Sonja färgfabriken by Elanders Fälth & Hässler

S O N J A N I L S S O N F ä r g F A b r I k e N 5 Sep – 1 dec 2013

2 Editor : Lukas Sålby Graphic dEsiGn: Jennifer Kroftova photo & co-Editor: Sonja Nilsson translation: Nordén & Berggren HB proof rEadinG: Bettina Schultz (Eng.) print: Elanders Fälth & Hässler papEr: Munken Pure 150 g isBn: 978-91-979915-7-5 EXhiBition proJEct coordinators: Fia Palmgren & Emilia Rosenqvist sonJa EXtEnds a spEcial thanks to: Roxanne Palermo who has followed my workingprogress and contributed to many funny discussions; Rianne Wieman, my assistant, who arranged the auditions in a marvellous way; Lukas Sålby who has been a fantastic speaking-partner in the making of the catalogue; Jennifer Kroftova, my wife, who has been a tremendous support throughout the whole process. ManY thanks to: Michelle Baard, Julian Baumann, Paul Bonomo, Juan Chamié, Kim Everett, Charlie Félix-Faure, Brendan Howell, Christa Joo Hyun D'Angelo, Zachary Johnston, Conny Karlsson Lundgren, Pernilla Lesse, Katarina Lundgren, Enya Mommsen, Olivia Oyama, Stephen Patrick Hannah, Tobias Sjöberg, Carl Åkerlund & Kajsa Bornedal (RFSL Ungdom). © Sonja Nilsson & Färgfabriken 2013

Färgfabriken's main sponsor is:

Färgfabriken is supported by Stockholms Stad kulturförvaltningen, kulturrådet and Stockholms Läns Landsting kulturförvaltningen. The exhibition is supported by

Expectations – Lukas Sålby

Evening Express – Try to Understand Transvestitism

Right Behaviour – Kathryn Fischer

Trans Identities as Effect and Otherness – Louise Wallenberg

Follow the Script: A Story about Human Violence – Kathleen Taylor

Take Another Little Piece of My Heart – Lotta Lundberg A Conversation – Sonja Nilsson & Fia Palmgren Images

27 30

INTrOducTION bY Luk AS SåLbY

A gleaming knife pierces a back. Red stains spread across white viscose. How did we end up here? In Färgfabriken’s large hall, Sonja Nilsson stages a drama in five acts. Stage sets are constructed in which the characters appear with blurred contours. Room after room appears and disappears as we proceed through the narrative. The stage lights up: It all began with the dream of love. Ahaaw, love to love you baby. Ahaaw, love to love you baby. We are in the 1970s, in the lingering era of free love. The record player is playing Donna Summer, round and round, 45 rpm. Hips swaying in time. Two girls are getting ready for adventure.

» We are as far from the people in the story as humanly imaginable« *

They talk of their yearnings. Of the importance of having a strategy. Hairband or hair down? The whole outcome depends on it. In a bar, a Folk Singer is sitting with a few friends getting ready for the same kind of adventure. They talk of their yearnings. Of how they want to lay everything. Everywhere. But where do you look when your desires have reached bursting point? The landscape of lust lies before them. The hunt for pleasure continues in a taxi. Where the Folk Singer checks out the territory. Passing prey after prey. Aims with his groin. Bang!

There they are. Two big, dark eyes. They blink at the headlights. The Folk Singer changes his costume. Becomes a gentleman with a fumbling hand. Here is a man who knows how a lady should be treated. The girls scrutinise him. What is he worth? Their company? The game continues in the Folk Singer’s apartment: Who is chasing whom? The girls bat their eyelids. They suck their fingers. The Folk Singer strums his guitar. Lavishes compliments on them. He takes aim. But the girls are exhausted and have fallen asleep on his bed. What an opportunity! He calls his friend. He wants to share his prey. Proud and expectant. The night moves towards dawn and the drama towards the end. The girls are fast asleep, with their hair spilling across the pillow. The Folk Singer fumbles between their legs. Seeking to complete the adventure. But his hand finds

something where he had expected to find something else. Meanwhile, his friend arrives and sees everything – a key witness. The Folk Singer first tries to defend himself: This is not what you think, I’m not like that. And then the attack, against the girl. A knife from the kitchen drawer. The back is stabbed by a blade. He screams, she bleeds and the scene blacks out. — In Sonja Nilsson’s work at Färgfabriken there is a tacit certainty that creates uncertainty on several levels. Is this the 1970s, is this 2013, or is this a primordial man in disguise we are looking at? The same humanity, different settings. The same story, different storytellers. We tell stories for many different reasons. Perhaps to understand. Or to confirm. Or, perish the thought, to dictate the terms for how the world is constructed, in our own eyes. The nar-

rative in Sonja Nilsson’s work at Färgfabriken is somehow familiar. In some way we recognise it all. The words, the gazes, the desire. We’ve seen it all before. And yet, we haven’t. Or have we? When the knife is thrust into the back it is both horrific and elusive. And at the same time so banal and predictable. A passion; love and hate. The work plays with our expectations. Just like the characters in the drama play with each other’s expectations. Are they archetypes or humans trying to relate to archetypes? Are they sticking to their own inner scripts, are they following the script for this work, or the world’s script? We can only guess or presume. The Other is somehow always unpredictable to us. In order to work out what another person will do, we perhaps have to be that person. And not even then can we be entirely sure. Our actions follow certain patterns. These are rarely that unexpected or random. They are repetitive, more likely. We create systems

for most things, even for love. And yet, we are startled by things, big and small, almost daily. The relationship between expectation and surprise is a theme Sonja Nilsson pursues in several of her works. Is the unexpected something we, in fact, look for, or something that comes looking for us? That creeps up on us from behind? Sonja Nilsson often constructs scenarios where we pursue and are pursued by our own expectations. And by ourselves – as in the Mirror Labyrinth (2006) – a claustrophobic corridor where I see myself being seen, by myself. An eternal oscillation between expectation and realisation, between the experience and the image of the experience. An expectation easily becomes a prejudice; a notion that governs the way we see the world around us. We have an image of someone, or of ourselves, that can be demolished at any time. Who can we blame then? Who is the villain? And who are we to judge, whom? In the work at Färgfabriken we witness an atrocity. But exactly when does it become atrocious? And when is it okay again? Nothing is smoothed out in the work, nothing is purified. The liberating

fuck is absent. The adventure ends abruptly when someone sticks a knife into someone else.

the window opening looking in. Our faces are visible from the other direction.

What happened then?

Who are we in the drama?

The consequences only arise in our speculations. We are left to ourselves and our memory of what we have seen. This is a recurring element in several of Sonja Nilsson’s works; the viewer comes away with a kind of souvenir. In The Silence of the Lambs (2008), we see Sonja herself dancing in another familiar environment, the set for the movie thriller with the same title. A strong light flashes from the work and the figure of the artist is literally etched on our retina. Does that make her image ours? At Färgfabriken we don’t get a souvenir, no tangible transition object between experience and memory, or between us and them. The characters arise and dissolve before us, as we move between the scenes. They are there and in our field of vision. But where are we? As far from the people in the story as humanly imaginable? Or are we there, very close by? Perhaps we are standing in the doorway or at

Lukas Sålby is a writer, editor and co-worker at Färgfabriken.

* Quoted from an ar ticle in the evening express, Feb 26, 1975. See page 8 in the catalogue.

k ATHrYN FIScHer

a rEsponsE on thE articlE in EvEninG EXprEss “a famous singer felt a desire to find a girl for the night and picked up two men dressed in women’s clothing. When their sex was revealed in the‘moment of truth’, he became furious and made them flee with a carving knife.”

I’d like to expound upon my anecdote in order to further illustrate the parallels between these two incidents and moreover, to point out how pervasive and timeless “our societal” obsession seems to be with both authenticity and getting what we expect.

Dear Editor,

In the case of my girlfriend and I: we are asked to leave the women’s bathroom by a manager who claimed that we were making some guests uncomfortable. Apparently someone believed that one or both of us might have been “carrying” a penis, which would have disqualified us from using the women’s bathroom. Perhaps unfortunately, we were never asked to perform a genital check; however, we were promised a wholly unpleasant escort out of the bathroom by an aggressive bouncer if we did not swiftly exit.

Having just been asked to leave the women’s bathroom of a certain Galapagoan “experimental art space” in the trendy DUMBO area of Brooklyn while applying makeup with my girlfriend, I am reminded of the incident covered by your papers regarding two female-identified cross-dressers who were said to have provoked a celebrity folk singer into stabbing one of them after accepting his invitation to join him in his apartment and take a seat on his bed.

“Two men” were not, in fact, in the bathroom, as we are both female identified. One or both of us may have been carrying a penis under our skirts, but lets say, for the sake of argument, that both of us had carried vaginas, real or fabricated. Would this have made us more womanly? Would it have made others less “uncomfortable”, and in that case: why? Whether we had pussies or not, would the genitalia attached to us change our “thinking” and therefore our intentions? Is it the “intention” of the “body with penis” or the intention of the “male” in the women’s bathroom that makes some women uncomfortable? What exactly would make her feel uncomfortable about having a “man” standing at the sink in a ladies bathroom? Is it that he has a dick and therefore would be turned on by the idea of semi-naked women behind the stall? In that case, wouldn’t one have to ask

invitations into a stranger’s home outlining exactly what one does and does not intend lest anyone’s expectations and reality are not at mix.

whether or not lesbian women would be similarly aroused by the idea of sharing space? The manager was unable to explain this to us other than saying, “you are the minority and they are the majority.” This experimental art space should perhaps not display the picture of a stick figure in a triangle dress on the women’s bathroom door but rather simply the picture of a vagina, but then, if fabricated vaginas are frowned upon, then perhaps a picture of a penis x-ed out, but then with the addendum, “all penises, past and future – OUT!” Not stopping there, this bathroom should have a written notification that a genital check for penises would be employed at the door, as well as a questionnaire that one must complete that ensures the intended behaviour of any client upon entrance, with only certain activities within bounds. But – how to ensure that no foul thoughts enter the minds of clients? I jest, of course, at this hyperbole, but then, is this level of control all that ridiculous given the barrage of expectations placed upon the women in the case to which I first referred, covered by your papers and perpetrated by its contributing authors? From the press, it seems as though these two women should have been required to wear badges describing their genitalia, lest they cause confusion. Presumably – since sign and signifier so clearly do not always match up – no one should be exempt from such an expectation. Moreover, one might think that release statements should be issued prior to accepting

» to what absurd

moral standard should cross-dressers be held? Must all cross-dressers abstain entirely from flirting with a stranger in order to be worthy of an advocate? Must they never lie down on any beds other than those of their ›wives‹?«

At least, that IS what the latest article I read in your newspaper implies – that somehow two women who accept an invitation to come into a man’s apartment and – shock – lay on his bed, provoke a stabbing if they do not provide such documentation and disclosure upon arrival, in one form or another. What’s worse, the Transvestite Association, Mamselle Sorority, seems to want to wash its hands of the incident lest the allegedly provocative behaviour of these two women tarnish the reputation of every cross-dresser. “Most in the transvestite association are lowkey, cautious people who want to avoid arousing sensation at all costs. We are as far from the people in the story as humanly imaginable,” says a representative of Mamselle Sorority, who by their abnegation fail their constituency through moral self-policing, backwardly reinforcing the very stereotypes they intend to dispel. When not all of its constituents could possibly share the same sexual orientation, the same intentions, nor the same gender identification, is it not the responsibility of a movement to speak broadly on behalf of the diversity of its constituency, especially when they are the only people who might be brave enough to advocate at all? To what absurd moral standard should crossdressers be held? Must all cross-dressers abstain entirely from flirting with a stranger in order to

be worthy of an advocate? Must they never lie down on any beds other than those of their “wives”? This would seem to be quite an encumbrance for two female-identified persons who, it might appear, are not seeking women or wives. Mamselle Sorority presumes that cross-dressers are men seeking women – therefore “not gay”. But this incorrectly assumes that most or all cross-dressers identify as male to begin with. These two women do not identify as male, and if we are so bold as to sexualise their actions: nor do they identify as gay. Had they simply been men seeking to cruise men, they could have found many a male cruising space with a fair amount of ease. Yet can we even assume these two women were looking for sex? Can we know anything about their intention based on how they are dressed? This would certainly seem anathema to the fight so many men and women are engaging in when they gather in cities around the world for SLUT walk.* Haven’t we yet learned that we know nothing of any person of any gender until we speak to each other, seeing each other as instances of singularity when it comes to our sexual orientation, gender identification and intentions? And that’s precisely what these women are – singularly unique – not male, not gay, not straight – yet the Mamselle Sorority cannot find a place for them. Like the incident in the bath-

room, the fact that they are a “minority” seems to disqualify them from advocacy. In which place, then, do these women find allies when clearly it was they who were the victims of an assault? And thus we apparently find ourselves in a world without advocates for those that don’t fit our expectations or our ideas of authenticity. Yet, hypocritically, the very fun of engaging with strangers, perhaps for the excitement of sex, is precisely about what we don’t already know. Or is this too being eroded? Will we be forced to engage only under the rule of badges and labels designed to ensure (false) feelings of safety, or to limit interaction to the virtual world of online dating where we can clearly understand ahead of time any number of things about a person’s gender, sexual orientation or so-called morality (assuming, of course, that we are all truth-tellers). If the virtual has become so integral to our experience of reality, can we not imagine a future in which the physical body does become less important, a future in which these visual representations fall away and we begin to think much more broadly about the ways in which we can identity with each other for our similarities and find common ground? Can we imagine a space in which the visible is no longer of such omnipotent importance? I would like to hope so. Further, we must ask, after peeling back the layers of identity, was it really the “not knowing” that led this folk singer into a violent rage, or

was it rather the threat of being publicly confronted with his own desire? What else would explain his haste to publicly exclaim that he “had no idea” that these two women were “not women”? Or was he simply attempting to excuse an utterly intolerable instance of violent crime? Quite unfortunately, the Mamselle Sorority, your papers and the public at large seem to have taken the bait.

