Nya skivor

avslut som jag tolkar som en 6 minuters improvisation kring temat i sången som inledde spåret.

gränslandet mellan Norge och Sverige och flera av hennes egenhändigt skrivna låtar.

usi/

susaNNe riikoNeN alias usi från Joensuu i Norra Karelen är en finlandssvensk folkmusiker som har arbetat länge inom musikbranschen. Hon är född i Helsingfors och har njutit somrarna i Sibbo skärgård.

Albumet Min sång som också finns på finska, då med namnet Lauluni, består av åtta barnsånger, men flera av sångerna kunde med andra texter lika bra vara visor för alla åldrar. Sångerna har en stark koppling till traditionella vaggvisor, skämtvisor och andra folksånger med korta verser och omkväde. I pressmaterialet skrivs: ”Med dessa nya sånger siktar Usi på att stärka finlandssvenskheten och ge både svensk- och finskspråkiga barn något nytt att lyssna på: sånger där östfinsk tradition kombineras med finlandssvensk musik.” – och det är något jag kan skriva under.

Usis trevliga, enkla, utan krusiduller-sångröst, ackompanjeras av en samling mer eller mindre traditionella instrument (kantele, gitarr, mungiga, kazoo, långflöjt, sansula) i vad jag skulle beskriva som ljudlandskap. Sångerna på albumet är arrangerade tillsammans med folkmusikern och musikpedagogen Mammu Koskelo och jag tycker att deras gemensamma tonspråk fungerar utmärkt. I det sista spåret, Sov nu, som är 8 minuter långt kommer samspelet tydligt fram i ett suggestivt och meditativt

Sången Dansen vann Norra Österbottens Folkmusikförbunds 50-årsjubileumstävling. Motiveringen som juryn gav om en glad, traditionell folkvisa som fastnar i minne och sinne kan jag hålla med om. Det är också den sången som skiljer sig mest från ”barnsångkonceptet”. Mitt i sången sjungs en liten slinga som är tagen från signaturmelodin till den gamla TV-serien The Flintstones som i sin tur är en variation på Beethovens pianosonat nr. 17. Det är ett exempel på hur hela albumet på något sätt är bekant samtidigt som nytt. Små element knyts samman till en bra helhet. Mina personliga favoriter från albumet är redan nämnda Sov nu och Dansen.

Albumet presenterades 2.4.2023 på en releasekonsert i Joensuu och har endast publicerats på nätet. Sök på Usi & Mammu på t.ex. YouTube eller Amazon Music så hittar du rätt.

Tobias Elfving

Det är speciellt hennes egna låtar som får mej att lyfta på ögonbrynen. Och speciellt spår fyra, som sagt, Gränsland Här ger hon järnet och tar ut allt vad som man överhuvudtaget kan dra ut ur en hardangerfela, samtidigt som det sker på ett väldigt lekande, lekfullt sätt. En tradlåt som också faller mig på läppen (läs: i örat) är spår tio – en pols som växlar mellan dur och moll. En sak till som faller ”i örat” är henne fotstamp. Man fick lära sig i blåsorkestern, i slutet av 60-talet: om du nödvändigtvis vill stampa takten så gör det med tårna in i skon! Fotstamp får inte höras! Här får de höras, och de hör till! Anna-Karin Andersson hör till den yngre generationens folkmusiker. Hennes sätt att behandla sin fela både rytmiskt och uttrycksfullt, kan till och med föra tankarna till en annan genre – heavyrock. Om man får ta till lite modernare uttryck, liksom. Här får man höra både medljudande strängar, bordunspel som för tankarna till stråkharpan eller nyckelharpan inte att förglömma. Hardingfelan har ju sina fyra resonanssträngar, den kromatiska nyckelharpan har tolv, men stoppar man in hardangerfelan eller nyckelharpan i en orkester försvinner resonanssträngarnas klang. Kommer osökt att tänka på Nordman och Mats Westers nyckelharpa. Man hör melodin, men var blev klangen från resonanssträngara av? De drunknar i de andra instrumenten. Så, därför är Anna-Karins CD, Solo, en verklig pärla.

