Fotografisk Tidskrift nr 1 2020

MÖT VINNAREN AV FOTOBOKSPRISET BILDERNA SOM BLEV EN MODEKOLLEKTION

-----------------------

LUNDGREN OCH DE GAMLA I SOLEN

----------------------Fotografisk Tidskrift #1/2020

portfolion kicki lundgren po

fotografisk tidskrift

| 2

3 | no 1/2020

fotografisk tidskrift

| 4

SJÄLVPORTRÄTT

NAMN Kicki Lundgren.

BOR Uppsala.

YRKE Fritidspedagog och fotograf.

FÖDD 1961.

HEMSIDA kickilundgren.com

– Jag kände intuitivt att jag ville fotografera någon som var äldre än jag själv är. Först tänkte jag att jag skulle foto­ grafera i Uppsala där jag bor. Men det är svårt att göra det på platser där man alltid går. Så jag kom att tänka på alla som åker till Spanien när de blir äldre.

Det är en väldigt speciell situation där När Kicki Lundgren tilldelades SFF:s de ska hitta en ny roll på en ny plats.

Kavalla-stipendium i somras trodde För att hitta lämpliga personer att hon att hon äntligen skulle kunna porträttera sökte hon sig till Asociaslutföra sitt senaste fotoprojekt i villan ción Hispano Nórdica, där hon fick i norra Grekland. Men så blev det inte. kontakt med flera som ville ställa upp Hon upptäckte att det inte var riktigt och bli fotograferade. färdigt ännu, så projektet fortgår.

– De flesta var positiva. Det var Sedan 2018 har hon arbetat på några som var oroliga att jag skulle sviten Los Viejos, där hon fotograferar visa upp dem som alkoholister bara. skandinaviska pensionärer som sökt Som att de festar hela tiden. Det sig till Spaniens överflöd av värme och har varit en del sådana negativa soltimmar. skildringar.

5 | no 1/2020

Kicki Lundgren har ett öga för situationer och bilder som är vardagliga, färgstarka och ikoniska på samma gång. Lite Lars Tunbjörk, men med en annan värme och närkontakt med människorna i bilderna. I Spanien upptäckte hon att många äldre finner en trivsam tillvaro med mycket fysisk aktivitet och aktivt socialt liv. Baksidan är att det kan vara svårt att knyta an till den lokala kulturen – nordbor umgås med nordbor.

Los Viejos blir hennes fjärde bok. Den första, Där tiden har stått stilla (2002), skildrade Kurdistan.

Hennes andra bok, Floating (2016), fokuserade på badande människor.

I den tredje, 500 – 5 mph (2018), följde hon piloten Sara Hallén,

vars liv förändrades drastiskt efter att hon fick en hjärnskada efter en motorcykelolycka.

Böckerna blir på något sätt till, parallellt med att Kicki Lundgren jobbar som fritidspedagog på habiliteringen i Region Uppsala. Trots sin utbildning vid Nordens Folkhögskola 1989–1992 har hon aldrig arbetat heltid som fotograf.

– Tyvärr. Men jag är nog inte så intresserad av att jobba som fotograf, jag vill bara hålla på med mina egna projekt. Det fungerar bra med det jobb jag har.

Fotograferandet får ta den tid det tar. Bli klart när det blir klart.

– Bok blir det. Jag vet inte när den blir färdig. Men det borde närma sig. / SAM SUNDBERG

ANTON HULL

SAM SUNDBERG T F CHEFREDAKTÖR

Inte alla fotografer jagar nyhets­bilder på apokalypsens rand. Men gemensamt för de flesta är att de söker sig ut ur sina egna bubblor. en känsla mellan plikt och lockelse; ju mer folk stänger in sig, desto viktigare att någon berättar för dem om världen utanför deras trygga bubbla.

För några år sedan delade jag kontor med fotografen Christoffer Hjalmars­son, som porträtteras i det här numret av F. Som frilansande nyhets­fotograf var han ständigt på väg till nya riskområden. Ukraina­ konflikten och Afghanistan var inga lättsmälta erfarenheter, men han hade inget val. Han kände att han måste åka till de allra värsta platserna, de som alla andra ville lämna, för att berätta vad som verkligen hände. Vem skulle annars göra det? När han kom hem från eboladrabbade Liberia var vi många på kontoret som undvek den gemensamma handduken på toaletten. Men bilderna var oförglömliga.

Inte alla fotografer jagar nyhetsbilder i samhällen på apokalypsens rand.

Men gemensamt för de flesta är att de nyfiket söker vägar ut ur sina egna bubblor och bekvämlighetszoner. Kicki Lundgrens vakna porträtt av skandinaviska pensionärers tillvaro i Spanien är ett inspirerande exempel, Mikael Olssons förmåga att skapa och ta tillvara oväntade möjligheter är ett annat.

I vår nya virusvärld förändras tillvaron dag för dag, timme för timme.

Medan jag skriver detta nås jag så av beskedet att flera av mina medarbetare har vaknat med förkylningssymtom. Kontoret stängs. Det sista arbetet med tidningen får ske på distans. Men på ett eller annat sätt ska även detta nummer av F nå er läsare. Även om pandemier ska tas på allvar så får rädslan aldrig vinna över vår vilja att berätta.

SJÄLVPORTRÄTT

– Jag frilansar för olika uppdragsgivare, just nu foto­ graferar jag de nominerade i SvD Affärsbragd, och i F har jag fotograferat Christoffer Hjalmarsson. Att ta bilder av andra fotografer är alltid lite extra nervöst, men alla jag har fotograferat haar alltid varit trevliga och hjälpsamma.

om textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström. Nästan alla historiska bilder – av människor, byggnader, utställningar, inredning och verk – har varit betydelsefulla i arbetet, för det har funnits så lite material.

ANNIKA PERSSON SKRIVER OM MÄRTA – Jag skriver för bland andra SvD, Vi och M Magasin.

Här skriver jag om en bild som ska vara med i min kommande bok

HYNEK PALLAS GÖR TJECKISK FILM ALEXANDER MAHMOUD

När de sista bitarna läggs på plats i denna tidnings pussel är världen paralyserad av det nya coronaviruset. Hela länder är satta i karantän. Publika evenemang ställs in i när och fjärran. Alla medier domineras av smittan, viral i ordets båda bemärkelser.

Vid Svenska Fotoboksprisgalan äter jag middag med fotolegendaren Susan Meiselas. Hon har flugit in från New York, på ett nästan tomt plan, för att hålla föredrag om dokumentärt fotografi. Att prata om fotoböcker, säger hon, är viktigt. För övrigt har hon som fotograf rest så mycket i sitt liv.

Till revolutioner i El Salvador och Nicaragua, till så många platser så mycket farligare än Sverige 2020.

Morgonen därpå, medan jag sitter vid min dator och skriver den här texten, ska Susan Meiselas resa vidare mot nya mål. Samtidigt rapporteras att hennes hemland stänger sina gränser för flyg från EU. Impulsen är densamma runt om i världen. Stäng in, stäng ute. Släpp inte ut smittan, släpp inte in den. Att träffa andra människor förvandlas från nöje till riskkalkyl. Ändå resonerar många fotografer som Susan Meiselas: Att stänga sig inne är inte ett alternativ. Tvärtom väcker dramatiska skeenden i samtiden

EMMA-SOFIA OLSSON FOTAR FOTOGRAFEN

LOUISE BÅÅTH

Någon måste trotsa ebola och corona

MEDARBETARE

– Förutom mitt arbete som kritiker för GP så skriver jag manus till en animerad tjeckisk film i gränslandet mellan dokumentär och fiktion. Att intervjua Mikael Olsson för F var oerhört intressant. Jag fick tillfälle att djupdyka i mode­ skaparen Jun Takahashis vurm för skräckfilm liksom i Bruno Mathssons idévärld.

LENA BRISMAN

hej

Efterlysning: Gick du KV Fotoskolan 1962–1974?

Projektet Fotoskolan 1202 letar efter elever som gick KV

Fotoskolan när Christer Strömholm var rektor. Målet är att skapa skapa en stor gemensam utställning om något år, som handlar om bildens betydelse och fotografins utveckling.

Mer info på fotoskolan1202.se. fotografisk tidskrift

| 6

MARIE LUKASIEWICZ

MAJA DANIELS

8

»Himlen har fått ögon. Med många miljoner pixlars upplösning och 30 gångers zoom.« 26

Portfolio / Kicki Lundgren / 1 Hej / Rädslan får inte vinna över berättandet / 6 Aktuellt / Ungt europeiskt foto / 8

12

I flödet och gästen / Clemens Poellinger / 9

POLISMUSEUM

Aktuellt / Svensk vinst med giraff / 10 5 frågor / Monica Allende / 11 Fotobokspriset / Maja Daniels prisas för Elf Dalia / 12 På jobbet / Christoffer Hjalmarssons nya liv på SVT / 18 Tankar om en bild / Mysteriet Märta Måås-Fjetterström / 24 Essä / Människorna i polisens blickfång / 26 Reportage / Hans bilder blev en japansk modekollektion / 34

26

Recensioner / Bård Breivik såg döden i vitögat / 42 EMMA-SOFIA OLSSON

Praktisk teknik / Ett funktionsmakro kan förändra allt / 44 Juristen / Förvirrande förkortningar förklarade / 46 Förbundssidor / Missa inte årsstämman i april / 48 Förbundsordföranden har ordet / Våga vägra fulavtalen / 49 Sista sidan / Aktuella utställningar / 50

18 7 | no 1/2020

ALFREDO JAAR

aktuellt

NYA TIDER FÖR PHOTOKINA Den stora internationella branschmässan PhotoKina i Köln har i många år kämpat för att behålla sin relevans. Till årets mässa förlorade de Nikon som utställare – ett hårt slag för arrangörerna. De har nu bytt från ett varannat-år-schema till att hålla mässan varje år, för att kunna hänga med i branschens utveckling. Årets mässa pågår 27–30 maj. Bland annat bjuds besökarna in till workshoppar, där de får förkovra sig inom fotografi, ljussättning, bildbehandling, augmented reality och entreprenörskap.

UNG KREATIV KRAFT

Alfredo Jaars bild »Six Seconds« skildrar en flicka som förlorat sin familj i Rwandas folkmord.

Hasselbladspriset till Jaar Multikonstnären Alfredo Jaar har utsetts till 2020 års mottagare av Hasselbladstiftelsens internationella pris i fotografi. Enligt motiveringen får han priset på en miljon kronor bland annat för att han »utforskar komplexa sociopolitiska teman och etiska frågor om representation«.

Alfredo Jaar föddes i Santiago i Chile 1956, men bor och verkar idag i New York. Under hela sin karriär har han i olika former behandlat svåra och kontroversiella ämnen. Hans kanske mest kända verk är The Rwanda Project, som handlar om folkmordet i Rwanda och omvärldens tystnad inför det. Många känner också till hans devis »You do not take a photograph. You make it«. Prisutdelningen äger rum i Göteborg den 19 oktober.

MAIJA TAMMI

Festivalen Circulation(s) visar ungt europeiskt fotografi från 14 mars till 10 maj. Den äger rum både på konstscenen Centquatre-Paris och på ett antal gallerier runt om i Europa.

Circulation(s) vill fungera som en språngbräda för unga fotografiska talanger, lyfta fram olika uttryck och bli en plattform för deras kreativa kraft.

Konstnärlig ledare är i år den franska kuratorn Audrey Hoareau, som har valt ut verk av 45 fotografer från 16 olika länder.

Rundabordssamtal, portfoliovisningar och föreläsningar står också på programmet.

COVID-19 SKAPAR KAOS I FOTOVÄRLDEN

»White Rabbit Fever«.

Coronaviruset ställer till med problem även för kameratillverkare. Canon har i skrivande stund stängt fem fabriker i Japan. Lanseringen av Nikons prestigekamera D6 har skjutits upp i två måna­ der. Sony har flaggat för svårigheter att hålla uppe

takten på sensorproduktionen. Problemen märks även för amatör­fotografer, då flera mobiltelefoner ryktas bli allvarligt försenade.

FOTOGRAFERA I VÄSTERBOTTEN Två månaders residens erbjuder Sune Jonsson Centrum för dokumentär­fotografi till

en fotograf som vill arbeta dokumentärt i Västerbotten.

Residenset avser två månaders arbete under hösten, och det inkluderar boende, arbetsrum på Västerbottens museum, resekostnader samt ett stipendium som ska täcka arbetstid och arbetsmaterial.

Men skynda, ansökan ska vara inne senast den 5 april. fotografisk tidskrift

| 8

SJÄLVPORTRÄTT

I INSTAGRAMFLÖDET

gästen

CLEMENS POELLINGER KONSTKRITIKER

När samtiden kräver ett renande bildbad DET LJUVA LIVET Mode. Foto. Fest. Fåfänga. Frida Vega Salomonsson lägger ett ironiskt filter över jakten på det ljuva livet och det perfekta självporträttet. @FRIDAVEGA

GATUFOTO UNDER OMBYGGNAD Slussen, före och under ombyggnaden, är Hans Malms favoritobjekt. Hans gatufoto rymmer mycket samtid, humor och igenkänning. @HANSMALM

LYSANDE LANDSKAP Elisabeth Toll har utsetts till årets modefotograf flera gånger om. Färre vet att hon också är en lysande landskapsfotograf. @ELISABETH_TOLL_LANDSCAPES 9 | no 1/2020

Skamlöst, voyeuristiskt och tacksamt bläddrar jag mig dagligen igenom Insta­gram, som låter mig ta del av så många parallella bildberättelser. De kan vara hur tillrättalagda som helst, envar sin egen kurator, ändå lyser oftast ett stråk av möjligen ofrivillig dokumentär sanning igenom. Inte minst om hur vi vill bli sedda av varandra i det mer eller mindre medvetna urvalet av bilder vi lägger upp.

