Fotografisk Tidskrift 2-3 2020

EXKLUSIVT MED VON HAUSSWOLFF KRISTID FÖR ALLA YRKESFOTOGRAFER?

-----------------------

JOHANNA NYHOLM GÅR NÄRA INPÅ ----------------------Fotografisk Tidskrift #2–3/2020

portfolion

po

johanna nyholm

3 | no 2–3/2020

fotografisk tidskrift

| 4

SJÄLVPORTRÄTT

NAMN Johanna Nyholm BOR London HEMSIDA johannanyholm.com INSTAGRAM @johanna_nyholm

När vi når varandra på telefon har Johanna Nyholm precis skickat iväg bilder till Vogue Singapore. Tidigare samma dag har hon haft möte med sin agentur – på Zoom förstås. Agenten ser en ljusning med bokningar.

– Jag känner mig hoppfull inför framtiden, men året har varit väldigt speciellt, säger hon.

Johanna Nyholm föddes 1983 och växte upp i Uppsala. Av en slump fick hon praktisera för musikfotografen Kevin Westenberg i Camden, London.

Han hade fotograferat musiker som Johanna Nyholm gillade: Coldplay, Björk, U2, PJ Harvey! Hon hade googlat fram hans mejl och han svarade ja.

–Jag föll både för London och foto­ grafyrket men insåg också att jobbet kan vara ganska ensamt, säger hon.

Efter några turer kom hon till Gamle­ by fotoskola.

– Det var bra att vara i en liten by med bara en liten pizzeria. Jag stod mycket i mörkrummet, tycker verkligen om att arbeta analogt, det är magiskt. Man fokuserar på bilden. Man får vara ifred och slipper kundernas synpunkter under arbetet. Känslan i bilderna ökar. Bilden får ett större omfång och har kvar den analoga känslan trots att man retusche­ rar digitalt. När jag jobbar med mode går det bra, många jag känner här i London föredrar att arbeta analogt. Men de kom­ mersiella beauty-kunderna säger oftast nej, de vill ha mer kontroll och se alla bilder direkt plus att det är lägre kostnad.

– Bortsett från corona känns det som att det går bra nu. Jag är nischad på beauty och det är roligt. Jag gillar att gå nära, gillar att jobba med vinklar. Man kan göra mycket av det. Modeller brukar jag scouta på Instagram.

Hon gör även många egna projekt och är bildredaktör för den egenproducerade tidskriften Off Black Magazine.

– Det är så bra att göra jobb med helt fria tyglar. Ingen som stoppar en och man behöver inte vara rädd att göra fel.

Men visst, det är roligt att göra uppdrag också. i höstas var jag i Sverige och gjorde jobb för H&M. Men framtiden tänker hon sig i alla fall i London.

– Jag trivs så bra. Staden ger energi, det finns en mångfald. Men jag hoppas att corona släpper taget snart. Jag vill gärna resa och göra fler jobb utomlands. / JENNY MORELLI

5 | no 2–3/2020

portfolion

po

johanna nyholm

JENNY MORELLI CHEFREDAKTÖR

Kulturen tar stryk under kriser.

Att upplåta ett rum för fotografi när så många andra rum är stängda känns viktigare än någonsin.

1930-talet rasade en annan strid kring Polyfoto-apparater som tog flera porträttbilder samtidigt, billigt för kunderna. Och i mitten av 1990-talet bör­ jade fotografer undra hur digitalisering och det där som kallades World Wide Web skulle påverka deras arbete.

2020 finns både fotografyrket och F kvar, trots årets stora, omvälvande pandemi – vi vet att kulturen tar stryk under kriser. Att upplåta ett rum för fotografi när så många andra fysiska rum är stängda känns plötsligt viktigare än någonsin. Och trots att jag som journalist oftast är ute och scoutar samti­ den inser jag att vi faktiskt också skriver historia.

Malmö-fotografen Daniel Nilssons bilder av hemmakontor är en del av den historieskrivningen. Och fotografen och specialistsjuksköterskan Dana Yamini, som känsligt porträtterat sina kollegor på IVA, är också en del av den.

Liksom skribenten Peter Wiklund som tar ett grepp om hur arbetsmarknaden för fotografer har sett ut under corona-året.

Men vi uppmärksammar inte bara corona. London­fotografen Johanna Nyholm visar beauty-bilder. Vi skriver om bildens roll i journalistiken. Bruno Ehrs har bistått i historieskrivningen kring Stockholmsfotografen Henry B. Goodwin. Vi uppmärksammar det bristande nationella ansvaret för fotografi.

Vi har fått en exklusiv intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff. Och porträttfotografen Jannis Politidis berättar om hur han gör videoofferter för att få kunder. Med mera! Trevlig läsning och ta hand om er. Det här skitåret kom­ mer vi prata länge om. Vi ses på ett mingel när corona är över, kära läsare.

Jag jobbar sedan många år som kulturjournalist men har en utbildning i psykologi i bagaget. Skriver om konst, psykoanalys och, som gammal Grupp 8, ständigt om feminism. I djupet/själen är jag en folkbildare som försöker förstå livet, tillvaron och mänsklighetens möjligheter. I det här numret har jag satt sökljuset på Monica Macdonalds bok »Hulls«.

LAPPALAINEN OM POLITISK KONST Lars-Erik Hjertström Lappalainen är konstskribent och har utöver kritik och katalogtexter skrivit en bok som heter »Big dig – Samtidskonst och passivitet«.

Medförfattare var Jonatan Habib Engkvist, och tillsammans med honom och Annika Elisa-

beth von Hausswolff – som han i det här numret har intervjuat – driver han sedan ett decennium tillbaka nätsidan tsnok.se. »I intervjun pratar Annika och jag om arbetarklass och politisk konst, om hur Annika har gjort för att gå vidare efter den fotografiska kris som nedläggningen av polaroidfilmfabriken 2008 innebar, om dumhet och det analoga fotografiets material, om barnet i hennes konst och svårigheterna att jobba konstnärligt som förälder.«

GÖRAN SEGEHOLM OM KLICKBILDER Hur fungerar bilder? Vilka idéer styr olika typer av bildskapande? Vad är kvalitet? Den typen av frågor driver mig i mitt yrke som skribent, fotograf och fotolärare.

Nu har jag fått tänka lite kring hur de förändrade förutsättningarna för journalistiken också förändrar synen på den journalistiska bilden.

KNUT KOIVISTO

Vilket jäkla år det har varit. Vem hade kunnat ana vad som skulle hända 2020? Visste vi ens vad Zoom var i december förra året? Och nu är vi på väg att landa i det nya normala. Jag måste säga att efter årets alla digitala möten känns det otroligt bra att göra något konkret som går att ta på: en papperstidning.

Jag tillbringade en del av hösten med att skriva tidskriftens och Svenska Fotografers Förbunds historia för en antologi om fotografins historia som ska komma ut 2022. Fotografisk Tidskrift har getts ut sedan 1888 (galet länge).

Albin Roosval, den första redaktören, önskade sig en tidning där försäljare kunde torgföra sina varor och där både amatörfotografer och proffs kunde mötas. Hans ambition var »att noggrant iakttaga det nya på området för denna konst, som går framåt med jettesteg och finner en allt vidare tillämpning«.

Att titta i backspegeln är alltid intressant. Redan på 1890-talet ansåg man nämligen att det var bättre förr. Några år innan förbundet grundades 1895 var fotografer runt om i landet riktigt oroliga – de goda tiderna för yrkes­ fotografin verkade ligga bakom dem. Gick det verkligen att tjäna pengar på fotografin längre? Kanske skulle man förena sig för att stärka yrkesvillkoren för fotografer? Och hur skulle man förhålla sig till alla gratis-fotografer? På

ANNIKA NORDIN SKRIVER OM HULLS TOMAS SÖDERGREN

Ett skitår vi kommer att prata länge om

MEDARBETARE

SJÄLVPORTRÄTT

hej

Fotografisk Tidskrift fortsätter att växa

Nr 3/2015. Omslag: Nadja Bournonville.

Fotografisk Tidskrift lever även digitalt. F har över 3 300 följare på Facebook och finns även på Instagram och Linkedin. I våra sociala kanaler tipsar vi om artiklar, utställningar och ger snabba nyheter från fotografins värld. Och du vet väl att du som medlem kan läsa F digitalt om du loggar in på sfoto. se. Vill ni annonsera mejla annons@sfoto.se fotografisk tidskrift

| 6

ELSA PARRA OCH JOHANNA BENAÏNOUS

»Mamma, pappa, barn, ja, det är mycket sådant i mina bilder. Egent­ ligen representerar nog alla i mina bilder någon i den triangeln.« 42

SUSANNE WALSTRÖM

8

HENRY. B GOODWIN

30

CASPER HEDBERG

26

48 7 | no 2–3/2020

Portfolio / Johanna Nyholm / 1 Hej / Ett skitår vi kommer prata länge om / 6 Aktuellt / Porträtten på IVA / 8 I flödet & gästen / Jenny Maria Nilsson / 9 Aktuellt / Prisad uggla / 10 5 frågor / Nina Mangalanayagam / 11 Reportage / Arbetsmarknaden under krisåret / 12 Enkät / Hur har du klarat krisen? / 16 Reportage / Hemarbete pågår av Daniel Nilsson / 18 Historia / Henry B. Goodwin / 26 Ny bok / Walström skildrar guldet / 30 Tankar om en bild / När historien kommer nära / 36 Artikel / Vem tar ansvar för fotografin? / 38 Intervju / Annika Elisabeth von Hausswolff / 42 På jobbet / Videoofferter med Jannis Politidis / 48 Artikel / Bilder som får oss att klicka / 52 Recensioner / Monika Macdonald / 56 Recensioner / Olsson/Sebalj/Viklund / 58 Praktisk teknik / Arbeta med neurala filter / 60 Juristen / Att skriva korrekta avtal / 62 Förbundssidor / Sök stipendier / 64 Ordförande har ordet / Vi ställer om / 65 Sista sidan / Aktuella utställningar / 66

DANA YAMINI

aktuellt

HASSE PERSSON HAR BLIVIT PRISAD

HASSE PERSSON

Hasse Persson från Hyssna har i år fått Västra Götalandsregionens kulturpris på 150 000 kronor. Under sina 23 år i New York som fotograf för Expressen och Dagens Nyheter täckte han det mesta av nyhetsvärde. Den här bilden är tagen på Studio 54.

Lång slutartid på Studio 54.

FOTOGRAF STÖTTAR KONSTNÄRER

Dana Yamini porträtterar sin kollega Eva Strandberg på Södersjukhuset i Stockholm.

Porträtt från intensiven När covid-19 slog till arbetade fotografen och specialistsjuksköterskan Dana Yamini på in­ tensiven på Södersjukhuset i Stockholm. Han insåg snabbt att situationen var väldigt speciell.

– Jag ville skildra hur det var för oss och fånga något i blicken på alla de människor jag job­ bar med. Ett operationsrum stod tomt så jag riggade upp med en operationslampa och lakan och skapade en studio. Jag är inte klar med projektet ännu. Men jag har tryckt ett album med 30 bilder som mina medarbetare visat ett stort intresse för. Vi stod där allihopa och kämpade tillsammans, alla hjälpte till. Vi fortsätter göra det med stolthet. Smittsamma sjukdomar är inget nytt för oss, men den här pandemin fortsätter att skörda liv. Framöver vill jag skriva en bok med bilder och skriva ned citat från mina kollegor för att sprida och visa att ingen är ensam – vi är många, det här är vad vi känner.

GUSTAV ALMESTÅL

SYLA vill ge konstnärer möjlighet att sälja sina verk via auktioner på Instagram.

En av initiativtagarna är fotografen Gustav Almestål. När coronakrisen kom och hans studio var ledig började han ta bilder på kompisars konstverk.

Men sedan utvecklade han och AD:n Hedvig Myhrman idén med SYLA. – Vad gäller bilderna har vi tänkt oss bort från den vita kuben och provat oss fram, säger han. Alla intäkter går oavkortat till konstnärerna och auktionerna kommer att pågå fram till februari.

KVINNORNAS PARIS PHOTO

Jenny Norbergs konst är till salu.

Elles X Paris Photo lyfter fram kvinnliga fotografer på den mans­dominerade franska fotografi-scenen.

Karolina ZiębińskaLewandowska, intendent på Centre Pompidou, har kurerat en utställning med

40 kvinnor. Filmer och inter­ vjuer på ellexparisphoto.com.

SALONG FYLLER FEM Nästa år firar Arbetets museums Dokumentärfoto­ salong femårsjubileum. Den firar med att bli dubbelt så stor och synas i två städer: Norrköping och Umeå.

Utställningarna kommer att öppna i september på båda orterna.

BARNBOK OM FOTO Mia Karlsvärd har skrivit en barnbok med fototips och enkla förklaringar om lagen.

Boken heter Fokus fotograferar och ges ut av Speja förlag. fotografisk tidskrift

| 8

MING LORENTZSON

I INSTAGRAMFLÖDET

gästen

JENNY MARIA NILSSON SKRIBENT

Jag är inte säker på vad som är en bra bild SOFISTIKERAT En kommersiell fotograf som imponerar med sitt stabila hantverk. Alltid renodlat och sofistikerat hos Henrik Bonnevier. @BONNEVIER

SNABBA PUCKAR Pressfotograf verkar vara det absolut roligaste jobb man kan ha. Kreativa lösningar och ett snabbt flöde hos Lisa Arfwidson. @LISARFWIDSON

FRÅN MISSENTRÄSK Krister Hägglunds Instagram är en fest. Ett av Sveriges fotografiska genier levererar. Här en bild från Sara Lidmans Missenträsk. @MUZAQ 9 | no 2–3/2020

Sedan tio år tillbaka är jag inte längre säker på vad som är en bra bild och det är den franske konstnären och fotografen Pierre Leguillons fel. I alla fall delvis. Min osäkerhet började nämligen när Leguillon ställde ut på Moderna museet i Malmö 2010; han visade inte sin egen konst utan Diane Arbus foto­ grafi. Leguillon hade köpt upp originaltidskrifter på auktioner i vilka Arbus bildreportage från 1950-, 60- och 70-talen hade publicerats, och tillsammans med information om Arbus var det själva utställningen. »Varför?« frågade jag honom. »Det finns för mycket bilder«, svarade Leguillon. Han såg blek ut, illa till mods rentav och fortsatte: »Vi kan inte bara fortsätta massproducera fotografi när vi inte har tagit reda på det vi har.« Är inte det en både galen och vis åsikt? I alla fall smittades jag av perspek­ tivet. När jag sysslat med historisk bild och sökt fotografi både analogt och digitalt, har jag insett att en stor del av vår fotoskatt inte ens är genom­ gången. »Måste denna bild finnas«, började jag tänka jag om alla existerande och framtida bilder, »i skenet av mängden som redan finns?« Hela livet har jag sysslat med fotografi, sedan jag först såg ett har jag varit besatt. Jag blev fotograf och arbetade på redaktion och var säker på vad som var bra och dåligt: »Ett bra fotografi, ett dåligt fotografi«, kunde jag

Måste denna bild finnas, började jag tänka jag om alla existerande och framtida bilder, i skenet av mängden som redan finns? peka och säga om egna och andras bilder. Men, så sipprade den Leguillon­ ska ostadigheten in. Jag började ställa, om inte högre, så andra krav. Vad är en bra bild?

De som är intressanta för alltid? Vad kvalitet är ställs på sin spets när man arbetar med äldre fotografier, tiden går och det är oväntat hur vissa bilder blir mindre intressanta och andra mer. Fotograf Anna Riwkin (1908– 1970) tog en massa vältagna fotografier under sin yrkeskarriär men (menar jag) hennes mest värdefulla arbete är de självporträtt hon tog som mycket ung när hon lärde sig kameran.

Vad är en bra bild? Verklighet + hjärta + form + finkänslighet för hantverk?

I några år har jag suttit i juryn för ett dokumentärfotografipris. Varje år finns en hel del som förtjänar priset, men samtidigt: Varför är inte fler bättre?

Begär jag för mycket? Tio år efter vi sågs mejlar jag Pierre Leguillon, för att fiska efter något som kan bryta min uppskruvade kritik mot bilders blotta existens. The name of Leguillons game är fortfarande ambitiösa återvinnings­ projekt: »Det finns så många bilder vi aldrig har sett!« skriver han. För honom var fotografi hantverket, i femton år fotograferade han med sin mellan­ formatskamera men slutade 2006. Hantverket, menar han, försvann med digitaliseringen. Nu fotograferar han med mobilkamera men tänker inte på det som fotografi utan som anteckningar. Är det en tanke att pröva? Vad är en bra bild? En bra anteckning?

JONAS CLASSON

aktuellt

BRÖDERNA LÄMNAR FOTOGRAFISKA

KNUT KIOVISTO

Bröderna Per och Jan Broman slog upp portarna till Fotografiska 2010. Med över 200 utställningar bakom sig lämnade de i höstas över till Elin Frendberg, som tidigare har varit vd på Swedish Fashion Council.

– Sammanfattningsvis så har vi haft otroligt roligt, jag har arbetat med så duktiga människor och är så glad att vi kunnat skapa en sådan magisk plats från grunden som vi gjorde. Har varit i fotovärlden sedan 1979 och är inte slut ännu, jag håller på med flera nya spännande startupprojekt, säger Jan Broman.

Jonas Classons bild av lappuggla vinner fina priser.

Classons fågel gör succé ANALOG SATSNING Joakim Reynols har öppnat Kamera Stockholm, en affär för analoga kameror i Stockholm. Vilka är dina kunder?

– Det är personer som har återupptagit sitt analoga fotograferande, och de som aldrig slutade. Men de kanske allra roligaste kunderna är unga människor som nyligen har upptäckt analogt. De är ofta väldigt nyfikna och tar gärna emot råd. De har heller inte hunnit bli prylfixerade vid dyra kameror, utan söker ofta det billigare alternativet.

Det är toppen, man behöver inte en dyr kamera för att ta bra bilder, säger han.

Bilden av lappugglan (Strix nebulosa) har gjort succé runt om i världen under hela hösten.

Först blev Jonas Classon, fotograf i Kumla, hedersomnämnd i tävlingen med naturbilder som ordnas av brittiska Natural History Museum. Sedan vann han första pris vid Siena Internatio­ nal Photo Awards där fotografer från 156 länder i år tävlade med hela 48 000 bidrag. Där tog han priset i kategorin »djur i sina miljöer«.

– Det var under en svår sjukdomsperiod i min ungdom som fåglarna och naturen blev min plats för återhämtning. Fascinationen för fåglarna växte sig stark och jag bestämde mig för att försöka livnära mig på fågelbilderna. I dag reser jag runt världen och fotograferar fåglar med målsättningen att stärka banden mellan människor och natur, säger han. Läs mer om hans bilder och hans böcker på jonasclasson.se.

TVÅ TILL GAMLEBY Fotograferna Theo Elias och Nathalie Chavez har båda tilldelats Gamleby Photo Grant för att skildra Tjust­ bygden under coronapan­ demin. Theo Elias debutbok Smoke var nominerad till

Svenska Fotobokspriset 2020.

Nathalie Chavez är yrkes­ fotograf och bosatt i Västervik.

De två fotografernas bilder kommer att presenteras i en utställning på Västerviks stadsbibliotek våren 2021.

Stipendiet är på 25 000 kronor.

THEO ELIAS

Bröderna Broman går vidare.

Theo Elias på väg till Gamleby.

fotografisk tidskrift

| 10

HENDRIK ZEITLER

NAMN Nina Mangalanayagam.

BOR Göteborg.

AKTUELL MED Konstnär/PhD i fotografi/ansvarig för bachelorprogrammet på HDK Valand.

HEMSIDA ninamanga.com

5 frågor

Vill hitta nya sätt att se på identitet Hur hamnade du på HDK Valand?

– Jag fick jobbet. Flyttade hem från London där jag bott i tjugo år. Jag arbetar som konstnär och har även undervisat på flera konsthögskolor i England Ser du skillnader mellan utbildningarna i England och Sverige?

– Ja, framför allt är det mindre klasser här, i England kunde det ibland vara över hundra studenter.

Där finns också en större mångfald, folk kommer från hela världen för att studera. Och i London har man 11 | no 2–3/2020

tillgång till så många konstutställ­ ningar och arenor av olika slag. Men i och med pandemin har mycket blivit digitalt vilket är bra för oss i Göteborg.

mot fotohistorien samtidigt som man fortfarande använder sig av fotografi.

Det kan också handla om vem som tar bilden, vad man har för relation till den avbildade osv.

Vad är ditt forskningsområde?

Vilka teman intresserar studenterna?

– Jag undersöker teman som hybriditet, ett begrepp som för mig har handlat om hur människor med blandad etnicitet har avbildats och jag försöker öppna upp för nya sätt att se på identitet. En fråga kan till exempel vara hur man bryter vissa stereotyper, hur man kan vara kritisk

– Antropocen – människans tids­ ålder – hur vi människor samverkar med vår miljö har varit intressant ett par år. Minne – vad det är och minne i relation till en viss plats. Andra äm­ nen är identitet och hur man arbetar med arkiv. Att göra egna böcker är också något som många vill.

