Fotografisk Tidskrift nr 1 2015

Fotografisk Tidskrift #1/2015

POLITISK HETLUFT MED HJALMARSON NEIDEMAN MÄNNISKANS HUDFÄRG SOM PANTONEKARTA

---------------------

FOTOGRAFEN OCH PARHÄSTEN

--------------------Fotografisk Tidskrift #1/2015

3 | no 1/2015

fotografisk tidskrift | 4

portfolion magnus hjalmarson neideman po

3 | no 1/2015

portfolion

po

magnus hjalmarson neideman

fotografisk tidskrift | 4

STAFFAN LÖVSTEDT

NAMN Magnus Hjalmarson Neideman.

FÖDD 1971.

BOR Hornstull, Stockholm (»fast jag har inte skägg«).

YRKE Fotograf på Svenska Dagbladet.

AKTUELL »House of Cards« vann tredjepris för Bildreportage Sverige, Årets Bild 2015. när magnus hjalmarson neideman hade gått Nordens Fotoskola i början av 1990-talet ett år, rymde han med Cirkus Cirkör för att bli artist. Kanske är det en medfödd dramatisk läggning som syns i projektet House of Cards.

Bilderna som föreställer svenska politiker tillkom under hela den politiskt svajiga hösten 2014. När han skickade in fotografierna till Årets bild skrev han att »hösten har varit fylld av maktspel, missförstånd och parlamentariskt kaos. Det har skrivits spaltkilometrar och spekulerats fram och åter i allehanda medier.

Sverige var ett tag på glid mot det skrämmande extravalet, som nästan ingen ville ha«.

Bilden på omslaget föreställer Stefan Löfvén precis när han har haft presskonferens om decemberöverenskommelsen som räddade svenskarna från ett dyrt extraval.

Fotografierna i serien vi visar saknar krono logi. På bilden här brevid syns talmannen Per Westerberg då han nyss tagit emot Fredrik Reinfeldts avskedsansökan. På sidorna ser vi bland annat innan bland annat bilder från Fredrik Reinfeldts valturné i Västerås och när s, mp och de fyra allianspartierna m, fp, c, kd håller presskonferens.

Förra året vann Magnus Hjalmarson Neideman också tredje pris i Årets Bild för sina bilder från Telia Soneras kris. Ännu tråkigare bildmiljöer, enligt honom själv. Denna gång var det också presskonferenser, mikrofoner och kostymklädda män och kvinnor som syns på bild och som han uppenbarligen har en fallenhet för att skildra.

– Jag älskar presskonferenser, jag går i gång på dem, för att göra bra bilder från en tråkig konferens måste man verkligen anstränga sig och använda hela sin yrkesskicklighet.

Han har arbetat mycket med svd:s näringslivsdel och varit på en massa bolagsstämmor där man har 35 sekunder på sig att ta bilder på den där »very important farbrorn« som är stressad och vill i väg.

– Man måste som fotograf styra dem under tidspress, en inte helt enkel process. Oftast är varken fotografen eller farbröderna bekväma med situationen men jag ser det som en utmaning. / JENNY MORELLI

5 | no 1/2015

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Fotografer ska inte huka och anpassa sig sedan attacken mot charlie hebdo i vintras har jag tänkt mycket på var gränserna går för konstnärlig yttrandefrihet och vad som är rimligt att publicera i en tidning. Min hållning är att en fotograf, konstnär eller journalist inte ska huka och anpassa sig efter omgivningens känslor och ­politiska prioriteringar. Jag vill inte leva i ett samhälle där vi i rädsla för våld låter bli att skapa konst som kan väcka någons vrede. Fast tyvärr är vi redan där.

Därför blev jag väldigt glad när Fotografiska öppnade Andres Serranos utställning Redemption, som pågår till 17 maj. På pressvisningen avslutar den uppsluppna 65-åringen med att säga: »Alla förväntar sig att jag är kontroversiell. Skriv vad ni vill, hitta gärna på vad jag har sagt, se till att skapa kontrovers bara, för då kommer många besökare.« Han säger sig sakna gränser (nästan)

På samma gång som han betonar att han är en konceptuell konstnär som använder kamera låter han som en typisk fotograf. för vad han vill utforska konstnärligt, men när han får frågan om han kan tänka sig att skildra till exempel islam i sin konst, svarar han att han inte skulle känna sig bekväm med det. En kopia av hans mest kända verk Piss Christ från 1987 finns på pl ts, en visuellt oskyldig och sakral bild av ett krucifix i en bärnstensfärgad vätska, vars hela laddning uppstår av titeln.

När de explicita bilderna i serien History of sex visades i Lund 2007 vandaliserade ett gäng nationalsocialister utställningen. Till skillnad från Piss Christ är det visuella här pang på rödbetan och titlarna mjuka och intetsägande.

Personligen tycker jag allra bäst om porträtten av döda kroppar på bårhuset i serien Morgue. Serrano hade nästan gett hoppet om att få tillträde till ett bårhus när en flick än fi ade in honom; priset var bara att att han skulle äta lunch med hennes mamma. Bilderna är ömsinta och värdiga, kropparna ligger där i ett klassiskt måleriskt ljus.

Vad kritiker säger om hans verk struntar han i, säger Serrano. Och att använda fina ord för tt imponera på andra är inte hans grej. På samma gång som han betonar att han är en konceptuell konstnär som använder kamera låter han som en typisk fotograf. En sådan som inte vill hålla på att teoretisera runt sin konst. »Jag gör konst åt folket«, myser han, »men tyvärr är inte alltid folket så förtjust i det jag gör.« Blasfemi och hädelse i all ära – det här numret viger vi åt något som snarare kan förarga än kränka. Jenny Maria Nilsson dyker ned i den väldigt framgångsrika genren inom fotografi som s avas kitsch och benar ut vad det egentligen är. Vi kartlägger fotografers arbetsmarknad, Natalia Kazmierska skriver om Angélica Dass fantastiska porträttserie Humanæ som handlar om hudfärg eller rättare sagt om hur mångfacetterad människans hudfärg egentligen är. Ana Udovic träffar fotografer och deras viktiga parhästar och vi startar en serie om när man misslyckas. Riktigt roligt att få lyfta fram den skickliga pressfotografen Magnus Hjalmarson Neidemans porträttserie House of Cards.

BREV & KURSER

TOBIAS DAHLIN

hej

FISKEN VAR BRA! Det här var bästa omslaget sedan Adam gick i kolt. Det var kul med lite humor bland allt allvarligt och dokumentärt. / Torsten Berglund

INTE ALLS ROLIGT! Vad ledsen jag blev! I Fotografisk Tidskrift nr 6 2014) görs ett krystat och okunnigt försök att beskriva humor i fotografi. Bilderna i a tikeln är knappast humoristiska, möjligen kan man definier dem som mediokra uppdrags-

WORKSHOP I GUMMITRYCK Gummitryck är ett fotografiskt han verk som ger tid för eftertanke. Kurserna har inga specifika datum uta vi gör kurser när det passar deltagarna. SFF-medlemmar betalar enbart kursavgiften (inklusive kursmaterial). Vi bjuder på helpension. Kontakta oss för mer information på pictoform.nu.

TA EN MASTER Sök till det Internationella Master of Arts-programmet i Bildjournalistik vid Mittuniversitetet i Sundsvall fram till 15 april. Läs mer på photojournalismsweden.se.

bilder. Saknar man humor och har begränsade kunskaper om fotografi vore det trevligare at bespara fototidningars läsare dessa skriverier, i varje fall om man vill roa.

Roliga bilder uppstår ofta i olika sammanhang som i streetfotografens oväntade möte med en komisk situation. Eller en bild som konstruerats i syfte att kommentera en händelse i samhället, eller kanske som illustration till artikel av ett politiskt ställningstagande. / Jan Fridlund

svar: Hej, Jan! Humor är svårt. Vad den ena skrattar åt är den andra helt likgiltig inför. Synd att du inte gillade texten eller tyckte bilderna var roliga. Vi tar till oss din kritik och tar den som en uppmaning att ta upp detta komplexa ämne igen i framtiden, kanske med en fotohistorisk vinkel, då hör vi av oss. / JENNY MORELLI

DEKLARATIONSKURS Tisdagen den 14:e april är det deklarationskurs för de medlemmar som kan ta sig till Stockholm. Lärare är Susin Lindblom, Dramatikerförbundet. Hon har lång erfarenhet av att föreläsa om bokföring och deklaration. Anmäl dig och läs mer på sfoto.se.

FJÄLL- OCH ROVDJURS FOTOGRAFERING Kreativ fjäll otografering, Abisko nationalpark 28 juni–4 juli och rovdjursfotografering i Finland 27–30 juli. 400 kronor i rabatt till SFF-medlemmar.

Lärare är Peter Rosén. Läs mer på photoadventures.lapplandmedia.se. fotografisk tidskrift | 6

PETER LIK

»Vi blir besvikna om vi får

SARA JOHARI

16 11 26

ANGÉLICA DASS

olika hotellrum. Står sängarna isär brukar vi flytta ihop dem.« SIDAN 26

Portfolio / Magnus Hjalmarson Neideman / 1 Hej / Fotografer ska inte huka och anpassa sig / 6 Aktuellt / Hjalmarsson tog årets bild / 8 Utställningar & gästen / Donald Boström / 9 Aktuellt / Svenskor prisade i World Press Photo / 10 5 frågor / Apelögas Adam Haglund / 11

34

Enkäten / Hur säljer du printar? / 12 När allt går åt helvete / Urban Jörén / 14 Essä / Vi undersöker kitsch / 16 Kartläggning / Fotografernas arbetsmarknad / 24 Reportage / Fotografen och parhästen / 26 Tankar om en bild / Natalia Kazmierska om hudfärg / 34

ALEXANDER MAHMOUD

Recensioner / Molander, Friberg och Granath / 36

7 | no 1/2015

Praktisk teknik / Skärmar med hög upplösning / 38

26

Teknik / Nytt på marknaden / 40 Juristen / Snäv tolkning om kameradrönare / 42 Förbundssidor / Snart dags för stämma / 44 Sista sidan / Matfotografer sökes / 46

CHRISTOFFER HJALMARSSON

aktuellt

MILJON TILL BLANK SPOT PROJECT

HASSELBLAD PRISAR TILLMANS

ELINOR WESTIN

Den tyske konstnären Wolfgang Tillmans har utsetts till 2015 års mottagare av Hasselbladstiftelsens internationella pris i fotografi och får 1 miljo kronor. Prisutdelningen äger rum i Göteborg den 30 november 2015. Den 1 december 2015 öppnar en utställning med Tillmans verk på Hasselblad Center, Göteborg.

Hjalmarsson skildrar ett brinnande inferno,

Årets bild är från Ukraina skyddade av egentillverkade sköldar springer aktivister över det brinnande Självständighetstorget i Kiev. Christoffer Hjalmarsson, frilans och sff-medlem tog Årets Bild. I sin motivering skriver juryn: »Fotografen har i en enda bild fångat det brinnande inferno som är striderna vid Majdantorget i Ukraina. Bilden visar kampscenen som en ikon som väcker skräckfyllda minnen av historiska krig. Fotografen står mitt i detta och tar en bild som är essensen av vad en Årets Bild skall vara. En bild som hjälper oss att förstå det helvete som krig är. En bild som för alltid kommer att leva kvar i betraktarens minne«. Årets fotograf blev dn-fotografen Paul Hansen. Många andra duktiga fotografer fick pris under kvällen på Fotografiska den 14 mars. Läs mer och se bilder av årets alla vinnare på aretsbild.se.

DRÖNARE ANSES VARA ÖVERVAKARE

Självporträtt med barn.

TILL ELINOR WESTINS MINNE Elinor Westin (1971–2008) var en svensk fotograf som gick bort alldeles för tidigt i bröstcancer. Nu planerar Nina Bacos, Nina Bokström och Mette Johansen att postumt ge ut boken »Come seek me elsewhere« med hennes verk.

De har startat en kampanj på Kickstarter för att få in medel till boken.

länsstyrelsen i Östergötland likställer kameradrönare med fjärrstyrda övervakningskameror.

– De är helt ute och cyklar, säger fotografen Gustav Gerdes, vars verksamhet till 70 % bygger på att han fotograferar med drönare. Han förstår inte hur länsstyrelsen tänker.

– Drönare är inte övervakningskameror, vi som jobbar med dem professionellt fjärrstyr dem inte mer än vad en skolfotograf gör när han har kameran på stativ och har fjärrutlösare, säger han.

Läs mer i sff-juristens krönika på sidan 43.

JONAS LEMBERG

När det blivit allt svårare att finansiera utri esbevakning och många berättelser därför aldrig berättas, har Blank Spot Project startats för att främja utrikesjournalistiken. Initiativtagare är ett antal passionerade publicister som tillsammans har bestämt sig för att skapa en medborgarfinansierad dig tal plattform för utrikesjournalistik. De lyckades få 2 000 personer att stödja projektet och fick in över 1 miljon krono .

Christer Pettersson. I mars 2015 kom Svea hovrätt fram till att Markus Anderssons målning och de förfoganden som han vidtagit inte innebär intrång i Jonas Lembergs upphovsrätt till fotografiet Tingsrättens dom ska därför upphävas och Jonas Lembergs talan ska ogillas.

Jonas Lembergs porträtt av Pettersson.

AVMÅLAT FOTOGRAFI VAR EJ INTRÅNG förra året dömde Solna tingsrätt konstnären Markus Andersson att betala 20 000 kronor till fotografen Jonas Lemberg för att han målat av Lembergs fotografi v

SVENSKA MODEBILDER NU ONLINE nordiska museet har levererat ca 70 000 bilder till projektet Europeana Fashion – ett nätverk bestående av 22 samarbetspartner som representerar Europas ledande modeinstitutioner och -samlingar. fotografisk tidskrift | 8

EWA STACKELBERG

JANNIS TORDHEIM

gästen

DONALD BOSTRÖM FOTOGRAF

Bilder har hög status – fotografer har låg fotografer i den redaktionella världen utgör i dag tillsammans med underbetalda kvinnoyrken en del av den samhällsklass den brittiska sociologen Guy Standing kallar för prekariatet. Inga fasta anställningar och en osäker underbetald tillvaro.

Vi befinner oss mitt i en av de största strukturomvandlingarna i modern tid.

Från papper till digitalt, från att betala till gratis. En omställning som medfört utmaningar och möjligheter på gott och ont. Under 2014 fick cirka 800 fotografer och journalister lämna sina anställningar i Sverige, nu trängs de på en välfylld frilansmarknad men med sjunkande omsättningar. (Se artikeln på sid 24).

En stor del av kåren har tagit sin tillflykt till de så kallade contentföretagen som på kunders uppdrag producerar redaktionella tjänster åt företag och mediebolag. Deras affärsverksamhet är egentligen inte journalistik, deras business är business, vilket tyvärr alltför ofta medför att de erbjuder mindre seriösa avtal där fotografer ofta tvingas avsäga sina rättigheter.

Jannis Tordheim som är dubbelt aktuell.