Men ibland krävs en paus, ett renande bildbad. Det är då jag tar till fotoboken – och det förflutna. Översköljd av så mycket här och nu förnimmer jag – och av fotoboksutgivningen att döma inte bara jag – ett behov av att blicka bakåt. Och var någonstans gör man det bättre än på den antikvariska bokmässan som just avslutats i Konstakademiens salar. Det brukar bli minst ett nyförvärv till redan överfulla bokhyllor. I år nyligen bortgångne Gunnar Smolianskys vackra lilla bok Fotografier från Slussen i Stockholm 1952 (Waldemarsudde 2002).

En ton av nordiskt vemod klingar från Smolianskys inledande bild till den sista. Från Skeppsbrokajen, där en ensam man i rock och hatt, med ryggen mot kameran, snyter sig i en näsduk samtidigt som han röker en cigarett, till den sista där en lika ensam man i basker just gått uppför en trappa. Båda framstår som siluetter mot en ljus bakgrund. Bokens texter inramar den effektiva bildsekvensen, alltsammans i formgivning av sparsmakade stilbildaren Henrik Nygren.

Översköljd av så mycket här och nu förnimmer jag – och av fotoboksutgivningen att döma inte bara jag – ett behov av att blicka bakåt.

Formgivarkollegan Greger Ulf Nilson har gjort precis tvärtom med ett annat historiskt bildmaterial. I Palme och arbetarna (Historiska media 2019) lägger han Göran Greiders text mitt i boken. Här omges den av Jean Hermansons fotografier av Olof Palme under valrörelsen 1968, året innan han blev stats­ minister. Båda tillvägagångssätten är lika respektfulla mot bildmaterialet.

När jag bläddrar bland Hermansons bilder tänker jag mig att det mesta på negativkartorna har fått vara med i boken. Det blir inte ointressant, tvärtom.

Hermanson, arbetslivsfotografen framför andra, har skapat en föreställning, en balett för byggnadsarbetare. Palme är solisten, överklassmannen i kostym, arbetarna ensemblen. Det blir en svit nära möten med makten omöjliga att ­föreställa sig idag. Med händerna i fickan står Palme tätt – kanske lite väl tätt – intill en muskulöst gestikulerande man i hjälm och bar överkropp. I en annan sekvens får han skrattarna med sig, stenansiktena öppnar sig i leenden.

För mig har båda böckerna en närmast smärtsam aktualitet. Dels för att Palme och arbetarna påminner om socialdemokratins långa resa ned i limbo.

Dels genom »guldbron«, som i skrivande stund är på väg in i Skagerrak ombord på transportfartyget Zhen Hua 33. Den ska förbinda Södermalm med Gamla stan och ersätta den sluss Smoliansky skildrade. Att bron ska målas gyllene – ett försök att sätta guldkant på tillvaron genom ett ytligt, till synes perfekt lager – är ett tidens tecken i våra instagrammade liv.

MINIMALIST PHOTOGRAPHY AWARDS / LEIF PETERSEN

aktuellt

GOOGLE SKA UNDERLÄTTA BILDKÖP Flera bildbyråer och upphovsrättsinnehavare har kritiserat Googles bildsök för att underlätta digital bildstöld.

Men nu ska Google även hjälpa den som vill betala för sig.

Sök­jätten har tillsammans med branschorganisationer utarbetat en lösning där sök­ resultaten länkar till information om hur man köper licenser för att använda bilderna lagligt.

Den som letar efter bilder vars rättigheter kan köpas kommer att kunna filtrera sökresultaten för att bara visa sådana.

EN KONCEPTUELL BANBRYTARE

JOHN BALDESSARI

John Baldessari gick bort i januari.

Leif Petersen vann 2019 i kategorin Natt.

Tävling för minimalister Minimalist Photography Awards är en ideell organisation som anordnar en årlig tävling med samma namn. Den är nu öppen för anmälningar från både amatörer och professionella fotografer fram till den 25 maj. Allt som krävs för att delta är en avgift på 30 dollar för en serie om upp till sex bilder, och en vass blick för avskalade kompositioner. Tävlingskategorierna är tolv till antalet och inkluderar gatufoto, landskap, porträtt och manipulerade bilder.

VINNANDE GIRAFF Marcus Westberg har vunnit första pris i den nationella klassen för Sverige i Sony World Photography Awards.

Han tillbringar mycket av sin tid med att fotografera djurlivet i olika afrikanska länder, och vinnarbilden är ett närgånget porträtt av en giraff som hukar vid ett vattenhål.

Bilden deltar även i tävlingens öppna klass för naturfoto som avgörs den 16 april i Lon-

LAIA ABRIL BELÖNAS MED FOAM-PRIS

MARCUS WESTBERG

När Moderna museets kurator Matilda Olof-Ors började planera utställningen med John Baldessari var tanken inte att den skulle vara postum. Men den amerikanske konstnären gick bort i januari, vid 88 års ålder. Utställningen på Moderna­museet mellan den 21 mars och 16 augusti är den första stora presentationen i Sverige av John Baldessari och hans mångfasetterade konceptuella arbete i bland annat fotografi, måleri, film och text.

– John Baldessari har haft en oerhörd betydelse för den konceptuella konsten, säger Matilda Olof-Ors. Under drygt femtio år skapade han konceptuella verk, som omprövar såväl traditionella bildkonventioner som föreställningar om konst­ begreppet.

Marcus Westbergs prisvinnande bild.

don. Därefter kommer Marcus Westbergs giraff att visas, tillsammans med andra vinnares bilder, i en utställning på Somerset House i London 17 april till 4 maj.

Den spanska fotografen Laia Abrils mångåriga projekt The History of Misogyny har uppmärksammats för sin skildring av våld och strukturellt förtryck mot kvinnor. Nu har hon till­ delats det prestigefulla Foam Paul Huf-priset för projektets två första kapitel: On Abortion och On Rape. Hennes bilder kommer att ställas­ut på Foam ­ i Amsterdam. fotografisk tidskrift

| 10

CARLOS ALBA

NAMN Monica Allende.

BOR London.

GÖR Kurator, kreativ producent, konsult och pedagog.

AKTUELL Konstnärlig ledare för Landskrona Foto Festival.

5 frågor

»Inget fotovärldens McDonald’s« Hur gör man för att skapa en fantastisk foto­festival?

Vad är det som gör Landskrona Foto Festival speciell?

– Det krävs för det första att man har en tydlig vision, något man tror på. För mig är en fotofestival en plats där man ska pröva gränser och våga vara experimentell och framåtlutad.

Sedan måste man skapa en balans där utställningen blir en dialog med besökarna och samhället. En festival ska inte vara en utställning dit man kommer för att titta på fotografi, det ska vara en plattform för interaktion med omgivningen.

– För mig är det en otroligt spännande plats att vara på. Men kanske ännu viktigare är hur involverad kommunen är, på alla nivåer. Kommunen satsar verkligen på festivalen och arbetar långsiktigt för att steg för steg bygga upp den.

11 | no 1/2020

Vad vill du bidra med som konstnärlig ledare för festivalen?

– Jag är väldigt ambitiös. Jag strävar alltid framåt, och avskyr dåliga kompromisser. Jag är väldigt intres-

serad av visuella narrativ, men det är också viktigt att fortsätta arbetet utanför verken, ut i ett ekosystem av fotografer och andra evenemang på andra platser.

Vad intresserar dig i skandinaviskt fotografi just nu?

– Jag har mina rötter i Spanien, bor i London och har arbetat på många håll i världen. Men jag är emot att klassificera foto efter geografi. Allas influenser är idag internationella, geografin är flytande. De stora skillnaderna handlar om infrastruktur

och institutioner. I Landskrona står kommunen så tydligt bakom festivalen och är involverade på varje nivå.

I Spanien hade man istället lagt ut festivalen på någon annan organisation och undvikit att själva ta ansvar för den. Det ger olika förutsättningar.

Vad kommer vi inte att få se på Landskrona Foto Festival?

– Jag vill absolut inte skapa någon sorts franchise, ett fotovärldens McDonald’s. Den här festivalen ska vara början på en konversation. / SAM SUNDBERG

MAJA DANIELS

En fot i, en fot utanför Maja Daniels är årets vinnare av Svenska Fotobokspriset. Nu fortsätter hon att sprätta upp sömmarna för det »normala« och de konstruktioner som utgör vår historia.

Text Sam Sundberg foto Maja Daniels & tenn lars persson

fotografisk tidskrift

| 12

13 | no 1/2020

MAJA DANIELS

F

otografen bakom årets svenska fotobok lå-

ter upprymd när jag når henne på Skype.

Hon vet ännu inte att det är hon som har vunnit Svenska Fotobokspriset, det hålls hemligt fram till prisutdelningen, hon vet bara att hon är nominerad, tillsammans med Theo Elias, Stephen Gill, Märta Thisner och Jesper Waldersten. Men hon låter glad bara att få prata om fotografi.

I Elf Dalia skildrar Maja Daniels Älvdalen, hennes farföräldrars hembygd, och går i dialog med mystikern och fotografen Tenn Lars Persson. I hans bildarkiv från tidigt 1900-tal hittar hon en röst för hennes egna, nutida bilder att spela mot.

Det blir en undersökning av historiska fenomen som traktens häxprocesser och det särpräglade

språket med rötter från vikingatiden, samt nutida företeelser och ritualer som är på samma gång vardagliga och sällsamma.

Tre år tillbringade hon i en sommarstuga i Älvdalen, under arbetet med boken. Men just nu är Maja Daniels i Johannesburg, där hon befinner sig på research residence, ett utbyte via Göteborgs universitet där hon har läst en master­utbildning i filmskapande. Hon utforskar narrativa strategier för fotoböcker, och hur de kan likna film. Före de studierna läste hon sociologi i Paris och London.

Jag noterar att hon verkar trivas i den akademiska världen.

– Oj, om jag gör! Jag gillar att ha en fot i och en fot utanför. Det är otroligt inspirerande med teori

och filosofi, att förkovra sig i hur vi förhåller oss till kunskap och historia. Även under tiden utomlands fotograferade hon parallellt med studierna, lät teorin informera praktiken och tvärtom. Studierna fungerade som research för de konstnärliga projekten. Hennes masteruppsats i sociologi utforskar samarbetet mellan fotografen och den som fotograferas.

– Självklart är förhållandet mellan fotografen eller­filmaren och dess objekt alltid en maktrelation, men man kan försöka bryta upp den makt­ relationen. Jag tror det är jätteviktigt för oss bild­ skapare att hålla den tanken levande, kring vad en bild gör. Inte bara för mig, i mitt konstnärskap, utan rent generellt, för samhället i stort och hur det formar vårt sätt att se på oss själva. fotografisk tidskrift

| 14

JOSHUA AYLETT

TENN LARS PERSSON

MAJA DANIELS FÖDD 1985.

BOR Göteborg och London.

GÖR Arbetar på bok två i projektet om Älvdalen. Samt forskar om berättande­i film och fotoböcker.

AKTUELL Vinnare av Svenska Fotoboks­priset.

HEMSIDA majadaniels.com

»Traditioner som vi tar för givna är inte nödvändigtvis nor­ mala. När man ser dem från ett annat perspektiv händer något spännande.«

15 | no 1/2020

Det är emellertid ofrånkomligt när man ger ut en bok att man förlorar kontrollen över den. Läsare tolkar utifrån sin egen förförståelse, färgar den med sina egna värderingar. Elf Dalia har uppmärksammats stort på många håll i världen. I tidningar som The Guardian och Washington Post under rubrikerna »Witch hunts, mystics and race cars: inside the weirdest village in Sweden« och »Haunting photographs from a mysterious community in a rural Swedish valley«.

Maja Daniels är inte särskilt brydd om de brittiska och amerikanska tidningarnas ansträngningar att sätta kittlande rubriker, men glad över uppmärksamheten för boken.

– Man måste ha en förståelse för hur medier fungerar, det där är ett sätt att fånga en läsare.

Man får förvänta sig det, och ger man sig in i leken får man leken tåla. Mer överraskande för mig var kommentarerna till Washington Posts artikel. Där fanns de som skrev att »Jag kommer från Sverige och vadå, det här är helt normalt«. Det tycker jag är fascinerande. För traditioner, sådana som vi tar för givna, är ju inte alls nödvändigtvis något normalt. När man ser dem från ett annat perspektiv händer något spännande. Man kan ifrågasätta dem och betrakta dem utifrån. Så det där är en väldigt intressant reaktion: »Nämen, det här är ingenting. Det här är helt normalt.« Det är knappast ett problem för konstfoto i allmänhet att det får för mycket uppmärksamhet, eller för klickvänliga rubriker i bred internationell press.

Snarare motsatsen, att det är svårt att nå igenom

TENN LARS PERSSON

mediebruset. Maja Daniels var strategisk i sitt val av förlag. Att ges ut på Mack Books innebar att hon kunde nå en internationell publik.

– Det betydde nog mycket för hur boken togs emot. Men det valet av förlag föll sig naturligt, jag har ju mycket fler kontakter utanför Sverige än i Sverige. Jag har i princip inga kontakter alls i Sverige, för jag har ju bott i Paris och London, och när jag har bott i Sverige så har jag bott i Älvdalen. Så jag har använt mig av det nätverk jag har.

Boken är idag slutsåld sedan länge. De sista exemplaren gick åt när boken nominerades till Paris Photo-Aperture Foundation First PhotoBook Award 2019. Maja Daniels håller nu själv på att försöka hitta exemplar, för att ge till dem i Älv­dalen som inte kunnat få tag på boken. Men

faktum är att hon redan har påbörjat en uppföljare. Även den handlar om Älvdalen, men har delvis andra förtecken. Medan Elf Dalia fick nerv av korrespondensen mellan Maja Daniels och Tenn Lars Persson fotograferar hon i uppföljaren själv i både färg och svartvitt, suddar i avsändarens gränser och konturer. Hon går in i själva mytskapandet, och synar de sätt på vilka vi betraktar historia, nutid och framtid.