Kathryn Fischer aka Mad Kate is a Berlinbased mover, performer, thinker and writer. Her life-long questioning of gender and sexuality has taken her from women’s farming cooperatives in Nicaragua, to immigration offices in San Francisco, to stages in Moskow, to the sets of queer porn in Berlin. A consummate mover, performer, thinker and philosopher, she follows her body where it takes her.

* SlutWalk is a protest march against the notion that a woman who is raped has only herself to blame. The first SlutWalk took place in Toronto, canada, on 3 April 2011 in reaction to a rape case that had been questionably handled by a court, as well as the statement by a policeman: “women should avoid dressing like sluts in order not to be victimised”. The first SlutWalk in Sweden took place in Stockholm on 4 June 2011.

LOuISe WALLeNberg

Most media, including film, display a veritable obsession with sex and gender. They serve as repetitive training on how to represent gender as a presumed natural and dualistic state and thus comprise a form of strict technologies of gender (de Lauretis, 1987). And yet, there is also scope for showing the transgendered body. But this body is frequently represented as merely another kind of otherness, an otherness, which can partly be rejected by the normative gender and also serve to confirm the presumed natural state of gender. As a form of otherness in relation to the normative gender, the transgendered body has often been used in film (either as transvestites, transsexuals or other trans identities) for comic, tragic or even lethal effects. On screen, ambiguous gender becomes a tragicomic or frightening

element and serves to assert what is the good, right and normal gender. In comedies such as Tootsie (Sydney Pollack, 1982), the discovery of the true gender behind the disguise has a comic – albeit threatening – effect, and in Some Like It Hot (Billy Wilder, 1959) the ambiguous gender – which also proves to be highly specific but disguised – leads to a relieving comic effect: “Well, nobody’s perfect!” More recent films such as All About My Mother (Pedro Almodovar, 1999), Flawless (Joel Schumacher, 1999) and A Soap (Pernille Fischer Christensen, 2006) represent the transsexual as a deeply tragic character: suicidal, unhappy, excluded and often sentenced to loneliness. In thrillers such as Dressed to Kill (Brian De Palma, 1980) and The Silence of the Lambs (Jonathan Demme, 1992) the transgendered character is a murdering psychopath who is seriously confused about his own gender iden-

tity. Here, the trans identity not only contributes a further terrifying dimension to their monstrosity but actually represents its very cause. But trans persons on film are also used to play the victims of degradation, violence and fury, and this is always connected with the discovery of their trans identity. A furious transphobia is represented, for instance, in dramas such as Boys Don’t Cry (Kimberly Pierce, 1999), a fictive film based on a true story, and XXY (Lucía Puenzo, 2007). In both these films, transphobia is expressed in sexual violence: in other words, the transgendered or ambiguously gendered character is punished by means of sexual assault and rape. The sexual violence is an attempt not only at humiliating gender correction but also at a form of heterofication. In the documentary Paris is Burning (Jennie Livingston, 1990), the fear of the ambiguous gender, and the fear

of its assumed link to a potential homosexuality, becomes painfully tangible when one of the characters, the young Venus Xtravaganza, is found strangled under a bed in a seedy New York hotel – presumably murdered by a john who discovered her trans identity. While the first-mentioned films clearly serve a dominant gender-normative discourse in which the trans body is identified as otherness, the latter films can distinctly be seen as a criticism aimed at this dominating discourse. A wellneeded criticism, which is unfortunately limited since it only conveys tragic and troubled images of the situation of trans persons. What we should request and strive for – or even demand – is representations of trans persons that eschew these images in favour of a multitude of both positive and negative experiences, that is, images that do not serve merely to confirm the prevailing heteronormative gender dualism, but instead can help to destabilise it. Obviously, the current obsession with dualistic and heteronormative gender as a natural state permeates not only film and various media but

» Until the 19th century,

there had been a more flexible understanding of gender and sexuality, but when it suddenly became crucial to be able to define people according to gender and sexual orientation, the gender and sexuality categories grew more important.«

our own reality, our everyday lives. Although the media reflect our reality (or try to reflect and depict it), the media also influence and shape our perception of this reality (Dyer, 1993). Not being able to determine the gender of an individual, or discovering that gender can be transformed, can cause confusion, or curiosity – and even fear. There are other things that ought to frighten us more than ambiguous and/or transgressional gender: for instance, the fear of this ambiguity, which can sometimes lead to humiliation, aggression and violence. This fear can best be understood as a kind of transphobia, a phobia closely associated with homophobia. When gender is perceived to oscillate, sexuality is perceived to oscillate too: ambiguity and transgression of gender are often seen as visible evidence for the openness of sexuality, i.e. for homosexuality. To be a “natural” man or woman, according to the prevailing norm, also infers being heterosexual. According to strictly heteronormative notions, gender deviation and gender openness can only be interpreted as signs of homosexuality. Thus, the earliest definition by sexologists of homosexuality as transsexuality (then called inversion), which was established

in the late 1800s, continues to apply (von Krafft-Ebing, 1886; Ellis, 1897). Until the 19th century, there had been a more flexible understanding of gender and sexuality, but when it suddenly became crucial to be able to define people according to gender and sexual orientation, the gender and sexuality categories grew more important. Sexology thus led to a clear categorisation of norm and aberration, and this was when heteronormativity and the notion of gender as a natural state became dominant. The inversion theory has been promoted on a grand scale by cinematic representations. Frequently, the monstrous, comical or deeply tragic trans character has a kinship with the homosexual character, who is represented as an otherness that confirms the naturalness of heterosexuality and the normative gender. Throughout the 20th century, the film medium has accepted and affirmed that trans and homo are the same thing, clearly based on early sexology: trans persons in films are nearly always represented as homosexuals, as though homosexuality were the very reason for their being transgendered, and homosexuals on screen often have an

» transphobia and

homophobia appear to be interdependent; without one, the other could not exist. sonja nilsson’s work reveals distinctly how transphobia is not only closely related to homophobia but also to misogyny.«

uncertain gender identity. Apart from routinely equating trans and homo, thereby establishing the old inversion theory, these narrow, stereotypical images often tend to exacerbate both homophobia and transphobia, often as one and the same phobia. Transphobia and homophobia appear to be interdependent; without one, the other could not exist. Sonja Nilsson’s work reveals distinctly how transphobia is not only closely related to homophobia but also to misogyny. In the bar scene that forms part of the work, this tripartite phobia stands out with painful clarity: at first sight (and first hearing, for the dialogue is crucial), we see a charming representation of what appears to be a great night out with the lads, but if we listen carefully to what they are saying and expressing between their laughter and beer-drinking, the scenario takes a dark turn. Nilsson demonstrates how closely related these three phobias are, and how they together seem to protect the hetero norm – and especially the heterosexual male norm. The fear of ambiguity, the fear of too close a resemblance, that is, a likeness that opens up for sexual intimacy, can only be placated and

kept at a distance by condemning that which deviates from the norm. This condemnation is most distinctly manifested in a constant and repetitive male heterosexuality, in which (the natural) woman constitutes the only possible sexual object. Meanwhile, her otherness, and the physical difference between the sexes (on which the hetero norm is based), is deeply problematic. The love and desire for femininity could risk dissolving the ego, that is, the male, masculine ego. Misogyny, thus, is an expression of fear, not only of the other sex, but the fear of allowing oneself to be influenced by the other, and thereby losing one’s own position. And a dissolution or destruction of that kind is associated with the notion that the ego risks getting dangerously close not only to gender ambiguity but also to a desire for similarity, i.e. a desire for ambiguous gender. Thus, in film and other representational media heterosexuality can only be maintained by means of a distinct homophobia (in conjunction with transphobia and misogyny) – a dissociation from similarity and a veritably exaggerated obsession with difference, and with a desire aimed exclusively at the Other.

Louise Wallenberg is a lecturer in Fashion Studies and has been the head of the Centre for Fashion Studies at Stockholm University since 2007. She obtained her doctorate in Film Studies in 2002 focusing on feminist film theory, queer theory and feminist philosophy. Her ongoing field of research is the early relationship between the fashion industry and the film industry, as well as fifties Hollywood movies, the new look and transnational ideals, and fashion and “sexual (in)difference”.

reFereNceS richard dyer, The Matter of Images (1993) Havelock ellis, Sexual Inversion (1897) richard von krafft-ebing, psychopathia Sexualis: eine klinisch-Forensische Studie (1886) Teresa de Lauretis, Technlogies of gender (1987)

k ATHLeeN TAYLOr

Humans are fragile creatures, easily unbalanced. In a moment, desire can change to violence, friendship to hate, a fun evening out to a terrifying disaster. And when violence explodes, it can take only seconds to damage or destroy a healthy body. We take so long to grow – nine months before we even see daylight, and many years thereafter – but we can be hurt or killed in the blink of an eye. Busy and safe, in a peaceful and prosperous country, we forget this, as a rule. What fuels the swerve into aggression which makes someone try to damage another human being? Unless we’re very unlucky, we don’t know – and can’t. We weren’t in the aggressor’s head, or even in the same room; we learn the news second-, third or fourth-hand.

» We take so

long to grow – nine months before we even see daylight, and many years thereafter – but we can be hurt or killed in the blink of an eye.«

Yet violence is common enough that we’ve developed, over the aeons of human cruelty, a grammar for it. We have explanations, stories we tell ourselves to make sense of the horror. In telling them, we draw its teeth and feel better. We distance ourselves from both perpetrator and victim, othering them – imagining them as less than fully human – to reassure ourselves that we’re not likely to act and suffer as they did. Consider the stories we can conjure.

a man asks two women back to his apartment. An old script, this, and we know where it’s leading. The man provides hospitality, the women offer their bodies. Sex for resources. Everyone has fun, everyone wins – as long as they all understand his unspoken expectations. The

he furiously demands that the women leave.

variation here is that he’s invited two women. Either he and they are sexually adventurous, or else not everyone’s following the script.

First they changed the script by accepting his hospitality but refusing to sleep with him. Now they’ve deceived him even more. (His own bad behaviour doesn’t count.) So he reacts aggressively, asserting his power by kicking them out. Their continued presence is a humiliation, a vivid reminder of how he’s been fooled. By immediate obedience, they can restore his sense of his importance, appease his fury, and salvage the situation – perhaps.

they drink a lot. he asks for sex, they refuse. Now his expectations are out in the open, but the women aren’t meeting them. Were they just after company, or alcohol? What next? He seems fine with that. They go to sleep on his bed. Do we feel sorry for the man, or admire him for honourably adjusting to the change in script? He’s put the women’s rights above his own desires. This is no violent rapist, it would seem.

he calls a friend and asks him to come over. Why? To witness his virtue? To reinforce it? Or does this supposedly good man have other ideas?

he makes a sexual approach to one of the women and discovers that she is male. In a fairy story, this would be the expected comeuppance. Someone we thought was good has revealed himself as bad by taking advantage of an unconscious woman. He gets a dreadful shock; well, serves him right! But in fairy stories, the tale often terminates there. Here, the punished man is still around. He may be both drunk and aroused; he’s certainly outraged.