UTSTÄLLNINGAR VEE SPEERS Fotografiska Stockholm 10 april–31 maj

ELISABETH OHLSON WALLIN Eskilstuna stadsmuseum 7 februari–19 april

MARTIN PARR Fotografiska Stockholm 19 mars–7 juni

CARL VON SCHEELE Arbetets museum, Norrköping 7 februari–31 maj

KLAS SJÖBERG Göteborgs naturhistoriska museum, Göteborg 28 februari–30 augusti

ERIC ANTOINE Landskrona museum, Landskrona 15 mars–10 maj

DENISE GRÜNSTEIN Nationalmuseum, Stockholm 19 februari–3 maj

JANNIS TORDHEIM Galleri Axel och Galleri Ralf, Stockholm 1 april–26 april

HELENE SCHMITZ Dunkers kulturhus, Helsingborg 7 februari–17 maj

ANJA BUTTI Galleri Axel, Stockholm 8 maj–31 maj

ANDERS HANSSON Galleri Kontrast, Stockholm 28 mars–26 april

ELIN BERGE Centrum för fotografi Stockholm 17 april–10 maj

GEIR MOSEID Breadfield Malmö 13 mars–25 april

HILLEVI NAGEL Galleri Majnabbe, Göteborg 28 mars–19 april

HASSE PERSSON Hallands kulturhistoriska museum, Varberg 15 februari–10 maj

ANNA ORŁOWSKA Panoptikon, Fotografins hu , Stockholm 12 mars–25 april

9 | no 1/2015

Mediahusen har hittat vägen, men det sker till vissa delar på bekostnad av kvaliteten, bilderna och journalistiken. Överlevnadsstrategin är nu att utveckla en multikompetens, där film produktion och redigering är ett grundkrav. Andra fotografer överlever på att undervisa, skriva eller köra buss på deltid.

Enligt den undersökning sff nu genomför framgår det att bilden i den digitala världen har extremt hög status medan upphovspersonerna, alltså fotograferna, har låg status. Alltfler kanaler ska fyllas med bild och fo ografens arbete efterfrågas mer än någonsin. Ändå har fotografer svårt att klara sig.

Att Expressen (och andra) minskar sin bildkompetens och sänker frilansarvodena till nivåer från svunna tider är för att de kan. Fotograferna är den traditionella underklassen och kan behandlas därefter, utan större protester och utan att många höjer på ögonbrynen.

Jag kan förstå den oro som till en början uppstod när den digitala revolutionen vände upp och ner på vår mediavärld. En oro både för journalistikens framtid och tidningarnas ekonomi. »Are we going to make it?« frågade sig New York Times redaktör skräckslagen inledningsvis. I panik började alla både gasa och bromsa. Det gällde att rädda det som räddas kunde av de pengar som rann i väg med den sjunkande försäljningen av printupplagorna. Det gällde att ställa om till digital tid. I dag kan vi konstatera att det lyckats. Expressen gör närmare 100 miljoner i vinst per år, som de gjort de senaste 10 åren. Aftonbladet får in 750 miljoner på försäljning av annonser online och 70 miljoner på sina plustjänster.

Mediehusen har hittat vägen, men det sker till vissa delar på bekostnad av kvaliteten, bilderna och journalistiken. Om medieägare använder den allmänna paniken för att försämra villkoren för de som producerar innehållet, kommer det däremot inte leda framåt in i den medievärld som komma ska.

MALIN FEZEHAI

aktuellt

MALMÖS NYA BILDSKATT I Malmö museers databas Carlotta finns nä tan 160 000 fotografier tillgängliga oc sökbara. Här är ett enormt material att forska i om man är intresserad av att lära sig mer om staden Malmö eller om enskilda fotografer. Här finns bilder och ontaktkartor av bland annat Georg Oddner och Åke Hedström. Du hittar databasen på carlotta.malmo. se/carlotta-mmus.

Fotografen Stig T Karlsson, Vaxholm, gick bort den 25 februari 2015.

– Han var en sådan empatisk människa, säger NilsIngvar Svensson som var nära vän med Stig T Karlsson ända sedan de träffades på fotoskolan i Stockholm 1952.

Stig T Karlssons fotografiska liv verk skildrar den omvandling som pågått från 1960-talet till nu. Han var född 1930 i Lund och arbetade som frilansfotograf från 1955 och gav ut sin första fotobok, om Nordingrå, 1958. Under sitt yrkesliv samarbetade han med en rad framstående författare och skribenter.

– Det känns mycket tungt, vi stod varandra nära och pratade så mycket om fotografi. Mä niskan stod alltid i centrum för honom, det var hans signum, säger Nils-Ingvar Svensson.

STIG T KARLSSON

Bild av Stig T Karlsson 1930–2015.

Malin Fezehais bröllopsbild från Haifa, Israel, vann tredjepris i World Press Photo.

Svenska fotografer prisade de två svenska fotograferna Åsa Sjöström och Malin Fezehai utmärkte sig i den internationella tävlingen World Press Photo. De vann andra respektive tredje pris i kategorin »vardagsliv«. Malmöbaserade fotografen Åsa Sjöström prisades för sina fins ämda porträtt av barn från Moldavien, (bilder som även vann pris i porträttklassen i Årets Bild i Sverige).

Malin Fezehai, som är utbildad på International Center of Photography och för närvarande bor i New York, fick pris för sin bild v ett eritreanskt bröllop i Haifa. Bilden skildrar två av Israels 50 000 asylsökande som gifter sig med varandra. Fezehai, som både arbetar kommersiellt och redaktionellt, har förutom att skildra afrikanska flyktingars liv i Israel, dokumenterat underbetalda arbetare i Etiopien och kvinnors utsatthet i det krigsdrabbade Sri Lanka.

SMARTA TELEFONER TAR ÖVER VÄRLDEN 2009 såldes 1,2 miljarder mobila enheter med vilka man kan ta bilder (digitalkameror, mobiltelefoner, Ipadar med mera). 2014 såldes över 2,2 miljarder globalt.

Försäljningen av digitalkameror sjunker dock och det som har ökat mest markant är försäljningen av så kallade smarta telefoner. Om det såldes cirka 70 miljoner digitalkameror 2012 såldes det samma år över en miljard smarta telefoner. Sedan 2012 ökar även försäljningen av surfplattor.

GIOVANNI TROILO

STIG T KARLSSON IN MEMORIAM

Troilos bilder var inte från Charleroi.

FUSK I WORLD PRESS PHOTO giovanni troilo, vinnare i World Press Photo, blev av med sitt förstapris efter att det uppdagats att bilderna inte var tagna där han först påstod. Han vann med bildserien The dark heart of Europe

om den belgiska industristaden Charleroi. Det visade sig dock att en av bilderna i serien inte alls var tagen i den sagda staden utan i ett område utanför Bryssel.

Förstaplaceringen gick då i stället till Giulio Di Sturco, tidigare andrepristagare och andra platsen togs över av tredjeplatsens Tomas van Houtryve. World Press Photo och National Press Photographers Association kommer senare i år att ha en konferens om etik på grund av de diskussioner som följt efter det stora antalet diskvalificerade bilde . fotografisk tidskrift | 10

SARA JOHARI

NAMN Adam Haglund.

YRKE Fotograf.

DRIVER Fotobyrån Apelöga i Malmö.

HEMSIDA apeloga.se

55frågor frågor

Adam Haglund vill underlätta Ni går ut med att ni fotograferar gratis – hur ser er affärsmodell ut – Om kunden vill köpa en bild av oss betalar de, annars inte. Vi har samma prismodell som bildbyråer.

Samtidigt tar vi bilder på uppdrag och ger kunden exklusiv rätt till bilderna.

Du är kritisk till hur fotografer traditionellt tar betalt – varför?

– För ovana bildköpare – vilket många företagskunder är – är begrep11 | no 1/2015

pet »pris per timme« förvirrande.

Hur lång tid tar det att ta en bild? En timme? En dag? En förvirrad kund köper inget, alternativt mindre, än vad den skulle gjort annars.

Vad får kunden göra/inte göra med bilderna?

– Det enda de inte får göra är att sälja bilden vidare. Vi lägger oss inte i om de beskär, ändrar färger, retuscherar osv. Och vi bryr oss inte om att få

med vår byline. Vi vill vara lätta att samarbeta med, inte en partner som ger kunden dåligt samvete för att den gör fel.

Ser du inga risker med att jobba gratis?

– En gång på fem år har vi gjort det. Då lärde vi oss hur viktigt det är att vara påläst. Vi kan ta världens bästa bilder, men om kunden förväntar sig en helt annan bildstil så blir det ingen affär. Vi har därmed

också lärt oss att tacka nej till uppdrag när vi anser att det kunden förväntar sig inte är något vi kan eller vill leverera.

Eller att ni dumpar priser?

– Jag har kollat vår genomsnittliga prisbild senaste året. Vi brukar få cirka 20 000 per uppdrag, vilket enligt mig är helt ok. Jag tror fotografer skulle få mer jobb om de gjorde som vi. / JENNY MORELLI

Arbeta med få motiv, testa olika typer av papper och börja tjäna pengar på dina Instagrambilder.

Tips från tre fotografer som säljer egna printar.

IDA EDLUND

Hur säljer du printar?

PRIVAT

f frågar proffse

SABINA TABAKOVIC

EWA MARIE RUNDQUIST

ÅLDER 29 år.

BOR Solna.

HEMSIDA sabinatabakovic.com

ÅLDER 56 år.

BOR Stockholm.

HEMSIDA ewamarierundquist.se

Hur säljer du?

– Ofta är det någon som sett mina bilder hemma hos någon annan redan eller på de utställningar jag haft hittills. Jag brukar ta ungefär 3 000–4 000 kronor för en print i begränsad upplaga. Nyligen ställde jag ut på ett bosniskt kulturevent, efter det hörde många av sig och ville köpa bilder av mig.

Jag har sålt mina bilder till helt olika människor, en affärsman köpte min danskonst, en kvinnlig konstsamlare köpte ett av mina personligare självporträtt, men ofta säljer jag även bilder till vanliga familjer med intresse för att ha det fi t hemma.

Vilken eller vilka är dina mest sålda printar?

– Min mest sålda bild föreställer en liten pojke i skuggan och ett självporträtt på en sten där mitt hår svävar i medvind. Dessa bilder är svartvita och enkla med en personlig känsla. Sedan har jag några fine art nude-bilder som också säljer bra särskilt en bild på ett par bröst som jag fått höra liknar ett landskap, som har skapat en efterfrågan för att köpa och se mer av mina naknare printar.

Har du några tips till den som ska börja sälja?

– Börja printa dina bilder för din egen skull först.

Fråga din omgiving vilka av dina bilder de skulle kunna tänka sig ha på väggen hemma. Sätt i gång bara! Det finns in et roligare än när någon hör av sig och vill ha något som jag har gjort hemma hos sig. Tänk igenom editioner innan, så att du verkligen vet hur många du tänker göra i upplaga, jag gör aldrig fler än 0 stycken. Och testa att printa dina bilder på olika typ av papper tills du hittar rätt sort för varje bild.

Hur säljer du?

– Jag säljer mina printar genom Link Image Art Edition. Link Image fakturerar. Jag kan inte svara på hur jag sätter pris. Jag både numrerar och signerar printarna.

Vilken eller vilka är dina mest sålda printar?

– Min mest sålda print är ett svartvitt porträtt på en kvinna som jag tog för Beckmans. Den säljer Link Image som gelatinsilverprint och den kostar 17 000 kronor.

Har du några tips till den som ska börja sälja?

– Mitt bästa råd till en fotograf är att han eller hon ska jobba med få motiv.

fotografisk tidskrift | 12

BENGT OBERGER

Lika som bär

Saknar du Ilford Gold Fibre Silk, gillar du Canson Infinity Baryta Photographique, betalar du för mycket för Hahnemühle Photo Silk Baryta? Prova nya BONJET FIBRE. Helt nöjd, annars pengarna tillbaka. www.c-infinity.se

PIETER TEN HOOPEN ÅLDER 41 år.

BOR Stockholm.

HEMSIDA pietertenhoopen.com

Hur säljer du?

– Jag säljer printar både genom Fotografiskas galleri och på min egen hemsida. Det är en del jobb med att sälja, så det är bra att kunna hänvisa till någon annan.

Vilken eller vilka är dina mest sålda printar?

– Min Tokyo-serie säljer väldigt bra och Stockholms-serien; de ligger båda två hos Fotografiska galleriet som tar 50 procent av försäljningen. Min bönebild från Pakistan säljer bra och nu märker jag att mina Instagrambilder börjar sälja. Och verkligen bra att börja kunna tjäna pengar på sina Iphonebilder.

Har du några tips till den som ska börja sälja?

– Var jättetydlig med vad det är kunden får ifall de köper, var noga med upplagorna, kolla hur andra gör och kolla med gallerier för att se var du kan lägga dig prismässigt. Dumpa inte priserna, ibland kanske man bara behöver tålamod innan en bild börjar sälja.

tel. 0526-10160

bra bilder är bäst på papper varje enskilt varumärke tillhör respektibe tillverkare

Här hittar du proffsfotografen!

SÖK FOTOGRAF PÅ SFOTO.SE/FOTOGRAFER

13 | no 1/2015

»De här bilderna är tagna i Chile tidigt 1990-tal. Jag och en svensk journalist hade en deal med ett bokförlag om att skriva en bok om demokratin efter Pinochet. Sida skulle sponsra trycket. Jag var i landet fle a gånger, lade ned 50 000 kronor på min sista resa dit. Problemet var att journalisten aldrig skrev något fast hon sade att hon skulle. Så det blev aldrig någon bok.«

fotografisk tidskrift | 14

när allt går åt helvete

NAMN Urban Jörén.

YRKE Fotograf.

FÖDD 1960 i Tranås, uppvuxen Mölnlycke.

BOSATT I Stockholm.

HEMSIDA urbanpicture.com.

Grundlurad av korren Urban Jörén har en lång karriär som fotograf bakom sig, men allt har inte alltid gått på räls.

Han är först ut i vår serie »När allt går åt helvete« – om professionella misslyckanden.

Precis innan jag begav mig hemifrån twittrade jag: »Ska strax göra intervju på temat ›när allt gick åt helvete‹ men intervjupersonen vet inte om det, wish me luck.« Det var en chansning att skriva så men jag hade dock en stark känsla av att den jag skulle träffa skulle gilla idén. Och det gjorde han. Fotografen Urban Jörén skrattar bara när vi möts i hans studio vid Odenplan.

– Fotografen Jim Nachtwey som jag känner lite skulle aldrig berätta om när han begått missar, men däremot är jag helt säker på att till exempel Sebastião Salgado och Cartier-Bresson skulle älska att bjuda på sina missar, säger han.

– Det är nämligen i skuggorna vi lär oss av oss själva för att citera Carl Jung, fortsätter han.