– Jag fokuserar också mer specifikt på häx­ processerna. Även skogens viktiga roll historiskt, inte bara rent geografiskt för Älvdalen utan för Sverige. Den exploatering som har skett av skogen är på många sätt osynlig. Men jag kopplar ihop den med konstruktionen av häxan, undersöker vad som gjorde att hon konstruerades just där och

SVENSKA FOTOBOKSPRISET Vinnaren erhåller ett stipendium om 60 000 kr, övriga nominerade 10 000 kr var.

Svenska Fotoboks­priset instiftades 1996 av Foto­ författarsektionen inom Svenska Fotografers Förbund. Prisets syfte är att uppmärksamma och stimulera kvalitativ fotoboksutgivning.

»Den exploatering som har skett av skogen är på många sätt osynlig. Men jag kopplar ihop den med konstruk­ tionen av häxan.«

fotografisk tidskrift

| 16

MAJA DANIELS

ÅRETS NOMINERADE FOTOBÖCKER

Elf Dalia

Maja Daniels Mack Books Form: Maja Daniels och Léo Favier

Smoke

Theo Elias La Fábrica Form: Theo Elias och Heikki Kaski

The Pillar

Stephen Gill Nobody Form: Greger Ulf Nilson

Drunk in Love

då, och hur man kan koppla det till andra historiska skeenden. Kanske ifrågasätter jag saker och ting lite subtilt.

B

okskapandet varvas med studier, och

med vanligt fotoarbete. Men nyligen fick hon ett arbetsstipendium från Författarfonden som ger henne ro att färdigställa bok nummer två. I sommar åker hon tillbaka till Älvdalen för att fotografera. Svenska Fotobokspriset ger henne ett tillskott på ytterligare 60 000 kronor.

Att navigera i fotokonstens värld kan vara ett äventyr i sig, men Maja Daniels har hittat ett fruktbart sätt, med en fot i och en fot utanför. När jag frågar henne hur konstfotovärlden ser ut om hon 17 | no 1/2020

betraktar den genom hennes sociologglasögon blir svaret ett skratt.

– Hahaha, jag vet inte riktigt. Men jag har tänkt på det här med fotoböcker ... Jag läste en väldigt fin artikel i The Guardian av Teju Cole. Han skrev att i en tid då vi matas med så mycket bilder, så mycket strunt och så många likes, så sitter boken där på bordet eller hyllan och är alldeles tyst. Den utgör ett visst motstånd redan genom sin diskreta form. Boken bara är, man måste välja att sätta sig ner och ta en stund med sig själv och sina egna intryck, för att skapa en relation till det man ser och tolkar. Man blir inte pepprad med ord och språk, utan det är något helt annat. Det där är något som verkligen drar mig till bilden och foto­ boken. Tystnaden. Utrymmet som den ger betraktaren för eget engagemang.

Märta Thisner Journal Form: Märta Thisner, Gösta Flemming, Johan Lindberg

All Over

Jesper Waldersten Bokförlaget Max Ström Form: Patric Leo

CHRISTOFFER HJALMARSSON

Ur Christoffer Hjalmarssons »36 dagar på gatan«.

Hjalmarsson efter livet på gatan Som frilans sökte han sig till konflikter runt om i världen, och prisades för sina starka bilder. Idag är Christoffer Hjalmarsson anställd på SVT och hittar nya sätt att berätta engagerande historier.

Text Peter Wiklund foto Christoffer Hjalmarsson & Emma-Sofia Olsson fotografisk tidskrift

| 18

EMMA-SOFIA OLSSON

K

lockan har precis slagit elva på

CHRISTOFFER HJALMARSSON

Christoffer Hjalmarsson började resa och fotografera som 18-åring. Han tog sig till områden som Kosovo, Afghanistan och Irak för att skildra olika aspekter av pågående konflikter.

– I början lyckades jag inte hitta någon reporter som kunde vara min parhäst och komplettera mina bilder med skrivna historier. Så jag bestämde mig för att gå Poppius grundkurs i journalistik för att lära mig att skriva själv. Sedan fann jag i och för sig en parhäst, Ivar Andersen, men det var verkligen ingen bortkastad utbildning; jag fick vässa min förmåga att tänka journalistiskt, och det har jag haft stor nytta av genom åren.

Den halvårslånga utbildningen gick han våren 2010, och året därpå blev han för första gången nominerad till Årets bild (vilket resulterade i en tredjeplats i kategorin Årets nyhetsbild utland).

– Sommaren 2011 kom jag in som vikarie på Expressen, och jag är säker på att den där nomineringen blev som en inträdesbiljett. Fast jag kan nog tänka mig att jag var den sämsta sommarvikarien de har haft. Jag gjorde alla fel.

Under de kommande åren arbetade han ändå i återkommande omgångar på Expressen. Så antagligen hade de haft sämre vikarier, trots allt.

Det var stor turbulens på bildredaktionen under dessa år, bland annat bestämde sig Expressen hösten 2014 för att säga upp alla fotografer och bildredaktörer. Även om Christoffer Hjalmarsson inte var anställd utan hade frilanskontrakt, så märkte han av de olika turerna.

– Under hösten 2017 började jag fundera på alternativ, bland annat för att de flesta reportrar som jag gillade att jobba med hade slutat. Men inom dagspress fanns det ju inte många alternativ, säger han.

Då dök tanken om att gå över till rörlig bild upp.

– När jag började på Expressen 2011 var det hundra procent stillbild för min del. 2015 började det bli allt

EMMA-SOFIA OLSSON

ÅLDER 32 år.

BOR Stockholm.

GÖR Fotograf på SVT. BAKGRUND Frilans­ fotograf sedan 2006.

UTMÄRKELSER I URVAL Årets fotograf 2018, Årets bild 2015.

förmiddagen när Christoffer Hjalmarsson dyker upp vid vakten i SVT-huset på Gärdet i Stockholm. Han har just gått på sitt pass som fotografredig­ erare, och kommer att vara i tjänst fram till klockan 21.

Han missar planeringen under morgonmötena med det här passet, men det är uppenbart att han gärna avstår från en del mötestid under sina arbets­ dagar. Istället får han nu helt enkelt kolla i sitt schema vad bokarna har lagt in honom på under dagen. Och med vilken reporter.

– Det finns en tydlig parhäst-mentalitet här, vi jobbar alltid nära varandra. Det är ett arbetssätt som verkligen passar mig, säger han.

Men innan något jobb kan utföras behöver Christoffer Hjalmarsson hitta sin kaffetermos.

– Kaffet är så äckligt, det gäller att ta med eget.

Fast nu har jag inget, jag glömde ju termosen här någonstans igår.

Letandet går snabbt, den står i det han beskriver som sitt nya favoritrum: klipprummet.

– Ibland åker man på att klippa andra fotografers jobb, och det är inte så roligt. Men att sitta och jobba med sitt eget material, att snabbt försöka skapa en intressant berättelse som kanske får vara max 90 sekunder … det gillar jag!

Han börjar bläddra bland mapparna i datorn för att hitta ett klipp han vill visa. Plötsligt plingar det till i mobilen och han får en förfrågan om att göra i ordning en stillbild som han tagit. Nu går han över till att leta i mobilen, hittar bilden och börjar redigera den. Fortfarande i mobilen.

– Ja, jag vet, det är rätt konstigt. Men vi har inte Photoshop på datorn, de har dragit in våra licenser.

Det är helt skruvat, tycker jag.

Christoffer Hjalmarsson har nu en tjänst som fotografredigerare på SVT.

19 | no 1/2020

CHRISTOFFER HJALMARSSON

»36 dagar på gatan« skildrade livet för några av de hemlösa i Stockholm.

mer rörligt, och ett par år senare var fördelningen ungefär 60/40. Med mer rörligt än stillbild, alltså. Övergången har med andra ord skett gradvis.

Hur ser han på de olika medierna idag, då han jobbar på SVT? – Det är helt enkelt två olika berättarformer.

Det händer många gånger att jag tänker »det här är en bra stillbild«, men det där är ju något som går att applicera även i rörligt. Du ska ha bra bilder där också.

Han har vid det här laget gjort många berättelser i rörlig bild som inte skulle fungera i stillbilds­ format, konstaterar han.

– Samtidigt går det inte att komma ifrån att en riktigt bra stillbild har en annan smash än den rörliga bilden. Den kan träffa betraktaren mer direkt och är universell, på något sätt.

En stor del av det rörliga materialets magi uppstår i det där favoritrummet, under klippning och redigering.

– Det handlar om hur du sätter ihop det du har fångat. Det är som ett pussel, där du skakar kartongen och häller ut alla bitarna på golvet. När jag ska göra ett nyhetsinslag har jag kanske två timmar på mig att få ihop pusslet.

ter till historiken: Christoffer Hjalmarsson

hörde av sig till SVT under 2017, fick bra kontakt med de ansvariga och uppfattade det som att de var intresserade av någon »som jobbade journalistiskt på det sätt som jag gör«. Någon anställning var dock inte aktuell i det läget, däremot fanns han med i deras planer inför kommande produktioner.

I slutet av året fick han besked om att SVT hade bestämt sig för att göra en svensk version av den norska produktionen Petter uteliggaren. I den svenska 36 dagar på gatan skulle Christoffer Hjalmarsson försöka leva som hemlös under 30 dagar.

– Ja, det skulle ha varit 30 dagar, men det var en period på några dagar mitt i när jag var rätt sjuk och inte kunde göra något material. Dessutom var inte linjerna och historierna om människorna klara. Så producenterna bestämde sig för att förlänga perioden lite.

De ville att han skulle gå ut i december 2017, men det krockade med annat projekt som han höll på med, så från den 7 januari 2018 levde han utan pengar, sovplats och sitt nätverk. Han filmade hela tiden – Christoffer Hjalmarsson och producenten träffades varje dag på 7-Eleven för att byta batterier

»Det händer många gånger att jag tän­ ker ›det här är en bra stillbild‹ men det där är ju något som går att appli­ cera även i rörligt.«

fotografisk tidskrift

| 20

CHRISTOFFER HJALMARSSON

och minneskort, samt gå igenom vad han filmat under dagen – och det resulterade efter ett långt efterarbete i sex avsnitt som sändes i slutet av 2018.

Under Kristallen-galan 2019 fick produktionen pris för Årets fakta- och samhällsprogram.

Men vi backar tillbaka till början av 2018. Christoffer Hjalmarsson hade flyttat hem till sin varma lägenhet igen, bara tio minuters promenad från Medborgarplatsen där han ofta höll till under dagarna som hemlös, när han åter blev nominerad till Årets bild. I mars fick han reda på att han blivit utsedd till Årets fotograf, något som lockade bland andra Expressen att erbjuda ett förnyat frilanskontrakt.

Utmärkelsen bidrog sannolikt till att även SVT kom med ett erbjudande om anställning.

– Jag började den 1 juni 2018. Jag minns att det var en fredag. Det var en härlig dag, säger han med ett stort leende.

Vid det laget hade han rest runt i världen som frilans under de gångna tolv åren. De flesta år hade han besökt mellan 20 och 25 länder. Att gå från det till en fast tjänst på en institution som Sveriges Television låter onekligen som ett stort steg.

– Visst, det var ju knappt att jag hade varit anställd överhuvudtaget tidigare. Det var mycket runt 21 | no 1/2020

det rent praktiska som var nytt, jag behövde gå upp på morgnarna, fylla i ett tidrapporteringssystem – och så fick jag ju lön varje månad. Jag kunde vara ledig när jag väl var ledig och fick ett annat skyddsnät. Helt klart en annan situation än tidigare.

Resemönstret förändrades också radikalt.

– Sedan jag började här har jag gjort en enda utlandsresa. Jag kan sakna det ibland, absolut. Att komma till ett område som alla flyr från, besöka en familj i deras hem, sitta ner med dem och med deras hjälp berätta om en annan sida av en konflikt … att få förtroendet och ansvaret att förmedla det är något unikt.

Samtidigt låter det som att han var redo för en ny fas i livet.

– Jag har rest otroligt mycket mellan 18 och 30 års ålder. Så nu är det på sätt och vis rätt skönt att göra jobb i Sverige. Och att slippa slå ihjäl tiden på flygplatser. Det är något av det mest frustrerande jag vet.

Dessutom drabbades han efter ett flertal resor till krigets Afghanistan, med sårade och döende människor runt omkring sig, av PTSD, posttraumatisk stress. Han fick behandling, men har än idag begränsningar när det gäller bland annat att åka kollektiva färdmedel.

EMMA-SOFIA OLSSON

Christoffer Hjalmarssons bildreportage om cancersjuka Ida prisades.

Livet som anställd är lugnare än frilanstillvaron.

– Överhuvudtaget kostar det extremt mycket, mentalt, att göra den typen av jobb. Och det vore konstigt annars, för det vore rätt sjukt att inte påverkas av det man möter. Men det gällde verkligen att lägga in ordentlig återhämtning efter sådana resor.

Därmed inte sagt att han håller sig borta från starka ämnen, något som 36 dagar på gatan är ett exempel på.

– Det är klart att det finns många berättelser här i Sverige som jag berörs av. Jag är till exempel skeptisk till att ha ett så starkt tabu kring att prata om döden

EMMA-SOFIA OLSSON

fotografisk tidskrift

| 22

CHRISTOFFER HJALMARSSON

Ukraina är ett konfliktområde Christoffer Hjalmarsson har skildrat.

som vi har idag. Därför kände jag mig privilegierad att få följa den cancerdrabbade Ida Boström på nära håll under hennes sista år i livet.

Hans reportage om Ida genererade ett stort engagemang kring detta tabubelagda ämne. Ännu mer uppmärksammad blev hans berättelse om Bim, en av personerna han mötte under dagarna »på gatan«.