» are we all

potential aggressors?«

one woman is forced to flee, but the other is too stupefied. The one who escapes is obeying, and isn’t hurt. Terrified, yes, but that’s fair punishment for such a trick. The woman who stays, however, is disobeying her host, further challenging his sense of control. That she’s staying because she’s too befuddled to know what’s going on might mitigate the offence in our eyes. But anger, like alcohol, can seriously disrupt a person’s ability to see things from someone else’s point of view, so he may neither understand nor care that she’s incapable.

his friend arrives. The arrival of another man makes the situation much worse. It makes the humiliation public, increasing the threat to the host’s cherished self-image as a powerful and manly person. He

must act to justify himself, and bolster his manhood, in his friend’s eyes. So he attacks the remaining woman, demanding that she reveal herself as male or female. When she doesn’t obey, he stabs her repeatedly. Her continuing presence is intolerable. If she won’t (or can’t) leave, he’ll terminate it by another method. Fortunately, the friend’s intervention allows her to escape alive.

arE WE all potEntial aGGrEssors? Violence against real people – especially people you’ve just shared a drink with – always begins as a threat response. To an outsider, it may look like callous cruelty. To the violent person, it seems that violence is the necessary solution, because any other methods they have tried have been frustrated – like our host, whose demands that the women leave were not obeyed. Intense, ongoing exposure to violence is needed to make callous cruelty a habit and a tool. A decent man put under the terrible pressures of ideologically driven conflict may find himself helping to commit appalling atrocities. The threats to which these perpetrators are reacting are gargantuan, their emotions overwhelming. Sometimes, however, cruelty is used not defensively, to ease a threat, but deliberately, to send a frightening message. Callousness has become terrorism. Only still more exceptional stresses can turn cruelty from a driven act into a pleasure, from

terrorism to sadism. Crucially, there must also be potent rewards for cruel behaviour, so that the association between pain and pleasure can strengthen. Such stresses and rewards are found in war, torture, and the worst cases of domestic or other group violence. Thankfully, such cases are rare.

» violence

against real people – especially people you’ve just shared a drink with – always begins as a threat response.«

Most adults, at least in the West, never face such threats. We mostly live in a small, safe circle of circumstances, regularly patterned, largely predictable. We may have taken risks as teenagers, but later we sink into everyday anxieties, like paying the bills. Our brains evolved in a much more dangerous world. Evolution’s currency is survival and genetic transmission. Those who could detect and evade incoming threats were more likely to survive, so humans developed powerful threat responses. Threats to existence (like predators), to resources (like social challenges), or threats of infection were prevalent during our prehistory, and we have inbuilt systems for dealing with them. We know them by the feelings they evoke in us: fear, anger and disgust. What we don’t always realise is how strong these responses are, how they can take over. Unless we’ve lived through an extreme threat, it’s hard to appreciate how conscious, reflective thought seems to vanish as more basic responses are triggered. People report astonishment at their actions, their apparently superhuman strength, their tolerance of pain. They marvel at

how they didn’t think, just acted, until it was over. Only then did the shock of feeling set in. Western societies have systems which hide away waste processing, disease and death, limiting our exposure to disgust. We have state safety nets like welfare and the rule of law, and few predators apart from criminals (and, some would argue, governments). When fear, anger and disgust become extreme we tend to label them as “mental illness”. The kinds of threats most likely to harm us were rare in our ancestral environment: slow-to-build dangers like obesity, pollutant damage and climate change. When we do face a sudden threat, whether to our lives or to our sense of self, the power of our feelings can, therefore, take us by surprise. Human brains are social brains. They have, in the course of our long, conflicted history, developed ways of controlling threat responses, so that minor threats don’t trigger violent action, as a rule. We may still jump at sudden noises, but many of us learn, as we grow up, to squash our fury at a rival’s insult – or at least, not to let it show. With the onset of social living, however, came language, and with language came a whole new universe of potential threats. Now a harsh word can cut like a knife. We’re symbolic creatures, valuing thoughts and beliefs, and this makes us vulnerable on many fronts. Yet we still react with the same ancient threat responses, imperfectly overlaid with self-control.

» rather than

face this fact, we use stories – familiar scripts – not only to explain other people’s aggression but to do so in moral terms. that allows us to distance ourselves from both perpetrator and victim.«

Our core beliefs are just that: part of our core self, to be defended as we would defend our physical selves. To attack them – for example, by threatening a masculine man’s sense of his manliness – is to risk a disproportionate response. And since all of us have such core beliefs, we’re all potential aggressors. Rather than face this fact, we use stories – familiar scripts – not only to explain other people’s aggression but to do so in moral terms. That allows us to distance ourselves from both perpetrator and victim. We say, “They deserved it”, though if we’d been similarly foolish we wouldn’t think a stabbing fair punishment. We say, “He went a little crazy”, or, “They were mad to get so drunk”, as if being crazy or drunk makes a person an alien. It doesn’t, of course. Drunk, insane and unwise humans are still human, and humans, supposedly, are sheltered in a moral circle. We cast this circle round those we regard as deserving of dignity, care and respect – like us. Yet by telling ourselves these kinds of stories and othering people involved in violence, both attackers and victims, we push them away to make ourselves feel safer. They may have deserved it, but we don’t. They may act this brutally, but we never would. The scripts we tell ourselves let us think we’re not the kind of person who gets involved in violence. They let us relax: we’re not likely to be the aggressor’s next victim. They also let us

protect our self-image from the awful idea that we might become, not victim, but attacker. In explaining other peopleâ&#x20AC;&#x2122;s bad behaviour, we contrast it with our own. Understand this, and much about human violence starts to seem a little clearer.

Kathleen Taylor is a freelance science writer affiliated with the University of Oxford, UK. Her books Brainwashing, Cruelty: Human evil and the human brain and most recently The Brain Supremacy focus on understanding brain research and its current and potential impact on society and culture.

LOT TA LuNdberg

Authenticity is a word that has become increasingly sexy in the 2010s. When the fine arts are reviewed, it is constantly bandied about by the critics as a sort of PC labelling. If the artist – or the work – is authentic and genuine, then it’s Fair Trade: the goods have been inspected , the product is gender-equal, the raw materials are original. Where critics a century ago called for progress and innovation, in the 1950s they wanted re-evaluation. Today, legitimacy is granted if you are true to yourself – original and authentic. Woe is the artist who risks being found a fraud – when the lights are out.

A sign of the times, thus, is that a trembling fear is growing in the eye of the beholder: the fear of not being served the honest, naked truth. For no one wants to be deceived. It’s a paradox. In art it can be considered a crime, since art is always about projection.

But what happens if I’m not allowed to be that? If I’m supposed to be ashamed instead?

But is the viewer to blame, if he or she fails to see through the real McCoy? No, being found incapable rather arouses a deep-red sense of shame.

In comparison, blame is manageable. There are established ways of getting through the neuroses about eternal punishment: parking fines can be paid, and sins repented. We can serve a sentence, apologise or take everything back. But what do we do with our shame? When what we are, or what we long for first becomes shameful – in the eyes of the Other?

In Being and Nothingness (1943), Jean Paul Sartre writes, “Shame is the feeling of an original fall, not because of the fact that I may have committed this or that particular fault but simply that I have ‘fallen’ into the world in the midst of things and that I need the mediation of the Other in order to be what I am.”

An interesting aspect of Sonja Nilssons’s work is the questions it raises about shame and the limitations of our desires both beyond and within sexuality. And how we deal with the grey zones of transgression. Not being good enough, not understanding, having the wrong dream – all this can arise in the eye of the norm, not some-

thing you go to jail for. Experiencing cringe-worthy moments is not a criminal offence. But how we sleep with each other, and how authentic we are in our sexual expression, that is debated not only by sages. According to a text book on sexology (Sexualitetsstudier, Liber 2012), it is “impossible to learn about one’s own sexual capacity and one’s own boundaries without ever transgressing them”. Is that an unbearable thought? Most men who come on to trans women are not homosexuals. They are straight and bisexual men who are exploring their sexuality within a form of protected yet norm-regulated field. Trans women are perceived more like ordinary girls, rather than wild and norm-breaking. Or, for the sake of clarity – more Barbie than Lotta Bromé.* So, who is transgressing what boundary here? The fact that the folk singer in Sonja Nilsson’s work does not follow through the seduction all the way up the staircase of consequences presumably indicates a sense of shame rather than stupidity.

» not being

good enough, not understanding, having the wrong dream – all this can arise in the eye of the norm, not something you go to jail for.«

And the girls can´t possibly be unaware of the danger, the lust, the risks and the pleasure involved in succeeding to seduce a straight man. How else would she become real – in a sexual sense – in the world? One assumption is that they felt just as hot, sexy, awesome and in a party mood as most people do getting ready to go out to look for recognition and perhaps even satisfaction, on a Saturday night. Because isn’t that how it usually is? We warm up and set off for adventure. And thereby we count on taking certain risks. On some level, it always gets shaky when we have to reveal ourselves. Regardless of our so-called “orientation”, or whether or not the lights are out. Exactly what circus tricks were we entitled to dream of? And if our desires are unfulfilled or transgressed, should we call the police – or the Consumer Agency. Our disappointment, of course, is proportional to our expectations.

What happens when we desire one another and the ensuing transactions are unregulated? What transactions can we cope with? What regulations do we want to take with us into the bedroom? In our familiar culture, it is acceptable to make “deductions” for menstruation, migraines and moodiness. But in a global perspective, this is the earned privilege of a small minority. Sonja Nilsson has lived in Germany for the past ten years. In Germany, prostitution is integrated into society. Its legalisation sprang from the German women’s movement in the 1970s. They claimed that domestic work is our society’s core industry. Once you put a price tag on work, it is no longer viable to demand that it be performed free of charge. Prostitutes get paid for something other women are expected to do for free. In Sweden, however, we take a different view. When German debaters question the equalising power of twosomeness and point out that it creates dubious dependencies, Swedes call

it love and pin their hopes on the Minister of Gender Equality.

» When German

debaters question the equalising power of twosomeness and point out that it creates dubious dependencies, swedes call it love and pin their hopes on the Minister of Gender Equality.«

What do we do when two feminist analyses come to completely different conclusions? Perhaps if prostitution is represented as something dangerous, this can secure the availability of sex free of cost? Regardless of the transaction, our desires may be the same. Beyond prostitution there seems to be a veritably archaic dream of wanting to be the one whom the Other is proud of and wants to be seen holding in his or her arms. For many people with desires, this dream is a normalised, not to say obsessive ingredient in the erotic encounter. How much of that desire is highlighted in Sonja Nilsson’s work? What if he or she wants me as I am? And what if the centre of power is constantly oscillating? That is: what if the owner of the gaze also owns the power to put the Other/me in a position of disgrace. We don’t need to change the

perspective radically to transfer the command to the hands of the unexpected. In Sonja Nilsson’s work, this ambiguity is an intriguing paradox, to say the least. In the music scene there are many examples of the contradictory relationship between Star and Stardust. The desired and the desiring, the unattainable and those who have both feet on the ground. Who makes whom a star? Who creates whom? In Dirty Diana (1988), for instance, Michael Jackson sings: I don´t care what you say, I wanna go too far, I´ll be your everything, if you make me a star. And the Beatles tune She came in through the bathroom window (1969) goes: Didn´t anybody tell her, didn´t anybody see … she said she´d always been a dancer … she thought I knew the answer”. The groupie phenomenon does not necessarily involve sexual relations, but according to The Plastics (America’s, and possibly the world’s, largest groupie organisation) groupies are pre-

» in the desire for the gaze of the other – where the ›self‹ is born – lies our deepest vulnerability and authenticity. since a sense of shame arises when someone else sees – that i see. «

pared to sacrifice anything to be together with their Star. But members of The Plastics do not recount their stories of getting laid by Stars from a victim perspective. An encounter that includes full sex is called a hit (sic!). And the women in the astronaut groupie category share the aspiration to sleep with all men who have been to the moon. Is that a shameful thought? Possibly a transgressional desire. But if I lived closer to NASA it might not be theoretically insurmountable … Getting together with, being seen with and being loved by an apparently unattainable person is a further incentive to many people. Regardless of whether it’s a folk singer or a trans woman who is the unattainable object – the hit – of their desire. In the desire for the gaze of the Other – where the “self” is born – lies our deepest vulnerability and authenticity. Since a sense of shame arises when someone else sees – that I see.

The answer to the question of who is in control and distributes the shame in Sonja Nilsson’s work will hopefully fuel the desire to explore whether we are always what we thought we were meant to be.

Lotta Lundberg is a writer and journalist. She made her debut in 1998 with the novel Låta sig hända and has since published four more novels, as well as a collection of essays. Her novels, just like her columns in newspapers such as Sydsvenskan, are often about ethical dilemmas and timeless topics such as guilt, alienation and dignity. Lundberg has been living and working in Berlin since 2004.

* Lotta bromé is a Swedish journalist working mainly in radio. She could be seen as the Swedish version of rosie O’donell or rachel Maddow.

beT WeeN FIA pALMgreN ANd SONJA NILSSON

When did you realise you wanted to be an artist? I had a hard time concentrating at elementary school – it wasn’t always so easy for me, and I was often sent to “remedial class”. Although really I guess I was just rather average. Drawing was definitely my best subject. When I reached upper secondary school age I was dead tired of studying and my friend suggested we apply to art school instead. And luckily, I was accepted by a folk high school. At the time I thought art meant sitting around making paintings all day, so there was quite a lot for me to discover… tell me a little about your background. Where did you grow up and what was your childhood like? I grew up in Veberöd, a small village in the south between Malmö and Lund. Life was very free and happy when I was a kid. I used to play

in the forest building hideouts, and was allowed to be a child for a long time. In my early teens it felt more claustrophobic, and that is probably the main reason why I made sure to leave home after the ninth grade.