Vi slår oss ned vid fik bordet i gårdshuset han delar med två andra fotografer. Nu ska det inte handla om personliga katastrofer utan om professionella, men det ena har förstås med det andra att göra. Särskilt om man är fotograf och behöver båda armarna. För två år sedan halkade han när han var ute och sprang, krossade armbågen och blev för första gången i sitt liv sjukskriven. Det var en tuff tid och han hade otroligt ont. När han låg hemma och kved gick tv-programmet Mot alla odds.

Det handlar om ett gäng handikappade människor som tar sig igenom fysiskt krävande strapatser.

– Jag var så imponerad av dem, vad var min krossade armled mot att inte ens ha två ben och ändå ta sig genom djungeln? Jag bestämde mig för att komma tillbaka till arbetet snabbt. I efterhand är jag glad över olyckan, den gav mig tid att refle tera över hur jag jobbar och hur jag kan göra saker ännu bättre.

Tidigt 1990-tal frilansade Urban Jörén med Buenos Aires som bas. Där lärde han känna en svensk korrespondent som var snäll, bjöd in honom till fina salon er, betalade krognotor och presenterade 15 | no 1/2015

honom för viktiga personer. I februari 1990 var det val i Nicaragua och skribenten sa till Urban Jörén att de hade klartecken från hennes tidning om att jobba där.

Så han packade sin väska, köpte flygbiljett och bokade hotell. Men när de kom fram pratade skribenten i telefon med utrikeschefen på tidningen och räckte sedan plötsligt luren till honom med ett lätt vimsigt uttryck: »Bli inte för arg nu men min chef vill prata med dig.« Det visade sig att jobbet inte alls var förankrat och att Urban inte alls hade något uppdrag. Det hela var något som korren själv hade hittat på.

– Jag var grundlurad. Korren såg mig som något slags marionett, som skulle följa henne i hasorna.

Jag var fly förbannad, hade ju betalat hela resan själv, säger han.

Ett par år senare berättade han storyn om den dumma korren för en redaktör på en tidning hemma i Sverige. När han var klar sa redaktören som hade sett surare och surare ut: »Det där är min bästa vän du talar om.« Det blev inte så många fler jo b på just den tidningen.

– Ja, vad lärde man sig av det? Att inte berätta allt för alla, ha ha.

Men samtidigt är han glad att han åkte till Nicaragua.

– Jag lyckades faktiskt sälja in några små jobb till utländska tidningar och jag är i efterhand glad att jag åkte dit. Jag träffade en massa bra folk och kollegor från hela världen och lärde mig mycket om politik, säger han.

När han var närmare trettio hade han hunnit med att assistera en modefotograf i Paris och gått på Nordens Fotoskola. Henri Cartier-Bresson ställde då ut på Moderna museet i Stockholm. På väggen: Cartier-Bressons ord att man måste slita ut ett par skor för varje bra bild.

–Jag kände att jag ville kämpa mer, att jag själv ännu inte slitit ut några skor på riktigt, så därför begav jag mig igen till Sydamerika.

Det var början på en lång karriär. Jörén reste genom Eldslandet, Nicaragua, Colombia och Brasilien, gjorde jobb åt företag och olika tidningar och hade 52 rullar film med sig hem Och: på alla negativ syntes det osynliga hårstrå som under hela resan legat och lurat bakom spegeln på kameran.

Så kan det gå.

71 kilo vägde Urban Jörén (93 kilo i dag) när han flyttade hem igen, ansatt av alla möjliga parasiter och salmonella. Han började ta porträtt på svenskar som betytt mycket för honom. Björn Ulvaeus som då hade sin extremt skygga period fanns på listan.

Urban stämde träff, fick nej, fick sedan ja, men Ulvaeus dök inte upp. Slutligen fick de till en ny tid.

För första gången någonsin släppte Björn Ulvaeus in en fotograf i sitt hem. Urban dök upp med sin nya praktikant, lyckades få Ulvaeus dit han ville vid skrivbordet i hans heligaste rum, arbetsrummet.

Praktikanten hjälpte till med bakstyckena på Hasselbladaren, först polaroidbilder, sedan bytte de till filmrullen med 2 exponeringar. Ulvaeus sitter snällt framför kameran. När de börjat fotografera kommer plötsligt hans fru nedrusande för trappan, helt hysterisk, någonting har hänt i familjen, hon har precis fått ett samtal. Björn Ulvaeus håller sig lugn och låter Urban ta sina bilder. Urban känner sig nöjd ända fram tills att han ska veva tillbaka filmen Han inser att han fått fel bakstycke utan film Inga bilder. Och det är inte läge att säga det just nu eller ta nya. Han försökte återkomma ett par gånger efteråt men dörren var stängd. Det kom aldrig några fler chanse .

– Ja, vad säger man, ibland går allt åt helvete.

Men man går vidare – och blir en ännu bättre fotograf. Det är i skuggorna vi lär oss som sagt. / JENNY MORELLI

Kitsch!

I en personlig essä djupdyker Jenny Maria Nilsson i kitschens värld och hittar rötter från tidigt 1800-tal, då även massorna och inte bara eliten fick r d att köpa konst. Om konsten är medveten så är kitschen dess omedvetna och banala släkting.

fotografisk tidskrift | 16

17 | no 1/2015

Kitsch, förresten, temat för essän – med början i The Elvis Brothers analyserade jag helt ovetenskapligt kitsch-halten i några popband från 1980-talet.

Många höstar sannerligen in skyhöga poäng på en tänkt kitsch-skala. Urartad romantik. Och det är något med de där färgglada tygbanden runt männens handleder – Adam & the Ants-män – som tycks vara en besvärjelse mot något. Mot vardag? Kitsch som exorcism mot vardaglighet?

Kanske tycker ni det finns ursäk er för mitt oärliga beteende? Vad ska man göra i en värld som denna, där status har betydelse för överlevnad? I elvaårsåldern råkade jag höra hur en äldre väninna försökte öka på min obefi tliga hippfaktor genom att säga att jag var ett hängivet Gyllene Tider-fan.

»Gud, så vulgärt«, tänkte jag, eller kände i alla fall; jag struntade i om Gyllene Tider levde eller dog.

Men tonåren kom och med dem en vilja, ogenomtänkt och reaktiv, att leva upp till normen. Eller, nej – i mitt fall handlade det om att bryta mot normen på rätt sätt, att verka egen men ändå normal. »Gud, så vulgärt«, var reaktionen och jag bedömer den som äkta i förhållande till min karaktär. Jag brydde mig inte om sådant, och med sådant menar jag det som beskrivs i till exempel Fredrik Strages bok Fans, jag brydde mig inte om att bli hysterisk angående varken Gyllene Tider eller The Elvis Brothers.

Idolförälskelse, Kristi brud-grejen (människa kär i något ouppnåeligt som hen agerar på) är intressant för mig enbart som fenomen att studera. Och det är bra, det är ett drag hos mig själv som jag gillar.

Något jag inte gillar, den andra sidan av myntet i förmågan till distans, är mitt kontrollbehov. Två intuitiva reaktioner jag hade som barn avslöjar mig.

Jag ser klipp från Abba-konserter där folk skriker och svimmar. »Vulgärt«, tänker jag, »åbäka sig så i offentligheten.« Extas är privat, liksom sorg. När vi går i andra klass börjar en flicka gr ta på ett matteprov i skolan och jag känner förakt för att hon visar svaghet.

En människa kan inte alltid säga vad hon är, men hon kan ibland säga vad hon inte är och detta var inte jag. På gott och ont.

Risken att avslöjas som bluff bidrog men var inte primärkälla till den ångest mitt trettonåriga jag kände över musiksmakslögnen. Mer allvarligt, det grep efter mitt hjärta, fann det och kramade om; skammen inför andra var skammen inför mig själv. »In the pale light of hunted pleasure I become afraid I shall never know my sorrow« är en strof ur en dikt av William Butler Yeats som jag memorerade i femtonårsåldern. I det bleka ljuset av påhittade estetiska preferenser blev jag rädd att jag aldrig skulle lära känna mig själv. Att förställa sig är att göra våld på sig. Skäms du för vad du gillar så skäms du för dig själv och varför i så fall gör du det? Se dig om, att låtsas är ett effektivt sätt att förvanska sig, det finns förs örda liv där någon oskyldigt börjat bygga sin persona med lögner och plötsligt har en fängelsemur omkring sig, en mur mot självförståelse.

Varför är inte William Butler Yeats kitsch? Några titlar på hans diktsamlingar: The Trembling of the Veil, The Cat and the Moon, and Certain Poems, A Full Moon in March. Yeats poetiska värld är myter och magi, han trodde på astrologi, andar och att han i ett tidigare liv experimenterat med alkemi. Min favoritfascist brukar jag kalla honom. Yeats hatade den moderna

Nedan: Jeff all är bortom kitschen enligt Jenny Maria Nilsson. Visas på Louisiana, Danmark.

JEFF WALL

V

id något tillfälle bestämde jag mig för att alltid, om frågan kom upp, vara ärlig angående mina estetiska preferenser.

Och jag minns när jag tog beslutet på samma vis som jag minns signifika ta händelser: när Palme mördades, flygplan flög in i skyskrapor eller en ödesdiger tsunami nådde land.

Inga jämförelser i övrigt men jag kan konstatera att insikten om att undvika att svepa mig i en viss estetisk mantel för att framstå på ett särskilt vis var av betydelse.

Vardagsrummet i barndomshemmet, bränd panel, beige heltäckningsmatta och bruna fåtöljer; det var där jag stod. Cirka 13 år gammal och drabbad av ångest, en ångest som emanerade ur skam för att jag rätt utförligt och under några veckor hade ljugit om att jag älskade ett visst popband. Ett påhitt – jag hade aldrig hört dem.

Till en inte ringa del har detta att inte lägga mig till med låtsas-smak präglat mitt liv. Och det har inte varit enkelt. Ibland har jag misslyckats, för vi människor är sådana härvor av viljor, känslor och reaktioner och det är inte lätt att avgöra vad i det där nystanet som är på riktigt.

Någonstans hade jag sett en bild i en tidning (det var där man såg bilder på den tiden), bandmedlemmarna verkade coola och udda, sångaren var snygg, vilket bidrog till bedrägeriet, och jag började ange detta gäng som favoritband. Ja, mer än så, jag gav sken av att avguda dem och vara förälskad i sångaren. The Elvis Brothers hette gruppen, jag kommer ihåg namnet utan vidare efter alla dessa år, men vet fortfarande inte hur de låter. De finns inte på Spotify, men inför denna text så googlar jag och läser att »The Elvis Brothers var en rock/pop-trio från Champaign i Illinois som spelade på klubbar i Mellanamerika«. Då vet jag mer än någonsin tidigare.

»Ett vaccin mot kitsch, en blandning av begåvning, seriositet och äkthet. Det billiga är aldrig billigt hos Yeats.« fotografisk tidskrift | 18

världen och därför hatade han upplysning, jämlikhet och vetenskap. Men han har en kraft inom sig, ett vaccin mot kitsch, en blandning av begåvning, seriositet och äkthet. Det billiga är aldrig billigt hos honom.

V The Elvis Brothers. Kitsch som exorcism mot vardaglighet.

19 | no 1/2015

art vill jag komma med denna inledning? Hit: vår personliga smak är kopplad till vårt allra innersta. John Ruskin (1819–1900), konstkritiker i kretsen av prerafaeliterna har sagt att om vi vill veta sanningen om ett samhälle måste vi studera dess konst. Människan förmår inte vara sanningsenlig i sina ord, utan våra uttryck berättar om och avslöjar vilka vi är. Det gäller samhället och den enskilde, våra estetiska preferenser är ett avtryck av de vi är, oavsett om vi är äkta eller har byggt oss ett instrumentellt jag. Därför är det så känsligt.

Omkring 1870, på Münchens konstmarknader, börjar man kalla billiga och lättkrängda bilder för

kitsch. Etymologin? Flera teorier finn , de troligaste är att ordet härstammar från det tyska ordet kitschen som betyder »att smeta« eller det dialektala verkitschen; »att göra billigt«. År 1939 skriver Clement Greenberg (som för blivande hustrun Janice Van Horne ska presenteras som världens viktigaste konstkritiker) essän AvantGarde och Kitsch. I den är han viktig och har tajming.

Greenberg skriver om den skiljeväg konsten nådde i början av 1900-talet, där kitsch gick åt ena hållet och avantgarde (modernism) åt andra. Eller vänta, en bättre bild är att modernismen fann ett träd vid den där skiljevägen, klättrade upp i det och började teoretisera, medan kitschen obrytt stod kvar på marken och målade akvarell av de vackra scenerierna.

För vad är det som sker på de tyska konstmarknaderna, och i andra liknande urbana miljöer, under den senare halvan av 1800-talet? Folk med dålig smak får råd att köpa konst. Fotografi och tryckkonst blir mer tillgängligt, kopian åtkomlig

SF

Överst: Ingmar Bergmans och film otografen Gunnar Fischers estetik i »Det sjunde inseglet« balanserar på gränsen till pekoral och kitsch.

I mitten: Elisabeth Ohlson Wallin, aktuell på Eskilstuna stadsmuseum med »Ack Sverige du sköna«. Omedveten eller medveten?

PETER LIK

ELISABETH OHLSON WALLIN

Nederst: Peter Liks »Phantom« såldes för 6,5 miljoner dollar, vilket irriterar den »riktiga« konstvärlden.

och voilà – den konsumerande klassen föds.

Avantgardet har medvetet klättrat upp i trädet för att slippa den släkting som den konsumerande klassen, genom sitt vältrande i det sanna, det goda och det sköna, har gjort banal. Modernismens essens är det överlägsna självmedvetandet, uppe i trädet har den distans. Kitschen är omedveten och reaktiv.

Så kitsch och konst blir varandras motsatser, vilket har förstärkts sedan dess och brottet är våldsamt. Jämför Ruskin, britten som tillhör 1800-talet, och Greenberg, amerikanen som tillhör 1900-talet.

Ruskins värld är en av prerafaeliter, ånglok och klass, Greenbergs en av modernism, klassmedvetenhet och Jackson Pollock, men det är bara nio år mellan det att Ruskin dör och Greenberg föds.

Jämför även de postmodernistiska 1980-talsbanden, The Elvis Brothers et consortes, med schlagerartister. De olika uttrycken, det medvetna och omedvetna, finns alltid jämte varandra. Visst tröttnar man på det ironiska förhållningssättet, det distanserade? Äkthet är alltid bristvara, modernism blir förljugen, institutionaliserad och värd förakt även den. När hundra år passerat från att ordet kitsch myntats träder 1980-talet ur 1970-talet som en backlash till det, och konsten blickar ner på släktingen på backen som frejdigt målar akvarell. Självinsikt är plötsligt en börda, men den som ätit av äpplet kan inte göra sig oskyldig och postmodernismen, genom till exempel Andy Warhol, kan inte annektera kitschens innehåll, bara dess uttryck. »… för att definiera vad de inte är« är en del av ett citat ur Greenbergs text från 1939. Den moderna konsten är inte kitsch och vi är framme vid fallet med den australiensiske fotografen Peter Lik, där allt på något vis kommer samman. I december 2014 säljer han fotografiet Phantom för 6,5 miljoner dollar, en rekordsumma för ett fotografi På hemsidan skriver han: »Detta historiska ögonblick bevisar bara ännu mer att Peter Lik utan tvekan är den sanna ledaren i konstvärlden.« Men det enda det bevisar är det Tywin Lannister säger i Game of Thrones: »En man som måste säga ›jag är kungen‹ är ingen kung.« fotografisk tidskrift | 20

MARTIN PARR

»Så kitsch och konst blir varandras motsatser, vilket har förstärkts sedan dess.«

I konstvärlden kallar sig ingen »den sanne ledaren«, även om vissa kanske vill. Möjligen är det en paradox, men det är på grund av sin oskuld och omedvetenhet som kitschen lämpar sig till propaganda. Brist på självinsikt gör att den lånar sig till vad som helst och det tycks för övrigt också gälla människor med sådan brist.