Efter att serien spelats in lämnade hon gatan och missbrukarlivet för att bosätta sig på landet där hon kunde umgås med hästar. Bim dog den 14 december 2019, 27 år gammal. Dödsorsaken är okänd.

– Efter begravningen i slutet av januari lade SVT Online upp en krönika och en film om Bim som jag gjort. Under den helgen fick sidan 386 800 besök.

Det kan jämföras med att en nivå kring 100 000 besök brukar anses vara ett bra resultat.

S

om fotografredigerare på SVT är det dock

inte den typen av produktioner som är vardagsmat. Det rör sig snarare om att göra 90-sekundersinslag om, låt säga, ett farligt ämne som upptäckts i Ikea-kuddar eller ett utspel i riksdagen. Vilka är utmaningarna i den typen av jobb?

Christoffer Hjalmarsson lutar sig tillbaka, vrider kepsen i sina händer och funderar en stund.

– Det måste vara att förnya sig, och samtidigt se till att göra ämnet begripligt. Att göra något kreativt av ett ämne som inte är så inspirerande, som att till exempel husfasader börjar tappa färgen. Hur gör man det spännande? Det är å andra sidan frågor som de flesta nyhetsfotografer, oavsett stillbild eller rörligt, brottas med varje dag.

I förarbetet och filmandet blir det alltså en utmaning att försöka skapa och visa vad det handlar om.

Därefter tar nästa utmaning vid, att få ihop det till en fungerande story.

– Jag känner fortfarande varje gång jag sätter mig vid klippbordet: »Nej, jag kommer inte att klara det här, jag kommer att misslyckas och sedan inte kunna

gå hit imorgon.« Men varenda gång – hittills i alla fall – har det gått bra.

Under året verkar hans jobb ta en ny vändning.

I skrivande stund tillbringar han 20 procent av sin tid hos dokumentärredaktionen, där han håller på med förarbetet till ett flertal projekt.

– Det är någon som har sagt att 90 procent av fotografjobbet är research. Och det tycker jag är skitkul! Där ingår ju bland annat att bygga upp de relationer som sedan ligger till grund för att jag ska kunna berätta en historia.

På dokumentärredaktionen är han inblandad i en ny satsning på produktioner som riktar sig till en yngre målgrupp. Redaktören Jenny Agö berättar att hon tror att Christoffer Hjalmarsson stil kommer att passa perfekt i de här dokumentärerna. Men vilken stil är det?

– Han låter människor verkligen komma till tals. Det finns inget filter. Konsten är att fråga, inte ifråga­sätta, säger hon.

Det påminner om motiveringen till hans pris som Årets fotograf 2018, där det bland annat stod: »Han har en utvecklad förmåga att komma nära i tunga ämnesval, men utan att den egna närvaron påverkar bilderna. Motiven är alltid huvudpersonen.« Vad de planerade produktionerna ska handla om vill de inte avslöja, men om planerna realiseras kommer han att tillfälligt släppa nyhetsjobbet och fokusera på dokumentärerna.

Till sist då, en klassisk fråga: vad är det bästa med jobbet på SVT? – Det är att få vara mentalt kreativ och jobba med reportage varje dag. Och att ha en chans att berätta något i Sveriges största mediekanal.

Han lägger snabbt till att det faktum att SVT är en »snäll« arbetsplats bör noteras på pluskontot.

– Trovärdigheten i att jobba för SVT är också betydligt högre jämfört med vad jag upplevt tidigare med andra uppdragsgivare. Det märks inte minst när jag kommer ut till utsatta områden.

CHRISTOFFER HJALMARSSON

»Jag känner fort­ farande varje gång jag sätter mig vid klippbordet: Nej, jag kommer inte att klara det här, jag kommer att misslyckas.«

Efter många reportage från krigszoner drabbades Christoffer Hjalmarsson av PTSD.

23 | no 1/2020

tankar om en bild

Bilden som sökmotor Annika Persson om bilden på Märta Måås-Fjetterström som inte lämnade henne i fred.

Kanske borde man inte skriva böcker om personer som levde för så länge sedan att alla som kände dem är döda.

Kanske borde man ge upp när man ser att syskonen bränt alla brev, alla foton, alla anteckningsböcker och skissblock.

Kanske borde man inse att den bild man kan ge utifrån så få källor förmodligen blir falsk. Och kanske borde jag ha gjort det direkt. Men den här bilden gjorde att jag inte kunde.

Fotografiet är taget på sommaren 1939 och fångar textilkonstnärerna Märta Måås-Fjetterström och Annie Frykholm.

Två tanter. Den ena i rutig plisserad kjol, tröja och kofta, med en spretig blomster­krans i håret. Den andra i en vid, långärmad prickig klänning. De tillhörde båda världseliten i konsthantverk.

I textilkonst. Märta sålde mattor till Europas hov och kulturelitens salonger.

Annie hade guldmedalj på Världsutställningen i Paris jämte Anders Zorn och Carl Milles.

Det snällaste man säga om kompositionen är att de porträtterade står ungefär i mitten. Över Annies och Märtas huvuden löper en tvättlina där det hänger lite klädnypor. Till vänster något slags stång som tvättlinan är fäst i. Bakgrunden är rörig med uppstickande uthus och buskar och fönstret står uppslaget så att det sticker in i Märtas huvud.

Det finns andra bilder på Märta. Från museer i Amsterdam och London. I hatt och kappa. Bland framstående konstnärer, prinsar och intendenter. Publicerade i tidningar i samband med internationella utställningar. Men det finns inte många sådana här. Märta kallade det för stora vindsröjningen när hon brände det mesta av sitt arkiv i huset där de står. Det var i samband med kriget. Kanske var hon rädd att de skulle hitta något som kunde vara farligt för henne, eller för dem hon tyckte om. Hon visste vad krig var. Det var inte så länge sedan det förra.

Bakom kameran står en ung praktikant i Märta Måås-Fjetterströms mattverkstad, Märta Lindström. Det är nog första sommaren hon är här. De står på Märta Måås-Fjetterströms balkong. Lite av det sneda taket syns i bakgrunden.

Dörren in till Märtas privata våning står öppen liksom fönstret.

När jag såg bilden första gången tänkte jag att Märta och Annie nästan höll varandra i handen. Så bekväma och självklara intill varann. Som ett gift par.

Jag tittade på Annies runda ansikte och spretiga blomsterkrans och på Märtas strama vakenhet. Jag visste att Annie ritade textilier i rosa, rött och gult och att Märta inte var så intresserad av färg.

När jag fick veta att Annie hade lånat en del pengar av Märta funderade jag mer

på det där jag trodde att de höll i. Ett kuvert? Men nej, det måste vara ryggen på en stol. Händerna stödjer sig.

Baksidan av Märta Måås-Fjetterströms hus vetter mot sydväst. Av skuggorna att döma borde det vara eftermiddag. Kanske födelsedagskaffe. Men de kan inte vara något stort sällskap. Det får det inte plats här. Annies och Märtas händer vilande mot samma stolsrygg. Är de på väg att slå sig ner? Och, om de nu inte kallat ut praktikanten för att ta en bild, vilket verkar osannolikt med tanke på hur lite uppställda de är: Varför ska den här praktikanten sitta med? Varför hon, om inte de tjugo konstväverskorna?

Kanske är det en klassfråga. Unga fröken Lindström tillhör kanske någon bekant familj eller går kanske på någon högstatusutbildning.

Tio år senare blir hon i alla fall intendent på Kulturen i Lund. Fotot finns i hennes arkivfiler och hon har monterat det på en vit kartong där det står Kulturen, Lund i tryckbokstäver högst upp.

Till höger om fotot har Märta Lindström skrivit »Den prickiga klänningen inköptes den här sommaren och är den MMF har på Tyra Lundgrens keramikrelief«.

Keramikreliefen hänger i Frans Schartaus gymnasium i Stockholm och där står Märta Måås-Fjetterström i den blå prickiga klänningen, omgiven av blommor och i sällskap med kvinnliga pionjärer som den heliga Birgitta, Nobelpristagaren Selma Lagerlöf, riksdagsledamoten Kerstin Hesselgren, skådespelaren Greta Garbo, författarna och debattörerna Fredrika Bremer och Ellen Key. Klänningen hade Annie och Märta hittat någonstans vid Humlegården i Stockholm och Annie sydde om den lite eftersom Märta tyckte den var lite för kort i ärmarna.

Det bekväma i bilden var det som gjorde att jag inte gav upp att leta efter spåren av Annies och Märta Måås-Fjetterströms relation. Annies blick nedåt-framåt. Tittar hon på kakfatet? Märtas öppna ansikte mot kameran. Hur de inte bryr sig om att relatera till varann. Hur ingen har lagt armen över den andras axlar. Hur ingen synkroniserar sin min. Bara så.

Nästan alla dokument som kan berätta om dem är brända. Av Märta, av hennes syskon, av en vän till Annie. Men ganska snart hittade jag i alla fall Märta Måås-Fjetterströms sista vilja där hon skriver att hon vill att Annie ska få dela på arvet efter henne tillsammans med hennes »naturliga« syskon. / ANNIKA PERSSON

Annika Perssons bok om Märta MååsFjetterström, Var vid gott mod, kommer ut hösten 2020. fotografisk tidskrift

| 24

25 | no 1/2020

MÄRTA LINDSTRÖM/KULTUREN

LANDSKRONA TVÅNGSARBETSANSTALTS ARKIV

I maktens öga Övervakningskamerorna vinner mark överallt i vårt samhälle.

Polismuseets utställning »Avtryckaren« ger en värdefull tillbaka­ blick på hur polisen använt kameror i 150 år – för att bekämpa brott och registrera människor. Text Sam Sundberg foto »Avtryckaren«, Polismuseet

fotografisk tidskrift

| 26

1920-tal: Edit Sofia Östberg dömdes till tvångsarbete för lösdriveri.

27 | no 1/2020

Kom ihåg att det finns en högre makt. Det finns någon i himlen som vakar över dig.

B

udskapet är bekant för alla som vuxit

»När en kvinna identifierats som prostituerad ham­ nade hon i polisens register och tvinga­ des gå på underlivs­ besiktning två gånger i veckan.«

STOCKHOLMS STADSARKIV

upp i ett land präglat av kristen­domen.

Varianter av det har nötts in i det svenska folket sedan landet kristnades under tidigt 1000-tal, på gott och ont.

Budskapet har två sidor: en trygghet och en varning. Ett löfte om att bli sedd och omhändertagen men också ett hot om att minsta snedsteg straffas, om inte med en dånande blixt så med en notering i Herrens himmelska liggare.

Först nu, tusen år senare, har budskapet blivit bokstavligt sant. Inte för oss alla. Inte ännu. Men för människor som bor i Araby och Spetsamossen i Växjö, Dalhem, Drottninghög och Fredriksdal i Helsingborg, Gränby, Sävja, Gottsunda och Stenhagen i Uppsala, delar av Stockholm, Göteborg och Malmö …

Himlen har fått ögon. Med många miljoner pixlars upplösning och 30 gångers zoom. De svävar över utsatta områden i många av våra större städer, högt nog för att deras konstanta surr inte ska höras, lågt nog för att effektivt iaktta, undersöka och registrera. De senaste fem åren har polisens drönare gått från en handfull till flera hundra, de flesta av det världsledande kinesiska märket DJI vars modeller Mavic 2, Matrice 210 och Phantom 4 Pro nu utgör en modern övervakningsflotta.

För bara något decennium sedan tedde sig ett samhälle vars medborgare övervakas av drönare som en dystopisk mardröm. Men den politiska utvecklingen går ibland i hisnande hastighet utan vi ens lägger märke till det. Idag, när politiker tävlar om att »göra något« åt gängbrottsligheten, är det en närmast okontroversiell verklighet. Drönarna är inte ens en avvikande företeelse. Övervakningskamerorna – som numera ofta kallas för »trygghetskameror« – vinner mark överallt i samhället. De sätts upp i butiker, i lokaltrafiken, vid skolor och

i våra egna hem. Myndigheters användning av övervakningskameror har de senaste åren ökat snabbt, inte bara i luften utan i alla sammanhang.

Kameran har en lång historia som redskap för polisen. 1893 utfärdade polisens detektivavdelning i Stockholm ett direktiv som stipulerade att signalement skulle tas på gripna personer i staden, så att man systematiskt kunde dokumentera brottslingars utseenden. 1906 inrättades ett särskilt signalementskontor i staden, och 1911 fick signalementskontoret en egen fotoateljé i det nybyggda polishuset på Kungsholmen. Den första som fotograferades där – framifrån och i profil i den mug shot-stil som utarbetats av fotografen Alphonse Bertillon för Paris polismyndighet – var en fastighetsmäklare. Herr Finnborg, som gripits för sol-och-vårande, blänger trött in i kameran. Han bär kostym och en prydlig frisyr, men det yviga skägget spretar som om en fast polisnäve använt det för att släpa in honom i fotoateljén.

Herr Finnborgs förbrytarporträtt kan beskådas i utställningen Avtryckaren som nu visas på Polis­ museet i Stockholm. Utställningen demonstrerar hur svensk polis i drygt ett århundrade använt kameror för att identifiera, katalogisera, spåra och övervaka. Utställningens producent Anna Furumark har grävt i polisens enorma material från 150 år av foto, och kokat ner det till ett antal berättelser som rymmer både starka mänskliga öden och sociologisk komplexitet.

Den fotografiska dokumentationen av brottslingar tog fart under det tidiga 1900-talet. Till en början fokuserade man ännu på tydliga kännetecken som tatueringar, ärr och lyten för att identifera människor. Men med fotografi kunde denna katalogisering bli avsevärt mer ingående och detaljrik. Med kamerans hjälp kartlade man anletsdrag och fysiska egenskaper, inte bara för att registrera individen utan också för att förklara det brottsliga sinnet. Fysiska företräden antogs korrelera med psykiska, och kriminologer, läkare och politiker

Fastighetsmäklaren herr Finnborg förärades Sveriges första mug shot.

fotografisk tidskrift

| 28

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM

Alphonse Bertillons tripodkamera 1903.