Du är ju konstnär/fotograf – hur arbetar du med din egen konst?

– Jag utgår ofta från min egen erfa­ renhet i min praktik, men väver även in andras berättelser i min historia.

Eftersom jag kommer från en familj med rötter i olika kulturer har jag använt mina familjerelationer för att undersöka hur man till exempel gör för att passa in och hur man känner tillhörighet. Och vad som händer när idén om oss själva inte stämmer med den vår omgivning har. / JENNY MORELLI

Kristid

E

tt mystiskt virus skapar oro i den kinesis­

HUR PÅVERKAR PANDEMIN ARBETSMARKNADEN FÖR FOTOGRAFER?

CLIFF WARG

När krisen kom i våras försvann många foto­ grafers, filmares och bildbehandlares uppdrag.

Pandemin påverkar yrkeskåren både direkt i form av inställda bröllop och indirekt genom att andra företag går på knäna. Ytterst få foto­ grafer vill dock ha sitt företag vilande. Och några har hittat nya sätt att försörja sig under året. Peter Wiklund har undersökt arbetslivet för fotografer under 2020.

Text Peter Wiklund

ka staden Wuhan.« Så inleddes en kort notis på Dagens Nyheters webbplats i mitten av januari. Två månader senare fattade Sveriges regering ett beslut som innebar att det blev »förbjudet att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställ­ ningar med fler än 500 deltagare«.

Bara några dagar efter detta gick Svenska Fotografers Förbund ut med en enkät till med­ lemmarna. En av frågorna var: »Har du förlorat uppdrag efter regeringens beslut om att ställa in evenemang med fler än 500 personer?« 716 perso­ ner fyllde i enkäten, och nästan fyra av tio svarade »ja« på den frågan. Av de resterande räknade över hälften med att uppdrag skulle komma att ställas in framöver.

– Vi förstod att det var viktigt att agera direkt, och vi var den första organisationen som gick ut med en medlemsenkät. Vi fick snabb respons, det var tydligt att det var något som berörde många, berättar Paulina Holmgren, ordförande i Svenska Fotografers Förbund.

Hon konstaterar att en stor del av yrkeskåren drabbades hårt – redan från första dagen när beslutet offentliggjordes. Och bara ett par veckor senare kom dessutom en skärpning, till maximalt 50 deltagare.

– I stort sett alla fotografer arbetar i samman­ hang där människor möts på ett eller annat sätt.

Evenemang som sport, kultur, konferenser och bröllop – allt ställdes in eller sköts på framtiden.

Det märkte jag tydligt för egen del också: jag och min kollega hade ett inbokat uppdrag att doku­ mentera en tredagarskonferens, både i stillbild och film. Det blev förstås avbokat, och den planerade intäkten försvann helt.

Paulina Holmgren var långt ifrån ensam om detta. En person skriver i sitt enkätsvar: »Har sett ett minskat flöde av inkommande uppdrag under längre tid, redan från första utbrot­ tet i Kina och nu ställs jobb in på löpande band.« En annan berättar: »Skulle göra vårens största jobb denna vecka nere i Europa för stor kund. Har lagt väldigt mycket tid i förarbetet och det blir de­ finitivt kännbart ekonomiskt nu när detta händer.

Kommer behöva varsla min fasta assistent och flera underleverantörer blir lidande.« – Det är inte heller en­ bart avbokade evenemang och resor som har gjort Paulina Holmgren. att det har försvunnit fotografisk tidskrift

| 12

»Det är ytterst få foto­ grafer som har valt att låta sin enskilda firma vara vilande, ännu färre har lagt ner.«

41 % JA

33 % INTE ÄN 26 % NEJ

Ur SFF:s enkät från mars 2020, totalt 716 svar.

13 | no 2–3/2020

uppdrag. Många fotografer har uppdrag som ska utföras inne på företag eller i verksamheter, och det blev förstås omöjligt när det kom allt fler besöks­ förbud i snabb takt, säger Paulina Holmgren.

Ett annat svar pekar på ytterligare andra svårig­ heter: »Jobbar med att fotografera kläder/mode ... Inga företag får leveranser då de kommer från Kina, Italien och Turkiet.« – Ja, vi märker att det har funnits både en direkt och en indirekt påverkan. Inom till exempel mode, stilleben och industri har det till och från varit problem med just utlandsleveranserna. Andra har drabbats av att en bransch går till dåligt, exempel­ vis de fotografer som har arbetat mycket åt besöks­ näringen.

Under året har det kommit olika statliga stöd­ åtgärder som ska hjälpa landets företag att över­ leva. Korttidsarbete – eller korttidspermittering som det ibland kallas – är något som inte minst många stora bolag har dragit nytta av, genom att permittera medarbetare på deltid samtidigt som statliga medel gör att individen bara behöver mista en mindre del av lönen.

– Det är även en hel del mindre företag som har använt den möjligheten, även bland våra medlem­ mar. Men det kräver att man har ett aktiebolag, och det har färre än hälften av medlemmarna.

De som har enskild firma är därför många gånger de som har drabbats hårdast ekonomiskt, säger Paulina Holmgren.

Den som har enskild firma får det extra svårt eftersom det inte går att få a-kassa när firman är aktiv, oavsett verksamhetens omfattning.

– Det är ytterst få fotografer som har valt att låta sin enskilda firma vara »vilande«, ännu färre har lagt ner. Jag tror att det är en tendens som kan vara extra tydlig bland fotografer jämfört med andra yrkeskårer. Det är mer än ett yrke, det är också en identitet. Och då är man beredd att strida in i det sista för att inte behöva släppa taget.

I en separat enkät om a-kassan beskrev en fotograf sina tankegångar: »Med rådande regler känner jag inte att jag kan söka a-kassa eftersom det innebär att lägga företaget vilande och jag måste tacka nej till de få uppdrag som kommer in från trogna kunder. Att tacka nej till de uppdra­ gen skulle med stor sannolikhet innebära att jag förlorar kunderna och framtida intäkter. Det är därför min bedömning att det skulle göra mer skada än nytta även om jag skulle ha stor hjälp av a-kassan kortsiktigt. I stället får jag låna och leva på krediter med hopp om att situationen kommer att vända snart.«

PRIVAT

HAR DU FÖRLORAT UPPDRAG EFTER REGERINGENS BESLUT ATT STÄLLA IN EVENT MED FLER ÄN 500 PERS?

En annan uttryckte sig så här: »Det är ju det absolut sista man vill göra som enskild firma, att lägga firman vilande och söka a-kassa. Just för att det då är slutet på företaget, drömmen man haft om att jobba med det man älskar.« Under våren etablerade Svenska Fotografers Förbund en krisfond för att kunna ge ett symboliskt stöd till en del av de medlemmar som drabbats.

– Där blev det en viss övervikt av fotografer med enskild firma, och vi delade ut 5 000 kronor vardera till 83 mottagare, alltså totalt 415 000 kronor. Vissa ansökningar var verkligen hjärtskä­ rande att läsa, när det framgick hur svårt en del kunde ha att klara av basutgifter som hyran, säger Paulina Holmgren.

I början av oktober kom i alla fall ett efter­ längtat besked för alla enskilda företagare, när regeringen presenterade en stödåtgärd riktad till dessa näringsidkare. Stödet skulle först baseras på omsättningsminskningar under våren 2020, men har i november förlängts så att det även gäller början av hösten.

– Den här typen av stöd är något som vi och de andra organisationerna inom KLYS har krävt länge.

Det är väldigt bra att det har kommit, samtidigt som jag tycker att det är märkligt att det har dröjt så länge – det finns ju totalt så många som 600 000 enskilda företagare i Sverige.

Paulina Holmgren vill trots allt nyansera bilden av fotografernas arbetsmarknad en aning.

– Jag har sett flera exempel på medlemmar som har varit snabba på att anpassa sig till situationen och ta tillvara de möjligheter som ges. Inte minst då genom att satsa på att filma vid live-sändningar, där behovet har vuxit enormt under våren.

Sedan har det också dykt upp enstaka uppdrag som en följd av pandemin, konstaterar hon.

– Jag har själv fått ett filmuppdrag som annars skulle ha gått till ett finskt team, men som inte fick ta sig över gränsen.

Hon lyfter dessutom fram att det är en väldig variation inom kåren, bland annat beroende på vilken inriktning man har.

– Det finns en del fall där det har »tuffat på« näs­ tan som vanligt, till exempel för en del mat- och produktfotografer.

Det är en bild som bekräftas av Pia Borg, en av delägarna till Choice agentur som har matfoto­ grafi som inriktning.

– Merparten av jobben sker i våra fotografers Pia Borg. studior och vi arbetar

»Under lång tid framöver blir det en ökad försiktig­ het, både från besökare och arrangörer, kring stora arrangemang.«

mot en bransch som kanske inte har drabbats fullt lika hårt som vissa andra. När pandemin bröt ut i våras infann sig till en början en viss osäkerhet kring vilka produktioner som kunde genomföras och vissa jobb ställdes in eller flyttades fram. Men överlag har det rullat på bra under året, säger hon.

För deras del är det i första hand arbetssätten som har behövt förändras på grund av pandemin.

– Även om fotograferna arbetade i relativt små team redan tidigare så har de blivit ännu mer slim­ made nu. Det är bara de som verkligen behöver vara på plats som är med rent fysiskt.

Det har i stället blivit vanligt att bland annat kundrepresentanter är med på distans.

– Vid ppm-möten, inför en produktion, var det förut vanligt att man sågs fysiskt. Nu är det oftast digitalt. Och det tror jag kommer att hålla i sig till stor del. Det är smidigt och effektivt, och har blivit ett arbetssätt som alla vant sig vid under året, säger Pia Borg.

HAR DU FÖRLORAT UPPDRAG EFTER CORONAVIRUSETS UTBROTT I SVERIGE? 13 % NEJ

JA

87 %

Therése Asplund i Avesta har en annan bild av hur

EMELIE WAHLUND

Ur SFF:s enkät från augusti 2020, totalt 301 svar.

utvecklingen har varit, eftersom hon sitter med i styrelsen för Svenska Porträttfotografers för­ bund som samlar strax under hundra fotografer runt om i Sverige.

– Porträttfotografer, framför allt i storstäderna, har lidit av att uppdragen har minskat i år. Jag vet att det har varit fotografer i Stockholm som inte haft en enda bokning på tre månader. I mindre städer är vi sällan lika specialiserade, och då har vi inte heller råkat ut för en lika stor smäll, säger hon.

Bland porträttfotografer är det många som arbetar med bröllop, och det är en bransch som har haft stora problem i år. Enligt Statistiska Centralbyrån minskade vigslarna med 43 procent i juni och 27 procent i juli, jämfört med 2019. Av de kvarvarande lär en stor andel också ha gjort ett mer nedtonat bröllop än planerat och minskat på kringarrangemang som festfotografering.

– I mitt eget företag, där det är jag och en anställd, har vi klarat oss rätt bra. Det har bland annat att göra med att vi även tidigare nästan inte haft några bröllopsuppdrag alls, men också att vi har flera ben att stå på.

Hon beskriver de tre benen som barn- och familjefoto, företagsfoto respektive mäklarfoto.

– Inom företags­ foto har det varit i princip oförändrat, och mäklar­ foto har ökat något. Men för barn och familj var Therése Asplund. det i stort sett dött under

våren. I september började det komma igång igen där, och nu ökar det sakta.

Vad händer nu då? Ja, något som vi alla har fått erfara under året är att det har blivit allt svårare att planera. Eller snarare: det gäller att vara förberedd på att det som är inplanerat blir avbokat.

Svenska Fotografers Förbund gjorde ytterligare en enkät efter sommaren, och då svarade mer än var tredje att de inte ser någon ljusning på jobbfronten.

– Visst har det sipprat in uppdrag under året, och många har kunnat hålla näsan över ytan. Men det är en ytterst bekymmersam situation för svens­ ka fotografer, säger Paulina Holmgren.

Nio av tio svarade att de har förlorat uppdrag på grund av pandemin. Ungefär en tredjedel av de svarande angav att deras inkomstbortfall ligger på över 100 000 kronor.

– Nu är vi i mitten av november, och det kom­ mer nya restriktioner och direktiv från såväl reger­ ing som regioner. Det här är långt ifrån över. Så det är klart att jag orolig över hur våra medlemmar ska kunna hantera detta på sikt, säger hon.

F

örändringar i beteenden och säkerhets­

åtgärder har alltså haft stor påverkan på fotografernas arbetsmarknad under året.

I skrivande stund skruvas rekommenda­ tioner och regler åt ytterligare ett varv, och osäkerheten om utvecklingen fortsätter. Men vad går att säga om framtiden; vilka av förändring­ arna kan komma att bestå även när smittorisken har lagt sig?

– Det finns ett uppdämt socialt behov hos många. Alla längtar efter att få umgås, gå på teater eller vandra runt på mässor. Men vår bedömning är att pandemin har satt sina spår, såtillvida att den där önskan om att trängas med andra inte kommer att finnas kvar. Under lång tid framöver blir det en ökad försiktighet, både från besökare och arrangö­ rer, kring stora arrangemang.

Det säger Jörgen Ramnelöv, trendanalytiker på Docere Intelligence, ett företag som gör omvärldsoch framtidsanalyser som de bland annat redovi­ sar på sajten Buzzter.

– Jag tror ändå att det kommer att vara i princip lika många evenemang som tidigare, men i nya former. Tack vare att vi har tvingats att lära oss snabbt hur digitala möten och sammankomster av olika slag fungerar, så kommer det att finnas en förväntan på att det finns ett sådant alternativ.

Men då måste det vara ett fullgott alternativ, understryker han, och pekar på att behovet av att dokumentera och sköta live-sändningar kommer att vara stort även framöver. fotografisk tidskrift

| 14

»Ser man till fotografernas situation så har den för­ ändringen knappast inne­ burit ett minskat behov av bilder.«

BUZZTER

– Det finns förstås klara begränsningar i vad som går att uppleva och förmedla digitalt, men samtidigt är den starkt ökade tillgängligheten en väldig fördel. Och det Jörgen Ramnelöv. som vi upplever som positivt i den omställning vi genomgår kommer att leva kvar.

Något annat som har påverkat fotografer är de besöksförbud som många företag och organisa­ tioner införde under våren. Även detta kan hålla i sig framöver, i någon form i alla fall, menar Jör­ gen Ramnelöv.

– Kanske inte de rena besöksförbuden, men vi kommer att i många sammanhang bli mer restrik­ tiva och en del av den smitto-skräck vi lever med nu kommer att hänga kvar. Säljmöten och andra affärsmöten kommer i stor utsträckning skötas digitalt, nu när vi på allvar har förstått hur mycket effektivare det är.

Utlandsresandet kommer att återupptas, spår han, men det lär under en längre tid vara omgärdat av restriktioner och krav i en del länder.

– Turismen är en så otroligt viktig sektor för stora delar av världen, så det finns ytterst starka incitament för att få fart på den industrin igen.

Jag kan dock tänka mig att det blir dyrare att resa framöver.

När det gäller konsumtion är den domineran­ de förändringen under året att e-handeln kapat åt sig större andelar från de fysiska butikerna.

– Ser man till fotografernas situation så har den förändringen knappast inneburit ett minskat behov av bilder för marknadsföring. Däremot är det vissa branscher som har drabbats hårdare än andra, som modebranschen. Försäljningen av kläder och skor har minskat drastiskt, och det beror framför allt på den uteblivna spontan­ shoppingen.

Jörgen Ramnelöv menar att en del förändringar i våra shoppingbeteenden mycket väl kan vara bestående.

– Det knyter an till klimatfrågan, något som fortfarande är lika angeläget som före pandemin.

Många har nog märkt att det går att hålla sin kon­ sumtion på en annan nivå än tidigare, utan att för den skull förlora någon livskvalitet. Samtidigt som man alltså gör klimatet en tjänst.

OM DU FÖRLORAT UPPDRAG SOM STÄLLTS IN, UPPSKATTNINGSVIS VAD HANDLAR DET OM FÖR SUMMOR I FÖRLORADE INTÄKTER I DITT FÖRETAG? Ur SFF:s från augusti 2020, totalt 301 svar.

3% 3 000–10 000 kr 6% 10 000–20 000 kr

OMSÄTTNINGSSTÖD FÖR ENSKILD FIRMA Kan ge ersättning med upp till 75 procent av det du har tappat i omsättning. För att ta del av stödet måste du ha haft en omsättning om minst 200 000 kronor föregående år.

OMSTÄLLNINGSSTÖD TILL FÖRETAG Ska göra det möjligt att överbrygga den akuta krisen och samtidigt under­ lätta att ställa om och anpassa sin verksamhet.

Omställningsstöd ges med 75 procent av det procentuella omsättningstappet.

Omställningsstödet för aktiebolag har förlängts till att gälla året ut.

KORTTIDSPERMITTERING Personal kan få gå ner i arbetstid i stället för att sägas upp. Stödet innebär att företagets personalkostnader kan halveras samtidigt som de anställda får behålla över 90 procent av lönen.

UTÖKAT STATLIGT ANSVAR FÖR SJUKLÖNEKOSTNADER Innebär bland annat ersättning för karensavdrag med ett schablonbelopp om 804 kr och ersättning till egenföretagare för de 14 första karensdagarna med ett schablonbelopp om 804 kr per dag (gäller i skrivande stund bara till 31 december 2020).

ANSTÅND MED SKATTE­ INBETALNINGAR Företag kan få anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter, preliminärskatt på lön och moms.

20 % 20 000–50 000 kr 25 % 50 000–100 000 kr 35 % Över 100 000 kr

AKTUELLA STÖD FRÅN STATEN

A-KASSA Regeringen beslutade i våras om ökade möjligheter till a-kassa för företagare.

Dessa åtgärder förlängs nu i ett år till och med 2021.

12 % Har inte förlorat något uppdrag 15 | no 2–3/2020

Källa: sfoto.se

Hur har din verksamhet klarat krisåret?

SJÄLVPORTRÄTT

SJÄLVPORTRÄTT

f frågar

Lena Larsson

Jan Pedersen

BOR Stockholm och Örebro.

INRIKTNING Bröllop och reklam.

HEMSIDA lenalarsson.com

BOR Stockholm.

INRIKTNING Naturfotografi, inklusive workshoppar och fotoresor.

HEMSIDA janpedersen.se

Hur har din verksamhet påverkats under pandemin?

Hur har din verksamhet påverkats under pandemin?

– Det har varit en total katastrof. När Löfven gick ut med de första restriktionerna i mars, då plingade det till i inboxen hela tiden. I princip allt blev avbo­ kat. Jag är med i olika forum för bröllopsfotografer, så jag vet att jag var långt ifrån ensam om det.

– Jag kom hem från Costa Rica i mars, och hade då en kalender som var fullbokad lång tid framåt.

Jag skulle säga att allt dog på en till två veckor.

Hade du andra typer av uppdrag som ändå fanns kvar?

– Nja, jag tar en hel del porträtt på företag också, men det måste ju ske när folk är på plats – och när jag är välkommen dit. Så det funkade inte heller.

Du säger »avbokat«, det var inte så att bröllopen sköts fram i stället?

– Jag hade tur, eller vad man ska säga, som i för­ sta hand hade avbokningar och inte ombokningar.

Jag tar 50 procent i bokningsavgift, vilket inte är återbetalningsbart. Hade de ombokat så hade jag varit tvungen att blocka tid för det nästa år, med risk för att det inte blir av då heller.

Men folk har väl ändå gift sig i sommar – även om det är färre än vanligtvis?

– Ja, men många har gjort det enklare än vad de planerat. Jag har haft en del bröllopsuppdrag, men då har det rört sig om kanske två timmar, inte att som annars göra en omfattande dokumentation.

Hur har du gjort för att klara dig ekonomiskt?

Vi har frågat några fotografer hur deras ekonomi förändrats under 2020.

Text Peter Wiklund

– Det har som sagt inte varit helt tomt. Jag har också haft några reklamuppdrag, men jag räknar med att ha förlorat uppdrag för 300 000 kronor i år. Så det är klart att det är svårt. Nu satsar jag på att göra mig mindre beroende av bröllop, även om jag tror att efterfrågan återkommer – folk kommer alltid att gifta sig.

Du menar att allt bokades av?

– Ja, men i början hade jag i alla fall förhopp­ ningar om att det skulle lätta snabbt. Så blev det ju inte.

Men hade du några uppdrag alls?

– Jadå, jag undervisar bland annat i bildlära på Berghs, och de var tidigt ute med att köra all sin undervisning via Zoom. Sedan ställde Fridhems folkhögskola in fyra veckolånga kurser, som jag i stället valde att leda i egen regi.

Har workshopdelen legat på is?