Jag ljög, eller överdrev i alla fall, när jag påstod att kitschen belåtet målar landskap. Emellanåt får den syn på släktingen i trädet och blir bitter eftersom den inte förstår – varför sitter du där uppe och har tillgång till konsthallar medan jag, i bästa fall, endast har den kommersiella marknaden? Lik förstår den uppdelning som Greenberg beskriver lika lite som din gamla mormor som uppmanar barnbarnet att bli konstnär för att det tar så fina bilder v blommor med sin kamera, mycket bättre bilder än det obegripliga som visas på konsthallar.

Liks fotografi är v vår skönaste natur med mättnaden uppdragen i Photoshop. Martin Parr, fotograf som tillhör den mest exklusiva konstvärlden, kommenterade försäljningen av Phantom med orden »Det är rätt makalöst. Han har ingen position överhuvudtaget i den konstvärld jag tillhör. Jag har aldrig hört talas om honom.« Skillnaden mellan de två fotograferna är denna: Lik är kitsch medan Parr fotograferar kitsch. Nå, det hela tycks roa Parr, men någon som är oroad är galleristen Michael Hopper. »Idioter«, så säger han inte men menar, varför vill någon köpa en bild för 6, 5 miljoner dollar som vem som helst kan ta med sin Iphone och skriva ut med en dyr printer? Riktiga konstnärer, fortsätter Hopper, är någon som tolkar världen omkring sig (medvetet från trädet) och vars kvalitet och kreativitet är oåtkomlig för mannen på gatan.

Oåtkomlig är det centrala ordet och Hopper har rätt – vem som helst kan ta de bilder som Lik tar.

Nästan vem som helst, du behöver pengar för att resa världen över och tillgång till dyr teknik. Många tror att Lik själv har köpt bilden; köparen är anonym och den har inget andrahandsvärde. Kapitalförstöring, alltså. Varför skulle han anstränga sig så för att ge sken av att vara konstvärldens sanne ledare? För den moderna fotokitsch han åstadkom21 | no 1/2015

Martin Parr är aktuell på Fotografis a fram till 7 juni. Inte kitsch, men han fotograferar kitsch, menar Jenny Maria Nilsson.

mer är han älskad av fler än ad till exempel Parr är.

Jag vet inte svaret på frågan. Folkets beundran eller elitens? Kan man bara få det ena?

F

otografen Elisabeth Ohlson Wallins senaste projekt, bok och utställning heter Ack Sverige, du sköna. När jag ser fotografierna liksom några ur hennes tidigare produktion, tänker jag på Immanuel Kant. Den tredje formuleringen av kategoriska imperativet närmare bestämt: »Handla aldrig så att du behandlar mänskligheten i din egen eller någon annan person enbart som medel, utan alltid tillika som ett ändamål.« Alltså – i min tolkning – utnyttja inte folk och särskilt inte dem du fotograferar.

För vår tids bildleverantör fotografiet gör (delvis på grund av sin verklighetsanknytning) avbildade människor mer utlämnade än till exempel i den

målade konsten. Fotografi är inte realism, det har blivit något annat i processen, men är gjort av realism. Om inte verklighet, så sprungen ur den.

Ohlson Wallin dränker verklighetens människor i kitsch, som om hon inte litar på att det och de som avbildas är tillräckliga i sig själva.

Ingmar Bergman är mitt bästa exempel på hur bra konst balanserar på gränsen till pekoral, men precis klarar sig från att falla i träsket av karikerad nostalgi, sentimentalitet, heroism eller vilken känsla som råkar vara på tapeten. Bergmans genialitet består i att han ligger tätt intill, på rätt sida kitsch-gränsen, medan Ohlson Wallin hamnar på fel sida. Samhällets sårbara tycks mig utnyttjade i hennes bilder, lämnade i kitschens obönhörliga ljus. Kanske felbedömer jag. Ibland när jag skriver recensioner vill jag ha mer tid, cirka hundra år, för att bestämma värdet. Ohlson Wallin undflyr mig och hamnar mellan grupperna.

ODD NERDRUM

Odd Nerdrums nykitschiga tradition med överlagd eskapism.

Grupperna? Ja, från början har jag idén med denna essä att bestämma på vilka olika vis kitsch och konst förhåller sig till varandra – att gruppera.

Blir texten sedan dålig har jag i alla fall gjort någon nytta i den. Men jag går bet, det är svårt och blir mest pannkaka.

Ett försök: 1) De bortom kitsch, William Butler Yeats eller Jeff Wall till exempel. Wall och Yeats i samma grupp? Här behövs undergrupper, en för när modernismen klättrat upp i trädet och en innan. 2) Äkta kitsch, se där en paradox, med Peter Lik och det osignerade som säljs på vår tids konstmarknader.

3) Modernister och postmodernister som använder kitschens uttryck: David LaChapelle eller Helena Blomqvist, den sistnämnda använder de smetigaste känslor så fi t att de blir subtila och sublima.

Var passar Wallin in? Mellan grupp ett och två? Är hon omedveten kitsch eller medveten kitschanvändare? Jag vet inte.

»Guld och äkthet är sällsynt men kan fin as överallt i kitsch och i konst.«

elever bjöds jag dit för att sitta i en panel. De var misstänkt snygga, Nerdrumeleverna, en statistisk överrepresentation i förhållande till resten av befolkningen. Fanns sektliknande tendenser? Vid middagen satt jag jämte en vacker och framgångsrik Nerdrumelev. Jag ställde frågor, hon sa »ni journalister letar bara problem«. Nja, inte bara problem, tänkte jag, utan spännande saker generellt. »Hon var som från en annan värld den där konstnären«, skrev jag i ett mejl till en svensk poet bosatt i Norge som kände henne. Vi mejlväxlade sedan han skrivit ett upprört och nedlåtande (men underhållande) mejl till mig, efter att jag berömt Ida Börjels poesi i en understreckare. »Lustigt«, sa poeten, »hon sa exakt detsamma om dig, att du var som från en annan värld.« Hur många olika finns?

Jag övernattade på hotell i Telemark, vaknade klockan fem och smög omkring i de offentliga rummen. Mycket konst, kitsch givetvis, men också lokala Telemarkskonstnärer, grafi ern Terje Grøstad till exempel och en praktfull nationalistisk väggmålning i receptionen. Om vi vill veta sanningen om ett samhälle så måste vi studera dess konst, och den konsten kändes märkligt samstämmig med utsikten från hotellet. När en kock anlände för att börja med frukosten, han drack först kaffe i matsalen, frågade jag ut honom om konst. Han sa: »Mitt liv är ett konstverk«. Det är bra sagt. Var ditt eget konstverk.

Så finns en fjärde grup Odd Nerdrum och hans elever – nykitschen. De står under trädet för att de valt platsen. Samma förakt som går från konstetablissemanget mot kitschen går från nykitschen y människan anlägger den mask och till avantgardet; de vill inte gå före utan använda den » den utstyrsel som förflyttar henne till konsttradition de menar är mer kvalitativ. Är medden framtid hon strävar efter«, som vetenheten hela saken? Nerdrum och de av hans elevJean Starobinski formulerade det. Om er som är framgångsrika säljer på samma konstmarkdenna essä har en slutsats så är den nad som Martin Parr, den Lik inte kan komma åt. kanske: Känn dig själv och dina egna estetiska Inte nazism utan snarare överlagd eskapism. preferenser. Guld och äkthet är sällsynt men kan Minns ni debatten kring Figurationer år 2009? finnas verallt. I kitsch och i konst. Var inte någon Nykitschens estetisk anklagades för att ha kausal reaktionsmaskin. koppling till fascism. Debatten har en wikipediaPå Youtube hittar jag The Elvis Brothers, helt sida: »Utbildade norska figur tiva målare gav annorlunda än jag har trott, mindre Adam and the tillsammans med boken Figurationer upphov till en Ants och mer rockabilly-goes-80-tal. I kommentarsdebatt om det aktuella konstklimatet i – framför fältet råder nostalgibonanza. »Jag såg dem 84, bästa allt – Skandinavien.« Med anledning av att en utställning på Telemarks- bandet!« och så vidare. Det var en annan tid. Long gone, som en av deras låtar heter. galleriet invigdes med Nerdrum och flera v hans

T

fotografisk tidskrift | 22

DAVID LACHAPELLE

David LaChapelles postmoderna portr채tt av Lady Gaga.

(Bilden 채r vriden 90 grader motsols)

23 | no 1/2015

CHRISTIAN WILLIAMSSON

Fotografernas arbetsmarknad Allt fler aktö er men omsättningen är ungefär densamma som 2007.

2007 uppgav ungefär 5 300 F-skattare att de hade reklam-, press- och porträttfotografi som huvud yssla i sina deklarationer. Deras företag omsatte sammanlagt cirka 2,85 miljarder kronor. 2012 uppgav över 8 000 fotografer samma inriktning. Samma år var deras sammanlagda omsättningen 2,87 miljarder. Det betyder att allt fler aktörer är med och delar på ungefär lika mycket pengar.

Siffrorna från scb visar också att till exempel porträttfotografers omsättning nästan halverats sedan 2007 då medelårsomsättningen låg på över 800 000 kronor. Fem år senare är

medelårsomsättningen nere i 400 000 kronor. En gissning är det förlorade passfototillståndet har påverkat deras verksamhet negativt. Reklamfotografer som 2007 omsatte 700 000 kronor har i genomsnitt en omsättning på 500 000 år 2012.

Antalet frilansande press- och övriga fotografer har ökat med cirka 50 procent de senaste fem åren, möjligen har det att göra med att mediehusen gör sig av med allt fler anställda fotografer och att dessa blir frilansare i stället. Presfotografernas omsättning har sjunkit från 340 000 kronor till cirka 270 000 kronor år 2012.

Siffrorna visa att till exempel porträttfotografers omsättning nästan halverats sedan 2007.

En nisch som allt fle fotografer söker sig till är rörlig bild och filmfo ografi Inom rörlig bild är det svårt att hitta statistik. Men jämför man den totala omsättningen för stillbildsfotografi med filmproduktionsbolag oms tter film näs an femton gånger mer än stillbildsfotografi Aktörerna har heller inte nämnvärt ökat i antal i samma grad som stillbildsfotograferna.

Siffrorna från filmbranschen handlar om fler y ken än fotograferna, branschen sysselsätter en mängd olika yrkeskategorier.

Men vad många sff-fotografer vittnar om är att efterfrågan på rörlig bild fotografisk tidskrift | 24

Källa: SCB, allabolag.se, Konstnärsnämnden, Författarfonden och SFF.

ökar. Enligt sfotos egen sökmotor »Sök fotograf« jobbar cirka 10 procent av förbundets medlemmarna även med rörligt bildmaterial.

Enligt allabolag.se finns det ver 8 000 företag med fotografi som huvud verksamhet. Av dessa är cirka 3 300 etablerade i Stockholm, 1 342 i Västra Götaland, 1 103 i Skåne, 282 i Uppsala, 248 i Östergötland, 215 i Halland och 188 i Norrbotten. Endast 114 av dessa är aktiebolag, 6 stycken är handelseller kommanditbolag. Resten är enskilda firmo . Merparten av dessa företag (5 405 stycken) uppger sig ha 25 | no 1/2015

en omsättning mellan 1 och 499 000 kronor.

Enligt scb:s statistik har antalet anställda fotografer ökat. 2007 fanns det 1 863 anställda fotografer. 2012 var 2 304 anställda och 2013 hade 2 409 en anställning. Uppgiften förvånar, eftersom alla andra signaler som sff har fått pekar på att många fotografer blivit av med sina tjänster, inte minst inom media.

När SFF genomförde Yrkesundersökningen 2008 uppgav fotograferma att endast 1 procent av deras totala omsättning kom från olika typer

av stipendier eller kulturstöd. Få av de anslutna yrkesfotograferna lever på stipendier. År 2012 betalade Bildkonstnärsnämnden ut runt 5,6 miljoner till fotografer av totalt 63 miljoner totalt. Observera att vissa fotografer inte söker som fotografer utan som bildkonstnärer och då inte återfinns i sammanräkningen ovan. Författarfonden delar inte in sökanden i olika yrkeskategorier och saknar därför statistik. Men en snabb uppskatttning av alla som beviljades stöd 2012 ger vid handen att fotograferna är cirka 20–25 stycken av totalt 336 namn.

sff:s ordförande Anki Almqvist tycker det är oroväckande att den totala omsättningen för stillbildsfotografi inte ökat trots att fotograferna blir och fler och fle . Hon tror också att det finns fotografisk verksamheter som gömmer sig i annan statistik.

– Vi filma , vi förbereder bilder till tryck, vi retuscherar, skapar konst, undervisar med mera. Jag är dessutom väldigt förvånad över att se att antalet anställningar verkar ha ökat sedan 2007, det är naturligtvis mycket glädjande om den statistiken stämmer. / JENNY MORELLI

ALEXANDER MAHMOUD

Christoffer Hjalmarsson och Ivar Andersen reser ihop.

Fotografen & fotografisk tidskrift | 26

ALEXANDER MAHMOUD

Fotografer arbetar sällan ensamma. Vi har träff t några professionella fotografer tillsammans med deras parhästar – personer de samarbetar bra med: bildbehandlaren, skribenten och stajlisten. Personkemi, att hålla deadlines och att ha gemensam humor är viktigt.

ALEXANDER MAHMOUD

Sara Arnald och Ulrika Lindqvist skapar bra stämning.

text: ana udovic bild: alexander mahmoud och de medverkande Richard Ortega och Asel Al-Baldawi kör inte över varandra.

parhästen 27 | no 1/2015

PRIVAT

PRIVAT

fotografen & parhästen

PRIVAT

»Efter att vi varit på varsitt håll i somras möttes vi upp för en lunch i solen.«

»Vi utgår alltid ifrån att bara ha en ljuskälla, inte för att det är enklare utan för att det är snyggare.« / Asel

»Jag plåtar för ett sydkoreanskt klädmärke.« / Richard

»När han är lugn så kan jag också Vi möts på en lunchrestaurang på Medborgarplatsen på Söder i Stockholm. Asel Al-Baldawi, bildbehandlare, går och sätter sig vid bordet när hon beställt polska piroger. Fotograf Richard Ortega beställer en schnitzel och när han tar vatten upptäcker han att Asel inte tagit något. Han bär med sig ett glas även till henne.