29 | no 1/2020

POLISMUSEETS SAMLINGAR

Anletsdrag kartlades enligt internationell modell.

fotografisk tidskrift

| 30

STOCKHOLMS STADSARKIV

hoppades genom att studera brottslingarnas yttre kunna lösa problemen med fattigdom och kriminalitet. Om inte med nya metoder inom medicin och utbildning så på sikt genom åtgärder som tvångssterilisering.

U

tställningen visar på brottsplatsfoto­

STOCKHOLMS STADSARKIV

Josef Gordon, 15, omhändertagen för lösdriveri.

grafiets betydelse för uppklarandet av ett antal uppmärksammade brott genom tiderna, och hur kameror hissades in i Kreditbanken under Norrmalmstorgsdramat 1973. Då hjälpte bilderna polisens ledning att fatta välinformerade beslut om insatsen, så att riskerna för de fyra personerna i gisslan minimerades.

Den största triumfen för övervakningskamerorna­ kom den 7 april 2017. De kunde visserligen inte förhindra Rakhmat Akilovs terrordåd, då han med en lastbil dödade fem personer på Drottninggatan i Stockholm, men tack vare polisens bildanalytiker och stadens övervakningskameror kunde Akilov gripas i Märsta bara några timmar efter dådet.

Det råder inget tvivel om att polisens användning av kameror har varit till stor nytta. Å andra sidan visar utställningen också den nitiska kartläggningen av prostituerade i Stockholm under tiden 1847 till 1920.

Prostitution var vid den tiden inte ett brott, ändå var de prostituerade satta under sträng bevakning. När en kvinna identifierats som prostituerad fotograferades hon, hamnade i polisens register och tvingades gå på underlivsbesiktning två gånger i veckan. Hon fråntogs också en rad rättigheter, som att vistas på vissa platser, att visa sig ute sent på kvällen och att klä sig som anständiga medelklasskvinnor.

När Anna Furumark visar mig utställningen ett par dagar efter öppningen poängterar hon att utsatta människor genom tiderna har varit de som utsatts för hårdast övervakning. Inte minst migranter har då som nu varit föremål för myndigheters intresse. Mellan 1860 och 1914 rådde passfrihet i Sverige, men det ankom på den som sökte med­ borgarskap i Sverige att visa att hen var ordentlig och kunde försörja sig. Lösdriveri tolererades icke, utan straffades med tvångsarbete på anstalt.

Under första världskriget utökades polisens spaning mot och registrering av utlänningar i landet. Avtryckaren berättar om familjen Gordon, en judisk familj som flytt pogromerna i Ryssland och blev noggrant dokumenterad i polisens bilder.

De tycks ha levt i fattigdom i sitt nya hemland, oförmögna att hitta stadigvarande försörjning och ständigt föremål för myndigheternas hårdhänta omsorg. 15-årige Josef fotograferades när han omhändertogs för lösdriveri och bokfördes då som »Juden Jocke«, en »arbetskarl« som enligt anteckningarna hade svart, krulligt hår och utåtböjd näsa. Bara dagar senare fotograferades hans lillebror, 11-årige Herman, av samma kamera.

»Det ankom på den som sökte medborgarskap i Sverige att visa att hen var ordentlig och kunde försörja sig.« Även Herman Gordon, 11, fotograferades av polisen.

POLISMUSEETS SAMLINGAR

UTSTÄLLNINGEN AVTRYCKAREN • Visas på Polismuseet i Stockholm från februari 2020 till december 2021.

• Handlar om hur kameran­ blev ett av polisens viktigaste redskap, men också om de människor som blivit fotograferade av polisen under de senaste 150 åren.

• Innehåller mer än 600 polisfotografier, från de första enkla porträtten av fångar till dagens digitala övervakning.

• Producent för utställningen är Anna Furumark.

Signalementskontoret i Stockholm 1914.

Pappan Konrad Gordon placerades året därpå i ett av Stockholms härbärgen, för att nästa år kastas i fängelse för lösdriveri och förskingring. Han tros ha tagit sitt liv strax efter att han släpptes ut.

Några år senare dog Herman Gordon vid 20 års ålder i lunginflammation.

Om det är en sak som utställningen gör fullständigt klart är det att drivkrafterna bakom övervakningen alltid varit desamma, medan tekniken helt har förändrat spelplanen de senaste decennierna. På signalementskontoret registrerade man alla fysiska kännetecken man kunde skåda och klassificera, från krokiga näsor till ovanliga födelse­märken. Idag utvecklas digitala system som i flödet av kamerabilder registrerar kroppsformer, hållning, värmesignaturer och avstånd mellan olika anletsdrag, för att möjliggöra övervakning av en helt annan storleksordning.

Då som nu kunde övervakningen och registren missbrukas. Vi behöver inte söka oss till Kinas totalitära övervakningssystem för att finna varnande exempel. De finns i vår egen historia, även i närtid, som Säpos politiskt motiverade övervakning efter andra världskriget och Skånepolisens beryktade romregister, som avslöjades så sent som 2013.

M

ed tanke på hur kamerabevak-

ningen nu breder ut sig i Sverige är det lätt att föreställa sig att våldsbrottsligheten måste ha ökat drastiskt de senaste åren, för att motivera dessa snabba förändringar av lagrum och polisiär praktik. Men ingen sådan ökning kan urskiljas i Brottsförebyggande rådets statistik.

När till exempel säkerhetschefen vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i SVT Nyheter upprörs över att det tar för lång tid att få tillstånd för kameraövervakning hänvisar han således inte till brotts­

statistik eller ens specifika incidenter vid sjukhuset, utan till en »tuffare attityd i samhället«.

Den nya kamerabevakningslagen från 2018 syftar till att »förbättra möjligheterna att använda kamerabevakning«. Intressant nog hänvisar inte heller propositionen (2017/18:231) om den nya lagen till faktiskt ökad brottslighet, utan till en ökad efterfrågan på trygghet. Det noteras att det är viktigt att kamerabevakningslagen »inte ställer upp för höga krav« när det föreligger ett »ökat behov och efter­ frågan av kamerabevakning i samhället för brottsbekämpande och trygghetsskapande ändamål«.

Alltmer effektiv kamerateknik innebär allt större möjligheter till övervakning, och idag är det tydligt att politikernas fokus ligger på att undanröja de hinder som tidigare ansågs vara nödvändiga skydd för privatlivet, för att myndigheter ska få allt kraftfullare verktyg för att övervaka människor i Sverige.

I sådana tider är det viktigt att följa den politiska retoriken kring övervakning, och bristen på retorik om individens frihet. Vårt behov av trygghet är uppen­barligen omättligt, medan behovet av frihet i högsta grad är förhandlingsbart. Särskilt om vi övertygar oss själva om att det bara är »de andra« – fattiga, förbrytare, migranter, lösaktiga kvinnor – som får betala för vår trygghet med sin frihet.

För inte så länge sedan krävdes det hänvisningar till »rikets säkerhet« för att motivera integritetskränkande övervakning. Därefter blev »terrorism« kodordet som öppnade slussarna för utvidgade möjligheter till övervakning. Idag räcker det med »grov brottslighet« för att motivera drönare som övervakar hela stadsdelar.

Det finns någon i himlen som vakar över oss... … och det verkar som om ett modernt, sekulärt, allt räddare Sverige längtar tillbaka till den vissheten. fotografisk tidskrift

| 32

POLISMUSEETS SAMLINGAR

Salaligans ledare Sigvard Nilsson-Thurneman.

33 | no 1/2020

MIKAEL OLSSON

fotografisk tidskrift

| 34

UNDERCOVER

UNDERCOVER

Till vänster: Dansstudion i filmen »Suspiria«.

Till höger: Mikael Olssons foton har blivit mönster.

Mikael Olsson har en ovanlig förmåga att hitta otrampade stigar i livet.

Hans resa har gått från pappans­fotoalbum, via schweiz­iska bergrum till Guldpalms­vinnande filmer. Nu pryder hans bilder mode­skaparen Jun Takahashis kläder.

Text hynek pallas foto Mikael Olsson

Mikael Olssons bilder blev japanskt mode

D

en här kanske jag kan använda. Fotogra-

–

35 | no 1/2020

fen Mikael Olsson virar en silkessjal om halsen och skrattar.

Sjalen ser ut att ha ett abstrakt mönster, men visar sig vid närmare påseende prydas av ett bord med teknisk utrustning. Det är en interiör ur filmen Suspiria (2018), tagen från ett fotografi av Mikael Olsson, vars bilder nyligen hamnade på den japanske kläddesignern Jun Takahashis damkollektion Suspirium.

Jag har fått en liten modevisning i källarlokalen som Mikael Olsson delar med ett företag som hyr

ut vintagekläder. Dit hör knappast Jun Takahashis plagg. Nog för att Suspirium-kollektionen som släpptes förra året sedan länge är slutsåld, men Jun Takahashis klädmärke Undercover går för fantasisummor som få förknippar med att handla begagnat.

Mikael Olsson visar, tydligt stolt, en bild på Takahashis tidigare samarbete med Cindy Sherman där hon bär en T-shirt med sitt eget motiv.

– Jag har från början haft en vision av hur jag ska skapa min egen värld. Att inte bli förbrukbar som konstnär. Och det har jag lyckats upprätthålla,

MIKAEL OLSSON SJÄLVPORTRÄTT

MIKAEL OLSSON FÖDD 1969 i Lerum.

BOR Stockholm.

YRKE Fotograf och konstnär.

SIDOSPÅR Skådespelare i »Suspiria« och »The Square«.

AKTUELL Med bilder på Undercovers Suspiriumkollektion och nya boken »on | auf« (Steidl, 2020).

HEMSIDA mikaelolsson.se

säger han när jag frågar om det har funnits en tydlig filosofi sedan han började med fotografi. »Början« är föräldrahemmets fotoalbum. Långt innan Mikael Olsson plockade upp en kamera bläddrade han i sin pappas och farfars fotoalbum, som han fortfarande inspireras av.

– Pappa och jag pratade aldrig bild. Men i efter­hand förstod jag att det var väldigt bra fotografier. Lite Rodtjenko- eller Henri Cartier-Bressonkomplexitet. Så intresset för perception kom sig naturligt.

Det egna fotograferandet kom dock långt senare, och passade hans rastlöshet. För en konstnär som ofta undersöker det transformativa och det performativa skedde det under en lämplig period – militärtjänstgöringen.

Men början är också Göteborg, där han 1993 kom in på dåvarande Fotohögskolan. När Mikael Olsson – som understryker att han är från Lerum – talar om Göteborg är det inte bara staden och utbildningen

han menar. Han beskriver ett tillstånd, som låter som en metod.

– Staden är mindre än Stockholm så man hamnar i mer gränsöverskridande världar. Och man får ta tillvara på allt. Jag jobbade med filmfestivalen i 13 år. Att se film är ju att se bild och fotografi. Och så har jag fikat med Wim Wenders flera gånger, säger han på sin lätta göteborgska och visar en favoritbild på den japanske skådespelaren Takeshi Kitano.

Det är en röd tråd genom samtalet – hur slumpartade möten har lett vidare för att han är lyhörd och tar vara på situationer.

Vi har flyttat in i det lilla kontorsutrymme i källaren som ligger under en populär Söderkrog i Stockholm. På väggen hänger en utställningsaffisch för det projekt som Mikael Olsson är mest uppmärksammad för i Sverige: Södrakull Frösakull, som 2011 blev bok på det prestigefulla förlaget Steidl. Det utgår från formgivaren och arkitekten fotografisk tidskrift

| 36

MIKAEL OLSSON

Till vänster: FK15.2004 från Mikael Olssons »Södrakull Frösakull« (Steidl).

Till höger: Interiör från »Suspiria« som blivit mönster hos Undercover.

Bruno Mathssons privata fritidshus som Mikael Olsson fick tillgång till. Vid millennieskiftet fick han en förfrågan om att ta bilder på det halländska huset. Och möttes av något fascinerande.

– Det var så frånstötande och attraktivt. Det luktade, var smutsigt och växte tickor på väggarna.

Han bad om att få göra ett eget projekt, och flyttade in i huset. Idag kallar han Bruno Mathsson för »designmotsvarigheten till Ingmar Bergman«. En folksjäl man kan kliva in i.

– Det är ett extremt koncentrat från tiden som formade det moderna Sverige. Han ritade inte bara ett hus besatt av luft, sol och syre utan testade det på sig själv. Intresset för naturism och nudism syns i det experimentella huset.

Men de skitiga rummen bakom skira gardiner ger ingen inställsam Sverigebild. Det övergivna har ett romantiskt skimmer, en »sentimental fälla« som Mikael Olsson ville undvika. Något som märks redan på bokomslaget, där huset skyms av en buske.

37 | no 1/2020

– Jag försöker omdefiniera dokumentärfoto­grafin.

Hur vi ser på bilder. Jag är intresserad av närvaro och använder autenticitet som språk. Så jag arrangerade om och skapade fiktiva rum, en scenografi. u m och deras identitet blev även ut-

gångspunkten för nästa projekt. Boken on | auf publiceras under året på Steidl.

Idén kom efter att Mikael Olsson träffat en person som samlade paviljonger från Serpentine Gallery i London.

– Vad är en byggnad när den är nedpackad? Här finns frågor om perception och förskjutning. Om det privata och det offentliga.