– Nej. Det har gått att ordna workshoppar här i Sverige där vi tagit hänsyn till rekommendationer och säkerhet. Det känns dessutom som om folk har haft mer tid att hoppa på sådant, så de har varit väldigt populära.

Tror du att några av de nya arbetsmetoderna kommer att leva kvar?

– Absolut! Det är många som har upptäckt möjligheterna med hålla utbildningar och inspirera i digitala kanaler.

Har du kunnat använda den frigjorda tiden åt din egen fotografi?

– Ja, jag har rest runt en hel del och fotograferat i Sverige under den här perioden. Jag har också haft tid att arbeta med en kommande bok om fåglar och Kalahari­öknen. Dessvärre har inte folk börjat köpa fler böcker under året, så det är fortsatt en begränsad marknad. fotografisk tidskrift

| 16

INGVAR RÖNNBÄCK

CANON

Fredric Alm

Evelina Rönnbäck

BOR Kiruna.

INRIKTNING Reportage, porträtt, företagsfoto.

Numera även livesändningar.

HEMSIDA kirunabilder.se

BOR Umeå.

INRIKTNING Mest dokumentärt, ofta kring globala frågor. Även en hel del sport.

HEMSIDA evelinaronnback.se

Hur har din verksamhet påverkats under pandemin?

Hur har din verksamhet påverkats under pandemin?

– Jag har en hel del fasta kunder och evenemang som återkommer. I år blev det förstås inga evene­ mang, och även tidningsjobb försvann till stor del.

Det kändes som om mediebevakningen var koncen­ trerad till Stockholm.

– Under ungefär två veckor i mars tappade jag i stort sett allt som var inplanerat fram till somma­ ren. Jag har frilansat sedan 2012 och är van vid att det går bättre ibland och sämre andra perioder. Det har alltid gått att hitta nya vägar att klara sig, men så blev det inte nu.

Hur resonerade du då?

– Jag kände att det nog kunde bli som vid tidi­ gare lågkonjunkturer, så jag tänkte att det var lika bra att fundera på vilka tjänster som skulle kunna vara efterfrågade om det skulle hålla i sig.

Hur agerade du under våren?

Vilka tjänster kunde det vara?

Har det fungerat ekonomiskt ändå?

– Dels att visa upp miljöer virtuellt. Men framför allt insåg jag att det skulle finnas ett behov av att livesända, så det satsade jag på att lära mig.

– Den ekonomiska biten är jättejobbig, och nu lever jag i stort sett på sparpengar. Jag hade i alla fall tur och fick ett sommarjobb – inom ett helt annat område – så det kom in lite pengar då.

Och har det funnits sådana uppdrag?

– Det första var faktiskt en begravning. Änkan satt på ålderdomshem och skulle inte få ta del av sin livskamrats begravning, så nu kunde hon i alla fall följa hela ceremonin live via en Ipad.

Har det varit svårt att lära sig tekniken?

– Det finns enkla sätt att lösa det, men då är man väldigt begränsad och det blir inte en lika bra upple­ velse som om det är en mer avancerad produktion.

Men då blir det mycket att lära sig, det vill jag lova. Är det en tung ekonomisk investering?

– Även det beror på hur avancerat det ska vara.

Jag hade redan kamerorna jag behövde, men jag har ändå lagt åtminstone 100 000 kronor på ny utrust­ ning.

Känns det som en bra satsning nu?

– Verkligen. Jag tror att det här kommer att vara en viktig del av mina inkomster framöver.

17 | no 2–3/2020

– Jag var inställd på att tänka om och söka mig till nya områden. Jag ringde till gamla kontakter, även en del nya, men det gav nästan ingenting.

Har du sökt någon form av ekonomiskt stöd?

– Nej, jag har enskild firma men uppfyller inte kriterierna i det nya stödet som kommit under hösten. A-kassa har inte heller varit aktuellt, för jag har inte velat lägga företaget vilande.

Hur tänker du kring a-kassan?

– För det första skulle det kunna försämra möj­ ligheterna framöver att inte ha företaget aktivt. Men det skulle också kännas väldigt nedslående att ta det steget, nu när jag har kämpat så pass länge för att kunna vara fotograf. Det här är något jag verkli­ gen brinner för; det handlar om mina drömmar.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag tror att det överlag kommer att vara en tung väg tillbaka. Men det känns i alla fall mer hoppfullt än dystert, när jag tänker framåt. I alla fall för det mesta, vissa perioder kan det kännas tungt.

»Jag kände att det nog kunde bli som vid tidigare låg­ konjunkturer, så jag tänkte att det var lika bra att fundera på vilka tjänster som skulle kunna vara efterfrågade.«

DANIEL NILSSON

Jon Karlsson.

Designer.

Uterummet.

I

dén att dokumentera alla uppfinningsrika

Hemma på jobbet När alla frilansjobb försvann kom Malmö­ fotografen Daniel Nilsson på att han kunde skildra vänner och bekantas hemmakontor.

Med humor och ringblixt skred han till verket.

Text & foto daniel nilsson

19 | no 2–3/2020

lösningar på hemmakontor kom i slutet av april när jag gick ner för att tvätta i husets gemen­ samma tvättstuga. Från ett förråd hörde jag någon som knappade på ett tangentbord och upptäckte att min granne Erik hade flyttar dit sin ar­ betsplats. Han satt alltså i källaren, arbetade bland hyllor fyllda med knäckebröd, chips och hushålls­ papper. Han hade släpat ner en rejäl skrivbordsstol, en stor skärm och kopplat upp sladdar på väggarna.

Då insåg jag att många tidningar redan hade gjort reportage om hemmajobbare men ingen hade visat hur det faktiskt kunde se ut. Bilderna jag sett i tidningarna hade visat personer med laptoppar vid köksbordet och skiljde sig inte nämnvärt från hur det kunde se ut även innan pandemin.

Bilder på öde gator eller tomma idrottsanlägg­ ningar hade vi också redan sett i mängder, men de reportagen som verkligen kändes i magen var de inifrån IVA, gjorda med resurser som bara kunde avsättas från större tidningar.

Jag har en halvtidstjänst som fotograf och bild­ redaktör på Fotbollsmagasinet Offside och när fotbollen pausades i våras fanns inte så många repor­ tage för mig kvar att göra. Även en stor del av mina andra frilansjobb för dagstidningar försvann och när jag funderade på hur jag skulle dokumentera corona­ pandemin så var det uteslutet att besöka ett sjukhus eller IVA. Min sambo Marie var dessutom gravid och vi undvek som alla andra att träffa mycket folk.

Efter att jag stött på Erik i källaren lade jag ut frågan om kreativa hemmalösningar bland kol­ legor och vänner, och det var många som hörde av sig. Det visade sig att många med kontorsjobb och trångboddhet hade fått lösa sin vardagssituation på ett innovativt sätt, vilket i sin tur var bildmäs­ sigt. Konsulten som jobbade i barnrummet bland nallar och leksaker hörde av sig. Designern som satt i uterummet bland grönkål och basilika hörde av sig. Professorn i socialt entreprenörskap hade flyttat ner i gillestugan och jobbade från pingisbordet och regionchefen hade byggt ett solskydd med hjälp av vinlådor i trädgården.

Det som kändes viktigt var att kunna visa kon­ trasten mellan deras yrken och deras nya arbets­ platser och detaljerna på deras nya kontor. Det var då reaktionerna på bilderna kom.

De som såg bilderna skrattade åt lösningarna, kände igen sig och tyckte att bilderna var tagna med värme och humor, vilket var min intention från början. Bilderna är tagna med EOS 5D Mark IV och ljussatta med en Elinchrom Ringflash kopplad till ett Ranger Quadra-aggregat. Eftersom alla personer satt på så olika ställen och i dåliga ljusförhållande var blixten extremt viktig, både för att få bildserien att hålla samman och för att visa de små detaljerna, lek­ sakerna, blommorna och vardagsprylarna som gör arbetsplatserna så originella. I motsatt förhållande till när man annars letar fönsterljus så var jag nästan glad om det naturliga ljuset inte störde.

Jag läste att en journalistkollega i våras skrev på sociala medier »Vi är svältfödda på roliga nyheter just nu«. I en tid av ett konstant flöde av deppiga nyheter är det viktigt att även se det komiska i vår nya vardagssituation. Det nya hemmakontoret har trots allt blivit en av de största förändringar i vårt arbetsliv i modern tid.

DANIEL NILSSON

Karin Berqqvist.

Projektledare.

Sminkbord i vardagsrummet. »Jag köpte ett litet sminkbord på nätet för ett par hundra­ lappar. Det är vingligt men om man trycker upp det här i hör­ nan mot väggen så håller det bra. Jag tog med en stol hem från jobbet så att jag kan sitta bra men imorse satt katten på stolen och ville inte gå när jag skulle börja jobba.

De första två veckorna satt jag i köket men då satt jag 24 timmar om dygnet där inne och det går ju inte. Jag går till kontoret en gång i veckan. Mest för att få lite inspiration. Vi har just nu en stående morgonkaffe halv nio på länk och man blir jätteglad av att se sina kollegor och dricka lite kaffe med dem.

Ibland är vi flera på morgon­ kaffet men i förrgår när jag loggade på så var jag helt själv.

Det blir ju vad det blir.

Jag har också ett underbart ljud från byggjobbarna här utanför fönstret. De dränerar grannhuset. Tur att man inte är lättstörd.«

fotografisk tidskrift

| 20

»Jag fick bygga om vårt förråd.

Vi hade en fristående byggnad på tomten så jag målade vägg­ arna och lade in ett nytt golv så att jag kunde flytta ut hit och undvika allt stök inne i huset när jag jobbar. Jag har flyttat hit allt från mitt gamla kontor, mina skärmar och det höj-och sänkbara skrivbordet. Jag fick ta in några hantverkare för att sätta in ett fönster, men golvet lyckades jag lägga själv.

Det var ett projekt det här men det var värt det.

Jag har skruvat bort alla hyllor från långsidan och bara låtit de på kortsidan vara kvar, så det står fortfarande lite verktyg, målarfärg och annat kvar här inne i hörnan bakom draperiet.

Grillen och gräsklipparen stod också här förut men vi fick skaffa en annan utomhusför­ varing för dem så att jag kunde få plats att sitta här inne.

För min del funkar det bra, men jag tror inte detta är något för alla. För sociala människor som behöver sällskap så kanske det inte hade funkat så bra.

Barnen var hemma mycket i somras när jag fortfarande jobbade hemma en del och barn är ju barn, de vill ha uppmärk­ samhet. Ibland kommer de ut och knackar på och frågar om sina spel och grejor, men detta är trots allt bättre än att sitta och jobba i vardagsrummet.«

21 | no 2–3/2020

DANIEL NILSSON

Martin Svensson Artist manager.

Förrådet.

DANIEL NILSSON

Ester Barinaga.

Professor i socialt entrepenörskap.

Pingisbordet i gillestugan. »Så fort min dotter började ha tentor på ovanvåningen så skickade hon ner mig hit till gillestugan för att hon ville ha det tyst. Barnen är lite sura för att de inte kan spela pingis men när de ska spela så får jag ta bort alla mina saker och flytta min lilla bänk som jag använder som stol.

Jag bländas också av en stark taklampa när jag jobbar men om jag inte har lampan tänd så blir det för mörkt för folk att se mig när jag sitter i Zoom-möte.

Nackdelen är att det är lite kallt så jag har gått runt med filtar hela tiden. Och man sitter inte superbra. Ryggen börjar göra lite ont.«

fotografisk tidskrift

| 22

23 | no 2–3/2020

DANIEL NILSSON

Göran Wihl.

Arkitekt.

Döttrarnas rum. »Jag jobbar i småtjejernas pysselrum bland min sambos härliga samlingar av diverse saker, sällskapsspel och dockor.

Det känns ju lite ensamt men jag har gott sällskap av en massa ögon som tittar på mig.

Min sambo samlar nämligen på dockor.

Man saknar ju det sociala och synergieffekterna med sina kollegor, och energin. Tvärtom vad många andra säkert säger så får jag mycket gjort. Jag ritar just nu på ett flerbostadshus i Lund. Mina papper blandas ibland med barnens teckningar och min frus tyger men vi börjar bli vana.

Stolen är väl kanske inte den bästa rent ergonomiskt men jag har en mjuk kudde i alla fall, så jag inte får ont i rumpan.

Min arbetsgivare har erbjudit sig att skicka hem en ordentlig skrivbordsstol och ett skrivbord, men vi tycker att de här gamla möblerna trots allt passar bättre in i vår inredning här hemma.«

fotografisk tidskrift

| 24

»Jag jobbar i köket ibland och delar bordet med mina sticklingar, ett trasigt halsband och tvååringens pyjamas från i morse. När jag vill sitta lite bekvämare flyttar jag in i var­ dagsrummet. Där jobbar jag på min dotter Mildreds lilla lekbord men det är ju såklart inte heller så optimalt.

Om man behöver läsa något kan man ju luta sig tillbaka i soffan men ofta behöver man kolla något på datorn och då sitter man ju sällan bra sådär heller. Det handlar väl om att hitta en omväxling och en varia­ tion. Jag tycker det är ganska skönt att jobba hemma men det jag saknar är att cykla iväg på morgonen.«

25 | no 2–3/2020

DANIEL NILSSON

Johanna Eriksson.

Forskare inom arkitektur.

Barnbord i vardagsrummet.

Text jenny morelli foto Henry B. Goodwin / Bruno Ehrs

Henry B. Goodwin (1878–1931) arbetade som en modern gatufotograf. Nu visas hans bilder från boken »Vårt vackra Stockholm« på Liljevalchs konsthall.

Ögonblick i växande storstad »De finns de bland oss som inte gå utom knutarna utan att ha med sin minimala rullfilmskamera i fickan. Den hör till den dagliga utrustningen som klockan, näsduken och nyckelknippan.«

O

rden är fotografen Henry B. Goodwins,

upphovsman till fotografierna i Vårt vackra Stockholm, boken som kom ut 1920 i en begränsad upplaga om 200 exemplar. Liljevalchs konsthall firar 100-årsminnet av praktverket med en utställning.

– Man häpnar över hur skicklig och företagsam fotograf Goodwin var. Helt på egen hand, utan upp­ dragsgivare, producerade han den fantastiska boken med hjälp av några av sin samtids stora namn som prins Wilhelm, Hjalmar Bergman, Carl Larsson och Albert Engström. I dag skulle man kalla den Artist Book. Goodwin var inte bara begåvad, han hade dess­ utom en enorm drivkraft och han var otroligt bra på marknadsföring, säger fotografen Bruno Ehrs.

Bruno Ehrs är Goodwin-samlaren som fastnade för fotografen då han som 23-åring jobbade som repro­fotograf på Stockholms stadsmuseum. Plöts­ ligt överraskades han av det magnifika anslaget i några av Goodwins fotografier, bilder som konst­ närligt stack ut i högen av mer alldagliga bilder som skulle avfotograferas.

Inför utställningen på Liljevalchs, som pågår parallellt med målaren Hilding Linnqvist, har Ehrs lånat ut privata printar och objekt ur sina samlingar

och visar bilder ur boken. Eftersom Ehrs själv äger flera exemplar av böckerna kunde han »slakta« ett exemplar för att publiken ska kunna uppleva bild­ erna inramade på väggarna, något som inte hade varit möjligt att göra för ett museum till exempel.

En av bilderna föreställer Jakobs kyrka med Kungsträdgården i förgrunden. Goodwin skrev: »Jakob i tö visar en Stockholms gatubild i den dimma som rådde i det allra gråaste töväder den 13 februari 1915, kl 2 e.m. Bländare 6,5, 1/25 sek (bilen svängde snabbt om hörnet i riktning tvärs över skottlinjen).« Ögonblicksbilderna är tagna mellan 1915 och 1919. Goodwin har fotograferat med en enkel pocketkamera med rullfilm. Fotografen bodde och arbetade på Strandvägen och promenerade runt i Stockholm utan att ha ett direkt mål.

– Han arbetade ungefär som en modern gatu­ fotograf gör i dag och han drevs av en stark lust att skildra den moderna staden som växte fram, säger Bruno Ehrs.

När han kom hem framkallade han filmen och fick ett negativ med vilket han gjorde en kontakt­ kopia. Den hantverksmässigt komplicerade foto­ gravyren skapades utifrån den framtagna ursprungs­ kopian i storlek ca 15 x 21 cm. I boken finns 39 fotogravyrer inklistrade för hand, bilder från bland annat Sveavägen, Norrmalmstorg och Stureplan.

Henry B. Goodwin hette egentligen Heinrich Bürgel och var född i München 1878. Han var fotografisk tidskrift

| 26

HENRY. B GOODWIN

27 | no 2–3/2020

HENRY. B GOODWIN

fotografisk tidskrift

| 28

Utgiven 1920 till förmån för Daniel Fallström-­ fonden. Utgiven av Bröderna Lagerström Boktryckare. Numrerad upplaga om 200 exemplar. Halvfranskt band i kalvskinn samt linne. 39 foto­gravyrer. Varje bild är »en från Goodwins omarbetade negativ framställd originalkopia i fotogravyr etsat och tryckt av VeckoJournalens fotogravyr­ anstalt Stockholm«.

BRUNO EHRS

»VÅRT VACKRA STOCKHOLM«

Fotografen Bruno Ehrs har lånat ut sina privata printar ur boken och objekt till utställningen på Liljevalchs.

»Det var det moderna han ville fånga. Lärk­ staden lockade för den var byggd i eng­ elsk stil som allra mest liknade hans beundrade London.«

29 | no 2–3/2020

utbildad språkvetare, blev tidigt doktor i filologi och flyttade till Stockholm 1914 med ambitionen att snabbt bli en av Sveriges ledande fotografer.

Strategin för att uppnå detta var att porträttera ton­ givande kulturpersonligheter utan kostnad. Han har tagit porträtt av bland andra Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Greta Garbo och Ernest Thiel. 1915 genomförde han Sveriges första separatutställning med konstfotografi på Varias konstsalong.

Efter utställningen skrev Karl Asplund i Dagens Nyheter att utställningen »ger oss den första aningen på svensk botten om hela den konstnärliga rörelse på om­ rådet som i ett tiotal år pågått i de stora kultur­länderna, främst i England och Tyskland.(...) den stil i vilken Good­ win arbetar står icke i intim rapport med de nya strävan­ dena inom måleri och grafik med de hårdnande stilidealen i modernismen. Inför det mesta på utställningen erinrar man sig en äldre mjukare och lösare teknik.« (DN 28/11 1915) Stilen Asplund anspelar på är piktorialismen, den stil Goodwin anammat och som hade varit i ropet sedan den senare delen av 1800-talet. Pikto­ rialismen närmade sig impressionismen med soft­ fokusdis, kontrastverkan och raffinerade komposi­ tioner. Kända företrädare är Alvin Langdon Coburn, Edward Steichen och Gertrude Käsebier. Coburn är särskilt intressant att nämna eftersom han några år tidigare hade släppt böcker om städerna London och New York med fotogravyrer och inspirerade Goodwin att göra en liknande bok om Stockholm.

– Det var inte det historiska Stockholm som intresserade Goodwin, inte det pittoreska, inte de trånga medeltida gränderna i Gamla stan och absolut ingenting söder om Slussen. Det var det moderna han ville fånga. Lärkstaden lockade för den var byggd i engelsk stil som allra mest liknade hans beundrade London, säger Bruno Ehrs.

D

oktor Goodwin var en allmänt känd

kulturpersonlighet i Stockholm och han kom att betyda mycket för foto­ grafin i Sverige. Han var även verksam som kritiker, introducerade internatio­ nell fotografi för en svensk publik och visade sina egna och sina kollegors bilder utomlands.

– Han var en pionjär på många sätt. Jag är verk­ ligen tagen av hans ambition och skaparlust, jag beundrar honom och tycker att vi har mycket att lära av honom, säger Bruno Ehrs.

När Goodwin dog 1931 skrev John Hertzberg, redaktör för Nordisk tidskrift för fotografi, hans runa i DN: »Konstnärstemperamentet glödde i hans barm och tog måhända ofta hårt på hans känsliga psyke. Han ville gärna vara främst, och få gjorde honom rangen stridig.« Specialvisning av utställningen med Bruno Ehrs den 7 januari 2021 klockan 16.00 på Liljevalchs. Mejla redaktionen@sfoto.se om du vill gå. Obs! Begränsat antal platser och endast om coronaläget tillåter.

SUSANNE WALSTRÖM

fotografisk tidskrift

| 30

Text Jenny Morelli ­ foto Susanne Walström

Under 2020 har guldpriset gått upp. Guld ökar i värde när människor upplever världen och marknaden som instabil och osäker. Fotografen Susanne Walström och författaren Anette Nyqvist har nyligen släppt boken »Guld – dess dunkla glans« om en metall som alltså är hetare än någonsin.

Guld FRÅN GRUVA TILL VALV

F

ör några år sedan såg jag Susanne Wal­

ström föreläsa om sina guld-bilder. Och trots att jag inte bryr mig särskilt mycket om guld väckte hennes bilder begär. Jag ville se mer. Susanne Walström var då mitt uppe i bokprojektet och bad att få återkomma när det var klart.