Fridfullhet, trygghet och prestigelöshet. Det är tre ord som återkommer när Asel och Richard ska berätta om varför deras samarbete fungerar, förutom förstås kommunikation.

– Vi träffades under vår utbildning, vi läste på samma skola – Fotoskolan sthlm – och åt lunch ihop en dag. Vi kände direkt att vi hade en bra personkemi och började tidigt testa att jobba ihop.

Redan första jobbet insåg vi att vi delade samma vision, säger Richard.

– Vi älskar bägge att göra snygga bilder, säger Asel och skrattar.

Maten kommer, men det visar sig att köket gjort en miss – Asel får panerad ost i stället för piroger.

Efter en kort stunds tvekan bestämmer hon sig för att testa osten.

Richard och Asel har aldrig »lackat ur« på varandra.

– Vi har inte en sådan attityd, vi kör inte över varandra. Vi förvaltar varandras idéer. Jag är aldrig rädd för att berätta för Richard om mina tankar, säger Asel.

Det är en del av tryggheten, att de har respekt för varandra och från början vet att ingen kommer att motarbeta den andra.

Richard menar att han fick lära sig tt lägga prestigen åt sidan. Det lärde han sig genom att göra misstaget att låta sitt och andras »uppblåsta ego« stå i vägen.

– Ett av mina jobb hade kunnat bli så mycket bättre om jag bara hade tagit vara på de personer jag

arbetade med. Jag såg inte deras egenskaper. Men det var ett misstag jag lärde mig mycket av, säger han.

Att förstå varandras bildspråk, planera tillsammans och att ha samma inställning, »vi håller alltid deadline!«, gör att samarbetet flyter. Men det handlar också om att komplettera varandra.

– Jag kan berätta om en typisk situation, när vi hade kommit överens med kund om en look och allt hade gjorts i ordning för att börja fota. Men när kunden väl kommer till set visar det sig att det tänkta konceptet inte fungerar, säger Richard.

– Vi hade kanske tio minuter på oss att rädda situationen, säger Asel.

– Vi ser på varandra och jag ser en uppgivenhet i Asels blick. Så jag bara blinkar två gånger och säger »vi fi ar det här«, säger Richard.

– Helt lugn var han. Och då kunde jag också lugna ner mig. Richard presenterade en ny idé fotografisk tidskrift | 28

PRIVAT

FOTOGRAFEN NAMN Richard Ortega. ÅLDER 27 år.

BOR I Stockholm.

GÖR Porträtt, mode, reklam – har de senaste åren haft en passion för att dokumentera artister på den svenska hiphopscenen.

PARHÄSTEN NAMN Asel Al-Baldawi. ÅLDER 31 år.

BOR: I Stockholm.

GÖR Frilansande retuschör.

»Vi har många roliga samtal om allt och ingenting under arbetets gång.« / Asel

lugna ner mig« och började riggade om medan jag pratade med kunden, så det blev faktiskt klart i tid till sist, efter en lång nattmangling, säger Asel.

I stället för att bägge hamnade i panik, kunde den ena lugna den andra.

De är överens om att retuschörer har fått en helt annan roll i dag och ett större erkännande. Det finns en större medvetenhet om vad en retuschör gör och att det inte bara handlar om att förstora tuttar och dra in magar. Det arbete Asel utför är långt ifrån endast försköning av skavanker.

– Det är en helt egen vetenskap. Retuschörer kan färgseende, papperskvalitet, tryckanpassning, vi vet hur fotoböcker görs på bästa sätt och hur utställningar ska hängas, säger Asel.

– Retuschören förädlar bilden så att vi landar i den vision vi hade från början. Retuschen knyter ihop det hela, får en bildserie att hänga samman 29 | no 1/2015

och stämma i färger. Tack vare att vi jobbar ihop från start, har Asel inblick i jobbet och vet samtidigt vilket slutresultat vi söker. Allt fungerar smidigare. Många kunder blir oroliga när de ser kostnaderna för bildbehandling, men i slutändan har man faktiskt effektiviserat jobbet, säger Richard.

Deras ekonomiska uppgörelse är »dynamiskt« uppbyggd, de delar upp summan olika beroende på vilken arbetsinsats de gör.

– Får jag en förfrågan så bollar jag briefen direkt med Asel, bara för att försöka se vilken storlek jobbet har, vad vi behöver ta hänsyn till och vilka vi ska kontakta för att sätta ihop ett team. Sedan är hon alltid steget före med det kreativa, säger Richard.

– Vi är så tillgängliga för varandra, Richard tar sig tid och svarar alltid snabbt om jag ringer eller mejlar, jag behöver aldrig sitta och vänta på feedback – sådant uppskattar jag, särskilt inför deadline, säger Asel.

De kan också dela upp arbetstiden, så att processen blir mer harmonisk och effektiv. När de inte samarbetar så frilansar de på varsitt håll.

– Den bästa biten med att jobba ihop är att vi inte alltid jobbar tillsammans, på så sätt ser vi varje jobb vi gör ihop som kvalitetstid, säger Richard.

Den som arbetar som fotograf och retuschör inom reklam och mode är en del av en ängslig bransch i konstant förnyelse, och då behöver man stöd.

– Branschen kan vara krävande på många sätt, då är det skönt att kunna ringa henne och prata av sig, säger Richard och lägger en hand på Asels axel.

Eftersom de trivs tillsammans händer det att de går ut och firar när e t jobb är lämnat och klart.

– Är vi nöjda så firar vi och har det gått dåligt så ser vi bara till att dricka lite mer vin, säger Richard och får Asel att skratta högt.

fotografen & parhästen

PRIVAT

FOTOGRAFEN NAMN Sara Arnald. ÅLDER 40 år.

BOR I Stockholm.

GÖR Sara har en master i fotografi från aland.

Hon fotograferar även kommersiellt eller redaktionellt, samt undervisar på Fotoskolan STHLM.

PRIVAT

PARHÄSTEN NAMN Ulrika Lindqvist. ÅLDER 24 år.

BOR I Stockholm.

GÖR Stajlist och kostymör, har varit modeassistent på Damernas Värld.

»Det är roligt att jobba med Sara som själv är modeintresserad och dessutom har en förståelse för vilka kläder som måste framhävas på bilderna.« / Ulrika

»Det är skönt med någon som kan kombinera fullt fokus med ett lättsamt sätt.« / Sara

»På plats handlar det om att vara »Vi sitter längst in! Blont högt hår!« Sara Arnald – hon med det höga håret – sms:ar från sitt bord längst bort i lokalen på fi et Pascal vid Odenplan.

Fiket är en vanlig arbetsplats för Sara och stajlisten Ulrika Lindqvist; här träffas de ofta för att prata ihop sig om gemensamma jobb. De gör många modereportage ihop, men också fotografering av kända intervjupersoner för olika tidningar.

– Vi möttes för ett år sedan – det var en redaktör som lade ut ett gemensamt jobb på oss, säger Ulrika.

– Det är ofta redaktören som är spindeln i nätet, som tänker ut vilken fotograf som skulle passa med vilken stajlist, till exempel, säger Sara.

Det blev en hård första prövning, eftersom jobbet de fick ar ett riktigt mastodontprojekt, två modeller skulle fotograferas i en bar, inte i studio.

Hade inte Sara och Ulrika fungerat så bra ihop från början, så hade det inte gått att genomföra.

– Vi är bägge två ganska uppstyrda, och har intensiv mejlkontakt, bildbaserad sådan, säger Ulrika.

Att i ord försöka beskriva är inte alltid så bra, har de bägge upptäckt. Detta eftersom ord kan betyda så olika saker för olika personer. Att skriva att en bild ska kännas »eterisk«, »krispig«, eller till och med något så verkar konkret, som »60-tal«, kan skapa associationer som blir väldigt annorlunda beroende på vem som hör dem.

Ulrika tar fram sin smarttelefon och öppnar bildbanken. De allra fles a bilderna föreställer kläder som ligger prydligt upplagda på en låtsasmänniska, liggande på trägolv. Sara slår i gång sin dator och visar en typisk moodboard, där hon lagt in Ulrikas mobilbilder och bredvid dem lagt till modebilder från andra tidningar, där modellens pose är det viktiga.

– Det här stadiet kommer när vi börjat koka ner det till något konkret. Ofta har vi en väldigt lös

grundidé. Jag kan säga »jag vill vara i skogen på natten« och visa en inspirationsbild. Då kan Ulrika svara »gör vi skog på dagen så funkar det bättre med kläderna jag hittat«. Det är lite som en tratt, vi häller i saker och så sakta rinner det ner och utkristalliseras till något vi kan göra, säger Sara.

Hon visar sin anteckningsbok vars omslagstext lyder: »A book of mostly very good ideas and a few just okay ideas.« Med svart tusch har hon skrivit upp och ringat in vad det är som gör att hennes och Ulrikas samarbete fungerar så bra. Där står bland annat att de delar samma estetik, de respekterar varandras kunnande och de litar på varandra.

– Det handlar också om att inte bli för stängd i sin version, att våga prova något annat om den andra föreslår det, säger Ulrika.

Själva fotograferingen är egentligen den minsta delen av jobbet. Förarbetet är a och o, det måste fotografisk tidskrift | 30

PRIVAT

PRIVAT

»Sara har väldigt bra och starka värderingar vilket jag verkligen uppskattar. Vi åstadkommer bra bilder som vi båda kan stå för.« / Ulrika

»Ulrika är ett under av effektivitet och jag hinner knappt titta bort innan hon plockat klädhästen full med en perfekt mix – jag förstår aldrig hur det går till.« / Sara

lösningsfokuserad« göras grundligt. Ska nio modebilder plåtas, så är det nio olika outfit , makeuper, hår, platser och ljus som ska tänkas ut, och då handlar det förstås även om att fundera på retusch och layout redan från början. För att inte tala om att se till att rätt sak finns på plats för att undvika problem. Som till exempel att personen som ska fotas har 35 i skostorlek men alla skor är i storlek 39. Eller att en modell har kort, tunt hår när redaktören har bett om ett stort burr. Eller att någon glömde ringa makeup-artisten.

– Har man inte förberett sig ordentligt och prickat av att-göra-listan, innan så kan det gå så mycket energi i onödan. Det går alltid åt mycket energi på en fotografering, men så trött som man blir om det organisatoriska inte fungerat ska man inte behöva vara, säger Ulrika.

– Ärligt talat så finns i te mycket pengar i de kommersiella tidningarnas modereportage – 31 | no 1/2015

därför är det kreativa utrymmet viktigt, men lika viktigt är det att arbetet flyter, säger Sara.

Båda har erfarenheter av samarbeten som inte fungerat lika bra. Förutom de tre stora sakerna – att inte komma i tid, att inte göra det man lovat och att inte vara i form för att genomföra arbetet – så är det också viktigt att stämningen inte blir dålig.

– Big no-no på dålig stämning, tycker jag. Har man problem med någon inblandad, får man ta det någon annanstans. Väl på plats handlar allt om att vara lösningsfokuserad – se att det här hände, nu fi ar vi det. Allt som gick snett får vi prata om efteråt, säger Sara.

Dålig stämning blir det gärna om någon i sällskapet toppstyr en annan, lägger sig i det som inte är dens område.

– Visserligen är jag lite modeintresserad, men jag skulle ändå aldrig gå in och peta i dina val av

kläder – jag räknar med att du har full koll på det, jag känner tillit till ditt yrkeskunnande, säger Sara.

Det handlar om att visa respekt, och att klanka ner på människor inför öppen ridå är inte särskilt genomtänkt.

– Det är en så liten värld, modevärlden. Att tro att man hävdar sig själv genom att klaga på andra är bara dumt. Bättre då att unna folk framgång, att hjälpa varandra i stället för att sparka uppåt, säger Ulrika.

Ytterligare en sak som ger samarbetet en extra skjuts är hjälpsamhet. För även om de inte lägger sig i varandras arbete, så hugger de gärna in för varandra. Sara kan åka och lämna tillbaka en del av de kläder som Ulrika hämtat på stan. Och sist de jobbade upptäckte Sara att hon saknade en bra stol.

– Då hade jag en passande stol hemma som fick följa med i taxin tillsammans med alla väskor med kläder, skor och accessoarer, säger Ulrika.

PRIVAT

PRIVAT

fotografen & parhästen

PRIVAT

»Christoffer på Sveriges högsta vindkraftverk. Vi gjorde ett arbetsplatsreportage om höghöjdsarbete för en facklig tidning.« / Ivar

»Så här glad blir Christoffer när han får åka FN-bil i Kabul.« / Ivar

»Vi är på väg till Afghanistan hösten 2012, Ivar har laddat med snus och jag har ätit sill innan avresan.« / Christoffer.

»Ju farligare ställe vi befinner oss Christoffer Hjalmarssons bilder har vi sett i tidningar som Expressen, Fokus och The Guardian. Många av de reportagebilder han tagit är ifrån länder som befinner sig i krig och onflikt – fghanistan, Syrien, Ukraina. I början reste han mycket ensam.

– Jag var ständigt på jakt efter någon som kunde skriva, som kunde övervinna rädslan för att ge sig i väg till konfliktzone . Det var verkligen mitt största dilemma. Jag försökte lösa det genom att skriva mycket själv, men det blir en psykisk grej; att vara ensam i konfliktzoner gör att man lätt hamnar i destruktiva tankebanor. Det blir lättare om det finns någon att ventilera sina tankar med. Dessutom blir jobbet bättre om jag får koncentrera mig på det jag vill göra – ta bra bilder, säger han.

En av dem som köpte hans bilder var journalisten Ivar Andersen, som var redaktionschef på Arbetaren.

– Som redaktör var jag glad över att kunna köpa in Christoffers material. Med Arbetarens små resurser gick det inte att begära vad som helst av frilansarna – men Christoffer gjorde alltid ett schysst jobb, han har en stark journalistisk drivkraft. Han lade ner mycket tid för att producera kvalitetsmaterial eftersom han brann för det, säger Ivar.

Ivar lade märke till Christoffers bilder eftersom de var uppriktiga, han försökte aldrig skapa effekter i bild som inte hade täckning i berättelsen.

– Jag tyckte om hans ambition att inte ta de enkla lösningarna bara för att det skulle bli bilder som var lättare att sälja, säger Ivar.

I dag arbetar de mycket tätare och gör reportageresor ihop, där Ivar skriver och Christoffer fotograferar. Samarbetet började för tre år sedan, då Ivar fick å från Arbetaren i en nedskärning.

Sedan dess har de bland annat åkt till Syrien, Irak,

Afghanistan och Sibirien tillsammans. Nu delar de också vardag – de sitter i samma frilanslokal nära Nytorget på Södermalm i Stockholm.

Christoffer har slagit sig ner i en av kontorets två röda snurrfåtöljer, Ivar i den andra. Christoffer har målat naglarna i orange på högra handen, den vänstra i grönt. Han var på sin tjejkompis 30-årsfest i helgen och eftersom alla målade naglarna ville han inte vara sämre.