Sådant gick han och tänkte på när han fick höra att arkitekterna Herzog & de Meuron 2012 skulle göra en paviljong med Ai Weiwei, som hade en fiktiv arkeologisk idé. Mikael Olsson hade sett deras samarbeten med konstnärer och visste att de var intresserade av fotografi. Arkitekterna nappade

på hans idé och han fick carte blanche. Varpå han tillbringade en vecka hos Ai Weiwei som satt i husarrest. Men vad ska man fotografera när inget objekt ännu existerar?

– De hade haft Skype-konversationer som fanns i Ai Weiweis dator. Skärmen bar spår av fingeravtryck och andedräkt. En associativ koppling till minne. Där det digitala inte har en kropp kunde jag med analogt foto … Du vet det blir en relief av verkligheten, som en vinyl.

Han stannar upp och måttar med händerna.

– Jag undersöker och letar ingångar i hur jag ska göra det till bild. För i slutändan är jag bildkonstnär, tillägger han med emfas.

Tackar han för den sakens skull nej till jobb?

– Nej, det är sällan. Det är roligt att träffa människor och försätta mig i situationer som kan ge mig nya erfarenheter. Att få ihop ekonomin är viktigt.

Nu gör jag uppdrag för en schweizisk ingenjörsfirma och får cykla åtta kilometer in i bergstunnlar.

fotografisk tidskrift

| 38

UNDERCOVER

MIKAEL OLSSON

Modeskaparen Jun Takahashi har tidigare gjort kläder med motiv ur bland annat »The Shining« och »A Clockwork Orange«.

Här används ännu en av Mikael Olssons bilder från »Suspiria«.

Jag försöker vara öppen. Och där jag känner att jag kan kila in med mitt, där gör jag det.

På den vägen var det med uppdraget som nu har tagit Mikael Olsson till Hollywood och till den japanska catwalken. Steidls böcker följs av bildredaktörer världen över – också på New York Times. Deras stilmagasin T frågade om han ville fotografera filmregissören Luca Guadagninos hem i ett italienskt palats.

– Jag såg Guadagninos filmer och förstod att hans förhållande till estetik och konst var något som intresserade mig. Han var mitt uppe i inspelningen av Call me by your name, så jag hamnade där.

Han letar fram magasinet i en hylla. Inredningsbilderna fyller tolv sidor och jag förstår snart av blandningen mellan skitig patina och designmöbler varför männen fann varandra.

– Jag är konstnär och använder mig själv för att hamna i nya situationer. Och filminspelningen är ett tillfälligt tillstånd som är intressant – något man inte kan återskapa. Så när Luca berättade att han skulle göra en nyversion av Suspiria bad jag att få använda mig av inspelningen som utgångspunkt för ett fotografiskt arbete.

M

ikael Olsson har sökt sig till Dario

Argentos film Suspiria från 1977 och till författaren Thomas De Quincey, vars essä Suspiria de Profundis från 1845 har inspirerat filmerna. Han nämner parapsykologi, De Quinceys många hem och drogexperiment – samt utmaningen att fotografera skådespelerskan Tilda Swinton bortanför bilden av henne.

Men några bilder får jag inte se. I en udda men talande utveckling har hans eget projekt inte sett dagens ljus än, men väl andra fotografier.

– Luca frågade om jag kunde ta bilder på scenografierna för promotion. Jag funderade på om det kunde bli en intressekonflikt, men det finansierade mitt arbete. Att få tillgång och bygga upp det för­ troende som är avgörande för mig, det tar ju tid.

39 | no 1/2020

MIKAEL OLSSON

UNDERCOVER

Mikael Olssons egna arbete som utgår från »Suspiria«-inspelningen har ännu ingen fått se.

Snart hade Luca Guadagnino satt fotografen i mer arbete, med rollen som tysk agent i filmen.

En bra metafor för hur Mikael Olsson – som även har spelat i Ruben Östlunds Guldpalmsvinnare The Square – arbetar.

– Jag hade inga skådespelarambitioner men man blir ju lite av en spion – jag tar roller för att navigera dit jag ska. Väl där kan jag även vara fotograf.

D

et var promotionbilderna från Suspiria

som Jun Takahashi såg. Designern har länge dragits till populärkulturens värld, och särskilt till psykologiska thrillers och skräck. 2017 flörtade kläderna med The Shining – komplett med tvillingtema och en Parisvisning som liknade Overlook hotel. För Suspirium har Takahashi istället tagit fasta på filmens tyska 70-tals-brunmurrighet med de scenografimönster som syns i bilderna – och hur djupa röda blodfläckar och Tilda Swintons androgyna skönhet bryter av mot alltsammans.

Så åker det fram fler lådor från klädmärket med det passande namnet, som inspelningsbilderna hamnade på när Jun Takahashi hörde av sig. Under­ cover gör bland annat frimärksstora plånböcker, det enda ekonomiskt överkomliga i kollektionen.

Mikael Olsson rättar mig när jag kallar dem för portmonnäer och förklarar tyst att han tror de är till för drogförvaring.

Det märks att han är genuint road av mode­ äventyret när han berättar hur hans foton får ny p ­ ublik. Fans som följer honom på Instagram skickar bilder på sig själva iförda plaggen.

När han pillar fram den lilla lappen med sitt namn i en rock som går för 25 000 kronor frågar jag om det var detta han såg framför sig när han en gång började fotografera.

– Nej, säger Mikael Olsson och skrattar till igen.

Men jag söker mig till det som intresserar mig. Det är min grund – om jag ska kunna fortsätta så måste jag behålla min nyfikenhet och passion. fotografisk tidskrift

| 40

41 | no 1/2020

ANDERS BERGESEN

bokrecensioner

Mot andra sidan, med öppna ögon Bård Breiviks sista projekt var att möta döden på egna villkor.

War Paint

Bård Breivik Press Forlag Foto: Anders Bergesen Makeup: Linda Røhmen Sammanställd av: Bård Breivik, Greger Ulf Nilson, Sune Nordgren Form: Greger Ulf Nilson Hans ögon släpper mig inte. Klarblå. Möter mig överallt i utställnings­ rummet. Följer mig efteråt. Bård Breiviks fasta blick träffar mig likt ett budskap. Bär ett uppdrag.

Det drabbande mötet med den norske konstnären skedde vid den postuma utställningen War Paint, som i höstas visades på Konsta­ kademien i Stockholm. Blicken från de fotografiska självporträtten får mig långt senare att öppna en grafitgrå papperskartong som innehåller en fyrdelad berättelse: en bok, tre stora fotoplanscher, ett par små färgfoton och ett brunt A4-kuvert. Det är boken om hans sista utställning och sista konstnärliga projekt, med foton av Anders Bergesen, sammanställd av Bård Breivik, Sune Nordgren och Greger Ulf Nilson.

Den internationellt kände skulptören och bildhuggaren Bård Breivik arbetade såväl smått som monumentalt. Med blicken ständigt riktad mot globala, ursprungliga kulturer förenade han det samtida med tidlösa uttryck och konsthant-

verk. Breivik formulerade sig gärna i serier; en tanke, många uttryck. Ett återkommande grundtema är skalet, höljet, det omslutande. I det livslånga projektet Partitur för ett längre samtal är båtformen central bärare av olika kulturella former och tekniker. Verket om 500 objekt har i delar visats i Sverige, senast på Artipelag 2017. »Detta ska inte ta mig« är Breiviks omedelbara reaktion på beskedet om obotlig cancer hösten 2014. Om­ gående gör han sig en tomahawk och åkallar barndomens hjältar, de nord­ amerikanska indianerna. Basen i Breiviks konstnärskap är mixen mellan tid och minne, det förflutna och det nyskapande. Nu söker han kraft och sammanhang i sitt tidiga jag och i mänsklig ursprungshistoria. Men han skjuter också iväg en pil mot eventuella nya möjligheter och skriver in sig för behandling i det experimen-

tella Avatar-projektet, designat för att till varje cancer finna det ultimata cellgiftet.

Den orubbliga beslutsamheten att bekämpa sjukdomen formar sig sam­ tidigt till ett krävande konstnärligt uppdrag. Formen för den symboliska krigsförklaringen lånar han av indian­erna.

Stärkta av krigsmålning för­beredde de sig för striden, och Breivik besvärjer sitt öde på samma sätt. Bemöter dödens hot med bemålat ansikte.

Cellgifterna har tagit håret, men det vilar ett visst lugn över fotot på bokens sista sida. Ett genomskinligt kors löper över ansiktet. En svart triangel på kinden. Det är en skiss till det konstnärliga projekt som ska börja. Under fyra långa sessioner från april till oktober 2015 pågår arbetet med en makeupartist och en fotograf.

Men den sista planerade sittningen mäktar konstnären aldrig med. fotografisk tidskrift

| 42

form, arkitektur, skulptur. Röntgen­ bildernas stiliserade språk liknar en serie tuschteckningar.«

Nu sitter jag med boken om ett tjugotal bilder. Åter fastnaglad av blicken. Ögonen lika klarblå som huskyns, arktishundens. Budskap från en ytterlighetens utpost. Blicken riktad inåt och utåt, i kontakt med evigheten. Han ser på mig och genom mig. Fäster mig vid livet och evig­ heten. Öppnar till de största av frågor.

Blicken är fast, klar och ogrumlad.

Befriad. Pupillen ett svart klot vilande i irisens blå universum.

Svarta, breda band över panna, ögon och mun blir till tvång, instängdhet, övergrepp. Blå strimmor strålande från ögonen får dragen att växla mellan förvåning, tafatthet och stilla sorg. Krigarmasken sjunker in i huden och glider mot trötthet.

Triptyken där ansiktet målats i grå lerfärg blir ett ordlöst »av jord är du kommen«.

Jag viker upp de stora affischerna med triptykens slutna ansikte. Innan jag vecklar ut ansiktets sista del ser jag att skallens ytterkonturer bildar fören till en båt. De rosa öronen blir hänklar för åror. Uppförstoringen berättar om okänd terräng. Hud som månlandskap med dalar och kratrar.

Fåror som krökta bergskanter. Ögonbrynens buskage. Hjässan en kupol eller en halv planet.

Svitens sista bild är Bård Breivik i halvfigur med naken, slokande överkropp. Bröstbenen är synliga, hudens mjuka skrynklor skvallrar om andra tider. Huvudet har målats gråsvart, med en gyllene bågform likt en nosrem. Men på den nakna överkroppen syns även andra tecken. Hjälplinjerna för strålningen. Fyrkanten på bröstkorgen avslöjar platsen för den icke opererbara huvudtumören. Bakom hjärtat. Blicken väjer inte.

Ett litet färgfotografi beskriver projektets tillkomst. En sittande Breivik bemålas av en höggravid sminkös.

Den runda kvinnomagen fylld av växande liv mot den insjunkna, hop­ fallande manskroppen.

Bård Breivik valde själv bilderna.

Mot slutet så svag att signalen bara 43 | no 1/2020

var tummen upp eller ner. Men journalen, 23 dubbelsidiga blad i brunt kuvert, skulle absolut med.

Slutanteckningen är i faksimil. De maskinskrivna arken berättar om en människa, en sjukdom och en strid på liv och död. Närgången information om kroppstillstånd, behandlingar, tillstötande infektioner, mediciner.

Sjukdomens fortskridande attack, kroppens svar och nedgång. Allt skildrat nyktert, kortfattat. En rapport från fronten, attacker av cellgifter, understöd av antibiotika, metastaser och komplikationer. Ett kodspråk som glimtvis öppnar sig för den oinvigde. En plötslig rad om slutfasen av konstprojektet i Bergen. Det ger patienten »glädje och han har en stark önskan att slutföra det«. Och över­ läkaren antecknar sin sista kommentar till patienten: »Lykke til med de flotte arbeidene dine«.

Två dagar senare, den 10 januari 2016, avlider Bård Breivik, 68 år gammal.

Till sist vecklar jag ut den stora, svartvita, anatomiliknande planschen. Mot mörk botten avtecknar sig i led på led en människokropp i profil. Det är den visuella redovisningen av ett urval skiktröntgen.

Skelettet lyser vitt. Människan blir form, arkitektur, skulptur. Röntgen­ bildernas stiliserade språk liknar en serie tusch­teckningar. Bilderna placerar sig sömlöst i konstnärens ikonografi. En tanke, många uttryck.

Själv tänker jag på Bård Breiviks­ grundform: skalet, höljet, det omslutande. Konstnären blir i det sista konstnärliga projektet sin egen grundform. Kroppen, en behållare för människan. Ett bemålat hölje. En tribut till det universella och konstnärliga hantverket. Ett färdmedel mot det oundvikliga.

Bård Breivik, en farkost på färd över floden Styx. Styråran i fast grepp. Öppen blick. / ANNIKA NORDIN

OLA RINDAL

»Skelettet lyser vitt. Människan blir

Ola Rindal fångar ögonblicken

Notes on Ordinary Spaces

Ola Rindal Libraryman 2019 Form: Tony Cederteg Man kan få intrycket, när man bläddrar igenom denna åttonde bok i Librarymans Seasonsserie, att Ola Rindals fotografiska universum kretsar runt blindväggar.

Det är mot en av dessa blindväggar vi får se en bil på en tom bakgård, vars daggiga framruta speglar en varm morgonsol. Mot en annan ser vi ryggen på en medelålders man som, med gårdsgrinden i ett fast grepp, fokuserar på någonting

på marken – i samma sekund som håret till en förbipasserande glänser i solen. Ögonblick som är omöjliga att iscensätta, och som Rindal fångar med en jämn och respektfull distans, som för att inte fångas av det alltför specifika.

Däri ligger bildernas poesi, och därigenom är titelns »Notes« så väldigt träffande: fotografierna är anteckningar i marginalen, anteckningar som varken ingriper eller poängterar. En kvist på asfalten, upplyst av den låga solens ljusstråle, och den stora silvergrå bakluckan till en smått lutande lastbil vid vägkanten flätas här samman till en och samma berättelse.