Anette Nyqvist, författare och docent i social­ antropologi, och fotografen Susanne Walström stämde träff i New York 2016 och började planera för att göra en reportagebok om guld. De kände varandra och hade tidigare arbetat tillsammans då Anette Nyqvist var verksam som journalist.

Forskare från olika discipliner har under åren skrivit om guld utifrån sina specifika perspektiv.

Men ett samlat, brett grepp med ett journa­ listiskt, visuellt berättande hade ingen tagit tidigare.

31 | no 2–3/2020

Nu är boken klar. I tjugofyra kapitel beskriver de guldets väg hela vägen från gruvorna – och människorna som arbetar med att gräva upp det – och guldets alla möjliga användningsområden – bröllop, lyx, vetenskap, mat med mera – till en av guldets slutstationer: ett bankvalv på Man­ hattan i New York, på Federal Reserve Bank. Där förvaras en fjärdedel av jordens alla guldreserver.

From pit to pit lyder uttrycket på engelska. Från gruva till valv. Guld gräver man upp för att sedan gräva ned det.

Under flera år har Walström och Nyqvist rest runt i världen för att samla material. I bokens efterord syns de själva på bilder från Zhaoyuan i Kina, Migori i Kenya, La Llanada i Colombia, New Delhi i Indien, Wales i Storbritannien, Bodie i Kalifornien i USA och Ädelfors i Småland, och då är inte alla platser de varit på listade.

SUSANNE WALSTRÖM

SUSANNE WALSTRÖM

– Vår ambition med boken var inte att göra en fotobok med välskrivna bildtexter, inte heller en facklitteraturbok med illustrerande bilder, utan just en bok där text och bild, för det första, är lika betydelsefulla och där text och bild tillsammans tillför något extra, säger Anette Nyqvist.

Med sitt globala ämne bör boken intressera en större läsekrets än den svenska och med en förhoppning om en internationell publik trycks den även på engelska. Ämnet är evigt. Människor har grävt efter guld i minst 7 000 år och man har hittat guld på vår planets samtliga kontinenter. Guld är en universell symbol för makt, skönhet och evigt liv, men också en källa till girighet, exploatering och förödelse. I Tyskland hade marknaden för guld expanderat redan innan corona bröt ut.

2016 köpte tyskarna mer guld än vad man gjorde

både i Indien och Kina, som annars är de två storkonsumerande länderna. Ämnet guld verkar outtömligt.

– Ja, det svåra var att begränsa oss. Projektet bara växte och växte, det dök upp nya intres­ santa aspekter hela tiden under resans gång, säger Anette Nyqvist. Guldboken är en del av ett större forskningsprojekt om pensionsfonder och ansvarsfulla investeringar.

– Det har varit fantastiskt roligt att arbeta tillsammans med Susanne. Vi har jobbat tätt ihop sedan 2016. Men vi var tvungna att sätta stopp. Jag skrev klart texterna 2019 och det här är vårt urval av historier, säger hon.

Fotografen Susanne Walström är verksam som kommersiell fotograf men har nästan alltid något på gång vid sidan av, som hon arbetar med paral­ lellt och långsiktigt.

»Människor har grävt efter guld i minst 7 000 år och man har hittat guld på vår planets samt­ liga kontinenter.«

fotografisk tidskrift

| 32

SUSANNE WALSTRÖM

– Jag tycker det är så viktigt att driva projekt som man bestämmer över själv. Det var svårare när jag hade småbarn men ju äldre mina barn blev, desto mer tid fick jag att jobba med egna grejer. Jag gör ofta saker på spekulation utan att ha sålt in det först. Ibland leder det till andra roliga saker. För att ta ett exempel åkte jag till Indien för att fotografera bristen på toaletter och det blev så småningom en del av en samlingsutställning i New York. Jag har tidigare haft ett reseprojekt med journalisten Gunilla Eldh och sedan 2014 arbetar jag med ett konstprojekt med namnet Requiem for Slussen med fotograferna Kristian Pohl och Eirik V Johnsen.

Tillbaka till Guldboken där merparten av bild­ erna är klassiska reportagefotografier.

– Det har varit väldigt roligt att resa och verkli­ gen vara på plats med sin kamera. Tidigare gjorde jag ofta reportagejobb för tidningar; jag var anställd 33 | no 2–3/2020

på DN ett par år och har frilansat åt Vagabond, Månadsjournalen, olika facktidningar osv. Men de jobben går inte att göra på samma sätt längre och jag kan sakna att göra reportagebilder. Med den här boken var jag min egen uppdragsgivare, säger hon.

Till största delen lever Walström alltså på sitt kommersiella fotografi vilket också brukar bekosta hennes egna ideella arbeten. Men just i arbetet med Guldboken sökte hon och fick ett treårigt stipen­ dium från Författarfonden. För de pengarna har hon kunnat finansiera resorna och sitt arbete med boken och även kunnat klimatkompensera för de många flygresorna.

– Vår planering inför de resorna har ibland varit lite av en utmaning. När vi hade bestämt att foto­ grafera och dokumentera hur guld används i Indien försökte vi ta reda på när det är högsäsong för bröllop men det står visst skrivet i stjärnorna. Till

slut hittade vi en kille som jobbade med bröllop och han hjälpte oss vidare. Vi deltog på ett lyxigt tredagarsbröllop och även några enklare bröllop.

Men oavsett hur rik eller fattig man är i Indien så har bruden alltid guld på sig, säger Susanne.

B

erättelsen i boken om hur kosmos skapa­

de guld är som en dikt eller föreläsning bara den. Guld bildas när två neutron­ stjärnor – döda supernovors enormt kompakta kärna – kolliderar. Guld är svett från kolliderande stjärnor som stänkts ut över jordklotet, oförstörbart och för evigt glänsande.

Redan på 500-talet f.Kr. hade den grekiske poeten Pindar allt klart för sig när han kallade guld för »Zeus barn« och sa att »varken mal eller rost förtär det, men människans sinne förtärs av dess makt«.

Den skinande gula metallen är en symbol för rike­

PRIVAT

SUSANNE WALSTRÖM

NAMN Susanne Walström.

HEMSIDA walstrom.eu INSTAGRAM @susannewalstrom NAMN Anette Nyqvist.

HEMSIDA socant.su.se/ forskning/våra-forskare/ anette-nyqvist AKTUELLA Med boken »Guld – dess dunkla glans« på Max Ström förlag.

FORM Patric Leo.

dom och makt och människor tar guld till hjälp för att försköna sig själva och sin omgivning. Men mer än allt annat representerar guld ekonomisk säker­ het och skänker en känsla av trygghet.

Boken innehåller alltså 24 kapitel för att anknyta till guldets renhet som uttrycks i karat, med 24 karat som det högsta möjliga värdet. 18 karat innebär att guldet innehåller 75 procent guld och 25 procent andra metaller. Till en början användes karat som ett mått på guldets vikt. Fröna från johannesbrödträdet, carat, är mycket jämnstora och väger alla lika mycket: ett frö väger en femtedels gram, och dessa frön an­ vändes för att bestämma vikten på en bit guld. Och ett gram guld i ett riskorns storlek, kan bankas ut till ett en kvadratmeter stort, tunt bladguld. Detta är bara ett axplock ur bokens rika material.

– Vi har haft så kul. Jag älskar att arbeta med text och bild ihop. När det kom till att skapa själva

boken gjorde jag ett stramt urval av bilder till form­ givaren Patric Leo. Jag ville heller inte ha en bild på omslaget, för ingen av bilderna i boken kan ge rätt­ visa åt det stora ämnet, säger Susanne Walström.

P

recis som i boken vill jag låta den här

texten landa i bankvalven vid Man­ hattan som innehåller så mycket av världens guld. Boken ställer en väldigt viktig fråga: Vid vilken sorts katastrof skulle ett land kunna sälja av sin guldreserv för att överleva? Det skulle behöva vara en global kris av något slag, en kris som skulle få alla länder att vilja använda sitt guld. Men om alla centralbanker började sälja av sina reserver skulle guldmarknaden svämma över, guldpriset skulle störtdyka och re­ serverna skulle inte vara värda mycket – hur dåliga tider det än var.

»Jag ville heller inte ha en bild på omslaget, för ingen av bilderna i boken kan ge rättvisa åt det stora ämnet.«

fotografisk tidskrift

| 34

SUSANNE WALSTRÖM

35 | no 2–3/2020

MERVYN O’GORMAN

tankar om en bild

Hur man får historiens filter att försvinna Vissa anser att bildmanipulation av gamla bilder är en styggelse. Men för skribenten Kristina Lindh får bearbetningen tiden att förvandlas till en illusion. Färgbilden av Mervyn O’Gorman togs 1913.

»Berlin-baserade Fhusan och finska märket Vellamo står för vårens stora modenyhet. I den gemensam­ ma kollektionen Mare meum fångar de strandlivet som vi drömmer om det just nu: påklätt, naturligt och med örat mot det förflutna.« Nej, vänta. Vi testar den här bildtexten i stället: »Med filmen Madrigal befäster regissören Ossian Rubert sin position som vår tids främsta uttolkare av den kvinnliga psykologin. Nya stjärnskot­ tet Serena Bell gestaltar fingertopps­ känsligt den unga författarinnan Pe­

nelope och hennes frigörelse­process i 1910-talets England.« Ett foto med en kvinna på en strand. Hon har ryggen mot havet.

Kroppen är avspänd. Samtidigt något behärskad; de hårda stenarna trycker mot benen. Havet är lugnt, bortsett från en krusande vit rand som avslöjar att kvinnan är omgiven av det dämpade ljudet från vågornas sövande svall. Är det förr eller nu? Bilden svår att placera. Den har en nytagen fräschör, som hämtad från ett modemagasin eller en filmtrailer. Det svallande röda

håret har samma finish som de nutida modereportagens lek med prerafae­ litisk estetik. Fotot har en filmisk kvalitet och inbjuder till dramaturgisk tolkning. Trots stillheten verkar något ha hänt.

Kvinnan, eller flickan snarare, heter Christina Bevan. Hon är här sexton år, fotografiet är taget i augusti 1913, ett år innan första världskriget bröt ut.

Christina Bevan var dotter till Edwyn Robert Bevan, brittisk filosof och religionsvetare.

Familjen bodde i London. I närhe­ ten levde också Mervyn O’Gorman, en

vän till familjen. Det är han som tagit bilden av Christina Bevan på stranden vid West Lulworth i Dorset. Fotot till­ hör en större svit bilder som fick stor uppmärksamhet när de 2015 för första gången visades på en utställning på National Media Museum.

Men de bilder som publiken såg för fem år sedan är några andra än dessa. Då visades originalen, obehandlade autokroma färgbilder med fläckar, repor och smuts. Redan då hänfördes betraktarna av känslan att komma nära. Fotografiet här gör något ännu mer. Så som Stuart fotografisk tidskrift

| 36

Humphryes bilder gör. Eller de bilder han tar sig an snarare.

Efter att ha öppnat Twitter­ kontot @BabelColour i juni fick Stuart Humphryes på tre månader över 100 000 följare. På sociala medier delar han resultatet av sin egen digitala bearbetning som får över hundra år gamla bilder att se ut som de var tagna med mobilkamera och just publicerade på Instagram. Han har bearbetat bilder från Mellan­ östern, Afrika och Indien. Soldater i skogsdungar. Försäljare i gatu­ vimlet. Fårade ansikten i ökenmiljö.

37 | no 2–3/2020

Allt med en teknik som får männis­ korna att se ut som någon man nyss kunde ha mött på bussen.

Stuart Humphryes, främst känd för att ha färglagt BBC-serien Doctor Who, har förklarat att det inte rör sig om vanlig bildrestaurering. Det han gör är snarare att ändra betraktarens perception. Bilderna är alla från färgfotografiets barndom. Genom Adobe och andra mjukvaruprogram tar Stuart Humphryes bort smuts och lagar skador. Ljuset balanseras och färger som bleknat förstärks. Slut­

ligen används AI-teknik för att få det att se ut som att fotot var taget med en modern kamera.

Sätten att förnya gamla foton är många. Kolorering är ett av de mer effektfulla. Det är inte konstigt – fär­ gen för människorna närmre oss, får dem att stiga fram ur arkiven.

Restaureringen av fotografierna med Christina Bevan är både ett mindre och ett större steg än så. De är å ena sidan sedan redan tagna i färg. Förändringen är å andra sidan större än vad en traditionell kolore­ ring åstadkommer.

För många kritiker är de nya tekni­ kerna en styggelse. Vissa menar att de förvandlar motivet till kitsch, andra ser dem som övergrepp på fotografins san­ ningsanspråk. Ropen når inte långt i en tid överhopad med digitalt tillfixade bilder; på sociala medier har vart och vartannat inlägg ett distanserande filter. Effekten av Stuart Humphryes bearbetning är paradoxalt nog den motsatta. Historiens filter försvinner och tiden blir blott en illusion. Är det Christina som är här, hos oss? Eller är det vi som är där, hos henne? / KRISTINA LINDH

fotografisk tidskrift

| 38

Text Anna Henriksson illustration Emma Hanquist

Svenska fotografers bilder står utan självklar hemvist. I stället är det många gånger slumpen som har avgjort vilka arkiv och samlingar de hamnat i. Kommer det fortsätta vara eldsjälar som räddar ovärderliga livsverk för framtida genera­ tioner? Eller syns det en ljusning för be­ varandet av svensk fotografisk stillbild?

Vem tar ansvaret för livsverken?

39 | no 2–3/2020

I

slutet på maj 2019 möter Björn Axel Johansson,

Mia Bengtsson Plynning, Lena Wilhelmsson och Eva Dahlman i Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige upp varandra utanför Kulturdepartementet. Mer än 15 år har gått sedan Svenska Fotografers Förbund uppvaktade departementet för första gången med en önskan om att få till stånd en statlig oberoende översyn om nationellt ansvar för den fotografiska stillbilden.

Då var det kulturminister Leif Pagrotsky som satt på makten. Denna gång är det kultur- och demo­ kratiminister Amanda Lind. Hon närvarar inte själv på mötet, utan det är Ulf Dernevik, politisk sak­ kunnig, som tar emot och hälsar välkommen.

Problemen som nätverket vill lyfta under det här mötet är många. Trots uppvaktning av flera makthavare under många år finns fortfarande ingen övergripande strategi eller infrastruktur för att säkra fotografisk stillbild som kulturarv, särart och medium till framtida generationer. Det saknas tydliga strategier och ett nationellt ansvarstagande.

Samordning och samverkan saknas även mellan minnesinstitutionerna. Men känslan som sprider sig i nätverkets arbetsgrupp efter att ha suttit ner och pratat en stund är dock försiktigt positiv. Det blir ett hoppingivande samtal. Arbetet med den här frågan behöver komma igång omgående verkar de alla vara överens om.

– Det är nu det måste hända, vi har inte all tid i världen. Många legendariska svenska fotografer är i dag mellan 70 år och döden. Även yngre fotografer måste få riktlinjer att förhålla sig till, bara en sådan sak som hur och av vem digitala original ska sparas till eftervärlden, säger Lena Wilhelmsson till mig över telefon. Över ett år har gått sedan mötet på Kulturdepartementet.

Hon befinner sig hemma i Skåne och lövträden har just skiftat färg mot gula och röda toner. Hösten gör sig påmind. Ännu är ingen utredning av det nationella ansvaret för fotografi på plats. Det hörs tydligt på hennes röst när hon talar hur engagerad hon är i frågan.

– Nätverket, som samlar 70 företrädare i bran­ schen, institutioner, organisationer, fotografer, foto­historiker och fotoauktoriteter, har drivit en

LARS SILJEBRATT

JANN LIPKA / KB

»Fotografi är så väsentligt för våra minnen och vårt samhälle som vi lever i. Vi lever i en hög grad visuell kultur.«

»Fotografi är värd sin egen historia«, säger Lena Wilhelmsson.

»En angelägen uppgift att samla ansvaret«, säger Lars Ilshammar.

ganska enkel fråga hela tiden. Vi måste få till en statlig översyn för att säkra kulturarvet och fram­ tiden för fotografisk stillbild. Sverige har interna­ tionellt sett flera kända fotografer, som Lennart Nilsson, Tuija Lindström, Christer Strömholm, Anders Petersen och Lars Tunbjörk, säger hon.

– I dag har ingen ett övergripande ansvar för foto­grafi, den har ingen hemvist utan det finns oli­ ka aktörer runt om i landet. Det finns ofta bristande kunskap om hantering och omhändertagande av fotografi beroende på att det saknas övergripande strategi och handlingsplan. I dag är det också fler och fler privata initiativ eftersom institutio­ nerna inte tar sitt ansvar. Stora fotografnamn som ­Lennart Nilsson och Christer Strömholm hanteras privat vilket kan bli ett stort problem på sikt, både för att arkiven riskerar att hanteras fel och förstöras samt att de är otillgängliga för forskning.

Fotografin har inte fått den status den förtjänar som egen konstart och kulturarv, enligt henne.

Hon anser att det var fel att Fotografiska museet på Moderna museet upphörde 1998, liksom att den ­nationella satsningen Fotosekretariatet vid Nord­ iska museet lades ned.

– Fotografi är värd att ha sin egen historia och sin egen framtid, säger hon.

tens. I många fall saknas också resurser att ta hand om, inventera, katalogisera och tillgängliggöra de fotografiska samlingarna.

Hon nämner bland annat modefotografen Karin Olofsdotter, vars efterlämnade fotografier finns på Malmö museer.

– För drygt tio år sedan när jag arbetade med svensk reklamfotohistoria letade jag efter fotografi­ er av Karin Olofsdotter. De var inte sökbara i någon museidatabas. Genom detektivarbete i telefonkata­ loger och tidningsklipp kunde jag lokalisera Olofs­ dotter till Lund på 1970-talet. I närheten fanns en av Sveriges största fotosamlingar, Malmö museum, så jag chansade och ringde deras fotointendent.

– Museet visade sig ha ett omfattande material, allt från negativ till privata brev och printar. Dock inte uppordnat och till stor del odaterat och utan någon övrig information. Det här exemplet visar hur svårt det kan vara att ens få veta vad som finns i olika arkiv.

I dag, tio år senare, går det dock att ta del av strax över 1 200 bilder av Karin Olofsdotter på museets hemsida, i den digitala databasen för museisam­ lingar. Men det totala antalet fotografier tagna av henne i deras samlingar är cirka 30 000 bilder, enligt uppgift på museets hemsida.

Jag tar upp det faktum att långt ifrån alla foto­ grafer lyckats få in hela eller delar av sitt foto­ grafiska livsverk på ett museum. På Moderna museet finns fotografiska samlingar av till exempel Anna Riwkin, Walter Hirsch och Rolf Winquist.

Ralph Nykvist finns numera representerad i sam­ lingarna på Helsingborgs museer. Men många i dag levande fotografer som börjar bli till åren har hand om sina arkiv själva. Hur tänker hon kring det?

– Det är en historia i sig, vilka som har lyckats ta sig in i de svenska museisamlingarna. Jag har sett ett tydligt samband mellan de namn som förekom­ mer i fotofackpressen och i Svenska Fotografers Förbund [och sålunda synliga i Fotografisk Tid­ skrift, reds anm.] och de som finns i museisamling­ ar. Att vara noga med att marknadsföra sitt namn, till exempel genom att inkludera personnamnet

P

å Stockholms universitet har Anna

Dahlgren, professor i konstvetenskap, sitt kontor. Hon är mitt i arbetet med ett nytt standardverk om den svenska fotohistorien och hon stödjer Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige. Men hon vill även lyfta svårigheter som vilken typ av foto­ grafi ska bevaras var. Fotografi finns överallt och i alla arkiv. Problem, som att det saknas resurser för att på rätt sätt bevara och arkivera fotografi på de olika minnesinstitutionerna, känner hon mer än väl igen.

– Från mitt perspektiv som forskare kan jag se att man på minnesinstitutioner inte alltid vet vad man har i sina fotografiska samlingar. Det saknas ibland fotohistorisk och bildvetenskaplig kompe­

NÄTVERKET FÖR NATIONELLT ANSVAR FÖR FOTOGRAFI I SVERIGE • Lena Wilhelmsson, fotograf/kurator • Eva Dahlman, hedersdoktor i foto­ grafi/fotohistoriker/vice ordf. i Centrum för fotografi • Mia Bengtsson Plynning, delägare/ ansvarig för Link Image och Link Image Art Edition

fotografisk tidskrift

| 40

PATRICK MILLER

»Från mitt perspek­ tiv som forskare kan jag se att man på minnesinstitutioner inte alltid vet vad man har i sina foto­ grafiska samlingar.«

»Svårt att veta vad som finns i olika arkiv«, säger Anna Dahlgren.

i ateljénamnet eller att alltid signera sina bilder, har också ökat chanserna att bli bevarad.