– Jag har samarbetat med många journalister, och det har varit okej – men inte lika bra som med Ivar. Jag tror att vårt samarbete fungerar eftersom Ivar och jag har en bra kommunikation. Om man inte kan prata ihop sig som journalist och fotograf kan materialet bli alldeles för splittrat, man kommer till kunden med en text som handlar om en sak, medan jag fotograferat något annat.

Ivar tror att det hänger ihop med att många skrivande journalister har skolats in i föreställningen fotografisk tidskrift | 32

PRIVAT

FOTOGRAFEN NAMN Christoffer Hjalmarsson. ÅLDER 27 år.

BOR I Stockholm.

GÖR Har arbetat som fotograf sedan 2010 och är frilansfotograf knuten till Expressen. Vann Årets Bild 2015.

PARHÄSTEN NAMN Ivar Andersen. ÅLDER 33 år.

BOR I Stockholm.

GÖR Journalist sedan 10 år tillbaka. Frilansar bland annat för Svenska Dagbladet och Fokus.

»Ivar vilar ut efter en hård arbetsdag i Syrien.« / Christoffer.

på, desto mer tramsar vi« att de producerar reportaget – fotografen ska bara hänga på.

– Jag tror att jag har nytta av att jag har jobbat som redaktör i många år. Då är man tvungen att tänka på bild, det blir så uppenbart att en bra text utan fungerande bild inte blir ett fullgott reportage, säger Ivar.

Christoffer tror att en nyckel är att de lägger mycket tid på att resonera sig fram till vad de vill göra.

– Vi behöver tid och luft för att prata igenom saker. Många gånger har det räddat oss från att fatta dumma beslut, säger Christoffer och påminner Ivar om när de fastnade i Irak.

Ivar harklar sig.

– Vi hade blivit lovade hjälp att passera gränsen till Syrien, men när vi kom dit hade läget ändrats – vi var tvungna att lösa det själva, helt enkelt, säger han.

33 | no 1/2015

Å ena sidan hade de lagt ner pengar på resan och hade ett uppehälle som kostade. Å andra sidan visste de riskerna med att bli kvar för länge i Irak – ju längre man blir kvar i grannlandet, desto större blir risken för upptäckt av underrättelsetjänsten i Syrien.

– Det gäller att vara överens när man åker som team. Det kan vara så att den ena i teamet är i en annan fas av sin karriär eller har en annan relation till kunden, och då kan det lätt uppstå problem. Till exempel om en bara vill fokusera på ett jobb, till huvudkunden, medan den andra snabbt har löst det jobbet och sedan vill hitta nya jobb att sälja till andra uppdragsgivare – då kan både huvudjobbet bli lidande och relationen i teamet komma i osynk. Men för oss har det gått att resonera och hitta en lösning. I Irak blev lösningen att vi bestämde oss för att om det inte funkar så åker vi hem, säger Christoffer.

Det är inte bara att deras samarbete fungerar med text och bild, de trivs också tillsammans och delar gärna rum på sina resor.

– Vi blir besvikna om vi får olika rum på ett hotell, och det blir nästan som ett pseudoförhållande.

Står sängarna isär brukar vi flytta ihop dem. Vi var i Kabul i februari 2012, den kallaste vintern på 30 år, och då låg vi tätt intill varandra, säger Christoffer.

– Vi tramsar väldigt mycket, förmodligen mer ju farligare ställe vi befinner oss på. Där är det tacksamt att ha samma populärkulturella preferenser, då kan man ta en liten paus i några minuter och diskutera senaste Spider Man-filmen säger Ivar.

Det blir ett sätt att slappna av trots allt.

– Inte så att man inte är på hugget, vi kan slå om snabbt från oseriös till seriös, men det blir ofta mycket väntetid, och jag som är rastlös av mig tycker att det är skönt att sitta och prata med Ivar om allt eller inget, säger Christoffer.

ANGÉLICA DASS

tankar om en bild

fotografisk tidskrift | 34

Vi ser ingen färg vi ser en människa Natalia Kazmierska om den brasilianska fotografen Angélica Dass Pantoneporträtt.

alla som någon gång handlat smink vet hur meningslöst ordet »hudfärgad« är. Den färgen finns ju inte.

I makeupvärlden lär man sig snabbt det intrikata system av pudernyanser och foundationtoner som snarare rör sig mellan kyla och värme, ljus och mörker. För mig tog det till exempel 20 år av planlöst spacklande och duttande med gummisvampar innan jag insåg att min hy var gulaktig och inte rosagrå, som dittills hade varit utgångspunkten för all min skönhetsomsorg.

Plötsligt såg jag mig själv på ett annat sätt i spegeln. Fast ingenting egentligen hade förändrats.

Kosmetika kräver kunskaper om ansiktets skiftningar. I skönhetsdisken orienterar man sig mellan komplicerade sifferkombinationer och grader av oliv, honung eller sand. Man kan skönja pärlemor eller tryffel i en dammig puderdosa, letar efter skiftningar av mocka och mandel i krämiga konsistenser. Fängslas av lena namn som »Desert beige« och »Creamy caramel«.

Av någon anledning är det just sminkbutikens oändliga rader av kladdiga concealers jag tänker på inför bilden av Pantone nr 71-5 c.

Nu vet vi inte om kvinnan på bilden ens har använt makeup eller är »naturlig« (för att använda ett annat meningslöst ord).

Inte heller kan vi utröna om hon skaffat sig en spontan new age-tatuering på en vild partycharterresa, eller om de ljusa ränderna på hennes axlar snarare vittnar om ett slitsamt utomhusarbete, och det inpräntade aum-tecknet om en djupt spirituell sida. det enda vi kan slå fast är att Pantone nr 71-5 c är en av de cirka 2 500 människor som snällt ställt upp framför brasilianska fotografen Angélica Dass 35 | no 1/2015

kamera och på så vis blivit en del av projektet Humanæ.

Dass – som tidigare arbetat för tidningar besatta av skönhet, som Glamour och Marie Claire – började plåta sin egen familj 2012. Hon var inspirerad av släktens mixade hudfärgspalett: en svart pappa adopterad av vita föräldrar, mamman som är brasiliansk men med en adopterad vit syster, sin spanska make med belgiska rötter.

Snart växte Humanæ med porträtt som Dass plåtade på sina resor till konstfestivaler runt om i världen.

Genom att ta en pixel från varje avbildad persons nästipp – där man ju ömsar färg när man blir förkyld, frusen eller full – och matcha den med företaget Pantones universella pigmentkarta, vill hon fånga mänsklighetens alla nyanser.

Det är lättare sagt än gjort.

Pantones Matching System, pms, har med sina tusentals godkända färger sedan 1960-talet använts inom reklam-, design- och tryckeribranschen, och även av militär och statsmakt, för att exempelvis definiera xakta kulören på nationens flag a.

Men frågan är om det räcker till för våra kroppar.

Dass misstänker själv att det finns så mån a olika hudfärger att det kommer bli omöjligt att dokumentera alla.

ädla renrasiga, ljushyllta. I botten de svartmuskiga, lägre stående.

Det finns ycket att avsky i deras verksamhet – men det man sällan pratar om är hur ofantligt ytlig den var.

Enligt forskare som Ulrika Kjellman, en av få som studerat arkivet med 12 000 fotografier på Rasbiologiska institutet i Uppsala, finns det in en som helst systematik i denna akademiskt tvivelaktiga bildbank. Svenska rasbiologer som Herman Lundborg ägnade sig i stort sett bara åt att sortera olika utseenden. Det var allt.

När han inte kunde bekräfta sina galna teorier om olika raser och karaktärsdrag, började han i stället stajla människorna i sina foton. Samer och resandefolk plåtades i smutsiga torp och skumraskmiljöer. Så kallade ariska svenskar i snygga kläder och med bra ljussättning. Vips framstod somliga som mer ljusa och »rena« än andra, i denna gigantiska rasistiska lookbook.

Spår av detta tankegods syns än i dag. Inte minst just i sminkdiskarna och skönhetsindustrin, som fortfarande saknar nyansrikedom när det kommer till mörkare hudfärger. I stället boomar försäljningen av livsfarliga hudblekningsmedel. Medan vithetsnormen, den ljushyllta, reproduceras som mer åtråvärd i modemagasinen.

försöken att katalogisera och klassificera människor har däremot en historia i nyansen fascistbrun. Alla dessa arkiv, tabeller och mätningar som har syftat till att kontrollera och förtrycka, ofta i vetenskapens namn.

När europeiska rasbiologer åkte land och rike runt i början av förra seklet med kameror och måttband i högsta hugg var det för att sortera människor i påhittade hierarkier. Högst upp tronade de

det fina med Angélica Dass Humanæ är att hennes syfte är det rakt motsatta – att visa hur vackra alla är.

Hon samlar också på människor, fotar dem rakt upp och ner och kategoriserar metodiskt utifrån hudfärger. Men hennes demokratiska projekt vill riva ner kategorierna istället för att befästa dem.

Det finns in a »vita« eller »svarta« här. När vi möter blicken hos Pantone nr 71-5 c ser vi ingen färg utan en människa.

DAVID MOLANDER

David Molander har tagit sig djupt in i graffitivegetationen i Queens, New York.

David Molander upptäcker böcker

David Molander Rest in paint cecilia hillström gallery, 2015

david molanders fotografiska projekt City heart fick mycket uppmärksamhet när det presenterades för några år sedan. Projektet bestod av en inträngande dokumentation av Slussen i Stockholm, en omdiskuterad plats där olika modeller för att lösa det akuta renoveringsbehovet under lång tid stötts och blötts bland politiker och i media. Som brännpunkt för debatten och med sin strategiska placering i staden mellan Mälaren och Saltsjön, Gamla stan och Södermalm, framstår Slussen därför

som ett högst medvetet val från Molanders sida.

Men det var inte bara motivet som orsakade det stora intresset, även om det säkert bidrog till en del. Det var sättet som Molander skildrade Slussen på som utgjorde den stora överraskningen. Det var hur han arbetat med att sammanföra ett omfattande digitalt material till ett sammansvetsat collage som fascinerade. I en enda stor helhetsbild, närmast ett kalejdoskopiskt panorama, visade han ett Slussen som vi egentligen aldrig hade sett tidigare. Trots att jag själv vid oräkneliga tillfällen väntat på bussen ut till Nacka just där, förvånades jag över det fantasifulla greppet i Molanders bild av Slussen i genomskärning. Inte helt olikt Piranesis vindlande perspektiv.

På hemsidan urbananatomy.se kan du själv klicka dig igenom City Heart.

Och med hjälp av musen zooma in och ut på bildens alla trånga gångar och utrymmen. Slussens konstruktion öppnar sig med en knivskarp skärpa och allt det vi vanligen inte lägger märke till är plötsligt möjliga att studera ingående.

På liknande sätt har Molander senare förvandlat flera v sina fotografier till orta animationer där betraktaren leds genom bildens olika skikt och fångas in av ljud från miljöerna. Här har han utvecklat en suggestiv och övertygande blandning av stilla och rörlig bild. när david molander nu släpper katalogen Rest in paint, kommer fortsättningen på hans urbana

upptäcktsresa. Med sitt arkeologiskt färgade fotografi har han sökt sig till nedgångna områden i New York och Berlin. Molander är på god väg att utveckla en egen variant av ett fikt vt dokumentärt bildberättande, som handlar om hans säregna sätt att minnas en plats och att göra den till sin. Att erövra den från framtiden.

En motsvarighet till bilden av Slussen finns i det nya projektets två fotografier av byggnaden 5 Pointz i Queens, New York, som länge varit en fristad för graffitimålare Molander avbildar den dels oskuldsfullt i vitt och dels i en inverterad mörkare version. I dunklet blir underliggande skikt synliga som berättar om husets förestående rivning. Husblocket framstår som ett tempel och sträcker ut sig mitt på bildytan, ett drag som utmärker fotografisk tidskrift | 36

GRANATH FÖRLAG

»Det är intressant hur hans användning av den senaste tekniken samtidigt väcker tankar på ålderdomliga bildvärldar.«

»Bakom ryggen finns ett avsked« av Granath och Kjellin.

LÅGMÄLT OCH KRAFTFULLT

MELANKOLISK KÄRLEK

Maria Friberg Changed positions

Håkan Granath (bild) och Jan Kjellin (text) Bakom ryggen finns ett avsked

art and theory DAVID MOLANDER

publishing , 2015

upptagna av ytan, de blir svårgenomträngliga och stannar vid en uppvisning av den inarbetade metoden.

Det är då uppenbart hur viktigt ett verkligt absorberande av materialet är. Ett par exempel från sviten Karagire 1–4 refererar till författarna Italo Calvino och August Strindberg. Där ligger Calvinos citat om staden ovanpå svarta boksidor och Strindbergs experimentella himmelsfotografie cirkulerar runt dokument med hans pregnanta handstil. Här finns delvis en ny ton, en ansats till att vidga berättelsen. Men källorna används oreflek erade, snarast som kulturell drivved. I det här stadiet upplever jag fotografierna som oförlösta, utan den fördjupning som krävs för att de ska hitta sin rätta form.

Maria Fribergs samhällskritiska arbete berör mig lågmält men kraftfullt.

Vi får bland annat se fotografier där bar isoleras från sin omvärld av en bildskärm, en man sitter på toppen av en hög stapel av prydligt hopvikta skjortor, några svartklädda personer är utplacerade i en djungel av gröna växter och vindlande svarta elkablar av en man som kämpar för att hålla huvudet över ytan i ett strömmande vatten. Boken innehåller en tillbakablick på Fribergs arbeten 1997–2014.

Fribergs arbetsmetod bygger på traditionen att en performance dokumenteras för att sedan bli ett fristående verk i form av fotografi eller video. Titlarna till verken har placerats i slutet av boken, vilket bidrar till en läsning där jag ser helheten i Fribergs konstnärskap i stället för de olika serier bilder som boken består av.

Friberg visar, genom att inta olika positioner, en värld där människor har placerats i olika miljöer och utan motstånd accepterat vad överkonsumtion och massiv användning av teknik kan resultera i.

/ MAGNUS BONS

/ SUSANNE FESSÉ

Fotografierna myllrar av information.

nya städer Molanders symmetriska bildspråk.

Han ringar in sitt huvudsakliga motiv med en mängd mindre bilddelar i en kompletterande ram. Den strama bildkonstruktionen liknar ikonens koncentrerade frontalitet. Detaljernas myllrande information och frånvaron av orörda områden påminner i sin tur om medeltidens bilder med dess horror vacui, en rädsla för tomrummet.

Här skapas en konstruktiv motsägelse hos Molander som bygger mycket av sitt senare topografiska fo tografi på u trycket hos graffitins aggar i stadsrummet. Det är intressant hur hans användning av den senaste tekniken samtidigt väcker tankar på ålderdomliga bildvärldar. stundtals kan Molanders tätt lagrade fotografier kännas som alltför 37 | no 1/2015

granath förlag ,

2014 Med tre små böcker i en röd låda undersöker Granath vad som har förändrats och vad som finns var i hans barndoms småstad Eslöv. Kanske är bilderna präglade av att staden i ett tv-program på 1970talet fick titeln Sveriges tråkigaste stad, en titel som hängt kvar.