anna-karin andersson/ Gränsland | Solo

oM du får deNNa cd i din hand: starta med det fjärde spåret, Gränsland! Maestoso! Sen följer melodislingor, medljudande strängar, följsam stråkföring, taktfast fotstamp. Och allt detta på hardangerfela. Anna-Karin visar sig vara en hejare på sitt instrument. Skivan innehåller en härlig blandning av låtar från just

Nåmen, finns det då inget negativt man kan säga om Anna-Karins skiva? Ja, om man inte är en fullständigt insnöad nörd på norsk felemusik – spela inte denna skiva nonstop – då blir det för mycket av det goda på en och samma gång. Dela gärna upp den i mindre avsnitt, typ: hennes egna låtar först och sen lite laborering bland tradlåtarna. Och sen kunde man kanske som fiolnörd önskat en liten presentation av alla de olika hardangerfelor hon spelar på.

Till sist. En liten presentation av haringfelan: ser ut som en vanlig fiol, men har åtta strängar, fyra spelsträngar och fyra resonanssträngar, som är placerade under spelsträngarna i stallet. Mycket utsirad med inläggningar och mönster. För tankarna lite till Henrik Bergman, fiolbyggare i Närpes, som också dekorerar sina fioler med en massa mönster. Dessutom finns en hel del olika stämningar av hardingfelan. Till exempel: den så kallade djävulsstämningen a-e-a-ciss, a-e-a-e, och flera andra olika strängstämningar.

Kenneth Granback vÄseN/ Melliken

vÄseN har koMMit ut med sitt fjortonde studioalbum. Väsen har från start 1989 varit trio, kvartett, kvintett, trio igen och duo. Nu är de duo och medspelarna är Mikael Marin som spelar basviola och

cello och Olov Johansson på flera olika nyckelharpor som silverbasharpa och kontrabasharpa.

Det första som slår mej, när jag hör på denna skiva (blev nonstop nu) är – hur kan två (2!) spelmän emellanåt låta som en halv kammarorkester? Det är nog nyckelharpans ”fel”. Alla dessa resonanssträngar, bordunsträngar, dubbelgrepp – och så alla dessa finurligheter man kan göra i dagens inspelningsstudior.

Alltså, två mycket högt drivna spelmän som kunde satsat på en karriär inom den klassiska musiken men som vill fullt och fast satsa på sin spelmansgärning. Här får vi höra traditionella låtar, naturligtvis, samt egna låtar. I följebrevet kan man läsa: ”Med sitt lekfulla och fulländade sanspel verkar de trotsa fysikens lagar i något som förefaller vara en telepatisk kommunikation”. Håller helt med.

Första låten som går direkt in i mina öron är Hymn till sommarnätter, spår 17. Mikaels egen låt. En vacker, lite vemodig melodi som kanske skulla passa att avsluta dagens hank och stör med.

En annan låt är spår 14, Strykarepolska. Det är också Mikaels låt men Olov spelar harpa. Här går det undan, hans vänsterhand dansar över nycklarna som Oscar Petersens pianofingrar och stråkhanden vevar på som stråken i Devils Trill av Tartini. En annan låt som är tilltalande är Brotpolska, spår 13. Mikael Marin spelar duo med sej själv. Melodin på cello och så kompar han sej själv på bas. Studioteknik liksom. Smakfullt. Och så använder han stråken som nån slags trumpinne ibland.

Skivomslaget innehåller också presentation av spelmännen på skivan samt lite skrönor och så stiliga bilder på de båda spelmännen.

I mina öron en mycket hörbar skiva, Kommer nog att snurra nån extra gång i min spelare.

Kenneth Granback

15.7.

från folk till folk

Podcasten ”Från folk till folk” lyfter fram folkmusiker och traditioner inom Svenskfinland. Sångaren och låtskrivaren Désirée Saarela har tillsammans med medieproducenten Susanne Skata träffat sju finlandssvenska folkmusiker: Maria Kalaniemi, Mats Granfors, Kenneth Nordman, Tom Forsman, Christine Julin-Häggman, Marianne Maans och Janeta Österberg. Samtalen handlar om allt från lek och passion till folkmusikens plats i dagens värld.

Lyssna på lafo.podbean.com Mer info på lafofolkmusikcenter.fi