Hon återkommer till det stora dilemmat i frågan, det vill säga den ibland förekommande bristen på resurser och kompetens på minnesinstitutionerna.

Inte avsaknad av platser för att bevara och samla fotografi i sig.

– Jag förstår att man kan känna sig lite vild som fotograf. Vart ska jag vända mig? Det finns historier där samlingar har riskerat att hamna på soptippen om inte museipersonal varit framsynt och tagit emot materialet.

Lena Wilhelmsson, sammankallande och Svenska Fotografers Förbunds representant i Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige anser att det är hög tid att staten agerar. Fotografin i Sverige är i fara, anser hon.

– Ska vi ha det såhär, att det är slumpen som avgör om ett livsverk bevaras eller ej? Nej, det måste till en ändring. Hur ska ansvaret fördelas? säger hon.

I

december 2019 överlämnade särskilde utre­

daren och biträdande riksbibliotekarien Lars Ilshammar in arkivutredningens rapport Härifrån till evigheten. En långsiktig arkivpolitik för förvaltning och kulturarv till kulturminister Amanda Lind. I det över 600 sidor långa dokumen­ tet redogör de för en bred utredning av arkivområ­ det och skriver bland annat att det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för fotografi i Sverige. De nämner även de enskilda arkiven, att de ska räknas in som en del av kulturarvet.

Remissvar från berörda myndigheter, kommuner och andra intressenter och organisationer inkom till regeringen i februari 2020. Cirka 25 svarande remissinstanser av 149 ställer sig bakom nätver­ kets och arkivutredningens förslag om en översyn i frågan.

– Det är en av våra största framgångar, att arkiv­ utredningen och tunga remissinstanser stöttar vår fråga och vår sak, säger Lena Wilhelmsson.

Jag söker Ulf Dernevik, som är politisk sak­ kunnig på Kulturdepartementet. Han håller

41 | no 2–3/2020

fortfarande med om att det är viktiga frågor. Mötet han hade med nätverket i maj förra året upplevde han som inspirerande och bra. Men han har svårt att bidra med några svar om när en översyn kan vara aktuell i nuläget. Regeringen har dessutom ännu inte landat i ett ställningstagande gällande arkivutredningen. I ett mejl skriver Ulf Dernevik att »den pågående pandemin och krisen försvårar läget ytterligare eftersom alla resurser tagits i anspråk för att ta fram olika akuta krisstöd till kultursektorn«.

Någon dag senare ringer jag upp Lars Ilshammar.

Han fick uppdraget av regeringen som särskild utre­ dare av arkivområdet hösten 2017 och då med fokus på offentliga handlingar och myndigheternas arkiv.

Men det fanns en formulering i direktivet att den kunde ta upp andra frågor som berörde ämnet. När en inventering inleddes om vilka andra frågor som skulle tas med dök fotografi upp som en självklar kandidat. Han blev även uppvaktad av Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige.

– Vi såg att det var en fråga som vi behövde ta upp. Det är en eftersatt materialkategori i bevarande­synpunkt och det finns inte ett samlat nationellt ansvar för fotografi, vilket det finns för så många andra mediatyper. Fotografi är så väsentligt för våra minnen och vårt samhälle som vi lever i. Vi lever i en hög grad visuell kultur. Då borde det vara en angelägen uppgift att samla ansvaret för foto­ grafi. Så vi föreslår att regeringen bör låta utreda det. Våra egna mandat och resurser räckte inte till för att lägga fram ett konkret förslag.

Ett svar från regeringen på arkivutredningen lär vänta på sig tror han. Kanske upp till två år. Så vad kan man göra under tiden som politikens kvarnar maler färdigt?

– Jag tror att det är viktigt med opinionsbildning, att departementet bör få höra även vid sidan av remissgången vad engagerade inom fotografi tycker och tänker. Och man kan till och med skissa på hur ett sådant ansvar skulle se ut. Min erfarenhet när man har med politiska beslutsfattare att göra, är att det alltid är mer framgångsrikt att påbörja ett arbete själv. »Titta vad vi har åstadkommit, hjälp oss att fortsätta«, säger Lars Ilshammar.

HEMVIST FÖR NÅGRA FOTOGRAFERS LIVSVERK Sten Didrik Bellander: Nordiska museet Beata Bergström: Privat Kenneth Gustavsson: Privat Hans Hammarskiöld: Privat Rune Hassner: Privat Jean Hermanson: Landskrona foto/ Malmö museer Walter Hirsch: Link Image Jens S Jensen: Göteborgs stadsmuseum Tore Johnson: Nordiska museet Sune Jonsson: Västerbottens museum Tuija Lindström: Ideell förening Robert Nettarp: Link Image Lennart Nilsson: Lennart Nilsson AB Pål-Nils Nilsson: Riksantikvarieämbetet Georg Oddner: Privat/Malmö museer Lennart Olson: Hallands konstmuseum Anna Riwkin: Moderna museet Gunnar Smoliansky: Privat Christer Strömholm: Privat Lars Tunbjörk: Stiftelse Rolf Winquist: Hasselblad Foundation Privata egna arkiv med omfattande material har ofta efterlämnats hos närmaste familjen eller andra släktingar.

Källa: Nätverket nationellt ansvar för fotografi.

ANNIKA ELISABETH VON HAUSSWOLFF

»Mom and Dad Making Out«, 1999.

fotografisk tidskrift

| 42

Utan magiskt tänkande går det inte Annika Elisabeth von Hausswolff är snart aktuell på Moderna Museet, Stockholm, där hon under våren visar fotografier och objekt från hela sin karriär. F bad konstkritikern Lars-Erik Hjertström Lappalainen att samtala med henne om hennes arbete.

Text Lars-Erik Hjertström Lappalainen foto Annika Elisabeth von Hausswolff

43 | no 2–3/2020

Lars-Erik Hjertström Lappalainen: Jag skulle vilja

prata om din konst de senaste 10–12 åren. Men är det något speciellt som du skulle vilja att vi tog upp?

Annika Elisabeth von Hausswolff: Det är nog ingen som vill läsa om sådant som jag skulle vilja prata om, min barndom och arbetarklassbakgrund och ...

LEHL: Jo, men det kan vi väl göra! Jag noterade i går när jag gick igenom dina samlade verk att ditt första verksamma år, 1992, då var du en utpräglat politisk eller samhällsorienterad konstnär. Just klass­ perspektivet var påtagligt först, sedan feminism.

AEvH:: Jaha ...?

LEHL: Det första du gjorde var en flagga, en ame­ rikansk flagga, fast i gult och blått, och stjärnorna är placerade i en EU-ring. Sedan tre foton med klara arbetarklassmotiv, såg rätt dokumentära ut – ett av fritidsklädda människor i en park eller något (det var jättesmå bilder jag tittade på, frimärke, typ), stor mage och T-shirt, Eurotrash ...

AEvH: Åh, fy fan vilken titel! Usch, fördomsfullt, tjocka svenskar som äter korv ...

LEHL: Och sedan ett husvagnssemestermotiv.

Titeln låter som något från Svensktoppen: I varje önskedröm en hjärtesorg.

AEvH: Ja, Roxy Music, faktiskt, In Every Dream­ home a Heartache. Där rullar det, drömhemmet. Jag hade jobbiga minnen av husvagnssemestrar.

LEHL: Och sedan är det fyra verk med feministisk tematik, bland annat den första Tillbaka till naturen.

Har du någonsin blivit beskriven som politisk konstnär? En del av dina senare grejer, bland annat bilderna från Detroit efter den ekonomiska kollap­ sen eller serien med bilder på guldtänder som du köpt på Ebay och av arresterade kvinnor i hand­ fängsel kommer ju åtminstone för mig i lite nytt ljus efter att ha sett den starten. De är inte längre så mycket »inre bilder«, utan snarare väldigt socialt engagerade verk.

AEvH: Ja, de där tre första bilderna gjorde jag ­under en och samma dag. Jag gick på Konstfack, och Hans Hedberg, som var vår huvudlärare, gillade att ha tematiska terminer, så det där handlade säkert om Sverigebilden eller något sådant. Det var ju en ganska politisk utbildning, de ville att man skulle hålla på och problematisera saker. Jag anpas­ sade mig och levererade.

LEHL: Anpassade dig? Spelade inte din arbetar­ klassbakgrund in där, försökte du inte få in det i »det politiska«?

AEvH: Jag har ju inte riktigt någon politisk agenda, men det intressantaste filtret att betrakta samhället och social ojämlikhet genom är klass.

Nu när jag är professor och undervisar ser jag att många yngre studenter har något politiskt filter,

ANNIKA ELISABETH VON HAUSSWOLFF

»Alla rörelser bär på sin motsats«, 2001.

de förhåller sig på bestämda vis till ojämlikhet och orättvisor, men det är aldrig klass. För mig är det ändå klassfrågan som är den viktigaste, den formar oss alla, den går till och med före feminism. Men jag hittar ingen kreativitet i det, jag kan inte jobba så.

Det finns ju olika arbetarklass också. En viss arbetar­ klass var ju väldigt aktiv och hyllade bildning, vidareutbildning, folkbildning och sådant, men det är inte den som jag kommer ur. För min familj var det mer foga sig i ledet, grogg på fredag, eventuellt en fylleresa till Fredrikshavn med jobbarkompisar.

Så jag fogade mig i ledet. Den itusågade damen från det året, det finns ju ett klassperspektiv ­ i den redan genom att bilderna är approprierade från Nordisk kriminalkrönika, det var den kultur som fanns i vår bokhylla. Det viktiga det där året, 1992, är att jag lärde mig använda titlar kreativt. Om man har en bild på en dalkulla vid en bensinmack så var det väldigt roligt att sätta titeln We Are All HIV, som då var ett uttryck ungefär som Je suis Charlie i dag, man uttryckte solidaritet och att vi alla är lika inför döden ... Eller Tillbaka till naturen, jag tyckte att det var väldigt roligt att sätta den titeln på en bild av en våldtagen och dödad kvinna, något hände då...

LEHL: Är kul viktigt? Du har nämnt kul eller roligt några gånger nu, det låter nästan som en konstant i konstskapandet, att man gör saker för att det är kul.

AEvH: Ja, det är mycket som är kul med konst­ närskapet. Man får en idé, det är kul, eller en titel som påverkar bilden, det är kul, ren lust. Men det är kul bara en stund, sedan blir det någonting annat.

Sedan blir det effektivt, tror jag. När titeln väl är där, Tillbaka till naturen till exempel, så leder den ju vidare, lägger till en relation till romantiken. Och resultatet är ju inte så kul, det är ju vedervärdigt.

Så det är alltid något kul i det, som man överlagrar

med annat. Redan när jag i stället för »kul« sa »ren lust« så har jag ju börjat teoretisera det: Jag säger »lust« i stället för »kul«, för då kan man koppla det till psykoanalysen, som jag gillar. Det kan man ju inte med »kul«. Så det kanske är en del av proces­ sen. Jag brukar uppmana mina studenter att tänka på och prata om sina processer, men för egen del är min process inte intressant, för mig. Det är ju egentligen bara ett alternativ av oändligt många, man kan prata om konst på så väldigt många sätt.

Jag har kommit fram till att jag egentligen inte har någonting att lära ut; studenterna har redan svaren, min uppgift är bara att komma på vilken fråga som jag ska ställa. Lite sokratisk barnmorskemetod.

Det måste komma från dem, och jag måste försöka förstå var de står någonstans, och gå dit och möta dem. Det kan ske i processen eller i något annat.

LEHL: De här senaste tio åren ungefär, vad ...

Alltså, förut var jag alltid överraskad när du visade nya grejor, jag hade aldrig kunnat föregripa dem.

Men i efterhand tedde de sig alltid väldigt följd­ riktiga. Nu har jag sett nästan alla dina utställning­ ar det senaste decenniet och när jag tänker tillbaka så fattar jag ändå inte riktigt vad det är som händer: det var dokumentära bilder från USA, då du dess­ utom började använda digital kamera, sedan var det mycket om de fotografiska medlen (du ställde bland annat ut en apparat för att beskära bilder), du började göra bilder tryckta i emalj, använda raster, började bearbeta bilder som du hade köpt, arbetade med färg på ett nytt sätt, gjorde en artist's book ...

Har du någon klar uppfattning om vilka vägar de här tagit?

AEvH: Ja, jag har alltid försökt att undvika att ha en stil och så fort någonting har funkat och folk har velat ha mer av det, har jag gjort något annat.

I stället för tillbaka till naturen: tuggummibilder.

Stil är bara ett kommersiellt påfund. Men 2008 lade fabriken som gjorde polaroidfilm ner, så jag kunde inte fortsätta göra bilder på samma sätt som innan.

Jag använde polaroidfilm för att utarbeta kompo­ sitionerna och ljussättningen och så vidare, innan jag tog bilden med storformatskamera. Det kunde jag inte längre göra. Ett av mina viktigaste arbets­ redskap fanns inte längre att få tag på ... i detta universum. Då tänkte jag lägga av. Det blev år av sökande – i början mycket kring skiftet analogt/di­ gitalt foto. Det var ett riktigt nördigt famlande. Men jag har ju alltid varit intresserad av fotots materiali­ tet, ända sedan 80-talet då många var intresserade av olika typer av ramar eller olika sätt att montera, och sedan med olika typer av papper och så vidare.

Det är kul att hålla på med materialet. Så såg jag Kjartan Slettemarks Nixonbilder på emalj, och tänkte att jag kunde göra de bilderna, som jag hade samlat på under många år, till mina genom emalj och färg och titlar. Rädda bilderna från arkivdöden – plötsligt en mission! Sedan dess har jag nästan inte fotograferat. Jag håller på med återvinnings­ verksamhet i stället.

LEHL: Så du drar liksom ut åt olika håll från den där ödelagda platsen som det analoga fotografiet blev för din del? Lufsar runt i materialet som det analoga har lämnat efter sig, kretsar kring det ana­ loga fotografiet som en tom mittpunkt, eller som den där tomma rutan i sådana där sifferspel, där man ska flytta brickor ...

»Tillbaka till naturen«, 1993.

fotografisk tidskrift

| 44

ANNIKA ELISABETH VON HAUSSWOLFF MATTIAS LINDBÄCK

45 | no 2–3/2020

Annika Elisabeth von Hausswolff är född 1967 och debuterade i början av 1990-talet Hon var Sveriges representant på Venedigbiennalen 1999.

»Ja, jag har alltid försökt att undvika att ha en stil och så fort någonting har funkat och folk har velat ha mer av det, har jag gjort något annat.«

»An Oral Story of Economic Structures«, 2012.

»Hål är fantastiska! De är ingenting, men ändå finns substantivet. Hål är en mångbottnad symbol för någonting som inte finns.« fotografisk tidskrift

| 46

47 | no 2–3/2020

ANNIKA ELISABETH VON HAUSSWOLFF

ANNIKA ELISABETH VON HAUSSWOLFF

Utställningen »Alternativ sekretess« med bilder och objekt från hela von Hausswolffs karriär visas på Moderna museet i Stockholm 13 februari–9 maj 2021.

AEvH: Ja! Och min utställning på Moderna museet i Stockholm har inslag av hål! Jag har köpt bilder på hål, på folk som gräver hål ...

LEHL: Som de som du gjorde till Jonatan Habib Engqvists och min bok Big dig?

AEvH: Ja ...

LEHL: I Korken flyger av Barbro Lindgren finns det en jättefin scen där en gosedjurshund och en pinjekotte, »en gravkotte«, försöker bekanta sig och möter varandra i sitt gemensamma intresse för hål.

Kotten gillar öppna gravar och hunden ...

AEvH: Fint, idén kom faktiskt från en gammal punklåt av Garbochock, Har vi inte grävt för många hål. Hål är fantastiska! De är ingenting, men ändå finns substantivet. Hål är en mångbottnad symbol för någonting som inte finns. De kan till och med röra på sig. De fyller oss med skräck. Jag trycker bilderna på plexiglas och målar olja på, i fält. Det blir ungefär som när man gör screentryck, färg­ fördelning alltså. Egentligen ville jag måla som Luc Tuymans, hans nedtonade färgskala ... Men det blev mer popkonst av det. Jag ska visa dem i Malmö senare, på Moderna museet där. De kommer nog att vara med på Moderna i Stockholm också, nu i vinter, fast kanske tryckta på tapet.

LEHL: En annan sak: mamma, pappa, barn ...

AEvH: Mamma, pappa, barn, ja, det är mycket sådant i mina bilder. Egentligen representerar nog alla i mina bilder någon i den triangeln.

LEHL: Jag råkade en gång prata om dem som »familj«, då tillrättavisade du mig strängt och på­ pekade att du var ointresserad av familjen och att det handlade om mamma, pappa, barn.

AEvH: Ja. Nej, det är ingen enhet, ingen gemen­ skap. För mig är det mamma och pappa, och spänningarna mellan dem, och så jag, barnet som iakttar. Tre solitärer. Jag hade en yngre syster också, men ingenting förändrades av att hon kom. Blev inte en familj, bara en till solitär. Det är ju mina bilder: ett barn som ser på världen utan att fatta.

LEHL: Som i den där bilden av barn på ett natur­ historiskt museum, de står och tittar på en sfär.

AEvH: The World as Amazement, Sadness and Stupidity (2015). Visst är den fin! En bedårande bild.

Jag tänker mig att det är barnets blick i dag, de ser världen med fascination, sorg och ser dess dumhet.

Dumheten är ny, tror jag, jag kan inte minnas att det skulle ha föresvävat mig som barn att de vuxna är korkade. Men i dag tror jag att de tänker det.

Jorden går under och de vuxna är för korkade för att inse att allt som de tar för viktigt i den här situatio­ nen är helt oviktigt.

LEHL: Dumheten har ju blivit socialt accepterad.

Trump, bäst lämpad i hela USA att bli president.

Och i Sverige blev ju Ulf Kristersson partiledare, trots att Beatrice Ask hade gått ut och försvarat hans utförsäljning av välfärden med orden »Det är inte olagligt att vara korkad och ha dåligt om­ döme«. Vad jag vet har Kristersson aldrig protes­ terat mot den beskrivningen. Förut skulle det ha omöjliggjort en fortsatt politisk karriär, men så är det inte längre, dumheten har blivit en legitim del av världen. Den verkar inte vara ett större hinder för förtroendeuppdrag än vänsterhänthet eller något sådant. Så antagligen måste barnen med förundran se på den aspekten av tillvaron i dag. Barnen är som hundarna i dina bilder, va? De beskrivs ofta som

»The World as Amazement, Sadness and Stupidity«, 2015.

vittnen. Men i Gagnef gjorde du ett verk med en varg. Det är något annat, eller?

AEvH: Varg?! Det är ju en coyote. Inspirerad av indianmytologi, coyoten som symbol för det irrationella, en trickster. Som konstnären ungefär, en otroligt viktig figur.

LEHL: Kommer det inte in något övernaturligt genom den också?

AEvH: Jo, barnets magiska tänkande. Jag tror inte att man kan förstå eller ta till sig konst utan magiskt tänkande. Man måste bortse från de verk­ liga orsakerna och se andra, kanske ta bort orsak och verkan helt och hållet, annars kommer poesin inte fram. Det är ju mycket av vad en stillbild är, en situation isolerad från allt som ledde fram till den. Och när man uppfattar den så är den helt annorlunda och väldigt främmande. Eller analogt foto, magin i att se att det hände … Nej, det är inte slut på mamma, pappa, barn än! Jag har ju nyligen gjort en hel serie som heter Oh Mother, What Have You Done? Kvinnor i handfängsel. Det är ett slags självporträtt, känslan av skuld, inte känna sig klara av mammarollen så bra.

LEHL: Så nu är du inte längre barnet, utan mamman som ...

AEvH: Ja, och hur ska man vara konstnär som mamma, vad kan man göra i den fångenskapen?

LEHL: Tematiskt, motivmässigt, menar du? Eller syftar du på att man är trött och har ont om tid?

AEvH: Nej, det förra. Tid har jag aldrig haft för lite av. Men jag fortsätter att vårda det forna inre barnets blick även i de bilderna. Jag vet inte om den är min, alla gånger. Jag undrar om allt det här är Freuds fel. Om jag inte hade läst honom så skulle kanske inte det här med mamma, pappa, barn finnas där. Det kanske inte är så himla bra att skaffa sig kunskap egentligen.

En videooffert säger mer än tusen ord, om man får tro Jannis Politidis.

fotografisk tidskrift

| 48

CASPER HEDBERG

Tydlig. Personlig och överraskande. En offert i form av en kort video ger mer än en A4. F besökte fotografen Jannis Politidis i hans studio i Stockholm för att hänga med på en inspelning.

Text anna henriksson foto casper hedberg

Kreativa offerter – rörliga och personliga M

itt bästa råd är att strunta i att

göra video-offerten helt perfekt, du kan tillåta lite skavanker och göra det lite bättre nästa gång. Det viktigaste är att kunden får svar på sin förfrågan så snabbt som möjligt, säger Jannis Politidis.