Han söker de små detaljerna. Parkbänken som kedjats fast vid trädet, det förargliga hålet i fotbollsmålsnätet, en kvarglömd plaststol utanför den slitna byggnaden.

Människorna i staden smyger snabbt förbi såsom man brukar när man ser en höjd kamera.

Men det är ändå med en slags melankolisk kärlek han beskriver sin stad. Han missar inte stadens stoltheter. Silon, en central byggnad i en lantbruksbygd, och det av Hans Asplund ritade Medborgarhuset. Silon är öde och utdömd men Medborgarhuset är byggnadsminne.

Jan Kjellin anknyter i sin dikt till det motsägelsefulla man upplever vid ett återvändande; kommer jag hem när jag kommer tillbaka? En kär bok, som skåningen skulle säga! / TOMMY ARVIDSON

Så här ser bilden ut på en skärm med en upplösning på 1 920 x 1 200 pixlar när bilden visas vid 100 %.

Samma bild, men nu visad på en skärm med en upplösning på 3 840 x 2 040 pixlar. Också här visas bilden vid 100 %.

Och slutresultatet ser du här.

fotografisk tidskrift | 38

praktik

STEFAN OHLSSON TEKNIKREDAKTÖR

Skärmar med hög upplösning Den nya generationens bildskärmar är en utmaning

De nya skärmarna med hög upplösning, som nu kommer från alltfler tillverkare, framställs ofta som ett fantastiskt framsteg. Jag har läst flera inlägg på olika webbforum, som i princip går ut på att alla som inte köper en ny skärm med 4k eller 5k upplösning är idioter.

I själva verket innebär de nya skärmarna en utmaning för oss. De fles a 4k-skärmar som säljs i dag brister ju i många andra hänseenden.

Bara för att de har 4k betyder det inte att grundläggande krav kan kastas ut. Fortfarande vill vi ha skärmar som har ett stort färgomfång, det vill säga kan återge de färger som ryms inom Adobe rgb. Fortfarande ska de ha en korrekt färgåtergivning, en bra gråbalans och en korrekt återgivning av extrema, mättade färgvalörer. Vi vill fortfarande ha skärmar som kan hårdvarukalibreras. Inga av dessa krav uppfylls av de fles a 4k-skärmar vi har sett hittills.

Men nu kommer det ju bättre skärmar, som har alla dessa goda egenskaper och dessutom har en upplösning på 4k. Så det är klart att vi kommer att ha skärmar med högre upplösning även hos oss om ett tag.

4K är ett begrepp som beskriver en skärm som har en upplösning på 3 840 x 2 160 eller 4 096 x 2 160 pixlar.

Vad vi får är en skärm där skärmens pixlar är så små att de inte syns. Det kräver en upplösning på minst 120 ppi om man har ett normalt betraktningsavstånd på cirka 50 cm.

39 | no 1/2015

Redan är det ju många som tar del av webbsidor och kollar bilder via skärmar som är extremt högupplösande. Den nya Imac-datorn, med sin 5k-skärm har väckt stort intresse.

Men till mångas förvåning är många bilder suddiga. Text ser bra, grafik ser fantastisk ut, men pixelbilder ser luddiga ut.

Lösningen på detta är att alla bilder måste göras i två versioner, en med den dubbla upplösningen jämfört med den grundläggande bilden.

Denna bild taggas med informationen @2x som ett tillägg till bilden.

Har du en bild som ska visas på en yta som är 300 x 400 pixlar på din webbsida, då gör du en bild som är 300 x 400 pixlar och kallar den minbild.jpg. Sedan gör du en bild som är 600 x 800 pixlar och döper den till minbild@2x.jpg.

Till slut lägger du in en kod som gör att din webbsida känner igen att det är en dator som använder en högupplöst skärm som besöker din sida. Då ska din sida sända ut den högupplösta bilden i stället, men visa den på 300 x 400 pixlars yta. Plötsligt återges dina bilder skarpt.

Så under lång tid framöver kommer vi behöva göra två varianter av våra bilder för att vi ska få ett optimalt resultat på våra webbilder, eftersom många telefoner, läsplattor och skärmar kommer att ha en lägre upplösning.

Hur ska vi skärpa bilder om vi sitter vid en skärm med hög upplösning och ska skärpa bilder för tryck eller

utskrift? I dag, när vi ska skärpa bilder inför en utskrift, är ju grundregeln att vi kollar på skärmen vid 50 % visning, det vill säga att fyra pixlar i bilden (två på bredden, två på höjden) visas på en skärmpixel. Då kan vi se skärpningens effekt på ett rimligt sätt. Men om vi jobbar med en skärm som har nästan samma upplösning som trycket har, hur ska vi då ställa in vår skärm?

Eftersom varje enskild pixel är mindre på en 4k-skärm är det bättre att ställa in bilden så att den visas vid 100 %. Radien, den faktor som avgör bredden på den zon som påverkas av skärpningen, kommer ju att återges med ungefär samma faktiska mått på skärmen som den sedan kommer att återges i trycket eller vid utskriften.

Vi vill ha en skärpning som har en radie på cirka 0,5 mm på utskriften eller i trycket. Då upplevs bilden skarpare utan att man ser skärpnings-

Vi vill ha skärmar som kan hårdvarukalibreras. Inga av dessa krav uppfylls av de fle ta 4K skärmar vi har sett.

artefakter. På en högupplöst skärm, med dess betydligt mindre pixlar, kan vi visa bilden vid 100 % och får då en bredd på skärpningsradien på skärmen som ungefär motsvarar det vi får i trycket.

När det gäller webbilder är det ju enkelt om du ska göra bilder som är riktade mot högupplösta skärmar.

Visa bilden vid 50 % visning om du följt råden ovan och gjort en bild som ska skalas ner till halva storleken. Se sedan bara till att du skärper bilden så att det ser bra ut. En normal radie för en webbskärpning är ju 0,3–0,5 pixlar. Här bör du ha en högre radie, 0,6–1 pixel är en bättre radie för webbskärpning av bilder som är avsedda för en högupplöst skärm.

De bilder som är riktad mot lågupplösta skärmar bör fortfarande skärpas med en radie på 0,3–0,5 pixlar.

Ska du bestämma mängden så bör du visa bilden vid 200 % visning. Då får du en bredd på din skärpning som matchar vad de som sitter med en normal skärm ser.

Så sammanfattningen blir att när du använder en 4k-skärm bör du arbeta vid 100 % för att kolla skärpningen av dina bilder inför tryckning, 50 % för att kolla bilder som sedan ska visas nedskalade på en högupplöst skärm och 200 % för att granska hur skärpningen ser ut om bilden ska visas på en normal skärm. Och har du en gång vant dig vid att se på bilder på en högupplöst skärm är det svårt att gå tillbaka till en skärm med normal upplösning.

teknik

SUPERVIDVINKELZOOM FRÅN TAMRON Kvaliteten på objektiven från tredjepartstillverkare blir allt bättre, åtminstone i deras premiumsegment. De bästa objektiven från dem konkurrerar framgångsrikt med kameratillverkarnas olika tester.

Tamrons senaste tillskott i deras avancerade serie av objektiv är en supervidvinkelzoom med namnet SP 15–30mm F/2.8 Di VC USD, där SP anger att objektivet ingår i deras Super Performanceobjektiv och VC anger att objektivet har vibrationskompensation, vilket år ovanligt i detta brännviddsområde.

De framsteg som skett under senare år beträffande objektivkonstruktion har gjort det möjligt att konstruera objektiv med extrem prestanda som detta 15–30 mm f/2,8 eller Canons nya 11–24 mm f/4.

Intensiva spekulationer om Canons nya sensor.

Ny 50 megapixel-sensor den främsta nyheten vid cp+ mässan i Yokohama var de två nya eos 5d-modellerna från Canon. eos 5ds och eos 5dsr är exakt samma kamera med ett enda undantag: I eos 5ds används ett vanligt antialiasing-fil er, medan det i eos 5dsr används ett nytt lowpass-fil er som tar bort antialiasing-effekten. Båda modellerna använder en ny sensor på 50 megapixlar. eos 5ds och 5dsr skiljer sig på utsidan enbart genom ett litet r i namnet. För de som arbetat med 5d mkIII kommer också kamerahuset att vara mycket bekant.

Spekulationerna innan denna lansering har varit intensiva runt sensorn. Kommer sensorn från Sony eller är det produkt från Canon? Nu är det bekräftat att sensorn är både utvecklad och tillverkad av Canon. Den höga upplösningen som dessa kameror har, medför att Canon har tvingats att titta på vad varje komponent i kameran innebär för bildskärpan. De objektiv som lanserats i l-serien har sedan 2010 varit byggda med en upplösning som anpassats för en kamera med en sensorupplösning av denna nivå.

X-KAMEROR FÅR NORMALZOOM NIKON VISAR KOMPAKT 300 MM-TELE Nikon introducerar ett nytt 300 mm f/4 teleobjektiv och använder för första gången en Fresnel-lins. Detta för att få ner vikt och storlek på objektivet.

Vikten på det nya objektivet är bara 755 gram.

Canon har länge varit ensamt om att använda Fresnellinser i sina objektivkonstruktioner, men nu introducerar även Nikon ett objektiv med denna teknik, som de kallar Phase Fresnel. Till skillnad från normala linser använder man diffraktionen i Fresnel-linse för att bryta ljuset.

fujifilm adderar allt fler objektiv riktade mot en mer professionell marknad till sina x-kameror. Det senaste tillskottet är en normalzoom med ett omfång på 16–55 mm f/2,8, vilket ger samma bildvinkel som ett 24–84 mm på en sensor på 24 x 36 mm.

Fujinon xf16–55mm f/2,8 r lm wr har en vädertätad konstruktion. Objektivet använder en avancerad konstruktion med 3 asfäriska linser och 3 linser konstruerade av ed-glas. Fujifilm lyfter också fram den snabba och exakta fokuseringen, särskilt tillsammans med Fujifilm xt-1.

NY GENERATORBLIXT FRÅN ELINCHROM elinchrom är ett ledande märke inom kompakta batteridrivna blixtsystem med sina Quadra-blixtar. För att försvara denna position har man tagit fram en ny blixt: Elinchrom elb 400.

Systemet bygger på en generator som kan ge uteffekter inom ett område på 7 till 424 ws, det vill säga ett omfång på 6,9 bländarsteg.

Generatorn kompletteras av två lamphuvuden: Action och Pro. Den viktigaste skillnaden mellan lamphuvudena är brinntiden, där Action har en tid på 1/2 800 sek när auttaget utnyttjas och 1/5 700 sek när b-uttaget på full effekt. Pro ger något längre tider, 1/1 200 sek respektive 1/3 000 sek under samma förhållanden. Alla tider är angivna vid t0,5.

Uppladdningstiden är 0,3– 1,6 sekunder och laddningen räcker till 350 exponeringar vid full effekt. fotografisk tidskrift | 40

Ny TTL-blixt efter den framgångsrika lanseringen av Profotos Pro b1 lanseras nu ytterligare en ttl-blixt, kallad b2. Till skillnad från b1 är b2 uppdelad i en generatordel och ett eller två separata lamphuvuden.

Profoto har haft en stor framgång med b1 och har sålt betydligt fler än ad man gjort en prognos för. Fotografer har uppskattat snabbheten och enkelheten i att arbeta med en ttl-blixt, som samtidigt ger alla möjligheter till en bra ljussättning. Efterfrågan har medfört att man vill addera fler blixtar till detta system.

Profotos målsättning vid utvecklingen av den nya blixten var att göra ett mycket kompakt system.

© YERVANT

NYHET: PROFOTO OFF-CAMERA FLASH SYSTEM

ljusstyrka på f/4. ef 11–24mm f/4L usm har en diagonal bildvinkel på 126º05’ vid 11 mm på en fullformatskamera, vilket gör den till det raktecknande objektivet med störst vidvinkel för en fullformatskamera enligt Canon. Objektivet använder en nyutvecklad antirefl xbehandling för att kunna hantera ljus över denna extrema bildvinkel.

EXTREM VIDVINKELZOOM FRÅN CANON

NEC LANSERAR 4K-SKÄRM

nikons framgång med sin supevidvinkelzoom 14–24 mm har gjort att Canon vill ta fram ett objektiv med ännu extremare prestanda. Nu visar de en supervidvinkelzoom på 11–24 mm med en

nec visar en skärm med en upplösning på 3 840 x 2 160 pixlar, den upplösning som brukar kallas 4k, och med ett färgomfång som täcker in 99,2% av Adobe rgb. Skärmen använder led som ljuskälla.

41 | no 1/2015

Läs mer på profoto.com/offcameraflash

GUSTAV GERDES

SFF-fotografen Gustav Gerdes är en aktiv kameradrönarfotograf som kan drabbas av den snäva tolkningen av lagen.

fotografisk tidskrift | 42

juridik

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Snäv tolkning drabbar fotografer Kameradrönare bör inte likställas med övervakningskameror.

datainspektionens tolkning av kameraövervakningslagen har fått genomslag i två avslagsbeslut som rör tillstånd för drönarfotografering.

Professionella fotografer kan tvingas att antingen lägga ned en verksamhet med ett mycket gott fäste på fotomarknaden, eller att fortsätta som lagbrytare. Vad är upphovet till dessa avslag?

Datainspektionen (di) är tillsynsmyndighet för all kameraövervakning. di har även rätt att överklaga länsstyrelsernas beslut i frågor om kameraövervakning för att tillvarata allmänhetens intressen. Tillstånden utfärdas av länsstyrelserna. Inte undra på att de backar så långt det går i frågan. Utfärdar de ett tillstånd som går stick i stäv med di:s riktlinjer riskerar de att di överklagar tillståndsbeslutet.

Så här säger di i sin publikation Integritet i fokus (nr 3/2014): »Filmning eller fotografering med drönare över platser som allmänheten har tillträde till omfattas av kameraövervakningslagen. En kamera i en drönare manövreras inte på platsen och ska därför inte jämställas med en handhållen kamera. Kameraövervakningslagen gäller dock inte vid kameraövervakning av en plats dit allmänheten inte har tillträde om filmnin en görs för privat bruk. Det är dock inte fråga om privat kameraövervakning om bilder eller ljud från övervakningen sprids till en större krets personer, till exempel på internet. Om drönaren används för att filma pl tser dit allmänheten har tillträde krävs tillstånd från länsstyrelsen.« 43 | no 1/2015

Kameraövervakningslagen (köl) definierar vervakningskameror som »tv-kameror, andra optiskelektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning samt separata tekniska anordningar för avlyssning eller upptagning av ljud vilka i samband med användning av sådan utrustning används för personövervakning.« av köls förarbeten framgår att begreppet »uppsatt« avser att placeringen av kameran ska ha en viss varaktighet. En kamera som endast används helt kortvarigt är alltså inte en övervakningskamera som omfattas av lagens tillämpningsområde.