You have been living in Berlin for many years. Why did you choose to live there? I had a residency grant for three months in the spring of 2006. I had no plans to move there, but after one month in Berlin I met a girl at an outdoor cafe and fell madly in love. So that was what made me stay. I like Berlin very much. It has a rich cultural scene and it is fairly easy to live on a small budget there. But if I had more money I would probably have chosen to live in San Francisco. We lived there for one year and I really enjoyed it. I loved the weather, obviously,

but above all it was the open-minded attitude that appealed to me.

You studied at the valand academy from 1996 to 2001. how have you developed as an artist since then? I have grown tired of art several times over and I thought of doing something else. After Valand I was eager to move on and become a name on the art scene. But nothing much happened. My surroundings weren’t particularly stimulating, most things were rather boring. And to make matters worse, I was quite miserable at the time. But in hindsight I think it was probably necessary in order to prompt me to change my attitude. This may sound stupid, but I thought: I’ll just make one more work, for fun. And it made a big difference, working just for the fun of it.

how would you describe your practice today? As an artist, I believe it is vital to develop, explore and find new ways of looking at things. I like it when art is useful in other contexts beyond art itself. And then, of course, I’m ridiculously fond of visual experiments. at färgfabriken you have filled the entire large hall with a work that consists of a blow-by-blow account of a story with a tragic ending. could you give us a brief background to this exhibition? I had been studying and reading a lot about hate crimes, and focused especially on cases where a person had felt tricked and outraged after discovering that they had fallen for a trans person. I was looking for the logic in how these different people had acted in that sort of situation. So I wrote a drama in which a few people for an evening set off on an erotic adventure. Most people can probably see why the girls in the story don’t reveal their trans identities but appreciate the self-fulfilling situation of being seen as Cis girls.* But the violent reaction of the man is probably not as obvious. Perhaps it is more like a show. In any case, it

» as an artist, i believe it is vital to develop, explore and find new ways of looking at things. i like it when art is useful in other contexts beyond art itself ...

seems to be a common trait in hate crimes that the violence is carried out like a demonstrative display, for fear of being though to be “one of those” by other people. So that was something I wanted to try to enact, and to create an exhibition that puts the viewer in a voyeuristic perspective that enhances the role of passive onlooker.

have you yourself ever been the victim of a hate crime? Luckily, I’ve never experienced a hate crime personally. But, of course, it happens that people are unpleasant in a threatening way. in what way might your thoughts about your own gender identity have influenced your artistic practice? It took a long time for me to take hold of and change my identity in order to feel better. In fact, it wasn’t so much a choice but something that was totally necessary for me to do. So, in the process, when I was beginning to change things, this was basically the only thing that interested me and that I could focus on. And so it was fairly natural that it also influenced the contents of my work as an artist.

at färgfabriken the viewer becomes an indirect witness to the events that unfold. Your work often places the viewer at the centre. i am thinking specifically of the silence of the lambs but also of the work you are showing at färgfabriken. Why is that? I often get a bit bored when I look at art. It usually lacks the directness that music or film can have. So it’s probably some kind of desire to create as direct an experience as possible for the person looking at it. several of your works have an element of surprise. What happens when we are startled, do you think? A surprise is often associated with something cute we do for our boyfriend or girlfriend or someone else who is dear to us. Because we all love the jolt of something unexpected that upsets our usual patterns and puts us in a short moment of chaos. Which probably actually is a mild state of shock we are caught in. It is a tantalising thought that shock is perhaps the closest we can get to a glimpse of reality. * A cis person is a non-trans person.

... and then, of course, i’m ridiculously fond of visual experiments.«

with a king size bed and the finest sheets you could imagine.«

» i've got a big place

stills from the exhibition at färgfabriken, 5 sep – 1 dec 2013

handsome devil like you want from a sweet little thing like me? «

» What more could a

stillbilder från utställningen på färgfabriken, 5 sep – 1 dec 2013

sammanhang än själva konstsammanhanget. Sen så är jag ju löjligt förtjust i att göra visuella experiment.

på färgfabriken har du intagit hela stora salen med ett verk där du scen för scen förmedlar en historia med ett tragiskt slut. skulle du kunna berätta kort om bakgrunden till utställningen? Jag hade satt mig in i och läst en del om hatbrott. Speciellt intresserade jag mig för fall där personer känt sig lurade och kränkta efter att de upptäckt att det varit en transperson som de fallit tycke för. Jag ville försöka se logiken i hur de olika personerna i en sådan situation agerade. Så jag skrev ett drama där några personer för en kväll ger sig ut på ett erotiskt äventyr. De flesta kan nog förstå varför tjejerna i historien inte avslöjar sin transidentitet, utan uppskattar den självuppfyllande situationen att bli sedda som Cis-tjejer.* Men mannens våldsamma reaktion är nog inte lika självklar. Kanske är den mer som en show. Det är i alla fall något som verkar vara ganska genomgående i hatbrott, att våldet görs som en uppvisning av rädsla att bli dömd som ”sådan” i de andras ögon. Så det var något som jag ville försöka iscensätta och samtidigt skapa en utställning där betraktaren försätts i ett voyeuristiskt perspektiv där rollen som den passiva åskådaren förstärks. har du själv upplevt eller blivit utsatt för hatbrott? Som tur är har jag själv aldrig blivit utsatt för hatbrott. Men visst händer det att personer är obehagliga på ett hotfullt sätt.

» som konstnär tycker jag det är viktigt att utveckla, undersöka och hitta nya sätt att se på saker. Jag tycker om när konst är användbar i andra sammanhang än själva konstsammanhanget. sen så är jag ju löjligt förtjust i att göra visuella experiment.«

hur tror du att dina tankar kring din egen könsidentitet påverkat dig och ditt konstnärskap? Det tog väldigt lång tid för mig innan jag tog tag i och förändrade min identitet för att trivas bättre. Egentligen var det nog inte så mycket av ett val utan mer något som var fullständigt nödvändigt för mig att göra. Så i processen, då jag började förändra saker, blev detta i stort sett det enda som intresserade mig och som jag kunde ha fokus på. Och ganska självklart blev det även något som färgade innehållet i mitt konstnärskap. på färgfabriken blir vi som åskådare indirekta vittnen till det som utspelar sig. Betraktaren står ofta i centrum i dina verk. Jag tänker närmast på ”när lammen tystnar” men även på verket du visar på färgfabriken. hur kommer det sig? Jag blir ofta lite uttråkad när jag kollar på konst. Jag brukar sakna den direktheten som musik eller film kan ha. Så det är nog en slags önskan att skapa en så direkt upplevelse som möjligt för den som kollar. flera av dina arbeten innehåller ett överraskningsmoment. vad händer när vi överraskas tänker du? Ofta brukar nog överraskning associeras med något gulligt som görs för en pojkvän/flickvän eller annan kär person. För visst gillar vi det där pirret av det oförberedda som uppstår när ens vanliga mönster bryts och vi är försatta inför en kort stund av kaos. Vilket nog egentligen är en liten chock vi är försatta i. En kittlande tanke är ju då att chock kanske är den närmsta glimten av verkligheten vi kan få. * en cis-person är en icke transperson.

när kom du på att du ville bli konstnär? Jag hade svårt att koncentrera mig i grundskolan. Det gick inte alltid så bra för mig, och jag fick ofta sitta i ”hjälp-rummet”. Fast egentligen var jag nog ganska mycket en medelmåtta. Teckning var helt klart det jag var bäst på. När det var dags att söka till gymnasium var jag sjukt skoltrött och min kompis kom på idén att vi skulle söka in på konstskola istället. Och som tur var kom jag in på en folkhögskola. Vid det laget trodde jag att konst var att sitta och måla tavlor hela dagarna, så jag fick ganska mycket att upptäcka ... Berätta lite om din bakgrund. var är du uppväxt och hur var din barndom? Jag växte upp i Veberöd, en liten by i Skåne mellan Malmö och Lund. Det var väldigt fritt och bra då jag var liten. Jag lekte jämt i skogen och byggde kojor och fick lov att vara barn ganska länge. Som ung

MeLLAN FIA pALMgreN OcH SONJA NILSSON

tonåring var det mer klaustrofobiskt och det är nog också mycket en anledning att jag såg till att flytta hemifrån efter nionde klass.

du bor sen flera år tillbaka i Berlin. varför har du valt att bo där? Våren 2006 tilldelades jag ett tre månaders ateljéstipendium i Berlin. Jag hade inga planer på att flytta dit men efter en månad träffade jag en tjej på en uteservering och blev störtförälskad. Så på det viset blev det att jag stannade kvar. Jag tycker väldigt mycket om Berlin. Där finns ett rikt utbud på kultur och det är en hyfsat enkel stad att klara sig i med en mindre budget. Men skulle jag haft lite mer pengar skulle jag nog valt att bo i San Francisco. Vi bodde där under ett år och jag stormtrivdes verkligen. Så klart gillade jag det fina vädret, men framför allt var det den öppensinnade mentaliteten som tilltalade mig.

du utbildade dig på valand mellan 1996–2001. hur har du utvecklats som konstnär efter konsthögskolan? Jag har flera gånger tröttnat på konst och tänkt att jag ska göra något annat. Efter konsthögskolan ville jag väldigt gärna komma vidare och bli ett namn på konstscenen. Men det hände inte så speciellt mycket. Min omgivning var inte så stimulerande, det mesta var ganska trist. Och det blev inte bättre av att jag mådde ganska dåligt vid den tiden, men i efterhand tänker jag att det nog var nödvändigt för att jag skulle förändra min inställning. Det låter kanske helt knäppt men jag tänkte: jag gör bara ett till verk för skojs skull. Och det gjorde en stor skillnad att arbeta för att det var kul. hur ser du på ditt konstnärskap idag? Som konstnär tycker jag det är viktigt att utveckla, undersöka och hitta nya sätt att se på saker. Jag tycker om när konst är användbar i andra

Och inom kategorin Astronaut-groupies har kvinnorna som mål att ligga med alla män som har varit på månen. Är det en skamlig tanke? Möjligen en gränsöverskridande längtan. Men om jag bara bodde närmare NASA teoretiskt inte alls omöjlig … Att få till det, synas med, älskas av en till synes ouppnåelig person är för många ytterligare en drivkraft. Oavsett om det är en folksångare eller en transtjej som är det onåbara målet – fullträffen – för åtrån. I begäret efter den andres blick – där ”jag” blir till – ligger vår djupaste sårbarhet tillika autenticitet. Eftersom känslan av skam väcks när någon annan ser – att jag ser. Svaret på frågan vem som i Sonja Nilssons verk äger makten och sprider skammen torde förhoppningsvis ge eld under lustan att undersöka om vi alltid är det vi trodde vi var ämnade att vara.

» i begäret efter den andres blick – där ›jag‹ blir till – ligger vår djupaste sårbarhet tillika autenticitet. Eftersom känslan av skam väcks när någon annan ser – att jag ser. «

Lotta Lundberg är författare och journalist. Hon debuterade 1998 med romanen ”Låta sig hända” och har sedan dess gett ut ytterligare fyra romaner och en essäsamling. Hennes romaner, likväl som hennes återkommande krönikor i bl.a. Sydsvenskan, rör sig ofta kring etiska dilemman och tidlösa teman som skuld, utanförskap och värdighet. Sedan 2004 är Lundberg bosatt i Berlin.

I vår välkända kultur är det gängse att det går att ”dra av” för mens, migrän och modstulenhet. Men med världens mått mätt är det en liten minoritets erövrade privilegium. Sonja Nilsson bor i Tyskland sedan tio år. I Tyskland är prostitutionen integrerad i samhället. Legaliseringen är sprungen ur den tyska kvinnorörelsen på 1970-talet. Den menade att hushållsarbetet är samhällets nyckelindustri. Om man en gång satt en prislapp på arbete kan man inte längre självklart kräva att det ska bli utfört gratis. Prostituerade får betalt för något som andra kvinnor förväntas göra utan lön. I Sverige har vi som bekant en annan syn. När tyska debattörer tvivlar på tvåsamhetens utjämnande kraft och påpekar att den skapar dubiösa beroenden, kallar man den i Sverige för kärlek och hoppas på jämställdhetsministern. Hur gör man när två feministiska analyser kommer fram till helt olika slutsatser? Kanske kan man genom att framställa prostitution som något farligt säkra tillgången på kostnadsfria samlag? Oavsett transaktion är kanske vår längtan den samma. Bortom prostitutionen verkar det finnas en nästan arkaisk dröm att vilja vara den som den andre står för och med stolthet visar upp i sina armar. Denna dröm är för många längtande en normaliserad, ja nästan tvångsmässig ingrediens i det erotiska mötet. Hur mycket av den längtan är i fokus i Sonja Nilssons verk?

