku Lönngren, som fungerar som basist i St. Marcus Bluesband, samt musiker från hemtrakten har hon varit med om att ge ut en EP. Det var Markku som fick idéen att släppa en skiva lagom till 70-årsdagen. – På EP:n finns fyra 70-talslåtar i progg-stil: Bosses låt av Fläsket brinner, Poppolska av gruppen Karelia och tradlåten Hauranmaan polska samt Jännähambo, som är skriven av min kompis Mikael Mattila. Jännähambo fanns med på min egen skiva – pappa ville här göra en progg-version av den.
På skivan Bag of Music medverkar – förutom Johanna (fiol) och Markku (bas och akustisk gitarr) – även Sven Wannäs (hammonddragspel), Robin Käldström (tvärflöjt), Tage Borgmästars (trummor, keyboards och akustisk gitarr) och Susanna Haldén (fiol). Gruppen kommer att arrangera spelningar från och med sensommaren och hösten 2022, så det lönar sig att hålla ögonen och öronen öppna!
Johanna hinner bjuda på lite fiolspel i samband med intervjun – innan hon skall vidare och hålla spellektioner inom Pedersöre medborgarinstitut.
Foto: Simon Gripenberg