Kameror fastsatta på fordon har ansetts uppsatta i lagens mening.

Såvitt jag kan bedöma omfattas även luftfartyg (såsom drönare) av detta begrepp.

Med uttrycket »utan att manövreras på platsen« avses att hanteringen av utrustningen inte sker på plats.

Lagen är alltså inte tillämplig på handhållna kameror. Om en kamera sätts i gång på stället eller fungerar med inbyggd automatik innebär detta dock inte att den manövreras på platsen. Lagen är alltså tillämplig i dessa fall.

Med »personövervakning« avses att personer kan identifiera , exempelvis om hela personen eller personens ansikte syns tydligt. För att en möjlighet till identifiering ska anses föreligga krävs att man utan större

osäkerhet kan skilja de personer som iakttas från andra personer.

En drönare med kamera är bestyckad med en med optisk-elektronisk jämförbar kamerautrustning, som är fastsatt på ett luftfartyg som torde vara jämställt med begreppet fordon, som inte manövreras på platsen utan med någon form av fjärrstyrning, samt kan filma ide tifierbara personer. onekligen ges en bild av drönaren som övervakningskamera. Men en liten detalj gör att drönaren diskvalifi ceras som legitimt arbetsredskap. Det står »kan« användas för personövervakning. Och det är den springande punkten här. I och med att drönaren kan användas för övervakning diskvalificeras den obarmhärtigt från sin legitima funktion inom den professionella fotografiverksamheten.

Hade det stått »används för person-

I och med att drönaren kan användas för övervakning diskvalificeras den från sin legitima funktion.

övervakning« så hade syftet med användningen kunnat vara styrande för bedömningen av tillåtligheten av densamma. Och avsikten med drönarfilmnin en är i dessa sammanhang i stort sett uteslutande att visa på ett skeende där människors identitet vanligen är underordnad, kanske rent av helt ovidkommande och inte att övervaka dem.

Man kan resonera om ifall drönaranvändningen innebär en faktisk personövervakning. Då krävs att man kan identifiera personer på bilden Bedrivs drönarfilmning från xempelvis 100 meters höjd med begränsad optik minskar förstås risken för person-identifierin . En teknisk begränsning vid tillståndsgivningen kan alltså lösa ett delproblem.

Man kan också tänka sig en skadeståndssanktionerad självgranskningsrätt för slutanvändaren.

Om en film innehåller ide tifie bara personer som inte godkänt sin medverkan kan användaren av filmen bli skadeståndsskyldig gentemot de identifierade enom ett enkelt förfarande i exempelvis di:s regi.

Kanske måste lagstiftningen ändras, eventuellt räcker det att övertyga di om att deras tolkning är för snäv.

Kanske måste annat till. sff och uas Sweden, en nybildad organisation för drönarverksamma professionella användare, avser att med kraft gemensamt ta tag i frågan hur man bäst legitimerar den professionella drönaranvändningen i Sverige. Och detta kommer att ske tämligen omgående.

AIDA CHEHREHGOSHA

medlem

NYA MEDLEMMAR Stefanie Andersson, Gamleby; Ylva Bergman, Stockholm; Carl Bredberg, Bålsta; Emanuel Cederqvist, Göteborg; Andrew Clelland, Malmö; Peter Engström, Enånger; Erica Gilbertson, Hägersten; Morgan Larm, Växjö; Jonas Larsson, Söderhamn; Göran Liljeberg, Västerljung; Tommy Lind, Borlänge; Evelina Lindqvist, Handen; Maria Modig, Kilafors; Sophie Odelberg, Stockholm; Pär Olert, Söråker; John Ash Redforsen, Östhammar; Gustav Sandegård, Johanneshov; Kjelle Svensson, Järfälla; Martin Wilson, Linköping; Emelie Nilsson, Enskede; Giulia Cairone, Lidingö; Patrik Olsson, Bålsta; Sofia essén,

SJÄLVPORTRÄTT

Vårby.

Aida Chehrehgosha föreläser på Fotografis a den 25 april.

Stämma, inspiration och fest den 25 april är det dags för Svenska Fotografers Förbunds årsstämma. I år håller vi till på Fotografiska i S ockholm och som vanligt bjuder vi på spännande föreläsningar och avslutar med middag och fest på Fotografiskas res aurang.

Inspirationsföreläsare är Aida Chehrehgosha och Brutus Östling. Aida Chehrehgosha är konstnär och fotograf med flera separ t- och grupputställningar bakom sig, bland annat på Artipelag. Hon rör sig obehindrat mellan konstvärlden och den kommersiella världen. Brutus Östling, känd för sina personliga fågelbilder, brukar omnämnas som en av världens främsta fågelfotografer. Här i Sverige nominerades boken Pingvinliv till det prestigefyllda Augustpriset 2006, tre år senare vann han samma pris med boken Att överleva dagen. Han har även utnämnts till Årets naturfotograf och Nordisk naturfotograf.

Samtliga handlingar till stämman blir tillgängliga på forumet senast i mitten av april.

Anmäl dig senast den 9 april på sfoto.se.

HEJ, JOHN ASH REDFORSEN!

RÅDGIVNINGSGRUPPEN Glöm inte att du kan få professionell rådgivning i pris- och marknadsfrågor. Kontakta rådgivningsgruppen på telefon 08-702 03 71 eller mejla radgivning@sfoto.se.

KAVALLASTIPENDIATER 2015 nu är det klart vilka som får åka till Kavalla, Grekland.

Fotoförfattarsektionen har utsett fem fotografer som får åka till Kavalla under 2015.

De är: Johanna Norin, Klara Källström, Stefan Ohlsson, Emanuel Cederqvist och Jens Olof Lasthein.

SÖK IR-PENGAR ir är en ersättning som bildupphovsmän, som är publicerade i böcker, tidningar och tidskrifter utgivna i Sverige, kan söka. IR är en

ersättning för att publiceringarna kan fotokopieras inom undervisningen i Sverige.

Sista anmälningsdag är den 1 juni 2015 för bilder i böcker utgivna under år 2010–2014 och i tidningar/tidskrifter utgivna under 2014.

GÖRAN EKEBERG

Varför har du gått med i SFF? – Det skickar bra signaler till mina kunder. Men också för att få kunskap och för att ha någon i ryggen om det uppstår några problem. Att jag dessutom får rabatt hos Gefvert försäkringsmäklare och utbildningar hos Moderskeppet ser jag som en bonus.

NORRLANDSDAGARNA 2015 stort tack alla som kom till Norrlandsdagarna 2015.

Nästa år kör vi samma helg, 12–14 februari i Skellefteå, och vi har redan nu börjat planera för programmet. Har du tips, tankar och idéer om

Alla hjärtans dag i Skellefteå.

vad du vill se och höra nästa år blir vi jätteglada. Gilla och kommentera Norrlandsdagarna på Facebook. fotografisk tidskrift | 44

fråga juristen

SAMTYCKE FRÅN ALLA AVBILDADE? Hej! Jag fotograferar t.ex. en bouletävling. Arrangörerna vill köpa bilder och använda till hemsida och reklamblad.

Får jag sälja bilderna? Eller måste jag ha samtycke från alla personer som är på bilderna? /Levent svar: Du har rätt att sälja eller upplåta bilderna i sig. Men en näringsidkare får inte använda bilderna i reklamsyfte eller publicera bilderna på internet utan samtycke från de identifierbara personerna på bild. De ska kunna identifieras v en person som inte ingår i den närmaste familjeeller vänkretsen. Att de själva kan känna igen sig på bilden är alltså inte tillräckligt.

Arrangören av tävlingen, har alltså innan användning sker en skyldighet att se till att det finns e t samtycke till användningen av bilderna för reklamsyfte (om arrangören är näringsidkare) eller om bilderna publiceras på internet från de personerna som är identifierbara på de sa bilder. Är inte arrangören närings-idkare gäller i vart fall kravet på samtycke från personerna på bilderna om de ska publiceras på internet.

SVÅRT BEVISA MUNTLIGA AVTAL Hej! Hur gör man muntliga avtal? Om man ska bevisa att ett avtal finns må te man väl ha en inspelning som bekräftas av bägge parter? Är det inte olaga avlyssning om man spelar in samtalet utan att berätta det för sin kund? /David svar: Muntliga avtal ingås genom att du och den du vill avtala med bestämmer vad som ska gälla er emellan.

45 | no 1/2015

hej

En av er avger ett anbud och den andra ger sin rena accept genom att bekräftar anbudet i sin helhet utan ändringar. I och med detta har bindande avtal ingåtts er emellan.

Vad gäller bevisningen kan en inspelning eller ett vittnesmål om avtalsinnehållet användas. Kanske fanns en tredje person närvarande när ni kom överens om avtalet.

Bäst i dessa sammanhang är förstås en inspelning. Det är tillåtet att spela in samtal som du själv deltar i utan att berätta att du spelar in samtalet för de andra deltagarna.

Det kan bli fråga om olaga avlyssning endast om du själv inte deltar i samtalet. Jag rekommenderar dock att du skickar en skriftlig bekräftelse av överenskommelsen till din kund, via e-post.

STÄLLA FRÅGOR TILL BILDBYRÅ?

Hej! Jag funderar på att gå med i en bildbyrå. Vilka frågor ska jag ta upp med dem?/Elsa svar: Det finns mån a frågor att ställa. Utrymmet här är begränsat men jag ger några korta tips. Det är bra om du kontaktar flera yråer för att få en uppfattning om hur marknaden ser ut och om de jobbar med den typ av fotografering du ägnar dig åt eller vill ägna dig åt. Du behöver veta varför du ska samarbeta med byrån, hur du ska jobba med dem, vad du får för ersättning, hur avtalet avslutas och vad som händer med dina bildrättigheter när detta sker. De viktigaste frågorna är följande: Vad kan bildbyrån göra för dig? Vad tjänar du på det? Hur skiljs ni åt?

Läs längre svar på sfoto.se.

ANKI ALMQVIST FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Vi ska ha betalt för vårt arbete efter mitt första år som ordförande, förstår jag hur viktigt det är att vi står enade. Den gamla sloganen »tillsammans är vi starka«, är något jag fortfarande tror på.

På grund av internet har många yrken och branscher kommit till och försvunnit. Men tack och lov inte vårt yrke. Fotografier beh vs och används mer än någonsin, men har fått nya och fler a vändningsområden och publiceringsytor. Publicering på webben är i dag en stor marknad, men vem är det som tar hem vinsterna? Ja, inte är det är vi som skapar innehållet. För samtidigt som alla drar i oss för att få bra bilder, försöker företagen slippa att dela med sig av överskottet till såväl fotografer som textmakare.

Vi har bugat och bockat alldeles för länge. Vi måste påvisa att kvalitetsfotografi inte är gratis. V ska ta betalt för det vi gör.

Ensamvargar som många av oss är har vi bugat och bockat alldeles för länge. Vi måste själva stå upp för att påvisa att kvalitetsfotografi i te är gratis.

Vi ska ta betalt för det vi gör och det ska märkas skillnad på en professionell fotografs arbete och andras. Det är inte samma sak som att amatörer och proffs ska kriga. När vi känner att vi måste välja sida i kriget är det lätt att skjuta bredvid målet. För vad vi lätt glömmer i stridens hetta är att kräva rimlig ersättning och justa avtalsförhållande gentemot de som verkligen kammar hem storkovan, nämligen ett fåtal globala företag såsom Facebook och Google.

Det har sipprat ner till lokal nivå att fotografer och skribenter inte behöver så mycket betalt eller ens ersättning för återanvändning. Det anses räcka att själva koncernerna behåller vinsten inom företagen.

Författarna till boken Den andra maskinåldern, som handlar om den nya ekonomin internet skapat, skriver att »det fantastiska med dagens internet är hur många människor som är beredda att ägna tid åt att producera innehåll utan att förvänta sig några pengar tillbaka«. Att vara nöjd med att bara synas och att inte kräva någon ersättning har blivit en osund och outtalad regel inom nätets domäner. Styrelseledamöterna och aktieägarna inom förlagskoncernerna blir allt rikare, samtidigt som vi fotografer får sämre och sämre tilldelning av den ökade vinsten.

Jag fick e t mejl från en medlem som inte tycker att vi gör tillräckligt för yrkesverksamma fotografer. När jag kontaktade honom visade det sig att han aldrig läser sff-nytt och inte orkar gå in på sfoto.se. Då förstår jag att han inte har en aning om vad vi arbetar med. Förtroendevalda och kansli arbetar hårt för att få en bra och självsäker yrkeskår. Vi tillsammans, då menar jag er medlemmar såväl som vi som arbetar här, är vårt förbund.

Jag vill nu uppmana alla att hålla er informerade och aktivt opinionsverka för att kräva ett bättre arbetsklimat för fotografer. Efter det här året märker jag att man räknar med förbundet i debatten. Många i branschen ser vår röst som angelägen och drivande. Tillsammans är vi starka!

hejdå Fotografisk Tidskrif Nr 1, 2015, årgång 127 Ansvarig utgivare Jenny Morelli jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Maria Loohufvud, Pasadena Studio maria@pasadenastudio.se Teknikredaktör Stefan Ohlsson stefan.ohlsson@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Projektor Redaktionsassistent Hanna Langenfelt Omslagsbild Magnus Hjalmarson Neideman Bildbylines Knut Koivisto Tryckeri Åtta.45 ab, Solna Webbadress www.sfoto.se/f Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 500 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Vill du sälja Fotografisk Tidskrift Mejla ekonomitjanst@natverkstan.net F säljs digitalt genom Qiozk.com Annonser Annonshuset Linnégatan 22 114 47 Stockholm 08-662 75 00 annons@annonshuset.se »Riktig kalasaladåb« från boken »Den bruna maten«, Ordfront. Fotograf okänd.

Matfotografer efterlyses illustrerade kokböcker har funnits mycket länge. Böcker med bilder på exakt hur man nackar en höna, till vår tids lifestyle-porträtt. I nästa nummer gräver vi i matfotografiets estetiska historia och nu efterlyser vi matfotografer att intervjua. Har du erfarenheter från att ljussätta mat och skapa bilder som ger betraktaren aptit? Kontaka redaktion@sfoto.se.

Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035

fotografisk tidskrift | 46

Svenska Fotografers Förbund företräder professionella fotografer.

Tillsammans kan vi driva viktiga juridiska och politiska frågor som gynnar yrkesfotografer. Som medlem får du juridisk- och prisrådgivning, Fotografisk Tidskrift, teknisk support, marknadens mest förmånliga fotografförsäkring med mera. Läs mer på sfoto.se.

Fotografi: Martin Bogren

Håller på att arbeta med en Italienserie som ska bli bok senare i år. Till Neapel sju eller åtta gånger.

Sista resan blev jag bestulen ur ryggsäcken. Kändes på något sätt okej med tanke på alla de bilder jag fått.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Gefvert försäkringsmäklare · Danderydsgatan 14, 114 26 Stockholm Kundservice 08-440 54 40 · kundservice@gefvert.se · www.gefvert.se

Fotografisk Tidskrift #1/2015

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.