» när tyska debattörer tvivlar på tvåsamhetens utjämnande kraft och påpekar att den skapar dubiösa beroenden, kallar man den i sverige för kärlek och hoppas på jämställdhetsministern.«

Tänk om han eller hon vill ha mig så som den jag är? Och tänk om maktens centrum ständigt oscillerar? Det vill säga: Tänk om den som äger blicken också äger makten att kasta skammen över den andre/mig. Vi behöver inte vrida särskilt mycket på perspektiven för att lägga kommandot i den oförväntades hand. I Sonja Nilssons verk är denna ambivalens en minst sagt spännande paradox. I musikvärlden finns flera exempel på det motstridiga förhållandet mellan Stjärnor och Stjärnstoff. Den åtråvärda och den som åtrår, de ouppnåeliga och de som går på jorden. Vem gör vem till stjärna? Vem skapar vem? Michael Jackson sjunger till exempel i Dirty Diana (1988): ”I don't care what you say, I wanna go too far, I´ll be your everything, if you make me a star.” Och Beatles-låten She came in through the bathroom window (1969) berättar: ”Didn´t anybody tell her, didn´t anybody see … she said she´d always been a dancer … she thought I knew the answer”. Fenomenet Groupie måste inte nödvändigtvis handla om sexuella kontakter utan enligt The Plastics (USA's och förmodligen världens största groupie-förening) är en groupie beredd att offra allt – för att få vara tillsammans med sin stjärna. Men det är inte ur ett offerperspektiv som The Plastics berättar om de Stjärnor de vält under sin tid som medlemmar. Det sexuellt fullbordade mötet kallar de för fullträff. (sic!)

Att uppleva pinsamma ögonblick är i sig inte något kriminellt. Men hur vi ligger med varandra och hur autentiska vi är i våra sexuella uttryck därom tvistar fler än di lärde. Enligt lärobok i Sexologi (Liber 2012) är det ”omöjligt att lära känna den egna sexuella förmågan och de egna gränserna utan att någon gång överskrida dem”. Är det en ohygglig tanke? De flesta män som raggar på transtjejer är inte homosexuella män. Det är straighta och bisexuella män som undersöker sin sexualitet inom ett slags skyddat och på samma gång normerat område. Bilden av transtjejen är ju per se mer Annika än Pippi. För tydlighetens skull – mer Barbie än Lotta Bromé.

» att inte duga, att inte begripa, att ha fel dröm – allt detta är något som uppstår i normens öga, inte något vi kan hamna i fängelse för.«

Så, vem i Sonja Nilssons verk träder här över vilken gräns? Att folksångaren inte tar sina inviter hela vägen ut på konsekvensens trappa handlar gissningsvis mer om hans skam än om att han skulle vara nämnvärt korkad. Och tjejerna

kan omöjligt vara omedvetna om faran, lusten, risken och ljuvligheten med att lyckas förföra en straight man. Hur skulle hon annars bli till – i sexuellt avseende – här i världen? En utgångspunkt är att de kände sig lika fräcka, sexiga, häftiga och på G, som de flesta gör när de är på väg ut för att bli bekräftade, och kanske till och med tillfredsställda, en lördagskväll. För så går det väl oftast till? Vi värmer och ska ut på äventyr. Och därmed tar vi vissa risker med i bagaget. På någon nivå blir det alltid skakigt när vi ska varudeklarera oss. Oavsett vår så kallade ”läggning” eller om lamporna är släckta. Exakt vilka cirkuskonster hade vi lov att drömma om? Och om vår längtan inte uppfylls eller överträds, ska vi ringa polisen då – eller konsumentverket? Besvikelsen står ju som bekant alltid i relation till förväntningen. Vad är det som händer när vi begär varandra och de fortsatta transaktionerna inte är reglerade? Vilka transaktioner tål vi? Vilka regleringar vill vi ha med in i sängkammaren?

Autenticitet har under 10-talet blivit ett allt mer pimpat honnörsord. När de sköna konsterna ska recenseras återkommer det bland kritikerna som ett slags svanmärkning. Är konstnären – respektive verket – äkta och genuint är det Fair Trade: synad vara, jämställd produkt och ursprungligt råmaterial. Om kritiker för hundra år sedan ropade på utvecklig och förnyelse, önskade de sig på 1950talet omvärdering och tolkning. Idag får man legitimitet om man är sig själv – originell och äkta. Ve den som riskerar att bli avslöjad som bluff – när lamporna är släckta. Ett tidens tecken är således att det växer en darrande ängslan i betraktarens öga: oron över att

LOT TA LuNdberg

inte få den ärliga nakna sanningen. För ingen vill bli lurad. Det är en paradox. Inom konsten att betrakta som ett brott, eftersom konst alltid handlar om projektioner. Men är det då frågan om skuld, om man inte lyckats genomskåda den äkta varan? Nej, att bli avslöjad som oförmögen väcker snarare den blodröda skammen. Jean Paul Sartre skrev i Varat och Intet (1943): ”Skammen är känslan av ett ursprungligt syndafall, inte på grund av att jag skulle vara behäftad med det eller det felet, utan helt enkelt på grund av att jag är fallen ner i världen, mitt bland tingen, och att jag har behov av den andres förmedling för att kunna vara det som är jag”. Men vad händer om jag inte får lov till det? Om jag istället borde skämmas?

Skuld är något förhållandevis hanterbart. Det finns etablerade vägar att ta sig genom neuroserna och de eviga straffen: Parkeringsboten kan vi betala och synden kan vi sona. Vi kan sitta av straffet, säga förlåt eller göra en pudel. Men vart tar vi vägen med vår skam? När det vi är eller det vi längtar efter först blir skändligt – i den andres blick? En intressant aspekt på Sonja Nilssons verk är de frågor det väcker om just skam och längtans begränsningar såväl bortom som inom sexualiteten. Och hur vi umgås med gränsöverträdelsernas gråzoner. Att inte duga, att inte begripa, att ha fel dröm – allt detta är något som uppstår i normens öga, inte något vi kan hamna i fängelse för.

Istället för att acceptera faktum använder vi historier – välbekanta manus – för att förklara andra människors aggressivitet. Men inte nog med det: vi gör det i moraliska ordalag. På så vis kan vi distansera oss från både förövare och offer. Vi säger: ”De fick vad de förtjänade.” Fast om vi själva betett oss lika dumt hade vi ju knappast tyckt att några knivhugg var ett rättvist straff. Vi säger: ”Han blev lite galen.” Eller: ”De var inte kloka som drack sig så fulla.” Som om galenskap eller fylla gör en människa till något totalt främmande.

Förstår vi detta, blir många av de omständigheter som omger mänskligt våld lite tydligare.

Kathleen Taylor är frilansande vetenskapsförfattare knuten till Universitetet i Oxford. Hennes böcker ”Brainwashing”, ”Cruelty: Human evil and the human brain” och den nyligen publicerade ”The Brain Supremacy” fokuserar på förståelse av hjärnforskning och dess nuvarande och potentiella inverkan på samhälle och kultur.

Det är absurt. Fulla, galna och ”dumma” människor är ändå människor. Och människor förmodas ju vara skyddade av en moralisk sfär. Vi drar den sfären runt människor som oss själva – människor som vi anser är värda självaktning, omsorg och respekt. Men när vi berättar sådana här historier för oss själva, där människor som drabbats av eller utövat våld förvandlas till Den Andre, då skjuter vi dem ifrån oss för att vi själva ska känna oss trygga. De kanske förtjänade det, men inte vi. De kanske betedde sig så brutalt, men aldrig vi. Med hjälp av de berättelser vi berättar kan vi intala oss att vi inte är den sortens människa som hamnar i våldssituationer. Historierna gör det möjligt för oss att slappna av: det är inte sannolikt att vi blir våldsverkarens nästa offer. De låter oss också skydda vår självbild från den förfärliga tanken att vi skulle kunna bli inte bara offer utan angripare. Vi förklarar andra människors dåliga beteende genom att framhålla vårt eget som motsats.

Våra hjärnor utvecklades i en mycket farligare värld. Evolutionen handlar om överlevnad och genöverföring. De som kunde upptäcka och fly från inkommande hot hade störst chans att överleva, så människan utvecklade kraftiga hot- och flyktreaktioner. Hot mot vår överlevnad (till exempel rovdjur), ekonomiska hot (till exempel samhällsproblem) eller smittorisker var alla mycket vanliga under vår förhistoria och vi har inbyggda system för att hantera dem. Vi känner igen dem med hjälp av de känslor de framkallar i oss: rädsla, ilska och avsky. Däremot inser vi inte alltid hur starka de här reaktionerna är och hur de kan ta över. Om man inte upplevt ett extremt hot är det svårt att begripa hur det medvetna reflekterande tänkandet verkar försvinna när mer grundläggande reaktioner utlöses. Folk berättar att de förvånats över sina handlingar, sin skenbart övermänskliga styrka, sin smärttolerans. De förundras över att de inte tänkte utan bara agerade tills det var över. Först då kom chocken och känslorna. I västerländska samhällen finns system som gömmer undan avfallshantering, sjukdom och död och minimerar vår exponering för sånt vi skyr. Vi har statliga skyddsnät – till exempel socialförsäkringar och rättsväsende – och det finns få rovdjur förutom brottslingar (och staterna själva, enligt vissa). När rädslan, ilskan och avskyn blir extrema brukar vi etikettera dem som ”mentalsjukdomar”. De olika sorters hot

som mest sannolikt kommer att skada oss idag var sällsynta i vår förhistoriska omgivning: långsamverkande risker som fetma, miljöförstöring och klimatförändringar. När vi ändå står inför ett plötsligt hot – vare sig det gäller vårt liv eller vår självkänsla – kan vi därför överrumplas av kraften hos våra känslor.

» istället för att acceptera faktum använder vi historier – välbekanta manus – för att förklara andra människors aggressivitet. Men inte nog med det: vi gör det i moraliska ordalag. på så vis kan vi distansera oss från både förövare och offer. «

Människohjärnan är social. Under vår långa, konfliktfyllda historia har den utvecklat olika metoder för att hantera hotreaktioner, så att smärre hot i allmänhet inte utlöser våldshandlingar. Vi kanske fortfarande hoppar till inför plötsliga ljud. Men många av oss lär sig under uppväxten att svälja vreden över en förolämpning – eller att åtminstone inte visa den. När människan började utforma samhällen kom emellertid språket in i bilden. Och med språket följde ett helt nytt universum av möjliga hot. Idag kan ett förfluget ord skära som en kniv. Vi är symbolvarelser som värderar tankar och övertygelser och det gör oss sårbara på många fronter. Ändå fortsätter vi att reagera på hot på samma urgamla sätt, med endast en lätt fernissa av självbehärskning. Våra grundläggande övertygelser är bara delar av vår grundläggande identitet – delar som vi försvarar som om de faktiskt vore kroppsdelar. Att angripa dem – till exempel genom att hota en maskulin mans manlighet – riskerar därför att utlösa en oproportionerlig reaktion. Och eftersom vi alla har sådana grundläggande övertygelser är vi alla potentiella våldsverkare.

Men kvinnan som stannar kvar, hon lyder inte sin värd utan underminerar hans känsla av makt ännu mer. Att hon stannar kvar bara för att hon är så omtöcknad att hon inte kan tänka klart kan mildra hennes brott i våra ögon. Men ilska och alkohol kan verkligen göra det svårt för en människa att se saker från en annan människas perspektiv, så han kanske varken förstår eller bryr sig om att hon är hjälplös.

hans vän kommer dit. Att en annan man kommer dit förvärrar situationen. Nu är förödmjukelsen offentlig. Och hotet mot värdens dyrbara självbild som en mäktig och manlig person ökar. Han måste göra något för att rättfärdiga sig och bekräfta sin manlighet i vännens ögon.

lösningen eftersom alla andra metoder har misslyckats – som när vår värd sa åt kvinnorna att gå och när de i sin tur inte lydde honom.

» våld mot riktiga människor – i synnerhet mot folk som man just tagit ett glas med – börjar alltid som en reaktion på hot.«

Intensiv och kontinuerlig exponering för våld behövs för att känslokall grymhet ska förvandlas till en vana och ett verktyg. En anständig man som dignar under bördan av en ideologiskt motiverad konflikt kan plötsligt bidra till att det begås fruktansvärda grymheter. Hoten som de här förövarna reagerar på är gigantiska, deras känslor överväldigande. Men ibland används grymhet inte i självförsvar, för att avvärja ett hot – utan medvetet, för att skicka ett skrämmande budskap. Känslokylan har övergått i terrorism.