Han är fotografen som sedan snart sex år till­ baka har en egen Youtube-kanal. I hans studio på Frejgatan i Stockholm fanns tidigare ett välutrus­ tat mörkrum. I dag är väggarna sedan länge rivna och rummet huserar numera ett rymligt kök. En förstoringsapparat står kvar på en bänk som ett spår från en analog era. Strax intill står studio­ blixtarna redo inför nästa porträttfotografering.

Sminkbord och loungedel. Men jag är här för att prata om Jannis Politidis produktion av offerter i form av rörlig film.

Vi går mot den delen av studion som har kommit att bli en permanent videohörna; där är kamera, mikrofon, ljus och bakgrund alltid på plats. I taket

49 | no 2–3/2020

och runt om själva hörnan är olika ljudabsorbenter fastmonterade. Två dagsljuslampor ger ifrån sig ett starkt och klart sken. En grön bakgrundsfond lättas upp av totalt fyra lampor, två i vardera lamparmatur för att undvika skuggor.

– Det är bara att vrida på lamporna och börja prata i princip. Efter ett par minuter så kan jag vara i gång och filma, säger Jannis.

Det var för drygt ett år sedan som han gjorde sin första video-offert. Det vill säga en liten film där han berättar framför kameran om vad som ingår i en fotografering och vad det är för prislapp, i stäl­ let för att skriva ner svaret.

– Den kunden hade jag jobbat med tidigare, men nu skulle de för första gången på tjugo år ta nya porträttbilder. Så jag tänkte att jag gör en video och skickar över.

Den positiva responsen kom snabbt. Han fick höra ord som »vilken trevlig video du skickat«. Det ska även nämnas att han är ganska van vid att agera framför kameran. Följare av hans Youtube-konto

CASPER HEDBERG CASPER HEDBERG

Jannis Politidis i offerttagen. I en video får kunden ta del av helheten, säger han.

JANNIS POLITIDIS GÖR Fotograf, har mästarbrev i fotografi.

VAR Stockholm.

KUNDER I URVAL Orion pharma, Electrolux.

WEBB fotografjannis.se YOUTUBE FotografJannisPolitidisStockholm

eller Linkedin får regelbundet ta del av korta filmer där han gör allt från humoristiska kommentarer på dagsaktuella händelser till att han ger tips på hur man genomför en lyckad videokonferens.

– Jag tänkte: Kul, nu börjar jag det här uppdraget med ett plus i kanten.

V

i står kvar i videohörnan. Jannis sätter på sig glasögonen och ställer in rätt utsnitt i kameran. Det är en liten Sony A6400 med ett zoomobjektiv på 18–135 millimeter. Skärmen vrider han framåt, så att han kan stå framför kameran och samtidigt se var i bild han ska stå. Han trycker på record, tar på sig mikrofonen som är en liten diskret mygga och gör sig beredd. »Hej! Här kommer en kort offert gällande porträttfotograferingen av era konsulter!« Han beskriver vidare detaljer om uppdraget, för att sedan avsluta med orden: »På min hemsida finns ett formulär där de kan mata in sina uppgifter, och

även önska vilken tid och dag de vill komma. Det lilla paketet kostar 800 kronor plus moms och det stora paketet kostar 1 240 kronor plus moms.

Hoppas vi hörs!« Inspelningen är över på ett par minuter. Inga omtagningar. Inga manus. Jo, det händer att han har en A4 med stödord upptejpad på kameran för att komma ihåg alla delar som ska nämnas i offer­ ten. Och ibland gör han två tagningar. Men oftast inte.

– Har kunden någon fråga så brukar de ringa tillbaka. Och har jag missat att berätta något, lägger jag till en rad om det i mitt mejl när jag skickar över videon.

Han resonerar vidare.

– En kund sa »när vi får en offert som pdf så läser vi bara priset«. Allt annat hoppade de över! De visste helt enkelt bara vad de skulle bli av med.

Sedan började de dessutom fråga om sådant som redan var nedskrivet och nämnt i offerten. fotografisk tidskrift

| 50

CASPER HEDBERG CASPER HEDBERG

bakgrundsruta. Han går sedan till tidslinjen med filmklippet och ställer markören vid en filmruta där den gröna bakgrunden syns tydligt. Där plockar han upp den gröna färgen som ska friläggas med pipetten i filmrutan och väljer invertera. Klickar på »Color« i menyn. För att sedan i fönstret för »Clip« högerklicka och välja »Add Alpha Output«. Han kopplar ihop de två blåa noderna som nu dykt upp i fönstret genom att dra musen mellan dem. Finjusteringar av marke­ ringen är inga problem att få till. Reglage finns för att göra kanten jämnare och inte allt för hård. Han går sedan tillbaka till »Edit« i menyn för att se resultatet.

– Nu brukar jag titta igenom hela filmen för att se att allt är okej. Jag har även klippt bort en bit i början när jag fäster myggan på skjortan och slutet av det inspelade materialet.

Det ser bra ut. Den gröna färgen bakom Jannis är ersatt av en vit. Den här gången ska det rulla förbi ett antal porträtt i bakgrunden för att visa kunden jobb han gjort tidigare. Så Jannis skapar en bild i Lightroom där tio porträtt ligger jämte varandra horisontellt. Importerar bilden till videoredigerings­ programmet och drar in den på tidslinjen med den vita bakgrunden. Därefter skapar han en panorering genom att ändra positionen på bilden i ruta ett och sista rutan. I början av filmen är den placerad längst till vänster i bild för att sedan i sakta mak röra sig mot höger fram till det att filmen är slut. Videoofferten är nu så gott som klar. Några finjusteringar och sedan är det dags att exportera den.

– De som är experter kommer att skratta över hur jag gör nu. Men den råfil jag får ut från videoredige­ ringsprogrammet väger allt för mycket för att mejla.

Så jag brukar helt enkelt ladda upp den på mitt Youtube-konto, utan att publicera den såklart. Och ladda ner den igen. Då blir den komprimerad och i en sådan kvalitet att den funkar alldeles utmärkt att mejla till en kund. Den här filmen vi har jobbat med nu landar på cirka 14 megabyte.

Totalt har det gått runt en halvtimme sedan dags­

I den personligt inredda studion på Frejgatan i Stockholm arbetar Jannis med porträttfotografering.

»Budskapet går fram på ett helt annat sätt sam­ tidigt som de lär känna mig som fotograf bättre.«

– I en video får de i stället ta del av helheten. De kan inte hoppa över någon del, utan det gäller att titta igenom den en till två minuter korta filmen.

En annan fördel är att kunden från början får ett smakprov på ens personlighet som fotograf.

– En video visar så mycket mer av vem jag är och hur jag tänker. Det är en styrka att kunden får höra ens röst, hur en berättar och rör sig i bild. Budska­ pet går fram på ett helt annat sätt samtidigt som de lär känna mig som fotograf bättre.

Den inspelade filmen tankas in i datorn. Jannis an­ vänder sig av videoredigeringsprogrammet DaVinci Resolve. En anledning till att han filmar mot en grön bakgrund är för att kunna frilägga sig själv och exempelvis lägga in sin logotype eller bilder ur sin portfolio i bakgrunden. Så arbetet i datorn börjar med att maska bort den gröna nyansen genom hela filmen. Han drar in filen på den översta tidslin­ jen. Lägger in en tidslinje till där han lägger en vit

51 | no 2–3/2020

ljuslamporna i videohörnan tändes till att videoofferten är klar att skicka. Rutinen sitter. Två samtal om att boka en dag och tid för porträttfotografering har även hunnits med under tiden.

– En av styrkorna är framför allt överrasknings­ momentet hos dem som tar emot video-offerten. De förväntar sig en skriven text, en pdf. Men så kom­ mer en liten, kort film i stället. Det känns dessutom som ett rakt och tydligt sätt att kommunicera på som inte är så lätt att missförstå.

Mest arbete med att ta fram en offert generellt, menar Jannis, är att bestämma vad uppdraget ska innehålla. Vilken typ av bilder vill kunden ha, ska det vara helkropp eller närbilder och så vidare? Hur ser användningen ut? När det är bestämt är det enkelt att räkna ut vad det ska kosta. Att en video i ett förhandlingsläge kan ge mer information om honom som fotograf än en skriven A4 är ett stort plus och hittills har det resulterat i nya uppdrag.

– Det är ett bra alternativ om man inte har träffat kunden tidigare och det är en förstagångskund.

Filmen ger ett hum om hur jag fotar och vad de kommer att få om de anlitar mig som fotograf.

– Vi människor är dessutom ofta rädda för något som vi inte känner till eller om. Ett första möte i en video kan överbrygga den rädslan.

Bilder som får läsarna att klicka vidare ...

Hur används bilden som bete och vad har fotografiet för plats i vårt nutida medielandskap? Finns det plats för idealisk bildjournalistik i en allt snabbare värld där alla redaktioner jagar klick? Göran Segeholm går på sanningsjakt i samtiden.

Text Göran Segeholm ­ foto eva edsjö

fotografisk tidskrift

| 52

EVA EDSJÖ

Bilderna blir allt fler men bildjournalisterna allt osynligare.

V

älkommen till den nya bildjourna­ listiken – en värld där bilderna blivit fler men mindre, sällan större än en mobilskärm. Borta för alltid är den högtidliga stunden med morgoneller kvällstidningen då ingen fick störa. Nu läser vi nyheterna på bussen eller tåget under ett bom­ bardemang av pushnotiser om chattar, tweets och Facebookuppdateringar, och det har fallit på bildens lott att under denna visuella malström hålla kvar läsarens intresse för det journalistiska berättandet.

Det bildjournalistiska idealet, som en gång handlade om tekniskt välproducerade bilder med starka berättelser, har kommit att omfatta i stort sett alla typer av bilder, även abstrakta. I den nya världen fungerar ofta låg teknisk kvalitet bättre än hög, och fokus ligger lika mycket på kvantitet som på kvalitet.

Ordet »dragarbild« – en gång skapat för att beskriva den särskilt lyckade bild som skulle göras ut extra stort på sidan – är ersatt av begrepp som »klickbild« och »bildbait«.

53 | no 2–3/2020

I den nya världen går allt fort. Krönikor bildsätts med stockfoto, nyheter illustreras med arkivbilder som inte tillför något journalistiskt värde. Ett färskt exempel från Dagens Nyheter: Artikeln »Silverskatt hittad i kaninhål på Gotland« är illustrerad med en bild av en springande kanin och bildtexten »En annan kanin«.

Samtidigt som bilderna blir fler, blir bildjourna­ listerna allt osynligare. I Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning, minskade andelen bilder tagna av egna fotografer från 57 till 23 procent mellan 1993 och 2015 (fotnot 1). Samtidigt ökade andelen bildbyråbilder i tidningens pappersutgåva från blygsamma 4 till hela 38 procent. Det totala antalet bilder per sida i papperstidningen ökade med 150 procent. I tidningens nätupplaga är mäng­ den bilder avsevärt högre.

En anledning till att antalet bilder ökar så dra­ matiskt är att de används för att styra läsarens blick och skapa klick, och klick är i sin tur viktiga för att dra in annonsörer till sajten. Det finns mycket forskning som stöder antagandet att läsare låter sig guidas av bilder. En ögonrörelsestudie visade att

»I den nya världen går allt fort. Kröni­ kor bildsätts med stockfoto, nyheter illustreras med arkiv­bilder som inte tillför ett jour­ nalistiskt värde.«

EVA EDSJÖ

Sebastian Mattson tror inte att arkivbilder fungerar så bra för att skapa klick.

82 procent (fotnot 2) av läsarna av en dagstidning påbörjade läsningen vid den dominerande bilden på ett uppslag.

– I journalistkåren finns en stark tro på bildens

förmåga att få läsare att klicka, säger Sebastian Mattsson, tidigare journalist på Expressen. Många tänker att hellre en bild än ingen bild, även om den inte tillför något mervärde för läsaren.

Sebastian Mattsson är aktuell med boken Bal­ laden om Kalle Klick som kom ut i höstas. Det är en roman som bygger på hans egna erfarenheter från det han kallar »klickfabriken«. Precis som romanens huvudkaraktär var Sebastian känd på redaktionen för sin goda förmåga att vinkla nyheter så att de fick så många klick som möjligt. Även om stockfoto och arkivbilder används ofta så är Sebastian tveksam till om de är så värst effek­ tiva som klickbeten.

– Min erfarenhet är att typiska genrebilder från bildbyråer, typ »ensam kvinna skrattar medan hon äter sallad«, inte fungerar så bra för att skapa klick.

De signalerar inte »nyhet«.

Sebastian Mattsson upptäckte att skärm­dumpar från SVT fungerade bättre än tekniskt perfekta bilder, även om innehållet var detsamma.

– Av samma skäl valde jag hellre en oskarp bild än en skarp. Tekniska brister skapar en känsla av autenticitet.

Allra bäst fungerar bilder som är beten i sig.

Sebastian Mattsson använder termen »bildbait«, ett bildbete.

– Om vi till exempel hade en bild av en kändis med en ny tatuering så pixlade vi tatueringen så att läsaren var tvungen att klicka för att se den. Det är ett typiskt bildbait.

Sebastian minns särskilt ett exempel på hur effektiva bildbaits kan vara. Den artikel som blev mest läst valdagen 2014 handlade inte om det svenska valet, utan om att ett litet colombianskt proffscykellag, Bogota Humana, hade nya dräkter som var guldfärgade från midjan ner till grenen.

Designen gjorde att det på håll såg ut som om cyklisterna var delvis nakna.

– Men det skrev vi inte i rubriken. I stället skrev vi »Bilden som väcker reaktioner«, så att läsaren kunde

förledas att tro att de kvinnliga cyklisterna tävlade med bar underkropp. Han som hade gjort ut jobbet fick nästan en existentiell chock över att denna ickenyhet dominerade vårt nyhetsflöde den dagen.

F

ör journalister som drabbats av klickfeber

på samma sätt som huvudpersonen i Sebastian Mattssons roman, Kalle »Klick« Westerdahl, finns en stor lockelse i att använda bilder på ett tämligen oetiskt sätt. Som den gången då nyheten var att ett område där en svensk kändis bodde drabbats av en orkan.

Eftersom kändisens hus klarat sig bra var det ingen jättenyhet, men på Facebook drog den in oväntat mycket trafik.

– Det visade sig att vår Facebookredaktör hade lagt till en bild av ett totalförstört hus som inte hade någonting med texten att göra. Men det kunde inte läsarna veta förrän de klickat.

Men bilder är inte bara klickbeten, de används också för att få läsaren att stanna kvar på nyhets­ sajten. Mycket läsning sker i mobilen, i ständig konkurrens med chattar, Facebook och e-post. fotografisk tidskrift

| 54

– Bilder kan dels göra att nyheten tar större plats på mobilskärmen, dels ge ny information som hål­ ler kvar läsaren. Men det funkar inte med irrelevan­ ta bilder, då får det snarast motsatt effekt.

Pi Frisk är bildredaktör på Dagens Nyheter. Tillsam­

»Eftersom läsaren skrollar hela tiden krävs fler bilder när texten presen­ teras digitalt än på papper.«

mans med sin kollega Jessika Svensk har hon för­ sökt att förstå hur bilder bäst kan användas för att hålla kvar läsarnas engagemang i en text. De kom fram till att ett visuellt element per tusen tecken är lagom, vilket skulle betyda att den texten du läser just nu borde ha tio bilder eller illustrationer i sin digitala form.

– Eftersom läsaren skrollar hela tiden krävs fler bilder när texten presenteras digitalt än på papper, säger Pi. Detta ställer nya krav på fotograferna. De måste leverera fler bilder, med större variation. Där finns kanske mer att göra. En lång intervju i höstas med Centerledaren Annie Lööf inför hennes återkomst till politiken efter en föräldraledighet är bildsatt med tio mer eller mindre iscensatta porträtt och två narrativa bilder där partiledaren interagerar med andra personer. Jag får upplevelsen av att titta på en kontaktkarta, som om bildvalet inte är gjort än.

Känslan förstärks av att alla bilder är lika breda, det finns inte någon hierarkisk ordning med en tydlig dragarbild som i papperstidningen.

– Det digitala ställer nya krav på fotograferna, säger Pi Frisk. Det var mycket länge sedan det räckte att vara tekniskt kunnig och ha körkort. Da­ gens fotografer måste också kunna ta in människor och visualisera vad de känner. En fördel är att de kan vara friare i sitt fotografi.

Hur fria? Var går gränsen för vad som är en journalistisk bild?

– Journalistiska bilder får se ut nästan hur som helst, svarar Pi. Det kan vara de traditionella nyhets- och reportagebilderna, men också koncept­ bilder, porträtt i studio eller stämningsbilder på löv som flyter i vattnet. De kan till och med vara abstrakta. Den enda fasta gränsen är att vi inte manipulerar bilden digitalt.

Samtidigt som Pi Frisk menar att den journa­ listiska bilden ska vara fri och gestaltande är hon noga med att den inte får vara »ett pynt«. Bilden måste tillföra någonting, expandera texten hellre än att bara illustrera den. Jag visar henne nyheten om silverskatten på Gotland som är bildsatt med en kanin och bildtexten »En annan kanin«, den som jag skrev om i inledningen till den här texten.

Hon skrattar och säger att den är ett exempel på en fruktansvärd puffbild som inte borde ha fått förekomma i hennes tidning.

Men hur ska det se ut då?

Pi öppnar dagens digitala förstasida. Den toppar med en artikel om smittspårning i Uppsala. Det är en klassisk reportagebild signerad Paul Hansen.

Den visar en coronaprovtagning i ett tunneltält och ser ut att skildra ögonblicket innan själva provtag­ ningen. Klienten sitter på en stol med ytterkläderna på. Personalen bär munskydd, handskar och plast­ visir. Det hela påminner om en scen ur åttiotals­ filmen E.T. – Den här typen av bilder vill jag se, säger Pi. Den berättar någonting mer än texten, samtidigt som den väcker nyfikenhet.

55 | no 2–3/2020

Tror du att artiklar med puffbilder blir mer lästa än andra?

– Ja, det tror jag.

Jag ber henne att googla fram en annan artikel från Dagens Nyheter. Den är från oktober 2017, tre månader innan Pi Frisk började som bildredaktör.

Rubriken lyder »Nordkoreas hackare var ett stavfel från jättekap i dollar«. Puffbilden visar ett snävt ut­ snitt av ett bord med laptoppar. Låg fotograferings­ vinkel, kort skärpedjup. Unga händer på tangent­ borden, inga ansikten. Godispapper, läskburkar och sladdhärvor. En byline berättar att Lee Jin-man från Associated Press har tagit bilden, men i övrigt finns ingen bildtext.

Här kan man ju förledas att tro att AP:s fotograf fått access till ett nordkoreanskt hackarcenter. Men en bildgoogling visar att bilden använts runtom i världen för att skildra allt från kinesiska hackarattacker mot USA till missnöjda bredbandskunder i Vietnam. Är det ok?

– Nej. I det här fallet tycker jag att man borde ha kört utan bild. Man måste också våga säga nej till klickbilder. Om en text handlar om börsen i Japan så ska vi inte ha en bild från Kina.

Framtiden då? För tio år sedan skrev fotografen

Lisa Thanner en lång text med rubriken »Det finns hopp« för Publicistklubbens årsbok. Texten bygger på intervjuer med tio personer verksamma på olika sätt i branschen. Jag ringer henne.

För tio år sedan såg du ljust på framtiden för bildjournalistiken, hur gick det sedan?

– Oj, det är så länge sedan. Då var jag och många med mig optimistiska. Vi såg nedskärningarna, men också att yrket professionaliserats och att intresset för bild ökade.

Vad de inte förutsåg var den enorma teknik­ utvecklingen, de minskade annonsintäkterna och att alla skulle ha smarttelefoner.

– Det har varit en mer deppig tid efter 2010 än jag trodde och hoppades. Bildens betydelse har ökat, men det har skett på bekostnad av det jag ser som den professionella bilden. Den informationsrika, berättande bilden har svårt att nå fram på en liten mobilskärm.

När Lisa skrev texten var hon anställd som bild­ journalist på Göteborgs-Posten. 2016 valde hon att sluta med avgångsvederlag och frilanskontrakt i samband med en rekonstruktion av moderbolaget Stampen. Ändå ser hon vissa positiva signaler även i dag.

– Lite ljus finns det, säger Lisa. Kanske inte för landsortspressen, men det finns tecken på att de stora redaktionerna återhämtar sig något. Sedan jag slutade har Göteborgs-Posten anställt fyra nya fotografer och byggt upp en ny bildredaktion. Och Dagens Nyheter har nyanställt fotografer både här i Göteborg och i Malmö.

Lisa gör en paus.

– Men det är som bekant svårt att förutsäga framtiden. Om du återkommer om tio år så får vi väl se.

1) Lovisa Carlberg och Sandra Gustafsson, 2015: Bild­ journalistik i förändring – En studie av bildmaterialet i Dagens Nyheter och Aftonbladet 1993–2015.