En berättelse om vintern i Paris, och en berättelse om de små incidenterna som gör att vi stannar upp och häpnar. // ALEXANDER DE CUVELAND

praktik

EVA-TERÉZ GÖLIN TEKNIKREDAKTÖR

Automatisera bildbearbetningen Funktionsmakron kan underlätta ditt arbete.

Lika mycket som jag gillar att bild­

behandla ogillar jag att utföra monotona moment, som att platta ihop alla lager och skala till en viss storlek. Till sådana repetitiva uppgifter använder jag därför helst någon sorts automatisering i Photoshop eller Bridge. Ofta utgår denna automatiserade process från Bildbearbetaren och många gånger använder jag den i kombination med något funktionsmakro som jag själv skapat.

När du arbetar med automatiserade moment genom Bildbearbetaren skapar den en ny mapp, där den lägger de bearbetade filerna så att dina originalfiler inte riskerar att skrivas över. Du hittar Bildbearbetaren i Bridge –> Verktyg –> Photoshop –> Bildbearbetaren. Utan att använda något extra funktionsmakro kan du här skala bilder till en viss storlek, mätt i antal pixlar, samt konvertera bilder till filformaten jpg, psd och tif.

När du konverterar bilder till jpg har du dessutom möjlighet att välja komprimeringsgrad och att konvertera bilderna till s-RGB, något jag utnyttjar flitigt till bilder som ska publiceras på webben eller infogas i presentationer där bilder oftast ska ha en viss maxstorlek i antal pixlar.

När du väljer att skala bilderna till en viss höjd och bredd i Bild­ bearbetaren så är detta den maximala storleken. Har du exempelvis valt att skala alla bilder till 900 pixlar på höjden men satt bredden till 3 000 pixlar kommer en kvadratisk bild att bli 900 x 900 pixlar medan en stående bild skulle bli 900 pixlar hög och exempelvis 600 pixlar bred.

För att kunna göra andra bearbetningar, som att lägga på skärpa eller

konvertera bilden till en CMYK-profil, behöver du skapa ett funktions­makro.

Det gör du i Photoshop genom att »spela in« de arbetsmoment som ska automatiseras. Att måla med en pensel i en mask eller göra en markering med lassot går inte att spela in, där­ emot kan du spara en kurva eller skapa ett nyans/mättnads-justeringslager som sedan automatiskt kan appliceras på en hel mapp med bilder. Öppna funktionsmakropanelen genom att välja Fönster –> Funktionsmakron.

Alla makron behöver ligga i en uppsättning (mapp) som du skapar genom att klicka på mappsymbolen i panelens nederkant.

Starta inspelningen av ditt makro genom att klicka på kvadraten med ett plustecken (i äldre versioner av Photoshop ser det ut som ett papper med ett vikt hörn).

Döp makrot och välj »spela in«.

Utför i turordning de moment du senare vill kunna utföra med hjälp av makrot. Du ska inte inkludera »spara« eller »spara som«, det kommer bild­ bearbetaren att göra åt dig.

När du är klar med de moment du vill spela in klickar du på »stopp­ knappen«, den första kvadraten i nederkanten av panelen.

För vissa moment, som skärpning,

är det bra att ha möjlighet att både granska och ändra inställningarna mellan de olika bilder som makrot appliceras på. För att få funktionsmakrot att stoppa mitt i processen vid ett visst moment så markerar du kvadraten framför det aktuella momentet i ett funktionsmakro som du redan spelat in. När makrot sedan

Om du inte har arbetat med funktions­ makron tidigare kan det kanske kännas osäkert att processa en hel mapp med bilder samtidigt.

används på en mapp med bilder kommer det att stanna upp och ge dig möjlighet att ändra inställningar i den dialogruta du har markerat.

När du klickar »ok« fortsätter sedan resten av stegen i ditt makro.

I vissa fall kan det vara så att exempelvis stående och liggande bildformat behöver skalas till olika storlekar men att de övriga stegen i ett makro är likadana. Genom att dra makrot till symbolen för »nytt makro« i panelens nederkant skapas en kopia av makrot, där du kan justera inställningar samt radera och lägga till nya moment. För att ändra en inställning i ett av momenten dubbelklickar du på det steget i makropanelen så att dialogrutan öppnas, gör ändringen och klickar »ok«. Vill du radera ett moment så drar du det till papperskorgen. För att lägga till ett nytt ställer du dig på momentet innan, klickar på knappen för »spela in«, och utför sedan det moment du vill lägga till i makrot.

Om du inte har arbetat med funktionsmakron tidigare kan det kanske kännas osäkert att processa en hel mapp med bilder samtidigt. Om du först vill testa ett makro kan du göra det på en bild, antingen genom att öppna en bild i Photoshop och trycka på »spela upp« i funktionsmakropanelens nederkant eller genom att bara markera en bild i Bridge och låta bildbearbetaren använda makrot.

Om du använder makrot på en bild i taget i Photoshop så kommer bilden inte att sparas automatiskt, utan du behöver välja »Spara som« och ge den ett nytt namn eller spara den i en annan mapp för att inte skriva över din orginalfil. fotografisk tidskrift

| 44

1. I Bridge markerar du de filer du vill att bild­ bearbetaren ska bearbeta och öppnar därefter bildbearbetaren.

2. Om du väljer »spara på samma plats« kommer de nya filerna att sparas i en undermapp till den mapp där de markerade filerna ligger. Mappen kommer att döpas till JPEG/PSD/TIFF beroende på det filformat du väljer att spara som. Du kan också välja att spara dem till en annan mapp på datorn.

3. Välj den filtyp du vill spara de nya filerna som, och om de eventuellt ska anpassas till en en ny storlek.

4. Här kan du välja att köra ett funktionsmakro samt inkludera copyrightinformation. Och glöm inte att spara med bildens färgprofil.

I funktionsmakropanelen kan du göra olika mappar för att gruppera olika slags funktionsmakron.

Om du laddar ner färdiga makron från nätet så installeras de i en egen mapp.

• Du kan fälla ut fliken för enskilda makron och se vilka moment de innehåller.

• När kvadraten framför ett moment klickas i, kommer makrot att stanna upp vid den dialogrutan.

• Det går också att fälla ut fliken för olika moment och se vilka inställningar som har använts. Om du har en bild öppen kan du också dubbelklicka på momentet och ändra inställningarna för detta i makrot.

Ett exempel på makro som jag ofta använder är ett makro som gör om min Photoshopfil med alla lager till en leveransklar tiff-fil i 8 bitar. De moment jag då brukar inkludera är: 1. Lager –> Gör till ett lager 2. Bild –> Läge –> 8-bit 3. Bild –> Bildstorlek (Ange önskad höjd/bredd och upplösning samt interpoleringsmetod.)

Eventuellt ska bilden också skärpas, i så fall fortsätter jag makrot med: 4. Lager –> Duplicera lager 5. Filter –> Skärpa –> Oskarp Mask (Jag duplicerar bakgrunden och lägger skärpningen på ett lager eftersom jag ofta maskar skärpningen med hjälp av lagerstil.)

6. Lager –> Lagerstil –> Blandningsalternativ (Här drar jag in trianglarna i ytterkanterna och maskar bort skärpningen från de ljusaste och mörkaste partierna i bilden.)

7. Lager –> Gör till ett lager

hej

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Förkortningar som ger dig rättigheter CRM, GDPR, DSM, PKE … Vår bransch är full av svårtydda tre- och fyrställiga akronymer. Men bakom de kryptiska förkortningarna gömmer sig begrepp som är viktiga för många kulturskapare. Därför ska jag gå igenom ett par av dessa som rör upphovsrätten: DSM och PKE. DSM är ett EU-direktiv och förkortningen står för Digital Single Market.

Direktivet är ett av de viktigaste kompletterande direktiven på upphovsrätts­ området som kommit på den senaste tiden. Genom DSM kan du som upphovsperson få många fördelar, exempelvis skäligt betalt för dina rättigheter.

En annan fördel är att du kan kräva redovisning från dem som förvärvat rättigheter av dig, så att du ser hur dina rättigheter faktiskt används. Skyldigheten att redovisa omfattar även rättighetsförvärvare i senare led, så om du tillåtit din kund att upplåta rättigheter till tredje part ska du kunna få en redovisning även av hur tredje part använt rättigheten. Denna rätt skulle du som jobbar med exempelvis bokförlag och blir förlagd utomlands genom förlaget kunna ha nytta av.

Egentligen ska stillbildsfotografer redan idag ersättas för sådan användning, men så sker inte. Det finns inte någon anledning till detta.

DSM ger också möjligheter till att återkalla en licens om verk som licensierats exklusivt inte används. Det gör att man kan undvika inlåsningseffekter. En sådan kan exempelvis uppkomma om du levererar ett fotografijobb till en tidning. Du har avtalat om exklusivitet till dess att de använt fotografierna i tryck en gång. Men sedan visar det sig att tidningen inte använder bilderna på flera år. De blir helt enkelt inlåsta. Under sådana omständigheter är en möjlighet för dig att kunna återkalla användningsrätten eller -licensen mycket värdefull. Du kan efter återkallelsen fortsätta att licensiera fotografierna till andra som vill använda dem.

PKE står för Privatkopieringsersättning och betalas till upphovspersoner för sådan kopiering där undantaget för privat bruk enligt 12§ upphovsrättslagen är tillämpligt. Sådan kopiering ska upphovspersoner få ersättning för. Det kan handla om att ladda ner en bild från internet, skriva ut den och sätta upp på väggen hemma, eller när någon besöker ett museum och tar en mobilbild på ett fotografiskt verk.

Egentligen ska stillbildsfotografer redan idag ersättas för sådan användning, men så sker inte. Och det finns egentligen inte någon anledning till detta då det EU-direktiv som ligger till grund för den svenska lagstiftningen inte begränsar vilken typ av bildmaterial som omfattas av PKE. Regeringen har beslutat att tillsätta en utredning som ska se över systemet för PKE. Den ska påbörjas under våren/sommaren 2020 och kan leda till en lagändring som innebär att även stillbildsfotografer får rätt till ersättning genom PKE-systemet. SFF är genom Bildupphovsrätt aktivt i processen för att även stillbilder ska inkluderas i ersättningssystemet.

fråga juristen

VAD GÄLLER OM »PROPERTY RELEASE«?

Jag ska lämna in bilder till en internationell bildbank. Deras krav är att igenkänningsbara byggnader ska ha en »property release«. Vad gäller för kända byggnader här i Sverige? Vad gäller utomlands? /Anders

Svar: Det finns ingen skyldighet enligt svensk rätt att fråga den person som äger en sak om tillstånd för att få använda ett fotografi som föreställer denna.

I Sverige behövs alltså ingen property release för att få fotografera byggnader – varken offentliga eller privata. I andra länder är det dock relativt vanligt förekommande, så hör efter med respektive lands ambassad eller konsulat om vad som gäller.

BEHÖVER MAN RÄTTIGHETER FÖR MÖBLER? Hej! Om man fotar material till en annonskampanj som ska visas i Sverige, hur fungerar det med rättigheter för rekvisita i bilderna? Kan man ha med möbler som kan härledas till en specifik designer, till exempel en Y-stol eller en Kartell-lampa? /Christian

Svar: Den typ av möbler du beskriver uppnår ofta verkshöjd, och kan därför vara upphovsrättsskyddade som brukskonst. Då kan det behövas tillstånd för att få publicera en bild på möbeln i fråga. Det avgörande för om det behövs tillstånd för publicering av bilderna i kampanjen är om föremålen är framträdande i bilden eller inte. Om möbeln till exempel finns i bakgrunden

eller annars ingår som en oväsentlig del i bilden behövs inget tillstånd. Något som kan tala för att ett föremål inte är en oväsentlig del av bilden (och att tillstånd därmed krävs) är om föremålet väljs med omsorg för att synas på ett passande sätt i ett visst sammanhang.

En individuell prövning måste dock göras i varje enskilt fall.

ÄR DET »FAIR USE« ATT ANVÄNDA MIN BILD? Hej! Jag har hittat ett bildspel på internet där en person använt mina bilder för att illustrera en text som handlar om Greta Thunbergs insatser gällande klimathotet. Personen i fråga hävdar att hon får göra detta utan mitt tillstånd, eftersom användningen utgör »skäligt bruk« i och med att hennes syfte är att upprätthålla debatten om klimat­ hotet. Får man verkligen göra så? /Kerstin

Svar: Begreppet fair use (»skäligt bruk«), finns bland annat i amerikansk rätt, och innebär där att man i vissa fall har rätt att använda upphovsrättsskyddat material utan tillstånd. I svensk rätt finns dock inte någon sådan inskränkning i upphovsrättslagen. Att publicera dina bilder i ett bildspel på internet utan ditt tillstånd kan därför innebära upphovsrättsintrång, om inget undantag i upphovsrättslagen är tillämpligt.

Det är i detta sammanhang oväsentligt om bildspelet är gjort i ideellt eller kommersiellt syfte.

Fler frågor och mer utförliga svar hittar du på sfoto.se fotografisk tidskrift

| 46

HITTA PROFESSIONELLA MEDLEMMARS BILDER PÅ

sokfotograf.se

Vidga dina vyer

Extrem panoramakamera, format 6 × 17 cm med rullfilm 120-format.

Linhof Technorama 617 S III är en professionell kamera med pålitlig prestanda utan behov av batterier.

Fotografera under de mest extrema arbetsförhållandena "på plats" som resefotografering, expeditioner, äventyr, landskap mm. Idealisk för handhållen användning som ger professionell storformatskvalitet som normalt bara kan uppnås med storformatskameror i 5 × 7 tum. Linhof Shift-adapter med vidvinkeloptik har ett extremt brett justeringsområde på 30mm (15mm vardera upp och ner). Shift-adaptern kan användas med alla befintliga Technorama kamerahus med utbytbara objektiv.