De flesta vuxna ställs aldrig inför sådana hot, åtminstone inte i västvärlden. Vi lever oftast i en liten och trygg, mer eller mindre förutsägbar händelsesfär med regelbundna mönster. Kanske tog vi en del risker som tonåringar, men senare sugs vi ner i diverse vardagsbekymmer, som att betala räkningar.

Våld mot riktiga människor – i synnerhet mot folk som man just tagit ett glas med – börjar alltid som en reaktion på hot. För en utomstående kan det se ut som känslokall grymhet. För våldsverkaren tycks våld vara den nödvändiga

Än mer exceptionella påfrestningar kan förvandla grymhet från reaktiv handling till njutning, från terrorism till sadism. Det avgörande är att stora belöningar är kopplade till det grymma beteendet, så att sambandet mellan smärta och njutning förstärks. Den sortens påfrestningar och belöningar hittar vi i krig, tortyr, de värsta fallen av våld i nära relationer eller gruppvåld. Tack och lov är sådana fall sällsynta.

Så han angriper den kvarvarande kvinnan och kräver att hon avslöjar om hon är man eller kvinna. När hon inte lyder knivhugger han henne flera gånger. Han står inte ut med att hon fortfarande är kvar. Om hon inte vill (eller kan) gå därifrån så gör han väl slut på det på något annat sätt. Tack vare vännens ingripande kommer hon undan med livet i behåll.

Är vi alla potEntiElla våldsvErkarE?

I en skröna skulle det här vara det välförtjänta straffet. Någon som vi trodde gott om har visat sig i dålig dager genom att utnyttja en medvetslös kvinna. Han får en gruvlig chock: rätt åt honom!

Ett gammalt manus, och vi vet hur det slutar. Mannen är frikostig och kvinnorna erbjuder honom sina kroppar. Sex som medel. Alla har kul, alla är vinnare – så länge de (kvinnorna) är införstådda med hans outtalade förväntningar. Det lite oväntade här är att han tar med sig två kvinnor hem. Antingen är både han, och de, sexuellt äventyrliga – eller så följer inte alla manus.

han tafsar på en av kvinnorna och upptäcker att hon är en han.

En man ber två kvinnor följa med till hans lägenhet.

de dricker en massa. han vill ha sex, de vägrar. Nu har han sagt vad han förväntar sig, men kvinnorna lever inte upp till förväntningarna. Ville de bara ha sällskap eller alkohol? Vad händer sen?

Men i skrönans värld slutar historien oftast där. I verkligheten finns den straffade mannen fortfarande kvar. Kanske är han både full och kåt. Med all säkerhet är han förbannad.

» Är vi alla potentiella våldsverkare?«

han verkar tycka att det är okej. de somnar på hans säng. Tycker vi synd om mannen? Eller beundrar vi honom för hans nobla anpassning till ändringen i manus? Han låter den egna lusten stå tillbaka för kvinnornas rättigheter. Han verkar inte vara någon brutal våldtäktsman.

han blir ursinnig och säger åt kvinnorna att gå därifrån. Först ändrade de manuset genom att låta honom bjuda på det ena och det andra utan att bjuda tillbaka, d.v.s. ligga med honom. Nu har de lurat honom ännu mer. (Att han själv betett sig illa räknas inte.) Så han reagerar aggressivt och utövar sin makt genom att kasta ut dem. Deras fortsatta närvaro förödmjukar honom, påminner om hur han låtit sig luras. Genom att genast lyda kan de återupprätta hans känsla av värdighet, blidka hans vrede och rädda situationen. Kanske.

han ringer en vän och ber honom komma över.

En av kvinnorna tvingas fly, men den andra är alltför omtöcknad.

Varför? För att bevittna hans dygd? För att förstärka den? Eller har den här förmodat fina mannen andra avsikter?

Kvinnan som flyr lyder och klarar sig undan oskadd. Visst, hon är skräckslagen. Men det är bara ett rättvist straff för det spratt hon spelat.

Människor är bräckliga varelser, lätta att bringa ur fattningen. På ett ögonblick kan begär förvandlas till våld, vänskap till hat, en festkväll på stan till en fruktansvärd katastrof. Och när våldet exploderar tar det bara några sekunder att skada eller förstöra en frisk kropp. Vi växer så långsamt, det tar många år innan vi blir stora och hela nio månader innan vi ens ser dagens ljus. Men man kan skada eller döda oss på mindre än en sekund. Försjunkna och trygga i ett fridfullt och välmående land glömmer vi i regel bort detta. Vad väcker den vrede som får en människa att vilja skada en annan människa? Vi vet inte och vi kan inte veta om vi inte haft oturen att

k ATHLeeN TAYLOr

» vi växer så långsamt, det tar många år innan vi blir stora och hela nio månader innan vi ens ser dagens ljus. «

uppleva det själva. Vi var inte i våldsverkarens huvud eller ens i samma rum. Vi får reda på vad som hänt i andra, tredje eller fjärde hand. Ändå är våld så vanligt att vi under årtusenden av mänsklig grymhet utvecklat ett språk för det. Vi har förklaringar, historier som vi berättar för oss själva för att göra skräcken begriplig. När vi berättar dem tar vi udden av det onda och känner oss bättre. Vi distanserar oss från både offret och förövaren, förvandlar dem till Den Andre, föreställer oss dem som inte helt mänskliga – allt för att försäkra oss om att vi knappast kommer att agera eller lida som de gjort. Tänk på de historier vi kan frammana.

Sonja Nilsson visar här hur nära förbundna dessa tre fobier är, och hur de tillsammans, och var och en för sig, verkar till att säkra heteronormen – och i synnerhet den heterosexuella mansnormen. Skräcken för det obestämbara, skräcken för en likhet som kommer för nära, det vill säga en likhet som öppnar upp för en sexuell närhet, kan bara dövas och hållas på avstånd genom ett förkastande av det som avviker från normen. Mest tydligt manifesteras detta förkastande genom en konstant och repetitiv manlig heterosexualitet, inom vilken (den naturliga) kvinnan utgör det enda möjliga sexuella objektet. Samtidigt är hennes andrahet, den fysiska olikheten mellan könen (vilket utgör heteronormens fundament), ytterst problematisk. Att älska och åtrå det feminina, riskerar medföra en möjlig upplösning av egot, det manliga, maskulina egot. Misogyni uttrycker således rädslan inte bara för det andra könet, men rädslan för att låta sig påverkas av den andra, och på så vis förlora den egna positionen. Och med en sådan upplösning eller destruktion, finns föreställningen om att egot riskerar att komma farligt nära inte bara könets obestämbarhet, men också begäret till likheten, det vill säga begäret till densamma. Heterosexualiteten tycks således, i film och andra representationsmedier, bara kunna upprätthållas genom en tydlig homofobi (i samklang med transfobi och misogyni) – ett avståndstagande från likhet, och en nästan överdriven besatthet vid olikhet, och vid ett begär som endast får rikta sig mot det andra.

Louise Wallenberg är docent i Modevetenskap och föreståndare vid Centrum för Modevetenskap vid Stockholms universitet sedan 2007. Hon disputerade i filmvetenskap 2002 med inriktning på feministisk filmteori, queerteori och feministisk filosofi. Hennes pågående forskningsområden rör den tidiga relationen mellan mode- och filmindustri; 1950-talets Hollywoodfilm, den nya looken och transnationella ideal; samt mode och ”sexual (in)difference”.

reFereNSer richard dyer, The Matter of Images (1993) Havelock ellis, Sexual Inversion (1897) richard von krafft-ebing, psychopathia Sexualis: eine klinisch-Forensische Studie (1886) Teresa de Lauretis, Technologies of gender (1987)

vikelser och könets öppenhet endast förstås som uttryck för homosexualitet; den tidiga sexologins förståelse av homosexualitet som transsexualitet (vad som då kallades för inversion), vilken fick fäste under det sena 1800-talet, fortsätter alltså att göra sig gällande (von Krafft-Ebing, 1886; Ellis, 1897). Fram till 1800-talet hade en mycket mer flexibel förståelse av kön och sexualitet existerat: men genom det plötsliga behovet av att vetenskapligt kunna definiera människor efter kön och sexuell läggning, blir så köns- och sexualitetskategorier av stor vikt. Sexologin för så med sig ett tydligt uppdelande mellan norm och abnorm, och det är nu som heteronormativiteten och den antaget naturliga könsskillnaden blir dominerande. Inom filmens representationer har inversionsteorin haft en stor reklampelare: inte sällan har den monstruösa, komiska eller djupt tragiska transkaraktären haft en frände i den homosexuella karaktären, vilken också representerats som en andrahet gentemot vilken heterosexualiteten och det normativa könet kan få sin naturlighet bekräftad. Filmmediet har under hela 1900-talet anammat och uppvisat likhetstecken mellan trans

» transfobi och homofobi verkar förutsätta varandra, utan den ena skulle inte den andra kunna existera. i sonja nilssons verk framkommer tydligt hur transfobi inte bara är nära kopplad till homofobi, men också till misogyni.«

och homo, tydligt baserat i den tidiga sexologin: transpersoner på film representeras nästan alltid som homosexuella, som om homosexualiteten vore själva anledningen till deras transgenus, och homosexuella karaktärer på duken är ofta svajande i sin könstillhörighet. Förutom att slentrianmässigt likställa trans och homo, och därmed befästa den gamla inversionsteorin, så tjänar dessa snäva och stereotypa bilder ofta till att ge fortsatt liv år såväl homofobi som transfobi, inte sällan då som en och samma fobi. Transfobi och homofobi verkar förutsätta varandra, utan den ena skulle inte den andra kunna existera. I Sonja Nilssons verk framkommer tydligt hur transfobi inte bara är nära kopplad till homofobi, men också till misogyni. Under den barscen som ingår i verket framkommer denna trefaldiga fobi med smärtsam tydlighet; vid första anblicken (och åhörandet, ty samtalet är här av allra största vikt), får vi ta del av en charmig representation av vad som ser ut att vara en trevlig kväll med grabbarna, men lyssnar vi noga på vad som sägs och uttrycks mellan skratt och öldrickande, blir scenariot nattsvart.

I dokumentären Paris is Burning (Jennie Livingston, 1990) blir rädslan för det obestämbara könet, och rädslan för dess antagna koppling till just en möjlig homosexualitet, smärtsamt påtaglig i det att en av filmens aktörer, den unga Venus Xtravaganza, hittas strypt under en säng på ett sjaskigt hotell i New York – troligen mördad av en sexkund som upptäckt hennes transidentitet. Emedan de förstnämnda filmerna tydligt tjänar en dominerande könsnormativ diskurs inom vilken transkroppen utpekas som andrahet, kan de sistnämnda filmerna tydligt ses som en kritik gentemot denna dominerande diskurs. En kritik som är väl så behövlig, men som tyvärr begränsas i och med att de endast förmedlar tragiska och svåra bilder av transpersoners situation. Vad som bör efterfrågas och eftersträvas, ja, till och med krävas, är representationer av transpersoner som bryter med dessa bilder och istället uppvisar en mångfald av såväl positiva som negativa erfarenheter, det vill säga bilder som inte tjänar till att bekräfta den rådande heteronormativa könsdualismen, men som istället kan tjäna till att rucka på denna dualism.

» fram till 1800-talet hade en mycket mer flexibel förståelse av kön och sexualitet existerat: men genom det plötsliga behovet av att vetenskapligt kunna definiera människor efter kön och sexuell läggning, blir så köns- och sexualitetskategorier av stor vikt.«

Den rådande besattheten kring det dualistiska och heteronormativa könet som något naturligt, genomsyrar givetvis inte bara film och olika medier, men också vår egen verklighet, vår vardag. Medier speglar förvisso vår verklighet (eller försöker spegla och avteckna den), men samtidigt påverkar och formar medier också vår uppfattning om denna verklighet (Dyer, 1993). Att inte kunna bestämma en individs kön, alternativt att upptäcka könets möjliga transformation, kan leda till förvirring, ibland till nyfikenhet – och inte sällan till rädsla. Det finns annat än könets obestämbarhet och/eller transgression som borde sätta skräck i oss: som till exempel själva rädslan inför denna obestämbarhet, vilken ibland leder till förnedring, aggressivitet och våld. Denna rädsla bör bäst förstås som ett slags transfobi, en fobi som är nära kopplad till en annan fobi, homofobi. När könet tolkas svaja, tolkas också sexualiteten svaja: obestämbarhet och transgression av kön ses ofta som synliga bevis för sexualitetens öppningar, det vill säga för homosexualitet. Att vara ”naturlig” man eller kvinna innebär enligt rådande normer att även vara heterosexuell. I en strikt heteronormativ föreställningsvärld kan så könets av-

Flertalet medier, till vilka filmen tillhör, uppvisar en nästintill besatthet kring kön och genus. De fungerar som repetitiva uppfostringsverktyg i uppvisandet av könet som antaget naturligt och dualistiskt och utgör således ett slags strikta könsteknologier (de Lauretis, 1987). Samtidigt finns det också utrymme för att uppvisa den transkönade kroppen: dock uppvisas denna kropp inte sällan som endast ett slags andrahet, en andrahet gentemot vilken det normativa könet dels kan ta avstånd, dels få sin antagna naturlighet bekräftad. Som ett slags andrahet i förhållande till det normativa könet, har den transkönade kroppen inom filmens representationer (vare sig det rör sig om transvestiter, transsexuella eller andra transidentiter) ofta fått utgöra antingen komiska eller tragiska effekter, alternativt livsfarliga effekter.