2) Josefine Sternvik, 2004: Ögonrörelser och dags­ tidningsläsning – en forskningsöversikt.

MONIKA MACDONALD

bokrecensioner

Alldagligt och avskalat om män Monika Macdonald utforskar manlighet i »Hulls«.

HULLS

Monika Macdonald André Frère Éditions, 2020 Form: Greger Ulf Nilson Silvrigt skimrande pärmar om­ sluter Hulls, Monika Macdonalds nya fotobok. En helt ordlös berättelse om män. Män ofta i svagt upplysta, vardagliga, okända rum. I bakvända, utsatta, privata, ömtåliga, ogripbara positioner. Halvklädda, nakna. Men utan skymten av ett kön.

Tre insektsfoton – på insides­ bladet, i mitten och slutbild – inramar boken.

Om vad talar den döda fjärilen, med dunkel, kraftfullt uppspänd vinge? Den myllrande hopen arbets­ bin? Den förtrollande sköna troll­ sländan? Blåglänsande med starka, genomskinliga, skira vingar.

Och om vad talar omslagsbilden?

En mänsklig gestalt liggande på mage, med lyfta, starka trikåvita ben och utbredda armar. En varelse som buklandat uppslängd, som kastad ur urhavets skummande vita våg i målningen på väggen? En ännu förpuppad man i väntan på flygkraft?

Det svindlande ögonblicket mellan verklighet, dröm och oprövade möj­ ligheter. Hemlig kod till bildvärlden?

Monika Macdonald utforskar manlighet. Med en kvinnas blick. En kvinnas begär. Bokens anspråkslösa titel är kongenial. Mannen som hull.

Hullets rörelser.

Hullet, höljet, den kroppsliga män­ niskan. Den köttsliga utfyllnaden.

Inte deffade muskler, inte ben, skalet, köttet. Det mjuka omslutande. Det skyddslösa, som putar, buktar, väl­ ler, skaver. Observerbart, ogripbart, onämnbart. Hyddor av hull. Varelser

av hull. Alldagligt, avskalat träder de fram i bildsviten och synliggör okända, oanade världar.

Macdonald kan sin konsthistoria.

Den löper som en tidlös botten där fotona tar stöd eller spjärn. Och här söker jag mig fram.

I skulpuren Arch of Hysteria, 1993, ger Louise Bourgeois den »hysteriska kroppen« manlig form. Och låter kroppsbågen hänga, sväva i en tunn tråd. Macdonald vänder resolut på mansbågen, redan på omslaget, och placerar den i en oklar rymd.

Två nästan nakna män ligger på en madrass på golvet. Bortvända, frånvända varandra. Men den enes fingrar berör den andres fot. Och bilden andas samma ömsinta närhet, som Lucian Freuds okonventionella bild- och modellkompositioner.

I hoppersk ensamhet vilar en ansiktslös man i en soffa.

Men den manliga torson med svart, lockigt hår, utsträckt i en mjuk båge bland vita, skrynkliga lakan, har samma svidande sensuella kraft som Courbets sköte, Världens ursprung, 1866.

Upphöjda gester, poser glimtar till. Pincettgreppet om några strån intill en hårig bröstvårta ger flashar till Jesusbarns självsäkra nyp om Mariabröst.

Rakryggad i kalsonger, page och blicken i ett fjärran ger den avslapp­ nat sittande mannen, med mjukt hull runt magen, något förklarat över sig. Ett budskap om att något skall komma. Och de vita kalsongerna glider villigt genom tider till både höftkläde, altartavla och ett annat, ett kommande nu.

Fjärde insekten, på allra sista sidan, missar jag först. Gräshoppan, med starka bakben och en kraftig, brun­ fotografisk tidskrift

| 56

MONIKA MACDONALD MONIKA MACDONALD

»Bokens grund­ ström, oroande, obändiga, obe­ gripliga foton av män samman­ tvinnas med det starka, vitala utforskande.«

57 | no 2–3/2020

glänsande bål. En djurisk torso! Med den vidgas perspektivet existentiellt och historiskt. Varierande varelser, kroppsvolymer, stommar – döda eller i rörelse. »Allt kött är hö«, säger Bibeln. Förgänglighet, existensens grundvillkor lika för insekter och hull. Och människor och bevingade okända samspelar i 1500-talsmålaren Hieronymus Boschs gåtfulla, myllran­ de världar. För mitt inre öga, omvand­ las Macdonalds skäggiga manskyss från närgånget tandslagsmål till kärt hästmöte. Starka, långa tänder nafsar håriga mular. Och en annan mun lapar mjölk direkt ur glaset.

Känslouttryck genom tiderna länkas till nuets foton. Två bort­ vända, nakna män söker sig bort från strimman ljus för en kort, framtids­ lös färd mot ett stumt element och persiennslutet fönster. Utsatta tyr de sig hukande till varandra. Men rygg­

arnas förtvivlan kunde vara Adams och Evas som i renässansmålning­ arna fördrivs ur paradiset. På flykt är också mannen i svart kostym som i blindo rusar rakt mot svårgenom­ trängliga snår. Omöjlighetens korta vägar.

Bokens grundström, oroande, obändiga, obegripliga foton av män sammantvinnas med det starka, vitala utforskande. Besläktat med barns nyfikna, allvarliga, självklara och förutsättningslösa upptäckts­ färder.

Liggande med benen i vädret för­ söker en åldrande man nå sina fötter.

Mot det blommiga draperiet framträ­ der kroppen som ett rundat ägg. En baby med lite långa ben. Lika avväp­ nande naturligt glider en manskropp på tvären ur en soffa. Och mot ett träd lutar sig en man med märkligt utspärrad arm och ben. Handlingens

egensinniga, oprövade frihetsglädje. Över vardagens trassliga elslad­ dar och med murgröne­mönstret krypande på tapeten stampar en kropp i stumhet. Och en avslappnad kropp glittrar med ögonspringor av inifrånglädje.

Storslagna i mänsklighet och komposition är ett par foton.

Ett sorgset ansikte vars läppar stilla berör ett knä bland lemmar i förblandad tvåsamhet. Och taget snett uppifrån närmar sig fot­ vårdens vardagsbestyr genom hårets evighetsvirvlar runt huvudet till ett sakrament.

Men ännu undrar jag över mans­ kroppen på fönsterkarmen med långa ben och spröda armar. Torson snarlik gräshoppans. På väg ut eller evigt surrande mot glasytan? / ANNIKA NORDIN

MIKAEL OLSSON

bokrecensioner

Intensiv, torr och skruvad passion I Mikael Olssons nya bok, med en essä av Péter Nádas, befinner sig fotografiet som på en scen, skriver Magnus Bons.

on | auf

Mikael Olsson Steidl 2019 Form: Mikael Olsson och Mattias Sjöstedt Cirkeln, triangeln och kvadraten.

Johannes Itten, en av Bauhaus-­ skolans främsta teoretiker, me­ nade att »alla tänkbara linjer och ytformer« kan återföras till dessa tre geometriska figurer. Ett slags universums grundformer. Den ockult lagde Itten ansåg också att kvadraten uttrycker den materiella världen, medan cirkeln står för känslans andliga sfär och triangeln för logik och intellekt. Den som vill läsa mer om hur allt detta hänger ihop – med bland andra föregångaren Goe­ the – kan med fördel slå upp Peter Cornells smått legendariska bok Den hemliga källan från 1981.

Jag kommer att tänka på den mystiske filosofen när jag bläddrar i Mikael Olssons nya bok on | auf.

För i den formar sig en hel del av de märkliga föremål som avbildas i de tekniskt suggestiva fotografierna till just cirklar, trianglar och kvadrater.

Det är ibland svårt att urskilja de exakta objekten, men eftersom Ols­ sons utgångspunkt varit en tillfällig paviljong av arkitektbyrån Herzog & de Meuron och Ai Weiwei, uppförd intill Londons Serpentine Gallery 2012, förmodar jag att det handlar om modeller, planritningar och olika typer av texturer.

Jag menar inte att Olsson skulle trampa i Ittens fotspår. Tvärtom. Han tar nog en lång omväg runt sådant som känslor och andlighet. Olssons fotografi kännetecknas snarare av ett betydligt mer sakligt sinnelag, men som just genom sin genomgående

neutrala perfektion ändå vetter mot någon sorts logik eller metod. Även om flera av fotografierna närmar sig abstraktion, ingår de samtidigt i en sekelgammal stilleben­ tradition. Olsson har placerat ett objekt framför kameran och avbildat

sas de med ordinärt landskapsfotografi och hisnande översiktsvyer tagna med drönare. En rad olikartade utsnitt och utseenden formar en fascinerande splittrad berättelse. Mikroskopets blick möter makrostrukturer. Jag måste erkänna att det inte bara är Olssons

»Men ordet Nádas använder för att beskriva Olssons fotografiska stil är ändå inlevelse.« det. Hans hypersensitiva optik låter materialen tala, lyfter fram stofflighet på ett sätt som retar känselsinnet.

Allt i enlighet med hur de holländska konstnärerna gick till väga på 1600-ta­ let, trots att det i Olssons fall några gånger handlar om ytor som endast existerar i digital form. I boken sam­

fotografier, utan kanske i högre grad bokens essä av den ungerske förfat­ taren och fotografen Péter Nádas, som hos mig närmast provocerar fram kopplingen till Itten. För den är långsökt. Men Nádas långa, slingrande och inträngande text tvingar fram ett behov att söka mig åt rakt motsatt håll fotografisk tidskrift

| 58

ERIK VIKLUND

Erik Viklunds bok handlar om några hus sista hyresgäster.

än dit hans vackert formulerade me­ ningar är på väg. Och då hamnar jag i ett slags mystik. Det händer också att Olssons fotografier uppvisar oåtkom­ liga skikt, särskilt gäller det de bilder jag helt enkelt inte ser vad de förestäl­ ler. Men det oidentifierbara behöver inte likställas med oförståelse.

Nádas utvecklar ett resone­ mang om objektivitet, seende och centralperspektiv. Om måleri och fotografi, om bildens konventioner, dess rumslighet och yta. Han argu­ menterar för att analogt och digitalt fotografi är väsensskilda. Texten är som en komprimerad bildhistoria.

Men ordet Nádas använder för att beskriva Olssons fotografiska stil är ändå inlevelse. Nádas betonar också att Olsson formligen frossar i den.

Och åtminstone i mina ögon är inlevelse en fruktbar grogrund för ett personligt uttryck.

59 | no 2–3/2020

DRÖMLIKT FÖRFLUTET

MÅNGBOTTNAD BERÄTTELSE

Flickan och Tito

Vännernas arena

Ines Sebalj

Erik Viklund

Sailor Press, 2020

Lihalaidun, 2020

Form: Matilda Plöjel

Form: Heikki Kaski och Erik Viklund

I Mikael Olssons händer befin­ ner sig fotografiet som på en scen, visar en förhöjd verklighet. Men de individuella fotografierna utgör inte scenografier, utan bildar platsen för en lågmäld epik. on | auf är kanske inte lika omedelbart tilltalande som hans tidigare projekt Södrakull Frösakull. Den förra bokens mättade ljus och ned­ gångna interiörer är här utbytta mot ett mer kliniskt observerande. Men Olssons koncentrerade bildspråk drivs fortfarande av samma intensiva, torra och lite skruvade passion.

En liten, grå, oansenlig bok som rymmer två liv, mammans och barnets.

Ganska snart upptäcker vi att fotografen är identisk med huvudpersonen i berättelsen. Historien börjar i Jugoslavien.

Genom familjebilder följer vi Marija, uppväxt i ett 1950-tal där president Tito härskar. Familjen kommer till Sverige och Göteborg. I drömlika scener förstår vi att det förflutna aldrig släpper taget om en människa.

En byggnad bär texten »Myrornas barnhem«.

Boken bär på en berättelse som är svårtolkad, tills vi på omslagets insida upptäcker en bunt dokument fastsatta med ett stadigt gem. I byråkratspråkets kalla och hårda verklighet förstår vi att fotografen i tidig ålder hamnar på barnhem och fosterhem eftersom mamman blir svårt sjuk.

Mor och barn rymmer senare till Jugoslavien.

Det här är en gripande historia som pendlar mellan då och nu, Balkan och Sverige. Eftersom detta är en sann historia vill jag veta hur det gick sedan.

En googling avslöjar att fotografen i dag bor och arbetar i Göteborg.

Husen kallades för Rödingarna. De byggdes som bostäder åt SJanställda i Ulriksdal 1915.

Två av husen flyttades hastigt till en tomt i närheten 2014. Där står de ännu, uppallade på järnbalkar. Boken handlar om några av husens sista hyresgäster, Leif och Reidun. Och om fotografen själv. Under några år fotograferar han sina vänner i huset.

Leif dog olycklig och Reidun togs in på ett vårdhem. En tid bodde Viklund illegalt i det tomma huset.

Vi får ta del av några människoöden och den osäkra situationen för ett hus utan grund. Viklund tar ett porträtt av Leif som han monterar i en ram tillverkad av de luckor som kommunen spikat för fönstren. Med porträttet vinner han ett pris som gör att han kan trycka boken. Det hela utvecklar sig till en berättelse med en del fråge­tecken och många bottnar. På de sista sidorna får vi ta del av Reiduns försök till telefonkontakt med Viklund. Han svarar aldrig. Han har gått vidare i livet.

/ MAGNUS BONS

/ TOMMY ARVIDSON

/ TOMMY ARVIDSON

Kanske beskrivs Olssons kedja av omväxlande svartvita och bilder i färg bäst som ett filosofiskt förslag på vad fotografi kan vara. En betraktelse kring vad som utspelar sig i rörelsen mellan fotografen, kameran och motivet. Tre delar som bildar en enhet.

praktik

EVA-TERÉZ GÖLIN TEKNIKREDAKTÖR

Photoshops nya filter Neurala filter – artefaktreducering och påtvingade leenden

Första gången jag kom i kontakt med

Photoshop var vid lanseringen av ver­ sion 3.0, hösten 1994. Då förstod jag inte storheten i den revolutionerande nyheten Lager. Jag tyckte det var helt naturligt att det gick att flytta runt fiskar och låta dem simma än framför och än bakom några gröna växter i ett akvarium, som Adobes försäljare demonstrerade. I de två följande versionerna lanserades justerings­ lager och färghantering, något som jag då inte begrep nyttan av, men som senare fått stor betydelse för mig som bildbehandlare.

Nu är vi framme vid version ver­ sion 22.0 och en nyhet som jag redan nu kan tänka mig att jag kan få stor användning av framöver är Neurala filter. Det är en uppsättning filter som bygger på maskininlärningsteknik, något som exempelvis även filtret Markera motiv gör. Hälften av dessa nya filter i dialogrutan för neurala filter är ännu inte tillgängliga och flera av de andra existerar i en betaversion men likt all annan digital utveckling är det lätt att föreställa sig att funktionaliteten i dessa filter kom­ mer att förbättras inom en mycket snar framtid.

Precis som övriga filter på den vanliga filtermenyn, varierar graden av användbarhet för oss som arbetar med fotografiska bilder. Jag tror att filtret för att reducera jpg-artefakter kommer att vara användbart då och då, medan filter som ska få ens bilder att omvandlas i fråga om färg och

struktur för efterlikna olika konst­ verk inte är något jag kommer att använda alls. Två filter som ännu inte är möjliga att prova, Damm och repor och Brusreducering, hoppas jag ska generera ett bättre resultat än vad de motsvarande alternativ som finns tillgängliga i dag uppvisar.

bildfiler från digital- och mobilkame­ rornas barndom kan förbättras och kanske skrivas ut i en okej kvalitet.

Två av filtren, Smart Portrait och Depth-

Filtren ser du under den vanliga filter­

menyn men för att kunna använda dem behöver du först ladda ned dem genom att klicka på molnikonen i dialogrutan. Justeringarna som filtren gör sparas som ett nytt lager, vilket gör det enkelt att själv lägga till en lagermask för att eventuellt rädda detaljer som gått förlorade el­ ler mjuka upp kanten till ett bearbe­ tat område. Under varje inställnings­ meny för dessa filter ställs frågan om du är nöjd med resultatet och du kan svara ja eller nej. Det är även möjligt att ladda upp bilden för att hjälpa till att förbättra funktionen av filtret.

Filtret för att ta bort jpg-artefakter har tre nivåer, låg, mellan eller hög.

För denna bild som också behövdes interpoleras upp till en högre upp­ lösning fick jag bäst resultat genom att reducera jpg-artefakterna innan jag sedan interpolerade upp bilden 400 %.

Visst blir bilden något oskarp­ are av processen men till viss del kompenseras det genom att det läggs dit lite brus. Trots att detta är ett av de filter som ännu är på beta-stadiet tycker jag att resultatet är bra. Små

Visst blir bilden något oskarpare av processen men till viss del kompenseras det genom att det läggs dit lite brus.

Aware, bygger på en molnbaserad pro­ cess och går därför enbart att använda om du är uppkopplad. Att funktionen då kan ha tillgång till mycket mer data än vad som skulle vara rimligt att inkludera i Photoshop öppnar upp för nya möjligheter. I Smart Portrait finns ett antal reglage som låter dig styra både ansiktsuttryck, ansiktets ålder och hårets tjocklek. Reglaget Be Happy kommer säkert att användas i både en och annan gruppbild där det nu enkelt går att lägga på ett leende utan att behöva klistra in ett huvud från personen ifråga i en annan bild. Även om funktionen gör ett förvånansvärt bra jobb så är det värt att komma ihåg att processen ännu inte har tillgång till just den porträtterades egna leende eller dennes tanduppsättning.

Därför kommer leendet med stor sannolikhet kunna avslöjas som falskt av de personer som känner igen den avbildade.

Men vem vet, i ett lite skrämmande framtidsscenario skulle funktionen kunna paras ihop med något som lik­ nar den ryska ansiktsigenkänningsappen FindFace, så att personen på bilden både kan identifieras och ett trovärdig leende skapas genom det överflöd av selfies och andra bilder vi dagligen laddar upp på sociala medier. fotografisk tidskrift

| 60

Originalbilden.

Blå kanal i originalbilden. Jpg-artefakter som uppstått av en för hård komprimering visar sig som ett rutmönster i bilden och var i denna bild särskilt tydligt i den blå kanalen.

Efter filtret för att ta bort j-peg artefakter.

Blå kanal efter filtret för att ta bort jpg-artefakter Filtret gör ett bra jobb med att reducera rutmönst­ ret och låter bilden återfå en känsla av skärpa, som förloras i processen, genom att lägga i lite brus.

Glad. Med ett enkelt reglage kan en person fås att le mer eller mindre. Andra ansiktsuttryck, så som förvåning eller ilska, kan också åstadkommas med hjälp av andra reglage.

61 | no 2–3/2020

Gladast. Det går också att justera ansiktet och blickens riktning, hårets tjocklek och ansiktets ålder. De senare funktionerna är ganska lätta att avslöja som datorgenererade.

hej

THOMAS RIESLER FÖRBUNDSJURIST SFF

Vad kan gå fel när man ingår avtal?

Hur ingår man avtal på ett korrekt sätt? Det korta svaret är att ett bindande avtal ingås genom att någon avger ett anbud varpå mottagaren svarar inom rimlig tid med en ren accept. Men vad kan gå fel?

Du får en förfrågan från en kund att fotografera porträtt av kundens perso­ nal utomhus en solig dag i juni. Du svarar med att e-posta att det kostar 8 000 kr + moms för fotografisessionen den dag och plats som kunden väljer, sedan tillkommer efterbearbetning av fotografierna med 1 500 kr/h och användnings­ rätten per bild som kostar 300 kr/år (ditt anbud).

Kunden svarar att du är välkommen att fotografera den 24 juni i ett skogs­ parti utanför kundens företag och att priserna är ok för kunden. Kunden avger här en så kallad »ren« accept. Ni har ett avtal utifrån de villkor som du angett i ditt anbud. Men säg att kunden svarar: »Det kör vi på!« men att du får komma den 1 juli och de accepterar priset på 8 000 kr. Vad har då skett? Jo, nu har kun­ den avgett en »oren« accept.