I lager Technika 45 optikplattor. www.c-infinity.se Tel. 0526-101 60 Insta. linhof_scandinavia

THEO ELIAS

aktuellt

NYA MEDLEMMAR

SÄTT RÄTT PRIS SFF:s prisguide innehåller snittpriser, rekommendationer och villkor vid bildköp. SFF erbjuder också prisrådgivning för sina medlemmar. Tre fotografer och en bildredaktör svarar på dina frågor, antingen på telefon eller på mejl: radgivning@sfoto.se

Theo Elias är en av fotograferna som får åka till Grekland.

Kavalla-stipendiater utsedda SFF:s Kavalla-stipendium 2020 har tilldelats Pia Ulin, Axel A Karlsson Rixon, Eva Lindblad, Magnus Westerborn, Karl Henrik Edlund och Theo Elias (som också var nominerad till Svenska Fotobokspriset). De senaste åren har bland andra Kicki Lundgren (detta nummers portfolio), Eva-Teréz Gölin (som skriver praktisk teknik i F) och Märta Thisner (nominerad till Svenska Fotobokspriset) fått stipendiet, som består av två veckors vistelse i Athen-stiftelsens gästhem samt ett resebidrag på 4 000 kronor. Nästa ansökningsperiod öppnar den 9 september.

4 500 timmars dokumenterad utbildning/erfarenhet som fotograf. Bedömningen görs av Fotografernas Yrkesnämnd, och den som innehar gesällbrev kan gå vidare och ansöka om mästerbrev.

STINA STJERNKVIST

Hjalmar Bergom Larsson, Bromma; Patrik Bogårdh, Stockholm; Victor Celis Schüberg, Järfälla; Jennifer Drotz Ruhn, Johanneshov; Maria Ekblad, Göteborg; Erik Elvmarker, Skara; Louise Enhörning, Stockholm; Thomas Gedminas, Visby; Dyugy Getiren Maden, Hägersten; Andreas Gustafsson, Bromma; Bo Gyllander, Örsundsbro; Charlotta Hammar, Styrsö; Peter Hagström, Nykvarn; Carina Hedlund, Skellefteå; Viktor Holm, Malmö; Olivia Huerta Bratteng, Vallentuna; Susanne Hultman, Eslöv; Charlotte Håkanson, Kinna­hult; Pernilla Hägg, Skövde; Emma Ivarsson, Vetlanda; Minna Ýr Johannsdottir, Stockholm; Sofia Kallner, Stockholm; Susanne Kvarnlöf, Offerdal; Julia Lindemalm, Malmö; Patrik Lindén, Årsta; Carl-Oskar Linné, Stockholm; Malin Ljungquist, Stora Mellösa; Eva Lurell Persson, Nybrostrand; Niclas Magnusson, Nacka; Philip McCann, Vega; Frida Möller, Hägersten; Olivia Nordlander, Stockholm; Nathalie Nyberg, Täby; Inna Nögeste, Malmö; Tor Raswill, Kristianstad; Shahab Sadeghloo, Kungsängen; Josefine Sjöberg, Stockholm; Miranda Solvang, Stockholm; Martin Steffen, Hjärup; Josefine Stenersen Nilsson, Spånga; Johan Sundell, Malmö; Mariette Svensson, Göteborg; Sanna Tedeborg, Göteborg; Elin Åhman, Dom­sjö; Anneli Åsén, Östersund

DAWID OM FOTOBOKEN

SFF:s medlemmar är välkomna på årets förbundsstämma.

ÅRSSTÄMMOR FRAMFLYTTADE

BEVISA DIN SKICKLIGHET

Med anledning av covid-19 kommer både SFF och Fotoförfattarna att flytta fram sina årsstämmor. Preliminärt datum blir den 29 maj på Galleri Kontrast i Stockholm.

SFF kommer att informera medlemmarna fortlöpande.

Fram till den 15 april kan du ansöka om gesällbrev som fotograf hos SFF. Ansökan omfattar arbetsprov, en presentation i skrift eller film samt ett teoriprov. För att komma på fråga ska den sökande också ha minst

Fotoförfattarna sam­arbetar under våren med Landskrona Foto och Landskrona bibliotek i ett antal projekt. En del i samarbetet är en serie fotoboksworkshoppar/-samtal.

Den 18 april leds dagen av foto­ grafen och konstnären Björn Dawidsson (Dawid). Han är en pionjär inom svenskt konstfoto sedan 1970-talet, och har givit ut ett 30-tal böcker.

Workshoppen håller han i Landskrona bibliotek den 18 april klockan 10–17. fotografisk tidskrift

| 48

• EN MEDLEM BERÄTTAR

» Frukostträffarna blir min kontaktyta«

hej

PAULINA HOLMGREN FÖRBUNDSORDFÖRANDE

För Luleåfotografen Viveka Österman skapar frukostklubben gemenskap med kollegorna.

SJÄLVPORTRÄTT

Viveka Österman har precis kommit tillbaka till sin studio efter att ha varit ute på stan och fotograferat advokater och banktjänstemän, när jag når henne på telefon. Hon bor och arbetar i Luleå, och som frilansande fotograf i den norrbottniska staden får man göra allt möjligt, säger hon.

– Jag har min studio, där jag gör både privatporträtt och företagsjobb. Och så får man åka ut för att göra personal­porträtt, verksamhetsfoto, mingel, årsdagar, nyfödda bebisar... Jag får ofta frågan vad som är roligast att göra, men det är faktiskt variationen som är allra roligast.

Idag har Viveka Österman varit medlem i SFF i 19 år.

– När jag gick med var jag anställd, och hade inte en tanke på förbundets arbete med avtal och juridik. Men jag såg det som bra grej för att träffa andra medlemmar. Inte minst på Norrlands­dagarna som brukade anordnas årligen.

Sedan tio år tillbaka driver Viveka Österman eget företag. Det gör att hon idag fått upp ögonen för fler aspekter av SFF:s arbete. Det har också fört med sig att jobbet har blivit mer ensamt.

49 | no 1/2020

– Det är knappt någon frilansfotograf här i Luleå som sitter tillsammans med andra fotografer, utan vi sitter för oss själva för det mesta, berättar hon.

Sedan 2012 driver hon därför frukostklubb enligt SFF:s koncept, dit det brukar komma ett tiotal personer som är yrkesverksamma som fotografer i Luleåtrakten.

– Frukostträffarna blir min kontaktyta, och den är väldigt viktig. Det finns inga andra som förstår oss fotografer.

Det blir mycket surrande över hotellfrukosten, som Viveka Österman uttrycker det, vilket kan leda vidare till andra träffar då man samlas kring ett tema eller ett föredrag. Senast berättade en deltagare om erfarenheten av att gå från att fotografera åt dagstidningar i 20 år till att bli forensisk fotograf åt polisen.

Hittills har Viveka Öster­ man aldrig själv behövt juridisk hjälp från SFF, men hon uppskattar att kunna diskutera relationen till uppdragsgivare med andra fotografer på träffarna.

– Vi fotografer är en mycket utsatt yrkesgrupp, med tanke på alla fulavtal, säger hon.

De räknar med att vi frilansare är desperata Det är sen kväll och jag har just läst en upphandling av fototjänster från Region Norrbotten. Jag känner ilska och uppgivenhet. Vår bransch utsätts för press från våra uppdragsgivare som är helt orimlig, och tyvärr ser det ofta ut så här. För varje år som går blir det bara värre och värre. I detta fall gäller det dessutom en organisation som upphandlar med våra skattemedel. Man tycker väl ändå att stat, regioner och kommuner allra mest borde respektera våra rättigheter?

De vill avtala bort vår upphovsrätt, de vill äga allt på bekostnad av upphovs­personen. Som de själva uttrycker sig »Äganderätten och upphovs­ rätten, samt eventuell annan immateriell rätt, till allt material som produceras i samband med tjänstens utförande ska i sin helhet tillfalla Region Norr­ botten«. Kan också nämna att ingen reseersättning ska utgå för uppdraget, utan ingå i det offererade timpriset.

De räknar kallt med er frilansare som behöver uppdrag och är desperata.

Ni som inte orkar läsa det finstilta, eller kanske inte bryr er om att ni ger bort allt som ni enligt lag har rätt till. För att inte tala om de som sedan lägger sig

Är det inte ironiskt att detta sker i en tid då EU röstat igenom ett direktiv för att alla medlemsländer ska skärpa upphovsrätten? så lågt i pris att det är en omöjlighet att bedriva en verksamhet. Det är även ni som undergräver en framtid och en sund marknad.

Region Norrbotten kräver rätt att utnyttja såväl färdigställda bilder som obearbetade bildfiler. När ett fotouppdrag är avslutat ska fotografen överlämna allt material som producerats. På den analoga tiden levererade vi inte negativ till våra kunder. Varför ska vi nu släppa på vår yrkesstolthet och skicka iväg råfiler som ej är färdigställt material? När den ansvariga för upphandlingen svarar i telefon säger han att »Vi har egen kompetent personal, så det är inga problem att redigera bilder själva«. När jag hör detta från en medlem så kokar det i hela min kropp. Jag börjar också fundera hur de gör när de upphandlar andra tjänster. Vad kräver de av snickaren? »Skruva upp reglarna, skicka oss sedan en ritning hur arbetet ska slutföras, allt material som köpts in och skapats under uppdraget, så slutför vi byggnationen själva«. Är det inte lite ironiskt att allt detta sker i en tid då EU röstat igenom ett direktiv för att alla medlemsländer ska skärpa upphovsrätten? I direktivets artikel 18 finns bestämmelser om proportionell ersättning i förhållande till de rättigheter upphovspersonen upplåter. För oss som försvarar upphovsrätten och för er medlemmar är det en överlevnadsfråga att artikel 18 implementeras utan begränsning. Den 7 juni 2021 ska det nya direktivet vara infört i svensk lag.

Idag och fram till dess ska jag och förbundet strida för att det ska finnas en framtid för oss upphovspersoner. Men allra viktigast just nu är att ni alla medlemmar samlas och står upp för era rättigheter. Visst, ni kanske tycker att det är en klyscha, men tillsammans är vi starkare!

WEEGEE/INTERNATIONAL CENTER OF PHOTOGRAPHY

NO 1/2020 Ansvarig utgivare Jenny Morelli, jenny.morelli@sfoto.se

utställningar

Tillförordnad chefredaktör Sam Sundberg Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se

˸˸ AVTRYCKAREN Polismuseet, Stockholm Februari 2020 – december 2021

Teknikredaktör Eva-Teréz Gölin, et@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Torndahl

˸˸ HASSAN HAJJAJ Fotografiska, Stockholm 14 februari – 7 juni ˸˸ WALID RAAD Moderna museet, Stockholm 15 februari – 10 maj

Omslagsbild Kicki Lundgren Bildbylines Robert Blombäck Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla

˸˸ MÄNNISKANS NATUR Västerbottens museum 22 februari – 30 augusti

Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

˸˸ RYMDTELESKOPET HUBBLE Fotografiska, Stockholm 6 mars – 17 maj ˸˸ THOMAS H JOHNSSON Arbetets museum, Norrköping 7 mars – 26 april

˸˸ FEAST FOR THE EYES

Matfoto och konsten att äta med ögat

˸˸ RAFAŁ MILACH Galleri Format, Malmö 13 mars – 19 april

Matfoto är ingen ny företeelse. I utställningen på Hasselblad Center visas över 60 fotografers bilder av mat, från 1850-talet fram till idag. Bilderna kommer från genrer som mode, konst och reklam, samt inkluderar ett urval internationella kokböcker. Bland de medverkande märks bland andra Henri Cartier-Bresson, Nan Goldin, Irving Penn och Cindy Sherman.

Den 15 april anordnas »Dine & Snap«, då två prisbelönta kockar serverar middag och fotografen Therese Elgquist undervisar i hur man knäpper den perfekta mat­ bilden med mobilen.

˸˸ MAISIE COUSINS Fotografiska, Stockholm 13 mars – 31 maj ˸˸ ANDERS PETERSEN Fotografiska, Stockholm 13 mars – 31 maj ˸˸ IÑAKI BONILLAS Galerie Nordenhake, Berlin 14 mars – 18 april

˸˸ ÅRETS BILD Dunkers kulturhus, Helsingborg 22 mars – 26 april ˸˸ DEAR TRUTH Hasselblad Center, Göteborg 30 maj – 20 september

˸˸ VAR MED OCH SKILDRA EN VÄRLD I KAOS

Mats Gustafsson vann pris förra året.

Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se

Hasselblad Center, Göteborg | 29 februari – 10 maj

MATS GUSTAFSSON

˸˸ JOHN BALDESSARI Moderna museet, Stockholm 21 mars – 16 augusti

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075

Ansökan är öppen till Arbetets museums dokumentärfoto­ salong. Fram till den 3 maj kan du ansöka om att ställa ut i höstens salong. Tre stipendiater kommer sedan att utses i kategorierna publikens pris, bästa bild och bästa bild utifrån årets tema som är »Kaos«.

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035 fotografisk tidskrift

| 50

Ett starkt uttryck skapar stort intryck.

Ge dina bilder rättvisa och låt oss reproducera dem. Vi är ett av Sveriges största tryckerier och trycker fler än 400 tidskrifter, bl a Fotografisk Tidskrift.

GÖR SOM VI. FYLL VÄRLDEN MED FÄRG!

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Claes Grundsten

Kajakexpedition utanför Nya Guinea 2017. Jag har med fyra kameror, inklusive en för undervattensbilder. Efter några dagar slutar två fungera på grund av att världens saltaste havsvatten tränger in i kamerorna från blöta fingrar på avtrycket. Undervattenskameran drabbas av ett osynligt sandkorn under batterilocket. Katastrofalt läckage vid snorkling.

Räddningen är min lilla högupplösande kompaktkamera som håller måttet hela tiden.

De övriga tre blir försäkringsärenden.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se