LOuISe WALLeNberg

Könets obestämbarhet blir på duken ett tragikomiskt eller skrämmande inslag, och fungerar som ett befästande av vad som är det goda, rätta och normala könet. I komedier som Tootsie (Sydney Pollack, 1982) blir upptäckten av det sanna könet bakom förklädnaden till en komisk effekt – om än med hotfulla förtecken – och i Some Like It Hot (Billy Wilder, 1959) blir det obestämbara könet – som visar sig vara högst bestämbart, men också det förklätt – till en förlösande komisk effekt: ”Well, nobody’s perfect! ”. I senare filmer som Todo sobre mi madre (Pedro Almodovar, 1999); Flawless (Joel Schumacher, 1999) och En Soap (Pernille Fischer Christensen, 2006), representeras den transsexuella som djupt tragisk: självmordsbenägen, olycklig, exkluderad och ofta dömd till ensamhet. I thrillers som Dressed to Kill (Brian De Palma, 1980) och The Silence of the Lambs (Jonathan Demme,

1992) är den transkönade karaktären en mördande psykopat med stor sinnesförvirring kring sin egen könsidentitet. Här bidrar inte bara transidentiteten med ytterligare en skräckfylld dimension till deras monstruositet, den får stå som själva orsaken till densamma. Men transpersoner får på film också utgöra offer för förnedring, våld och raseri och detta sker alltid i samband med att deras transidentitet upptäcks. En rasande transfobi representeras i till exempel dramer som Boys Don’t Cry (Kimberly Pierce, 1999), en fiktiv film som bygger på en verklig händelse, och XXY (Lucía Puenzo, 2007). I båda dessa filmer tar transfobin sexuella våldsuttryck: det är alltså genom sexuella övergrepp och våldtäkt som den transkönade eller könsobestämbara karaktären bestraffas. Det sexuella våldet är ett försök till inte bara förnedrande genuskorrigering, utan även till ett slags heterofiering.

Och det är precis vad de här båda kvinnorna är – unika individer: inte män, inte bögar, inte hetero. Och Mamselle Sorority har inte plats för dem. Precis som när jag och min flickvän kördes ut från damtoaletten verkar det faktum att de är en ”minoritet” leda till att ingen vill föra deras talan. Var hittar de här kvinnorna någon som vill tala för deras sak? Det är ju helt uppenbart de som fallit offer för ett övergrepp? Vi lever alltså i en värld där ingen vill försvara den som inte motsvarar våra förväntningar eller tankar kring autenticitet. Vilket hyckleri när vi vet att det roliga i att träffa främlingar, kanske med siktet inställt på sex, är just kittlingen i det obekanta. Eller håller det också på att urholkas? Kommer vi att tvingas innehållsdeklarera allt mänskligt umgänge innan vi känner oss (falskt) trygga? Måste vi begränsa umgänget till internet och dejtingsajter där vi i förväg kan få fullständig information om allt som har att göra med kön, sexuell läggning eller så kallad moral (förutsatt att ingen ljuger)? Men om nu det virtuella har blivit en så viktig del av vår verklighetsupplevelse kan man kanske tänka sig en framtid där den fysiska kroppen blir mindre viktig, en framtid där den visuella framställningen faller bort och vi börjar se mer vidsynt på hur vi kan identifiera oss med varandra genom våra likheter och hitta gemensam mark? Kan vi tänka oss en plats där det visuella inte längre är så avgörande och viktigt? Jag hoppas det.

När vi skalat av våra skilda lager av identiteter måste vi dessutom fråga oss om det verkligen var känslan av att ”inte veta” som gjorde folksångaren ursinnig och våldsam. Eller var det snarare hotet om att offentligt konfronteras med sina egna begär? Hur ska man annars förklara att han var så ivrig med att i medierna påpeka att han inte ”hade en aning” om att de bägge kvinnorna inte var ”kvinnor”? Eller försökte han bara urskulda ett helt oacceptabelt våldsbrott? Tyvärr verkar Mamselle Sorority, er tidning och allmänheten ha nappat på kroken.

Kathryn Fischer, aka Mad Kate, är författare och performancekonstnär, baserad i Berlin. Hennes livslånga ifrågasättande av kön och sexualitet har förflyttat henne mellan kvinnliga lantbrukskollektiv i Nicaragua, asylkontor i San Fransisco, scener i Moskva och inspelningar av queer-porr i Berlin. Som konstnär, tänkare och filosof i ständig rörelse följer hon sin kropp dit den leder henne.

* SlutWalk är en protestmarch mot uppfattningen att en kvinna som våldtas har sig själv att skylla. den första Slutwalken organiserades i Toronto, kanada den 3 april 2011 och var en reaktion på ett våldtäktsfall som behandlats tvivelaktigt i domstol och på ett uttalande av en polisman: ”women should avoid dressing like sluts in order not to be victimized”. den första Slutwalken i Sverige genomfördes i Stockholm den 4 juni 2011.

Det är åtminstone innebörden av er senaste artikel: nämligen att två kvinnor som bjuds hem till en man och – chockerande nog – lägger sig på hans säng förleder honom till en knivattack om de inte redan vid ankomsten presenterar dokumentation och avsiktsförklaringar. Tyvärr tycks även Transvestitföreningen Mamselle Sorority ta avstånd från incidenten så att de båda kvinnornas förment provokativa beteende inte ska ge övriga transpersoner dåligt rykte. ”De flesta i Transvestitföreningen Mamselle Sorority är lågmälda och försiktiga människor som till varje pris vill undvika att väcka sensation. Vi är så långt ifrån personerna i artiklarna som det överhuvudtaget är möjligt”, säger en företrädare för föreningen som genom sitt moraliserande självförakt sviker sina medlemmar och förstärker de fördomar som de påstår sig vilja

bekämpa. Är det inte föreningens skyldighet att tala för den mångfald som den består av? Medlemmarna i föreningen har olika sexuell läggning, olika avsikter och olika könsidentiteter. Om inte föreningen själv kan stå upp för sina medlemmar vem ska då göra det? Vad är det för absurda moralnormer som gäller för transvestiter? Måste de helt avstå från att flörta med främlingar om någon ska vilja föra deras talan? Får de aldrig lägga sig på någon annans säng än ”hustruns”? Med detta ska man alltså belasta dessa två ”kvinnligt identifierade” personer som av allt att döma inte letar efter kvinnor eller hustrur! Mamselle Sorority verkar förutsätta att transvestiter alltid är män som söker kvinnor och alltså inte kan vara homosexuella. Men då antar man felaktigt att de

flesta transvestiter redan från början identifierar sig som män. Kvinnorna i artikeln uppfattade sig inte som män, och om vi skulle våga oss på att sexualisera deras agerande så ser de sig inte heller som homosexuella. Hade de varit män som velat ragga upp andra män hade de lätt kunnat hitta en mängd olika ställen för den sortens aktiviteter. Men kan vi överhuvudtaget anta att de båda kvinnorna var ute efter sex? Kan vi veta någonting om deras avsikter bara utifrån hur de var klädda? Är det inte just denna förutfattade mening som får människor världen runt att samlas och genomföra ”SlutWalks”?* Har vi fortfarande inte lärt oss att det är omöjligt att veta något om en annan person, oavsett kön, om vi inte talar med varandra först och ser varandra som unika individer vad gäller sexuell läggning, könsidentitet och avsikter?

om inte lesbiska kvinnor också blir upphetsade av tanken på att dela samma utrymme? Galleriets chef kunde inte förklara det på något annat sätt än att ”ni är minoriteten och de är majoriteten”. Istället för att ha en bild av en streckgubbe i trekantig klänning på dörren till damtoan borde detta ”experimentella” konstgalleri kanske snarare sätta dit en bild av en vagina. Om fabricerade vaginor ogillas så kunde de eventuellt sätta upp en bild på en överkorsad penis med tillägget: ”Tillträde förbjudet för alla före detta och framtida penisar!” Men varför nöja sig med det? Toaletten borde förses med en textad skylt om att en könskontroll utförs vid dörren och att ett frågeformulär måste fyllas i – ett dokument där alla toalettbesökare garanterar ett oklanderligt beteende samt lovar att enbart utföra vissa nöd-

» Mamselle sorority verkar förutsätta att transvestiter alltid är män som söker kvinnor och alltså inte kan vara homosexuella. Men då antar man felaktigt att de flesta transvestiter redan från början identifierar sig som män.«

vändiga aktiviteter. Men hur säkerställer man att inga oanständiga tankar uppstår hos toabesökarna när de väl blivit insläppta? Skämt å sido är väl kontroller av det slaget inte så främmande om man tänker på de enorma krav som ni tycks lägga på de båda transkvinnorna som jag inledningsvis nämnde. Om man ska tro media får man bilden av att kvinnorna, för att undvika missförstånd, borde ha burit armbindlar med bilder på deras könsorgan. Men då förmodar jag att ingen ska undantas från den regeln, eftersom tecknet och det betecknade inte alltid stämmer överens. Blir man hembjuden av främlingar bör man dessutom göra klart redan från början vad man har eller inte har för avsikter med mötet så att ingen behöver riskera att dennes förväntningar inte motsvarar verkligheten.

k ATHrYN FIScHer

I mitt och min flickväns fall var det en av galleriets chefer som bad oss lämna damtoaletten eftersom vi enligt honom gjorde vissa gäster obekväma. Tydligen var det någon som trodde att en av oss, eller båda, hade penis, vilket skulle ha inneburit att det alltså inte var tilllåtet för oss att använda damtoaletten. Tyvärr bad man oss aldrig visa vad vi hade mellan benen. Man lovade istället att låta en aggressiv dörrvakt eskortera oss ut från damtoan på ett mycket otrevlig vis om vi inte genast avlägsnade oss.

efter att ha blivit ombedd att lämna damtoaletten på ett visst ”experimentellt konstgalleri” i Brooklyns trendiga DUMBO-distrikt, när jag och min flickvän bättrade på sminket, kom jag att tänka på den incident som ni rapporterat om gällande de två kvinnligt identifierade transvestiter som enligt uppgift skulle ha förlett en känd folksångare till att knivhugga en av dem. Detta sedan de tackat ja till att följa med honom hem och slå sig ner på hans sängkant.

Jag skulle vilja berätta lite mer om min upplevelse och peka på parallellerna mellan de båda händelserna som visar hur tidlös och djupt rotad ”samhällets” besatthet vid autenticitet är och hur stort behovet av att få ”vad vi förväntar oss” verkar vara.