Inget avtal har kommit till stånd. I stället har kunden avslagit ditt anbud och kommit med ett nytt, nämligen »fotografering den 1 juli för 8 000 kr inklusive allt«. Du kanske svarar att »1 juli hos kunden är ok« och struntar i att nämna något om priset. Vad innebär då det? Har ni ett avtal enligt ditt prisförslag men ett nytt datum? Nej. Det krävs nämligen så kallad gemensam partsvilja för att ett avtal med visst innehåll ska anses ingånget. Och här finns bara sådan vad gäller datum och plats för fotograferingen. Men priset råder det fortfarande inte

För att du inte ska bli bunden av ett felaktigt kundsvar måste du meddela kunden att denne missuppfattat ditt anbud och korrigera det. någon enighet om. Så vad händer om du ensidigt utgår ifrån att ni enats om ditt prisförslag och fakturerar efter genomfört uppdrag? Jo, kunden kommer tro att hen får fotografierna för 8 000 kr och när fakturan på över 25 000 kr dimper ned får kunden dåndimpen och bestrider fakturan och tvisten är ett faktum. Så vad göra? Lagstiftningen som styr är avtalslagen från 1915. Där står att läsa att: »Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i för­ ening med nytt anbud.« Men också: »Vad nu är sagt äger dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och mot­ tagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit till stånd.« Så om du inte ska bli bunden av ett felaktigt kundsvar måste du alltså meddela kunden att denne missuppfattat ditt anbud och korrigera det så att kunden förstår. Se alltså till att kunden speglar ditt anbud till 100 procent så att det går att förstå att denne begripit det och kan avge en ren accept. Kom­ munikation är viktigt i allmänhet, men i synnerhet när det gäller att ingå avtal som ska tillämpas utan problem.

fråga juristen

FOTOGRAFERA BOSTADSHUS? Hej! Om jag fotograferar ett bostadshus, behöver jag tänka på något särskilt? Behöver jag be om tillstånd? Om det förekommer människor på bilden? /Niels

Svar: I Sverige är det tillåtet att fritt avbilda byggnader enligt 24 § i upphovsrätts­ lagen. Därför behöver du inte be fastighetsägaren om lov så länge du befinner dig på offentlig plats. Fotografering in i bostäder kan innebära brott mot lagen om krän­ kande fotografering (4 kap 6 a § brottsbalken). Men endast under förutsättning att det förekommer en person på fotografiet och att denne är inomhus i bostaden samt att fotograferingen genomförs i hemlighet och utan tillstånd av personen på fotografiet.

UPPHOVSRÄTT OCH FAKTURERINGSTJÄNST? Hej! Vad händer med min upphovsrätt när jag använder faktureringstjänster som Frilans Finans, Cool Company eller liknande? /Arwid

SVAR: Som anställd av faktureringsbolaget ingår du i ett anställningsavtal.

I anställningsavtal framgår oftast inte hur dina rättig­ heter ska hanteras. Frilans Finans har ett tilläggsavtal som hanterar denna situa­ tion till upphovspersonens fördel. Av avtalet framgår att

»upphovsmannen äger rätt till samtliga sina skapade konstnärliga, litterära och artistiska verk i och utanför verksamheten, verk fram­ ställda före, under och efter anställningen, den materiel­ la och immateriella rätten till verk tillfaller således alltid upphovsmannen.« För att säkra din upphovsrätt: Skriv ett sådant eller likalydande tilläggsavtal.

SPRIDNINGS­ TILLSTÅND? Hej! Jag har filmat material åt en mäklarfirma från en fastighet som ska säljas. Det förekommer en horisont i materialet, så jag antar att Lantmäteriet måste få in det för granskning för att meddela spridningstillstånd. Men vem är ansvarig för att göra det – fotografen eller mäklar­ firman? /Berit

SVAR: Lantmäteriet har tagit fram en principmodell för detta. Om en uppdragsgivare ger en fotograf i uppdrag att fotografera ett visst område och fotografen lämnar över allt material till uppdrags­ givaren åligger det uppdrags­ givaren att söka spridnings­ tillstånd. Om fotografen fotograferar på eget initiativ är det fotografen som är skyldig att söka spridnings­ tillstånd.

Läs fler frågor och svar och juristens mer utförliga svar på sfoto.se.

Föreläsning i juridik Den 28 januari håller Thomas Riesler föreläsning på temat »Vad får man fotografera?« Den sker på Zoom klockan 13.00–14.00 och länk finns på sfoto.se. fotografisk tidskrift

| 62

SAMTALSSERIE VÅREN 2021

FOTOGRAFER I VÄRLDEN Under våren arrangerar Svenska Fotografers Förbund en samtalserie med fotografer runt om i världen.

11 februari, kl 13 • PARIS

4 mars, kl 13 • GÖTEBORG

JH Engström Annika Elisabeth von Hausswolff

11 mars, kl 16 • LOS ANGELES

Ann Johansson

25 mars, kl 14 • NEW YORK

Thomas Nilsson

8 april, kl 13 • QATAR

Christto & Andrew

22 april, kl 13 • TOKYO Jörgen Axelwall

6 maj, kl 13 • MOSKVA

Katya Mukhina

Fotografisk Tidskrifts chefredaktör Jenny Morelli håller i samtalen som sker på Zoom. Läs mer och anmäl dig på sfoto.se/redaktionellt/ fotograferivarlden/ så skickar vi en påminnelselänk.

HÅKAN LARSSON

aktuellt

INFORMATION OM CORONA-STÖD Vi publicerar fortlöpande texter om vilka stöd det finns att söka och annan bra information till dig som är egenföretagare: omsättningsstöd, omställningsstöd, a-kasseregler och annat som kan vara till hjälp för våra medlemmar. Läs mer på sfoto.se

PRAKTISK TEKNIK

JULTIDER KANSLIET Kansliet håller stängt 28 december–8 januari. Observera att man alltid kan mejla till sff@sfoto.se.

FOTOBOKSPRISET TAR NYTT GREPP

HANNA PERSSON

Juryn för Svenska Fotoboks­ priset kommer att utse tre vinnande böcker i slutet av januari. 2021 delas Fotobokspriset ut för 25:e gången. Tre vinnare koras som vardera får ett stipendium på 40 000 kronor. Vinnarna kommer att tillkännages i mitten på mars.

Med anledning av pandemin kommer Fotoboksdagen och prisceremonin förhoppningsvis kunna genomföras efter sommaren 2021.

Bilden är tagen för Skånes Dansteater av Håkan Larsson, stipendiat 2020.

Sök pengar för utbildning SFF:s rese- och utbildningsstipendium kan sökas av alla medlemmar i SFF och tre sti­ pendier delas ut à 10 000 kr. Jury är förbundets styrelse och utdelningen av stipendierna sker i samband med SFF:s årsstämma. På grund av corona-situationen kommer juryn denna gång att premiera ansökningar som gäller vidareutbildning. Ansökan är öppen 15 januari–15 april.

Bilden ovan är tagen av förra årets stipendiat Håkan Larsson med studio i Skärholmen som jobbar både rörligt och med stillbild. Läs mer på sfoto.se.

FÖRSTÄRKT JURIDISK HJÄLP Har du frågor om bluff­ fakturor, bolagsrätt eller skattefrågor? Som medlem har du tillgång till Företa­ garnas juridiska rådgivning.

Rådgivningen innefattar grundläggande telefonråd­ givning i juridiska frågor som hyres- och fastighets­ rätt, bolagsrätt, skattefrågor, offentlig upphandling, kon­ kurs, frågor om varumärken och bluffakturor. Kontakt­ uppgifter finns i inloggat läge på sfoto.se.

SÖK FOTOGRAF

Linda Maria Thompson sitter i juryn.

Tjänsten Sök fotograf vän­ der sig till bildköpare och är till för medlemmar i Svenska Fotografers Förbund. Flera hundra SFF-fotografer har

redan lagt upp sina profiler.

Om du inte redan gjort det så följ manualen, som finns på hemsidan i inloggat läge, som förklarar hur du gör. Där kan du även läsa mer om dina förmåner som medlem.

ÄT FRUKOST MED OSS Andra onsdagen varje månad fortsätter vi med våra digitala fotofrukostar på Zoom. Första frukosten 2021 blir alltså den 13 januari.

Lättast är att gå med i vår Facebookgrupp så påmin­ ner vi dig om frukosten där.

Att äta frukost tillsammans (även om det nu sker digitalt) är ett sätt att träffa kollegor och ställa frågor till represen­ tanter i styrelsen. »Frukost­ gruppen Svenska Fotografers Förbund« finns på Facebook.

JOHAN KNOBE

Vi rivstartar terminen den 11 januari med en kurs i praktisk teknik klockan 9.00–10.00. F:s tekniska redaktör Eva-Teréz Gölin håller en föreläsning på temat i det här numrets artikel. Föreläsningen sker på Zoom och länk hittar du på vår hemsida.

HEJ, IVAN BRODEY! Varför gick du med i SFF?

– Under det här året med så dramatiska förändringar har återigen blivit påmind om hur bra det är för foto­ grafer att hålla ihop. Därför jag har jag gått med i Svenska Fotografers Förbund. När jag för länge sedan jobbade som fotograf i New York var konkurrensen hård och det var tydligt att var och en stod sig själv närmast. Men nu är det verkligen en ny era. fotografisk tidskrift

| 64

Välkomna, alla nya SFF-medlemmar Lovisa Andersson, Röstånga; Magnus Andersson, Ekeby; Micke Andersson, Stockholm; Sara Andersson, Torup; Sofie Andersson, Kallinge; Tim Aro, Järfälla; Hedda Axelsson, Eksjö; Niklas Berggren, Åkersberga; Alma Bengtsson, Sköndal; Robin Berglund, Bromma; Frida Braide, Gö­ teborg; Ivan Brodey, Nacka; Henrietta Bruto, Falköping; Arvida Byström, Värmdö; Mia Carlsson, Stockholm; Maja Carlsson Jeansson, Stockholm; Marcus Claesson, Helsingborg; Emil Daniel, Älvsjö; Lukas Deblén, Stockholm; Moa Diallo, Sorunda; Henrik Eberlund, Hässleholm; Ellen Ekeroth, Tullinge; Jessica Ekström, Göteborg; Lucas Eliasson, Gö­ teborg; Niklas Englund, Växjö; Daniel Engstrand, Danderyd; Annika Eriksdotter, Skog­ hall; Samuel Farquharson, Stockholm; Carolin Forsberg, Gävle; Jenny Forsberg, Årsta; Emelina Franzén, Stockholm; Pia J. Fridell, Hudiksvall; Gert Frost, Rosvik; Pouline Gernes, Malmö; Cecilia Grönberg, Hägersten; Alexander GustafThompson, Göteborg; Ebba Gustafsson Ågren, Malmö; David Gustavsson, Hallen; Sabina Hannila, Sundbyberg; Julia Haraldson, Falsterbo; Richard Hedlund, Åkersberga; Jessica Helgesson, Stockholm; Linnea Herner, Alingsås; Alexandra Hertzberg, Upplands Väsby; Johanna Hjalmers, Skogås; Matilda Holmqvist, Nacka; Marek Hom, Angered; Celine Hultin, Uttran; Karolina Hultman Wessman, Bålsta; Malin Huusmann, Upplands Väsby; Johan Höwler, Karlstad; Rikard Isacsson, Linköping; Åsa Jakobsson, Höör; Fredrik Jalhed, Göteborg; Miina Javadzadeh, Göteborg; Stefan Jensen, Göteborg; Dennis Johansson, Falkenberg; James Dmitre Johansson, Kista; Pär Johansson, Kiruna; Maja Johnsson, Vällingby; Vera Jörgensen, Bandhagen; Sanna Kallioniemi, Fjärdhundra; 65 | no 2–3/2020

Emil Karlsson, Tullinge; Patrik Kekäläinen, Åkers­ berga; Alex Kidvall, Visby; Sara Knuutinen, Stockholm; Adrian Kunce, Uppsala; Tom Landgren, Helsingborg; Daniel Larsson, Årsta; Denise Lissert Holm, Tyresö; Kajsa Lorentzon, Stockholm; John Malander, Hägersten; AbdarRahman Manouchi, Veberöd; Hanna Maxstad, Katrineholm; Fred Miller, Bålsta; Roman Mitrofanov, Stockholm; Carl Nilsson, Stockholm; André Nordblom, Sjötorp; Katarina Norström, Östersund; Evelina Nylander, Tyresö; Jesper Olsson, Karlsborg; Kerstin Olsson, Uppsala; Oscar Olsson, Bålsta; William Pernula, Uppsala; Sebastian Petersson, Gävle; Niklas Porter, Hägersten; Filip Powidski Casserblad, Bålsta; Kajsa Ragnestam, Hörby; Caisa Rasmussen, Bålsta; Anders Ristenstrand, Norrkö­ ping; Malin Robertson Harén, Fengersfors; Charlotte Rückl, Sollentuna; Evelina Rönnbäck, Umeå; Emeli Salo, Skärhol­ men; Ilie Savencov, Täby; Axel Schiller, Lund; Levon Shaya, Norsborg; Nina Simonen, Karlskoga; Mikaela Sjöberg, Överhörnäs; Tonje Anita Solberg, Laxå; Albert Sten, Göte­ borg; Marielle Stensson, Vara; Ted Stridh, Gävle; Andreas Sundgren, Hovås; Per Svensson, Luleå; Hanna Sörqvist, Mölnlycke; Linnéa Tammerås, Bålsta; Karin Thoring, Falun; Isac Tällberg, Stockholm; Alma Uhr, Hägersten; Linnéa Waldetoft, Ljungskile; JeanDavid Walegren, Stockholm; Nina Varumo, Älvsjö; Henric Wauge, Sollentuna; Harald Weidinger, Vallentuna; Fredrik Wennerlund, Älvsjö; Hanna Westerberg, Kista; Marcus Vesterblom, Sundbyberg; Joar Vestergren, Stockholm; Karl Vestklev, Göteborg; Erik Viklund, Farsta; Evelina Ytterbom, Stöde; Amy Zeilon, Stockholm; Jacob Zocher­man, Brösarp; Axel Örnfjäder, Skärholmen

hej

PAULINA HOLMGREN FÖRBUNDSORDFÖRANDE

Förbundet ställer inte in, vi ställer om »Men prisa Gud! Fast jag inte är religiös. Eller snarare prisa SFF! Tack, tack, tack!« Blir varm i hjärtat då jag läser mejl efter mejl från medlemmar som fick en del av vår krisfond som vi startade i våras när pandemin var ett faktum. Vi kunde inte hjälpa alla, men jag vet att den symboliska peng var och en fick har hjälpt många att klara vardagen då samhället stängdes ner och våra uppdrag försvann över en natt. Det dröjde ju också ett bra tag innan statliga stöd fanns för våra yrkesgrupper och framför allt de med enskild firma fick vänta alldeles för länge. Många av våra medlemmar har inte stora kapitalreserver att luta sig mot, utan de jobb som kommer in i dag är det som blir mat på vårt bord nästa månad. Det är svårt att jobba som fotograf, när vårt jobb till största del handlar om att vara just där människor möts, när social distansering råder.

När vi nu närmar oss slutet på 2020 och det snart är dags att runda av året, är det omöjligt att inte nämna den oroliga situationen i Sverige och i världen som coronapandemin har skapat. Den har inte bara drabbat oss utan alla våra kollegor i hela kulturskaparvärlden väldigt hårt.

Det är svårt att jobba som fotograf, när jobbet till största del handlar om att vara där människor möts, när social distansering råder.

Vi i förbundet har gjort vårt yttersta för att snabbt ställa om, kommu­ nicera kring alla krisstöd som berör er och framför allt har vi nog aldrig jobbat så mycket med politisk påverkan som vi gjort den senaste tiden.

Samarbetet med de andra organisationerna och genom KLYS har genom­ syrat hela vår vardag. All fakta och statistik som ni medlemmar så generöst bidragit med genom enkäter har varit, och är fortfarande, väldigt viktigt för oss i vårt arbete.

Det har även varit en tung period som ordförande, inte minst för att jag själv också drabbades av avbokade uppdrag, utan även för att arbetsbördan blev tung både för mig och hela kansliet. Men från er medlemmar kom en enorm tacksamhet och energi som har glänst långt över alla timmar på kvällar och helger man har jobbat extra. Jag trodde att detta år skulle innebära ett stort tapp av medlemmar, men jag hade fel. Vi har välkomnat nya medlemmar varje vecka. Detta måste vara ett tecken på att vi gör något bra och som ord­ förande är jag extra stolt över vad vi åstadkommit de senaste månaderna.

Jag har också pratat med medlemmar som ställt om sin verksamhet och ska­ pat nya uppdrag utifrån rådande situation. Själv fick jag ett uppdrag på grund av pandemin. Än är det inte över och det kommer ta tid för återhämtning, men det finns ett ljus mitt i det nattsvarta. Jag tror på 2021. Jag tror på omstart, verksamhetsutveckling och nya affärsmodeller och att detta kommer göra oss starkare i framtiden. Vi i förbundet ställer inte in, vi ställer om och hoppas kunna erbjuda både mer inspiration och fler utbildningar till er under nästa år.

På lagom distans. Ta hand om er – utan er inget förbund.

SARAH COOPER OCH NINA GORFER

utställningar

NO 2–3/2020 Ansvarig utgivare Jenny Morelli, jenny.morelli@sfoto.se Chefredaktör Jenny Morelli Art direction och layout Anton Hull och Maria Loohufvud, Pasadena Studio hello@pasadenastudio.se Teknikredaktör Eva-Teréz Gölin, et@sfoto.se Korrektur Maria Taubert Repro Torndahl

˸ MILES ALDRIDGE Fotografiska, Stockholm 4 september – 14 februari ˸ DOKUMENTÄR­ FOTOSALONG Arbetets museum, Norrköping 5 september – 10 januari

Redaktionsråd Anna Henriksson, Mia Bengtsson-Plynning och Jannis Politidis.

˸ LINA IRIS VIKTOR Fotografiska, Stockholm 25 september – 31 januari

Omslagsbild Johanna Nyholm

˸ BJÖRN PERSSON Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm 29 september – 11 april

Bildbylines Robert Blombäck Tryckeri Åtta.45 ab, Järfälla Webbadress www.sfoto.se/f

˸ ELIN BERGE Abecita konstmuseum, Borås 22 oktober – 10 januari

˸ SARAH COOPER OCH NINA GORFER

De undersöker samtidens idéer om utopi

˸ MATTIAS A. KLUM Fotografiska, Stockholm 16 oktober – 7 mars ˸ JOHN HAGBY Abecita konstmuseum, Borås 22 oktober – 10 januari

Konstnärsduon Sarah Cooper och Nina Gorfer (Göteborg) har arbetat tätt ihop sedan 2006. Fram till februari 2021 visar de »Between These Folded Walls, Utopia« på Fotografiska i New York. I utställningen undersöker de utopins idé i en samtid som är så starkt präglad av diaspora (»utspridning« på grekiska), folkvandringar och att så många människor lever långt från den plats där de växt upp. De har skapat gudinnelika porträtt av unga kvinnor som av olika skäl varit tvungna att bryta upp från sitt ursprung.

˸ PATRIK WENNERLUND Abecita konstmuseum, Borås 22 oktober – 10 januari ˸ MAJA DANIELS Västerbottens museum, Umeå 27 september – 28 februari

˸ NATHALIA EDENMONT Bohusläns museum, Uddevalla 5 september – 10 januari ˸ ARNO RAFAEL MINKKINEN Fotografiska, Stockholm 28 augusti – 18 april

Prenumeration Yvonne Sundin 08-702 03 45 prenumeration@sfoto.se 450 kronor/helår 550 kronor/helår, utland postgiro 13 0199-3 bankgiro 274-9075 Lösnummer kan beställas från kansliet för 75 kronor inklusive moms.

Fotografiska, New York | 28 augusti – 7 februari Vill du sälja Fotografisk Tidskrift? ekonomitjanst@natverkstan.net TORNDAHL

˸ LARS GRÖNWALL Tomelilla konsthall, Tomelilla 14 november – 10 januari ˸ AIJA SVENSSON Värmlands museum, Karlstad 11 december – 31 januari

Redaktionsadress Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm För icke beställt material ansvaras ej.

˸ TORNDAHL »Några få intensiva år i mitten av 80-talet. Bilder av situationer och ögonblick. Några i flykten, några lite löst arrangerade. En lek. Eller sökande efter något.« I samarbete med Ella Ruth Institutet visar Torndahl »Blod och Eld«, 19 porträtt av Joakim Thåström.

19 glas, Stockholm 23 november – 19 januari

Annonser annons@sfoto.se Ägare Svenska Fotografers Förbund (sff) Hornsgatan 103, 10 trappor 117 28 Stockholm 08-702 03 45 sff@sfoto.se www.sfoto.se ISSN 284-7035 fotografisk tidskrift

| 66

Foto: Stina Stjernkvist/SVT tidigare elev pรฅ Nordens Fotoskola

Ansรถk om presskort hos Svenska Fotografers Fรถrbund!

Vi har bett SFF-medlemmar att fånga tillfällen då det känns tryggt att vara försäkrad.

Fotografi: Ulf Lundin

I början gick jag till Högdalstoppen i alla väder. Det är ett begränsat område. Efter ett tag kändes det som om jag fotograferat samma buske i samma ljus hundra gånger. Då började jag gå dit när omständigheterna var speciella på något sätt: på natten, i dimma, ösregn eller snöstorm. Ju jävligare omständigheter, desto bättre. Den här bilden är fotograferad under ett häftigt snöfall. Strax efter att jag fotograferade bilden halkade jag till, tappade kameran och objektivet slog i en sten. Då var det skönt att vara försäkrad.

Du tar bilden. Vi tar hand om försäkringen.

Ring oss på 08-440 54 40 eller besök gefvert.se · Vi är en del av Söderberg & Partners