Ett svar på artikEln i EvEninG EXprEss ”En känd folksångare fick lust att hitta en brud för natten och plockade upp två män klädda i kvinnokläder. i sanningens ögonblick, när deras ’rätta kön’ avslöjades, blev han rasande och jagade iväg dem med en förskärare.” Kära redaktör,

I själva verket var det inte två män som uppehöll sig på damernas, då både jag och min flickvän identifierar oss som kvinnor. Kanske bar den ena, eller båda, en penis under kjolen, men låt säga, för argumentationens skull, att vi båda hade burit vaginor, äkta eller fabricerade; Skulle detta ha gjort oss mer kvinnliga? Skulle det ha gjort andra mindre ”obekväma”, och i så fall: varför? Oavsett om vi bar fittor eller ej, skulle de könsdelar som är fästa på oss förändra vårt sätt att tänka och därmed våra avsikter? Är det avsikten hos en ”kropp med penis” eller avsikten hos ”mannen” som gör kvinnan på damtoan obekväm? Vad exakt är det som gör henne obekväm av tanken på att det skulle kunna vara en ”man” som står bredvid henne vid handfatet? Är det för att han har snopp och därmed kan tända på tanken på en massa halvnakna kvinnor i båsen? I så fall borde man kanske fråga sig

företrädarna för Transvestitföreningen Mamselle Sorority. Denne representant har ett kvalificerat intellektuellt arbete och är gift med en kvinna som accepterar hans längtan efter att klä sig i kvinnokläder. Han är en av de ledande i Transvestitföreningen och mannen bakom den informationsskrift som föreningen förra året gav ut med adresser till poliser, advokater, kyrkor och sexualupplysare. — Vi kan inte visa oss så öppet som vi skulle önska på grund av fördomarna i samhället. Många av oss riskerar att förlora båda arbete och fru om vi avslöjar oss, säger han och fortsätter: — Den aktuella händelsen och beskrivningen av den i pressen gör det tyvärr ännu svårare för oss. Många transvestiter som skulle vilja ansöka om medlemskap i vår förening vågar kanske inte bryta sig ut ur sin isolering av rädsla för allmänhetens reaktion. Och allmänheten får förmodligen föreställningen om att sexualiteten, och i synnerhet homosexualiteten, spelar en avgörande roll i en transvestits tillvaro. — Så förfaller det sig inte alls. Transvestism har egentligen ingenting att göra med sexualitet. Den stora majoriteten av oss transvestiter identifierar oss med den typ av kvinna som vi känner varmt för som män. Vårt fokus är på det motsatta könet, men naturligtvis accepterar vi de homosexuella som kan tänkas finnas ibland oss, precis som anständigt folk i allmänhet accepterar homosexualitet. Min källa kallar sig Merissa. Han vågar inte träda fram öppet eftersom det skulle kunna

skada honom, hans familj och deras sociala liv. Han vill dock ge polisen en eloge för visad förståelse vid exempelvis trafikkontroller, då förarens kvinnliga utseende inte stämmer överens med körkortet. I det informationsblad som delats ut konstaterar Merissa, bland annat, att dagens forskare inte vet vad som är orsaken till transvestiters drift att klä sig i kvinnokläder. Det kan bero på uppfostran, eller på att barnet saknat en manlig förebild, eller något annat. — Säkert är att transvestiter upplever en stor njutning och lycka när de får klä upp sig i vackra kvinnokläder, fortsätter Merissa. Här leder en sak till en annan – efter kläderna följer smink, peruk, smycken o.s.v. Merissa betonar att transvestiter absolut inte vill att andra ska uppfatta dem som något sensationellt. — De flesta i Transvestitföreningen Mamselle Sorority är lågmälda och försiktiga människor som till varje pris vill undvika att väcka sensation. Vi är så långt ifrån personerna i artiklarna som det överhuvudtaget är möjligt. * Artikeln är hämtad ur evening express och skrevs under den tid då transvestiter började kalla sig för ”cross-dressers”. Trots det har vi valt att översätta ordet ”cross-dresser” till ”transvestit” då detta skifte i ordval aldrig riktigt fått fäste i Sverige. Artikeln publiceras med tillåtelse av artikel författare barney bennett samt evening express

eVeNINg e XpreSS * ONSdAgeN deN 26 FebruArI, 1975

En känd folksångare fick lust att hitta en brud för natten och plockade upp två män klädda i kvinnokläder. I sanningens ögonblick, när deras ”rätta kön” avslöjades, blev han rasande och jagade iväg dem med en förskärare.

» vi är lågmälda och försiktiga människor.«

artiklar följdes också av några mycket omskrivna tv-program. Nu verkar det ännu en gång finnas skäl att återkomma till ämnet.

Det här betyder att manliga transvestiter tvingas arbeta med bakbundna händer i sina försök att sprida information och skapa förståelse kring transvestism bland allmänheten, säger en av

Det vet i alla fall de som under årens lopp har följt Evening Express’ artiklar om ämnet. Det var i slutet av 1960-talet som vi gjorde ett försök att skingra fördomarna om transvestism. Våra

De flesta manliga transvestiter har borgliga yrken. De representerar ett genomsnitt av samhället. De kan vara alltifrån fabriksarbetare, akademiker, präster, lärare, advokater o.s.v. Många av dem är gifta och har barn. Frun kanske förstår och accepterar mannens lust att då och då klä sig i kvinnokläder, eller så känner hon till hans böjelse men accepterar den inte, eller så känner hon inte till hans läggning och skulle förmodligen inte acceptera den om hon visste.

Detta skulle kunna få vanligt folk att tro att manliga transvestiter i allmänhet uppträder så här, och det gör de inte.

Denna tragikomiska historia kastar ett löjes skimmer över de inblandade. Medias framställning av incidenten sätter tyvärr en särskild grupp människor i en oförtjänt dålig dager.

finns inget utjämnande i verket, ingen rening. Begäret stillas inte. Äventyret får ett abrupt slut när någon hugger en kniv i någon annan. Hur gick det sen? Konsekvenserna blir bara till i våra spekulationer. Vi lämnas med oss själva och vårt minne av det vi sett. Detta är något återkommande i flera av Sonja Nilssons arbeten – betraktaren får en slags souvenir med sig. I verket När lammen tystnar (2008) ser vi Sonja själv som dansar i en annan bekant miljö, scenografin från rysaren med samma titel. Ett starkt ljussken slår ut ur verket och konstnärens gestalt bokstavligen etsar sig fast på vår näthinna. Blir hon då vår bild?

eller mellan oss och dem. Karaktärerna uppstår och upplöses framför oss alltmedan vi rör oss runt mellan scenerierna. De är där i verket och i vårt blickfång. Men var är vi? Så långt ifrån människorna i berättelsen som det överhuvudtaget är möjligt? Eller är vi där, alldeles i närheten? Vi står kanske i dörröppningen eller i fönstergluggen och kikar in. Från andra hållet ser man våra ansikten. Vilka är vi i dramat?

Lukas Sålby är författare, redaktör och medarbetare på Färgfabriken.

* citat från artikel ur evening express, 26 feb 1975. Se vidaPå Färgfabriken får vi ingen souvenir, inget konkret övergångsobjekt mellan upplevelse och minne,

re s. 9 i katalogen.

en osäkerhet. Är det 1970-tal, är det 2013 eller är det en förklädd urtidsmänniska vi betraktar? Samma mänsklighet, olika scenografier. Samma berättelse, olika berättare. Vi berättar historier av många skäl. Kanske för att förstå. Eller för att bekräfta. Eller för att, hemska tanke, diktera villkoren kring hur världen är beskaffad, i våra ögon. I Sonja Nilssons verk på Färgfabriken är berättelsen på något vis bekant. Någonstans känner vi igen alltihop. Orden, blickarna, begäret. Vi har sett det förut. Men ändå inte. Eller? När kniven stöts in i ryggen är det lika fruktansvärt som ogripbart. Och samtidigt så banalt och förutsägbart. En passion; Kärlek och hat.

Verket leker med våra förväntningar. Precis som karaktärerna i dramat leker med varandras förväntningar. Är de arketyper eller människor som försöker förhålla sig till arketyper? Följer de sina egna innersta manus, följer de verkets manus eller världens manus? Vi kan bara ana eller tro. Den andre är på något vis alltid oförutsägbar för oss. För att räkna ut vad en annan människa kommer att göra måste vi kanske vara den människan själv. Och inte ens då kan vi vara helt säkra. Våra handlingar följer särskilda mönster. De är sällan särskilt oväntade eller slumpartade. Snarare upprepande. Vi skapar system för det mesta, till och med för kärleken. Ändå blir vi dagligen överrumplade av något, stort som smått. Relationen mellan förväntan kontra överraskning är ett tema som flera av Sonja Nilssons arbeten

kretsar kring. Är det oväntade något vi i själva verket söker upp eller något som söker upp oss? Som smyger sig på bakifrån? Sonja Nilsson konstruerar ofta scenografier där vi jagar och jagas av våra egna förväntningar. Och av oss själva, som i Spegellabyrinten (2006) – en klaustrofobisk korridor där jag ser mig själv bli sedd, av mig själv. Ett evigt pendlande mellan förväntan och förverkligande eller mellan upplevelsen och bilden av upplevelsen. En förväntan kan enkelt slå över till en fördom; En föreställning som styr oss när vi förnimmer vår omvärld. Vi har en bild av någon, eller av oss själva, som när som helst kan omkullkastas. Vem kan vi då skylla på? Vem är boven i dramat? Och vilka är vi att döma, vem? I verket på Färgfabriken bevittnar vi något hemskt. Men exakt när blir det hemskt? Och när blir det bra igen? Det

Där står de. Två stora mörka ögon. De blinkar mot billyktorna. Folksångaren byter kostym. Blir en gentleman med osäker hand. Here is a man who knows how a lady should be treated. Tjejerna granskar honom. Vad är han värd? Deras sällskap? I folksångarens lägenhet fortsätter spelet: Vem jagar vem? Tjejerna slår sina ögonlock upp och ner. De suger på sina fingrar. Folksångaren knäpper på gitarren. Strör komplimanger omkring sig. Han ställer in siktet. Men tjejerna hinner somna utmattade på hans säng. Vilket läge! Han ringer sin vän. Han vill dela på bytet. Stolt och full av förväntan.

» verket leker med våra förväntningar. precis som karaktärerna i dramat leker med varandras förväntningar.«

Natten går mot morgon och dramat mot sitt slut. Tjejerna sover tungt och håret rinner ut över kudden. Han famlar mellan deras ben. Söker fullborda äventyret. Men handen finner något där det hade förväntat sig något annat. Samtidigt gör vännen entré och ser allt – ett nyckelvittne. Folksångaren går först i försvar: This is not what you think, I’m not like that. Och sen till attack, mot en av tjejerna. Ur kökslådan åker kniven fram. I ryggen går bladet in. Han skriker, hon blöder och scenen släcks ner. — I Sonja Nilssons verk på Färgfabriken finns det en outtalad säkerhet som, på flera nivåer, skapar

En blank kniv skär in i en rygg. Röda fält sprider sig över vit viskos. Hur kom vi hit? I Färgfabrikens stora sal iscensätter Sonja Nilsson ett drama i fem akter; uppbyggda scenografier i vilka karaktärer med lösa konturer framträder. Rum efter rum uppstår och försvinner allt eftersom vi förflyttar oss genom händelseförloppet. Scenen tänds upp. Allt börjar med drömmen om kärlek; Ahaaw, love to love you baby. Ahaaw, love to love you baby.

INTrOduk TION AV Luk AS SåLbY

» vi är så långt ifrån personerna i artiklarna som det överhuvudtaget är möjligt.« *

Det är 1970-tal, fortfarande den fria kärlekens tidevarv. På skivspelaren snurrar Donna Summer runt, runt, 45 varv i minuten. Höf-

terna går i samma takt. Två tjejer gör sig redo för äventyr. De talar om sin längtan. Om hur det gäller att ha en strategi. Hairband or hair down? Det kan vara avgörande för utgången. På en bar sitter en folksångare med några vänner och gör sig redo för samma sorts äventyr. De talar om sin längtan. Om hur de vill ta allt. Överallt. Men var ska man leta när man har begär som håller på att explodera? Lustens landskap breder ut sig. Nöjesjakten fortsätter i en taxi. Folksångaren sonderar terrängen. Passerar villebråd efter villebråd. Siktar med skrevet. Pang!

Förväntningar – Lukas Sålby

05 09

Evening Express – Försök förstå transvestismen

Korrekt beteende – Kathryn Fischer

Transidentiteter som effekt och andrahet – Louise Wallenberg

Följ manus: En berättelse om mänskligt våld – Kathleen Taylor

Take Another Little Piece of My Heart – Lotta Lundberg Samtal mellan Sonja Nilsson & Fia Palmgren Bilder

28 30

rEdaktÖr : Lukas Sålby Grafisk forM: Jennifer Kroftova foto & MEdrEdaktÖr: Sonja Nilsson ÖvErsÄttninG: Nordén & Berggren HB korrEktUr: Bettina Schultz (Eng.) trYckEri: Elanders Fälth & Hässler pappEr: Munken Pure 150 g isBn: 978-91-979915-7-5 proJEktlEdarE UtstÄllninG: Fia Palmgren & Emilia Rosenqvist sonJa Önskar att spEciEllt få tacka: Roxanne Palermo som följt arbetsprocessen och bidragit till många roliga diskussioner; Rianne Wieman, min assistent, som anordnade auditions på ett strålande vis; Lukas Sålby som har varit ett fantastiskt bollplank under tillkomsten av denna katalog; Jennifer Kroftova, min fru, som varit en enastående hjälp genom hela arbetet. stort tack till: Michelle Baard, Julian Baumann, Paul Bonomo, Juan Chamié, Kim Everett, Charlie Félix-Faure, Brendan Howell, Christa Joo Hyun D'Angelo, Zachary Johnston, Conny Karlsson Lundgren, Pernilla Lesse, Katarina Lundgren, Enya Mommsen, Olivia Oyama, Stephen Patrick Hannah, Tobias Sjöberg, Carl Åkerlund & Kajsa Bornedal (RFSL Ungdom). © Sonja Nilsson & Färgfabriken 2013

Färgfabrikens huvudsponsor är:

Färgfabriken stöds av Stockholms Stad kulturförvaltningen, kulturrådet samt Stockholms Läns Landsting kulturförvaltningen. utställningen genomförs med stöd av:

S O N J A N I L S S O N F ä r g F A b r I k e N 5 Sep – 1 dec 2013